AHIMKAR

Mer stenålder på Öland

2008-07-10T14:00:00.000-07:00

Ingen sommar utan utgrävningar. Vad som försigår inom det intresseområde som Ahinkar täcker har jag tyvärr inte sett så mycket av ännu i år. Men en utgrävning pågår i alla fall på Runbäcksområdet i Färjestaden på Öland, rapporterar tidningen Östra Småland. Artikeln ger kanske här och var ett visst intryck av att vara författad av en sommarjobbare, men den information man kan få ut är som följer.

Området som ska bebyggas med 25 bostadstomter visade sig efter en arkeologisk utredning i maj förra året gömma en tidigare okänd fornlämning. Nu är det slutundersökning som är på gång. Tre arkeologer från Kalmar läns museum är i full färd med att undersöka ett ca 45ooo kvadratmeter stort område med boplatslämningar. En stor mängd anläggningar i form av bl a stolphål, härdar och kulturlager har dokumenterats. Fynd av bl a pilspetsar och stämpelornerad (?) keramik visar att boplatsen varit i bruk åtminstone under mellanneolitikum, dvs i runda slängar mellan 3000 och 2000 f kr. Andra fynd är flintavfall från redskapstillverkning, slipade fragment från flintyxor, en stenyxa och småredskap, sådant som hör till det vanliga fyndinventariet på en boplats från denna tid.

I det här fallet har man också ägnat sig åt publik verksamhet i form av visningar för allmänheten. Förmedling är och måste vara en viktig del av den arkeologiska verksamheten. Berömvärt av länsmuseet därför att man har visat upp sitt arbete för de intresserade "massorna" - visningarna var tydligen populära med uppåt hundra deltagare. I sinom tid lär det dyka upp en rapport från grävningen. Den ser jag med spänning fram emot.

Arkeologi man minns

2008-06-24T01:13:00.000-07:00

Året var 1991. Det är inte så mycket jag mins som kan knytas specifikt till detta år. Jag minns att årets familjesemester var förlagd till Stockholm. Jag minns afficherna med reklam för Robin Hood Prince of Thives som jag längtansfullt sneglade på. Redan då stod medeltiden högt i kurs i mitt unga tonårshjärta. 1991 var också året för den (ö)kända klassresna till Bornholm. En händelse som föranledde flera av oss elever i dåvarande klass 8c att testa de liberala alkohollgarna i Danmark. Det var rent märkvärdigt hur sjuka av "hemlängtan" somliga var den första natten....

Men 1991 var också året då jag för första gången deltog i en arkeologisk undersökning. Det drog så sakteliga mot höst det året. Det var med stor spänning jag den första morgonen trängde mig ner på sätet i bussen mot Kalmar omgiven av stora (och en litenn aning läskiga?) gymnasieelever. Klev av i Ljungbyholm och promenerade bort till Ljungby kyrka med sin inmurade runsten (en av fem kända i Möre). Jag hade fått min dröm uppfylld och skulle få praoa i 2 veckor på Kalmar läns museum. Och strax utanför kyrkogården grävdes det vid denna tid en boplats under ledning av Mats Blomé (se bilden ovan).

Boplatsen (Raä 349, Ljungby socken) ansågs vara från äldre stenålder, huvudsakligen. Och fynden vi gjorde gav visst stöd åt det. Jag minns bl a en skivskrapa och en mikrolit. Bitvis också ganska gott om flinta varvat med porfyr och lite kvarts. Diverse anläggningar i form av härdar och kokgropar, kulturlager samt resterna av en brandgrav i form av ett lager brända ben. Det var två roliga veckor det där. Och det gav verkligen blodad tand, stärkte mig i min ambition att en dag bli en utövande arkeolog på någon nivå. Och utbildning blev det. I sju år. Men så mycket utövande har det tyvärr inte blivit. Sorgligt nog. För närvarande har jag dock lite då och då nytta av min kompetens i samband med föredragshållande, artikelskrivande och en del samarbeten med lokala föreningar. Det senare ska förhoppningsvis resultera i att några projektideer till slut i någon form kan bli verklighet. Men att driva arkeologiska projekt utanför de etablerade institutionerna i Sverige är förvisso en lång och krokig vandring i ständig motvind.

Boplatsen i Ljungbyholm då? Vad blev det av den? Tyvärr verkar det inte ha färdigställts någon rapport över undersökningen, så några resultat kan jag dessvärre inte förmedla. Undersökningen är inte ens nämnd i Fornminnesregistret. Men om någon på Länsmuseet till äventyrs läser detta och vet något om vad som hände sen så tar jag med stor tacksamhet och glädje emot all information som kan fås...

Hur som hellst. Det är ett härligt minne, min första utgrävning. Och det är en inte helt obetydlig anledning till varför Du just nu kan sitta och läsa på den här bloggen!

Birka och Uppsala i Kalmar, ännu en gång

2008-06-05T15:12:00.000-07:00

I dag är det som bekant Sveriges nationaldag. Denna tilldragelse kan man ju välja att fira på många sätt, eller inte alls. Kanske man skulle klippa gräset? Det är förvisso en internationell företeelse men känns ändå på något sätt väldigt "villakvarters-svenskt". Här på Ahimkar firar vi nationaldagen med Birka och hednatemplet i Uppsala, det får väl ändå sägas vara i högsta grad fornsvenska företeeleser och passande en dag som denna. Dock med det synnerligen viktiga förbehållet att något Sverige i dagens mening inte existerade på denna tid, för över 1000 år sedan. Några falska nationalmyter tänker jag inte underblåsa.

Nej, istället är det, som några kanske redan gissat, ännu ett inlägg i den tydligen ganska populära "Enström-debatten". I vilket fall har inget ämne här på Ahimkar väckt så mycket känslor och kommentarer som just detta. Om någon har missat vad det är fråga om så är Stig Enström en Kalmar-baserad privatforskare som för ett halvår sedan gav ut en bok med budskapet att Kalmar var vikingatidens främsta centrum och identiskt med det "rätta" Birka, det vill säga den handelsstad i Sueonernas land som Ansgar besökte. Enströms bok är en estetiskt sett tilltalande skapelse och Enström själv är säkert mycket kunnig på vissa områden. Men i de budskap han förmedlar tyvärr ganska rejält ute och cyklar.

Ungefär i detta område låg den historiska byn Berga (foto förf).

Enström finner sitt Birka i Kalmars stadsdel Berga, en gång en medeltida by i Kalmars omland. Av gravfält att döma med stor sannolikhet också en etablering från yngre järnålder. Jag har tidigare påvisat att i det arkeologiska materialet har Enströms teorier inte mycket att hämta, se HÄR . Ett annat källmaterial som Enström brukar hämningslöst är ortnamnen. De spelar en viktig roll för att "bevisa" att Berga en gång var Birka. Enström skriver:

"Mot att Berga från början skulle ha haft namnet Birka finns inga språkliga hinder... Biergum, som Kalmars Berga skrevs 1299, är latin och Bierka hette det kanske på kalmaritiska. Detta i-liknande uttal har sedana övergått till e. Enligt proffesorn i lågtysk filologi Agathe Lasch övergår i till e framför r i lågtyskan. Professor Hjalmar Lindroth skriver 1926 angående öländskan: "Övergången från i till e i sådana ord är dock icke genomförd i så stor utsträckning som i Kalmartrakten." På liknande sätt förhåller det sig med g:et i Berga. Som exempel kan vi ta ordet Sverige som enligt Svenskt ortnamnslexikon, vid 1200-talets slut skrevs Sweriki, vilket under medletiden förändrades till Sverighe, med en övergång k - gh (frikativt g). Detta har förklarats dels som inhemsk ljudutveckling, dels som inflytande från danskan. Jämför också vårt kaka med skånskans kaga. Etymologin skulle då vara Birka - Berka - Berga - Bäja (som det uttalas idg)."

Dessbättre finns det ju nu för tiden något som heter mail. Jag har på denna väg utan nämnvärd karftansträngning kunnat ställa frågan till ett ansenligt antal av landets främsta ortnamns- och språkforskare/-experter om huruvida det ligger något i detta Enströms resonemang. Svaret har varit ett enstämmigt och rungande NEJ.

Att Berga en gång skulle hetat Birka saknar inte bara grund, det är språkligt fullständigt omöjligt. Det är ställt utom allt tvivel att Berga innehåller vårt nuvarande ord 'berg'. Men några stora berg som vi förknippar med ordet behöver det inte vara fråga om. Det kan snarare röra sig om lägre höjder, kullar eller berg i dagen.

