Bergkvara och arkeologins roll i små samhällen

När jag nu var nere för att hålla mitt föredrag passade jag naturligtvis på att se mig om i mitt gamla barndomsland. Nere vid hamnen i Bergkvara höll de på att bygga ut vid "Lindbergs", den plats där köpingen Bergkvara började växa fram under 16-1700-talen. I ett grävt schakt där grund till en ny byggnad höll på att gjutas fanns i botten ett ganska tjockt, svart kulturlager med inslag av synligt tegel och eventuellt keramik. Området var avspärrat så det gick inte att ta sig en närmre titt.


Ett försök att fånga det omtalade kulturlagret på bild. Det mörka partiet syns längst ned och är kanske ett par decimeter, hur långt det fortsätter neråt är dock oklart. Ovanför är ett sand/grusblandat lager och ovanför detta ett ganska uppenbart utfyllnadslager med sten och rikliga inslag av tegel.

Detta aktualiserade en fråga jag med jämna mellanrum har funderat över, men som inte verkar bekymra någon annan? När det exploateras i städer är det väl nu mera ganska givet att arkeologin kommer med på ett hörn, i större eller mindre skala, åtminstone om staden är av någorlunda ålder. Men i alla småsamhällen tycks det vara helt fritt att exploatera utan hänsyn till kulturhistoriska värden under mark. Detta obeaktat att orterna ibland kan gå tillbaka på rejält gammal bebyggelse. Att många samhällen går tillbaka på medeltida byar och gårdar, som ibland kan vara ännu äldre etableringar, är väl ingen hemlighet. Vad beror då ointresset på? Kan det vara ren okunskap? Man tänker att det samhälle man ser idag inte är äldre än max 1800-talets andra del och där kan väl inte finnas något att upptäcka för en arkeolog. Eller är det någon slags juridisk praxis? Eller beror det på att frågan inte lyfts fram och diskuterats?

Just Bergkvara är som ort inte så väldigt gammal. I detta fall kan alltså åldern (eller bristen på ålder) spela in. Vem behöver arkeologi när det finns skriftliga källor som talar om hur det var, dessutom med tämligen god detaljrikedom? Bergkvara växte fram i ansluning till ett bra hamnläge. En del har menat att redan vikingarna måste ha utnyttjat detta hamnläge, men det antagandet är förvisso helt taget ur luften och saknar varje form av belägg.

Namnet Bergkvara består av föreleden bergk- (av det äldre ordet birk = björk) och efterledet -vara (med lite olika tolkningar, ett förslag är strand). Således kanske namnet betyder björkstranden eller liknande. Namnet är ursprungligen ett marknamn och inte ett bebyggelsenamn. Marken som bar detta namn hörde ursprungligen till gårdarna i Skällenäs by. Första gången platsen dyker upp i skriftliga källor är 1616 då Gustav II Adolf bekräftar Kalmar stads privilegier. Däri ingick att staden skulle ha ensamrätt att hålla marknadsstånd vid bl a Bergkvara, något som tydligen sedan gammalt varit Kalmarborgarnas rätt. Härav har man dragit slutsatsen att Bergkvara varit platsen för en återkommande marknad där stadens köpmän kunde sälja varor direkt till allmogen, en marknad som med stor sannolikhet hade medeltida rötter. Men bebyggelse saknades ännu under 1600-talet. 1640 anhöll borgarna i Kalmar om rätten att flytta marknaden till Brömsebro för att komma åt gränshandeln. Då nämns bara marknaden, ingen bebyggelse. Av flytten blev dock intet eftersom Blekinge kort tid senare belv svenskt. Efter att Karlskrona grundats försökte även borgarna i denna stad att komma åt handeln i Bergkvara, vilket ledde till en sekellång konflikt mellan städerna.

Kalmar fick de flesta fördelarna i denna tvist och 1719 antog stadens borgare en Johan Johansson som "köpdräng" i Bergkvara. Han fungerade närmast som ett slags filialföreståndare och hade bara rätt att bedriva handel i sina uppdragsgivares namn. För Johan Johanssons räkning uppfördes nu en byggnad med bostad, handelsbod och lager. Detta blev, så vitt man vet, den första permanenta bebyggelsen i Bergkvara. Huset anses vara identiskt med en timmrad byggnad som ännu finns kvar på "Lindbergska tomten" och som bl a hyser fragment av karolinska målningar.

