AHIMKAR

AHIMKARs nyårskrönika 2011

2011-12-30T15:57:00.000-08:00

Så har ytterligare ett år passerat. Som traditionen bjuder ska jag även 2011 sammanfatta det gångna året. Kanske det blire en lite kortare nyårskrönika denna gång.

2011 började med ännu en outhärdligt seg vinter. Trots det fanns det ljuspunkter på arkeologihimlen. I februari var det dags för arkeologiseminariet i Blankaholm med fokus på ostkustens arkeologi. Den här gången var jag själv med som föreläsare, men var inte helt nöjd med min insats. Det hindrar inte att seminariet på alla andra vis var mycket lyckat och trevligt att bevista, med bra föreläsningar och många trevliga människor.

I april hade snön försvunnit och det började bli behagligt att vistas utomhus. I slutet på månaden höll jag min årliga utomhusföreläsning för Söderåkra hembygdsgille. Jag pratade om orten Bergkvara, dess historia och kanske främs dess förhistoria. De dryga 20 åhörarna föreföll vara nöjda när det hela var över. Jag han också med några inventeringar, dock med magra resultat. Och så fick jag tillfälle att fritt botanisera i Bergkvara hembygdsgård. Tack Ove Lindh för det!

I början av maj tillbringade jag en vacker vårdag med inventeringar i Söderåkra socken och fick se en del härliga stenåldersfynd. Jag tror det är den dag på året jag minns som den allra bästa ur arkeologihänseende. Samma dag tog jag en titt vid Skeppevik söder om Bergkvara där man banat av för dragande av nya VA-ledningar. Här tangerade man flera boplatser men länsstyrelsen hade inte funnit någon anledning att göra några arkeologiska insatser för det. Sammtidigt var det ingen överrasking att jag kunde dokumentera lämningarna av en härd på den avbanade ytan. Säkert hör den till boplatskomplexet den låg i anslutning till. Fyndet rapporterades i vederbörlig ordning men jag tror inte att någon brydde sig, inte heller det någon överraskning.

Ungefär i samma veva drabbades norra länet av vandalisering på en av sina finaste fornlämningar, gravfältet i Snäckedal. Arkeologkompis Michael Dahlin har under året gjort en insats för att uppmärksamma myndigheter, rättsväsende och allmänhet på problematiken kring detta.

Snäckedal var inte årets enda tråkiga nyhet. I början på sommaren kom ett stort sorgebesked, då min farbror Helge avled. Helge har med sitt intresse för forntid i allmänhet och fornlämningarna på sin egen gård Bockekulla i synnerhet haft ett inte så litet finger med i spelet då jag snöade in på arkeologin. Tack för allt Helge.

Sedan dröjde det till oktober innan det åter var dags för arkeologirelaterade evenemang. Då höll jag föredrag igen, denna gång om medeltiden i Torsås kommun. Det var ett sammarrangemang mellan hembygdsföreningarna i kommunen och kommunbiblioteket och drog ett 25-tal personer. Det var ett roligt föredrag att hålla och uppskattades också av dem som var där. Årets bästa föredrag från min sida.

Bortsett från detta har det varit skralt på min personliga arkeologifront efter de fina dagarna i april och maj. Något som väl även har avspeglat sig här på Ahimkar där det varit långt mellan inläggen. Det beror till största delen på att jag tog en time out från arkeologin som varade större delen av året. Jag kände helt enkelt att det roliga med arkeologin drunknade i byråkrati, oförstående och pengafrågor. Det finns så mycket spännande som med små medel och små insatser skulle kunna utforskas och utmynna i bra arkeologi. Men ingen vill ha detta. Bättre att det får förstöras där det ligger eller schaktas bort utan åtgärder tycks man resonera. I det läget tog jag paus, för är det inte roligt så är det inte riktig arkeologi. I ställer blev det släktforskning för nästan hela slanten, både åt mig själv och åt andra. Här har jag helt klart varit mer framgångsrik, lärt mig mycket och gjort spännande upptäckter. Och bäst av allt, det är fritt, utan pekpinnar och stoppskyltar. Bara ren upptäckarglädje!

Nu när 2011 går mot sitt slut har jag dock så smått börjat återvända till arkeologin. Och jag känner försiktig optimism inför 2012, det finns trots allt alltid något att ta itu med. Små insatser kanske men ändå betydelsefulla. Nej, så länge jag får ha ett ord med i leken lär Möre-arkeologin inte bli av med mig.

Ett mycket Gott Nytt År önskar jag er alla!!

Ingen guldålder, bara sport

2011-12-06T14:34:00.000-08:00

Jag får ta tillbaka tipset om SVTs program om järnålder på Öland som skulle ha sänts idag (6/12) klockan 18:00. SVT tyckte att det var viktigare att sända sport i stället, helt utan förklaringar eller kommentarer. Att sport går före allt annat är ju inte direkt något nytt, men man kunde väl förvänta sig bättre av SVT - Public Service - som ofta och gärna skryter om mångfald, folkbildningsambitioner och program om och för alla.

Men den forntidsintresserade behöver inte misströsta helt. Repriserna av programmet kommer fortfarande (och förhoppningsvis) att sändas:

fre 9 dec 22:00 Den svenska järnåldern Århundradena efter Kristi födelse upplever Sverige en storhetstid. Med fokus på Öland visar denna dokumentär på rikedomar, långväga kontakter och hur hövdingar styrde över stora byar och skaror av krigare.* Från 6/12 i SVT2. Även i K 11/12 och K 12/12

Ölands guldålder på TV

2011-12-03T12:19:00.000-08:00

Ett litet tips: på tisdag 6 december klockan 18:00 på SVT 2 kommer det att visas en film om järnåldern. Filmen fokuserar på Öland och perioden före vikingatiden, en period som också kallas Ölands guldålder. Följande information kommer från SVT:

Tis 6/12 2011SVT2 kl 18.00 Den svenska järnåldernÅrhundradena efter Kristi födelse upplever Sverige en storhetstid. Med fokus på Öland visar denna dokumentär på rikedomar, långväga kontakter och hur hövdingar styrde över stora byar och skaror av krigare.Även i K 9/12, K 11/12 och K 12/12Textat sid. 299 Sänds i HD.

Kan bli hur intressant som helst så missa inte det!

Tips från Arkeologi i Kalmar län

Föredrag om medeltid i Torsåsbygden

2011-10-19T07:08:00.000-07:00

Det börjar dra ihop sig för ett nytt föredrag. På lördag den 22 oktober klockan 10:00 för att vara exakt, håller jag ett föredrag i fritidsgåren på Torsskolan i Torsås. Det är hembygdsföreningarna i Torsås kommun som samarrangerar detta.

Temat är medeltid i Torsås kommun. Eller snarare med utgångspunkt i Torsås kommun. Några kommuner var inte ens påtänkta på medeltiden. Jag kommer att berätta och visa bilder och det kommer att handla både lite allmänt om medeltid och om hur medeltiden tedde sig i bygderna kring Torsås. Det finns förståss gränser för vad man hinner med på två timmar, så det blir lite olika exempel som får belysa olika problem, frågor och företeelser. Allt från vanliga bönder till riddare och kungar utlovas. Likaså med så mycket geografisk spridning inom området som jag förmår. Vi börjar på 500-talet och slutar på 1500-talet.

UPPDATERAT: (27 oktober 2011: läs om föredraget på Söderåkra Hembygdsgilles blogg).

Alla är hjärtligt välkomna!

Gettlinge gravfälts gåta uträknad eller felräknad?

2011-10-05T02:44:00.000-07:00

Verkar det inte minsan som att Öland har fått sin egen Bob G Lind? Det är i alla fall den tanke som slår mig när jag med en uppgiven suck läser en artikeln i lokaltidningen Östrans nätupplaga betitlad "Har han löst gravfältets gåta" ( läs artikeln här).

Den glade hobbyforskaren Lars Almqvist har, rapporterar tidningen, ägnat de senaste sex åren åt att studera det strora gravfältet vid Gettlinge på södra Öland. Nu presenterar han sina resultat och naturligtvis vet han att han och ingen annan har rätt. Någon som hört det förut? Nåväl. Almqvist har ägnat mängder av tid åt att knata runt på gravfältet, inspekterat stenar, mätt, dokumenterat, grubblat och funderat. Resultatet av denna mät- och tankemöda är att Almqvist kommit fram till att stenarna och anläggningarna på gravfältet inte är slumpmässigt utplacerade, utan i stället efter flera lager med geometriska system. Dessa system är inte heller ett resultat av kluriga forntida ölänningar, utan förljer samma geometriska mönster som, enligt Almqvist, finns i Keopspyramiden. När man någon gång under bronsålder eller järnålder fick nys om denna geometri såg man det som en helig kunskap som kom från gudarna. Detta omsattes sedan i praktiken på gravfältet, menar Almqvist.

Denna typ av forskning har en tendens att dyka upp på olika håll världen över med jämna mellanrum. Presenterad av mer eller mindre förvirrade personer med mer eller mindre goda argument men alltid med samma orubbliga övertygelse. Och alltid lika omhuldade av media. De representarar allt som oftast i den mediala verkligheten en kamp mellan David och Goliat. Den lilla människans kamp mot de stora stygga akademikerna som med sina ohyggliga krav på källmaterialgrundade bevis, metod, stingens och källkritik vill lägga vetenskapens mörka täcke över mänskligheten.

Denna vilja att se matematiska system i allting har debatterats många gånger. Det mäts och det räknas. Det studras stjärnor och planeter, matematiska formler, geometriska system, solens olika tillstånd och så vidare. Och man vill så gärna få in detta i våra fornlämningar. Det räcker inte med att forntidens innvånare var människor som anda, som levde och älskade, som begravde och sörjde sina döda. Och då och då lät uppföra större monument över dem som hörde till samhällets övre strata, av diverse anledningar. Nej de var också astronomer och matematiker, representanter för förlorade civilisationer och förlorade kunskaper. Den akademiska forskningen ställer sig för det mesta kallsinnig till dessa hypoteser. Därför att de allt som oftatst är förknippade med stora källkritiska problem. Inga gravfält är helt slumpmässigt skapade, det är inte det som är problemet. Det är snarare när man försöker krångla till det bortom rimlighetens gränser som det blir fel. När man vill se sådant som inte finns. Hypoteserana brottas ofta med problem som att det saknas stenar för att det ska stämma. Då förklaras det med att de stenarna försvunnit genom åren. Eller så stämmer inte kronologin, då löser man det med att datera om hela härligheten ofta stick i stäv med de sakliga dateringar som det finns tillgång till. Båda dessa tilltag figurerar i fallet med Gettlinge. Det har försvunnit stenar och anläggningar som vetenskapligt sett placeras i olika tidsperioder får här en ny datering. De måste vara samtida!

Nu är det i all händelse inte mycket man kan göra åt dessa hypoteser, de kommer alltid att dyka upp. Och det står ju var och en fritt att tro på det de önskar. Så måste det vara i ett demokratiskt samhälle. Det enda vetenskapen kan och bör göra är att förklara varför man anser att hypoteserna är felaktiga. Egentigen är det inte hypoteserna i sig som irriterar mig så mycket. Dem kan man leva med. Snarare är det då den nonchalanta inställning man i media har till vetenskap i allmänhet och arkeologi och historia i synnerhet. Här gäller plötsligt inte de vanliga kraven på källkritik, saklig och korrekt rapportering. Det markerar väl kanske den ytterst perrifera roll som arkeologi har i samhället. Men det är likväl en dålig ursäkt. Jag minns t ex när Blekinges runor var på tapeten för nu ganska många år sedan. Det hade kommit ut en bok som hävdade att runorna var ett resultat av att en eller annan högkultur (jag minns inte vilken) hade sökt sig upp till Blekinges kuster och spritt skrivkonsten där. Det lyfts fram stort i blekingska medier. Så en dag tröttnade väl någon och skrev en insändare med det stillsamma påpekandet att man väl kunde fråga någon akedemisk arkeolog hur de såg på saken och rapportera om det i stället. Svaret rån tidningen var kort och brutalt. "Nej det tänker vi inte göra, det är inte lika roligt". Kommentarer torde vara överflödiga, uttalandet talar sitt tydliga språk ändå.

Ett par tips

2011-09-20T08:41:00.000-07:00

Idag blir det inga långa inlägg. Inte heller ska jag ondgöra mig över något. Däremot ska jag förmedla en liten artikel i dagens nummer av lokaltidningen Östran. Denna handlar om att man påträffat lämningarna av en gata vid arkeologiska undersökningar i Stadsparken i Kalmar. Det är enligt vad tidningen förtäjer fråga om medeltidsstadens huvudgata, som kanske kan vara så gammal som från 1200-talet.

Läs artikeln här

En annan spännande utgrävning började denna vecka på Öland. Det är Linnéuniversitets arkeologistudenter som under ledning av Ludvig Papmehl-Dufay ska göra undersökningar av Risinge hög. Risinge hög är ett gravmonument, en så kallad storhög, som man tror är från bronsåldern eller möjligen yngre järnålder. Utgrävningarna håller på till den 14 oktober och det är visning för alla intresserade på torsdagar klockan 14:00.

Läs mer här

Kulturarvslyftet - kortsiktig politisk felsatsning

2011-09-14T06:49:00.000-07:00

Den stora nyheten inom kulturvärlden i Sverige just nu torde vara det så kallade Kulturarvslyftet. Det handlar i korta drag om att regeringen vill satsa ca 800 miljoner kronor på kultursektorn. Pengarna ska gå till vård, digitalisering och inventering och de jobb som ska skapas ska vikas för långtidssjukskrivna och personer med funktionshinder.

Vid första påseendet låter det ju kanon. Arbete åt arbetslösa = bra. Pengar för att få behövliga åtgärder inom kulturen utförad = bra. Men hur bra blir det egentligen kan man undra? Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström hävdar att det är något som alla tjänar på, en vinn-vinn-situation. Jag tillåter mig att vara mer skeptisk. Varför det då?

1. vad ska arbetet leda till på längre sikt än ett år för de personer som tilldelas de tänkta tjänsterna? När dessa långtidssjukskrivna med flera har fått leka kulturarbetare ett år eller så, vad ska de göra sedan? Är det troligt att de kommer att få jobb inom kultursektorn sedan? Det tror inte jag, eftersom det finns ett gigantiskt överskott på arbetslösa kulturarbetare med mycket högre kompetens. En potentiell arbetsgivare är nog benägen, med all rätt, att prioritera personer med utbildning och kompetens.

2. är en följd av föregående. Det finns som sagt ett betydande överskott av personer som på olika sätt och på olika nivåer har utbildning inom kultursfären. Många av dem är arbetslösa eller jobbar med helt andra saker än det de har utbildat sig för. Det är en följd av att det utbildas på tok för många personer inom området varje år. Det vore betydligt mer rimligt om man satsade lite medel på att alla dessa personer, som redan har en grundläggande kompetens, fick en chans att komma in på arbetsmarknade. Då skulle dessutom statens första felsatsning, att utbilda för många inom kulturen, i alla fall i någon mån avhjälpas.

3. som i sin tur är en följd av 2. Att digitalisera, inventera och vårda är ett arbete man inte lär sig på en kafferast. De personer som skulle få arbete inom det tänkta projektet saknar denna kompetens och vid den tidpunkt de har lärts upp och givits en tillräcklig kompetens för att göra ett bra jobb torde projekttiden vara slut. Risken är med andra ord överhängande för att det som ska digitaliseras, vårdas och inventeras blir undermåligt utfört. Och därmed i det närmaste oanvändbart för de forskare och andra som sedan skulle kunna tänkas ha nytta av resultaten.

Det finns en anmärkningsvärd kortsiktighet i tanken bakom projektidén. En kortsiktighet som drabbar både de arbetslösa och kulturarvet. Tänker man inte igenom förslaget bättre än så här kommer det inte att leda till annat än en väldigt dyr återvändsgränd. Inga jobb och oanvändbara slutprodukter. Man får en besvärande känsla av en märkligt nedvärderande syn både på kunskap och kulturarv hos våra politiker. Eller handlar allt bara om att regeringen här får en chans att täppa till truten både på kulturen och de långtidssjukskrivna, två faktorer i samhället som de betraktar som genuint irriterande?

Mitt tips i all anspråkslöshet till våra kära politiker blir därför: riv upp, gör om, gör rätt!

Läs även vad Åsa M Larsson skriver om Kulturarvslyftet.

Arkeologidagen 2011

2011-08-25T06:25:00.000-07:00

Det har varit skralt med inlägg på bloggen under sommaren, minst sagt. Med tiden ska jag försöka åstadkomma lite bot och bättring.

Den här gången ska jag bara puffa lite för årets arkeologidag som äger rum på söndag den 28 augusti runt om i hela landet. Kalmar läns museum kommer att bidra med ett par föreläsningar. Magnus Reuterdahl kommer att berätta om undersökta gravar vid Övra Vanborga på Öland. Det var två gravar som påträffades under en bosättning från yngre järnålder. Den ena graven daterades till äldre järnålder och den andra till äldre stenålder. Därefter kommer Ulrika Söderström att berätta om utgräningarna som utfördes vid Målerås glasbruk tidigare i sommras. Föreläsningarna ärger rum på länsmuseet mellan klockan 13-15.

Vill man se grävande arkeologer så kan man bege sig ner till Blekinge där det är "öppet hus" på grävningarna inför ombyggandet av E 22 vid Pukavik - Norje. Följande information är saxad frål Blekinge läns museums hemsida.

Söndag 28/8 kl 11-16, Norje Tingshus
Arkeologidagen - E:22:an
Tre lokaler kommer att vara tillgängliga mellan 11.00 och 16.00.
Utgångspunkt: Norje tingshus där arkeloger är på plats för närmare anvisningar.
Förutom visning av grävningarna kommer Dan Kärrström, flintsmed, att demonstrera flintteknik.
Vidare visas forntida matlagning mm.
Länsstyrelsen och Trafikverket svarar på frågor om vägprojektet.

Helge, Bockekulla och det mångbottnade landskapet

2011-06-07T05:34:00.003-07:00

När jag söker i minnet inser jag att det finns många anledningar till att mitt stora intresse i livet blev arkeologi. Men en av de viktigare anledningarna var min farbror, Helge. Det var nog något av de sista åren på 1980-talet och framåt som det började. Arkeologin började dyka upp även i Kalmarområdet. Den välkända Tingby-boplatsen undersöktes, man hittade tidiga stenålderslämningar vid Torsås och Söderåkra. På riksplanet kablades Birka-grävningarna ut via TV. Det var väl någon gång i den vevan som Helge berättade att han hade hittat stenyxor på en åker hemma på gården i Bockekulla. Och det dröjde inte så länge förrän jag, som då redan hade ett uppväckt arkeologiintresse var ute på åkern och spanade. Det var min allra första inventering och jag kom stolt hem med en 4-5 flintabitar.

Sedan den gången har det blivit ganska många vändor i landskapet i Bockekulla, tillsammans med Helge. Med jämna mellanrum ringde han också när han själv hittat något spännande som han ville att jag skulle titta på. Speciellt efter det att jag börjat utbilda mig till arkeolog. Det var än ett stenröse här, än en slaggklump där. Någon flintabit, andra märkliga stenar, en konstig naturformation… Bockekulla var Helges stora stolthet men hans bild av dess historia var kanske inte precis vetenskaplig. Eller snarare var den på grund av denna stolthet en aning överdriven. ”Lilla Birka” kallade han gården, halvt på skämt och halvt på allvar. Men han var intresserad och med tiden allt mer uppmärksam och mån om att bevara spåren av det som har varit. Och det är vackert så.

Vad det i verkligheten finns spår av är en boplats på en åker kallad Backarna. Det var här Helge hade hittat stenyxor och det var där jag senare hittade flinta. Yxor och flinta tyder på att där legat en liten gård under slutet av stenåldern – övergången mot äldre bronsålder. För omkring 4000 år sedan. I åkern fanns också järnslagg och enstaka skärvor av keramik från medeltid och framåt. Storskifteskartan från 1774 talar om att åkern den gången hette Tomthägnaden, där tomt syftar på gårdstomt. Skriftliga källor berättar om att Bockekulla en gång var två gårdar, stora och lilla Bockekulla. Lilla Bockekulla brändes under Kalmarkriget 1611 och lades sedan öde till det med tiden uppgick i stora Bockekulla. I skogsbackarna runtomkring finns det gott om lämningar från äldre tiders jordbruk i form av odlingsrösen, stenröjda ytor, hägnadsrester, en brunn med mera.

Till min släkt kom gården i Bockekulla 1921. Farfar Anton hade varit i Amerika och tjänat ihop en slant som järnvägsbyggare och lokomotiveldare och för de pengarna köpta han gården. Helge föddes 1924 och var tredje barnet i syskonskaran som till slut blev 12 barn. Han växte upp i Bockekulla och han levde där nästan hela sitt vuxna liv, Helge. Så det är inte så underligt att han hade starka band till gården och landskapet. Förutom Bockekulla var det idrotten som låg honom varmast om hjärtat. Mest känd är han väl för sitt engagemang i den lokala fotbollsföreningen. Ett tag var golf den stora grejen och på ålderns höst var det boule som gällde. Mot idrottsintresset stod sig även arkeologin slätt. Men han hade även andra sidor. Han var förståss lantbrukaren Helge och en tid kommungubben Helge. Och han var konstsamlaren Helge och samlaren av diverse gamla pryttlar över huvud taget. I närbelägna Brömsebro finns en auktionskammare som en period var ganska aktiv. Där brukade han handla och så kom han hem till oss för att visa sina fynd. ”Vad tror du, den är nog värd lite va?” sa han med ett litet finurligt leende. Det tillhör mina starkare barndomsminnen.

Ett eller annat lärde jag mig väl av honom också. Det som främst dyker upp i tankarna är hur mångbottnat landskapet är. Hur fullt av olika historier. Det var kanske det som var den stora upptäckten i alla vandringarna i Bockekulla. Där fanns sten- och bronsålderns landskap, medeltidens landskap, 16-1700-talens landskap och det moderna landskapet. Där fanns människors rörelser och bruk i lager på lager, tidevarv på tidevarv. Där fanns vardagens människors historia representerad över fyra årtusenden.

Nu har ännu en epok i Bockekullas historia tagit slut. Helges epok. För det var en epok. Han var väl känd för halva Torsås kommun som ”Helge i Bockekulla”. Och för mig är tanken på Bockekulla utan Helge nästan omöjlig att ta till sig. Och för ögonblicket outhärdlig. Onsdagen den 1 juni avled han, 87 år gammal. Jag saknar honom. Dessa rader gör honom knappast rättvisa. Men det är i alla fall något. Och det är en slags tröst nu när han givit sig ut på en vandring där jag inte längre kan följa honom.

Skrivet till minne av

Helge Petersson

1924-2011

Vila i frid

Det grävs och det bloggas

2011-05-30T14:59:00.000-07:00

Fältsäsongen har nu dragit igång på allvar och det märks på bloggar och i lokaltidningar. Här följer några notiser kring pågående arkeologiska utgrävningar av olika dignitet.

Tidningen Östran rapporterade härrom dagen om en utgrävning i Gamla stan i Kalmar, bakom gamla konstmuseet. Området befann sig en gång i de mest centrala delarna av medeltidsstaden. Nu har detaljplaner för kvarteret Valnötsträdet föranlett en förundersökning som utförs av Kalmar läns museum. De fynd som gjorts spänner kronologiskt från 1300-talet fram till 1600-talet. Bland annat har man dokumenterat en väg, rester av ett par källare och fynd av 1300-talskeramik, kakel från 1500-tal och keramik och mynt från 1600-tal.

Länsmuseet utför också en utgrävning vid före detta Persnäsgården i Köpingsvik på Öland. Av en faktamässigt tämligen knapphändig artikel i Östran framgår att man har blottlagt kulturlager och spår av hus. I området har tidigare påträffats lämningar från stenåldern och av en del avbildade fynd i tidningen verkar man också nu gräva bland annat just stenålder. Köpingsvik är annars även välkänt för sina rika lämningar från yngre järnålder och tidig medeltid. På onsdag eftermiddag (1 juni) hålls det visning för allmänheten.

Även i bloggosfären rapporteras det från olika grävprojekt. Detta är bara några få tips ur högen. Arkeologerna på länsmuseet i Jönköping har startat en ny blogg där det (än så länge) är ganska tätt mellan inläggen. Ett trevligt initiativ med intressant innehåll. Intressanta att följa är också en nystartad blogg om ett nytt projekt kring Gamla Uppsala - mytiskt centrum och den ständiga fyndsprutan Uppåkra (utanför Lund).

En av säsongens större arkeologiprojekt pågår för närvarande nere i Blekinge, i området kring Norje - Pukavik, där E 22:an ska byggas ut och få en ny sträckning. I det här fallet har länsstyrelsen i Blekinge givit sig själv enväldigt monopol på all förmedling och lagt munkavle på de grävande institutionerna. Än så länge har det sålunda varit ganska tyst från Blekinge, men det börjar ljusna. Länsstyrelsen har en sida med information om projektet som väl förhoppningsvis kommer att fyllas på allt eftersom fler resultat börjar genereras.

Medeltidskyrkan i Kläckeberga (del 1)

2011-05-07T01:28:00.000-07:00

Kläckeberga kyrka strax nordväst om Kalmar är en av de märkligaste kyrkobyggnaderna i Kalmarsundsregionen. Och med tanke på det komplexa kyrkolandskap som växte fram här under medeltiden så säger det inte så lite. Omkring kyrkan finns också många spår av en intressant miljö med medeltida lämningar. Det här blogginlägget är tänkt att bli inledningen till en liten följetång om de medeltida lämningarna kring Kläckeberga och vad de kan berätta om platsen och om regionen under denna tid.

Det känns lämpligt att börja med själva kyrkan. I slutet av 1930-talet genomfördes flera undersökningar av kyrkan i samband med att den skulle restaureras. För dessa undersökningar svarade en herre vid namn Harald Åkerlund, annars mest känd för att ha varit den som ledde utgrävningarna i Slottsfjärden i Kalmar några år tidigare. Åkerlund utförde såväl murverksanalyser i kyrkan som en utgrävning av källarvåningen. Det mesta vi vet eller tror oss veta bygger på resultaten av dessa undersökningar. Först under de senaste åren har en del smärre nytillskott till kunskapsläget kommit i form av dels några små arkeologiska insatser, dels genom att fyndmaterial och dokumentation har börjat granskas på nytt.

Dagens kyrka utgörs av långhus, ett smalare kor och en sakristia. Det halvrunda koret tillkom dock först vid slutet av 1600-talet. Den tidigare kyrka har alltså varit en något mindre, rektangulär byggnad där koret inte varit synbart avgränsat utvändigt. Däremot noterade Åkerlund spår av ett äldre kor i väggarna inne i kyrkorummet. I långhuset har funnits två murpelare som stöttat de ursprungliga stenvalven, två så kallade tunnvalv som legat parallellt med varandra i kyrkans längdriktning. Man kom in i kyrkan via en högt placerad port på sydsidan. Portalen har haft en så kallad klöverbladsformad omfattning.

Att ingången byggdes så högt upp beror på att det under kyrkovåningen finns en källare, eller markvåning. Denna våning nåddes via en trappa från kyrkvåningen. Markvåningen har varit delad av en tjock mellanvägg i ett större och ett mindre rum. I det större rummet fanns också fundamenten till de pelare som bar upp valven i våningen ovanför. Harald Åkerlund grävde ut markvåningen 1938 och ett förhållandevis stort antal fynd gjordes. Dessa har tyvärr varit mycket sparsamt publicerade. Mynt är en fyndkategori som alltid förekommer när utgrävningar görs i kyrkor. Kläckeberga är inget undantag och av de mynt som tillvaratogs var inget äldre än ca 1300. Efter en extensiv genomgång av fynden från markvåningen som jag själv haft möjlighet att göra kan det konstateras att den tidsangivelsen förefaller stämma bra med andra föremålskategorier. Det gäller till exempel skärvor från olika keramikkärl (äldre rödgods och stengods) och järnföremål som armborstpilar, sporrar och bultlås. Ett problem är Åkerlunds vaga beskrivning av fyndomständigheterna. Han skriver att de äldsta mynten tillvaratogs ”i ett lager närmast golvet”, en formulering som lämnar oss i ovisshet om huruvida han grävde lagren i botten eller inte. Det som talar för att så var fallet är att det finns flera andra indikationer som stöder den datering som fynden från markvåningen pekar på. Vi ska återkomma till det.

Kyrkan har ytterligare en våning, den kanske mest spännande av dem alla. Det är en våning ovanför själva kyrkorummet, kort och gott benämnd ”ovanvåningen”. Harald Åkerlund genomförde en tämligen ingående murverksanalys här och enligt denna så ska våningen från början ha utgjort ett enda stort rum, en ”sal”, omgiven av flera ganska stora fönsteröppningar. Ovanvåningen ger i sitt äldsta skede intryck av att ha varit en slags paradvåning. Så småningom ändrades våningens karaktär och delades upp i flera mindre rum. De stora fönsteröppningarna blev nu färre och mindre. Om man får tro Åkerlund så skedde denna förändring under 1300-talet till följd av att salsvåningen nu fick en bostadsfunktion för kortare eller längre vistelser i stället. Åkerlunds murverksanalyser av ovanvåningen förefaller vara gedigna och tillförlitliga. Men samtidigt har det påtalats i samband med senare bösök på våningen att murarna döljer ”en mycket komplicerad byggnadshistoria”. Det är därför inte omöjligt att en modern analys av dessa murverk skulle leda till vissa modifikationer i Åkerlunds resultat.

En bild från ovanvåningen.

Ett ord som alltid dyker upp i samband med Möers kyrkor är ”försvarskyrka”. Man har länge trott att de extra våningarna och andra byggnadsdetaljer i kyrkorna orsakats av att de användes som försvarsanläggningar. I dag har forskningen en mer nyanserad syn på den saken, men på Harald Åkerlunds tid sågs försvarskyrkan som ett givet faktum. Att den ursprungliga ovanvåningen verkade sakna försvarskaraktär blev därför på den tiden ett problem. Åkerlund löste det genom att helt enkelt lägga till en hypotetisk fjärde våning och beskrev den som en öppen, krenelerad, skyttevåning! Idag kan vi måhända studsa över sådana tilltag. Ingen skulle väl – förhoppningsvis – nu för tiden kunna lägga till något av sådan betydelse utan att ha några faktiska belägg för det när verkligheten inte stämmer med kartan och ändå komma undan med det. Likväl har Åkerlunds influenser på tolkningen av krykan varit så starka att tanken på en fjärde försvarsvåning ännu då och då åberopas utan vidare kommentarer.

Harald Åkerlunds rekonstruktionsförslag till kyrkans utvändiga utseende och hur det har förämdrats över tid (Åkerlund 1945)

Kläckeberga kyrka är som synes en märklig och mycket spännande byggnad. Men platsen har mycket mer än så att bjuda på. Och vad betyder egentligen alltihop? Till det och mycket annat ska jag återkomma i följande inlägg.

Skadegörelse i Säckedal och hotat kulturarv

2011-05-02T14:15:00.000-07:00

Snäckedal är en miljö från Bronsåldern i Misterhult socken ett par mil norr om Oskarshamn. Här finns ett gravfält med bl a en monumental skeppssättning som mäter 45 meter, stora rösen, rektangulära stensättningar, enstaka skärvstenshögar med mera. Med ett 50-tal gravar är Snäckedal ett av de största och mäktigaste bronsåldersgravfälten i Svergie. Som sådant är det förståss också en plats med högt skyddsvärde och en plats där man inte förväntar sig att detta skyddsvärde ska kränkas i första taget.

Men när arkeologen Michael Dahlin besökte gravfältet härom dagen blev han förfärad. Någon hade anlagt en skogsbilväg med krossad sten alldeles invid gravfältet. Visserligen fanns det redan tidigare en liten skogsväg här, men det var en gammal och oskyldig traktorväg. Nu har man förutom att täcka denna med sten även gett sig på att bitvis bredda vägen. Stora massor med jord, sten och block ligger uppkörda längs kanterna. Det är uppenbart att man här struntat i varje form av hänsyn till den unika kulturmiljön, helt saknat försåelse för dess oersättliga värden, utan bara haft krassa ekonomiska och praktiska äverväganden för ögonen.

Även arkeologiprofessorn Joakim Goldhahn vid Linnéuniversitet i Kalmar har regaret starkt på händelsen och ska enligt uppgift ha polisanmält tilltaget. Även länsstyrelsen är informerad. Men många fler än så har reagerat på det skedda och lokaltidningarna har lyft upp saken, se t ex Östran och Barometern . Nu kan man bara hoppas att berörda myndigheter tar tag i saken och att de skyliga blir grundligt tillrättavisade. Uppmärksamheten som den kraftiga reaktionen från arkeologsamfundet och andra kulturintressen har lett till kan kanske åtminstone leda till något gott. Nämligen att det väcks debatt och att problemet diskuteras även på en generell nivå. Snäckedal är inte den första och knappast den sista fornlämning som råkar illa ut i samband med olika former av pietetslös exploatering (som av någon anledning är betydligt vanligare i skogsmiljöer). Det är uppenbart, än en gång, att det behövs insatser. Till exempel mer och tydligare information inte bara om vad fornlämningar representerar utan också om vilka regler som gäller. Kulturminneslagen, som skyddar och reglerar ingrepp i fornlämningar är klar. Men få känner till dess innehåll och bestämelser. Först när man uppnår en bredare kunskap och förståelse kan vi börja hoppas på att skadegörelse på fornlämningar ska minska.

Bilden ovan visar den nya vägen men inte de värsta skadorna (från bloggen Misterhultaren

Hur gick det i Bergkvara?

2011-04-30T14:57:00.000-07:00

Frågan har ställts. Och här kommer svaret, lite sent men ändå. Det sedvanliga föredraget för Söderåkra Hembygdsgille ägde alltså rum den 16 april. Det blåste lite kallt i början på dagen men var i övrigt fint väder. Ca 20 glada personer dök upp för att lyssna, säväl kända personer som en del nya ansikten. Allt flöt på fint och utan fadäser. Ämnet var orten Bergkvara och bygden där orten växte fram.