Berg förekommer i fornsvenskan oftast som biaergh (eller baerg). Det går tillbaka på det urnordiska *bergha- vilket genom så kallad brytning av det korta e-ljudet på grund av ställningen framför det senare försvunna a-ljudet i den efterföljande stavelsen övergick till *biargh. Genom så kallat i-omljud övergick sedan a till ae. Denna form dog ut i svenskan men finns ännu kvar i danskans stavning 'biaerg'. Övergången kort i till e i vissa svenska dialekter är vidare av sent datum och saknar därför relevans i sammanhanget (för att inte tala om lågtyskan som inte har ett dugg med saken att göra). I ordet berg är också det frikativa gh-ljudet ursprungligt och inte resultatet av någon övergång från k ('Sverige' är ett undantagsfall och inte lämpligt som jämförelse). Dessutom har övergången från k till g aldrig någonsin på nordiskt språkområde skett i ställningar direkt efter r.

Det äldsta belägget för ortnamnet, Biergum, som förekommer i ett dokument från 1299 är inte alls latin. Biergum är en regelrätt, helt normal fornsvensk form i dativ pluralis. Ändelsen -um är alltså inte en latinisering utan en dativ plural-ändelse. Att Berga skulle hetat Bierka på kalmaritiska är därmed också helt felaktigt och inget annat än en grundlös gissning från Enströms sida. Ordet Biergum, liksom vårat Berga (med ändelsen -a) är för övrigt alltså plural.

Det har också påpekats för mig att det finns ca 200 Berga i Sverige. Alla dessa kan knappast ha varit Birka och inget i språkligt hänseende gör Kalmars Berga mer speciellt än de andra Berga-orterna. En ortnamnsforskare beskrev Enströms spekulationer med orden "som fan läser bibeln". Tämligen komiskt med tanke på att Enström avfärdar etablerad forskning i ett kapitel med just den titeln...

Så var det då det här med hednatemplet i Uppsala. Enström hävdar att orten Uppsala och templet Ubsola har förväxlats av Adam av Bremen. Ubsola låg i själva verket på en stenig höjd norr om stadsdelen Lindsdal. Detta styrker Enström genom att det på en historisk karta finns en bäck som flyter i omedelbar närhet med namnet Tempelbäcken. (Denna bäck flyter också i närheten av Förlösa kyrka och har måhända namn därav, något som Enström dock avfärdar). Templet skulle enligt Enström ha varit en kallmurad stenbyggnad. De stora mängderna sten på den aktuella höjden skulle följdaktligen vara ruinerna av ett tempel, nämligen Ubsola. Några bilder på hur det ser ut på höjden har Enström inte med i sin annars rikligt illustrerade bok, där var för mycket träd. Efter viss möda lyckades det mig dock för några veckor sedan att lokalisera platsen. Det är en relativt stor höjd som förvisso är mycket stenbemängd. Jag kan nu stolt presentera några bilder på 'templum (...) ubsola', eller är det månne på helt naturlig väg ditkomna stenar? Till en lämplig person (förslagsvis en geolog) yttrat sig, vad tror du?

Ett stort tack till:

Staffan Fridell, professor. Institutionen för nordiska språk, Uppsala Universitet.

Ulla Swedell, fil lic, Institutet för språk och folkminnen, namnavdelningen, Uppsala

Lennart Elmervik, Professor emeritus, Institutionen för nordiska språk, Uppsala Universitet

Ola Svensson, forskningarkivarie, Dialekt och ortnamnsarkivet, Lund

Jan Paul Strid, fil dr

Mats Wahlberg, docent, förste forskningsarkivarie, instituet för språk och folkminnen, namnavdelningen, Uppsala

Staffan Nyström, Riksantikvarieämbetet, Professor i nordiska språk med inriktning mot namnforskning, Uppsala Universitet

Göran Hallberg, docent, fil dr, f d arkivchef Dialekt och ortnamnsarkivet, Lund

Jan Agertz, ortnamnsexpert, Jönköpings läns museum

Bergkvara och arkeologins roll i små samhällen

2008-05-25T14:16:00.000-07:00

När jag nu var nere för att hålla mitt föredrag passade jag naturligtvis på att se mig om i mitt gamla barndomsland. Nere vid hamnen i Bergkvara höll de på att bygga ut vid "Lindbergs", den plats där köpingen Bergkvara började växa fram under 16-1700-talen. I ett grävt schakt där grund till en ny byggnad höll på att gjutas fanns i botten ett ganska tjockt, svart kulturlager med inslag av synligt tegel och eventuellt keramik. Området var avspärrat så det gick inte att ta sig en närmre titt.

Ett försök att fånga det omtalade kulturlagret på bild. Det mörka partiet syns längst ned och är kanske ett par decimeter, hur långt det fortsätter neråt är dock oklart. Ovanför är ett sand/grusblandat lager och ovanför detta ett ganska uppenbart utfyllnadslager med sten och rikliga inslag av tegel.

Detta aktualiserade en fråga jag med jämna mellanrum har funderat över, men som inte verkar bekymra någon annan? När det exploateras i städer är det väl nu mera ganska givet att arkeologin kommer med på ett hörn, i större eller mindre skala, åtminstone om staden är av någorlunda ålder. Men i alla småsamhällen tycks det vara helt fritt att exploatera utan hänsyn till kulturhistoriska värden under mark. Detta obeaktat att orterna ibland kan gå tillbaka på rejält gammal bebyggelse. Att många samhällen går tillbaka på medeltida byar och gårdar, som ibland kan vara ännu äldre etableringar, är väl ingen hemlighet. Vad beror då ointresset på? Kan det vara ren okunskap? Man tänker att det samhälle man ser idag inte är äldre än max 1800-talets andra del och där kan väl inte finnas något att upptäcka för en arkeolog. Eller är det någon slags juridisk praxis? Eller beror det på att frågan inte lyfts fram och diskuterats?

Just Bergkvara är som ort inte så väldigt gammal. I detta fall kan alltså åldern (eller bristen på ålder) spela in. Vem behöver arkeologi när det finns skriftliga källor som talar om hur det var, dessutom med tämligen god detaljrikedom? Bergkvara växte fram i ansluning till ett bra hamnläge. En del har menat att redan vikingarna måste ha utnyttjat detta hamnläge, men det antagandet är förvisso helt taget ur luften och saknar varje form av belägg.

Namnet Bergkvara består av föreleden bergk- (av det äldre ordet birk = björk) och efterledet -vara (med lite olika tolkningar, ett förslag är strand). Således kanske namnet betyder björkstranden eller liknande. Namnet är ursprungligen ett marknamn och inte ett bebyggelsenamn. Marken som bar detta namn hörde ursprungligen till gårdarna i Skällenäs by. Första gången platsen dyker upp i skriftliga källor är 1616 då Gustav II Adolf bekräftar Kalmar stads privilegier. Däri ingick att staden skulle ha ensamrätt att hålla marknadsstånd vid bl a Bergkvara, något som tydligen sedan gammalt varit Kalmarborgarnas rätt. Härav har man dragit slutsatsen att Bergkvara varit platsen för en återkommande marknad där stadens köpmän kunde sälja varor direkt till allmogen, en marknad som med stor sannolikhet hade medeltida rötter. Men bebyggelse saknades ännu under 1600-talet. 1640 anhöll borgarna i Kalmar om rätten att flytta marknaden till Brömsebro för att komma åt gränshandeln. Då nämns bara marknaden, ingen bebyggelse. Av flytten blev dock intet eftersom Blekinge kort tid senare belv svenskt. Efter att Karlskrona grundats försökte även borgarna i denna stad att komma åt handeln i Bergkvara, vilket ledde till en sekellång konflikt mellan städerna.

Kalmar fick de flesta fördelarna i denna tvist och 1719 antog stadens borgare en Johan Johansson som "köpdräng" i Bergkvara. Han fungerade närmast som ett slags filialföreståndare och hade bara rätt att bedriva handel i sina uppdragsgivares namn. För Johan Johanssons räkning uppfördes nu en byggnad med bostad, handelsbod och lager. Detta blev, så vitt man vet, den första permanenta bebyggelsen i Bergkvara. Huset anses vara identiskt med en timmrad byggnad som ännu finns kvar på "Lindbergska tomten" och som bl a hyser fragment av karolinska målningar.

Några årtionden senare utsåg Kalmarborgarna en handelsman till ansvarig för affärerna i Bergkvara, Erik Kastman, som blev bofast här någon gång mellan 1749 - 1751. Under ett drygt sekel dominerade sedan denna Kalmaritiska borgarsläkt köpingen. Bl a uppfördes den Kastmanska gården, identisk med det senare Lindbergs. Släkten köpte även upp flera gårdar i köpingens omland, bl a Skällenäs nr 1 som låg i närheten av dagens Bergkvara kapell. Gården flyttades senare ner till hamnområdet där en ståndsmässig herrgårdsbyggnad uppfördes. Men även andra Kalmarborgare började göra sig gällande i Bergkvara, t ex Sahlsteens, 1700-talets största Kalmarfima. Bergkvara fick också betydelse som varvsort. Sin största blomstringstid upplevde köpingen efter att de gamla borgarprivilegierna och skråväsendet upplösts framemot 1800-talets mitt. Bebyggelsen expanderade också kraftigt under 1800-talet och även Karlskrona fick till möjlighet att etablera ett handelshus, 1840 (nuvarande "Blå hallen"). Årtiondena kring sekelskiftet 1900 var Bergkvara en tid landets näst största hamn.