Några årtionden senare utsåg Kalmarborgarna en handelsman till ansvarig för affärerna i Bergkvara, Erik Kastman, som blev bofast här någon gång mellan 1749 - 1751. Under ett drygt sekel dominerade sedan denna Kalmaritiska borgarsläkt köpingen. Bl a uppfördes den Kastmanska gården, identisk med det senare Lindbergs. Släkten köpte även upp flera gårdar i köpingens omland, bl a Skällenäs nr 1 som låg i närheten av dagens Bergkvara kapell. Gården flyttades senare ner till hamnområdet där en ståndsmässig herrgårdsbyggnad uppfördes. Men även andra Kalmarborgare började göra sig gällande i Bergkvara, t ex Sahlsteens, 1700-talets största Kalmarfima. Bergkvara fick också betydelse som varvsort. Sin största blomstringstid upplevde köpingen efter att de gamla borgarprivilegierna och skråväsendet upplösts framemot 1800-talets mitt. Bebyggelsen expanderade också kraftigt under 1800-talet och även Karlskrona fick till möjlighet att etablera ett handelshus, 1840 (nuvarande "Blå hallen"). Årtiondena kring sekelskiftet 1900 var Bergkvara en tid landets näst största hamn.

Bergkvara vid förra sekelskiftet. Huset i förgrunden är "Lindbergs", tidigare Kastmanska gården. Bakom detta hus ligger det hus som anses vara köpingens äldsta bygnad. Ytterligare längre bakom huset är platsen där kulturlagret iakttogs belägen. Den stora kvarnen uppfördes 1890, men revs och såldes till Gotland 1914, den finns ännu kvar i Havdhem och anses vara världens högsta träkvarn. Efter kvarnen låg garveriet och garvarens bostad skumtar vid vägen efter träden. Därefter kom själva hamnområdet. På andra sidan vägen låg den herrgårdsbyggnad som blev resultatet av den av Kastmans utflyttade gården Skällenäs nr 1.

Det är de stora dragen i Bergkvaras historia så som de brukar berättas, de få gånger det sker. Vad kan väl möjligen arkeologin bidra med till detta? Det finns många möjligheter. Några kan vara att t ex få fram en närmare åldersbestämning på aktiviterna på platsen. En säsongsvis återkommande marknad avsätter förmodlingen inga tydligare spår, men under de relativt tjocka kulturlager som uppenbarligen finns i delar av det gamla köpingsområdet kan ändå sådana spår finnas kvar. Brukades platsen under medeltid och hur långt tillbaka och i vilken omfattning? Lämningarna i jorden kan också berätta om bebyggelsen och människornas dagliga liv, något som de skriftliga källorna tiger om. Det finns en lång rad tänkbara aspekter.

Kanske det är svårt att driva ett krav på arkeologiska undersökningar på en plats som Bergkvara. Men jag tycker ändå att frågan förtjänar att diskuteras och uppmärksammas. Och tycker man att Bergkvara är en allt för ung plats så finns det åtskilliga andra av betydligt högre ålder. Riktar man blicken fyra kilometer inåt landet från Bergkvara kommer man till kommunens centralort Torsås. Byn Torsås är känd sedan 1507 och bestod av sju hemman i 1500-talets jordeböcker. Byn var också kyrkby, Torsås kyrka uppfördes under 1200-talet, men har legat en bit ifrån själva byn. Torsås by är med säkerhet en medeltida etablering. Ortnamnet är möjligen ett förhistoriskt sakralt ortnamn med guden Tor i förleden. Men om detta namn primärt är ett naturnamn (dvs namn på den ås som finns vid Torsås), ett bebggelsenamn eller ett kultplatsnamn är oklart. Den historiska byn verkar i vart fall ha legat i anslutning till dagens centrala Torsås. Det mesta av lämningarna av ett äldre torsås har förmodligen schaktats bort genom åren. Men teoretiskt finns naturligtvis möjligheten att arkeologiskt komma åt en medeltida eller till och med ännu äldre bebyggelse.

Och det är detta jag menar är gemensamt för många småorter i landet. Orter som aldrig har mött krav på arkeologiska undersökningar. Möjligheter att nå intressant och värdefull kunskap går därmed också förlorade utan att knappt bevärdigas en axelryckning. Jag tycker det är synd. Vad tycker Du?

Rapport från årets föreläsning

Ja då var den över. Årets utomhusföreläsning i Söderåkra socken är avklarad. Och en del annat som givit stoff till ytterligare några inlägg som kommer senare.