Bergkvara är inte en överdrivet gammal ort. Första gången namnet (som för övrigt betyder Björkstranden eller liknande) var 1616. Då bekräftade Kung Gustav II Adolf Kalmar-borgarnas privilegier och bland dessa ingick rätten att hålla marknadsstånd vid Bergkvara. Vid sandstranden där det växte björkar fanns ett gott naturligt hamnläge och här hölls en återkommande marknad i Kalmar-borgarnas regi. En marknad som kanske hade medeltida anor. Men det skulle dröja fram till 1719 innan den första fasta bebyggelsen dök upp, då i forma av en liten filialhandelsbod. På samma plats som boden uppfördes bygdes några årtionden senare den Kastmanska handelsgården. I dag är detta den Lindbergska tomten, som alltså är Bergkvaras ursprungsbebyggelse. Snart skulle den stolta sjöfartsepoken ta vid och resten är som det brukar heta, historia.

Men redan innan köpingen och samhället Bergkvara växte fram fanns det ett antal bondbyar i området. De fyra gårdarna i byn Skällenäs är troligen medeltida etableringar och det var dessa gårdar som fick släppa till marken där köpingen uppfördes. Norr om Skällenäs finns Ragnabo och här finns också ortens enda kända gravfält med bland anna runda stensättningar och skeppssättningar. De senare antyder att gravfältet ska dateras till yngre järnålder (ca 550-1050 e Kr). Om det har hört till Ragnabo by eller om det funnits en annan äldre bebyggelse är i dagsläget inte möjligt att avgöra. Gårdarna i Ragnabo är kända sedan 1300-talet då de var frälseägda arrendegårdar under Påbonäs borg. På 1390-talet köptes de ut av drottning margareta och blev statlig egendom, så kallade kronohemman.

Men bortom allt detta finns ännu äldre tidshorrisonter. I åkermarken kring Bergkvara finns flera spår av stenålderns boplatser med lämningar som kan vara uppemot 7-8000 år gamla. I ett par fall har exploateringsplaner också lett till att små arkeologiska titthål har möjliggjorts och från dessa finns C 14-dateringar från slutet av stenåldern och bronsåldern. Bergkvarabygden döljer många olika tidslager där människor bebott och nyttjat området.

Den som vill läsa mer om Bergkvaras historia rekomenderas ett besök på Riksantikvariämbetets sida Platsr.se . Sök på Bergkvara. Mer material än det som redan finns där kommer med tiden att tillföras.

Min helg i Bergkvara innehöll även andra intressanta inslag. Jag blev bl a förevisad hembygdsferningens byggnader Kronkvistastugan och hembygdsstugan. Här fanns allt möjligt från stenyxor till min farfars gamla amerikakofertar. Söndagen tillbringades bl a på några åkrara i jakt på nya boplatslämningar. Tyvärr med klent resultat denna gång, några få bitar kristianstadsflinta. Men tack till "hembygdsfarbröderna" Ove och Kurt för mycket trevliga och berikande stunder.

Sist men inte minst ett tack till Söderåkra Hembygdsgille och till alla som kom och lyssnade och visade intresse för det jag hade att säga.

Bild: från föredraget, här på gravfältet i Ragnabo. Jag står vid samma gravanläggnings som syns på det gamla fotot i föregående inlägg. (Foto: Ulla Svensson).

Årets utomhusföredrag i Bergkvara

2011-04-08T00:54:00.000-07:00

Äntligen är det vita eländet borta och såväl människor som landskap börjar tina upp. Som vanligt följer med vårens ankomst också mitt årliga "utomhusföredrag" med Söderåkra Hembygdsgille. Den här gången är det lördagen den 16 april klockan 10:00 som gäller. Vi samlas vid Bergkvara sjöfartsmuseum, nere vid Bergkvara hamn. Det blir en fikapaus så den som vill får ta med fika.

Ämnet då? Jo det ska handla om just Bergkvara. Eller egentligen om vad som fanns här före Bergkvara. Smhället har växt fram på mark som tillhört ett antal större och mindre byar, som Skällenäs, Ragnabo med flera. Föredraget kommer bland annat att handla om vad vi vet om dessa byar. Hur och när uppkom de och hur utvecklades Bergkvarabygden från forntid till nutid? Och var kommer egentligen själva Bergkvara in i bilden? Det kommer alltså att handla ganska mycket om historien bortom sjöfartsepoken, som var Bergkvaras storhetstid och den period som vanligen brukar lyftas fram när det ska berättas om ortens historia. Men jag kommer även att uppehålla mig lite kring en mer modern historia till hugnad för alla hembygdsvänner.

Ett släntrianmässigt men populärt påstående när Bergkvaras historia ska sammanfattas brukar vara att det goda hamnläget "måste ha upptäckts redan av vikingarna". Men finns det egentligen någon bärkraft i detta påstående? För att skärskåda detta närmare kommer vi efter paus att förflytta oss från hamnområdet till det enda gravfält som finns i samhället. Det ligger i Ragnabo, vid Ragnabosandsgatan. Med utgångspunkt från detta gravfält kommer det att handla om forntiden i allmänhet och järnåldern i synnerhet. Vikingatiden är ju den sista delen av järnåldern. Här kommer vi också att avsluta och det blir fritt för frågor och diskussion.

Alla är hjärtligt välkomna!

(Bild: stensättning på gravfältet i Ragnabo, Raä 40 i fornminnesregistret för Söderåkra socken. Bilden togs 1933 i samband med den första fornminnesinventeringen som utfördes av Erik Bellander. Arkiv: Söderåkra Hembygdsgille).

Ortnamn och samhälle - några tankar kring en fråga

2011-03-05T04:52:00.000-08:00

Via Facebook fick jag (lite indirekt) en intressant fråga. Varför finns det så få riktigt gamla ortnamn i södra Kalmar län? Det är en bra fråga, men kanske inte helt enkel att svara på. Jag tror emellertid att en viktig del av svaret kan sammanfattas under tre rubriker: förändringen, småskaligheten och valmöjligheten.

Förändringen syftar på att man här som annorstädes kan iaktta en förändring i bebyggelsmönstret som tar sin början kring övergången mellan äldre och yngre järnålder, det vill säga ca 5-600-tal e Kr. Det finns ett kontinuitetsbrott här som är arkeologiskt belagt både på boplatser och på gravfält. Den äldre järnålderns ensamgårdar och mindre gårdsgrupper med tillhörande gravfält har övergivits och bebyggelsen har ofta dragits samman i större enheter koncentrerade till bygdernas centralområden. Denna utveckling är på intet sätt unik för sydöstra Småland. Men ett äldre skikt av ortnamn förefaller i högre grad än i andra områden ha ”försvunnit” i samband med detta. Varför kan man i nuläget mest bara spekulera kring.

Med småskaligheten menas att kustområdena i sydöstra Småland och även i Blekinge (ja i ännu högre grad i Blekinge) av topografiska skäl har bestått av relativt små och lättavgränsade bebyggelseenheter. Även ett tämligen öppet område som Möres kustslätt har förmodligen präglats av viss småskalighet genom att det är ont om bra naturliga hamnlägen vilket har gjort kusten jämförelsevis svårtillgänglig. Det är framför allt i anslutning till åmynningarna man finner centrala bebyggelseenheter. Det innebär också att dessa områden har varit lätta att kontrollera av starka lokala stormannafamiljer och samtidigt svåra att överblicka utifrån. Jag menar att detta har främjat en ”lokal särart” . Det är inte något som ska förstås i lokalpatriotiska termer utan betyder att olika företeelser – som t ex ortnamn – uppträder på ett sätt specifikt för dessa områden. Inte heller betyder det att sydöstra Småland inte var föremål för påverkan och influenser utifrån, för det har området i högsta grad varit under hela forntiden. Kanske hänger det samman med nästa punkt.

Valmöjligheten. Om vi godtar att området kontrollerades av en lokal elit och att möjligheterna till utifrån kommande direktpåverkan / kontroll har varit jämförelsevis begränsade kan man kanske också anta att lokalsamhället har haft möjligheten att välja. Välja vad man vill integrera i det redan befintliga samhället och hur det ska ske. Att själva ha (en viss) kontroll över förändringsförloppen. Att vissa ortnamnstyper inte alls eller sparsamt uppträder i sydöstsmåland medan andra gör det kan alltså delvis vara ett resultat av medvetna val.

Hur som helst tror jag att dessa faktorer i samverkan utgör en vikt del av förklaringen till varför det inte finns så många äldre ortnamn i södra Kalmar län. Men det finns säkert fler faktorer som också har spelat in. Man kan göra en hastig jämförelse med närbelägna Öland. Öland har alltid varit mer centralt i regionen än fastlandskusten, mer lättillgängligt, mer ”öppet”. Här finns också betydligt fler äldre ortnamn, betydligt fler av de ”klassiska” ortnamnsformerna (t ex ortnamn med ändelser på –stad, -rum, -inge) och betydligt fler så kallade sakrala ortnamn (namn knutna till kult och religion). Av någon anledning uppvisar ön alltså en mer ”normal” uppsättning av förhistoriska ortnamn. Trots att det skulle behövas mer forskning, i synnerhet på fastlandssidan, kan kanske ovanstående resonemang ändå ge en liten hint om varför det ser ut som det gör.

Tack till Lars Lndqvist för inspirationen till detta inlägg.

Lyckat seminarium i Blankaholm

2011-02-28T07:53:00.000-08:00

Vad är väl ett arkeologiseminarium i Blankaholm? Det kan ju vara fruktansvärt trist och tråkigt. Eller alldeles, alldeles underbart. Personligen lutar jag åt det senare alternativet. Det var i alla fall roligt, lärorikt och inspirerande. Michael Dahlins skapelse drog denna gång ett 60-tal personer såväl professionella som glada amatörer (amatör i ordets bästa bemärkelse). Det åts och dracks gott. Det samtalades. Men naturligtvis stod föredragen och diskussionerna kring dessa i centrum. Det var många spännande ämnen som avhandlades, från stenålder i nordöstra Småland, Kalmartrakten, på Öland och i Norrland, via bronsålder på Gotland, i Tjust och i östra Mellansverige upp till medeltid och 16-1800-tal i Möre och Målilla.

Själv stod jag för ett föredrag om medeltida bebyggelse på olika samhällsnivåer i Möre och framför allt om hur man kan jobba vidare med detta ämne. Jag var inte helt nöjd med min insats som blev en aning hackig, men icke desto mindra verkar ämnet ha intresserat åtminstone en del av åhörarna. Jag kanske återkommer till delara av detta föredrag iblogginlägg framöver. Och så ska det bli en artikel till Blankaholmsseminariets kommande publikation. Ja, seminariet är inte bara ett seminarium utan också en bok med artiklar av dem som varit med. Hittills har två nummer kommit ut, nästa är tänkt att vara ute till 2012 års upplaga av seminariet.

Ett tack till Michael och alla andra som var med och gjorde seminarit till vad det blev!! Alla som planerat och fixat, alla föredragshållare och alla glada och trevliga deltagare. Och för all humor Jag kommer nog att grava ända till nästa seminarium åt diverse historier om gamla fornminnesinventerare, fyllesjuka fåglar och dispyter om mikrospånkärnors vara eller icke vara.

Arkeologiseminariet i Blankaholm 2011

2011-01-27T15:12:00.000-08:00

Jag har varit usel på att skriva något på bloggen den här månaden. Men å andra sidan har det inte hänt så mycket, åtminstone inte som kommit till min kännedom. Dessutom har jag mest grävt ner mig i släktforskningens underbara värld.

Men det saknas inte tillfällen att se fram emot på arkeologifronten. Nu närmast tänker jag på arkeologiseminariet i Blankaholm. Det går av stapeln lördag - söndag 26och 27 februari i år. Som alltid står min förträfflige kolega Michael Dahlin bakom. Här möts ett antal av de främsta forskarna på Ostkustens forntid med andra kunniga och intresserade inom samma ämne. Det blir en rad intressanta föredrag och jag kan stolt meddela att jag själv har fått äran att ingå i denna eminenta skara. Jag ska prata om medeltid i Möre under en halvtimme.

Den som vill delta ska kontakta Michael, se hans blogg Misterhultaren

Här nedan ser ni schemat för de två dagarna:

LÖRDAG
12:00 Lunch i Folkets hus
13:00 Öppen föreläsning ”Gräv inte där du står. Bosättningsmönster i NÖ Småland under neolitikum och i övergången till bronsålder”
– Michael Dahlin
13:45 ”Maktens boningar och vanliga människors enkla tjäll. Några tankar kring ett medeltidssamhälles uppkomst och utveckling. Exemplet Möre”. – Pierre Petersson
14:15 “Viking - till sjöss och på land” - Roger Wikell
14:45 “Pre Ancylus”-Kenneth Alexandersson
15:15 Kaffe
15:30"Mesolitikum i södra Norrland. Exempel från inland och kust."
-Michel Guinard & Therese Ekholm
16:00 "Gammalt och nytt om trattbägarkulturen på Öland".
- Ludvig Papmhel-Dufay
16:30 ”I landskapet och mellan världarna. Bronsålderns offerplatser i Mälardalen”. -Martin Rundkvist
17:00 Avslutning på dagens föreläsningar
Middag

SÖNDAG
8:30-9:30 Frukost, beställs där ni bor.
9:30 Öppen föreläsning ”Mem, Ett nyupptäckt hällristningscentrum.” - Sven-Gunnar Broström & Kenneth Ihrestam
10:00 “Breven kring Ruskas godsimperium”-John Huttu
10:30 “Blad tjära och kol i Målilla - lämningar från 1700-talets binäringar i en skogsbygd” -Veronica Palm
11:00 ”VID STENSKEPPETS AKTER! – en nyfunnen dubbelgrav från förromersk järnålder på Gotland”-Joakim Whelin
11:30 Arkeologi och rehabilitering i förening utopi eller möjlighet!? -Rune Johansson
12:00 Lunch

Ahimkars nyårskrönika 2010

2010-12-28T16:12:00.000-08:00

Om någon dag är 2010 till ända och även i år ska jag få till en liten nyårskrönika. 2010 har varit ett år med både glädje och oglädje. På arkeologifronten har verksamheten bitvis varit i full gång i den mån jag har haft möjlighet att arbeta med det.

2010 började med en ovanligt seg vinter. Långt fram i mars låg snön kvar och fördystrade en arkeologs liv. Månaderna var också en tid av otålig väntan i ett annat avseende. Sent på året 2009 hade jag tillsammans med vännerna i Söderåkra hembygdsgille hittat ett arbabiskt silvermynt från 800-talet på en åker vid Bergkvara. Hoppet om att ett Det Stora Fyndet skulle ligga där och vänta var stort men en metalldetektering i maj månad grusade dessa förhopningar då platsen visade sig vara fyndtom, i alla fall på metallföremål.

I april var snön borta och vårsolen lyste glatt över Möre-slätten när jag var nere och höll mitt årliga utomhusföredrag, denna gång i Järnsida. Som vanligt hade en 25-30 personer slutit upp när jag pratade om järnåldersgravfält och medeltida lågfrålse, riddare och sagokungar. Jag tror det var uppsakattat. Under året har jag också i samarbete med Hembygdsgillet dragit igån ett litet projekt för att registrera lösfynd i privat ägo i Söderåkra socken. Ett nog så viktigt uppdrag då föremål skingras och uppgifter försvinner när folk dör eller flyttar. I samband med föredraget hade flera personer tagit med sig lösfynd och ett tillfälligt kontor upprättades i bagaget på en Volvo. Där reggades det sedan stenyxor i parti och minut. Det är fantastiskt egentligen vilka grejer det finns i gårdarna. Kul att se.

Ett par av de stenyxor jag fick se (foto: förf.).

Senare samma dag blev jag förevisad en riktigt bjässig trindyxa funnen på en åker i södra socknen. Jag var också ute och "inspekterade" åkern i fråga. Tyvärr var bara en liten remsa i ena kanten öppen men det räkte för att hitta tre bitar Kristianstadsflinta, varav en tjusig liten skivskrapa. Bör passa bra med tindyxan. Jag hoppas kunna återkomma till den åkern under 2011.

I början på sommaren fick jag arkeologisk närkontakt hemma i trädgården. När jag grävde upp en stubbe dök en märklig anläggning med kol, slagg och enstaka skörbrända stenar upp. Jag svävar ännu i ovisshet om vad detta kan tänkas ha varit för något.

I slutet av sommaren var det dags för ännu ett föredrag, denna gång efter inbjudan från Hossmo hembygdsförening. Jag berättade om den spännande miljön kring Hossmo som under yngre järnålder och tidig medeltid tycks ha varit ett slags centrum i det gamla Möre.

På den ödesmättade 11 september höll jag ett litet miniföredrag och visade Söderåkra Hembygdsgilles samlingar av fornfynd i hembygdsgården i Övraby. Det dök bara upp ca 20 personer men de visade desto mer sin uppsakattning och visade även prov på stort engagemang. Diskussionen var ganska livlig även kring sådana mer "yrkesbetonade" frågor som man inte riktigt väntar sig att allmänheten ska vara intresserad av. Men det var mycket upplyftande att höra och delta i de oväntat insiktsfulla diskussionerna. Några personer hade också tagit med sig föremål för registrering.

Ett gravfält besiktigsa. Här har några entusiaster röjt bort sly och buskar samt tagit ner några träd för att gravarna ska bli lättare att se. Jag ombads inspektera resultatet och det såg lovande ut!

I slutet av oktober stod jag åter igen som föredragshållare, denna gång i Torsås, och berättade om olika arkeologiska nerslag i Torsås kommun från äldre stenålder till 1700-tal. 40 personer dök upp och än en gång fick jag en publik som visade prov på stort engagemang och intresse. Dessutom var det premiär för mig då jag för första gången använde mig av Powerpoint-presentation - utan fadäser! Det hela var ett av de roligaste föredrag jag har hållit och jag kunde leva gott på upplevelsen långt efteråt.

I slutet av november förväntade jag mig inte mycket nytt på arkeologifronten. Men en regnig helg lyckades jag pricka in både en stund av uppehåll och rätt åker för en hastig inventering och det blev lite Kristianstadsflinta och ännu en boplats att lägga till tidigare fynd. En annan ljusglimt i samma veva var att tidskriften Urminne efter lång väntan kom ut med sitt nya nummer och i den var min artikel om medeltidskyrkan i Kläckeberga och de bebyggelselämningar som påträffats kring denna publicerad.

Så kom då ännu en vinter och bäddade in landskapet i vitt puder och isande kyla. En dag som denna när temperaturen kryper ner mot -15 och snön täcker allt kan det vara svårt att se någon ände på det. Då får man värma sig med minnen av ljusare dagar. Jag tänker med glädje tillbaka på årets föredra, alla härliga människor jag mött och alla fina föremål som har visats upp för mig. Och jag längtar till nästa vår då det blir dags för arkeologen i mig att krypa ut ur sitt vinteride.

Ett mycket GOTT NYTT ÅR tillönskas er alla!

God Jul

2010-12-22T14:06:00.000-08:00

Önskar alla mina läsare en riktigt God Jul!

Applerumsätten - en uppdatering

2010-12-10T00:03:00.000-08:00

För ett år sedan skrev jag ett inlägg om den lågfrälse släkt som under senmedeltid var knuten till Applerum i Arby socken, deras släktförhållanden och sammanhang. (se inlägget här).

Den gången skrev jag att man ingenting viste om personernas "ättetillhörighet" eller hur det kom sig att de ägde jord i Möre. Jag konstaterade att bröderna Klas och Birger Staffanssöners mor hetta Margit Klasdotter (Grabo) och att det fanns spår av en Claus Grabo, känd 1446, som skulle kunna ha varit Margits far. Jag noterade vidare att det inte finns några spår av denne Claus Grabo i Möre, han verkar inte ha haft någon anknytning dit och har inte varit bosatt där. Jag gissade då på att Klas och Birgers bortsett från namnet okände far, Staffan, kunde ha varit från Möre och att det var via denne som släkten hade jord i området. Sedan dess har jag funnit mer information och kan både verifiera och dementera ovanstående.

Genom studier av biskop Hans Brasks släktbok, nedtecknad på 1520-talet, gick det att verifiera att Margit Klasdotters far förvisso var en Claus Grabo. Av större betydelse än så var emellertid att Hans Brask anger att Claus mor, en "hustru Margit", var dotter till Tyrgils Bagge, även kallad Tyrgils Djäkn. Denne Tyrgils tillhörde den till Möre knutna ätten Bagge av Botorp, uppkallad av den sätesgård som flera medlemmar av släkten skrev sig till, Botorp i Ljungby socken i Södra Möre. Tyrgils Bagge är känd i källmaterialet första gången 1403 och var 1422 häradshövding i Möre och bosatt på Botorp. Hans hustru hette Ingrid och var dotter till Halsten Petersson (båt) till Äpplaholm och Katarina Svensdotter (sparre av Hjulsta och Ängö). Därmed kan också en ny tabell över släktens relationer upprättas:

Släkten Bagge av Botorp var alltså starkt förknippad med Möre och hade troligtvis sitt ursprung i området. Med det i åtanke torde den mest rimliga tolkningen vara att den jord som arvskiftades mellan Klas och Birger Staffanssöner 1483 hade kommit till släkten genom dess relation till Bagge av Botorp. I arvsskiftet ingick för övrigt också jord i just Botorp. Däremot förblir brödernas far, Staffan, ett mysterium liksom huruvida denne hade eller inte hade någon anknytning till Möre.

Fynd av skelett i Kalmar

2010-12-04T05:46:00.000-08:00

Lokaltidningarna rapporterar i dag att tre skelett påträffades i samband med att vattenledningar skulle grävas ner på Drottning Margaretas väg vid Södercentrum. Först trodde man att det var lämningarna av ett begånget brott men polisen kunde snabbt avfärda detta, då skeletten visade sig vara flera hundra år gamla. I stället kopplade Kalmar läns museum in. De första kommentarerna därifrån har varit att skeletten kan vara medeltida och en del olika hypoteser om sammanhangen bakom dem har redan börjat florera. Helt säkra kan man inte vara på att de är medeltida, däremot är de begravda och inte bara "nerkastade" i jorden. Om det kommer att göras några analyser på fyndet avgörs av länsstyrelsen.

Artiklar i Östran HÄR och HÄR .

Den gången då jag inte hittade en silverskatt

2010-11-24T00:58:00.000-08:00

Arkeologi är roligt och spännande. I grund och botten är det förståss därför jag håller på med det. En rolig del med arkeologin är överraskningsmomentet, det där med att man aldrig vet vad jorden gömmer. Det är inte bara de spektakulära fynden (även om sådant är häftigt) utan också sådant som bryter ny kunskapsmark, som fördjupar eller förändrar vår kunskap om det förflutna. I stort eller i smått. Men ibland blir det inte alls som man tänkt sig. Det blir så att säga ett motsatt överraskningsmoment, man hittar ingenting där man förväntade sig att hitta något.

För ganska exakt ett år sedan var jag ute på promenad i Bergkvaratrakten ( fyra mil söder om Kalmar) tillsammans med några representatner för Södråkra Hembygdsgille. Eftersom det fanns planer på att gräva ner VA-ledningar var vi intresserade av var dessa skulle gå. Det fanns nämligen risk för att en och annan boplats på åkrarna skulle komma i kläm. Vi gick där sålunda och sparkade i grästuvorna, som man gör i den fåfänga förhoppningen om att göra ett oväntat fynd. Det gör man ju aldrig, åtminstone inte när åkern ligger i vall. Men detta skulle visa sig bli undantaget som bekräftar regeln. Plötslig låg det något där, det plockades upp och granskades och kunde snart konstateras vara ett fragment av ett arabiskt silvermynt. Sådana som importerades i ganska stor skala under vikingatiden för det goda silvrets skull. Och som brukar ingå i silverskatter från sagda period.

Nu var spänningen på topp, myndigheter och experter kontaktades. Samtidigt var det stort hysch-hysch som det alltid är då det rör sig om sådant som även kan ha ett potentiellt ekonomiskt värde. Man vill inte ha några skattjägare och plundrare på platsen. Professor Kenneth Jonsson vid Numismatiska forskningsgruppen kunde bekräfta att det rörde sig om ett arabiskt silvermynt, en så kallad Dirhem. Via Gert Rispling kom sedan en fullständig identifikation: myntet var från den Abbasidiska dynastin, präglat för kalifen al-Mahdi i Madinat al-Salam (som motsvarar dagens Bagdad) år 160 e.H. ( dvs 776/77 e.Kr.). Även på länsstyrelsen i Kalmar tog man saken på allvar och satte raskt igång planer på att metalldetektera området.

Så gick en vinter och en vår fylld av drömmar om silverskatter med mängder av mynt och smycken och vad det nu kunde vara. I maj kom så de första indikationerna på att metalldetekteringen var nära förestående och några dagar senare meddelades jag via Kalmar Läns Museum att Jonas Paulsson hade gått över en hyfsat stor yta kring fyndplatsen med metalldetktor. Och hittat: ingenting!

Drömen om Det Stora Fyndet gick snabbt upp i rök. Plasen tycks ha varit helt tom på metall. Samtidigt verkar det lite underligt, varför fanns detta mynt just där och inget mer? Kan det ha kommit från någon närliggande boplats eller liknande? Kan det ha varit fråga om ett enstaka metallföremål i en sönderplöjd grav? Eller har någon bara passerat och tappat ett mynt som mot alla odds blev upplockat mer än 1000 år senare? Frågorna har inga svar. Men det finns spår av andra aktiviteter under forntiden på samma åker. Fyra lösfunna stenyxor (varav två är upptagan i fornminnesregistret) och lite slagen flinta visar att en eller flera stenåldersboplatser funnits i samma område. Några bitar järnslagg kan dessutom tyda på aktiviteter under senare tid. Inget av detta bedömdes dock ha något värde när de nämnda VA-ledningarna skulle grävas ner. Faktum är att ingen enda av de boplatser och lösfynd som finns längs den sådär 1,5 mil långa sträcka där ledningarna ska grävas ner bedömdes ha något värde. Ingen arkeologisk verksamhet, inte ens lite schaktkontroll. Allt som eventuellt kan finnas får gå under skopan utan åtgärder.

Av det som började så lovande blev alltså inget kvar. Det blev ingen silverskatt. Och allt annat lämnades åt grävskoporna och förgängelsen. Så kan också den arkeologiska verkligheten se ut. Inte mycket gott kan sägas ha kommit ut av denna historia. Men möjligen kan man tänka sig ett nytt ord att lägga till vokabulären. Bergkvara-antiklimax!

(Bilden ovan: det aktuella myntet. Foto: förf.).

Nya fynd i Avaskär

2010-11-16T03:40:00.000-08:00

Härom året skrev jag om de prospekteringar som gjorts med georadar och magnetometer på den "försvunna" medeltidsstaden Avaskär i nordöstra Blekinge, se här och här. Då påträffades en del spår av vad som kan vara bebyggelselämningar. Efter det har inget hänt inom den yta som avgränsats som stadsområdet. Men 2009 utförde Blekinge Museum i samarbete med Smålands Museum en förundersökning direkt norr om stadsområdet. Rapporten från denna förundersökning finns nu tillgänglig på Blekinge Museums hemsida.

Del av stengodskrus, ca 1300-tal. Enligt uppgift lösfynd från Avaskär gjort för "en härrans massa år sedan" (foto: förf.).

Resultaten är intressanta, speciellt med tanke på att de arkeologiska insaterna i Avaskär är fåtaliga. Det grävdes nio schakt med maskin och i dessa framkom 12 anläggningar varav fyra undersöktes. Det rörde sig om stolphål, en "grop" och en större anläggning ca 3x3,5 meter och delvis omgärdad av satta stenrader. Vid rensningen av anläggningens yta hittade man flera fynd i form av bl a bottenskållor av järnslagg och keramikskärvor som kan dateras till medeltid och 15-1600-tal. Anläggningen tolkades som en möjligen stensatt källargrop som varit del av en byggnad. Huset har legat utmed vägen genom Avaskär och sammanfaller också med förhöjda fosfatvärden som kunde konstateras på samma plats vid en fosfatkartering på 1970-talet. Leif Stenholm har tidigare föreslagit att staden har varit utlagd i form av en enkel radby, baserat dels på fosfatundersökningen, dels på topografin. Avaskär övergavs då den nya fästningsstaden Kristianopel grundades år 1600. De fynd som gjordes verkar tidsässigt stämma med detta.

Anläggningen, den förmodade källargropen, grävdes inte ut då det bara rörde sig om en förundersökning. Vidare arbete sparades till den eventuella slutundersökningen. Jag har ingen information om huruvida det kommer att bli en sådan eller inte. Eftersom ingen utgrävning gjordes går det inte att säga när byggnaden togs i bruk. En skärva av så kallat protostengods tyder på att spår av äldre aktiviteter (12-1300-tal) kan finnas och en fullständig undersökning kan säkert avslöja medeltia konstruktioner. Fynden av järnslagg och bottenskållor visar att järnhantering ägt rum inom undersökningsytan och kan med tanke på brandrisken kanske förklara byggnadslämningarnas lokalisering i stadsområdets utkant.

Urminne nr 8 ute nu

2010-11-12T06:18:00.000-08:00

Tidskriften för arkeologisk forskning i sydösra Sverige, Urminne, har kommit ut med ett nytt nummer, det åttonde i ordningen. Urminne ges ut i ett sammarbete mellan länsmuseerna i Småland och Östergötland samt Linnéuniversitetet och har funnit sedan 2001.

Det nu rykande färska numret har historisk arkeologi som tema och innehåller fem artiklar. Varav en är skriven av undertecknad. Urminne kan beställas via Jönköpings läns museum för den som är intresserad. Min artikel handlar om Kläckeberga kyrka vid Kalmar och miljön kring denna. Jag återkommer kring deta ämne senare.

Här är innehållet:

Redaktör: Erika Räf
Urminne 2010/8 omfattar 79 sidor och innehåller följande artiklar:
– Staffan von Arbin: ”Medeltida Vättersjöfart. En studie med särskild inriktning mot transporter av järnprodukter”
– Jes Wienberg: ”Grevens minnesmärken”
– Pierre Petersson: ”Kläckeberga vid Kalmar – medeltida kyrka och bebyggelse i ny belysning”
– Ådel Vestbö-Franzén: ”Utjorden Bollarp i Vireda socken. Vardagsliv, jordbruk och försörjningsstrategier på ett 1500-talsnybygge i norra Småland”
– Johan Åstrand: ”Kosta – Since 1742. En glasbruksarkeologisk undersökning”

Rapport från Torsås

2010-10-25T23:55:00.000-07:00

Så var årets sista föredrag avverkat. Föredraget i Torsås skolas fritidsgård (värsta nostalgitrippen att vara där igen). Även denna gång blev det en lyckad tillställning, det kom uppåt 40 personer och lyssnade och det är väl inte så illa. Ett stort glädjeämne var också att tekniken fungerade klanderfritt, mitt första försök med Powerpoint. Väldigt smidigt och det lättar ju upp alla upprablade fakta att kunna visa bilder med mera.

Föredragets tanke var att presentera historien från stenålder och framåt med hjälp av olika exempel från Torsås kommun. De exempel jag valt ut verkade gå hem, intresset från publiken var högt trots att jag höll på ganska länge. Det inflikades en del frågor här och var som ledde till intressanta diskussioner och det är kul. Något av det kanske kommer att tillägnas ett eget blogginlägg framöver.

Lite av de ämnen som avhandlades var stenåldersfynd och boplatser, bronsålderns rösebyggare och bronsföremålen och deras roll i samhället. Äldre järnålder fokuserades på den tidiga storskaliga järnhanteringen som kunnat beläggas vid Söderåkra, gårdsbebyggelse och ett vittspännande kontaktnät och romerska influenser speglade i fyndmaterialet. Under yngre järnålder skedde stora förändringar i bebyggelsemönstret som följer oss in i medeltid och framåt. Den yngre järnålderns samhälle kontrasterades mot medeltidens. Det senare präglades ju åter igen av stora förändringar och mötet mellan tradition och nya strukturer är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat. Frälsets jordägande, kyrkor, järnhantering i skogsbygderna och byarnas utveckling var andra ämnen. Slutligen tittade vi lite på dagens samhällen Torsås och Bergkvara och sökte deras bakgrund.

Det är på sin plats att rikta ett stort och varmt tack till alla som gjort föredraget möjligt. Hembygdsföreningarna i Torsås kommun med Östen i spetsen. Karin på biblioteket i Torsås som såg till att allt det tekniska fungerade och alla andra som varit med och organiserat, ingen nämnd ingen glömd. Och ett extra stort tack till alla er som var där och lyssnade och för de vänliga orden av uppmuntran och uppskattning efteråt.

(Foto: Pierre Petersson)

Föredrag i Torsås, lördag 23 oktober

2010-10-19T14:25:00.000-07:00

Så var det dags igen. Dags för mig att riva av ännu ett föredrag. Den här gången är det ett föredrag med powerpointpresentation, "Arkeologiska nerslag i Torsås kommun - från äldsta tid till nästan modernt". Jag kommer att i någon slags kronologisk ordning berätta om forntid, medeltid och lite eftermedeltid med exempel från just Torsås kommun.

Platsen är fritidsgården på Torsskolan i Torsås. Tiden är kl 10:00 lördag 23 oktober. ALLA som vill är hjärtligt välkomna.

Det hela är ett sammarrangemang mellan hembygdsföreningarna i Torsås kommun, dvs Söderåkra Hembygdsgille, Torsås hembygdsförening, Bergkvara hembygdsföreining och Gullabo hembygdsförening.

Frossa i 1600-talskartor

2010-10-05T14:25:00.000-07:00

Riksarkivet har nyligen lagt ut de äldsta storskaliga kartorna från Sverige i digital form. Det handlar om 12000 kartor från perioden 1630-1655. Ett ovärderligt material för forskning och alla intresserade. Tjänsten erbjuder också flera sökfunktioner.

För Möres vidkommande kan nämnnas att detta innebär att kartorna över Oxenstiernas grevskap i Södermöre nu finns tillgängliga. Dessa upprättade i form av en så kallad geometrisk jordebok mellan 1655-1656 av Carl Larsson Bendtleert och innehåller ett stort antal kartor från byarna i Södra Möre.