Bergkvara vid förra sekelskiftet. Huset i förgrunden är "Lindbergs", tidigare Kastmanska gården. Bakom detta hus ligger det hus som anses vara köpingens äldsta bygnad. Ytterligare längre bakom huset är platsen där kulturlagret iakttogs belägen. Den stora kvarnen uppfördes 1890, men revs och såldes till Gotland 1914, den finns ännu kvar i Havdhem och anses vara världens högsta träkvarn. Efter kvarnen låg garveriet och garvarens bostad skumtar vid vägen efter träden. Därefter kom själva hamnområdet. På andra sidan vägen låg den herrgårdsbyggnad som blev resultatet av den av Kastmans utflyttade gården Skällenäs nr 1.

Det är de stora dragen i Bergkvaras historia så som de brukar berättas, de få gånger det sker. Vad kan väl möjligen arkeologin bidra med till detta? Det finns många möjligheter. Några kan vara att t ex få fram en närmare åldersbestämning på aktiviterna på platsen. En säsongsvis återkommande marknad avsätter förmodlingen inga tydligare spår, men under de relativt tjocka kulturlager som uppenbarligen finns i delar av det gamla köpingsområdet kan ändå sådana spår finnas kvar. Brukades platsen under medeltid och hur långt tillbaka och i vilken omfattning? Lämningarna i jorden kan också berätta om bebyggelsen och människornas dagliga liv, något som de skriftliga källorna tiger om. Det finns en lång rad tänkbara aspekter.

Kanske det är svårt att driva ett krav på arkeologiska undersökningar på en plats som Bergkvara. Men jag tycker ändå att frågan förtjänar att diskuteras och uppmärksammas. Och tycker man att Bergkvara är en allt för ung plats så finns det åtskilliga andra av betydligt högre ålder. Riktar man blicken fyra kilometer inåt landet från Bergkvara kommer man till kommunens centralort Torsås. Byn Torsås är känd sedan 1507 och bestod av sju hemman i 1500-talets jordeböcker. Byn var också kyrkby, Torsås kyrka uppfördes under 1200-talet, men har legat en bit ifrån själva byn. Torsås by är med säkerhet en medeltida etablering. Ortnamnet är möjligen ett förhistoriskt sakralt ortnamn med guden Tor i förleden. Men om detta namn primärt är ett naturnamn (dvs namn på den ås som finns vid Torsås), ett bebggelsenamn eller ett kultplatsnamn är oklart. Den historiska byn verkar i vart fall ha legat i anslutning till dagens centrala Torsås. Det mesta av lämningarna av ett äldre torsås har förmodligen schaktats bort genom åren. Men teoretiskt finns naturligtvis möjligheten att arkeologiskt komma åt en medeltida eller till och med ännu äldre bebyggelse.

Och det är detta jag menar är gemensamt för många småorter i landet. Orter som aldrig har mött krav på arkeologiska undersökningar. Möjligheter att nå intressant och värdefull kunskap går därmed också förlorade utan att knappt bevärdigas en axelryckning. Jag tycker det är synd. Vad tycker Du?

Rapport från årets föreläsning

2008-05-22T14:57:00.000-07:00

Ja då var den över. Årets utomhusföreläsning i Söderåkra socken är avklarad. Och en del annat som givit stoff till ytterligare några inlägg som kommer senare.

Kabbetorp, som jag inte ens själv sett ordentligt förrän nu - platsen har omsorgsfullt röjts på sly och buskar av de nuvarande ägarna till gården - visade sig vara en trevlig miljö. Ett antal rösen gör att man får misstänka en datering till bronsålder. Även tre kvadratiska stensättningar hör gissningsvis närmast till yngre bronsålder. De kvadratiska stensättningarna under bronsålder har av flera forskare förnippats med den allra främsta aristokratin, antingen de har varit gravar eller fungerat som så kallade "kulthus". Man har menat att de har fungerat som ett slags samlingsplatser där aristokratin har utövat sin makt både som religösa ledare och som ledare för kontaktnätverk och sociala nätverk. Men exakt hur det fungerat kan man förståss inte veta så mycket om. Klart är i alla fall att det har funnits en intressant miljö i området runt Kabbetorp. I närheten finns flera stora bronsåldersrösen och även ett ganska fint depåfynd av bronssmycken och dräkttillbehör från slutet av yngre bronsålder (daterat till ca 900-700 f Kr). Gamla kartor över Kabbetorp visar också att många ganska stora rösen har odlats bort. Säkert var flera av dem gravar. Det styrks av en uppift från 1852, då lantmätaren Per Edvard Strömmerstdt noterade att några år tidigare, då ett röse bröts upp, hade man påträffat en stenkista med några benbitar i. Vad Strömmerstedt beskrev var sannolikt en hällkista från slutet av stenåldern (senneolitikum) 2300-1800 f Kr.

En av de kvadratiska stensättningarna (foto förf).

Själva Kabbetorp är känt sedan 1495. Då ägde riksföreståndaren Sten Sture den äldre ett par gårdar där. På något långsökta vägar lyckades senare Gustav Vasa hävda släktskap med Sten Sture och därmed lägga vantarna på riksföreståndarens stora godsinnehav. Däribland Kabbetorp-gårdarna. Hur Kabbetorps historia ser ut längre bak i tiden vet vi inte. Namnet med slutleden -torp antyder en etablering under tidig medeltid eller möjligen slutet av yngre järnålder.

Föredraget då? Jodå, det blev en trevlig tillställning med ca 20 åhörare. Vädret var nådigt med lite solsken och de som var med verkade nöjda och glada. Och för mig är det kul att få ägna mig åt det som blivit lite till mitt kall här i livet, att producera och sprida kunskap om Kalmarsundsområdets arkeologi och historia. Och dessutom få både en hel del uppskattning och en liten slant för jobbet. Ett tack till Söderåkra Hembygdsgille som har arrangerat det hela är på sin plats.

Föreläsning på lördag

2008-05-15T15:20:00.000-07:00

Nu är det inte långt kvar. På lördag klockan 10 håller jag min utomhusföreläsning i Kabbetorp söder om Bergkvara. Detta är bara en liten påminnelse till dem som eventuellt skulle vara intresserade av att vara med.

Lite med info får du om du klickar HÄR !

Håll tummarna för bra väder!

Mjölk och gener löser INTE gammal gåta?

2008-05-07T09:39:00.000-07:00

Medan jag ägnat dagen åt att köra brevsorteringsmaskin på postterminalen har andra ägnat dagen åt att granska det avsnitt av Svt:s program Vetenskapsmagasinet som sändes igår och som jag hasteligen bloggade om därefter. Jag har dessutom själv haft tid att se och framför allt lyssna på det som sägs i programmet via web-tv. Och gårdagens artigt avvaktande entusiasm måste förbytas i skepsis.

Jag ska villigt erkänna att jag inte är någon expert på den aktuella problematiken, jag har alrig gjort någon djupare analys av förhållandet mellan gropkeramisk kultur och trattbägarkultur. En som däremot är mycket kunnig på området är min bloggarkolega Åsa Larsson som på bloggen Ting och tankar i starka (och som det verkar i stort sett helt rättvisa) ordalag tillbkavisar det som i synnerhet reportern Martin Widman påstår i programmet, baserat på genforskarna utsago. Alla intresserade rekomenderas därför att se här och här.

Några punkter kan förtjäna att lyftas fram särskillt. För det första gäller det kronologin. Den gropkeramiska traditionen existerar fram till ca 2300 f Kr, det är närmare 1000 år längre än trattbägarkulturen. Något som tv-programet helt verkar ha missat. Det gör att det resonemang som förs i programmet blir både underligt och missvisande.

För det andra tycks de skelett som DNA-analyserats komma från starkt begränsade geografiska områden. En generalisering till att resultaten skulle vara allmängiltiga faller därmed. Varför programmet undanhållit sådan information kan man ju undra... En stor del av det det som sägs baseras på resultat från Öland. På den positiva sidan betyder det, som Åsa Larsson framhållit, att det sagda nog är giltigt just för Öland, men bara där.