Kabbetorp, som jag inte ens själv sett ordentligt förrän nu - platsen har omsorgsfullt röjts på sly och buskar av de nuvarande ägarna till gården - visade sig vara en trevlig miljö. Ett antal rösen gör att man får misstänka en datering till bronsålder. Även tre kvadratiska stensättningar hör gissningsvis närmast till yngre bronsålder. De kvadratiska stensättningarna under bronsålder har av flera forskare förnippats med den allra främsta aristokratin, antingen de har varit gravar eller fungerat som så kallade "kulthus". Man har menat att de har fungerat som ett slags samlingsplatser där aristokratin har utövat sin makt både som religösa ledare och som ledare för kontaktnätverk och sociala nätverk. Men exakt hur det fungerat kan man förståss inte veta så mycket om. Klart är i alla fall att det har funnits en intressant miljö i området runt Kabbetorp. I närheten finns flera stora bronsåldersrösen och även ett ganska fint depåfynd av bronssmycken och dräkttillbehör från slutet av yngre bronsålder (daterat till ca 900-700 f Kr). Gamla kartor över Kabbetorp visar också att många ganska stora rösen har odlats bort. Säkert var flera av dem gravar. Det styrks av en uppift från 1852, då lantmätaren Per Edvard Strömmerstdt noterade att några år tidigare, då ett röse bröts upp, hade man påträffat en stenkista med några benbitar i. Vad Strömmerstedt beskrev var sannolikt en hällkista från slutet av stenåldern (senneolitikum) 2300-1800 f Kr.

En av de kvadratiska stensättningarna (foto förf).

Själva Kabbetorp är känt sedan 1495. Då ägde riksföreståndaren Sten Sture den äldre ett par gårdar där. På något långsökta vägar lyckades senare Gustav Vasa hävda släktskap med Sten Sture och därmed lägga vantarna på riksföreståndarens stora godsinnehav. Däribland Kabbetorp-gårdarna. Hur Kabbetorps historia ser ut längre bak i tiden vet vi inte. Namnet med slutleden -torp antyder en etablering under tidig medeltid eller möjligen slutet av yngre järnålder.

Föredraget då? Jodå, det blev en trevlig tillställning med ca 20 åhörare. Vädret var nådigt med lite solsken och de som var med verkade nöjda och glada. Och för mig är det kul att få ägna mig åt det som blivit lite till mitt kall här i livet, att producera och sprida kunskap om Kalmarsundsområdets arkeologi och historia. Och dessutom få både en hel del uppskattning och en liten slant för jobbet. Ett tack till Söderåkra Hembygdsgille som har arrangerat det hela är på sin plats.

Föreläsning på lördag

Nu är det inte långt kvar. På lördag klockan 10 håller jag min utomhusföreläsning i Kabbetorp söder om Bergkvara. Detta är bara en liten påminnelse till dem som eventuellt skulle vara intresserade av att vara med.

Lite med info får du om du klickar HÄR !

Håll tummarna för bra väder!

Mjölk och gener löser INTE gammal gåta?

Medan jag ägnat dagen åt att köra brevsorteringsmaskin på postterminalen har andra ägnat dagen åt att granska det avsnitt av Svt:s program Vetenskapsmagasinet som sändes igår och som jag hasteligen bloggade om därefter. Jag har dessutom själv haft tid att se och framför allt lyssna på det som sägs i programmet via web-tv. Och gårdagens artigt avvaktande entusiasm måste förbytas i skepsis.

Jag ska villigt erkänna att jag inte är någon expert på den aktuella problematiken, jag har alrig gjort någon djupare analys av förhållandet mellan gropkeramisk kultur och trattbägarkultur. En som däremot är mycket kunnig på området är min bloggarkolega Åsa Larsson som på bloggen Ting och tankar i starka (och som det verkar i stort sett helt rättvisa) ordalag tillbkavisar det som i synnerhet reportern Martin Widman påstår i programmet, baserat på genforskarna utsago. Alla intresserade rekomenderas därför att se här och här.

Några punkter kan förtjäna att lyftas fram särskillt. För det första gäller det kronologin. Den gropkeramiska traditionen existerar fram till ca 2300 f Kr, det är närmare 1000 år längre än trattbägarkulturen. Något som tv-programet helt verkar ha missat. Det gör att det resonemang som förs i programmet blir både underligt och missvisande.

För det andra tycks de skelett som DNA-analyserats komma från starkt begränsade geografiska områden. En generalisering till att resultaten skulle vara allmängiltiga faller därmed. Varför programmet undanhållit sådan information kan man ju undra... En stor del av det det som sägs baseras på resultat från Öland. På den positiva sidan betyder det, som Åsa Larsson framhållit, att det sagda nog är giltigt just för Öland, men bara där.

För det tredje framförs en minst sagt underlig syn på arkeologer. De beskrivs om man lyssnar lite noggrannare än vad jag gjorde i går närmast som ett gäng kufar som sitter och skärskådar stenyxor och keramikskärvor, till skillnad från de naturvetenskapligt skolade forskarna med djupa kunskaper och ett fritt sinne. Problemet är bara att det ovilkorligen är så att dessa keramikskärvor och stenyxor och andra lämningar av materiell kultur är det källmaterila som arkeologin måste utgå ifrån. Därmed inte sagt att man inte kan dra nytta av vad genforskning och annan naturvetenskap har att bidra med. Tvärtom. Men ett omsorgsfullt, vetenskapligt studium av det arkeologiska källmaterialet har mycket att säga och är i högsta grad relevant för att vi ska kunna veta något om forntiden. Vetenskapsmagsinets reportage förmedlar en annan bild men tar inte hänsyn till att en del av genforskarna verkar ha en ganska vag uppfattning om den period som de vill studera. Jag anar en stark övertro på genforskningen hos programmakarna, ett okritisk anammande. Men trots allt är det ju så att man inte bara kan hänvisa till gener hit och dit och tro att det är svaret på allting.