Inte ett öre kvar

2010-09-29T15:54:00.000-07:00

I dag den 30 september upphör 50-öringen att gälla som betalningsmedel. Något som nog välkomnas av många. I och med detta är örets historia all, åtminstone i myntad form. Öret kommer dock att finnas kvar som räknenhet. Det vill säga att t ex affärerna kan fortsätta att påstå att det finns varor som kostar 49:50 men när vi ska betala måste vi hosta upp 50 kronor jämnt.

Den första 50-öringen kom ut 1857 men de präglades mer kontinuerligt först sedan kronsystemet (med valören krona = 100 öre) sattes i verksamhet 1875 (reformen kom 1873). Fram till 1961 var 50-öringen ett silvermynt, med undantag för krigsåren då den också präglades i nickel. Efter 1961 blev 50-öringen permanent ett nickelmynt fram till 1992 då den ersattes av det mindre kopparmynt (uppblandat med lite zink och tenn) som väl ligger och skramlar i plånböcker och fickor hos de flesta av oss. Det finns idag ca 394 miljoner 50-öringar i cirkulation enligt Riksbanken.

Öret i sig är emellertid mycket äldre. Redan på medeltiden fanns öret som räkneenhet, men det första myntade öret kom 1522. De präglades i Uppsala och Arboga på uppdrag av Gustav Vasa under dennes tid som riksföreståndare. De första ören präglade i koppar kom ut 1624 och var fyrkantiga så kallade klippingar. Dessa övergavs dock snart och man började prägla runda kopparören. 1600-talets kopparmynt var stora och tunga, de största präglades under drottning Kristinas tid. De var 47 mm i diameter och vägde ca 51 gram, att jämföras med 1900-talets 1-öringar som var 16 mm i diameter och vägde 2 gram. Att mynten blev så stora berodde på att de skulle innehålla sitt värde i metall och att man utgick från silver. En kopparöring skulle således innehålla koppar till ett värde av 1 öre i silver.

En sk 2 öre klipping, präglad 1626 för Gustav II Adolf i Nyköping eller Säter (foto: förf).

När 50-öringen nu försvinner har vi bara tre myntvalörer att hålla reda på. Förr var det betydligt krångligare och värst var det nog på 1600-talet och början av 1700-talet. Dels var man tvungen att hålla reda på vilken myntkurs man använde, räknade man i mark (som också kallades carolin) eller i öre (som kallades courant). Räknade man i öre silver eller öre koppar och så vidare. Dels fanns det en uppsjö av olika valörer. Under Karl XI fanns t ex bar i valören öre 5, 4, 2 och 1 öre präglade i silver, 1 och 1/6 öre i koppar räknat i silvervikt (öre silvermynt) samt 2 1/2, 2, 1 och 1/2 öre räknat i koppar (öre kopparmynt).

Kalmar har i olika omgångar fungerat som myntort, senast på 1620-talet. Här en 1öring från 1625. På frånsidan (sidan med Smålands vapen) kan man läsa CIVITATIS CALMAR 1625 = ung. (mynt) från Kalmar 1625 (foto: förf.).

Under 1700-talet minskade antalet valörer något, men fortfarande fanns det ören i både koppar och silver samt öre silvermynt och öre kopparmynt. Vanligast var de tjocka kopparmynten 2- respektive 1 öre silvermynt som allmänt kallades dubbla och enkla slantar. Under både 16- och 1700-talen präglades kopparöringarna i enorma upplagor. Men efter 1778 gjorde öret en paus på mer än ett halvt århundrade då man i stället präglade skillingar. Från och med 1855 återupptogs utgivningen av ören och då med de valörer som de flesta nog känner till, 50, 25, 10, 5, 2 och 1 öre. 2 och 1 öre togs bort 1971, 5 och 25 öre försvann 1984 och 10-öringen gick samma öde till mötes 1991. Och i dag tar vi alltså farväl av 50-öringen.

Fina fynd från Sandby borg, Öland

2010-09-13T12:18:00.000-07:00

Att Öland är en aldrig sinande källa till spektakulära fynd bevisas med jämna mellanrum. Och nu har det hänt igen. Som reguljära läsare kanske minns skrev jag i somras om de fall av fornminnesplundring på ön som bland annat berörde Sandby borg. När de misstänkta spåren av plundrare upptäcktes beslöt Länsstyrelsen i Kalmar om arkeologiska efterundersökningar med metalldetektor. Uppenbarligen fick plundrarna inte med sig de godbitar som jorden nu visat sig dölja.

Fyra av de sex exklusiva reliefspännena. Sedan tidigare är bara 60 dylika kända i Sverige (foto: Max Jahrehorn, Kalmar läns museum).

I ett pressmeddelande tillkännagav Länsstyrelsen i dag att man bland annat hittat sex stycken så kallade reliefspännen. Dessa praktfremål tillverkades under folkvandringstid, en del av järnåldern som inföll mellan ca 400-550 e Kr. Spännen av den här typen har tillverkats på Öland, men även på annat håll, bl a på Gotland och i Mälardalen. De nu aktuella spännena har enligt preliminära uppgifter sitt ursprung såväl på ön som på annat håll. De människor som bar dessa spännen tillhörde samhällets yttersta elitgrupper och de understryker Ölands särställning som ett av den tidens rikaste områden i Skandinavien politiskt, ekonomiskt och kulturellt. I pressmeddelandet står vidare att spännena lagts ner på flera ställen i borgen, troligen där hus en gång har stått, "tillsammans med flera andra praktföremål av brons, silver och guld". Det sista antyder att det finns fler godbitar som ännu inte offentliggjorts. Så småningom kommer föremålen säkert att bli föremål för ingående studier och förhoppningsvis publiceras resultaten också framöver.

I syfte att förebygga plundring av fornlämningar har Länsstyrelsen också initierat ett projekt i samarbete med länsmuseum, hembygdsförbund med flera där man ska försöka spåra och ta till vara föremål under kontrollerade former. Detta kommer att inledas nu under hösten. Och än lär den öländska myllan gömma på många överraskningar. Kanske kan några av dem med det här projektet komma forskning och allmänhet till del i stället för att försvinna genom giriga händer.

Uppdatering: här ett inslag från Smålandsnytt om fynden:

Fornsaksfrossa

2010-09-11T12:51:00.000-07:00

I dag var det alltså visning av Söderåkra Hembygdsgilles samlingar av fornföremål. Jag var där och berättade om vad det är för saker, hur gamla de är och mycket kort om respektive tidsperiod. Samt även lite om hur man kan veta hur gammalt ett föremål är. För en isatt eller en fackman var mycket nog rätt basic men de ca 20 pers som dök upp verkade uppskatta informationen. För ovanlighets skull var det också ganska mycket frågor efteråt och en del intressanta diskussioner som handlade om allt från båtyxor till länsstyrelsens hantering av fornlämningar, hur lagen fungerar i lagtext och i verkligheten, plundring, uppdragsarkeologin och mycket annat. Deltagarna visade med adra ord stort intresse för en lång rad frågor och det visar på ett engagemang som känns mycket positivt.

Sen blev det lätt kaotiskt när alla skulle titta på sakerna och ställa frågot samtidigt som jag försökte regga några föremål som deltagare hade med sig. Så det blev bara registrering av en handfull prylar då några gick hem innan det blev deras tur. Men jag fick ändå se diverse stenyxor, en brynsten, en oval eldslagningssten från äldre järnålder och ett 1/6 öre präglat för Karl XI 1673.

Man kan förståss alltid önska sig fler deltagare. Men 20 personer som hittat detta lilla evenemang är ändå i sammanhanget inte så illa. Och det uppenbara intresset var som sagt väldigt uppmuntrande. Jag tror att sådana här evenemang fyller en funktion. De gör folk medvetna och intresserade, något som leder till större uppmärksamhet och varsamhet så att mer kunskap om vår äldre historia kan bevaras åt eftervärlden.

Tanten som vidade de här föremålen brukade använda skafthålsyxorna som ljusstakar....

Visning av fornfynd i Söderåkra

2010-09-08T14:35:00.000-07:00

Längtar Du efter att få frossa i stenyxor och andra pinaler? Då är detta tipset för dig. Nu på lördag (11/9) ska jag medverka då Söderåkra Hembygdsgille visar sin samling av fornfynd från socknen. Det sker i Hembygdsgården i Övraby strax utanför Söderåkra med start klockan 10:00. Jag kommer att prata en kort stund och sedan tittar vi på saker och det är fritt för frågor och diskussion.

Den som har egna fornfynd får gärna ta med dem för att få veta mer om dem och för att få dem registrerade i Hembygdsgillets register över föremål funna i Söderåkra socken. En angelägen uppgift med tanke på att såväl föremål som kunskap om var de hittats med tiden i många fall går förlorad annars.

Alla är välkomna!

Lite mer att läsa finns här.

Föredrag i Hossmo

2010-08-16T16:48:00.000-07:00

Söndagen den 29 augusti - på självaste arkeologidagen minsan - kommer jag att hålla ett föredrag i Hossmo, söder om Kalmar. För den som vill vara med är det samling på parkeringen vid Hossmo kyrka klockan 14:00. Vid dåligt väder hålls föredraget inomhus men samma samlingsplats gäller ändå. Naturligtvis kostar det inget att delta. Arrangör är Hossmo Hembygdsförening.

Hossmo är en spännande plats i hjärtat av det gamla Möre. Under yngre järnålder tror man att det fanns en centralort här och det finns ortnamn och arkeologiska fynd som ger vist stöd åt det. Under tidigaste medeltid verkar det ha funnits en kunglig stödjepunkt i form av en så kallad husaby. I Hossmo sker också den första kyrkliga etableringen, troligen med en träkyrka uppförd under sent 1000-tal kring vilken några ornerade och runristade gravkistor av sten rests, så kallade eskilstunakistor. Kyrkan har senare byggts till och blivit vad som traditionellt kallats en försvarskyrka. Forskningen har emellertid ifrågastt iden med försvarskyrkor. Men historien har inte blivit mindre spännande för det. Ofta handlar det om det lokala samhällets möten med "den stora världen". Frivilligt eller ofrivilligt har influenser utifrån inkorporerats i det lokala och fört historien framåt. Kanske man kan söga att detta kommer att bli lite av ett tema i föredraget.

Det finns som synes många spännande ingredienser. Och jag kommer att berätta mer om detta. Om Hossmo under yngre järnålder och medeltid, om bygden häromkring och om de arkeologiska och historiska sammanhang som omger orten.

Välkomna!

Gigantiskt skattfynd med romerska mynt i England

2010-07-08T16:21:00.000-07:00

Ganska långt från Kalmarsund, men jag kan bara inte låta bli att lyfta fram det här. Tidigare i år gjorde en hobby-metalldetekterare sitt livs fynd i From, Somerset, England. Han hittade först drygt 20 mynt men när han träffade på en urna med mynt var det dags att kalla på expertis. Arkeologer kunde gräva fram urnan som innehöll 52503 (!) romerska mynt från andra delen av 200-talet e Kr. Det är ett av de största skattfynd som någonsin gjorts i England. Delar av skatten finns nu att beskåda på British Museum. Det finn också en blogg som behandlar fyndet här. I bloggen finns också en länk till ett antal bilder utlagda på Flickr.

Jag kan inte riktigt sluta tänka på det, med min förkärlek för romerska mynt och deras historia. Tänka att få lägga upp alla de mynten hemma på bordet och låsa in sig med dem i några månader. Kan man komma närmare himlen?

Plundring av fornminnen på Öland

2010-07-02T15:43:00.001-07:00

Mörkrets krafter har slagit till på Öland. Den senaste tiden har det rapporterats om plundrade fornminnen på ön, som ju är så rik på denna vara. I början av maj genomfördes undersökningar med så kallad georadar i Sandby borg. Man upptäckte då att det fanns gropar som man tror är spår efter plundrare som gått med metalldetektor. Länsstyrelsen i Kalmar sköt med anledning till pengar för att en efterundersökning ska kunna genomföras, rapporterar tidningen Barometern. Undersökningen utförs av Stockholms universitet.

Nu har även en plundrad bronsåldersgrav upptäckts på norra Ölands Alvar. Stenar har kastats upp ur röset och delar av ett skelett har blottlagts. Brottet utreds av plisen, som menar att det rör sig om ett beställningsjobb. Artikel i Barometern här.

Förra året avslöjades en större plundringshärva på Gotland och tre män greps, mistänkta för brottet. Det har nu kommit indikationer på att plundringarna på Gotland kan ha förgreningar till Öland. På länsstyrelsen i Kalmar försöker man ta itu med problemen, bl a genom att sprida information till markägarna på Öland och mana till uppmärksamhet. Men man har också tillsatt en grupp med representanter från länsstyrelsen, rättsväsendet, Kalmar läns museum, LRF och kommunerna på Öland. Meningen är att man ska lära sig att ligga steget före plundrarna. Det verkar enligt rapporteringen i media även som att man tänker lokalsiera fyndplatser och ta vara på föremålen innan någon annan gör det på olaglig väg. Några närmare upplysningar om hur detta ska gå till, i vilken omfattning och så vidare har dock ännu inte rapporterats. Artiklar finns i Östran och Ölandsbladet.

Ett sakkunnigt lokaliserande av fyndplatser och tillvaratagande av föremål blir naturligtvis ett värdefullt tillskott till kunskapen om om områdets forntid. Så man kan kanske hoppas att det ska komma något gott ur plundrings-eländet. Jag skriver mer om saken när jag får veta något.

Möres runstenar - avsnitt 5

2010-06-17T01:43:00.000-07:00

Förra sommaren påbörjade jag vad som skulle ha blivit en sommarföljetång för 2009 om Möres runstenar. De fyra första av de fem kända runstenarna lyckades jag också klämma in här, här, här och här, men den femte blev bortglömd. Så nu, ett år senare kan det verkligen vara dags att lyfta fram runstenen i Arby.

Arby ligger invid Hagbyån några kilometer in från kusten i Södermöre. Större delen av socknen är skogsbygd men den centrala östra delen där de äldsta och största byarna ligger kan sägas höra till den öppna jordbruksbygden på kustslätten. Runstenen i Arby (Sm 163) finns i dag placerad inne i Arby kyrka. På 1700-talet fanns runstenen på kyrkogården, där Peter Frigelius ritade av både den och kyrkan 1747. Sedan var runstenen ”försvunnen” i ungefär 230 år innan den återfanns nedgrävd på kyrkogården på 1970-talet. Stenen har ursprungligen varit minst 2 meter hög och 1 meter bred, men har senare blivit stympad, troligen för att fogas in i kyrkobyggnaden. Ristningen som består av en delvis bevarad runslinga och ett stort kors är utförd på öländsk kalksten av en skicklig runristare. Professor Henrik Williams har kallat stenen för ”Möres ståtligaste runminnesmärke”. Den bevarade delen av inskriptionen lyder ”… lät resa vården efter Bove…”.

Som nämnts i tidigare inlägg har det utvecklats en så kallad typologi baserade på stilen hos rundjuret som kan användas som relativ dateringsmetod (Gräslunds typologi). På Arby-stenen är tyvärr inte rundjurets huvud bevarat så någon närmare datering är svår att ge. 1000-talet är det i alla fall och gissningsvis årtiondena kring seklets mitt eller senare del. Det stora korset är av en lite mer avancerad typ. Här märks t ex den avsmalnande nedre korsarmen. Ett förslag är att detta avbildar ett processionskors, dvs ett kors av trä eller metall som suttit fäst på en stång som burits längst fram i olika religiösa processioner. Korset som symbol tyder på att runstenens beställare har varit kristen. Kalkstenen kommer som nämnts från Öland och kanske fanns även runristaren där.

Som jag har varit inne på i flera fall med de tidigare publicerade runstenarna har det funnits mer eller mindre tydliga indikationer på att stenarna speglar sin tids lokala ledare, knutna till storgården. Även i Arby-stenens kontext finns dessa indikationer. Den eller de personer, vars namn tyvärr gått förlorade, som reste stenen över Bove gjorde det sannolikt i egenskap av rättmätiga arvingar till en i bygden betydelsefull egendom. Arby kyrka ligger strategiskt belägen invid en gammal övergång övre ån, enligt en uppgift före ordentliga broars tid kallat ”Arby vad”. Det är en lockande tanke att runstenen ursprungligen har stått någonstans här, exponerad mot den viktiga övergången, så att alla som passerade skulle se den och kunna ta del av dess budskap.

Den medeltida byn Arby var inte så märkvärdig, den bestod av fyra hemman (2 skattehemman och 2 sämjehemman). Ursprungligen verkar byn ha legat längre nerströms invid ån. På en karta från 1694 fanns ett åkergärde en knapp kilometer från kyrkan med namnet ”bytom(p)terne”. Ortnamnet Arby betyder också ”byn vid ån”. Byn Arby har alltså ingen direkt koppling till kyrkplatsen. Det har däremot prästgården som ligger invid kyrkan (sedan 1800-talet en egen ”by” under namnet Arbylund). Att prästgården ursprungligen varit en del av Arby är säkert, den hade nämligen del i byns gärden. Vid flera av de tidigare presenterade runstensplatserna (t ex Ryssby och Ljungby) har runstenarna verkat markera platser för storgårdar som senare upplåtits till prästgårdar. Invid dessa storgårdar byggdes också kyrkan. Mönstret är på intet sätt unikt för Möre utan har paralleller på andra håll. Mycket tyder på att vi ser samma sak i Arby. Platsen är som sagt väl vald invid ån och övergången. Här reste Boves ättlingar runstenen och här byggdes senare kyrkan, antagligen på stormannafamiljens initiativ.

De centrala delarna av Arby socken.

Arby kyrka började byggas tidigast under sent 1100-tal enligt dendrokronologiska dateringar. Då uppfördes ett kor med så kallad inbyggd absid och långhus. Senare, kanske så sent som under 1200-talets andra hälft försågs kyrkan med ett mäktigt, brett västtorn, varav bara den nedersta delen finns kvar idag. Också detta kan ses som en markering av världsligt herravälde. Stenkyrkan kan dessutom ha föregåtts av en träkyrka. Ett antal stolphål som påträffades vid en undersökning tolkades som spår av en sådan, men det har även framförts andra tolkningar.

Arby kyrka avbildad av Frigelius 1747 (Bild: Riksantikvarieämbetet Kulturmiljöbild )

Så får du någon gång chansen att besöka Arby kyrka, gå då in i det lilla rummet väster om själva kyrkorummet. Då står du i det som var det en gång så mäktiga tornets bottenvåning. Så mycket känsla av medeltid finns inte längre i detta rum, men gläntar du på en av dörrarna i träpanelen så ska du finna en smal, brant trappa som en gång ledde upp i tornet och då infinner sig nog känslan av medeltid. Tittar du i stället bakom hörnet till vänster så hittar du runstenen uppsatt på väggen. Tänk då på hur mycket historia monumentet gömmer på, i alla korthet här ovan återgiven. Och när du lämnar kyrkan och kliver ut på parkeringen och blickar ner mot prästgården, tänk då på att det kanske var där som Boves storgård låg och speglade sig i åns blanka vatten. Kanske satt Bove själv där inne i sin hall och höjde bägaren med mjöd. För den nya guden. Och för familjens välgång. En gång för tusen år sedan.

En ganska bra helg

2010-06-01T02:01:00.000-07:00

Jag bor i Nässjö på Småländska höglandet. I de flesta hänseenden en inte speciellt spännande plats alls. Men sistlidna söndag gav ändå prov på att det kan hända grejer här med som åtminstone kan roa en arkeolog eller arkeologiintresserad.

Söndagen började med att jag skulle gräva upp en gammal stubbe i ett trädgårdsland nedanför trappan. Jättekul... med en suck grep jag spaden och skred till verket. Men, just så som reklamen för trisslotter säger: plötslig så händer det. jag försöker gräva upp en extra tjurig gammal rot och får med mig kolsvart jord. Nu är det minsan inte lika tråkigt längre, bort med mer matjord, en blaffa svartfärgad jord, i ytan flera bitar järnslagg (restprodukt vid framställning av järn), en liten bit bränd lera, några eldsprängda stenar... Vad kan detta vara? Ja det vet jag inte riktigt, men all slaggen tyder på att det har något med järnhantering att göra. Nu ska det (förhoppningsvis) dyka upp en arkeolog från länsmuseet i Jönköping och titta på fyndet och sedan åker jorden tillbaka ner i hålet och begraver det hela på nytt.

Nåja, kanske måste man vara tämligen nördig för att tycka att det här är jätteskoj. Min granne kommer in och tittar ner i gropen med stubben. Titta! Här har det bott någon för länge sedan, säger jag entusisastiskt. Öh... jaha, kul, säger han, himlar med ögonen och går hem till sin gräsklippare igen.

För att fira detta så blev det picknick på Fagertofta gravfält strax utanför stan på eftermiddagen. Gravfältet är är mycket vackert beläget och består av bl a en stor treudd, flera dommarringar, ett större röse och ett antal så kallade järnådersdösar. Några säkra dateringar finns inte, men man tror att gravfältet hör till perioden ca 400-800 e Kr. Kan man hitta ett bättre sätt att spendera vilodagen på?

Sveriges historia på TV 4 - medeltiden

2010-05-21T02:57:00.000-07:00

Ja nu har programmet Sveriges Historia på TV 4 avverkat sitt första avsnitt om medeltiden. Eftersom medeltiden är lite av min favoritperiod så såg jag med spänning fram emot detta avsnitt. Speciellt då med tanke på att det även är professor Dick Harrisons favoritperiod. Så vad kan man säga om detta avsnitt? Detta är mina första och i hast nedskrivna intryck och tankar.

Det visade sig vara mer ett program om Birger Magnusson, för de flesta känd som Birger jarl, än ett program om medeltiden. Och även om jag tycker att detta är ett spännande ämne så blev det ändå tämligen enahanda. Budskapet är i princip att det fanns ett Sverige (eller rättare ett blivande Sverige) före Birger jarl som var ett samhälle av kaos styrt av en samling maffiosos. Sen kom Birger jarl och grundade Sverige som ett enmansprojekt. Trots att Birger var en viktig person, trots att hans maktsamling fick stor betydelse för både landet och de som bodde där (med lagstiftning, skatter, stärkandet av städerna och så vidare) så blir det ändå lite enkelspårigt i mitt tycke.

Nu ska man ju förvisso komma ihåg att det handlar om populärvetesnkap och en tv-produktion som också ska vara underhållande och lättillgänglig för gemene man. Men det bör inte betyda att det inte kan ställas vissa krav på inehållet. Programmet hanterar olika begrepp och företeelser ganska lättvindigt, som "makt", "rike", "Sverige", "riksbildning". I själva verket är detta komplexa begrepp, men man verkar utgå från att tittarna varken vill eller orkar bry sig det minsta om sådant. Jag tycker det är lite synd och ett kategoriskt underkännande av folks inteligens och vilja att förstå.

Fokuseringen på Birger jarl och hans "uppifrånrevolution" medför att man lämnar mycket annat osagt och oberört. Att endast studera historien uppifrån ger en bristfällig historieskrivning. Om man i stället hade gjort åtminstone en ansats att studera några olika områden inom det som blev Sverige skulle man kunna få en bild av hur olika områden blev integrerade i kungariket och därmed en fylligare bild av hur riksbildningen gick till, hur den mottogs och vilka efekter den fick för människor och i olika områden.

Jag saknar också någon form av problematisering av "grundade Sverige". Det upprepas gång på gång hur Birger "grundade Sverige". Det förutsätter att allt som hänt före årtiondena kring 1200-talets mitt var irrelevant och att efter Birgers död var allt klappat och klart. Sverige var grundat. Punkt slut. Den bilden är inte riktigt sann varken åt det ena eller andra hållet. Det hände mycket före Birgers tid som var av yttersta vikt, inte minst kyrkans etablering och sammarbete med den världsliga makten. Det hade dessutom ägt rum riksbildningsförsök tidigare. Att just Birger jarls riksbildningsförsök lyckades har säkert många orsaker. En av dem tror jag är att han satsade på en fast och varaktig organisation. Han bygger en stat. Makt i ett tidigare skede var starkt knuten till personer, men nu får vi en makt knuten till en organistation som kan överleva oberoende av person. Det är något man inte trycker särskillt mycket på i programmet, i stället fokuseras det på att Birger lät hugga huvudet av alla sina motståndare. Det hade väl också sin betydelse så till vida att det gav honom fritt spelrum att utöva sin makt. Men till att det skulle vara den enskilt viktigaste orsaken till den lyckade riksbildningen är jag tveksam. Kanske var det inte heller det man menade?

Ett annat problem uppstår genom att man ofta hastar förbi saker. Ett exempel är då man säger att flera städer kom till under Birger jarls tid, t ex Kalmar m fl. Eftersom man bara nämner detta i förbifarten så får man ett helt felaktigt intryck här. För det första fanns Kalmar redan innan Birger jarl kom till makten, så mycket är forskarna som försökt sätta sig in i Kalmars historia idag ense om. Däremot är det möjligt att staden fick ökad betydelse under Birgers tid vid makten. För det andra får man nästan intrycket av att man säger att staden (och andra städer) grundades av Birger jarl, vilket inte stämmer. Det är i alla fall lätt att missförstå budskapet på det sättet. Det är däremot inte omöjligt att Birgers släkt - bjälboätten - kan ha haft ett eller flera fingrar med i spelet när Kalmar grundades som stad.

Det får vara mina synpunkter för den här gången. Säkert kan man anmärka på och diskutera kring mycket annat. Och kanske är jag lite orättvis som bara lyfter fram det negativa eller tveksamma. Jag får försvara mig med att jag ändå har varit ganska snäll i min kritik jämfört med vad andra skrivit om tidigare program i serien. Och trots allt: ett tv-program om medeltiden: helt fel kan det aldrig bli.

Kapitulerar

2010-05-19T04:48:00.000-07:00

Dagens notis:

Efter att under lång tid ha försökt att ignorera fenomenet Facebook så ger jag nu upp, jag kapitulerar och ansluter mig till sekten. Det är ju tydligen där allt händer, där man har kontakt med alla man känner, har känt eller inte viste att man kände.

Så om nnågon vill ha kontakt med mig, diskutera något eller bara tjöta i största allmänhet kan jag härmed välkomna er att göra så på Facebook.

Sveriges historia i TV 4, del 2

2010-05-06T14:10:00.000-07:00

Eftersom jag började med att ta upp tv-programet Sveriges historia så kan jag lika gärna fortsätta med det. Avsnitt två är nu avverkat och än en gång finns plats för både ris och ros. Den här gången har jag inte funnit någon annan blogg som skrivit något om avsnittet, men det kanske kommer. Och det är bra. Tv har stor genomslagskraft och det som sägs där får lätt fäste i människors medvetande. Då är det bra att det som bör ifrågsättas också blir ifrågasatt.

Jag känner mig lite kluven till avsnittet. Bitvis tycker jag att berättelsen är lite spännande och jag tror att anslaget nog kan tilltala ganska många ur "den breda massan". Men å andra sidan skruvar jag på mig med jämna mellanrum. Hur eller hur, det är trots allt alltid roligt att se förhistoien på TV. Martin Timell som programledara fungerar faktiskt bättre än jag hade befarat. När han förklarar hur man framställer järn och får det att låta som ännu ett inslag i Äntligen hemma har jag ganska roligt i TV-soffan.

Men ibland är det mindre roligt. Den yngre stenåldern som jag saknade i förra avsnittet fladdrar här förbi, men egentligen bara som en slags bakgrund till progammets stora tema: makt. Vi får veta att uppförandet av megalitgravarna har krävt en stor oganisation och därmed just makt. Än i dag har man ingen aning om hur man fick upp de stora stenblock som utgör tak på dösar och gånggrifter. Allt enligt vår frejdige historieprofessor Dick Harrison. Nu är jag inte alls expert på megalitgravar, men jag undrar ändå om det där verkligen stämmer riktigt... Jag stör mig också lite på att man verkar försöka anlägga ett linjärt perspektiv på historien, allt hänger ihop från neolitiska megalitgravar till bronsåldershövdingar till järnåldershövdingar... Harrison själv har vid flera tillfällen, med rätta, motsat sig ett sådant linjärt perspektiv. Inte minst gör han det i del 2 av bokserien Sveriges historia.

Så får vi veta hur man var klädd på bronsåldern. Detta baserat på de danska så kallade ekkistegravarna. Programmet lyfter fram Egtvedflickan. Men vet man verkligen så tvärsäkert att det var så alla var klädda på bronsåldern? Kläderna kan ha hört hemma hos tidens "överklass" eller ha varit avsedda för mycket speciella tillfällen.

Vi får också veta att bronsåldern var den första perioden då våldet kom till våra nordliga breddgrader. Att man började skaffa sig bronssvärd ska ha lett till "kapprustning" mellan grannar. Nu var, som det också konstateras i programmet, bron något dyrt och exklusivt, förbehållet en social elit. Mer sannolikt ska bronssvärden då tolkas i termer av statussymboler. Att hävda att krig uppfanns på bronsåldern håller inte, speciellt inte utan ordentliga belägg.

När vi så kommer fram till järnåldern framhålls romarikets utomordentliga betydelse som påverkande kraft även på de samhällen som fanns i Skandinavine. Ett viktigt bidrag från romarna var iden om ett skriftspråk. Det första skriftspråket i Skandinavien var som bekant runorna och man började resa runstenar som markörer av äganderätt. Här blir det i mitt tycke väldigt konstigt. Det klassiska romarriket hör till det vi här uppe i norden kallar äldre järnålder och ett runalfabet dyker upp under denna tid. De runstenar som restes som ett slags ägorättsliga dokument i stor mängd framför allt i Mälardalen och Uppland hör till en period som ligger flera århundraden senare, i slutet av 900-talet och fram genom 1000-talet för att sedan upphöra. Man talar om helt olika saker i samma andetag. Och hur var det egentligen med Björketorpsstenen i blekinge som i programmet får vara Sveriges högsta runsten? En petitess förvisso, men Sveriges högsta runsten finns faktiskt i Västergötland.

Ja det var några synpunkter och det kan väl räcka med dessa. Nästa vecka ska det enligt den lilla trailern i slutet av programmet handla om vikingatiden. Trots att trailern inte gav intryck av några nytolkningar av vikingatiden och att man tänker bita sig kvar i makt-temat (var är alla andra människor??) så stiger mina förhoppningar så smått när vi nu börjar närma oss Harrisons verkliga huvudperiod, medeltiden. Avsnitt 2 kan ses i TV4 Play. Den som vill se ett riktigt bra tv-program på temat megalitgravar och neolitikum bör kolla in detta avsnitt av SVT:s Vetenskapens värld (ca 33 minuter in i programmet).

Sveriges historia på TV 4

2010-04-29T23:40:00.000-07:00

Det satsas just nu på den svenska historien, ett nytt bokverk ges ut av Nordstets som i ett antal volymer ska presentera historien från äldsta stenålder till modern tid. Historiska muséet bygger en ny utställning och TV 4 har producerat en tv-serie med Martin Timell och Dick Harrison som programledare.

I går visades första delen av tv-serien Sveriges historia. Efter som det redan finns en bra kommentar till programmet hos min blogg-kolega Åsa på Ting och tankar så ska jag - för den här gången - inte orda så mycket om programmet.

Personligen tycker jag ändå att programmet till större delen var över förväntan. Att presentera hela stenåldern, en period på sådär 8000 år, på en timme med reklampaus är knappast en lätt uppgift och kräver naturligtvis ett starkt urval av information. På det hela taget har man alltså lyckats rätt bra med denna uppgift. Bara det att stenåldern får en hel timme på tv på bra sändningstid torde vara ganska anmärkningsvärt och det lär nog dröja innan det händer igen. Och om programmen, som garanterat når en betydligt störrre publik än både böcker och utställningar, kan få upp historieintresset och förståelsen för det förflutna så är i alla fall jag beredd att ha överseende med en del eventuella felaktigheter och mindre lyckade inslag.

Något ska man ju ändå anmärka på. Att ha en historiker och inte en arkeolog som kommentator till stenåldern kan kännas lite konstigt. Dick Harrison är expert på medeltiden och ett helt annat källmaterial, nämligen skriftliga källor. Men han är folklig och populär så jag antar att det har varit av större vikt för producenterna. Och Dick sköter sig trots allt bra så det är egentligen inte så mycket att hänga upp sig på. Mer besynnerligt är kanske att större delen av programmet ägnas åt äldre stenålder medan den yngre delen passeras i största hast. Man konstaterar att den så kallade neolitiseringen (införande av jordbruket) var en av de största revolusionerna i mänsklighetens historia, man visar lite bilder på megalitgravar men berättar egentligen inget om den tidens samhällen och människor. I stället ägnar man tid åt Alvastra pålbyggnad, en i och för sig högintressant fornlämning belägen nedanför Omberg i närheten av Vättern i Östergötland. Pålbyggnaden var en plattform av trä byggd mellan en mängd pålar i en våtmark. Den är daterad till omkring 3000 f Kr och här finns lämningar från matlagning, hantering av döda, stora mängder keramik och flinta m m. I prorammet hävdas att pålbyggnaden var en plats där de första jordbrukarna kunde möta den lokala jägar-/samlarbefolkningen. En salgs "konferenslokal" för att överbrygga kulturkrocken. Av flera anledningar är det en smått stollig tolkning. Jordbrukets införeande skedde t ex 1000 [Tusen!] år innan pålbyggnaden uppfördes... Som det har påpekats kunde det kanske ha varit en bra ide om produktionsteamet faktiskt hade läst de böcker som tv-serien hänger samman med.

Detta till trots, ser jag med spänning fram emot kommande program! Missade du programet så kan man se det på tv4 Play .

Föredrag och fornfynd i Järnsida

2010-04-24T15:24:00.000-07:00

Än en gång är årets utomhusföredrag avklarat. Än en gång sken solen. Än en gång kom det ett gäng glada människor och lyssnade på mig och de var än en gång nöjda. Finns det något att klaga på? Nej jag tror inte det.