För det tredje framförs en minst sagt underlig syn på arkeologer. De beskrivs om man lyssnar lite noggrannare än vad jag gjorde i går närmast som ett gäng kufar som sitter och skärskådar stenyxor och keramikskärvor, till skillnad från de naturvetenskapligt skolade forskarna med djupa kunskaper och ett fritt sinne. Problemet är bara att det ovilkorligen är så att dessa keramikskärvor och stenyxor och andra lämningar av materiell kultur är det källmaterila som arkeologin måste utgå ifrån. Därmed inte sagt att man inte kan dra nytta av vad genforskning och annan naturvetenskap har att bidra med. Tvärtom. Men ett omsorgsfullt, vetenskapligt studium av det arkeologiska källmaterialet har mycket att säga och är i högsta grad relevant för att vi ska kunna veta något om forntiden. Vetenskapsmagsinets reportage förmedlar en annan bild men tar inte hänsyn till att en del av genforskarna verkar ha en ganska vag uppfattning om den period som de vill studera. Jag anar en stark övertro på genforskningen hos programmakarna, ett okritisk anammande. Men trots allt är det ju så att man inte bara kan hänvisa till gener hit och dit och tro att det är svaret på allting.

Och så vidare. Sammanfattningsvis ser jag mig nödsakad att ta tillbaka en stor del av den försiktiga optimism jag kände för ett knappt dygn sedan. Och det är trist. Mycket trist. Speciellt om det är så att Svt -våran statliga televison- har förmedlat en förljugen bild som innehåller förvrängd information och rena vantolkningar. I så fall är Vetenskapsmagasinets missvisande förmedling av ett stycke stenålder inte ett dugg bättre än Populär Arkeologis missvisande förmedling av ett stycke Kalmarhistoria.

Mjölk och gener löser gammal gåta?

2008-05-06T14:17:00.000-07:00

Idag tog Svt:s program Vetenskapsmagasinet upp en klassisk gammal stenåldersgåta, nämnligen den om vad de två kulturerna trattbägare och gropkeramiker (uppkallade efter respektive typiska keramikformer) representerar. Enligt ny genforskning på dna från skelett från perioden (ca 4200-3200 f Kr) så rör det sig om två genetiskt skilda populationer, två olika folkslag. Gropkeramikerna skulle enligt de nya rönen vara ett folk som kommit invandrande från öster för att efter ungefär 1000 år försvinna ur historien, av oklar anledning.

För hundra år sedan hade detta inte varit särskillt kontroversiellt. Då förklarades alla skillnader i materiell kultur med folkförflyttningar, ofta i form av invationer. Ett folkslag har kommit invandrande och trängt undan ett annat. Den moderna arkeologin har däremot velat förklara olika materiella och kulturella uttryck på andra sätt. Man menar att det rör sig om samma folkslag, skillnaderna beror istället på olika försörjningsstrategier, olika kulturell och social identitet och så vidare.

Är de genetiska resultaten riktiga - vilket genforskarna i tv-programmet är säkra på - finns det alltså anledning att tänka om. Men vad det kommer att innebära för forskningen på sikt torde ännu vara oklart. Den dramatik som kommer att skaka det arkeologiska forskarsamhället framöver om man får tro Vetenskapsmagsinet är måhända överdriven. För en och annan blir det säkert svårt att ta till sig resultaten. På sikt tror jag ändå de kommer att bakas in och bli en naturlig del av kunskapen om stenåldern. Det ligger ju lite i arkeologins natur att nya upptäckter med gämna mellanrum skakar om lite, tvingar oss att tänka i nya banor, utveckla vårt kunnande om forntiden. Det behöver knappas vara lustigare än så.

Trattbägarna var en jordbrukande befolkning, medan gropkeramikerna levde som smalare och jägare längs kusterna. Sälfångst och fiske spelade en viktig roll i gropkeramikernas ekonomi. Som bekant var det den jordbrukande kulturen som gick "segrande" ur denna motsättning. Jordbrukarsamhället blev den enda strategin och under följande perioder (bronsålder, järnålder) lades grunden till det samhälle vi ännu lever inom. Enligt den genetiska forskningen kan en viktig bidragande orsak till detta vara komjölk. Eller mer korrekt det faktum att jordbrukarpopulatinen hade en gen som gjorde det möjligt att bryta ner laktos och därmed kunna dricka komjölk i vuxen ålder. Denna gen saknades hos den gropkermaiska populationen.

Slutligen måste jag framhålla det faktum att tv-programet till stor del utspelade sig på Öland, med Kalmar läns museums arkeolog Ludvig Papmehl-Dufay i centrum. Att sveriges televison ägnar den öländska stenåldersarkeologin uppmärksamhet måste förmodligen bara det beskrivas som en smärre sensation! Inspelningen ägde rum på den utgrävning som Ludvig för några veckor sedan gästbloggade om här på Ahimkar. Dessutom spelade den gotländska gropkeramik-lokalen Ajvide en viktig roll i programmet, därför att flera av de skelett som genforskarna använt kommer härifrån. Ajvid var platsen för mina seminarieutgrävningar i två omgångar när jag pluggade till arkeolog. En spännande plats som väcker många personliga minnen.

Det aktuella avsnittet kan man se genom att klicka Här från och med nu och 30 dagar framöver (tror jag). Säkert går programmet i repris, fast jag inte lyckades reda ut när. Men håll utkik!

Föreläsning i Kabbetorp

2008-04-22T14:17:00.000-07:00

En vårföreläsning utomhus i regi av Söderåkra Hembygdsgille börjar så smått bli en tradition. Det är fjärde året i rad jag håller låda nu. I år kommer detta evenemang att gå av stapeln i Kabbetorp lördagen den 17 maj. Kabbetorp är beläget vid väg E 22 halvannan mil söder om Bergkvara (i sin tur beläget drygt 4 mil söder om Kalmar).

Kabbetorp bjuder på en fornlämningsmiljö med ursprung huvudsakligen i bronsålder, med flera rösen, stensättningar och kvadratiska stensättningar. De senare tolkas understundom som 'kulthus' och anses representera bronsålderns sociala och religiösa elit. Hur det än må vara med detta så är det i alla fall en trevlig miljö och det brukar bli några trevliga - och till min glädje ganska uppskattade - timmars föreläsning, prat och fika. Förra året kryddades föreläsningarna dessutom av mitt paradfynd av Terra Sigillata, det femte i sitt slag i Sverige. Att något liknande dyker upp i år är inte speciellt sannolikt, men man vet ju aldrig. I vilket fall kommer jag att berätta om de olika fornlämningarna och vad man kan utläsa ur dessa, det blir som sagt fokus på bronsålder, men även lite medeltid och annat smått och gott lär komma in på något hörn.

Alla som är intresserade är hjärtligt välkomna att vara med. Samling kommer att ske vid Grisbäcks väderkvarn kl 10:00. Jag är medveten om att eventuella "utsocknes" kan ha något svårt att hitta till Grisbäcks väderkvarn, men det är inte jag som valt denna mötesplats. För att hitta dit följer man väg E 22 till man en dryg halvmil söder om Bergkvara ser en avtagsväg mot Grisbäck. Snart nog kommer man att se en väderkvarn och när man tagit sig till den är man framme. Det är ganska enkelt, så låt er inte avskräckas. Jag önskar alla intresserade hjärtligt välkomna!

Bilden ovna föreställer en av de kvadratiska stensättningarna i Kabbetorp (Raä 53) som det såg ut på 1930-talet. Bilden är från den första fornminnesinventeringen i Söderåkra socken som leddes av Erik Bellander, vilken också har tagit bilden. (Ur Söderåkra Hembygdsgilles arkiv).

Från en nyligen avslutad utgrävning i Resmo på Öland

2008-04-18T03:53:00.000-07:00

Som jag vid några tillfällen berättat har under det senaste året flera utgrävningar givit spännande fynd från stenåldern på Öland. Nyligen avslutades ännu en intressant utgrävning vid Resmo på södra Öland. Idag gästbloggar undersökningens grävledare, Ludvig Papmehl-Dufay, arkeolog vid Kalmar läns museum om resultaten i ett inlägg som jag har den stora glädjen att få presentera här nedan:

--------------------------------------------

Som inbiten stenåldersarkeolog och Ölands-disputerad är det väldigt roligt att jobba i Kalmar län. Ännu mer smaskigt blir det när man hittar, och får möjlighet att undersöka, en fyndrik tidigneolitisk trattbägarboplats i Resmo på sydvästra Öland. Just det här har jag haft nöjet att få uppleva under de senaste par månaderna.