Och så vidare. Sammanfattningsvis ser jag mig nödsakad att ta tillbaka en stor del av den försiktiga optimism jag kände för ett knappt dygn sedan. Och det är trist. Mycket trist. Speciellt om det är så att Svt -våran statliga televison- har förmedlat en förljugen bild som innehåller förvrängd information och rena vantolkningar. I så fall är Vetenskapsmagasinets missvisande förmedling av ett stycke stenålder inte ett dugg bättre än Populär Arkeologis missvisande förmedling av ett stycke Kalmarhistoria.

Mjölk och gener löser gammal gåta?

Idag tog Svt:s program Vetenskapsmagasinet upp en klassisk gammal stenåldersgåta, nämnligen den om vad de två kulturerna trattbägare och gropkeramiker (uppkallade efter respektive typiska keramikformer) representerar. Enligt ny genforskning på dna från skelett från perioden (ca 4200-3200 f Kr) så rör det sig om två genetiskt skilda populationer, två olika folkslag. Gropkeramikerna skulle enligt de nya rönen vara ett folk som kommit invandrande från öster för att efter ungefär 1000 år försvinna ur historien, av oklar anledning.

För hundra år sedan hade detta inte varit särskillt kontroversiellt. Då förklarades alla skillnader i materiell kultur med folkförflyttningar, ofta i form av invationer. Ett folkslag har kommit invandrande och trängt undan ett annat. Den moderna arkeologin har däremot velat förklara olika materiella och kulturella uttryck på andra sätt. Man menar att det rör sig om samma folkslag, skillnaderna beror istället på olika försörjningsstrategier, olika kulturell och social identitet och så vidare.

Är de genetiska resultaten riktiga - vilket genforskarna i tv-programmet är säkra på - finns det alltså anledning att tänka om. Men vad det kommer att innebära för forskningen på sikt torde ännu vara oklart. Den dramatik som kommer att skaka det arkeologiska forskarsamhället framöver om man får tro Vetenskapsmagsinet är måhända överdriven. För en och annan blir det säkert svårt att ta till sig resultaten. På sikt tror jag ändå de kommer att bakas in och bli en naturlig del av kunskapen om stenåldern. Det ligger ju lite i arkeologins natur att nya upptäckter med gämna mellanrum skakar om lite, tvingar oss att tänka i nya banor, utveckla vårt kunnande om forntiden. Det behöver knappas vara lustigare än så.

Trattbägarna var en jordbrukande befolkning, medan gropkeramikerna levde som smalare och jägare längs kusterna. Sälfångst och fiske spelade en viktig roll i gropkeramikernas ekonomi. Som bekant var det den jordbrukande kulturen som gick "segrande" ur denna motsättning. Jordbrukarsamhället blev den enda strategin och under följande perioder (bronsålder, järnålder) lades grunden till det samhälle vi ännu lever inom. Enligt den genetiska forskningen kan en viktig bidragande orsak till detta vara komjölk. Eller mer korrekt det faktum att jordbrukarpopulatinen hade en gen som gjorde det möjligt att bryta ner laktos och därmed kunna dricka komjölk i vuxen ålder. Denna gen saknades hos den gropkermaiska populationen.

Slutligen måste jag framhålla det faktum att tv-programet till stor del utspelade sig på Öland, med Kalmar läns museums arkeolog Ludvig Papmehl-Dufay i centrum. Att sveriges televison ägnar den öländska stenåldersarkeologin uppmärksamhet måste förmodligen bara det beskrivas som en smärre sensation! Inspelningen ägde rum på den utgrävning som Ludvig för några veckor sedan gästbloggade om här på Ahimkar. Dessutom spelade den gotländska gropkeramik-lokalen Ajvide en viktig roll i programmet, därför att flera av de skelett som genforskarna använt kommer härifrån. Ajvid var platsen för mina seminarieutgrävningar i två omgångar när jag pluggade till arkeolog. En spännande plats som väcker många personliga minnen.

Det aktuella avsnittet kan man se genom att klicka Här från och med nu och 30 dagar framöver (tror jag). Säkert går programmet i repris, fast jag inte lyckades reda ut när. Men håll utkik!