Som jag redan berättat i tidigare inlägg ägde föredraget rum i Järnsida. Ca 25 personer slöt upp, vilket är en hyfsad siffra efter omständigheterna. Jag berättade om gravfälten som består av resta stenar, skeppssättningar och någon rund stensättning samt så kallade klumpstenar. Dateringen ligger troligen huvudsakligen i yngre järnålder. Jag berättade också om Järnsida under senmedeltid då en gård ägdes av en lågfrälse släkt. En av dem bodde till och med i Järnsida. Folk lyssnade och ställde frågor och det är alltid lika kul att möta intresserade och kunskapstörstande människor.

Som grädde på moset hade flera av dem som bor i närområdet tagit med sig fornfynd som hittats på åkrarna runt omkring. Somliga av dessa samlingar har sedan länge varit registrerade i fornminnesregistret, men det var naturligtvis jättekul att själv få se prylarna. Jag tillhör den kategori som tyker att fornsaker är något av det roligaste som finns. Många fina stenåldersyxor blev det, de som ni ser på bilden nedan är hittade i närbelägna Torestorp. Söderåkra Hembygdsgille har (på mitt förslag) börjat skapa ett eget litet register över vad folk i socknen har hemma i byrålådorna. Så i bagaget på en bil upprättades ett tillfälligt kontor och där reggades och fotades det yxor i parti och minut.

En härlig dag i arkeologins tecken. Ett tack för det får jag rikta till Söderåkra Hembygdsgille och till alla som var med och gjorde dagen så lyckad!

Utomhusföredrag i Järnsida 24 april

2010-04-11T16:15:00.000-07:00

Som jag i förbifarten nämnde i föregående inlägg kommer jag snart att hålla ett föredrag i Järnsida. Ett föredrag utomhus vid en eller flera fornlämningar är en aktivitet som Söderåkra Hembygdsgille har engagerat med mig som föredragshållare varje vår sedan 2004. Så det har blivit en liten tradition vid det här laget.

Järnsida ligger några kilometer söder om samhället Bergkvara och dess vitalare delar i dag är en gård och ett stugområde. Men där finns också ett antal gravar och gravfält och det är kring dessa jag ska uppehålla mig. Ett av gravfälten (RAÄ 48) ligger invid väg E 22 vid Järnsida rastplats. Om du vill höra mig berätta om järnåldersgravar och medeltidsgårdar så är det dit du ska bege dig lördagen den 24 april klockan 10:00.

Att vara med kostar inte ett öre och alla är välkomna (man behöver alltså inte vara medlem i Söderåkra Hembygdsgille). Är du av det kaffe- / fikasugna slaget så bör du dock ta med fikakorg för det blir en paus någonstans mitt i föredraget.

(Foton: E. Bellandet, 1933, ur Söderåkra Hembygdsgilles arkiv)

Björn Järnsida i Järnsida eller om saga och verklighet

2010-03-29T15:18:00.000-07:00

När jag idag tittade in på Martin Rundkvists blogg Aardvarchaeology noterade jag ett inlägg som avhandlade en fråga om huruvida de gamla sagokungarna Ragnar Lodbrok och hans son Björn Järnsida har existerat i verkligheten eller inte. Detta roade mig lite extra då jag i april ska hålla ett föredrag om den lilla byn med namnet Järnsida i sydligaste Möre. Naturligtvis har ortnamnet i den lokala traditionen under lång tid förknippats med sagokungen med detta namn.

Redan lantmätaren P. E. Strömmerstdt skriver på 1850-talet i sin sockenbeskrivning "om hemmanet Järnsida bär sitt namn efter den ryktbare härnadsfararen Björn Järnsida är ovisst; men troligt kan vara att han vid något av sina strövtåg till sjöss åt de stora orterna, här i grannskapet haft sina skepp förlagda och någon tid uppehållit sig vid denna gård. På samma sätt skulle gården Ragnaboda [nu Ragnabo] kunna anses för ett minne efter Ragnar Lodbrok".
På den tid då Strömmerstedt utarbetade sin sockenbeskrivning var den moderna källkritiken ännu inte "uppfunnen" och historieskrivningen var mycket annorlunda. Alla uppgifter man kunde finna i gamla dokument, om de så var primärkällor, senare uppteckningar eller sagor, kunde passera som sanning. När källkritiken på allvar började tillämpas inom vetenskaperna gick denna hårt åt de gamla sagornas kungar och händelser och vad man tidigare trott var sanning. Den typ av historia som ligger före den tid då skriftliga dokumnet började användas i ett givet område kallas "protohistoria". Som Martin Rundkvist skriver är "protohistorisk information inte i egentlig mening faktisk kunskap. Inte för att vi vet att den är felaktig utan för att vi inte kan belägga den". Det vill säga, det finns inget källmaterial som bevisar att denna hsitoria verkligen har ägt rum.

När det gäller Ragnar Lodbrok så vet vi att det på 800-talet verkligen fanns en "vikingahövding" med namnet Ragnar, men man vet nästan inget om honom. Denne Ragnar broderades senare i sagaliteraturen ut till Ragnar Lodbrok, men den faktiske Ragnar och Ragnar Lodbrok har allstså knappt mer än namnet gemensamt. Att Ragnar Lodbrok inte hade någon anknytning till Ragnabo kan man vara helt säker på, ortnamnets förled har nämlgen inget med ett personnamn att göra. Äldre stavningar av Ragnabo visar i stället ett ortnamnet innehåller ett äldre ord "ramn" som betyder våtmark och Ragnabo utläses då som "bodarna vid våtmarken". I fallet Björn Järnsida har vi inte ens någon faktisk Björn att falla tillbaka på. Frågan om det kan ha funnits någon verklighetens Björn Järnsida är således omöjligt att svara på. Och vad ortnamnet Järnsida anbelangar så måste det anses ytterst osannolikt att detta har något med sagogestalten med detta tillnamn att skaffa. Det är för visso så att orten Järnsida kan ha existerat under vikingatid, det finns i vart fall gravfält inom den historiska gården / byns ägor som kan dateras till yngre järnålder (vikingatiden, ca 800-1050 e Kr var en del av den yngre järnåldern). Men ortnamnet har säkerligen en helt annan betydelse.

Precis som den kände historikern Dick Harrison nyligen konstarade vill även jag framhålla att jag inte tillbakavisar traditioner av typen Björn Järnsida i Järnsida av illvilja. Tvärtom hade jag tyckt att det hade varit mycket roligare att kunna leda i bevis att en vikingatida ledeargestalt verkligen hade residerat i Järnsida. Att kunna plocka fram en runsten ur rockärmen eller gräva upp hövdingahallen på lämplig åker hade smällt betydligt högre än att att tort konstatera att traditionen inte har något fog för sig. Jag vet att det finns en och annan i bygden som gärna Vill Tro och nog är beredd att inte ta allt för allvarligt på sakargument. Men så kan inte jag göra. Inte heller kan jag följa Strömmersterdts exempel och anta att traditionen kan ha fog för sig för att motsatsen inte kan bevisas. Ur ett modernt vetenskapligt perspektiv hade det helt enkelt varit oärligt.

Vad gör man i denna ändlösa vinter?

2010-03-03T01:53:00.000-08:00

Det har inte blivit mycket skrivet på bloggen så här långt på det nya årtet. En orsak är att mycket arkeologi äger rum utomhus, åtminstone det jag håller på med. Men de senaste månaderna har fördystrats av en mass vitt skit som med dåraktig envishet vräkt ner över oss och gjort att den enda plats man kan röra sig någorlunda obehindrat på är gatan. Och knappt det ibland. Så vad ska man ta sig för när ens intressen snöat inne? Själv tog jag upp en tanke jag länge gått och burit på. Nämligen att undersöka min egen historia eller med andra ord börja släktforska.

Att släktforska idag är inte så omständigt som det var tidigare. Man kan sitta hemma framför datorn och göra det mesta. Man behöver bara beställa ett abonemang på scannade kyrkböcker för några hundralappar och sedan sätta igång att nysta. Det gör man lämpligen med utgångspunkt från någon äldre släkting som man vet födesledata och födelsort på. Jag började med mina mor- och farföräldrar. Min farfar Anton föddes 1883 i Emnabo i Torsås socken. I 20-årsåldern emigrerade han till Amerika och jobbade som järnvägsbyggare och lokomotiveldare i Canada och norra USA. 1921 reste han hem igen. Det berättas att han väl hemkommen köpte sig en cykel och gav sig ut på jakt efter en ledig gård och en hustru. Innan året var slut hade han båda. Gården bar namnet Bockekulla och hustrun hette Alma (född 1901). De fick 12 barn varav den sista i skaran blev min far. Mormor Gunda var född 1916 i Älghult, dotter till glasbruksarbetaren Johan och hustrun Hedvig. Och morfar Pelle är den ende som inte har småländska rötter. Han föddes i Skåne utanför Kristianstad 1918, son till banvakten August och Sigrid. Från honom sticker en linje också iväg över sundet till Danmark. Mormor träffade han i Kristianstad när hon jobbade som hattmodist, ett yrke som knappast har någon större framtid nu mera. Kanske det till och med är hopplösare än att vara arkeolog.

Släktforskning bygger på ett pusslande mellan olika källor. När man vet när och var någon är född så letar man upp denne i längden över födda. Där finner man barnets föräldrar och deras bostad. Man får då hoppa till husförhörslängderna. Det kan ju låta lite mossigt men poängen är att i husförhörslängden finns hela familjen uppställd med angivande av födelseår och födelseförsamling. Såleds kan man fortsätta bakåt eftersom man nu också vet föräldrarnas födelsedata. Man går till födelselängden och tillbaka till husförhören och så vidare. På så vis kommer man normalt utan allt för stor ansträngning ner genom 1800-talet och ofta en bit ner i 1700-talet men sedan kan det bli svårare. Husförhörslängderna tar ofta slut årtiondena kring 1800 och man får söka sig fram genom födelse- , döds- och vigselböcker. Det blir tidsödande och osäkerheten ökar. Här och var går det ändå att följa släkten ner till åtminstone 1600-talet.

Men släktforskning är inte bara att följa ett rakt nedstigande led så långt bakåt man kan. Det finns också mycket kring personerna och deras historia och den tid de levde i. Att söka på bredden ger definitivt mervärde. I husförhörslöngderna kan man ibland finna små anteckningar som väcker nyfikenheten. Ett exempel gäller min mormors morfar som hette Israel Gustafsson. I en marginalanteckning står det " "Norra Möre häradsrätts utslag d 17/7 1901 - för misshandel med lifsfarligt vapen - 4 månader och 15 dagars straffarbete". Ännu har jag inte hunnit ta reda på vad som hade hänt, men nyfiken blir man ju.

En annan trageid utspelade sig bland min farmors förfäder i byn Slätafly i Torsås i februari 1713. Där bodde tre bröder, Per, Måns och Nils. Per och Måns ägde varisn gård medna Nils var båtsman (soldat i flottan). Per hade sin yngre bror Nils som hackkyckling. Men en dag när de alla satt hemma hos Måns brast det för Nils som drog sin kniv och kastade sig över sin retsamme bror. Måns fick tag på Nils och höll honom fast så länge att Per kunde fly fältet och söka skydd i sin stuga som låg tvärs över gården. Men Nils slet sig snart loss och sprang efter brodern som nu hade hunnit in i sin stuga och slagit igen och reglat dörren. Förfärad över broderns otyglade vrede slet han åt sig sin bössa och sköt ett skrämskott mot dörren, men skottet slog igenom och träffade Nils i livet så illa att han var död inom en halvtimme. Per dömdes av Södra Möre häradsrätt till döden, men domen midrades av hovrätten. Vad det blev för straff vet jag inte, men Per dog i alla fall på sin gård i Slätafly den 3 maj 1730.

Annars är en källa som möjligen kan vara av visst intresse för arkeologer bouppteckningarna. Åtminstone om man intresserar sig i arkeologiska sammanhang ganska sena tider. Själv har jag under mina vandringar stött på flera platser där gårdar och torp har funnits under historisk tid. Och man kan hitta resterna av deras materiella ägodelar, keramik, porslin, glas och kritpipor. Då kan det vara kul att jämför de arkeologiska fragmenten med de ofta mycket detaljerade bouppteckningarna. Fynden i jorden och texten i dokumenten kan visa på både överensstämelser och motsättningar. Men tillsammans ger de en bild av hushållet. Det är en historia som jag får återkomma till.

Ja så roar jag mig i denna ändlösa vinter. Fotot ovan förresten. Det föreställer min morfars morföräldrar, dansken Niels Jensen och hans hustru Hanna Persdotter. Hanna hade varit över i Danmark där hon hade tjänat på slottet Svenstrup och där träffat Niels. Han följde sedan med Hanna tillbaka till Skåne och blev hemmansägare i Önnestad utanför Kristianstad. Den sittande flickan till vänster på bilden är Sigrid (född 1885), min morfars mor. Bilden är tagen omkring 1895-96.

Vet Du någonting om din släkthistoria?

Dagens idyll och gårdagens hårda verklighet

2010-02-02T03:09:00.000-08:00

När man vandrar runt i naturen stöter man allt som oftast på lämningar av mänsklig aktivitet. Åtminstone om man är lite observant och måhända behövs det ibland en viss förmåga att "läsa landskapet". Hemma i mitt eget barndomsland söder om Bergkvara finns det en del lite mystiska miljöer som ingen verkar ha lagt märke till förut. Jag har i alla fall inte hört eller sett något om dessa platser tidigare.

På en av dessa mina vandringar längs kusten söder om Berrgkvara på marker som hör till byarna Kärrabo och Skällenäs fann jag några konstruktioner belägna invid en (senare?) stenmur och med utsikt ut över Kalmarsund. Det ser ut att vara ett par små jordkulor eller backstugor av något slag, tämligen små men ganska påtagliga. De är uppbygda av sten och jordvallar med en öppning i ena hörnet som väl markerar ingången. I anslutning till dem finns spåren av en stenskodd brunn. Allt ser så idylliskt ut men verkar vittnar om en tillvaro långt ifrån idyll.

Vilka bodde en gång här? Eller har de haft någon annan funktion? Något som har med djurhållning att göra eller liknande? Eller ska man tolka det som ett littet fiskeläge med tanke på närheten till havet? Ja, vem vet. Men kanske någon i läsekretsen vet något eller har sett några liknande lämningar?

Ahimkars nyårskrönika 2009

2009-12-30T15:44:00.000-08:00

Ja då har ännu ett år passerat och som alla andra tänkte jag sumera 2009. Vad hände i den lilla del av världen som bevakas speciellt på denna blogg?

I bloggosfären tillkom ett par nya bloggar under året som var av glädje för alla som intresserar sig för Kalmar län. Kalmar läns museum startade en arkeologiblogg och Söderåkra Hembygdsgille som jag har samarbetat med i flera år nu gav sig också på att blogga. På länsmuseet har man också fortsatt att tillgängligöra arkeologiska rapportet vilket är en fantastisk källa att ösa kunskap ur.

Av årets utgrävningar i södra länet märks väl kanske främs Prästhagen vid Köpingsvik på Öland. Här undersöktes för första gången i regionen en tidigmedeltida gård. Flera hus och intressanta fynd blev resultatet. Nu väntar i alla fall jag med spänning på att rapporten från slutundersökningen ska komma ut. I 1600-talsstaden på Kvarnholmen i Kalmar ägde den första riktigt stora stadsgrävningen rum under året. Här var det Riksantikvarieämbetets uppdragsverksamhet, UV-öst som stod för arbetet. Dessutom startade man en projektblogg där arbetet delvis kunde följas.

Annars var väl årets mest uppmärksammade fynd den silverskatt som i våras påträffades i Skedstad, Bredsätra, på Öland. Det var en av de största skatter som hittats på ön och den första på mycket länge. Det yngsta myntet i skatten har preliminärt daterats till 1029, som jag tidigare har rapporterat.

För egen del kunde jag under början av året färdigställa en artikel om kyrka och medeltida gårdslämningar i Kläckeberga vid Kalmar. Artikeln ska publiceras i tidskriften Urminne, som förhoppningsvis ska dyka upp inom en inte allt för avlägsen framtid. På tal om Kläckeberga så gjordes det en del mindre arkeologiska insatser vid kyrkan under året pga att man bl a ska bygga om entrén. En del märkliga och intressanta anläggningar kom fram, men materialet är under bearbetning så vad resultaten blev är inte riktigt klart än. Men om både artikeln och grävningarna lär ni få läsa om här på Ahimkar när det finns mer att berätta.

Mitt årliga utomhusföredrag ägde rum i slutet av april och ännu ett år log solen mot mig. Platserna som avhandlades var ett gravfält i Påboda som torde vara från yngre järnålder samt den medeltida frälseborgen Påbonäs. Medeltidsborgen särskilt bidrog tror jag till att årets tillställning var ganska välbesökt. I Söderåkra Hembygdsgilles samlingar gjorde jag vid samma tillfälle också ett fynd. I en öppen spis låg ett föremål som registrerats som mortelstöt men som visade sig vara en rejäl och välbevarad lårbesnformig slipsten. Denna användes för att slipa stenyxor på under den så kallade stridsyxe- / båtyxekulturen, ca 2800-2300 f Kr.

Under våren var jag också nere och bevittnade en utredning av den antagna borgen i Grisbäck i Söderåkra socken. Men det hela var väl något av en besvikelse. Varken provschakt eller metalldetektor gav några utslag. Det verkar som att det trots allt inte har varit fråga om en borg. Lite tråkigt men även tråkiga resultat är resultat.

Annat jag hunnit vara med om under 2009 var arkeologidagen i augusti som Kalmar läns museum vigde åt min favoritperiod, medeltiden. Flera intressanta föreläsningar och korv tillagad efter medeltida recept är trevliga minnen från detta år. Andra föreläsningar om medeltiden var det på det årliga Kulturarvsseminariet i Oskarshamn, arrangerat av länsmuseet och länsstyrelsen. Ett evenemang som jag till all glädje också lyckades vara med på.

På arkeologifronten i stort har det varit lite dystert eftersom flera uppsägningar drabbade uppdragsarkeologin under året, vilket bl a berörts på bloggen Arkeolog i väst. Man får hoppas att det snart ljusnar igen. Annat som även 2009 varit föremål för debatt har varit DNA analyser av stenåldersskelett som föranlett genforskarna att tolka om den neolitiska perioden, den yngre stenåldern då jordbruket introducerades. Resultaten slogs upp i media men såväl forskare som journalister tycks ha glömt källkritiken hemma i byrålådan, vilket bl a Åsa M Larsson (som under året för övrigt blev fil dr Åsa M Larsson) med den äran fört fram.

Ja det var något om 2009. Nu stundar ett nytt år. Vad 2010, det första året på ett nytt decenium för kommer att föra med sig är ju svårt att veta. Men en del är klart eller under arbete och försiktigtvis kan jag nog för egen del se fram emot ett bra arkeologiår 2010. Och kom ihåg att det är här på Ahimkar du kommer att kunna läsa om det!

Till er alla ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

God Jul

2009-12-23T16:58:00.000-08:00

Till alla mina läsare, reguljära som tillfälliga, en riktigt GOD JUL!

En decemberdag i Voxtorp

2009-12-17T08:07:00.000-08:00

Redan förra året började jag skriva på en artikel om Voxtorp socken under yngre järnålder och medeltid. Arbetet med att få fram material, gå igenom dokument, gamla kartor och mycket annat visade sig dock bli tidsödande. I bästa fall blir artikeln klar i år och kommer då att publiceras i Södermörekrönikan 2010.

För några dagar sedan var jag och tittade på landskapet kring Voxtorp, guidad av traktens hembygdsexpert Lars Larsson. Att lyssna på Lars är en upplevelse i sig, hans minne när det gäller händelser, personer, sägner och årtal ur bygdens historia tycks ändlöst. Information forsar ur hans mun som en vårflod. Jag hade mina egna syften med att besöka Voxtorp. Att få lite mer känsla för landskapet är t ex aldrig fel. Dessutom hade jag under studiet av skifteskartorna över byn Broby påträffat det spännande marknamnet Kalkugnshagen. Att lokalisera platsen i landskapet var ett mål. Det lyckades nog, men några spår av kalkugnar eller kalkbränning kunde vi inte se. Varför man brännt kalk och när kan man ju undra. Lite frestande var det att se det i samband med kyrkan men det är bara en väldigt lös tanke. Bilden ovan är i vart fall tagen från den höjd där Kalkugnshagen torde ha legat mot kyrkan.

Voxtorp kyrka ligger i Broby. En tämligen märklig ordning. Men Voxtorp är uppenbarligen utbrutet ur Broby kanske under tidig medeltid. Voxtorp börjar precis till vänster utanför bilden. Gården direkt som ser ut att ligga direkt höger om kyrkan ligger egentligen 50-100 meter väster om kyrkan. Det är Broby nummer 1 som har samma läge så långt kartorna låter oss följa den. Den äldsta kartan är från 1655/56. Troligen har den legat där sedan medeltiden. Resten av byn låg (och ligger till viss del ännu) häger om kyrkan strax utanför bild. Utom den gård som var prästens landbogård i jordeböckerna, det så kallade stomhemmanet. Själva gården till detta låg i Voxtorp men all dess mark låg i Broby. Långt norrut i Broby fanns några separata gärden aldeles vid bron över Hagbyån. Kan det kanske varit här det mystiska Lilla Broby som nämns i några medeltida urkunder legat? Frågan har inget svar.

På höjderna i landskapet ligger allt som oftast förhistoriska gravar. Mest är det bronsåldersrösen som ibland är ganska imponerande, men även mindre stensättningar och något gravfält. Lars visade glatt upp ett av de största rösena, kallat Landshövdingehögen för att det är så stort att man tänkt sig att här har någon viktig person begravts. En landshövding allra minst.

I byn Igelösa ligger ett stort gravfält som delvis är undersökt, Igelösa åsar. Det var i bruk under vikingatid med en kronologisk tyngdpunkt i 900-talet. En nyligen publicerad rapport över utgrävningarna som ägde rum redan på 60-talet finns som pdf på Kalmar läns museums hemsida. Inte så långt från gravfältet men på andra sidan Hagbyån fanns ett kapell som revs på 1500-talet. Kan hända markerar det att det funnits en hamn- och handelsplats vid åns nedre lopp under medeltid och av ett fynd av en vikingatida vikt och våg även tidigare.

Voxtorp kyrka är en av två rundkyrkor i Möre. Den är troligen uppförd kring 1240 och var en privatkyrka knuten till en storgård kan man misstänka. Den storgården låg sannolikt i Broby där det också fanns en huvudgård omnämnd 1406. Enligt en sägen ska kyrkan ha byggts av en fru Lona för att hon skulle slippa ta sig ända till den kyrka som herrskapet i Halltorp där låtit uppföra. Ingen vet hur gamla dessa sägner är eller om det ligger något i dem, men intressant är ändå att de förklarar kyrkorna som privata initiativ av en lokal aristokrati.

En av Lars favoritberättelser är den om det stora upproret. Dackeupproret alltså. Det började nämligen med fogdemorden i Voxtorp (fast frågar man någon som bor i Torsås socken så började det i Torsås). Det var söndagen före midsommar 1542 som en skara upproiska (eller skogstjuvar och horkarar om man väljer Gustav Vasas vokabulär) drog till Voxtorp där landsfogden i Södra Möre, Nils Larsson hade sin gård. Fogden och hans män bakbands och släpades ut på gårdstunet efter en hård ordväxling, gården stacks i brand och Nils Larsson och hans mannar skjöts ihjäl. Därefter drog upprorsskaran med Dacke i spetsen vidare till byn Gräsgärde i Arby socken där en man ur lågfrälset, en äldre och sjuklig Gudmund Pedersson (Slatte) hade sin sätesgård. Gudmund och hans gård rönte samma öde som fogdegården och des folk. Upproret var ett faktum. Ja så vilt kunde det gå till i dessa nu så idylliska bygder...

(Foto: författaren)

Lågfrälets sätesgårdar och godsaffärer på spåren

2009-11-24T02:00:00.000-08:00

När man ger sig på material från ett ämne man inte är utbildad inom händer det att det rynkas på en del näsor i akademierna. Släktförhållanden är t ex något som genealoger pysslar med och dessa är väl oftast historiker. När man jobbar med medeltiden som arkeolog förväntas man hålla på materilla lämningar. Men medeltiden är en period då det också finns skriftliga källor och att bortse från dem av princip torde vara utomordentligt korkat. Eftersom man inte hela tiden kan springa till en historiker och be denne reda ut alla frågor man har som berör skriftliga källor (de skulle nog tröttna ganska fort) så får man helt enkelt ta sig an det själv och lära upp sig efter bästa förmåga. Så här följer nu ett försök att fuska lite inom medeltidsgenealogin. Något jag titt som tätt ägnar mig åt. Eftersom Kalmar län begåvats med utgåvorna av katalogverket Det Medeltida Sverige, DMS, är förutsättningarna bättre här än på de flesta andra håll.

Byn Applerum i Arby socken bestod i de äldsta jordeböckerna från tiden kring 1540 av två frälsehemman. Inget märkligt med det, sådana byar fanns det gott om. 1483 ägde dock ett arvskifte rum som berörde gårdar i Applerum och Skällby (Arby sn), Suntorp och Botorp (Ljungby sn), Berga (Kalmar sn) och i Kalmar stad. Arvet delades mellan bröderna Klas och Birger Staffansson och en gård i Applerum föll på brodern Klas lott. I Applerum bodde dessutom enligt biskop Hans Brasks släktbok brödernas mor, som hette Margit Klasdotter (Grabo).

Samma år som arvskiftet ägde rum, 1483, stod tydligen också ett brölop för dörren mellan Klas Staffansson och en Cecilia Hansdotter, troligen bördig från Svealandstrakterna (av bevarade källor att döma). Detta år gav nämligen Klas bort gården i Applerum som morgongåva åt den blivande hustrun, tillsammans med jord i Botorp. Paret slog sig ner i Cecilias hemtrakter, Klas Staffanson förekommer i vart fall i ett dokument 1504 som skriven till Barkarby i Lovö socken. I just detta dokument får vi veta hur Klas med hustruns och sonens samtycke säljer gården i Applerum och en gård i Skällby till Peder Turesson (Bileke), riddare, riksråd och länsherre till Stäkeholms slottslän.

Sedan, någon gång mellan 1520 och 1522 dyker en Jon Eriksson i Applerum upp. Han säljer en gård där och "tre andra gods där när" till en anna herre ur högfrälset, Nils Bosson (Grip). Här begås ett stort misstag som nog blev ganska pinsamt för familjen. Vem var då Jon Eriksson i Applerum? Jo han var gift med Margit Birgersdotter som var dotter till Birger Staffansson, den ene av bröderna från arvskiftet 1483. Det får man klart för sig dels genom ett brev år 1500 där Margit säljer allt gods "utanför Kalmar mur" som hon ärvt efter fadern, med samtycke av sin mor Cecilia och sin "fästesven" Jon Eriksson. Köpare var Margits farbror Klas Staffansson.

Ett försök att sammanställa uppgifterna ur DMS i en släkttabell. (Klicka på bilden för att den ska bli större).

Jon Eriksson var antingen en filur eller bara inte så smart. Enligt källorna gäller det senare. Den gård i Applerum han sålde till Nils Bosson (Grip) var nämligen samma gård som Klas Staffansson tidigare hade sålt till Peder Turesson (Bielke). Att detta ledde till en tvist är inte så konstigt. 1543 ursäktar och förklarar sig Jon Eriksson i ett dokument. Han redogör här för hur Applerum och Järnsida i Söderåkra socken kommit i Peder Turessons ägo. Det är samma uppgifter som vi har kunnat följa via dokumenten beskrivna ovan, 1483 och 1504. Men efter Peder Turessons död 1520 harde Jon "av oförstånd" sålt jordarna till Nils Bosson. Tvisten ledde nog till både ekonomisk förlust och förlust i anseende. 1537, berättar Jon vidare, hade han tillsammans med sin svåger Staffan Klasson i Järnsida låtit skriva in sig i Kalmar slotts bok som skattebönder. Peder Turessons arvingar hade till slut förlåtit Jon och hjälpt honom att ersätta Nils Bossons arvingar.

Av denna ovanligt fylliga insikt i Möres senmedeltida landsbygdsliv kan man försöka dra en del slutsatser. Jag vill här ta fasta dels på att flera av de berörda personerna skrivit sig till gårdar i Södra Möre, dels på personernas sociala status och släktförhållanden i relation till bebyggelsen. De berörda personerna måste ha utgjort en lokal lågfrälse familj. Det finns inga uppgifter om vilken ätt de skulle ha tillhört eller ens om vad de fört för vapen. Men Klas Staffansson kallars sig 1483 väpnare, hans mor har givits namnet (Grabo) och Jon Eriksson och hans svåger har slutligen skrivit in sig som skattebönder, dvs avstått sitt frälse.

Klas och Birger Staffanssons mor Margit Klasdotter har av DMS givits ättetillhörigheten Grabo. Att hitta någon annan person i medeltidens Sverige som tillhörde denna släkt har inte varit lätt. Slutligen fann jag i Jan Ranekes verk Svenska Medeltidsvapen under ätten Simla en Claus Grabo, känd 1446. Kan det ha varit Margits far? Det skulle åtminstone tidsmässigt kunna stämma. Simla var en släkt knuten till Dalarna som ägnade sig åt bergsbruk. Förutom denne nästan okände Claus verkar inga Grabo finnas i urkunderna från Sverige, bortsett från några personer i Landskrona som troligen var borgare under senmedeletid. I vart fall var nog Margit Klasdotter inte bördig från Möre. Att hon bodde i Applerum kan vara en följd av hennes gifte. Vem hon var gift med är okänt annat än att sönernas patronymikon Staffansson talar om att han hette Staffan. En gissning kan vara att han var av lokalt lågfrälse och kanske, kanske bodde han i Applerum. Att hustrun senare bodde där kan vara en indikation som talar för detta. Om Margit Klasdotter var död eller ännu i livet 1483 när arvskiftet ägde rum framgår inte av DMS. Det går därför inte heller att avgöra om det var hennes gård eller en annan gård som kom i Klas Staffanssons ägo. Inte heller är det helt säkert att det var ett fädernearv bröderna delade, även om det förefaller troligt.

En indikation på att släkten ägde minst två gårdar i Applerum är att den ena var i Klas Staffanssons och hans hustrus ägo till den såldes till Peder Turesson (Bielke). Den andra var den som Jon Eriksson skrev sig till. Det kan rimligen inte vara samma gård. Kan Jons gård vara är arvegods via hustrun och identisk med Margit Klasdotters gård? Frågan låter sig inte besvaras.

Konstateras kan i vilket fall att två personer hade sin bostad, sätesgård i Applerum. Ytterligare en gård som skulle kunna räknas som sätesgård är Järnsida i Söderåkra socken där enligt Jon Eriksson hans svåger Staffan var bosatt. Enligt DMS var Staffan i Järnsidas patronymikon Klasson, vilket borde innebära att han var son till Klas Staffansson, även om han då tekniskt sett inte skulle vara Jons svåger. Några andra indikationer på närvaron av sätesgårdar i Applerum coh Järnsida än de skriftliga källorna finns inte, inga materiella spår i form av rester av gårdsanläggningar, inga antydningar i andra källor som de historiska kartorna. Troligen har gårdarna inte utmärkr sig nämnvärt gentemot andra gårdar. Medeltidsarkeologen Martin Hansson har framhållit att det skillnaden mellan denna typ av lågfrälse och lite mer välbeställda skattebönder inte varit särskillt stor. Att bli frälse var ett personligt och medvetet val. En anledning kan ha varit den skattefrihet kungamakten gav dem som valde att bli frälse och började göra rusttjänst. Å andra sidan var det kostsamt att bli frälse, det krävde stridshäst och vapen vilket var dyrt. Den ekonomiska biten kan därför enligt Hansson inte varit hela sanningen. Troligtvis handlade det också om sådant som att öka sin status på den sociala skalan. Lågfrälsets gårdar i Smålands inland som Martin Hansson studerat har inte varit speciellt märkvärdiga även om man kan ha försökt att markera dem genom ett avskilt läge i landskapet eller gräva en vallgrav som symbolisk befästning. Gårdarna ställning som sätesgård/huvudgård varade bland lågfrälset också bara någon eller några generationer. Ofta verkar arvingarna medvetet ha valt att skapa en ny sätesgård i stället för att ta över en befintlig. Det är frestande att se en liknande situation i det här fallet. När Jon Eriksson och hans svåger Staffan i Järnsida begav sig till slottet i Kalmar för att skriva in sig som skatteböner var kanske steget inte så speciellt stort?

Uppdatering 2010-12-10: se här

Medeltidsseminarium i Oskarshamn

2009-11-04T14:57:00.000-08:00

Det är inte ofta jag blir inbjuden till några seminarier eller liknande evenemang. Men i bland lcykas jag ändå snoka reda på ett och annat. I Kalmar län anordnas varje år ett så kallat kulturarvsseminarium, något som jag hittills har missat. Men i år upptäckte jag detta innan det var för sent och när jag dessutom insåg att temat var medeltiden, högtidlighållandet av att bok- /katalogverket Det Medeltida Sverige (DMS) nu täcker hela Kalmar län samt att ett antal "tunga namn" inom medeltidsforskningen skulle dyka upp - ja då var saken klar. Det var bara för mig att pallra mig dit.

Föreläsningarna gav mig ingen anledning att ångra detta beslut, snarare tvärt om. Visserligen var en ganska stor del av det som sades sånt jag redan kände till, kunde eller till och med jobbat med. Trots allt har mitt aktiva (och i viss mån produktiva) intresse för medeltiden och då främst i södra Kalmar län varit i full blom i snart 10 år. Men visst var en del nytt. Annat var nya vinklingar och perspektiv. Och allt var mycket inspirerande.

Här är föreläsarna och deras ämnen:

Sigurd Rahmqvist berättade om den nya kunskap som arbetet med DMS har givit om Kalmar län, både i ett lokalt perspektiv som i övergripande frågor. Det finns nu en god översikt och otaliga möjligheter till detaljstudier.

Roger Axelsson berättade om hur storpolitiken och dess konsekvenser kan sätta spår i det lokala landskapet, vilket kan belysas av såväl skriftliga som arkeologiska källor. Detta exemplifierade Roger med den oroliga tid på 1300-talet då månag tyska frälsemän satt som fogdar och länsherrar i landet, hur de snabbt satte sig i besittning av stora jordegendomar i Kalmar län för att sedan bli "utkastade" av drottning Margareta. Regimskiften är sällan friktionsfria och spåren av detta finns kvar både i landskapet som t ex lämningar av befästa sätesgårdar och i de skriftliga dokumenten.