Boplatsen upptäcktes under slutet av februari i samband med en förundersökning inför planerad villabebyggelse. Platsen i fråga är belägen i en västsluttning upp mot landborgen, på ca 37-41 m ö h ungefär 400 m NV om Resmo kyrka och 250 m NV om den nordligaste av de fyra megalitgravarna i området. Det faktum att en dös och tre gånggrifter finns på Öland, alla dessutom i Resmo socken och tre av dem tätt samlade i Mysinge några km söder om kyrkan, har allt sedan den sydligaste graven undersöktes för precis 100 år sedan (se T J Arne i Fornvännen 1909) varit föremål för mycket diskussion om inflytande från danskt och skånskt håll i samband med jordbrukets introduktion i området. I samband med länsmuseets stora stenåldersinventering på Öland under 1990-talet påträffades ett mycket stort antal förmodade boplatser, inte minst i Mörbylångadalen nedanför megalitgravarna. På ett flertal av platserna påträffades slipade flintavslag och yxfragment, vilka antydde en samtidighet mellan boplatserna och megalitgravarna. Tills för några veckor sedan hade emellertid ingen mer omfattande arkeologisk undersökning utförts av en trattbägarboplats på Öland, vilket gör resultaten från den här aktuella undersökningen mycket intressanta.

Förundersökningen kunde i nordöstra hörnet av området påvisa ett fyndrikt kulturlager innehållandes flinta, brända ben och stora mängder keramik, den senare karaktäriserad av snördekorerade trattbägare. På de västra delarna av undersökningsområdet, till synes rumsligt avskiljt från det fyndrika kulturlagret, framkom anläggningar och kulturlager av helt annan karaktär och som inledningsvis förmodades vara yngre än neolitikum. Anläggningarna utgjordes här av stora gropar, några stolphål och en härd. Längst i väster fanns dessutom ett kulturlager innehållandes ytterst få fynd av flinta och keramik. Inga typologiskt daterbara fynd framkom i områdets västra del under förundersökningen.

Inför slutundersökningen gjordes i samråd med länsstyrelsen bedömningen att störst kunskapspotential låg i de tidigneolitiska lämningarna, inte minst med tanke på relationen till omgivande lämningar. På de västra lägre belägna delarna av området var strategin att bana av kring de mest anläggningstäta områdena samt mäta in och snitta ett urval anläggningar, medan det neolitiska kulturlagret i nordöst skulle banas av och avgränsas, undersökas med provrutor och slutligen schaktas bort i syfte att få fram underliggande anläggningar.

Kulturlagret i nordöst sett från söder

Kulturlagret i nordöst visade sig vara mycket fyndrikt, omkring 0,1-0,25 m tjockt och innehålla framförallt stora mängder homogent formgiven trattbägarkeramik, nästan uteslutande dekorerad med snörintryck under mynningen. Typologiskt bör denna keramik kunna dateras till tidigneolitikums andra hälft (ca 3600-3300 f Kr), kanske även delar av den första. Flintan domineras av sydskandinavisk flinta, och innefattar bland annat ett antal fragment av slipade yxor, ett par skrapor samt en tvärpil.

Fragment av slipad flintyxa

Anläggningarna och kulturlagret på de lägre liggande delarna i väst visade sig vara mer intressanta och kluriga än vad som först verkade vara fallet. Stora gropar på rad, med ordentliga härdar intill liksom spridda stolphål och generellt sett få fynd –det var inte lätt att bena ut vad som hänt på platsen och när. Först mot mitten av sista veckan dök de första daterbara fynden upp, i form av stora mängder snördekorerad trattbägarkeramik i en av de stora groparna. Formgivningen är identisk med den som är rikligt representerad i kulturlagret i nordöst, vilket tyder på att lämningarna i hela området troligen ska betraktas som samtida trots sina markanta olikheter i karaktär och innehåll.

Snördekorerad trattbägarkeramik, preliminärt daterad till TNII

I samma stora grop påträffades även fyra kindtänder av ko, vilket om den typologiska och kontextuella dateringen stämmer utgör de äldsta fynden av nötboskap i Kalmar län så långt.

Tänderna från Kalmar läns kanske äldsta ko penslas fram

I ytterligare en anläggning på den västra ytan hittades snördekorerad trattbägarkeramik, och under inomhusarbetet är det nu en stor utmaning att klura ut vad de sinsemellan mycket olikartade, men av allt att döma samtida, ytorna inom området representerar.

Under två dagar i början av grävningen hade vi besök av Sveriges television, som filmade inför ett halvtimmesprogram om TRB och GRK (once in a lifetime!) som ska sändas i Vetenskapsmagasinet den 6e maj. Håll utkik!

Sveriges Television på besök i Resmo

Väl mött,

Ludde Papmehl-Dufay

Borgsällskapet

2008-04-14T14:41:00.000-07:00

För alla som är intresserade av gamla borgar av alla de slag finns nu en trevlig Internet-sida att tillgå. Det är Borgsällskapet (eller Sällskapet för svenska borgstudier) som lanserat en ny hemsida. Sällskapets syfte är att främja svensk forskning kring borgar och äldre befästningsverk, vara ett forum för forskare och en resurs för alla som är intresserade av borgar.

För närvarande kan man på sidan bl a söka efter olika typer av borgar och befästningar via karta och bli länkad till Riksantikvarieämbetets digitala fornminnesregister, finna en gedigen lista med borg-litteratur samt hitta flera intressanta länkar i ämnet.

Bilden ovan visar lämningarna av Turestorps borg i Skåne. (Foto: förf.).

Försvarskyrkor, finns de?

2008-04-02T15:28:00.000-07:00

"Nättidskriften" InfoArtefact presenterar månadsvis nyheter och fakta om arkeologi i Sverige och i världen. I år firar InfoArtefact 10-årsjubileum och det högtidlighåller man genom att visa olika inslag från första årgången, 1998. Förutom det läskiga faktum att det har gått 10 år sedan 1998, året då jag läste D-kurs i arkeologi på Högskolan på Gotland med många trevliga minnen som följd. Och en del kunskap får man hoppas. Ja, förutom detta så kan sådana här tillbakablickar vara intressanta och roliga.

I aprillupplagan kan man läsa ett litet debattinlägg i form av en intervju med Torbjörn Sjögren (nu stiftsantikvarie vid Växjö stift) och Marit Anglert (mig veterligen fortfarande doktorand i medeltidsarkeologi - eller historiska arkeologi som det heter nu mera) angående de så kallade "försvarskyrkorna", som det ska finnas gott om i Möre och på Öland. Idag är det inte många som tror på försvarskyrkan som existerande fenomen längre. 1998 var den ståndpunkten inte fullt lika okntroversiell, även om den framförst betydligt tidigare. Texten kan läsas på InfoArtefacts sida under menyrubriken Inblick. Tyvärr verkar texten inte ha någon egen adress, så passa på, när aprill är till ända är texten förmodligen inte tillgänglig längre!

Jag har för övrigt ägnat mig själv en del åt dessa kyrkor, som numera brukar kallas "flerfunktionella kyrkor". Bland annat i en magisteruppsats i medeltidsarkeologi vid Lunds universitet. Min egen åsikt? Ja mycket kortfattat går den ut på att kyrkorna och deras funktioner inte går att generalisera. Dock finns det en tendens, åtminstone för Möres del, som pekar på att de speciella "extrarum" som byggts in i kyrkorna kan knytas till lokala stormannagrupper. Många av de våningar som finns ovanpå kyrkorummen verkar ha varit ett slags representationslokaler. Den monumentala arkitekturen kan ha att göra med symboliska uttryck i en omvälvande tid då en lokal aristokrati höll på att flörlora fotfästet i regionen. Vissa kyrkor kan kanske även knytas till korståg. Men i detalj lär vi aldrig få några fullständiga svar, det saknas allt för mycket kunskap, allt för många pusselbitar är förlorade.

Gammal Kalmararkeologi

2008-03-18T10:39:00.000-07:00

Arkeolog är väl ett av de yrken som av almänheten ibland kan uppdattas som ganska udda. I en värld där allt ska mätas i mängden kvantifierbar nytta händer det att folk undrar vad arkeologer sysslar med "i verkligheten". Och nog har väl en och annan retat sig på dessa "forndårar" som alltid är ivägen när det ska byggas något... På den positiva sidan visar många också ett stort intresse för vad arkeologer sysslar med. Och det intresset växer ju mer kunskap som arkeologerna förmedlar. På såvis fyller även en enkel arkeologiblogg som den du just nu läser en funktion, förutom att vara rolig att skriva på för dess författare.

Nu är inte arkeologi det enda "udda-intresse" jag har. Jag har ytterligare ett sådant, som antagligen är ännu mer udda och företrädesvis annars utövas av medelålders och äldre män som ofta heter Lars och Bernt samt gärna är födda på 1940-talet. Det intresset handlar om gamla vykort. Jag tycker att dessa bilder är en oskattbar och mycket spännande och rolig kulturskatt som har mycket att berätta om hur det såg ut och var "förr i tiden", dvs företrädesvis under det senast gångna seklet. Det har jag redan flaggat för i detta inlägg.