Jan Paul Strid berättade om hur målanamnen (dvs ortnamn som slutar med ändelsen -måla)kan tolkas i nytt ljus. Måla brukar normalt förklaras i betydelsen av "avmätt eller inhägnat område" för (ny)byggnation. En ofta framhållen tanke är att namnen hänger samman med frigivandet av trälarna. Strid kunde i sin forskning i stället visa att ordet måla har haft betydelsen "avtal / avtal om arrende" och liknande. Ordet skulle således snarast syfta på en arrendegård som även kunde ärvas eller försäljas. Målanamnens geografiska spridning pekar på att orterna i stor utsträckning är upptagna på kungens och stormännens ägor som en medveten strategi i syfte att kolonisera strategiskt viktiga områden som t ex gränsområen.

Ludwig Papmehl - Dufay berättade om den medeltida gård som som undersöktes tidigare i år vid Köpingsvik på Öland, med kronologisk tyngdpunkt i 11-1200-talen. Den har tidigare berörts här på bloggen så jag går inte närmare in på detta.

Magnus Stibéus berättade om de senaste undersökningarna i och utanför Borgholms slott. En geofysisk prospektering av borggården visade tydliga spår av ett medeltida stenhus med trapptorn och källare, en del av äldre ringmur och en slottslänga där man kanske kan ana den ursprungliga ingången till borgen. Det byggnadskomplex man kan skönja har likheter med de äldsta faserna i Kalmar och Stockhlms slott. Utanför murarna grävdes också bebyggelse, både forntida och medeltida sådan, 2004. Den medeltida bebyggelsen var som intensivast mellan 1350 och 1500-talet. De undersökta byggnaderna låg nära Borgs gamla kyrka (idag bara en ruinhög) och kan eventuellt ha haft något samband med denna.

Markus Dahlberg talade om det så kallade sockenkyrkoprojektet som drivs av Riksantikvariämnetet för att kartlägga landets sockenkyrkor. Han diskuterade kring hur kyrkorna kan synliggöras som viktiga lämningar från medeltiden och framåt, hur kunskap kan produceras och upprätthållas och hur beständiga kyrkorna är som kulturarv.

Margareta Carling talade om medeltiden ur turistnäringens perspektiv, en annan och krassare verklighet än man som arkeolog eller forskare på medeltiden är van vid. Östergötland och marknadsföringen av medeltiden stod i fokus. Man kan notera att kulturturismen faktiskt är på väg att gå om bad- och soltursimen.

Carina Eskelin och Daniel Serlander berättade om Kronobäcks kloster utanför Mönsterås och hur man jobbar med att levandegör medeltiden här.

Per Melin som enda representatn för "eldsjälarna", för alla som jobbar idéellt och utanför akademierna, berättade om Emmabodabygdens historiska förening och deras arbete kring Emmaboda. Det handlade om frustrationen med att befinna sig i en marginalbygd, som aldrig ser närvaron av några större exploateringsprojekt och som forskningen allt som oftast passerar med en axelryckning. Men också om arbeten man med framgång bedrivit för att synliggöra denna bygds historia. Det tydligaste exemplet är den utgrävning man lyckades få till stånd av Rostockaholme, lämningarna av en medeltida "befäst" gårdsanläggning. Den avsides belägna gården kunde dateras till 1300-talet och knytas som sätesgård för drotsen, riddaren och riksrådet Nils Turesson (Bielke).

All heder åt dessa kunniga och inspirerande föredragshållare och åt Länsstyrelsen och Länsmuseet som arrangerade evenemanget. Det var en härlig dag i medeltidens tecken. Vissa av de här i all korthet berörda ämnena kommer jag kansle få anledning att återkomma till och utveckla.

Nytt om silverskatten från Skedstad, Öland

2009-11-01T02:46:00.000-08:00

Mins ni den nyligen upptäckta silverskatten från Skedstad i Bredsätra socken på Öland som jag med flera bloggade om i juni? När något nytt kom fram lovade jag att ta upp detta. Skattfyndet är ännu inte slutgiltigt genomgånget men en del preliminära uppgifter har kommit ut via den nätbaserade tidskriften Myntstudier som ges ut av Numismatiska forskningsgruppen vid Stockholms universitet.

Preliminärt sålunda består fyndet av 1146 mynt. Slutmynt, dvs det yngst daterade myntet, verkar vara slaget år 1029. De flesta mynten är tyska eller engelska, ungefär lika många av varje. Dessutom ingår arabiska, italienska och irländska mynt liksom flertaliga präglade i Sverige och Skandinavien. Det mest oväntade myntet är som tidigare nämnts ett indiskt mynt, det första påträffat i en svensk silverskatt. Det är präglat i nuvarande Afganistan på en plats som då hette Ohind. Mynt av samma typ har påträffats i skatter från Polen, Baltikum och Ryssland. Typen präglades under en stor del av 900-talet. Det indiska myntet är dock inte i sig det ovanligaste i skatten. Det är i stället ett norskt mynt präglat under Olav Haraldsson (den helige) regent 1015-1028. Myntet är det andra kända exemplaret av denna typ.

Jag återkommer om fyndet när mer information publiceras.

OBS: Myntet på bilden är INTE från Skedstadsfyndet. Det är ett engelskt silvermynt slaget för Aethelred II av England (978-1013 och 1014-1016). Dessa Aethelreds-penningar var förlagor för de tidigaste skandinaviska präglingarna som dyker upp runt 995. (Foto: författaren).

Om ett myntfynd vid Söderåkra

2009-10-19T15:15:00.000-07:00

Här kommer kanske något för alla som är intresserade av gamla mynt och romersk järnålder m m. Totade nyligen ihop ett litet inlägg om ett myntfynd av en romersk denar i en grav vid Söderåkra (RAÄ 10) och om dess olika sammanhang. Inägget är författat för Söderåkra Hembygdsgilles blogg och finns att läsa här.

Bekännelser och funderingar med anledning av en krönika

2009-10-14T16:09:00.000-07:00

I dag damp nya numret av Populär arkeologi - Sveriges enda populärvetenskapliga arkeologi-tidskrift - ner i brevlådan. Som alltid öppnade jag tidningen med en blandning av barnslig förväntan på godis och bävan inför vad som skulle vara präntat denna gång (det senare för att Popark då och då har givit uttryck för en del dumheter, se t ex här ).

Den här gången fastnade mina tankar vid en krönika författad av en doktorand vid Stokholms univeritet med namnet Ylva Sjöstrand. Hennes krönika handlar om allmänhetens intresse för arkeologisk forskning och grävning och huruvida arkeologerna med anledning av (enligt Sjöstrand) denna allmänhets STORA intresse bör pådyvla de intet ont anande medborgarna sina teoretiska ståndpunkter. Det ska sägas här att teori i den här bemärkelsen inte betyder hypotes, t ex "jag har en teori om hur jordbruket infördes i Skandinavien", utan snarare är en slags diskussionsmall. Ett antal perspektiv och synsätt som kan tänkas ligga till grund för varför en viss arkeolog tolkar ett källmaterial på ett visst sätt. Luddigt? Jodå, men ändå bland arkeologer understundom en het potatis. Vissa (ofta med anspråk på att vara politiskt korrekta) älskar teori, andra hatar teori. Men de flesta ger nog mer eller mindra attan i det hela.

Sjöstrand är av den meningen att arkeologerna måste börja inviga allmänheten i teoridiskussionerna på ett öppet och lättfattligt sätt. Vi måste göra våra diskussioner om sådant som genus, etnicitet och textuella metaforer transparenta och begripliga, som Sjöstrand så lättfattligt uttrycker det. Men det är inte detta som stör mig. Det må vara välment men hur mycket gemene man kommer att bry sig är en annan fråga. Vad som irriterar mig är när Sjöstrand skrivaer att "Vi [arkeologer] måste upphöra att redovisa resultat, och istället göra vår kommunikation transparent". Upphöra att redovisa resultat? Vad betyder det? Att vi i stället för att ta reda på vad det vi hittar vid utgrävningarna kan berätta om det förflutna så ska vi använda tingen, flintbitarna, krukskärvorna, stolphålen, till att diskutera hur vi - metaforiskt - kan läsa dem textuellt? Frågan är väl vad vi då alls ska med arkeologin till om vi ska "upphöra att redovisa resultat".

I grunden leder detta in på frågan om vad vetenskap är och bör vara. När jag började läsa arkeologi hade jag en någorlunda klar uppfattning om att arkeologisk vetenskap var att utnyttja de arkeologiska källmaterialen till att människor och deras samhällen i förfluten tid. Sedan, måste jag bekänna, lät även jag för någon tid mig förföras av den så kallade post-processuella skolans tankar om relativitet och sanningens frånvaro i all vetenskap. Har inte mycket att säga till mitt försvar. Dessbättre var jag en dag tvungen att sansa mig och tänka efter. Vad är vetenskap egentligen? Jo i grund och botten är det en fråga om metodik och källkritik. Har man valt en bra uppsättning motoder och genomfört en grundlig analys med hjälp av dessa metoder samt tillämpat källkritisk reflexsion kan den vetenskapliga utsagan helt enkelt inte flummas bort eller relativiseras. Slutprodukten måste bli det man kan veta om det studerade förflutna. Att man sedan kan studera samma källmaterial med olika perspektiv, frågeställningar, infallsvinklar och metoder är en annan sak. Det är bara olika sidor av samma sak. Och källmaterialen behöver lyftas och studeras om och om igen. För vetenskapen står inte still. Vi lär oss hela tiden nya saker, får nya analytiska redskap, vinner ny kunskapsmark. Allt det är i sin ordning och så bra vetenskap måste fungera.

Är det då inte denna vetenskap allmänheten vill ha eller bör få? Av de möten jag titt som tätt har med den "intresserade allmänheten" att döma så är folk i gemen faktiskt ganska intresserade av just de resultat arkeologin presenterar. Folk frågar mig om vad man kan veta om en viss sak. De vill höra om den kunskap vi har. De ställer ibland frågor om hur vi kan nå fram till de slutsatser vi drar. Men aldrig har någon frågat mig vilka teoretiska perspektiv jag företräder. Kanske de människor jag möter inte är tillräckligt intelektuella? Eller kan det bara vara så enkelt att det allmänheten hellst vill veta av arkeologerna är vad den arkeologiska vetenskapen kan presentrera för kunskap om hur det var för länge sedan? Jag tror på det senare.

Nog kan det väl finnas ett värde i att vi inomvetenskapligt klargör ståndpunkter. Nog finns det ett värde i att diskutera genus och etnicitet som var Sjöstrands exempel. Men är t ex etnicitet verkligen en teoribildning? Sruderar vi etnicitet baserat på ett arkeologiskt källmaterial (vilket ju måste förutsättas om det är arkeologi vi talar om) så är det väl snarare vetenskap, kunskapsproduktion. Och vad konsumenterna av våra studiemödor kan förväntas vilja ha är resultaten av dessa, hur etnicitet kan ha sett ut vid olika tidpunkter i olika samhällen, vad etnicitet är och inte är och så vidare.

Måhända har jag missat något. Måhända är jag fel ute. Måhända är det ingen som håller med mig. Men min slutsats av dessa lösryckta tankar är och måste för mig vara att den som vill att arkeologerna ska sluta presentera resultat är helt fel ute.

Genforskning om stenåldern - så fel det kan bli

2009-09-26T15:45:00.000-07:00

Minns ni det där avsnittet av SVT:s Vetenskapsmagasinet förra året, där man diskuterade förhållandet mellan gropkeramisk kultur och trattbägarkultur, två traditioner som existerade under yngre stenålder. Diskussionen var ganska livilig ett tag och orsakades av att ny genforskning på DNA från skelett från denna tid (bl a öländska sådana) hade presenterats på ett onyanserat sätt i TV. (Se här)

Nu fortsätter diskussionen med nya resultat. Men denna gång är det genforskarna som gått ut i media. Dessa forskare, som säkert är högst kompetenta för det de jobbar med, har emellertid spridit en rad påståenden som visar på en alarmerande avsaknad av källkritik. Vissa uttalanden får en verkligen att studsa av olust. En intervju av genforskaren Anders Götherström avslutas t ex med följande uttalande. "Syftet är bland annat att utröna varifrån invandringen till Skandinavien kan ha skett, säger Götherström. -Nu vill vi ha reda på mera exakt varifrån vi kommer" Varifrån vi kommer. Vad betyder det? Vi? Vi, de äkta svenskarna som efter sådär 4-6000 år eller mer ännu utgör en homogen grupp som undvikit obskyra genetiska beblandningar genom t ex kontakter och giftermål mellan olika regioner? Man blir mörkrädd....

Jag är nu inte expert på dessa frågor. Desto bättre koll har min bloggarkolega (och numera tillika filosofie doktor) Åsa M Larsson på bloggen Ting och Tankar. Hon har skrivit ett viktigt och välformulerat inlägg där hon riktar skarp - och berättigad - kritik mot utspelen i media. Inlägget når du genom att klicka HÄR . Det inlägget borde vara obligatorisk läsning!

Och vinnaren är...

2009-09-20T13:50:00.000-07:00

Så är avgörandets timme slagen. Möjligheten att vinna ett vykort lockade sex personer. Nu är en vinnare korad. Det gick till så att jag har numrerat kommentarerna i den ordning de inkommit och sedan med en tärning lottat ett vinnande nummer. Detta sagt bara så att ingen ska kunna gnälla om fusk...

Och, mina damer och herrar, den lycklige vinnaren är..... Tam-tam-ta-raa! Kommentar nummer 4! Denna kommentar är lämnad av Leif, dvs min bloggarkolega Leif Häggström på bloggen Arkeolog i väst. Stort grattis till Leif som nu - förhoppningsvis - kommer att bli glad. (Tacktal?). Kul för en västkusting att ha något som minner om den rätta kusten, dvs östkusten. Så snart jag har en adress kommer vykortet med posten.

Nästa gång ska jag lotta ut en guldhalskrage bara för att se om jag får fler kommentarer då...??

Vinn ett vykort från Kalmar!

2009-09-14T06:14:00.000-07:00

Som jag nämnt tidigare så fyller Ahimkar tre år i dagarna. För att fira denna stora begivenhet så kommer jag att dra igång en tävling där Du har chansen att kamma hem en (förhoppningsvis) trevlig historisk vinst.

Som alla reguljära läsare av Ahimkar vet är jag road av gamla bilder, speciellt då i vykortets form. Och det är just ett vykort som en lycklig vinnare kan lägga vantarna på.

Kortet: I vykortens barndom tillverkades en rad mer eller mindre fantasifulla kort där själva fotot var inramat i någon form av ornamentik, så kallade semitopografiska vykort. I det här fallet är det ett vykort föreställande Kalmar slott som har ramats in i någon slags ruinromantisk medeltidsvurmande ram. Kortet har så kallad "odelead adressida" och är däremd tillverkat före 1905. Över 100 år gammalt med andra ord! Just detta kort salufördes av den anrika Appeltoffts bokhandel i Kalmar, som numera tyvärr inte finns kvar. Kortet är välbevarat och aldrig använt.

Hur går det till: Den som vill vara med i tävlingen lämnar en kommentar till inlägget i kommentarsfunktionen. Den finner du under själva inlägget där det står en siffra följd av ordet "omments" (t ex "3 comments"). Klicka där och skriv något som kan identifiera just dig. Det måste inte vara ditt namn, men det måste vara något som ingen annan redana har skrivit. Bara en kommentar per person!

När: Du kan lämna kommentarer hela veckan. På söndag (20 september 2009) kommer jag att lotta en vinnare bland kommentarerna.

Vad händer sedan: När en vinnare är korad kommer jag att publicera vems kommentar som vann. Så vida detta inte är någon som jag redan vet vem det är kommer jag att uppmana denne att kontakta mig via mail. Du får då lämna ditt namn och din adress så kommer visnten som ett brev på posten. Obs: inga personuppgifter kommar att publiceras på bloggen, inte ens vinnarens namn om denne motsätter sig detta.

Enkelt, eller hur? Sätt nu igång och kommentera! Lycka till!

Möres runstenar, avsnitt 4

2009-09-10T15:46:00.000-07:00

När nu Ahimkar i dagarna fyller tre år så kan det vara dags att fortsätta följetången om Möres runstenar. Vi har besökt Ryssby, Åby och Kalmar. Den fjärde stenen finns i samhället Ljungbyholm söder om Kalmar, närmare bestämt inmurad i tornet på Ljungby kyrka.

Stenen är av granit och har uppskattats till ca 1, 5 meters höjd. Den bär en något valhänt ristning, både när det gäller språk och ornamentik. En datering baserad på ornamentik (Gräslunds typologi) är för denna sten ganska vansklig men tycks peka på 1000-taletes förra del. Inskriften har utretts ordentligt av forskaren Henrik Williams och kan utläsas: "Fet och Ragna, de lät rista stenar efter Vinterlide". Notera stenar i plural, vilket tyder på att det en gång har funnits mer än en sten.

Orten Ljungbyholm är inte så speciellt gammal, namnet bars ursprungligen av ett säteri bildat på 1600-talet, senare överfört på ett stationssamhälle med poststation. Men tar man bort efterlden -holm får man kvar namnet Ljungby. Detta namn bars av en by som var den största i hela Möre och som har sina rötter i yngre järnålder. Hur byn såg ut under yngre järnålder och äldre medeltid vet man inte mycket om. På de historiska kartorna kan man i vart fall se hur byns dryga 20-talet gårdar låg i två rader på krönet av Ljungbyåsen direkt söder om Ljungbyån. Norr om byn, på andra sidan ån låg kyrkan och prästgården. Någon gång under yngre järnåler (ca 550-1050) eller senast vid övergången mellan yngre järnålder och äldre medeltid (ca 1000-tal) har en storgård etablerats i Ljungby. Det måste vara här runstenen kommer in i bilden. Troligen var inskriptionens Vinterlide en gång storgårdens ägare. Fet och Ragna måste ha varit hans arvingar. Som vi har sett tidigare var runstenar inte bara äreminnen över döda förfäder. De hade också praktiska funktioner som statussymboler och gränsmärken. Men också som arvsdokument. Runstenen i Ljungby restes inte bara för att hedra Vinterlide utan för att tala om att storgården fått nya ägare - med arvsrätt där till!

Ljungbystenen är som de flesta runstenar prydd med ett kors. Så Fet, Ragna och Vinterlide var nog mer eller mindre kristna. Ett mer tydligt tecken på samvaron mellan kristendomen och den lokala makten var dock den första kyrkan i Ljungby. En murverksannalys av denna har visat att den var mycket lik den äldsta stenkyrkan i grannsocknen Hossmo. Hossmo äldsta stenkyrka har med hjälp av årsringar på trä, så kallad dendrokronologi, kunnat tidfästas till ca 1120. Troligen är den första stenkyrkan i Ljungby från ungefär samma tid. Kanske har det dessutom funnits en äldre träkyrka på platsen, även om några spår av en sådan inte har kunnat återfinnas. Om runstenen redan då plaserades vid kyrkan vet vi naturligtvis inte. Men den fanns i vart fall i anslutning till det medeltida tornet när detta revs på 1800-talet. Sambandet mellan runsten och kyrka kan inte gärna betraktas på annat sätt än som en markering av samspelet mellan kyrkan och de världsliga stormannafamiljerna. Stormännen gav kyrkan möjlighet att etableras och utvecklas och i utbyte gav man den världsliga aristokratin värdefulla kunskaper och gudomlighet. En härskarideologi att pränta in i människornas medvetande som sa att makten var given av Gud.

Ljungbyholm från flygplan. Kyrkan syns i bakgrundenmed prästgrden till höger. Den ringlande raden av träd i bildens mitt markerar läget för Ljungbyån. Hitom ån låg det historiska Ljungby. (Efter vykort).

Men med nya tider kommer nya vilkor. Något har hänt som gjort att arvsrätten till jorden har upphört. Nästa gång vi får en glimt av Ljungbygodsets historia är år 1248. Det året besöktes Sverige av en mycket mäktig man, nämligen påvens ställföreträdare kardinalen Vilhelm av Sabina. I Skänninge satt den ärevördige kardinalen och diskuterade kyrkans framtid med bland andra Birger jarl. Men han avkunnade också dommar i diverse rättstvister. En sådan tvist rörde just godset i Ljungby. De som inte kunde komma överens var dels biskopen i Linköping och dels en Abraham Bovesson och hans bröder. Så komplicerad var tydligen tvisten att den inte kunde avgöras på härdadsting eller liknande som var brukligt, utan fick hänskjutas till kardinal Vilhelm. Tvisten gick ut på att Abraham Bovesson, troligen en lokal storman, och hans bröder gjorde anspråk på egendomen. Mot detta invände biskop Lars att egendomen tillhört bikopsbordet i Linköping i mer än 50 år och att hans företrädare, biskop Karl, hade köpt den av Alvastra kloster. Uppgifterna är vid närmare påseende något förvirrande (biskop Karls ämbetstid inföll mellan 1216 - 1220 och om han köpte godset kan det bara varit i Linköpings biksopsbords ägo i 30 år) men biskop Lars gick ändå segrande ur tvisten. En stor egendom i Ljungby var sedan i biskopsbordets ägo ända fram till Gustav Vasas dagar. Den administrerades utifrån en huvudgård som benämndes Bo, och som med viss sannolikhet var identisk med den senare prästgården invid kyrkan. Ljungby blev också senast under 1200-talets andra hälft kyrkligt centrum för Möres landsbygd. Här residerade prosten för hela Möre. Kyrkan byggdes under denna tid ut och karaftigt och blev Möres största medeltidskyrka. Kyrkan må idag se ut som en skapelse av 17-1800-talet, vad man lite vanvördigt kallar Tegnerlador (efter stilens ivrigaste förespråkare, Växjöbiskopen Esaias Tegner), men hade alltså denna storlek redan under högmedeltid.

Forskningen har tagit fasta på uppgiften att Ljungbygodset köpts av Alvastra kloster. Klostret grundades 1143 efter en större donation från kung Sverker d ä och drottning Ulvhild. Man har menat att Ljungbygodset skulle ha ingått i denna donation. Godset skulle alltså om hypotsen stämmer någon gång före 1143 ha kommit i kunglig ägo. Av vilken anledning är dock okänt.

Kungar, kloster och biskopar har styrt och ställt över jorden i Ljungby by. Ursprunget till allt detta måste ha varit Vinterlides storgård, strategiskt belägen invid den ringlande Ljungbyån. Att Fet och Ragna sedan valde att befästa sin ärvda rätt till egendomen är den enda anledningen till att vi kan veta något om historiens bakgrund. Som gör den möjlig att berätta ännu efter 1000 år.

Arkeologidagen i Kalmar

2009-08-31T02:39:00.000-07:00

Nu har årets arkeologidag avverkats. Själv tillbringade jag dagen i Kalmar, där som redan nämnts i föregående inlägg länsmuseet vigt dagen åt medeltiden. Som man kan läsa på Kalmar läsn museums egen blogg var ett inslag provsmakning av mat tillagd enligt medeltida recept. Korv från 1500-talet och senap från 1200-talet. Och det smakade faktiskt riktigt gott.

Det första föredraget handlade om medeltida järnframställning i Brånahult utanför Nybro. Här fanns tre slaggvarp (högar med järnslagg) sedan tidigare registrerade och nu skulle platsen exploateras. Det finns extremt mycket lämningar av järnhantering i Möres skogsbygder varav de flesta troligen är fråm medeltid, perioden ca 1200-1400-tal. Men ytterst få av dessa lämningar är undersökta. I detta fall har man gjort en s k föreundersökning och påträffat väldiga mängder slagg samt minst två relativt små ugnsfundament för de ugnar där järnet framställdes ur rödjord eller myr-/sjömalm. Tre C 14-dateringar placerar platse i perioden 1280-1460. Produktionen har varit omfattande och lämningarna välbevarade med spår av flera steg i framställningsprocessen. Järnhantering av detta slag representerat ett utmarksbruk och var sannolikt en viktig orsak till den tidigmedeltida kolonisationen av skogsbygderna. En stor del av järnet tros vara producerat för avsalu i t ex Kalmar. Att järn exporterades till de nordtyska hansestäderna framgår av en tullängd från Flensburg, daterad till ca 1300 där bergeppet "kalmars jaer" förekommer.

Det andra föredraget handlade om grävningarna i Köpingsvik på Öland som ägde rum tidigare under sommaren. Här undersöktes en medeltida gårdslämning i Prästhag, belägen ca en halv kilometer utanför den handelsplats som under vikingatid och äldre medeltid fanns i Köpingsvik. Platsen var högintressant framför allt med tanke på att ingen medeltida landsbygdsbebyggelse har undersökts i regionen i modern tid och knappast tidigare heller. Vad som framkom var ett större hus och fyra mindre ekonomibyggnader eller dylikt, sex brunnar/vattenhål, ett område med avfallsgropar och en mängd stolphål efter olika konstruktioner. Boningshuset had daterats till 11-1200-tal men aktiviteter på platsen förekom från 900-talet till 1200-talet. Då lämningarna befinner sig bara 75 meter från Köpings prästgård (men på ganska långt avstånd från kyrkan) har tanken väckts att detta kunder vara den äldsta prästgården i Köping. Det är emellertid oklart och lär aldrig kunna bevisas. Men en bebyggelse av viss betydelse har det ändå varit, dvs bostad för någon högre upp på den sociala skalan. Det bestyrks av fynd som en piksporre, ett silvermynt från Knut Erikssons regering (daterat till ca 1190-95, det sydligaste fyndet av dena ytterst ovanliga typ) med mera.

Tre fynd från Prästhag, Köpingsvik. Överst ett dekorerat bronsföremål, kanske någon typ av beslag(?) med ett djurhuvud till höger och nithål till vänster. Ca 900-tal. Därefter ett järnföremål, en picetliknande tång för - ja vad då? Sist en starkt sönderrostad piksporre från 11-1200-tal. Någon som har några ideer om vad de första två föremålen har använts till?

Det tredje och sista föredraget handlade om Kalmar under medeltiden med utgångspunkt från de grävningar som företagits under senare år, framför allt i Stadsparken då det nya konstmuseet skulle byggas. Men det handlade också om det märkliga fyndet av ett på magen "begravt" skelett som tidigare i år påträffads vid Kalmar slott. En person som levt under 1200-talet och som nu har blivit till något av en följetong till och med begåvad med egen hemsida.

Ett stengodskrus, så kallat Siegburgkrus efter tillverkningsorten i Tyskland, från 1300-talet. Påträffat vid grävningarna i Stadsparken.

Tack till arkeologerna på Kalmar läns museum som har odnat denna mycket intressanta och trevliga dag!

Arkeologidagen 2009

2009-08-24T04:22:00.000-07:00

Söndagen den 30 augusti går årets arkeologidag av stapeln, med aktiviteter runt om i landet. Årets upplaga på Kalmar läns museum kommer intressant nog (för mig i alla fall) att handla om medeltiden med fokus på ny kunskap som kommit fram i samband med utgrävningar i länet under senare tid.

Det blir tre föreläsningar på länsmuset i Kalmar, i hörsalen på plan 2:

12:00. Medeltida järnframställning i Brånahult, Nybro

13:30. Köpings medeltida "prästgård".

15:00. Medeltid i Kalmar stadspark.

Vilka föreläsarna är framgår inte, mer än att det är museets arkeologer. Punkt två handlar om de gårdslämningar som undersöktes inte långt från kyrkan i Köpingsvik på Öland tidigare i sommras. Citationstecknen kring ordet "prästgård" är mina. De är satta där för att markera att det på intet vis är klarlagt att det rör sig om just en prästgård (så vida inga nya rön dykt upp utan att jag fått veta det). Och för att jag är emot att upphöja idéer till sanningar.

Oavsett denna petitess så kommer det säkert att bli intressanta föreläsningar. Har du möjlighet så missa inte detta. Ska själv försöka att närvaara. Man kommer dessutom att få se fynd från undersökningarna.

För den hugade så finns även möjligheten att smaka på medeltida mat. Dvs inte mat som är från medeltiden - tack och lov - den hade nog passerat utgångsdatumet. Nej, mat tillagad enligt bevarade medeltida recep. Det kostar inget. Inte heller föreläsningarna kostar något bortsett från entrén till museet.

Även på Öland blir det lite aktiviteter både på lördagen och söndagen, i Eketorps borg. Specialguidningar och visning av forntida hantverk. Här ligger fokus på järnålder i stället. Visningarna börja kl 11:30 båda dagarna.

--------------------------------------------

Uppdaterat 2009-08-27

Ny information från Kalmar läns museum med namn på föredragshållarna och lite övrig information finns nu på museets blogg, via denna länk. Som synes hade dessutom ett frågetecken fallit bort i den tidigare upplagan av programmet vad gäller "prästgården" i Köpingsvik. Så ovanstående om denna petitess gäller inte längre. Detta har även påpekats av Ludvig "Ludde" Papmehl-Dufay i en kommentar - tack för det.

(Bilden: några fynd från utgrävningarna i Prästhagen, Köpingsvik. Foto: Sven Petersson).

Möres runstenar, avsnitt 3

2009-08-10T16:00:00.000-07:00

Resan bland Möres runstenar fortsätter. Den tredje stenen som ska presenteras påträffades på 1920-talet inmurad i en fönsterglugg till ett hemlighus i Rödkullatornet i Kalmar slott. Der rör sig om ett fragment med orden "...astu stain...", dvs "reste sten", bevarade.

Rödkullatornet uppfördes som en del av den så kallade "yngre medeltidsborgen" under slutet av 1200-talet eller 1300-talets tidigare del. Byggnaden uppfördes i kalksten som kom från Öland. Och det är mycket möjligt att runstensfragmentet har kommit denna väg och alltså egentligen är en öländsk runsten. Efter upptäckten fördes stenen in i Kalmar läns museums samlingar men har senare inte kunnat återfinnas där. Det är sålunda inte möjligt att utföra några närmare studier av stenen för att t ex avgöra dess proviniens.

Det har också spekulerats en del om huruvuda runstenen ursprungligen har stått någonstans i Kalmarområdet. Det är naturligtvis ingen omöjlighet, men det går knappast att reda ut. Det är i så fall nog inte så troligt att den har stått i anslutning till det medeltida stadsområdet, där saknas nämligen i princip helt spår av bebyggelse från den aktuella tidsperioden. Runstenen ska säkert dateras till 1000-talet. Om stenen har sin härkomst i Kalmartrakten så har den ursprungligen kanske rests i anslutning till någon av de relativt stora byar som indikeras av de flertaliga stora järnåldersgravfält som ligger som en krans runt staden. Byar vars namn vi ännu känner, numera dock som Kalmars stadsdelar. Berga, Skälby, Törneby... Möjligen kan runstenen, har man menat, haft en sekundär placering i anslutning till någon av de kyrkor som funnits i medeltidsstaden - detta med tanke på att samtliga övriga runstenar i Möre har placerats sekundärt i en kyrka. Samtidigt förefaller det dock något långsökt att stenen först skulle ha infogats i en kyrka och sedan flyttats för att muras in på en tämligen oceremoniell plats i slottet?

Men sanningen är ändå att vi inte vet var den runsten som fragmentet kommer i från ursprungligen stod. Inte heller hur den hamnade i Rödkullatornet, i en fönsterglugg till ett medeltida dass. Vi vet inte hur den förhåller sig till tornets byggnadshistoria, för någon sådan studie har inte utförts. Kanske fragmentet en dag kommer till rätta igen. Och bjuder oss något bortom den rad av preliminära antaganden vi har att tillgå i väntan på nya upptäckter.

Möres runstenar, avsnitt 2

2009-08-02T02:16:00.000-07:00

Runstenen i Ryssby kan åter visa upp sitt budskap för människorna efter en 250-årig slummer. Nästa runsten i sommarföljetongen om Möres runstenar har inte återupptäckts. Den fanns en gång i den gamla kyrkan i Åby (vid Läckeby norr om Kalmar). Men medeltidskyrkan i Åby revs som så många andra kyrkor ner och ersattes med en ny. Året var 1774. Och runstenen är försvunnen sedan dess. Kanske är den precis som runstenen in Ryssby inmurad någon stans i kyrkans väggar.

Runstenen i Åby är bara känd för eftervärlden genom en teckning som Johan Rhezelius gjorde vid ett besök på 1600-talet. Stenen var skadad, inskriptionen mycket fragmentarisk och toppen avslagen. Trots det var den bevarade delen av stenen två meter hög. Det måste ha varit ett imponerande monument en gång, kanske mer än 2,5 meter högt. De bokstäver Rhezelius kunde uttyda av den på rundjurets kropp ristade inskriptionen var: [ak--… …---s… …-an-…sin]. Kanske kan stenen försiktigtvis dateras till årtiondena kring 1000-talets mitt eller så. Om det varit en kristen runsten går inte att säga, men det är sannolikt. Något kors finns inte avbildat på Rhezelius teckning.

Var runstenen ursprungligen har stått är okänt. Dess plats i kyrkan är sekundär. Den medeltida kyrkan i Åby uppfördes kanske under senare delen av 1100-talet. Det var en kyrka med långhus kor och absid, samt ett ovanligt högt torn i väster. Ovanligt är att kyrkan var byggd av kalksten (från Öland?). Det har den på fastlandssidan endast gemensamt med kyrkan i Kalmar, den s k ”bykyrkan”. Man har tolkat kyrkan i Åby som en stormanskyrka och det är nog sannolikt att den kan kopplas till en stormannafamilj som en gång bott och verkat i Åby. Själva runstenen likväl som kyrkan med sitt smäckra höga torn är tecken på närvaro av lokal aristokrati under den sena järnåldern (vikingatid) och tidig medeltid. Den sekundära plaseringen av runstenen i kyrkan ska antagligen tolkas som ett understrykande av det lokala herraväldets kontinuitet och tradition eller något liknande.

Åby gamla kyrka. Teckning av Frigelius 1746. Från Riksantikvarieämbetets Kulturmiljöbild, Foto: Nils Lagergren.