1930-talet var en aktiv tid ur arkeologisk synvinkel i Kalmar. Det var då man torrlade hela Slottsfjärden och kunde tillvarata ett mycket omfattande och unikt medeltida fyndmaterial. Materialet var på sin tid känt som det största koncentrationen på svenskt område. Bland annat utmärker sig ett omfattande keramikmaterial och flera båt-vrak. Undersökningarna ägde rum 1933-34. Redan året innan, 1932, utfördes som en första etapp en utgrävning och återställning av slottets igenfyllda vallgrav. Och det är här som vykorten kommer in i bilden. När jag för en tid sedan bläddrade i en låda med Kalmar-kort hittade jag ett par fotofrafier som förställer just utgrävningen av vallgraven. På baksidan står skrivet med bläk: "Foto: A. E. Thulin, Kalmar 1932". Ett fint fynd för en arkeolog, även om det inte varken är speciellt gammalt eller påträffat i jorden! Bilderna ser du här nedan. (Klicka på bilden för att se den i större format).

Professor tycker till om "Kalmar-Birka"

2008-03-16T13:28:00.000-07:00

Ännu ett inlägg i Enström-debatten. För den som orkar lite till så har nu Ulf Näsman, professor i arkologi vid Högskolan i Kalmar, gjort den goda gärningen att ta sig an uppgiften att recensera Enströms ideer om "Kalmar-Birka". Näsman är inte lika mångordig som jag har varit och han är något snällare/försiktigare i sitt omdöme. I princip överensstämmer dock min och Näsmans kritik, såväl om vad som är positivt som om vad som är negativt med boken.

Man kan bara hoppas att fler tar sig an att skärskåda Enströms argumentation och vantolkningar av befintligt arkeologiskt källmaterial. Kalmar läns museums arkeologer sitter ju t ex på en enorm kunskapsbank och kompetens när det gäller regionens förhistoria. Ännu har Länsmuseet inte gjort sin röst hörd. Jag hoppas att man ska våga ta bladet från munnen och även från detta håll visa på det bristande resonemanget i Enströms bok.

Men nu kan man i alla fall lägga till en viktig röst i debatten. Ulf Näsmans recension har publicerats av tidningen Barometern och kan läsas genom att klicka HÄR .

Har Populär Arkeologi fått stora snurren?

2008-03-07T07:08:00.000-08:00

Enström, ständigt denne Enström. Visst är det tröttsamt och jag bloggar inte om det här för att det är kul eller för att det är vad arkeologi ska eller bör handla om. Jag tar mig an det här för att jag tycker att det är en skyldighet för alla som sysslar med någon form av vetenskap att göra sin röst hörd när källmaterial misstolkas och forsknig som namn och funktion missbrukas bortom det acceptabla. Det är en del av kunskapsförmedlingen, som i sin tur är ett av forskningens viktigaste uppdrag.

Ingen återkommande läsare av Ahimkar kan ha missat vad Enström är för en figur. Det är mannen som nyligen med stor stolthet och visst buller presenterade en bok där han lägger fram hypotesen att Kalmar hade en föregångare under yngre järnålder, en stad av ansenliga dimensioner som bar namnet Birka (Birka som beteckning för 'handelsstad'). Detta Kalmar-Birka skulle dessutom vara det Birka som Ansgar verkligen kom till och ett av Skandinaviens viktigaste centra. I närheten låg också det rätta Uppsala-templet och Ölands fornborgar var en enad försvarslinje till handelsplatsens beskydd. Men Enström har byggt sitt resonemnag på vantolkningar av källmaterialen och på en rad cirkelresonemang, vilket jag tidgare lyft fram i denna recension.

Fornminne utsatt för vantolkningar? En av de många gravarna runt Kalmar (Raä 7). Foto: förf.

Den här gången handlar det inte så mycket om Enströms skriverier som om tidskriften Populär Arkeologi, Sveriges enda populärvetenskapliga magasin om arkeologi. Jag har alltid sett Populär Arkeologi som en småtrevlig, hyfsat respektabel tidning och jag har inte haft någon mer påtaglig anledning att klaga på dess innehåll. Men när senaste numret damp ned i brevlådan i härom dagen var bland det första jag kunde notera en intervju med Enström. En helt vanlig intervju som presenterade Enströms bok och tankar i all korthet, rakt upp och ner, utan någon egentlig reflektion eller kritisk eftertanke. Utan att någonstans nämna att det kunde vara något kontroversiellt i detta ämne. Jag bläddrar vidare och finner en reklamruta för boken, där den beskrivs som en uppgörelse med den forskning som hävdar att Birka i Mälaren var ett viktigt centrum på vikingatiden och för kristnandeprocessen. Jag finner också att Populär Arkeologi faktiskt säljer boken i sin egen nätbokhandel där den tillsammans med andra böcker beskrivs som "...läsvärda böcker om arkeologi och historia...". Slutligen visar det sig att Populär Arkeologi också gör en recension av boken. Men helt utan kritiska invändningar mot bokens många olika påståenden. Det konstateras bara att det är onödigt att jaga platser till vilka Ansgar kom och att boken hade vunnit på korrespondens med etablerad forskning. I övrigt hyllar recensenten boken för dess vackra bildmaterial, som om ett påkostat bildmaterial och en avancerad layout är det som gör forskningsresultat viktiga.

Har Populär Arkeologi fått stora snurren? Ja, vem vet? Vad man kan konstatera är att Populär Arkeologi inte gör någon skillnad mellan grundlösa spekulationer och vetenskapliga forskningsresultat. Jag hade inte klagat om det hade funnits någon ansats till källkritik, ett påpekande av att det faktiskt rör sig om kontroversiella funderingar och inte av forskningsrön baserade på en stringent vetenskaplig metod och tillämpande av källkritiskt utvärdering. Kanske Populär Arkeologis redaktör anser att detta är en god gärning, att släppa fram oliktänkande. Ett bidrag till stöd för demokrati, yttrandefrihet och mångfald. Kanske beror det bara på total okunskap om rådande forskningsläge i Kalmarsundsområdet. Kanske Populär Arkeologis redaktion är hemfallen åt den postmodernistiska relativismen, den där "anything goes-mentaliteten" som säger att det inte finns några sanningar och att den ena tolkningen därför är lika god som den andra.

Vad det än rör sig om så är Populär Arkeologi ute och cyklar. Tidningen borde inse vad den förlorar i kredibilitet och anseende på att jämställa Enströms lösa spekulationer med vilka omsorgsfullt framtagna forskningsresultat som helst. Det är tråkigt att Populär Arkeologi nu anträder denna nya väg bort från ventenskapligheten, speciellt med tanke på att tidningen är det enda populärvetenskapliga organet som finns i Sverige för arkeologi. Det Populär Arkeologi håller på med är inte mångfald, utan enfald. Det är att lura sina läsare att med sitt namn och anseende som garant stödja grundlösa och okritiska spekulationer. Ska tidningen i nästa nummer slå ett slag för de förbisedda nytänkande infallsvinklarna i Olof Rudbecks Atlantica eller ska man ta det ansvar som all seriös media har för vilka budskap man förmedlar till allmänheten? Media är makt. Makt över opinion, över kunskap och över världsuppfattning. Man kan bara stilla bedja för att Populär Arkeologi ska sluta missbruka sin lilla andela av denna makt och återgå till ordningen.

Jag är inte ensam om denna undran. Två av mina kolleger har tagit upp ämnet. Dels Martin Rundkvist, en stor förkämpe för mer vetenskaplighet inom arkeologin, som lät mig publicera ett gästinlägg på sin blogg, Aardvarchaeology. Dels Åsa M Larsson som ägnade ett välformulerat inlägg åt saken på sin blogg,Ting och Tankar. Heder åt Martin och Åsa för deras insatser.

Spännande stenålder på Öland

2008-03-03T14:11:00.000-08:00

Att Öland är ett rikt område när det gäller fornlämningar och fynd är inget nytt. På bloggen Ting och Tankar berättar Åsa M Larsson om ett intressant stenåldersfynd. Vid en rutinmässig utredning utförd av länsmuseets arkeolg Ludvig Papmehl-Dufay i Kolstad mellan Borgholm och Köpingsvik berördes ett par boplatsområden i åkermark. Fynd från platsen pekade på övergången mellan sten- och bronsålder. I området finns en igenväxt våtmark av något slag och när man schaktade här påträffades på ca en meters djup rikligt med välbevarat trä. Bl a rör det sig om tydligt tillhuggna plankor och en cirkelrund mörkfärgning, ca 60 cm i diameter, som visade sig vara resterna av ett träkärl. När C 14-analyserna nyligen anlände till länsmuseet visade det sig att dessa träföremål var från senneolitikum, dvs slutet av stenåldern för omkring 4000 år sedan! Att finna träföremål av så hög ålder är extremt ovanligt. Lite träbitar kan ju låta tämligen trist, men för forskningen är detta ett minst lika spännande och viktigt fynd som tjusiga upptäckter av mer ädla material. Det visar också att det är viktigt att inte bortse från låglänta, vattensjuka områden intill boplatserna i samband med arkeologiska insatser. Öland bjuder på ännu ett unikt fynd ur sin rika arkeologi-flora.