Då en häck skulle planteras mellan kyrkogården och prästgården på 1800-talet hittade arbetarna silvermynt i jorden. Det visade sig vara en skattgömma bestående av ett 30-tal mynt. Samtliga var danska och präglade för den mäktige ärkebiskopen Absalon, det yngsta myntet var slaget år 1182. Kanske detta silver också hade någon form av anknytning till storgården?

En arkeologisk undersökning ungefär 200 meter söder om kyrkan, där vägen korsar Åbyån, utfördes 1992. Här påträffades kulturlager från vikingatid, ca 800-1050 e Kr. Flera spår av järnhantering, en trolig strandskoning invid ån, vikingatida keramik, ett 30-tal glaspärlor, flera järnföremål och enstaka bronsföremål samt två fragmentariska silvermynt hör till fynden. Tyvärr är en preliminär kortfattad artikel från 1993 den enda publicerade dokumentationen över detta högintressanta material, så några närmare slutsatser kring fynden kan inte dras. Men det ligger nära till hands att se platsen som någon form av hamnplats vid åstranden invid ett hantverksområde. Kanske har även handel bedrivits här? Och det är förståss frestande att se platsen i ljuset av en storgård som kanske legat uppe vid kyrkan.

I det historiska materialet är Åby känt först 1458. Vid denna tid var det dock de två vid kusten belägna godsen Björnö och Stävlö som i jordägarhänseende var de centrala enheterna i Åby socken. Man kan tänka sig att en eventuell storgård i Åby har flyttats ut till ett mer avskilt läge vid kusten, som en markör av det medeltida frälsets upphöjda ställning. Men mer än spekulationer kan det i nuläget inte bli.

I vart fall står runstenen i Åby som vittnesbörd för en spännande historia. Trots att ingen längre vet var den finns.

Möres runstenar - en sommarföljetong (eller nåt)

2009-07-29T01:21:00.000-07:00

Jag tänkte att det skulle bli en liten sommarföljetong. Det kan ju höra till. Men kanske sommaren hinner ta slut innan jag är klar? Då får det bli en sommar- och höstföljetång. Man msåte kunna kompromissa. Runstenar. En typ av fornlämningar / monument som i århundraden fascinerat forskare och människor i allmänhet. Budskap ristade i sten för tusen år sedan, utställda i landskapet. Vittnande om en tid då såväl det världsliga som det himelska herraväldet var i omdaning. De flesta runstenar följer en enkel formel, "x reste denna sten över y". Det kan akompanieras av ett budskap om vilken relation x och y hade. Ibland finns en liten kristen bön med på slutet. "Gud hjälpe hans ande och själ" eller något liknande. Ibland får man någon ytterligare "bonusinformation". Texten är för det mesta ristad i mer eller mindre konstfärdiga drakslingor i fornnordisk stil. Men lika ofta finns det kristna korset med. Det var en tid påväg mot kristendomens enhetskultur, det vi idag, om än med andra förtecken, kallar Europa. Det finns många tolkningar av runstenarnas roll. Gränsmärken, dokument över den ärvda rätten till jorden, markeringar av religionsskiftet, monument över en aristokrati... Kanske var de lite av allt det? De klassiska runstenarna av denna typ var en relativt kortvarig modefluga som svepte över Skandinavien under det sena 900-talet till tiden kring 1100. Man tror att det började med ett väldigt monument som kung Harlad Blåtand lät resa i Jelling i Danmark, omkring 970-talet. Kung Harald skryter där om att han åt sig vann hela Danmark och Norge och gjorde danerna kristna. Stora ord som kanske inte var så väl förankrade i verkligheten som det kan tyckas. Men poulärt blev det ändå att låta rista sina anspråk i sten.

I Möre känner vi till fem runstenar. Den första jag ska presenterar finns i Rockneby norr om Kalmar. Närmare bestämt inmurad i väggen i Ryssby kyrka. Ja, den ort som en gång låg vid kyrkan hette då Ryssby men det namnet försvann som ortnamn när järnvägen kom och ett nytt samhälle växte fram. I över 200 år var runstenen bara känd genom en teckning. Ingen hade sett den i verkligheten sedan 1700-talet. Troligen "försvann" den när den gamla medeltidskyrkan revs och ersattes med en ny. Men i april 2001 eldhärjades 1700-talskyrkan och i upprensningsarbetet och i samband med den arkeologiska dokumentation som i begränsad utsträckning utfördes innan en ny kyrka åter kunde byggas påträffades den försvunna runstenen inmurad i kyrkans östra vägg.

Stenen är skadad och bar redan på 1700-talet spår av att ha utsatts för eld. Men man kan ändå se att det är en ristning av hög kvalite utförd av en erfaren och skicklig runristare. Så långt texten går att läsa lyder den "Illuge [lät göra] bron till minne av ... sin duglige fader (eller broder)". Runstenen är prydd med ett kors och en drakslinga. Utformningen på den senare kan eventuellt datera stenen till 1000-talets sista tredjedel.

Vem Illuge var är sedan länge utraderat ur historien. Runstenen berättar i alla fall att han var kristen. Korset är ju uppenbart men även att bygga bro ansågs vara en kristlig gärning. En gissning på att Illuge och hans far (eller bror) var representanter för en lokal stormannafamilj är nog ett ganska säkert kort. Troligen har stenen usrsprungligen stått vid broövergången över Ryssbyån bara något hundratal meter norr om kyrkan eller kanske vid Torsbäcken ett par hundra meter söder om kyrkan. På en gammal karta över Ryssby kan man se att prästgårdens marker sträcker sig fram till båda broövergångarna. På andra håll har man sett hur prästgårdarnas ägor helt eller delvis har övertagit gamla storgårdsdomäner. Jag tror att det finns en god chans att så har varit fallet även i Ryssby. När den första stenkyrkan sedan byggdes på storgårdens mark placerades runstenen där som ytterligare en slags legitimering för ett eller annat anspråk. Man tror att den första kyrkan var en "normalkyrka" med västtorn uppförd under 1100-talets senare del. Under 1200-talet försågs den med en ovanvåning. Tyvärr finns det inte mycket till belägg för antagandena om hur den äldsta kyrkan såg ut eller hur den ska tidsfästas.

Däremot finns det ytterligare ett belägg för en storgård i Ryssby. Ett dokument från 1336 berättar att byn har hyst en så kallad huvudgård, dvs en slags administrativ enhet för ett godskomplex. I brevet delar syskonen Lars Lydersson och Helena Lydersdotter arvet efter sina föräldrar så att Helena får "huvudgården i Ryssby i Möre med torp och övriga enskildheter (egendomar)" (curiam in Ryzby, in möre. cum colonijs et alijs singulis). Kanske denna huvudgård helt eller delvis är samma som den gamla storgården.

Som vanligt är det mycket som är oklart. Men i en värld 1000 år yngre än vår egen sökte en lokal stormannafamilj legitimitet för sina ambitioner och anspråk, precis som kung Harald i Danmark. Men här gällde det saker som den ärvda rätten till jordegendom, upptagandet av kristendomen och kanske nya former för den lokala makten. Det är borta nu. Men runstenen finns kvar.

(Foton av författaren)

Tittade förbi kvarteret Mästaren i Kalmar

2009-07-26T03:16:00.000-07:00

Som jag redan i ett tidigare inlägg nämnt pågår denna sommar en stadsarkeologisk utgrävning i Kalmar. Närmare bestämt vid Norra Långgatan, i kvarteret Mästaren. Staden på Kvarnholmen började byggas 1645 sedan den gamla staden blivit allt för omodern och svår att försvara. Sju hela och två halva stadstomter ska man hinna undersöka. När jag i veckan var nere i Kalmar passade jag på att besöka en av de visningar som hålls för intresserad allmänhet tre gånger i veckan.

Man har i den del som ligger mot Norra Långgatan nu kommit ner till 1600-talets nivåer. Flera grunder till byggnader är frilagda och sakta börjar deras historia klarna. Den som vill veta mer om vad som händer kan besöka Riksantikvariämbetets sida eller projektets blogg. Här nedan några bilder i väntan på tydligare resultat att publicera.

Månadens vykort nr 8, Bergkvara järnvägsstation

2009-07-16T16:06:00.000-07:00

Det här vykortet postades i Kalmar den 5 december 1903 och avsändaren köpte det säkert i Dillbergs bokhandel, som har givit ut kortet. Man får hoppas att "Kära mamma" som bodde i Uppsala blev glad för hälsningen från sin son, som tycks ha varit studerande av något slag.

Torsås järnvägsstation står det på kortet. Det är inte riktigt sant. Det är nämligen Bergkvara station. Något har blivit fel när kortet trycktes, vilket som så ofta var fallet skedde i Tyskland, närmare bestämt i Hamburg. Dillbergs var inte de enda som gav ut detta motiv. I Bergkvara gavs även en upplaga ut av Th Lindhe. De korten är inte kollorerade men har i gengäld rätt ort angiven för stationen.

Bergkvara var ändstation på den sidobana mellan Torsås och Bergkvara som invigdes 1903 och var en fortsättning på den 1899 öppnade Östra Blekinge järnväg. Järnvägen var med andra ord ny när detta kort skickades och bilden måste vara tagen samma år. 1965 kom slutet, då banan lades ner och järnvägen revs upp. Nästan hela sträckan är dock bevarad, genom Bergkvara utgör den gång- och cykelväg och mellan Bergkvara och fram till Torsås är banvallen en slags vandringsled. Stationshuset i Bergkvara finns också kvar som ett av de mer välbevarade stationshusen. Det är idag privatbostad. Till och med de på vykortet nyplanterade träden står kvar, ännu efter mer än 100 år.

Tre tips till den arkeologiintresserade

2009-06-27T16:04:00.000-07:00

Sommaren har slagit till med bravur. Den arkeologiska verksamheten är i full gång. Även inom mitt lilla bevakningsområde händer det en del och den närmaste tiden finns det lite att hämta för den som vill se vad arkeologerna har för sig. Så här kommer tre tips:

1. Vid Köpingsvik på Öland håller Kalmar läns museum just nu på med en riktigt spännande utgrävning. Man har påträffat en gård från tidig medeltid på en plats som heter Prästhagen, inte så långt från Köpings kyrka. Än så länge har arkeologerna undersökt resterna av fem hus, flera brunnar och andra anläggningar. Fynden består av ben, keramik, järnföremål, kammar men också ett silvermynt från Knut Erikssons (död 1196) regering och en piksporre, ett föremål som närmast kan dateras till 11-1200-talen. Speciellt intressant är denna utgrävning eftersom det inte undersökts någon medeltida landsbygdsbebyggelse tidigare på Öland och med något enstaka undantag knappt heller på fastlandssidan. Ja överlag är sådana boplatser allt annat än vardagsmat. Lite mer om utgrävningen så här långt kan man läsa på länsmuseets arkeologiblogg. Med tiden kommer jag själv att följa upp detta arbete.

Hur som hellst. Den som vill besöka utgrävningen i prästhagen kan göra det antingen på tisdag (30 juni) klockan 19:00 då det hålls visning. Dagen därpå, onsdag (1 juli) är det "öppet hus" på grävplatsen mellan klockan 10:00 och 14:00. Då hålls visningar och man kan även få prova på att gräva själv. Lite mer info finns här. Missa inte att besöka denna plats om du har möjlighet!

2. Den 8 juli klockan 18:00 kan man höra ett föredrag om runstenar i Hossmo kyrka. Runstenarnas teologi heter föredraget och föredragshållaren heter Henrik Williams. Han är professor i nordiska språk vid Uppsala universitet. Williams har tidigare bl a arbetat med Möres runinskrifter.

3. 1600-talsstaden på Kvarnholmen i Kalmar (dagens Kalmar centrum) har också fått sin första(?) riktigt stora stadsgrävning. Anledningen är att Länsförsäkringar i Kalmar län planerar att bygga ett nytt huvudkontor i kvarteret Mästaren mellan Norra Långgatan och Fiskaregatan. Sju hela och två halva stadstomter ska få sin historia kartlagd arkeologiskt från stadens grundande 1645 (beslut om stadens flytt fattades 1640) och framåt. Den här gången är det Riksantikvariämbetets arkeologer på UV-öst som står för grävverksamheten. Och de har även haft den goda smaken att starta en alldeles äkta blogg med kommentarsfunktion och allt där man kan följa arbetet som pågår under hela sommaren,Kvarnholmen, kv. Mästaren heter den.

För den som inte nöjer sig med en hemsida och en blogg så kan man besöka de regelbundna visningar av grävningen som hålls för alla intresserade varje vecka under fältarbetstiden. Tiderna man ska passa är tisdagar och torsdagar klockan 12:00 och onsdagar klockan 17:00.

Missa inte dessa tillfällen ocm du har möjlighet att närvara!

Silverskatt hittad på Öland

2009-06-25T00:51:00.000-07:00

Det var länge sedan det hittades någon silverskatt i Kalmarsundsområdet. Men nu har man hittat en på Öland. En ganska rejäl sådan också. Skatten påträffades av en lantbrukare i Skedstad (Bredsätra socken). Ett mynt ledde arkeologerna Jan-Henrik Fallgren och Mats Blomé att med metalldetektor lokalisera fyndet. Tidningen Barometern rapporterar att fyndet bestod av ca 1000 mynt av arabiskt, engelskt och tyskt ursprung. Ett mynt var dessutom från Indien, vilket är närmast unikt i svenska skattfynd. Ytterligare ett mynt är präglat i Sigtuna. I fyndet ingick också en del så kallat bitsilver i form av sönderdelade smycken. Jag har inte sett någon direkt datering av fyndet, men av bilder och information om mynten att döma torde det röra sig om ett fynd från 1000-talet.

Tidigare har man undersökt en boplats från mellersta järnåldern i Skedstad, då bl a depåer med ämnesjärn och bitguld hittades. En boplats från vikingatid - tidig medeltid är känd från närbelägna Gåtebo. Från gåtebo kommer också det välkända Gåtebokorset, ett krucifix med kedja i silver från 1000-talet. Nere vid kusten återfinner man slutligen den medeltida hamn och handelsplatsen Sikavarp och Kapelludden.

Framkommer någon ny information om skattfyndet kommer jag att presentera den här på bloggen. Tillsvidare kan man se ett inslag från Smålandsnytt för att få en uppfattning om hur fyndet ser ut.

På val-dagen

2009-06-07T12:24:00.000-07:00

I gamla kyrkors skrymslen och vrår kan man finna både det ena och det andra som blivit undanstoppat genom åren. Och vilket föremål passar väl bättre att presentera idag på själva valdagen än det jag nu i korthet ska berätta om?

I markvåningen ("källaren") i Halltorps kyrka hänger på väggen ett väldigt revben som enligt något sakkunnigt utlåtande ska komma från en val, en Kaskelottval om jag inte mins helt tokigt. Vad gör ett sådnat ben i källaren på en av Möres gamla medeltidskyrkor? Det har framförts två förklaringar:

Den ena bygger på ett gammalt rykte som gör gällande att det har hittats i en mosse, "Rödmossen", ganska nära ett torp med det något udda namnet Valbygget. Platsen ligger dock nästan en halvmil från kusten så om det kommer från en på naturliga vägar strandad val så måste det vara ett rejält gammalt ben, åtminstone från en äldre del av stenåldern. Det skulle möjligen också kunna ha förts till platsen av människor som någon form av offer eller dylikt. Tyvärr finns det ingen datering av benet så det går inte att avgöra hur mycket det ligger i detta rykte.

En annan hypotes gör gällande att benet kommit till trakten genom den så kallade Vega-expeditionen som 1876 - 1879 gick till Sibiriens kuster. Flera besättningsmän på Vega kom från Södra Möre. I expeditionen deltog också en rad vetenskapsmän, bl a en zoolog, och stora mängder ben från bl a valar fördes hem till Sverige och hamnade på olika muséer. Att besättningsmedlemmarna kan ha fått med sig en eller annan souvenir är väl inte helt omöjligt.

Ett märkligt föremål är det i alla fall att få syn på för den som träder ner i den gamla källaren (för övrigt ett av Smålands mest spännande rum, men det är en annan hsitoria). Och man kan väl kanske hoppas att valbenet någon gång får en daterings så att frågan kan komma lite närmare sin lösning.

------------------------------------

Och så ska jag ju inte missa att berätta om ett riktigt höjdarfynd från Oskarshamn. Lokaltidningarna rapporterar om att en privatperson råkade gräva upp ett intakt bronsålderssvärd på en villatomt i staden ( Se här ). Kikar in hos min kollega på bloggen Misterhultaren ocg hittar mer information och ett par bilder. Det är ett underbart välbevarat svärd från bronsålderns period IV, 1100-900 f Kr, 57,2 cm långt. Sådana här fynd är allt annat än vardagsmat och antalet liknande fynd i modern tid lär vara lätträknade. Kul också med tanke på att områdena kring Oskarshamn väldigt sällan är på den arkeologiska tapeten. Men nu kan man vara säker på att Oskarshamn kommer att väcka viss uppståndelse bland arkeologer den närmaste tiden!

Svärdet: bild lånad från Misterhultaren, foto: C. Hjelm.

Svenskt?

2009-06-06T07:56:00.000-07:00

6 juni. Sveriges nationaldag. Men vad är det egentligen som är svenskt? Regn, 15 grader varmt, camping. Svensk sommar. Det känns på något sätt väldigt - svenskt. Nästan så att det borde k-märkas...

Arkeolog - varför?

2009-05-18T14:39:00.000-07:00

Och du som under titlars klang

din tiggarstav förgyllt vart år.

Men knappast har trots all din rang

en skilling till din bår

( C. M. Bellman - Så lunka vi så småningom)

Jag har slutligen nått fram till mitt hundrade inlägg här på Ahimkar. Och vad ska man ägna detta "jubileumsinlägg" åt? Tja, varför inte åt frågan om varför jag egentligen blev arkeolog? Varför sitter jag alls här och skriver idag? För de stora pengarna? Nej. För karriärsmöjligheterna? Definitivt inte. För de många arbetstillfällerna? Knappast. Så varför?

Låt oss ta det från början. Så långt minnet räcker. Det blir en färd tillbak till tiden kring mitten av 80-talet. Mitt stora intresse för tåg och bussar hade fått en allvarlig konkurrent i form av dinosarier. Jag tror det började med en liten bok inhandlad på marknad i Borensberg. Kanske var det 1984 eller 1985. Och jag lärde mig att dinosaurieskelett och fossiler var något som forskar grävde och hackade fram i jord och klippor. Så det var dinosaurier som gällde i några år, ända till jag hittade en gammal rostig tvåöring på skolgården i Bergkvara. Jag hade i samma veva läst en serie med Kalle Anka som myntsamlare och visste att gamla mynt kunde vara värdefulla. Min förhoppning grusades snart men ett intresse för gamla mynt var väckt. Och mynt är i högsta grad bärare av hisroria såväl i formen av ting som text som bilder. Mitt intresse styrdes över från dinosarier till människans historia och snart nog till arkeologin. Någon stans i tidigaste tonåringen började jag lite smått att traska runt på åkrarna för att hitta flinta. Jag gjorde några fynd och jag var fast för alltid. Arkeologin blev min ständiga följeslagare.

När det så var dags att välja riktning i livet var det aldrig tal om annat än att söka sig till högskolan för att skaffa en arkeologiutbildning. Sju års universitetsstudier blev det. Sju lyckliga, lyckliga år. En utbildning som för mig personligen varit oerhört berikande, men som karriär- och arbetsmarknadsmässigt i stort sett inte är värd någonting. Samhället investerade sju års utbildning i mig. Men sedan satte samma samhälle stopp. Att få ett jobb som arkeolog är ungefär lika enkelt som att bygga om en rostig gräsklippare till den första rymdfarkost som tar människan till Mars. Eller nåt. Så vad jag kan göra nu är att pyssla med arkeologin någon slags blygsam frilans i bästa fall eller som en utbildad amatör i sämsta fall. Men att driva arkeologi utanför de etablerade institutionerna bemösts oftast med hinder och misstänksamhet. En gång var det fint att vara filosogfie magister. Idag är det en titel som nämns nästan med förakt i rösten. Världen är allt en underlig plats. Underbar ja, men underlig. Och skrämmande ibland.

Så varför arkeologi? Varför envisas jag mot alla ods med att kämpa vidare? Det kan sammanfattas i tre punkter:

För att det är fascinerande.

För nyfikenheten

För att det är kul.

Arkeologi är fascinernade på många olika sätt. På ett känslomässigt plan för att kontakten med fornlämningar och föremål, platser och landskap väker en förnimmelse av det en gång levda. Och det hänger samman med nyfikenheten, att förvandla känslan till något mer praktiskt. Till kuskap. Till vetenskap. Nyfikenheten driver mig ständigt att söka svar på frågorna om hur det var för länge sedan. En ständig vilja att veta mer, att bryta ny kunskapsmark. Och att förmedla denna kusnakp. Tror jag att det är viktigt? Nja... Det är inte det som är poängen. Arkeologi är i jämförelse med det mesta som rör vårt samhälle och oss människor helt oviktigt. Vi gör det snarare för att vi har råd, för att vi kan och för att vi vill. Visst, jag tror att tidsperspektiv är oerhört viktigt och jag tror att arkeologin kan skapa ett sådant tidsperspektiv. Ett tidsperspektiv man skulle önska att de ledande krafterna i samhället hade. Politikerna. Media. Så sett kan arkeologin vara viktig. Problemet är bara att de som intresserar sig för arkeologi är så försvinnande få. De flesta klarar sig utmärkt genom livet utan att bry sig om det förflutna eller vägarna till att förstå det. Och så är det ju lite nördigt... inget för det eviga samlandet av status manifesterad i hur cool man är.

Men trots allt det där är det kul. Trots att det inte finns några jobb och ytterst begränsade karrirmöjligheter. Trots att man jobbar i ständig motvind. Trots att ytterst få ser någon samhällsrelevans i det som görs. Trots att den pågående elitiseringen och kommersialiseringen gör det allt svårare att få plats med sina aktiviteter. Trots att jag tycker att Bellmans ord skulle kunna vara en möjlig beskrivning av många arkeologers situation. Trots allt det och mycket mer så finns det som väger upp. Som fascinationen och nyfikenheten. Och de människor man möter på vägen, de som faktiskt uppskattar det man gör eller de som man möter i diskussionen. Och när man faktiskt kommer fram till ny kunskap. Det väger upp med råge och det är därför det är så förbaskat kul! Därför arkeologi!

Varför blev du arkeolog / intresserad av arkeologi?

Månadens vykort nr 7, Larmgatan i Kalmar

2009-05-09T05:55:00.000-07:00

Staden på Kvarnholmen i Kalmar anlades vid mitten av 1600-talet sedan medeltidsstaden borta vid slottet blivit allt för omodern och svårförsvarad. Ett av stadens torg blev Larmtorget och här fanns bl a stadsvakten inkvarterad fram till början av 1800-talet. När järnvägen kom och stationen hamnade i närheten blev Larmtorget ett paradtorg. Förbi Larmtorget löper naturligt nog Larmgatan, en gata vars historia det verkar vara rejält svårt att hitta uppgifter om.

Vykortet ovan föreställer i vart fall just Larmgatan. I förgrunden ser man hörnet Larmgatan - Storgatan med Bröderna Carlssons klädeshandel och de typiska randiga markiser som verkar ha funnits överallt i stan på den tiden. Bilden är tagen kring sekeskiftet, poststämpeln visar att vykortet skickades 1903. Detta är ett av de bättre Kalmar-kort jag har sett. Bildens karaktär av ögonblicksskildring, ett fruset stycke vardag för mer än 100 år sedan gör den till ett underbart historiedokument. Man kan till och med ana hur vädret var den där dagen. De nerfällda markiserna vittnar om solsken och damerna som stretar över gatan med fladdrande kjolar, den ena av den håller även fast hatten på huvudet, berättar att det var blåsigt. De ser båda utt att bära på varsin kappsäck. Kanske de är på väg mot järnvägsstationen?

Kort och gott: gamla vykort när de är som bäst!

Söderåkra Hembygdsgille bloggar!

2009-05-05T16:09:00.000-07:00

Nu har även Söderåkra Hembygdsgille gett sig ut i "bloggosfären". Det finns inte så många hembygdsföeningar som bloggar vad jag vet. Nu hoppas jag att denna blogg ska bli en någorlunda livaktig plats så att den fyller sin plats och funktion. Meningen är att kunskap ska kunna förmedlas. aktuella aktiviteter presenteras, aktuella ämnen lyftas fram för beskrivning och diskussion. Att hembygdsgillet har insett att det a) är viktigt med förmedling och b) att en blogg är ett utmärkt redskap för den som vill hänga med lite i tiden och nå ut till en presumtiv publik. Jag är stolt över "mina" gubbar (och gummor) i föreningen som visar att alla "hembygdsnissar" verkligen inte är några lätt förvirrade gråhåriga personer som samlar spinnrockar och räknar räfspinnar. Nej, här finns faktiskt vissioner, enagagemang och kunskap förenat i en vilja att ge hembygdsrörelsen en plats i samtiden och i framtiden. Och det tror jag inte är fel alls.

Kommer det att bli bra då? Jo det är klart det kommer - det är ju trots allt jag som är bloggens administratör! (Vilket betyder att det kommer att bli en del arkeologi på bloggen för alla som är intresserade av detta underbara ämne).

Men nog med ohämmad reklam: hur kommer man till bloggen?

Jo det gör man genom att klicka här eller genom att använda bloggens adress: http://soderakrahembygdsgille.blogspot.com . Mycket nöje!

Årets utomhusföreläsning och en gammal stöt

2009-05-03T06:41:00.000-07:00

Så var den avklarade ännu en gång, min årliga utomhusföreläsning för Söderåkra hembygdsgille. Gicke det bra? Svar: ja! Solen sken från en klarblå himmel så som den faktiskt har haft för vana att göra flera år i rad nu. Bara det gör ju sitt till för att hålla humöret uppe. Och det kom dessutom ca 30 åhörare, vilket är ett klart uppsving sen förra året. Jag när en misstanke om att det kan ha med Påbonäs borg att göra - medeltiden är trots allt en av de populäraste perioderna i svensk historia. Spridningen på publikens ålder var dessutom större i år än den har varit tidigare år. De yngsta deltagarna var barn nånstans runt sjuårsålderns gissar jag. De äldsta var så pass gamla att de fick ha stol med sig för att orka ta sig igenom föredraget.

Några av åhörarna lyssnar på vad jag har att berätta om Påbonäs borg (foto: Sven Petersson).

Jag fick ett klart intryck av att evenemanget uppskattades mycket av de flesta. Kanske det var lite svårt att hänga med i svängarna ibland, det kan bli ganska mycket information man hinner klämma in på knappt tre timmar. För de yngsta var jag glad att jag tagit med mig en påse med några flintbitar, för den påsen gjorde succe. Och en igenfylld källare på Påbonäs hade säkert blivit grundligt utgrävd om de fått hållas. Tänk vad kul det är med sten ändå! Jag minns att jag själv var en ivrig stensamlare som barn. Något som var till ohöljt förtret för min faster som en gång försökte tvätta mina byxor...

Om platserna, gravfältet i Påboda och Påbonäs borg ska jag berätta mer längre fram. Det är spännande platser.

Och så träffade jag på en riktigt gammal stöt. I en byggnad som tillhör hembygdsgiller fanns i en spis ett föremål registrerat som en rejält tilltagen mortelstöt. Och vilken mortelstöt sen! Riktigt häftig.

(Foto: förf.)

Nej, det är ju inte en mortelstöt som en och annan nog har insett av bilden. Det är en så kallad lårbensformig slipsten. Den användes för att slipa yxor på under det vi kallar stridsyxetid. Den har en datering till 2800 - 2300 f Kr! Så kan det gå, alla arkeologiska fynd görs inte i jorden. Men jag skulle bra gärna vilja veta var den har hittats.

Utomhusföreläsning i Påboda och Påbonäs

2009-04-14T14:55:00.001-07:00

Så börjar det dra ihop sig till årets utomusföreläsning. Varje år sedan 2004 har jag hållit en föreläsning vid en eller flera fornlämningar i Söderåkra socken i Söderåkra Hembygdsgilles regi. Och 2009 blir alltså inget undantag.

I år är det dels gravfält i Påboda söder om Söderåkra och påbonäs borg vid kusten ett par kilometer från gravfälten som gäller. Gravfälten är från järnåldern, åtminstone det ena troligen från yngre järnålder. Troligen har de haft med det äldsta Påboda eller en föregångare till Påboda att göra. Bland annat kan man beskåda en ganska tjusig skeppssättning för att inte tala om det natursköna landskapet som ni ser på bilden ovna (som är tagen från det ena gravfältet i riktning mot det andra). Platserna är väl valda på strategiska höjdlägen med vid utsikt. Medeltidens Påboda var den största byn i Söderåkra socken med 10 gårdar. Gravfälten och ett praktfullt fynd av några gehäng i förgyllt silver, importerade från det karolingiska riket (ungefär dagens Frankrike och en del angränsande områden) och tillverkade på 800-talet vittnar om att Påboda även under yngre järnålder var en plats av viss betydelse.

Påbonäs borg är en av mina absoluta favoritfornlämningar. I dag består den av en vallgravsomgärdad ganska rund platå på vilken en borganläggning - eller befäst huvudgård kanske är en lämpligare term - har stått. Den var säkert i huvudsak uppförd av trä även om något hus helt eller delvis torde ha varit byggt i tegel. Borgen kan dateras till högmedeltid, 1300-tal eller möjligen 1200-tal. Den var en ganska typisk frälseborg och ett antal högfrälse släkter kan knytas till den. På 1390-talet inlöstes den med alla tillhörande egendomar emelertid av drotning Margareta och förlorade sin betydelse. Men en spännande berättelse om en spännande plats i en spännande tid kan utlovas. Berättelsen om Påbonäs och om högmedeltidens Sverige och Möre är väl värd att berättas.

Så om inte vädret eller någon annan oförutsedd händelse förstör alltihop så kan detta nog bli en av de bättre utomhusföreläsningar jag har haft förmånen att hålla. Vill man vara med så ska man bege sig till parkeringen framför Söderåkra kyrka lördagen den 25 april klockan 10:00. Räkna med att hela spektaklet kan ta uppemot tre timmar, med fikapaus nånstans i mitten. Det krävs ingen förhandsanmälan och allt är GRATIS. Vill man är det bara att komma. Och det är väl klart man vill!!

Har borgen i Grisbäck fallit?

2009-04-04T15:24:00.000-07:00

"...Arkeologer i backarna står,

gräver och säger att nu är det vår"

Våren har slagit till ordentligt. Och med den börjar arkeologernas grävsäsong ta fart. På fredagen var jag nere i Grisbäck som ligger i sydligaste Möre, vid kusten i Torsås kommun (Söderåkra socken). Här har Kalmar läns museums arkeolog Kenneth Alexandersson under ett par dagar lett en förundersökning vid fornlämningen Raä 283, inför anläggandet av en våtmark. Denna fornlämning är registrerad som en närmast rund borgplatå, 50-60 meter i diameter. Den är belägen invid en tidigare sankmark, nära en liten å och strax väster om Grisbäks by. Man har egentligen inte vetat något om anläggningen. Det finns inte belagd i några skriftliga källor och inga fynd har gjorts som skulle kunnat förse oss med kunskaper. Några försiktiga tolkningar har jag dock hört. Enligt det ena alternativet skulle det kunna ha rört sig om en fornborg från järnålder, i viss mån påminnande om de öländska ringborgarna. Fyndet av en bit av en romartida guldhalsring vid Grisbäcks by har också framhållits i detta sammanhang. Det andra alternativet drar paralleller till medeltida anläggningar som den längre norrut belägna Påbonäs borg, en frälseborg, eller befäst sätesgård, från 1300-talet. Själv skulle jag ha satsat en slant på det senare alternativet. Läget vid sankmarken och formen liksom läget en bit utanför byn påminner om ett sätt att uppföra befästa gårdsanläggningar som vi känner igen från många andra platser. Det har handlat om en symbolisk/statusmarkerande befästning snarare än om en militär.

"Borgplatån" sedd från söder. Till höger skymtar några av sökschakten. (Foto: Förf.).

I dag skulle jag dock inte sätta en slant på något av alternativen. Resultatet från förundersökningen var nämligen helt igenom negativt. Absolut ingenting kunde påvisas som skulle tyda på någon form av bosättning. En tämligen noggrann avsökning med metalldetektor utfördes av en erfaren detekterare i området runt "borgen". Efter inhämtat tillstånd gicks även själva borplatån över i två korslagda rader med metalldetektor. Det mest spännande som påträffades var dock ett par muskötkulor, kanske påminnandes om de många krigen med Danmark som så hårt drabbade dessa gamla gränsbygder. I övrigt påträffades ett materiela med sen datering, bl a bestående av några remsöljor, en knapp och en blysmälta. Den största fyndkategorin bestod av ett ganska ansenligt antal av de torterande kapsyler som var i bruk under 1970- och en bit in på 1980-talet. Det grävdes även ett antal sökschakt med grävmaskin nedanför platån. Dessa var helt tomma på såväl fynd som anläggningar.

En av de muskötkulor som påträffades med metalldetektor (foto förf).

I dag skulle jag dock inte sätta en slant på något av alternativen. Resultatet från förundersökningen var nämligen helt igenom negativt. Absolut ingenting kunde påvisas som skulle tyda på någon form av bosättning. En tämligen noggrann avsökning med metalldetektor utfördes av en erfaren detekterare i området runt "borgen". Efter inhämtat tillstånd gicks även själva borplatån över i två korslagda rader med metalldetektor. Det mest spännande som påträffades var dock ett par muskötkulor, kanske påminnandes om de många krigen med Danmark som så hårt drabbade dessa gamla gränsbygder. I övrigt påträffades ett materiela med sen datering, bl a bestående av några remsöljor, en knapp och en blysmälta. Den största fyndkategorin bestod av ett ganska ansenligt antal av de torterande kapsyler som var i bruk under 1970- och en bit in på 1980-talet. Det grävdes även ett antal sökschakt med grävmaskin nedanför platån. Dessa var helt tomma på såväl fynd som anläggningar.

Hur ska vi då tolka detta? Med stor sannolikhet måste vi avskriva anläggningen som resterna av en borg, men samtidigt kan möjligheten inte helt uteslutas, i vart fall inte förrän man har gjort en utgrävning på själva platån. Ingenting talar dock i nuläget för att det är en borganläggning. Man borde i såfall ha hittat något spår av sådana aktiviteter. Något bränt ben, någon keramikskärva, spår av sot och kol eller något litet föremål borde ha funnits även om anläggningen kan ha haft andra funktioner än vara en bosättning. Platån är ändå av viss ålder, den finns nämligen markerad på storskifteskartan över Grisbäck från 1775. Av beskrivningen framgår att den då brukades som betesmark. På den äldsta kartan över Grisbäck från 1694 finns den däremot inte med, men det kan bero på att den inte ansågs ha något specifikt värde. Kan platån kanske ha något med jordbruksverksamhet att göra, för att inhägna boskap eller liknande? Eller rör det sig om en naturformation? Faktum är att vi inte vet.

Detalj ur storskifteskartan över Grisbäck från 1775. "Borgplatån" synlig som en rund ring med nummer 104 ovanför åkergärdet väster om byn. Grisbäcks by är omnämnd första gången 1406. Den hyste på 1500-talet sex hemman och var en av de större i Söderåkra socken. Dagens by ligger på samma läge som på de historiska kartorna och har säkert gjort så sedan medeltiden.

Det mesta tyder på att bygden här ner har förlorat en borg som nu har fallit för en atack från forskningen. Men man ska kanske samtidigt betänka att även ett negativt resultat är ett resultat. Ett tråkigt sådant, men ändå klargörande. På samma gång som vi ställs inför frågan om vad det är vi ser om det inte är en borg. Sådan är nu en gång arkeologin. Den tar och den ger. Besvarar och väcker nya frågor.

Vid strandkanten

2009-03-30T11:53:00.000-07:00

Det finns knappast någon plats i det moderna samhället där det inte har funnits människor förut. Och överalt finns det spår efter deras olika aktviteter. Somliga lämningar är mäkvärdigare än andra och får uppmärksamhet blir ibland markerade som sevärdheter. Andra uppmärksammas sällan eller aldrig. De flesta lämningarna ligger under jord eller vatten och syns inte. Den största delen av de lämningarna är ännu inte upptäckta.

Vid våra kuster finns många spår av olika aktiviter som ägt rum för mer eller mindre länge sedan. När jag en gång promenerdade runt Kärraboviken i södra delen av Möre, i mitt gamla barndomsland blev detta extra tydligt. Det var lågvatten och jag noterde att det vimlade av diverse stenrevlar längs strandkanten, mellan stranden och de små öarna som ligger i viken och även längs öarnas strandkanter.

På den första bilden ser vi ett antal stenrader som antagligen är någon typ av båtplatser. Antningen fundament till bryggor eller kansle mer troligt så kallade "båtkåser", där man dragit in och förtöjt båten mellena två stenrader. Deras ålder är omöjlig att säga något om, kanske de inte är så väldigt gamla.

På den andra bilden ser vi en stenrad utlagd mellan land och en liten ö. Vad den har haft för funktion vet jag inte. Kanhända har den haft något med fiske att göra? Många av gårdarna längs kusten hade fiskerättigheter som kan beläggas åtminstone från 1500-talet och framåt. Att dessa fisken var viktiga förstår man av att de nogrant redovisats och titt som tätt var föremål för diverse tvister. Byarna Kärrabo och Skällenäs som ägde marken runt viken hade båda fisken här, bl a vid den udde som kallas Tokholmen. Bilden är tagen vid Tokholmens norra sida. Spår av fiskeriaktiviteter är annars mestadels så kallade ålabrorar, långa stenrevlar som löper från land och rakt ut i vattnet. Vid dessa fäste man ryssjor i vilka man fångade fisken. Somliga av dessa ålabroar var ibruk ända fram till 1920-talet, då de ersattes av ålbottengarnen.

På den sista bilden, som är tagen på andra sidan Tokholmen, mot Skeppevik, ser vi lämningarna efter vad som enligt uppgift är en gammal varvsplats från 1800-talet. Bondeseglationen var under 1800-talet och början av 1900-talet en stor näring i kustbygderna, framför allt i och kring de små köpingar som här och var växte fram. I detta fall var det Bergkvara som, beläget någon kilometr norrut. Möjligen är platsen identisk med det varv som omtalas i Skeppevik där åtmistone att par skutor byggdes, skonerten Twänne Bröder 1849 och slupen Charlotta 1862.

I alla tider har det havet kan ge varit viktigt för människorna längs kusten. Längs de nuvarande kustbanden kan vi ännu se spåren av en del av dessa aktviteter som tidsmässigt sträcker sig från medeltid och fram till 1900-talet. Även dessa lämningar förtjänar att lyftas fram som källor till kunskap om hur det var förr och som trevliga inslag i landskapet.

Terra-artikel online

2009-03-17T04:07:00.000-07:00

Som ni kanske minns hade jag härom året den nästan löjliga turen att hitta en skärva romersk importerad keramik, så kallad Terra sigillata, i en rotvälta. Keramiktypen är mycket ovanlig i Skandinavien och knuten till statusfulla miljöer.

Fornvännen, Sveriges främsta tidskrift för antikvarik forskning, har som jag tidigare rapporterat lagt ut alla sina årgångar från starten 1906 till 2005 på nätet med en sökfunktion. Nu har även de senaste årgångarna digitaliserats. Dessutom kommer tidskriften i fortsättningen också att publiceras på nätet med sex månaders fördröjning från det att pappersupplagan kommer ut. Mcket bra. Mycket användbart.

Detta betyder också att den lilla artikel jag skrev om Terra sigillata-fyndet nu alltså går att läsa direkt på nätet. Den som har lust kan göra det genom att klicka HÄR.

För övrigt kan det nämnas att keramikskärvan numera, allt enligt planerna, sedan knappt ett år ingår i Kalmar läns museums samlingar. Jag kan ju i samband med detta passa på att påpeka att jag naturligtvis aldrig hade tänkt behålla den eller några andra arkeologiska fynd för egen räkning. Detta eftersom "somliga" av någon underlig anledning tycks ha gripits av denna ytterligt befängda ide. Det har aldrig varit min önska och kommer aldrig att bli det heller. Förutom att vara en oetisk handling är det också något som regleras av Kulturminneslagen. Däremot har jag för avsikt att alltid ta reda på så mycket jag kan om de fynd och fyndplatser som kan tänkas komma i min väg. Och jag kommer att efter bästa förmåga publicera dem, eftersom förmedling av resultat enligt min mening är en skyldighet för alla som på något sätt sysslar med någon form av vetenskapligt forskningsarbete. Det är dessutom viktigt, givande och framför allt roligt!

(Ovanstående foto av förf.).

Månadens vykort, nr 6 - Gökalund

2009-03-01T14:48:00.000-08:00

Det lilla Gökalund, eller som vi lokalt ibland säger: "Bergkvara city", är den del av dagens Bergkvara som ligger längs E 22:an. Gökalund är ingen speciellt gammal plats, jämfört med många andra orter. Dess mark tillhörde förr de gamla byarna och gårdarna Skällenäs, Ängen, Ragnabo, Gummebo och Siggatorp.

Jag har ofta noterat att namnet Gökalund har en tendens att väcka viss munterhet speciellt bland "utsocknes" individer, detta med tonvikt på namnets förled. Den sanna historien bakom namnet är kanske inte fullt så underhållande. Det lär komma av den första bebyggelsen på platsen som var en krog, framvuxen vid vägskälet där vägen mot Torsås och inlandet mötte landsvägen mellan Kalmar och Karlskrona (nuv E 22, ej samma ställe som dagens korsning). Denna krog kallades Gökakrogen. Om det namnet sedan syftar på att göken ofta gol här, på att man kunde få sig en kaffegök eller på att de hade hemlig bordell i källaren har jag ingen aning om. I vilket fall som helst, när det strax före förra sekelskiftet började växa upp en bebyggelse runt krogen och söderöver vid vägskälet mot Bergkvara hamn, gav man i folkmun denna namnet Gökalund.

Vid tiden kring 1900 började skeppare och sjöfolk slå sig ner på platsen, troligen för att det inte fanns plats nere i köpingen vid Bergkvara hamn. Den utökade bebyggelsen ledde till att såväl handlare som hantverkare etablerade sig i Gökalund. Vid 1890-talets mitt fanns tre handlare, en bleckslagare, en målare och tre bryggare i samhället. Bredvid den gamla krogen hamnade också ortens första missionshus, en händelse som nästan kan se ut som en tanke. Vid börja av 1920-talet stod kanske Gökalund på höjden av sin utveckling. Då fanns här bl a bank, mejeri, bryggeri, tre diverseaffärer, två maufakturaffärer, två skoaffärer, bageri, möbelaffär, flera sybehörsaffärer, hattaffär, skrädderi, toffelmakeri, skinnberedning, kakelugnsmakare, bleckslagare, cyekelaffär, kommunalhus och tre missionshus. Järnväg drogs från Bergkvara, via Gökalund till Torsås och den invigdes 1903. 1916 fick Gökalund egen järnvägsstation (dess för innan hade man bara en liten hållplats) och samtidigt postkontor. 1922 slogs Gökalund ihop med Bergkvara och bildade ett så kallat municipalsamhälle. I dag är Gökalund alltså en del av Bergkvara och av glansdagarna finns kanske inte så mycket kvar. Men namnet är ännu i högsta grad levande och i allmänt bruk.

Vykortet som presenteras här är taget vid korsningen mot Bergkvara, där vägen ner mot hamnen syns åt vänster. Bilden är tagen mot söder och rakt fram leder vägen till Karlskrona. Vägskälet blev något av ett centrum för orten och den stora boken som växte mitt i korsningen var ett populärt tillhåll för ortens barn. Det stora huset bakom boken är Ederströms affärshus, uppfört år 1900. Det är för övrigt Ederströms som salufört det aktuella vykortet (Import af C. A. Ederström, står det tryckt längs ned till vänster). Långt senare hade min faster en sybehörsaffär i detta hus, som jag väl minns från min barndom. Huset till vänster om Ederströms inrymde senare ortens första bank. Mellan hästskjutsen och stolpen som skymtar en bit ner för landsvägen korsade järnvägen. Stationen låg en bit åt väster, huset finns kvar och inrymmer numera Rikets sal. Stationen, för att göra en liten utvikning, hade från början en verandaliknande utbygnad. Den revs dock senare eftersom ungdomen "levde bus" där. Så mycket för myten om att allt var bättre förr!

För att återgå till bilden, i bakgrunden syns ett hus med glasveranda, vilket också inrymde en affär, vilken vet jag ej. Där bakom skymtar "nya missionshuset" Betania. Det förestods av folkskolläraren Juhlin, en av ortens drivande män. Han bodde och arbetade i Gökalunds skola, som fanns mitt emot Betania, på andra sidan vägen. 1912 invigdes ett nytt skolhus (allt jämt i bruk) knappt halvvägs nerför vägen till Bergkvara och som var gemensamt för de båda orterna. Juhlin flyttade också dit och den gamla skolan blev kommunalsal. Här avhandlades inte bara politik utan även olika framträdanden kunde lämnas plats. I kommunalsalen förevisades även en av ortens första radioapparater i början på 1920-talet. Det kostade 75 öre i inträde den gången och var ett välbesökt evenemang. Nöjda sägs de flesta besökarna dessutom ha varit trots att allt de fick höra var ett antal obestämbara tjut. På höger sida om vägen fanns också mejeriet, troligen är det den byggnaden som skymtar i högerkant på bilden. Vilka männsikorna på bilden är har jag tyvärr inte kunnat luska ut. Understundom radede fotograferna upp folk på det här sättet. Men det är vanligare att korten är folktomma och det anses troligt att de flesta togs mycket tidigt på morgonen.

Själva kortet som alltså sannolikt en gång är köpt i Ederströms affär, är taget mellan 1900 och 1905. Kanske är det taget före järnvägens färdigställande och i såfall mellan 1900 och 1903. Det skickades 1906 och är daterat den 20 maj detta år. De flesta vykort från denna tid framställdes utomlands. Just detta är tryckt och kollorerat hos firman Rud. Bellander i Hamburg.

Ja det var lite om Gökalunds historia - från Gökakrogen till Bergkvara city.

Vad är det?

2009-02-13T15:01:00.000-08:00

Förra året var mina kompisar i Söderåkra hembygdsgille ute och gjorde en inventering av en åker söder om Bergkvara. Ett litet fyndmaterial med bl a några flintbitar blev resultatet. Men man hittade även det stenföremål som ni ser på bilderna här nedan.

Det spontana förslaget på vad det är för något var nätsänke. Och det kan det väl kanske vara? Men det är också påtagligt likt de eldslagningsstenar som brukar knytas till äldre järnålder. De senare brukar dock vara tillverkade av andra bergarter, så vitt jag vet. Det aktuella föremålet är tillverkat av sandsten. Måtten är 7,2 cm lång, 3,9 cm bred och 2,2 cm tjock.

Nätsänke? Eldslagningssten? Något annat? Vad tror ni, kära läsare?

Länsmuseet bloggar!

2009-02-06T15:31:00.000-08:00

Kalmar läns museum har tagit steget ut i "bloggosfären". Eller snarare arkeologienheten vid länsmuseet. Arkeologi i Kalmar Län heter bloggen, och du kan nå den genom att klicka här eller i länklistan till höger. Ett väldigt trevligt initiativ av arkeologerna tycker jag och hoppas på att det kommer att dyka upp mycket intressant här!

Det börjar i alla fall bra. I dagarna gjordes ett oväntat fynd vid en rutinåtgärd vid Kalmar slott. En kabel ska läggas ner på yttre borgården och i förundersökningsschaktet påträffades ett skelett. Det märkliga med detta var att skelettet ligger på mage, med ansiktet och bröstkorgen nedåt, vridet i höften och med benen lätt uppdragna. Någon kristlig respektfull begravning rör det sig alltså inte om. Rent spekulativt skulle det kunna vara fråga om en kriminell individ, krigsfånge, avrättad person eller liknande. En osteolog har i vart fall hämtats ner från Jönköpings läns museum och förhoppningsvis ska frågorna kunna få svar inom en snar framtid. Jag gissar att ny information kommer att dyka upp på länsmuseets blogg så snart man vet mer.

Arkeologiseminarium i Blankaholm 2009

2009-01-26T21:50:00.000-08:00

Förra året hölls det ett arkeologiseminarium för arkeologisk forskning och verksamhet längs östkusten i Blankaholm. Evenemanget var ett initiativ av min bloggkolega Michael 'Misterhultaren' Dahlin. Seminariet blev en stor framgång och nu är det snart dags för 2009 års upplaga. Två dagar av intressanta föreläsningar och umgänge mellan profs och amatörer som alla på olika sätt jobbar med eller på annat sätt intresserar sig för arkeologin längs Östkusten, med viss tonvikt på Småland och Öland. Vad mer kan man önska sig?

All heder och ära åt Michael för det stora arbete han lägger ner på denna värefulla träff!

Här nedan följer schema för de två dagarna, den 28 februari och 1 mars. Vill man delta kan man anmälsa sig till Michael senast den 15 februari.
------------------------------------------------------- ------

Arkeologiseminarium

”Forntid längs Ostkusten”

28/2-1/3, 2009 i Blankaholm(3 mil söder om Västervik)

SCHEMA

Lördag

12:00 Lunch Folkets hus

13:00 Michael Dahlin Introduktion i Brygghuset + (”Misterhults och Tjusts forntida gravar – gamla sanningar i nytt ljus”)

14:00 Peter Norman (”Den medeltida bebyggelseutvecklingen i Tuna läns skärgårdsområde”)
14:30 Ludvig Papmehl-Dufay ("Runsbäck: en trattbägarboplats med långhus i Färjestaden, Öland")

15:00 Kaffe

15:30 Veronica Palm (”Hälleröskatten – en vikingatida silverskatt från Tjust)

16:00 Middag

18:00 Sven-Gunnar Broström och Kenneth Ihrestam (”Dokumentationen av hällristningar i Lofta 2008")

19:00 Avslutning för föreläsningarna

19:30 Återsamling i brygghuset för en trevlig kväll med kortare föreläsningar ochtrevlig samvaro.

20:00 Föreningen ”Albrechts bössor” föreläser om medeltida skjutvapen ca 60 minuter.

Söndag

8:30 - 9:30 Frukost (beställs där ni bor).

9:30 Alf Ericsson ("En brokig mångfald - olika sätt att värdera och definiera jord i östra Småland och på Öland").

10:00 Kenneth Alexandersson (”Ölands mesolitikum mer än bara Alby”)

10:30 Roger Wikell & Mattias Eriksson (”Tidigmesolitiska tomtningar i Ancylussjön”)

11:30 Joakim Wehlin Preliminärt (”Bronsålder i Baltikum”)

12:00 Lunch och avslutning

Sista anmälningsdag är 15 februari. Kontakta: Michael Dahlin arkeologen@telia.com

Mediakändis?

2009-01-20T14:35:00.000-08:00

Noterade igår att jag helt ovetandes hade hamnat i lokaltidningen Östra Småland. Anledning: mina kompisar i Söderåkra Hembygdsgille anordnade en bussresa för att se den världsturnerande utställningen om Pompeji i Hässleholm. För att de skulle ha något att roa sig med under resan så skrev jag en liten text om hur det var här i Norden, med fokus på Kalmarsundsområder - förståss - under samma tid. Dvs århundradena kring år 0.

Nu gjorde tidningen en artikel om resan och ägnade väl lite drygt halva artikeln åt mina skriverier. Och resultatet får jag väl anse vara till belåtenhet, inga grova sakfel, inga helt snedvridna citat. Är jag stolt? Tja...jag vet inte. En aning smickrat är väl mitt ego. Men det är förståss ingen större bragd att hamna i en lokaltidning som inte allt för sällan har en förmåga att presentera icke-nyheter i stort format. Men det är onekligen kul när arkeologisk forskning och information uppmärksammas i media utan att texten är vara sig speciellt vinklad, desinformativ eller kritiserande (ni vet det där med att arkeologer alltid är i vägen för allt sådant som samhället verkligen behöver, som golfbanor och fotbollsplaner t ex). Så, trevligt av Östran att ta upp detta ämne!

Myntet ovan? Jo det är en silverdenar slagen för Titus, som var kejsare när Vesuvius fick sitt ödesdigra utbrott 79 e Kr. Detta mynt tillhörde en serie mynt som utgavs efter katastrofen och deras motiv visar olika gudars heliga sittplatser(lat. pulvinaria). Senaten lät i Rom ställa ut sådana "sittplatser" dekorerade med emblem symbolisernades respektive gud, där böner kunde förrättas. Allt samman i syfte att blidka gudarna. Just detta mynt visar troligen guden Apollos säte, eller pulvinar. (Mynt ur privat samling. följ länken för mer info).

Tack Pär som tipsade om artikelns existens.

I det tomrum som blev över

2009-01-17T14:59:00.000-08:00

Min släkt är full av hjältar

Decenier av slit

Brustna hjärtan trötta leder

Deras stolthet bar mig hit

Nu är de gömda bakom stjärnor

vid vintergatans kant

De är glömda men de talar

genom pennan i min hand

Och de bar mig ända hit

(Jocke Berg - Elite)

Min farbror dog för ett par månader sedan. Och det fick mig att fundera en hel del. För inom arkeologin är ju döden ständigt närvarande, även om vi ofta gör vårt bästa för att inte låtsas om det. Arkeologer arbetar trots allt med kvarlevor från sedan länge döda människor, ibland med de faktiska kvarlevorna av individerna, ibland med deras tillhörigheter, bostäder, arbetsplatser, heliga platser och så vidare.

Jag räknar mig till dem som tror på arkeolgin som vetenskap, som en process av kunskapsproduktion omsorgsfullt grundad på källmaterialet. En balanserad, välargumenterad, kritiskt medveten utsaga om hur det var för länge sedan. Arkeologin kan inte vara något annat ty då är den inte arkeologi. Då är den någon form av filosofi, fiktion eller ren fantasi. Inte för att något av det, i rätt sammanhang, måste vara fel. Men det är inte kunskap om hur det var för länge sedan.

Att ställas inför förlusten av en anhörig fick mig dock att fundera över allt det som arkeologin som vetenskap inte kan nå. Sådant som varit ständigt närvarande i människornas liv, men som är helt oåtkomligt för oss idag. Minnen, känslor, värderingar, tankar. Farbror Georg var berömd i min släkt. Han inledde sitt liv med att som barn på 1920 och 1930-talen betraktas som arbetsskygg och lite oduglig, men bevisade under resten av sitt liv motsatsen. Oräkneliga gånger har jag hört honom berätta om ungdomsåren som dräng på en gård vid Ljungbyholm utanför Kalmar, eller om militärtjänstgöringen på Gotland under andra världskrigets slutskede, eller om de många åren som snickare i Kalmar, då han fick asbestlunga och för det blev så känd att en lokal kalmarpoet skrev en dikt om honom. Han var släktens stora arbetarklasskämpe. Hans politiska åskådning låg nog en ganska bra bit åt vänster. Men han trodde benhårt på rättvisa och utjämning av samhällsklyftorna. Det var inte vanligt att träffa honom utan att åtminstone vid något tillfälle få höra honom ondgöra sig över maktens smutsiga spel på folkets bekostnad. Och så var han känd för sina årtal. Han nöjde sig nämligen aldrig med att svävande notera att "det var väl på 60-talet eller så". Nej exakt årtal skulle det vara, gärna exakt datum också och ibland till och med rätt del av dagen. Allt skulle passas in i denna noggranna kronologiska ram. Nog hände det väl att minnet svek och ett årtal fick tas ur luften. Men kanske var det ett stöd för minnet att hänga upp berättelserna på årtal, vare sig det var rätt eller fel år? Kanske var det en liten ritual, det var så det "skulle vara". Jag vet inte.

Själv minns jag honom mest som den äldre Georg. Han som levde ett stilla liv i det gula huset i Påboda. Då hade han kraftigt försvagats efter ett festingbett och lämnat Kalmar och sitt yrkesverksamma liv bakom sig. I det gula huset bodde han nu med sin älskade Zaid, där återfick han något av sina krafter, han målade oljemålningar och gjorde finsnickeriarbeten. Kom man på besök en kväll så hittade man honom nästan alltid i soffan i vardagsrummet, iklädd rutig skjorta och med händerna löst knäppta vilande i knät. Han tyckte mycket om att få besök tror jag, han var aldrig någonsin avvisande. Han hade till och med den goda smaken att stänga av tv:n när man kom - en respektfullhet och uppskattande skest som inte är så vanlig numera. Så vankades det kaffe och hembakta bullar medan han satt vid bordet och talade om smått och stort. Eller mindes. Nu är han blott ett minne själv. Och jag saknar honom.

Poängen med den här utvikningen är att allt det här skulle vara omöjligt att fånga vetenskapligt. Visst, det är så det är. Så det måste vara. När vi arkeologer tittar på gravar kan vi tala oss varma om allt möjligt, gravformer, symbolik, sociala förhållanden, speglingar av göromål i vardagen, maktsträvanden och politik, människornas hälsotillstånd och så vidare och så vidare. Men vi kan inte greppa innebörden av något så enkelt och samtidigt så svårt som "aldrig mer". Vi talar aldrig om tårar som bränner när det är dags för ett sista farväl. Gör det då arkeologin ofullständig. Nej och ja. Arkeologin ÄR i det hänseendet ofullständig. Det går inte att ändra på det faktumet. Men jag tror däremot att det är betydelsefullt att då och då påminna sig om att kunskapen om det förflutna inte bara handlar om det man kan veta utan också om det man inte kan veta. Att inse att det finns en mängd metaforiska platser vi inte kan nå, rum vi inte kan beträda - sådant som helt enkelt för alltid är förlorat - är en del av den kritiska reflxsion som är kärnana i all god vetenskap. Det betyder inte att det inte finns någon sanning om det förflutna eller att vi egentligen inte kan veta någonting som en del med dåraktig envishet ännu försöker ituta alla som vill lyssna. Tvärtom finns det en hel del vi kan veta. Men insikter som att det OCKSÅ finns sådant vi inte kan veta gör vår utsago så mycket bättre.

Att jag ändå i ljuset av min personliga saknad ibland kan känna ett sting av tvivel och undran är något övergåeende. Det är en annan kunskpsprocess. Den att lära sig andas i det tomrum som blev över.

Hej då Georg.

Ahimkars nyårskrönika 2008

2008-12-30T14:26:00.000-08:00

Så har ännu ett år passerat. 2008 ska läggas till handlingarna och vi ska lära oss att skriva 2009 i stället. Här följer en kort tillbakablick på året som gått ur mitt perspektiv.

Vid Kalmarsund

Början av 2008 var en tid i efterdyningarna av privathistorikern Stig Enströms bok "Kalmar, vikingatidens centrum". Enström ägnar i denna bok stor energi åt att försöka bevisa att Kalmar en gång var det "riktiga" Birka och ett av Skandinaviens främsta centra under vikingatid. Jag ägnade under året en hel del energi åt att visa hur fel dessa påståenden är. Arkeologiskt saknar Enströms teorier grund. Det visade sig även, inte helt oväntat, att Enströms försök att omtolka diverse ortnamn inte heller höll. Så frågan om vad Kalmarbygden var för dryga 1000 år sedan är fortfarande något vi vet mycket lite om. Men man kan ju hoppas att uppståndelsen ska leda till att ett seriöst intresse kan vakna till liv. Tidskriften Populär arkeologi, sveriges enda populärvetenskapliga magasin för arkeologi, hejjar dock till ganska allmän förvåning och uppgivenhet på Enström.

Av mer positiva händelser under början av 2008 kan arkeologiseminariet i Blankaholm som dragits igång av min bloggkollega Michael Dahlin nämnas. En mycket lyckad träff med proffsarkeologer och amatörarkeologer, intressanta föredrag, trevliga människor, god mat med mera. Succén komer att upprepas i slutet av februari 2009.

I maj höll jag mitt årliga föredrag för Söderåkra hembygdsgille. Denna gång besöktes fornlämningsmiljön i Kabbetorp halvannan mil söder om Bergkvara. Här finns ett flertal fornlämningar framför allt från bronsålder. Det var en trevlig och vacker dag. Jag passade också på att agna mig åt en del samarbeten jag har med hembygdsföreningarna nere i södra Möre. Jag kan passa på att framföra mitt varma tack till Östen, Arvid, Kurt, Lars och Liselotte för ert stora angagemang, er hjälp och välvillighet, intresse och vänskap. Ni gör tillvaron för en "excilakademiker" betydligt ljusare än den annars skulle ha varit.

Jag kunde vidare rapportera om en del utgrävningar på Öland, en inventering med magnetometer och georadar i den försvunna Blekinge-staden Avaskär (tyvärr med lite diffusa resultat) och sist under året om spännande fynd från Möres gamla kärnbygder kring Hossmo, söder om kalmar. Jag har också berättat om det stora bråket i Torsås, där bl a arkeologiska intressen kom ivägen för ett byggprojekt, vilket retade upp många ortsbor. Frågan om vad arkeologin har för relevans i samhället trängde sig på. I Torsås-fallet var länsstyrelsen hård i sin bedömning. Inte ens en mil öster om Torsås har jag själv gjort inventeringsfynd av några boplatslokaler med avfall från redskapstillverkning i form av slagen flinta, små redskap och någon stenyxa med mera. Över några av dessa loklaer ska det nu grävas ner VA-ledningar. Det tyckte samma länsstyrelse var fullständigt irrelevant och beslutade att inga åtgärder skulle vidtagas för att dokumentera och säkra kunskap i ett område där nästan ingen arkeologisk verksamhet alls tidigare förekommit. En fråga jag kanske kommer att återkomma till.

På det hela taget har 2008 varit lite av ett mellanår för mig. Låg verksamhet på inventerarfronten medförde ytterst få fynd som kunnat berika kunskaperna om Kalmarsundsregionens förhistoria eller historia. Bland en del projektideer jag har gick det trögt, en del fick skrotas medan andra står och stampar. Kanske det är omöjligt att bedriva arkeologi i liten skala i Kalmar län, men med en (forn)dåres envishet kommer jag att kämpa vidare. Kanske en vacker dag blir det omöjliga möjligt! Än vet ingen vilka resultat jag kan pränta i nyårskrönikan 2009. Eller 2010. Eller 2040.

Ja det var lite kort om lite smått och gott. Nu vill jag bara till sist säga tack till alla som läser min enkla lilla blogg, kända och okända. Fortsätt gärna med det. Och så förståss ett GOTT NYTT 2009!

Månadens vykort, del 5. Kalmar tomtekort

2008-12-23T14:49:00.000-08:00

För alla deltiologer (fint ord för vykortssamlare) så är begreppet tomtekort välkänt, men troligen inte för en bredare allmänhet, även om namnet väl säger en hel del. Nu när julen är här så är det ju dock extra lämpligt att reda ut detta.

Tomtekort var tecknade motiv från svenska städer med tomtar på. Dessa gavs ut under jularna och var som populärast åren 1908-1910. I samlarkretsar är sådana kort ganska eftertraktade och förhållandevis ovanliga. De gavs ju bara ut under jularna och många har säkert kastats bort. Det var i och för sig populärt att samla topografiska vykort, men tomtekorten räknades sannolikt inte som "riktiga" vykort då de inte var fotografiska. Dessutom låg deras popularitet efter den stora vykotrtsbomen åren efter sekelskiftet 1900.

Det kort jag presenterar här föreställer som synes Kalmar slott med tomtar springande över isen på slottsfjärden. De verkar skrämda av något, kanske de har sett slottsspöket? Kortet postades i Kalmar den 22 december 1908, alltså för ganska exakt 100 år sedan. Mottagaren bodde i Norge. Kortet såldes av Appeltoffts bokhandel, som under många år var något av en institution i Kalmar men som lades ner för bara några år sedan. Hur många olika varianter på tomtekort det finns bara från Kalmar har jag ingen aning om. Jag känner till fyra olika motiv. Men t ex från Karlskrona finns över 20 kända varianter. Så säkert finns betydligt fler Kalmar-varianter också.

Med detta lilla inlägg så vill jag önska alla läsare av Ahimkar, förbisläntrare i allmänhet och reguljärer i synnerhet, en RIKTIGT GOD JUL!

Hossmo - äntligen några belägg

2008-12-06T15:59:00.000-08:00

Hossmo har länge stått i centrum för diskussionen om yngre järnålder och tidig medeltid i Möreområdet. Den märkliga kyrkan uppmärksammads tidigt och fynd av så kallade Eskilstunakistor i samband med en renovering gav platsen en aura av maktpol under den äldre medeltiden. Stenkistorna antas ha stått utanför en träkyrka från 1000-talets senare del. Dendrodateringar (dateringar med hjälp av årsringar på trä) kunde senare tidfästa den äldsta stenkyrkan till omkring 1120. En ombyggnad av kyrkan då den försågs med en ovanvåning kunde med samma metod dateras till ca 1240. Man har generellt antagit att de äldre skedena i kyrkans historia varit knutna till kungamakten. Ortnamnsforskningen med de främsta bidragen av Lars Hellberg (1979) och Per Vikstrand (1993) är kanske de främsta anledningarna till Hossmos antagna särställning. I namnet spåras ett äldre *husa(r), som skulle beteckna en centralortsfunktion under vendel- och vikingatid. Senare, kanske under tidig medeltid eller ungefär då den första träkyrkan byggdes, omvandlades den gamla husaorten till ett kungligt förvaltningsgods, en husaby. Runt om Hossmo finns även andra ortnamn som anses styrka hypotesen som t ex Rinkaby (knutet till en militär funktion, hirden), Smedby (smedens by), Tingby (tingsplatsen), Styrsö (förleden, ett äldre Styrir skulle betyda "skeppshövding") med flera.

De konkreta beläggen har emellertid varit knapphändiga för det centralortskomplex man har velat se. Man har pekat på de rika gravarna kring Harby längre upp för Ljungbyån, men det är flera kilometer mellan Hossmo och dessa gravfält. Ett samband är kanske troligt men dess karraktär är oklar. På senare år har även Ljungby, centrum i grannsocknen, fått större uppmärksamhet. Här finns spåren av ett storgods från åtminstone sen vikingatid, manifesterat med en runsten och en stenkyrka som har varit mycket lik den i Hossmo och troligen uppförd vid samma tid. I slutet av 90-talet grävdes det för den nya E 22 och härvid framkom resterna av ett hantverksområde daterat till vendeltid, ca 5/6oo - 700-talen. Spår av järnhantering, degelfragment, textil- och benhantverk, reparering av båtar och glaspärletillverkning dokumenterades. Dessa fynd har naturligtvis stärkt bilden av området kring Hossmo som en betydelsefull plats. Man kan tänka sig att det rört sig om ett hantverksområde kontrollerat från en storgård. Några spår av en elitär miljö kunde dock inte återfinnas i samband med E 22-grävningen.

Nu är en vidare utbyggnad av E 22 aktuell och Kalmar läns museum har i år utfört en arkeologisk utredning väster om, och helt nära, området där hantverksspåren återfanns (se bild ovan). Och äntligen blev det bingo! Sökschaktningar avslöjade ett område med härdar, stolphål och kulturlager. På samma plats gav en metalldetektorinventering tre högintressanta fynd. Det rör sig om två förgyllda och med djurornamentik försedda bronsbleck från vendeltid (preliminärt daterade till ca 700-770 e Kr) och ett troligen tidigmedeltida bältebeslag av brons. De vendeltida bronsblecken var av hög kvalite och är tämligen sällsynta föremål som hör hemma i en högre status / aristokratisk miljö. Kan det vara den vendeltida storgården eller till och med hallen man är på spåren? Ja fortsatta undersökningar får utvisa detta, för sådan lär det bli om marken ska exploateras. Metalldetekteringen gav även en del andra fynd, bl a några bronssmältor och ej specificerarade fynd från senmedeltid och senare (Länk till den arkeologiska rapporten, med fler bilder HÄR).

Ett av de förgyllda bronsblecken, preliminärt bestämt till vendeltidens stil D, vilken dateras till omkring eller något före 700-770 e Kr. (Foto tillhör Kalmar läns museum).