I kategorin "vad hände sedan" kan ett annat öländskt fynd lyftas fram. Som tidigare rapporterats här påträffade under en annan rutinundersökning i Köpingsvik (Tings Ene 1:1) förra året resterna av vad som ansågs kunna vara Kalmar läns äldsta grav. Under det arkeologiseminarium som nyligen hölls i Blankaholm berättade Ludvig Papmehl-Dufay om senaste nytt om detta fynd. Fyndet påträffades i ett kulturlager som även innehöll vikingatida begravningar. Den aktuella graven överlagrades av ett kulturlager av senmesolitisk karaktär, dvs ca 4000 f Kr. Skelettet var mycket dåligt bevarat och kunde inte tas upp och inte heller dateras med C-14. En kolbit tagen under skelettets vänstra axel kunde däremot dateras med C 14-analys till ca 4000 f Kr. Eftersom kulbiten låg under skelettet kan graven alltså inte vara äldre än så. Med det överliggande kulturlagret bör det betyda att graven är från denna tid, runt 4000 f Kr. Någon närmare datering går inte att få. Tillsammans med en grav från Alby blir graven en av länets två äldsta kända gravar. Eftersom markägaren nu inte får använda den aktuella tomten bekostades utgrävningarna av länsstyrelsen i Kalmar, som efter undersökningen ansett fyndet så pass intressant att ingenting får röras mer. Locket på alltså, även för fortsatt forskning. Att man kan tycka att länsstyrelsens ofta drivna tes att ju intressantare ett fynd är desto angelägnare är det att inte veta något om det ibland kan te sig ganska olustig är en annan historia. De senare uppgifterna är hämtade ur en artikel ur tidningen Barometern (08-02-29).

Desto mer positivt angående länsstyrelsen är att de har lämnat ett bidrag på 820 000 kronor för upprättandet av ett arkeologiskt register över Köpingsvik, detta enligt samma Barometern-artikel. Här ska finnas uppgifter om alla arekologiska undersökningar i Köpingsvik, ca 300 schakt, och underlag för bedömning och lokalisering av fornlämningar. På så vis erhålls en överskådlig bild av Köpingsviks ofta komplexa fornlämningsmiljö. Arbetet ska utföras av Kalmar läns museum och vara klart i mars 2009.

Södermörekrönikan

2008-02-29T15:24:00.000-08:00

Redan förra året bloggade jag i korthet om 2007 års upplaga av Södermörekrönikan, den årssbok som i drygt 20 år utgivits av Södermöre Hembygdsgille. Nu har 2008 års upplaga kommit ut, den 22 i ordningen. Syftet med att ge ut boken år efter år anges vara att "...ge sina läsare fördjupade insikter i vad som hänt och timat i våra bygder, både i nära och mera fjärran tider, och samtidigt vara en underhållande läsning. Dessutom bör den kunna tjäna som dokumentation för framtiden". Böckerna har med åren blivit ganska populära och jag tycker att det är ett utmärkt sätt att sprida berättelser, minnen, traditioner och historia som på detta sätt också kan bevaras för framtiden.

Själv har jag haft glädjen att åter få ge ett litet bidrag, denna gång om perioden romersk järnålder (ca 0-400 e Kr) med fokus på Möre. Ett ämne som aktualiserades genom mitt eget fynd av en skärva Terra sigillata utanför Söderåkra förra året. För den som inte har eller önskar få tillgång till själva boken finns en något redigerad version av texten att läsa online, klicka här.

I övrigt består boken av 158 sidor med kortare och längre artiklar av varierande innehåll och kvalitet om allt möjligt som berör bygdens historia, mestadels lite modernare historia. Boken är som vanligt väl värd att läsas för den som är intresserad av området, bestående av Halltorp, Arby, Voxtorp och Hagby socknar. Bra av Södermöre hembygdsförening och dess driftige ordförande Lars Larsson att hålla igång det här värdefulla arbetet ännu efter 22 år!

Urminne

2008-02-16T15:47:00.000-08:00

Viste ni att Småland och Öland har en egen arkeologisk tidskrift? Jodå, den heter Urminne och ges ut i samarbet mellan Kalmar läns museum, Jönköpings läns museum, Smålands museum och Högskolan i Kalmar. Tidskriften kommer ut med ungefär ett nummer per år sedan starten 2001. Nyligen nådde det senaste numret, 2007/6, ut till prenumeranter och andra som har koll på utgivningen.

I detta fullmatade nummer finns flera intressanta artiklar som denna gång är helt koncentrerade till Småland. Först ut är Magnus Petersson, antikvarie vid Kalmar läns museum, med en intressant artikel om gropkeramiska lokaler i Kalmar län. Fokus ligger på den undersökning som utfördes i Kvarteret Havren, i stadsdelen Djurängen i Kalmar 2001. Detta är första gången som resultaten från undersökningen publiceras, frånsett slutundersökningsrapporten som kom 2004. Här påträffades en boplats med ett hyfsat stort materila av gropkeramik, men även med inslag av stridsyxekeramik.

Denna artikel följs av ett bidrag av Dag Widholm som berör ett annat fynd från samma stadsdel i Kalmar, nämligen en järnkittel från yngre järnålder som påträffades vid en utgrävning 1990. Kitteln låg i fyllningen av vad som visade sig vara ett grophus, C 14-daterat till mellan 260-550 e Kr. Hela boplatsen daterades till mellan 200 f Kr - 690 e Kr. Widholm försöker i artikeln förstå kittelns funktion och innebörd genom att sätta in den i en kontext av andra fynd av kittlar och grophusbebyggelse.

Härefter är det dags att lämna Kalmarsundsregionen. De följande artiklarna börjar med att Åsa Jönsson och Alexandra Nylén behandlar resultaten av en undersökt boplats från yngre järnålder vid universitetsområdet i stadsdelen Teleborg i Växjö. Det är den första undersökningen av boplatslämningar från denna tid i Kronobergs län. Därefter lägger Per Stille fram en skiss till ett forskningsprojket som avser att belysa runstenarna i Tiohärad och deras plats i det sociala och mentala landskapet.

Anna-Carin Winkler behandlar Vallby på Visingsö, en av ytterst få undersökta medeltida byar/gårdar i Småland. Detta följs av Jan Agertz som tar upp bebyggelsen på medeltidens Visingsö till diskussion utifrån ortnamnen och 1500-talets skatte- och uppbördslängder.

Leif Häggström och Daniel Lindblad tar upp ett betydligt sorgligare, men tyvärr med jämna mellanrum aktuellt ämne, nämligen plundring av gravar och andra lämningar. Efter de berömda stormarna Gudrun och Per fick arkeologerna i Småland bråda dagar med att inventera stormskador och rädda sådant som på olika sätt förstörts. Under detta arbete upptäcktes att plundringar med hjälp av metalldetktor hade ägt rum på flera gravfält i Jönköpings län. Författarna pekar på ett förmodligen ganska stort mörkertal när det gäller plundring och att spåren av plundrarnas verksamhet ofta kan vara svåra att upptäcka. För att det ska finnas möjlighet att upptäcka dylika illdåd i tid efterlyser författarna ett samarbete mellan arkeologer, polis och framför allt från allmänheten som bor och vistas i närheten av fornlämningar.

Tidskriften avslutas med att Påvel Nicklasson lämnar ett svar i en tämligen argsint debatt mellan honom och arkeologerna vid Jönköpings läns museum. Debatten har varit av en karraktär som får min egen lilla dispyt med privatforskaren Enström här på Ahimkar att blekna till ett intet. Jag ska inte gå närmare in på saken då det förmodligen bara får som konsekvens att allmänheten stärks i sin tro på att forskare bara ägnat sin tid åt att banka varandra i skallen med sina lärda avhandlingar. Något som trots allt i övrigt mest är en myt.

För att sammanfatta: Urminne bjuder på mycket intressant läsning och rekomenderas till alla intresserade. Tidskriften kan beställas genom att man kontaktar någon av utgivarna. T ex kan man klicka på ordet Urminne i den andra meningen i detta inlägg så hittar man ytterligare information.

Att fånga ett landskap

2008-01-29T15:42:00.000-08:00

Historiska kartor är en fantastisk källa till hur landskapet sett ut "förr i tiden". Det är ett välkänt faktum och sådana gamla kartor används ofta i olika syften av forskning och antikvariska institutioner. Informationsvärdet i de gamla kartorna är ofta stort och kan belysa många intressanta aspekter. Jag är inte direkt någon expert på historiska kartor, men ett och annat har man ändå snappat upp. Låt mig illustrera det hela med ett exempel.

Bruatorp är en liten by i södra delen av Möre, alldeles söder om samhället Söderåkra. I dag präglas landskapet här av stora öppna åkerfält med små skogbevuxna impediment, ofta med fornlämningar på. Det historiska landskapet skiljer sig starkt från den här bilden. I historiska dokument kan vi följa Bruatorp tillbaka till 1535. Byn bestod då av två hemman, det ena ett skattehemman och det andra ett sämjehemman. Båda gårdarna ägdes alltså av brukarna själva, något som var midre vanligt under medeltid i Möre. Namnet Bruatorp bör betyda "torpet vid bron", syftande på att den säkert mycket gamla landsvägen till Kalmar korsar Bruatorpsån på Bruatorps ägor. Ortnamnet med tillhörande bebyggelse är sannolikt etablerat under slutet av vikingatid eller tidig medeltid.

Överst den renritade storsskifteskartan från 1761, en kartbild av hur Bruatorp såg ut på 1700-talet. Mycket av det man ser går emellertid säkert betydligt längre bakåt i tiden än så. Den nerdre bilden är ett så kallat kartöverlägg. Det innebär att den historiska kartan som i det här fallet är i skala 1:4000 har förminskats till samma skala som den moderna kartan, i detta fallet Ekonomiska kartan i skala 1:10000. Därefter har den historiska kartbilden lagts över den moderna och passats in (rektifierats) så att man kan se det historsiaka landskapet i det moderna. Nya E 22:an finns inte med på Ekonomsika kartan men är belägen strax väster om "Lindkullarna". Observera också att gamla E 22:an har rätats ut sedan 1700-talet. OBS klicka på bilderna om du vill se dem i större format!

I kartmaterialet dyker Bruatorp upp första gången 1722. Det är alltså första gången vi kan göra oss en bild av hur det historsiska landskapet här såg ut. Bruatorp bestod även då av två hemman och kartan upprättades på grund av att hemmanet nummer 1 en längre tid varit "skattevrak" och nu åter skulle skattläggas. Den karta jag gjort en närmare studie av är storskifteskartan från 1761. Bilden av landskapet skiljer sig i stort sett inte från hur det såg ut 1722. Fortfarande fanns det två hemman. De låg båda vid gården som idag kallas "Lilla Bruatorp" och Bruatorps väderkvarn. Hemmanet nr 2 ligger ännu kvar och är identiskt med Lilla Bruatorp, medan hemmanet nr 1 flyttades någon gång efter att storskiftet förättas, men innan laga skiftet 1849. Hemmanet nr 1 är idag Stora Bruatorp som ligger vid bron över ån. Gårdsläget för Bruatorp nr 1 är idag åkermark, enligt lag borde platsen räknas som fornlämning men är inte känd som sådan.

Bruatorps ägor bestod huvudsakligen av ängs- och hagmark, vilket visar att djurhållningen var betydligt viktigare än odlingen av grödor. Åkermarken låg fördelad på sex gärden och några mindre lyckor som låg i anslutning till dessa. I kartbeskrivningen anges det årliga utsädet till två tredjedelar av arealen, vilket betyder att åkrarna brukades i tresäde, dvs enligt ett rotationssystem där två tredjedelar av åkerarealen brukades medan den sista tredjedelen låg i träda. Merparten av åkermarken låg samla runt gårdstomterna, men några åkrar låg också öster om landsvägen. Ängsmarken låg dels i byns östra del i det stora "Östra gerdet", dels i anslutning till åkermarken kring själva byn och dels i byns nordvästra del (Qvarnasläten och Gilsängen). Betesmarken fanns dels i byns sydöstra del på "Oxhagen" och dels på den stora utmarken som låg i byns sydvästra del. Utmarken beskrivs som "stenbunden ljungmark, små löfskog och ene", där finns "intet bränsle eller gärdslefång". Ljungen och uppgifterna om intet bränsle eller gärdslefång tyder på att området överutnyttjats, troligen för bete. Den östra delen av utmarken, som kallas "Bruatorps hult" anges också ha "varit skön bokskog, nu förstörd".

Längs ned i sydöstra hörnet av Bruatorps hult låg ett båtsmanstorp med ett par mindre tillhörande åkrar. Ett par torp fanns också vid vägen i byns norra del. I ån (som på den här tiden hette Söderåkraån) norr om torpen fanns tre kvarnar. Två av dessa låg på Bruatorps sida, båda hörde till hemmanet nr 1. Den ena anges ha varit en hjulkvarn och den andra en skvaltkvarn.

I åkermarken fanns stora mängder odlingsrösen. En del av dessa är av sörskilt intresse. I en av åkrarna, "Klapperåckern" har en stor cirkel med punktmarkeringar ritats ut. På det renritade exemplaret av storskifteskartan är detta röse utmärkt som "ättebacke". Röset är identiskt med fornlämningen Raä 27, som mäter 25 meter i diameter och är två meter högt och kan dateras till bronsålder. Väster om detta röse finns i åkern "Stora lyckan" ett nästan lika stort röse utritat. Av detta finns ingenting kvar idag. Kanske markerar det en nu försvunnen grav. Även i norra delen av "Sandgärdet", öster om landsvägen, finns två större rösen markerade. På laga skifteskartan finns ytterligare några rösen utritade. Vid denna tid, kartan är från 1849, hade åkerarealen vuxit betydligt sedan 1761. Hemmanet nr 1 hade då fördubblat sin åkerareal medan hemmanet nr 2 fyrdublbat sin. Bl a finns nu ett röse i sydöst utritat, på samma sätt som Raä 27, en rund ring med punktmarkeringar. Detta röse är identiskt med fornlämningen Raä 32 som i fornminnesregistret är markerat som fornlämning med frågetecken. Kartan antyder att detta frågetecken bör kunna rätas ut. I det som var Bruatorps utmark finns fornlämningen Raä 235, ett område med ca 30 röjningsrösen och jämna, stenfria ytor. Detta representerar en äldre odling, kanske rent av med förhistoriska rötter.

Åkern som ligger i Östra gärdet kallades för "Långtomten". Namnet är intressant eftersom ordet tomt kan antagas syfta på tomt i betydelsen "gårdstomt", "bytomt". Möjligen antyder namnet att det kan ha funnits ett tredje gårdsläge i denna del av byn, som antagligen försvunnit långt före kartornas tidshorrisont. 1997 drogs projektet för att bygga den nya väg E 22 genom södra Möre igång. Vägen kom att dras i nord-sydlig riktning rakt över Östra gärdet. I norra delen av det område som ingick i den arkeologiska förundersökningen daterades en härd via C 14 till tidig medeltid. Exakt var härden var belägen framgår inte av rapporten, men det torde vara någonstans ungefär i höjd med de två impediment som kallas Lindkullarna. Alltså i närheten av Långtomten. Även under slutundersökningen gav C 14-proverna en tidigmedeltida datering från en kulturlagerrest (anl. 383). Inte heller här ger rapporten några ledtrådar till var anläggningen var belägen. Den anges i anläggningslistan som "ej ritad". Ingenting i övrigt påträffades som kunde dateras till medeltid. Kanske är det de svaga spåren av en bebyggelse från äldre medeltid vi ser. Man kan tänka sig att denna eventuella bebyggelse lades öde t ex i samband med den senmedeltida agrarkrisen. När området senare odlades upp levde minnet av bebyggelsen ännu kvar och åkern fick sitt namn därav. Om det verkligen varit så kan dock bara ytterligare arkeologisk dokumentation belägga.

De mer väsentliga resultaten från E 22-undersökningarna genom Bruatorp var de många lämningarna från bronsålder, bl a med det ca 55 meter långa "Bruatorpshuset". Om det medeltida och tidigmoderna Bruatorp var en tämligen modest plats så var området uppenbarligen desto rikare under bronsålder. Det understryks också av de flertaliga rösegravarna från denna tid. Men utgrävningarna gav också spår från stenålder och äldre järnålder.

Bruatorpshuset och anläggningar kring detta som är daterade till samma period. Också en slags kartbild över ett litet stycke bronsålderslandskap (efter Dutra Leivas m fl, 2001).

Som någon kanske också kommer ihåg utförde Söderåkra Hembygdsgille under ledning av mig en inventering av åkermarken väster om gamla E 22:an hösten 2006. Vid detta tillfälle påträffades förutom flintföremål och en klump järnslagg också spår som förmodligen hör till det i byns södra del belägna båtsmanstorpet. Bl a fynd av en del av en kritpipa samt iaktagelser av en koncentrtion av tegel.

Förhoppningsvis har exemplet Bruatorp nu visat att man kan ha mycket kul och mycket nytta av de historiska kartorna. Ett utmärkt sätt att bokstavligen fånga ett förflutet landskap på ett papper.