Detta är inte allt. Även miljön kring kyrkan har fått lite nytt ljus kastat över sig. En utvidgning av kyrkogården föregicks av en arkeologisk undersökning (rapport HÄR ). Tyvärr medförde bl a en krånglig ärendehantering att en hel del viktig dokumentation förlorades och att analyser som t ex C 14-dateringarna inte utförts. Undersökningen påvisade hur som hellst ett 2 meter brett och 0,3-0,5 meter djupt "dike" som tolkats som en vallgrav. Denna följde kyrkogården i öst-västlig riktning och vek i det västra hörnet av mot norr. Det kan därför antas att vallgraven har omgärdat den äldre kyrkan eller möjligen en profan anläggning, kanske en storgård, kanske husabyn? Flera fynd påträffades i vallgraven, men deras läge i förhållande till lagerföljden angavs inte. Ingenting var äldre än tidig medeltid och man har därför antagit att vallgraven anlgts vid denna tid (ca 1000-1100/1200-tal). Man bör dock kanske inte helt utesluta att vallgraven kan ha byggts senare under medeltiden. Fynden från vallgraven bestod av rikligt med djurben och några keramikskärvor av äldre svartgods (en typ som kallas kugeltopfkeramik). Andra fynd i området var bl a en del av en piksporre och en armborstpil, samt en bronssmälta och järnslagg. Undersökningen påvisade även andra anläggningar av vilka resterna av en blästerugn för järnframställning främst bör nämnas.

Hossmo kyrka med den nya delen av kyrkogården i förgrunden (foto förf.).

Hossmo är en av mina favoritplatser i världen. Jag ägnade området uppmärksamhet såväl i en D-uppsats i förhistorisk arkeologi som i magisteruppsatsen i medeltidsarkeologi. Därför är dessa fynd, som otvivelaktigt stärker och fördjupar bilden av Hossmo som någon form av regionalt centrum under yngre järnålder och äldre medeltid, lite extra spännande och roliga att rapportera om. Men än återstår mycket att göra och många frågor att reda ut. Jag hoppas mycket att fortsatta undersökningar ska ge bättre kunskap.

Om yngre järnålder i Voxtorpstrakten

2008-12-03T20:20:00.000-08:00

Som jag redan i ett tidigare inlägg skrev håller jag på att skriva en artikel om yngre järnålder och medeltid i Voxtorp socken till Södermöre hembygdsförenings årsbok som kommer ut under våren 2009. Nu är kapitlet om yngre järnålder klart i manusform. Jag lägger ut texten här nedan för alla intresserade att ta del av den.

Nu hyser jag också en from förhoppning om att åtminstone några av er ska vilja kommentera texten. Vad är bra och framför allt vad är dåligt? Vilka brister hittar ni? Jag vill ha massor med konstruktiv kritik! Kommentera! Kommenter! Kommentera!

Läs och njut(??):

----------------------------------------------------

Yngre järnålder

Övergången mellan äldre och yngre järnålder innebar begynnelsen till en omvälvande förändring. Denna förändring anser man tog sin början kring 600 e Kr. Arkeologiska undersökningar har visat att den äldre järnålderns ensamgårdar och små gårdsgrupper med tillhörande gravfält överges vid den här tiden. I stället sker en koncentration av bebyggelsen till de centrala bygderna längs kustslätten. Senast under vikingatid (ca 750-1050 e Kr) har så bybildningen ägt rum och bebyggelsen har fått en lokalisering i landskapet som vi till större delen än idag känner igen. De främsta vittnesbörden om detta är gravfälten av yngre järnålderstyp och ortnamn med ändelserna –by och –lösa. Naturligtvis finns det alltid platser som faller utanför ramarna, som uppvisar en annorlunda utveckling. Men för de centrala delarna av Södermöre torde den skisserade bilden äga giltighet, även om någon bebyggelse frän yngre järnålder aldrig har undersökts arkeologiskt i området.

Vad som låg bakom förändringarna är oklart. Det är därför inte heller möjligt att säkert fastställa vilka personer/samhällsgrupper som varit initiativtagare eller hur förloppet (eller förloppen) i detalj sett ut. Man har pekat på förändringar och nyheter inom jordbruket med en ny organisation och bättre redskap. Tvivelsutan är detta en viktig förutsättning. Men svaret på varför förändringarna iscensatts ligger snarare i frågan om vem som ville ha dem och varför. Vem behöver egentligen en by? Hur introduceras nya innovationer inom t ex jordbruket, var och av vem? Svaret på de frågorna låter sig inte med lätthet fångas. Emellertid är det antagligt att förändringarna hänger samman med uppkomsten av en ny aristokrati som kontrollerade lokalsamhället med utgångspunkt från storgården. Här har de nya innovationerna och omstruktureringarna inom jordbruket varit förutsättningar för att bära upp storgårdsdomänen och därmed aristokratins inflytande och position. Perioden uppvisar också tydliga tecken på kraftigt ökade sociala skillnader. Klyftan mellan samhällsklasserna växte.

I Voxtorp socken finns inte många lämningar från yngre järnålder. Dock måste man i det kraftigt uppodlade landskapet räkna med att bortodlingen av fornlämningar kan vara betydande. Det bevisas också av äldre uppteckningar. Således finns inte många gravfält från yngre järnålder bevarade. Det största, Igelösa åsar, ligger symtomatiskt nog på mark som i äldre lantmäteriakter betecknats som odugligt för odling. Ortnamnen och fornlämningarna visar ganska tydligt att de stora byarna Broby och Igelösa är de äldsta och dominerande bebyggelseenheterna i socknen. Alla kända lämningar från yngre järnålder i Voxtorp socken kommer från dessa byar. De övriga byarna i socknen, Bjursnäs, Nanntorp och Voxtorp är något senare etableringar (mer om det nedan).

Även om antalet fornlämningar och lösfynd från yngre järnålder är fåtaliga i socknen, så är informationen om det som finns för ovanlighetens skull ändå relativt fyllig. Till största delen beror det på att gravfältet Igelösa åsar till en del är arkeologiskt undersökt. Gravfältet som ursprungligen torde ha bestått av åtminstone ett par hundra gravar vittnar om att Igelösa redan under denna tid var en ganska stor by. 1961 undersöktes 45 anläggningar då Riksväg 15 (nu ’gamla E 22’) skulle rätas. Gravarna bestod av högar, runda stensättningar/små rösen, och treuddar. 23 gravar innehöll någon typ av fynd. De fynd som kunnat dateras är i stort sett alla från 900-talet. Undantagen är föremål som har en vidare datering, t ex 800-900-tal eller 900-1000-tal. Gravfältets huvudsakliga brukstid var således 900-talet. Dock, eftersom den 1961 nya vägsträckningen endast skar igenom gravfältets västra del, kan det inte uteslutas att andra delar av gravfältsområdet kan ha en något avvikande dateringsmässig tyngdpunkt.

De gravlagda var huvudsakligen i åldern mellan 20 – 40 år, några var lite äldre men bara ett barn kunde identifieras. Barn är ofta underrepresenterade på den yngre järnålderns gravfält, trots att barnadödligheten antagligen varit hög. Orsaken till detta är inte känd. Samtliga gravlagda var kremerade tillsammans med sina gravgåvor. Insamlingen av resterna från gravbålet har dock inte varit så noggrann och därför har inga ben som kunnat användas till könsbestämning blivit bevarade. Typerna av gravgåvor som säkert kunnat knytas till endera könet har emellertid kunnat användas för identifiering av män respektive kvinnor i många fall.

Smycken, detaljer till klädesdräkten och gravgåvor visar att många av de gravlagda har varit förhållandevis välbärgade. Föremålen är typiska för tiden och av ”massproducerat” slag, dvs föremålstyper som vi känner igen från stora delar av Skandinavien. T ex ovala spännbucklor, likarmades spännen, ringnålar, pärlor, knivar och nycklar. Med i graven följde ofta också djur. I Igelösa har häst, hund, svin, får/get och höna dokumenterats, med andra ord vad man kan förvänta sig som en komplett uppsättning djur på en vikingatida gård, med undantag av tamkatt och gås. Att begravas tillsammans med en häst anses ha varit uttryck för viss status. Två personer har fått vardera en häst med sig i graven och ytterligare en hade fått med sig en hästmundering (delar av betsel påträffades i graven). En person hade också begravts i en båt, vilket visas av en stor mängd båtnitar. Även detta anses vara tecken på hög status.

Gravarna visar alltså spår av rikedom och status, men inga tecken av direkt aristokratisk rang. Däremot finns gravar med få eller inga föremål i. Gravfältet tycks spegla ett bondesamhälle, men knappast ett jämnlikt sådant. Snarare får man tänka sig att vissa var förnämare ”storbönder” medan andra var ”normala bönder” och ytterligare andra var mer fattiga. Dessutom kan man räkna med att det har funnits egendomslösa och trälar som kanske inte alls hade tillträde till gravfältet. Möjligen var gravfältet huvudsakligen förbehållet dem med ärftlig rätt till jorden (odal).

Även i Broby finns ett gravfält (Raä 24) som troligen kan dateras till yngre järnålder. Det består av ett tiotal runda stensättningar, två skeppssättningar och två resta stenar och är uppbyggt kring ett röse av bronsålderstyp. Placeringen vid bronsåldersröset är intressant. Tradition och hänvisning till förfäder spelade antagligen en stor roll i den yngre järnålderns samhällen. Genom att anlägga gravfältet i anslutning till det äldre gravmonumentet kunde man hävda traditionens makt och rättfärdigande. Man har integrerat ett gammalt monument i sin egen tids sammanhang för att ge legitimitet, bekräfta, understryka, hävda eller göra anspråk på något. Man kan tänka sig att brobygravarna speglar någon form av en sådan strategi, men vad man haft för egentliga syften kan vi inte veta.

I Broby har även en silverskatt påträffats. Det skedde vid slutet av 1800-talet då man skulle ta bort ett stenröse på hemmanet Broby nr 1. Fyndet löstes in av Historiska museet i Stockholm. Det består av några silvertackor och 82 arabiska mynt, de flesta (92%) fragmentariska. Det yngsta myntet i fyndet präglades år 867 eller 868 e Kr. Det betyder att skatten inte kan ha lagts ner i jorden före denna tidpunkt. Kanske har det inte skett förrän framåt början av 900-talet om man tänker sig att mynten varit en tid i cirkulation för att sedan göra den långa färden till Kalmarsundskusten. De behöver inte heller ha lagts undan med en gång utan kan ha använts en tid i egenskap av sitt silvervärde innan de hamnade i jorden. Silverskatter, som spår av rikedom, används ofta som indikation på lokal aristokrati i anslutning till en storgård. Så kan också ha varit fallet i Broby, men det finns också anledning att iaktta försiktighet med sådana tolkningar.

Det är svårt att säga något mer generellt om ”hur det var” i bygden kring Voxtorp under den här perioden. Å ena sidan ser vi vad som skulle kunna betecknas som en ”vanlig” bondby i Igelösa. Beteckningen ”vanlig bondby” är dock inget hinder för att klasskillnader inom bebyggelseenheten har funnits och kan ha varit jämförelsevis stora. Gravarna på Igelösa åsar verkar bekräfta detta. Däremot finns inga belägg för någon ren aristokrati i Igelösa. Här framträder, å andra sidan, Broby istället som en möjlig kandidat till att ha hyst en storgård av ett mer aristokratiskt snitt. Beläggen för det är emellertid ganska vaga, men som vi ska se nedan så kan materialet från medeltiden ge visst stöd åt tanken.

Vad som har utgjort underlaget för mer välbeställda hushåll, om det så är storbönder eller aristokrater, kan man under rådande källäge inte mycket mer än spekulera kring. Storgårdsdrift, kanske baserad på trälar som arbetskraft, bör ha utgjort grunden. Till diskussionen kan också föras att flera forskare har pekat ut området kring Hagbyåns nedre lopp och mynning som platsen för en hamn- och mötesplats av något slag. Det skulle i så fall ha rört sig om en mindre handelsplats av mer lokal betydelse eller kanske en utskeppningshamn för varor. Åter igen måste det understrykas att konkreta belägg saknas. En indikation kan dock fyndet av en våg och en vikt från vikingatid, påträffade i Hagbytorp norr om Hagbyån vara. Om det har funnits ett hamnläge, utnyttjat och kontrollerat av befolkningen i byarna på ömse sidor av Hagbyån skulle det egentligen inte vara speciellt märkvärdigt utan snarare ganska naturligt. Att människorna längs kusten har haft hamnar för sina båtar, utgångspunkter för sjöresor, en plats att ta emot skepp och varor från andra områden likväl som för att utskeppa egna varor kan man förutsätta. Om man sedan också i större eller mindre omfattning utfört en eller annan handelstransaktion gör inte det att man måste se ett nytt Köpingsvik eller Birka. Snarare en plats som skapats av lokalsamhällets behov och intressen för kontakter med en nära och fjärran omvärld.

En bygd med byar och gårdar, framvuxen kring Hagbyån som ett strategiskt nav för dess möjligheter att upprätthålla ett utbytesnätverk med andra områden. En bygd som säkert varit baserad på jordbruk och boskapsskötsel i kombination med binäringar från hav och skog, men likväl där somliga kunnat skaffa ett ekonomiskt och socialt övertag, en särställning som i Broby kanske även fått aristokratiska former. Det är med dessa förutsättningar vi nu kan bege oss till nästa tidsperiod – medeltiden.

Månadens vykort nr 4, Karlskrona

2008-12-01T20:22:00.000-08:00

Att skriva om snö en morgon medan regnet vräker ner känns lite märkligt. Men årets första snö har sedan några veckor kommit och försvunnit. I Månadens vykort ska jag visa en bild på den första snön för bortemot 100 år sedan i stället. I Karlskrona var det många som gladde saig, förmodligen mer än 2008, och gav sig ut för att åka kälke i den branta backen från Ronnebygatan ner mot Norra Kungsgatan. Ett företag som väl i dag skulle betraktas som både livsfarligt och olagligt.

Bilden torde vara från någon gång kring 1910. Vyn är postgången men tyvärr går det inte att läsa årtalet på stämplen. Av allt att döma måste det ha varit något av åren mellan 1910 och 1920.

Valfridsbo i Torsås och arkeologins relevans

2008-11-28T16:46:00.000-08:00

Nog påminner det om upplägget för en såpa. Intriger och fövecklingar, politiskt spel, pengar, arga och upprörda känslor, beskyllningar till höger och vänster och så vidare och så vidare. Det handlar om ett planerat bostadsområde i Torsås som fått namnet Valfridsbo. Ett större lokalt förankrat byggföretag vill bygga ett bostadsområde vid en liten å som man ska bygga ut till en liten konstgjord sjö. Kommunpolitikerna jublar, folk i bygden vädrar morgonluft. Äntligen vill någon satsa på lilla Torsås, det talas om framtidsanda, om nya möjligheter, om utveckling och nytt hopp, ny lifskraft till bygden. Så vad är problemet? Jo: fornlämningar och fisk.

Tydligen finns det fisk i Applerumsån, och därför kan man inte hantera ån hur som helst enligt myndigheterna. Eftersom fisk nu inte tillhör mina kompetensområden så lämnar jag det därhän. Fornlämningar har jag lite mer koll på. Det är i första hand den stackars boplatsen Raä 186 (Torsås socken) som har kommit i kläm och lett till stopp av bygget under tämligen bråkiga former. Det har schaktats och dumpmassor har lagts på boplatsen och på ett par stensättningar (gravar) i närheten. Länsstyrelsen följer byggstopp med polisanmälan, byggherre varslar 30 anstälda om uppsägning pga detta och bygget läggs på is som det verkar. Följden blir att Raä 186 med kompisar nu dragit på sig byggherres, kommunpolitikers och inte minst folk i allmänhets stora vrede. "Ska lite stenflisor få hindra framåtandan och utvecklingen, ska Torsås utarmas på grund av myndigheternas oresonliga krav, det är ju för j¤#*igt"! En artikel med påföljande kommentarer i tidningen Barometern ger en bra bild av hur debatten går.

Jag ser ett antal problem i denna ganska olustiga och för folk utanför Torsåsregionen antagligen totalt ointressanta soppa. Men var sagda soppa kokas spelar mindre roll. Det är de generella följderna som är problemet. När fornlämningar kommer i kläm skapar det ofta irritation dels hos exploatörer som förlorar tid och pengar, dels hos "folk i bygden" som ser det som just ett hot mot den lokala/regionala utvecklingen. Det skapar en stämning av myndighetsförakt och en ilska mot att sådant som betraktas som oviktigt -"stenbitar och krukskärvor"- ska få förstöra det som bygden så väl behöver (fler hus, ålderdomshem, en ny fotbollsplan....). Stämningar inte allt för sällan underblåsta av (lokala) media.

För oss som på olika sätt och på olika nivåer jobbar med kulturmiljön är det naturligtvis ett problem därför att det ger oss dåligt rykte. Vi som försöker förmedla kunskap om det förflutna hamnar i motvind. Men samtidigt understryker det hur oerhört viktigt (ur ett kulturmiljöperspektiv) det är med förmedling och att sätta våra resultat i ett sammanhang. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: förmedling är den enda vägen att ge kunskap och kunskap är den enda vägen för att skapa en förståelse för arkeologi och historia och i slutändan kanske också en positivare inställning.

I just den här aktuella situationen rasas det nu för fullt mot länsstyrelsen. Men vad vad varken media eller arga debattörer tar upp är att länsstyrelsen har en lagstiftning att följa. I den står klart och tydligt att man inte får täcka över fornlämningar (eller gräva bort dem eller skada dem på annat sätt) utan tillstånd och föregående dokumentation, dvs arkeologisk utgrävning. Om myndighetrna helt plötsligt skulle börja bryta mot lagen skulle det samhälle vi lever i, trots allt ett ganska bra samhälle, rasa samman. I stället för demokrati får vi anarki.

"Och så var det fornlämningarna. Milda makter säger jag. Hur många har känt till dessa och varför har dessa plötsligt blivit så intressanta? Är dom så värdefulla så dom kan stoppa hela byggprojektet? Lägg av! ...till sist kommer förnuftet att segra. En sak vet jag, du [exploatören] har det flesta i byggden bakom dej". Så står det i en kommentar till en i raden av artiklar som lokalpressen publicerat. Ja varför är det viktigt med fornlämningar då? En komplicerad fråga som alla arkeologer nog har grubblat över mer än en gång. I ett större perspektiv, jämfört med vård och skolor och allt det där grundläggande som samhället behöver är fornlämingar kanske inte så viktiga. Men ändå kan studiet av det förflutna ha sina poänger. En av de viktigare i mitt tycke är tidsperspektivet. Vi lever i ett samhälle där de beslut som fattas ofta är ganska kortsiktiga. Vi är underkastade ett medieklimat där bara nuet räknas och där allt som är äldre än förra månaden är förlegat och ute. Studiet av förhistorien ger ett tidsperspektiv, lär oss att det finns ett tidsdjup fyllt av mänskligt liv, komplext och nyansrikt. 1000 år, så långt är det till det vi kallar förhistorien, kan kännas oerhört länge men är trots allt inte så många mansåldrar bort. I vår tid behövs tidsperspektivet. För om vi inte kan föreställa oss männsiskans tidsdjup bakåt, hur ska vi då kunna föreställa oss en framtid om hundra, om femhundra eller om tusen år? Och det är milt uttrykt hög tid att vi börjar fundera över det och överger kortsiktigheten om vi vill att våra barn och barnbarn och deras barn och barnbarn ska ha en någorlunda dräglig värld att leva i.

En andra poäng handlar om det förflutna som ett slags "kollektivt minne". Det kan ju låta lite flummigt och kvasiintelektuellt, men vad skulle DU vara utan ditt personliga minne? Utan livserfarenhet? Poängen är att spåren och kunskapen om det förflutna bör hanteras med varsamhet, respekt och framför allt ansvar. Motsatsen skulle vara att utsätta det "kollektiva minnet" för godtycklighet, kortsiktighet och oemotsagt missbruk. Något som jag ser som djupt olyckligt.

En tredje poång är att arkeologi helt enkelt är kul och spännande. I själva verket är det nog just de två begreppen, "kul" och "spännande" som för de flesta intresserade berättigar arkeologins existens. I förlängningen kan man undra varför exploatörer och politiker så ofta envisas med att bara enkelspårigt se arkeologin som ett hinder. Varför inte i stället utnyttja den i sina framstegsplaner? Skulle inte det faktum att Valfridsbo, om det byggs, blir uppfört på lämningarna av en många tusen år äldre bosättning i stället för att betraktas som ett irritationsmoment kunna ge en extra dimension, bli en resurs. "Byggt på forntida grund". Jag tror att det finns en och annan som skulle se det som lite extra attraktivt att ha det tidsperspektivet när man väljer boende. I stället för att gnälla kan man göra något positivt av saken?

I det specifika fallet med Valfridsbo kan man också tillägga till frågan om varför just dessa fornlämningar blivit så viktiga just nu att kunskapen om Torsåsområdets äldre historia (forntid och medeltid) är så liten att den knappt finns. Det betyder att varje förhisorisk lämning ger helt ny kunskap, kunskap som inte funnits förut. Och om man nu försöker vara lite positiv så vore det väl utmärkt om Torsåsborna fick lära sig lite mer om sin historia, vara med och bryta ny kunskapsmark. Dessa Torsåsbor som ju uppenbarligen är så stolta över sitt samhälle och så måna om dess framtid och attraktivitet.

Yngre järnålder vid Vassmolösa

2008-11-21T15:04:00.000-08:00

Den yngre järnåldern är ganska svårfångad i Möre, lämningar från denna tid berörs ytterst sällan i samband med arkeologiska undersökningar. Kunskaperna om perioden är därför inte heller så stora.

Genom den nya arkeologisatsningen på Kalmar läns museums hemsida, där man kan få tillgång till digitala rapporter hittade jag dock ett för mig tidigare helt okänt exempel på lämningar från just yngre järnålder. Det gäller en grävning (förundersökning) som länsmuseet genomförde inför tänkt exploatering vid en gård i Vassmolösa. Jag berättade redan i ett tidigare inlägg lite om Vassmolösas historia. Nu kan berättelsen alltså kompletteras med lite ny information.

I Vassmolösa ligger Möres största gravfält (Raä 48) med 140 synliga anläggningar. Det kan dateras till yngre järnålder dels för att gravformerna är de samma som på andra gravfält från samma tid, dels för att en grav har undersökts med fynd av en pilspets, ett fragment av kantbeslaget till en sköld, några spikar och slaggklumpar. Kol och brända ben visar att det har rört sig om en brandgrav. Den undersökning jag ämnar lyfta fram utfördes i nära anslutning till gravfältet.

Sökschaktningar resulterade i fynden av ett antal anläggningar i form av stolphå, odefinierade gropar och ett grophus. Grophuset syntes som en troligen oval (hela anläggningen kunde inte dokumenteras) mörkfärgning med fet jord. En provruta gav fynd av brända och obrända benfragment, kermikskärvor av ett kärl som troligen har varit en enklare bägare för hushållsbruk (son bör dateras till yngre järnålder), samt järnslagg, bl a smidesslagg. I en av de odefinierade groparna påträffades också smidesslagg.

Hur platsen ska tolkas är inte helt säkert, men troligen rör det sig om utkanten av en boplats, kanske ett verkstadsområde eller liknande. Smidesslaggen antyder att det kan ha funnits en smedja på platsen, en del av stolphålen skulle kunna vara från en sådan. Dock behövs utvidgade undersökningar för att se om stolphålen representerar några rekonstruerbara byggnader. För mig ligger det nära till hands att se lämningarna som utkanten av föregångaren till Vassmolösa by, eller det äldsta Vassmolösa om man så vill. Man kan kanske tänka sig en by med ett antal gårdar, i dess utkant fanns ett hantverksområde med en smedja som hörde till byn eller någon av dess gårdar. Här, på en höjd fanns också byns gravfält. Utanför fanns byns odlingsmark.

Historiskt kartöverlägg (detalj) med undersökningsområdet markerat, bebyggelsen i norra delen av Vassmolösa by syns med åkermarken närmast bebyggelsen, därutanför ängs och betesmarker m m (Ur: schulze 2006 - se nedan).

Källa:

Schulze, H. 2006. Vassmolösa 1:3 - kycklingstall på en boplats. Fornlämning RAÄ 48 samt oregistrerad, Vassmolösa 1:3, Ljungby sn, Kalmar kn, Småland. Arkeologisk förundersökning 2000. Nationella rapportprojektet 2006. Kalmar läns museum. Kalmar.

Kunskapsguld från Länsmuseet

2008-11-14T09:50:00.000-08:00

Slutrepliken i Bröderna Lejonhjärta kommer plötsligt för mig, "jag ser ljuset, jag ser ljuset". För jag har sett ett ljus i höstmörkret och det är Kalmar läns museum som har tänt det. Länsmuseets hemsida var för en arkeolog eller arkeologiintresserad länge tämligen tråkig. Sedan, kring början av 2000-talet lade de ut några rapporter, med de från det stora grävprojektet då väg E 22 bygdes om i spetsen. Sedan hände just ingenting, informationen började nästa får fornminnesstatus i sig själv (lagens definition på en fornlämning är ju att den ska vara en lämning av äldre tiders bruk och varaktigt övergiven).

Nu har man dock till all lycka påbörjat en större satsning på en levande arkeologiavdelning på hemsidan, med just sådana ingredienser som jag så länge har önskat mig och som de flesta länsmusei-grannar till Kalmar redan har: nämligen information om pågående grävningar och rapporter från avslutade dito som nedladdningsbara pdf-filer. Just nu finns en redogörelse för en nyligen utgrävd stenåldersboplats på Öland samt rapportmaterial från Kalmar och Borgholms kommuner att titta på och glädjas åt. Om du vill kommar till sidan kan du KLICKA HÄR .

Länsmuseet har länge varit en föregångara när det gäller förmedling till barna och skolungdom. Nu visar man att man även tar den vuxna publiken på allvar. Insatsen med att tillgängliggöra information om den arkeologiska verksamheten är verkligen lovvärd och viktig på flera sätt. Dels för att kunskapen nu kan nå till dem den egentligen måste vara avsedd för, dvs allmänheten, alla som vill ta del av förhistorien och historien, vare sig det är en professor i arkeologi eller gamla tant Berta i Hulekvill. Dels för att förmedling av kunskap naturligtvis är det enda sättet att nå ut med resultat och forskning och därigenom det enda sättet att skapa förståelse och intresse för det förflutna och dess lämningar. Ofta har exploatörer idag en förmåga att altid bli så överrumplade när de upptäcker att det finns fornlämningar "i vägen", det blir fördyrande och jobbigt och det knorras och det gråts ut i media, mörka blickar utbyts och händer knyts i fickorna. Men med förmedling av kunskap kan man, som sagt, kanske nå fram till förståelse, intresse och acceptans. Kanske arkeologin kan bli en naturlig del av den process som ett exploateringsarbete, ett bygge eller vad det nu är, innebär. Kanske man till och med kan komma ifrån de sura kommentarerna i stil med "vad ska ni med alla grejer till" och "det finns böcker, läs dem om ni vill veta hur det var förr".

I väntan på dessa eventuella, ännu sannolikt ganska fjärran, framtidsutsikter, tycker jag att alla som intresserar sig för forntiden i Kalmar län ska göra ett besök på länsmuseets hemsida, för det är den väl värd!

Månadens vykort, nr 3 - Torsås marknad

2008-10-31T15:20:00.000-07:00

Tänk er en helt vanlig dag, en helt vanlig höst-fredag en helt vanlig oktober. Begrunda nu att alla skolor i hela kommunen är stängda. Eller att en stor det av kommunens invånare är lediga från sina jobb. Tänk er ett litet sömnigt samhälle med några tusen invånare som en dag fylls till bristningsgränsen med människor. Människor som väller fram från alla håll och kanter. Busslast efter busslast tumlar ut i horder, folk går omkring överallt och trängs och bökar, trafiken är ett enda stort kaos. Att ta sig igenom samhället, som i normala fall är ett företag avklarat på några minuter, är denna dag ett hopplöst mål. ”Byn var så liten att den tog slut innan man ens hunnit halvvägs” var det nån som sa en gång, men denna dag kan man nästan förnimma storstadspuls. Vad är det då som händer? Är det kungabesök? Har Britney Spears tvingats nödlanda på byns fotbollsplan? Har Sverige fått ett OS? Nej, det är bara Torsås Nationaldag – eller Torsås marknad som det egentligen heter.

Den sista fredagen i oktober har det varit marknad i Torsås så länge jag kan minnas. Och i skolåren var det en bra dag, för det var faktiskt ledigt från skolan den dagen bara för marknadens skull. Nu för tiden märks väl inte det så tydligt eftersom dagen är en del av höstlovet. Men marknaden i Torsås har inte bara funnits så länge som jag kan minnas, utan långt före det. Hur länge vet jag inte, men den har i vart fall funnits så länge som det funnits vykort och säkert bra mycket längre. Från början var det huvudsakligen en kreatursmarknad som hölls på Torsås torg, den gamla byns centrum (idag busstorget). Men marknaden expanderade med tiden i takt med att graden av ”krimskrams” ökade och idag består den av 2,5 kilometer marknadsstånd och hade senast 25000 besökare, hur man nu lyckades räkna ut det.

Det äldsta vykort jag känner till från marknaden är från början av 1900-talet, kanske taget några år före 1910. Det kort jag presenterar här är lite yngre, taget på en regnig upplaga av marknaden troligen på 1920-talet. Kortet ingår i en serie bilder från Torsås, varav minst tre med motiv från denna marknad i olika vinklar. De är inte förlagskort, men vem som tagit dem eller vem som salufört dem är mig obekant. Kanske det är någon lokal fotoateljé som ligger bakom? Den här bilden är tagen från möbelaffärens tak mot sydöst med Allfargatan och torget i förgrunden. Bakom torget syns Brogårdsgatan och till höger om den skymtar Karlskronavägen. Torget ligger alltså i en korsning. Den historiska byn Torsås låg öster och sydöst om torget, längs Brogårdsgatan och Allfargatan. En stor del av det som är Torsås samhälle öster om torget idag var tidigare byns åkermarker. Här växte också flera industrier upp, som ångsågen och det kortlivade glasbruket. Samhällets östra del kom även att korsas av järnvägen, som nu sedan länge är försvunnen. Åt väster fanns ett område med åker och ängsmark innan man kom fram till kyrkan, som låg lite avskiljd från byn i kanten av prästgårdens ägor (som gränsade mot Torsås bys ägor). Allfargatan passerade då bakom kyrkan och prästgården, istället för som idag framför.

Förenklad kartskiss över Torsås så som det såg ut på storskifteskartan från 1840. De prickade områdena är åkermark, fyrkanter är bebyggelse. (Klicka på bilden för att se den större).

Torsås kyrka byggdes under 1200-talet. Den medeltida kyrkan var en liten hög kyrka med tjocka murar. Det anses troligt att den har haft två våningar, en kyrkovåning och en ovanvåning med oklar funktion. Några säkra belägg för ovanvåningen finns dock inte, men många Mörekyrkor hade flera våningar. Torsås by är känd i skriftliga källor sedan 1507 då et brev är daterat här. I byn redovisas sju hemman i 1500-talets jordeböcker. Byn är uppenbarligen belägen mitt i socknens äldsta kärnbygd, det styrks av ortnamnen kring Torsås. Men ytterst lite är känt om bygdens äldre historia, fornlämningar och fynd från järnålder och framåt är mycket fåtaliga. I princip är några enstaka stensättningar och kyrkan det enda material som finns att tillgå, förutom ortnamnen. Namnet Torsås betyder naturligtvis Tors ås, där Tor syftar på guden Tor. Men om det är ett ursprungligt bebyggelsenamn eller om det ursprungligen är namnet på den ås som förr löpte från Torsås och flera kilometer åt öster (men som det idag bara finns små rester kvar av) eller om det till och med döljer en äldre kultplats är okänt. Det finns inte heller några spår av storgårdar i området, men kyrkans avskilda läge kan möjligen tyda på att en sådan har funnits under tidig medeltid och att kyrkan byggdes i anslutning till denna. Prästgården skulle då kunna vara resterna av en äldre storgårdsdomän. Men det är en hypotes som det återstår att bevisa.

Personligen kan jag sörja något att inte vara nere i Torsåsbygden denna dag, inte för att marknaden lockar något vidare längre, men för att marknadsdagen i min familj betyder kroppkakor. Mums säger jag med aningen avundssjuka och går ut i köket för att steka lite Findus färdigpytt.

Grevens karta över Broby

2008-10-20T10:04:00.000-07:00

Sedan 2004 har jag haft glädjen att årligen publicera en artikel i hembygdsboken Södermörekrönikan, som är en årsbok innehållandes stort och smått om socknarna i Södermöre (Arby, Halltorp, Hagby och Voxtorp). För närvarande står jag i startgroparna för att knåpa ihop en text om bebyggelseutvecklingen i Voxtorps socken som ska bli mitt bidrag till 2009 års upplaga. Inför detta arbeta har Södermöre hembygdsförenings frontfigur, den eminente Lars Larsson haft vänligheten att förse mig med en del intressant material. Däribland landade en CD-R-skiva i brevlådan idag med de äldsta kartorna från området.

1645 slöts en för Sverige tämligen lyckosam fred i Brömsebro på gränsen mellan Småland och Blekinge. Drottning Kristina var inte sen att belöna sin närmaste och mest btrodda män och på så vis fick rikskanslern Axel Oxenstierna ta emot hela Södermöre som grevskap i förläning. Centrum för detta grevskap blev Värnanäs i Halltorp socken. I strävan att få kontroll över grevskapet upprättades kartor över flera av byarna åren 1655/56 av sonen Johan Axelsson Oxenstierna. De ritades av lantmätaren Carl Larsson Bandtleer och samlades i en så kallad geometrisk jordebok som nu mera finns i Tidöarkivet som är en del av Riksarkivets samlingar. Kartorna finns således inte tillgängliga via Lantmäteriets hemsida där i övrigt så många av våra historiska kartor finns att beskåda (och köpa kopior av för den som så önskar, dock till en tämligen dyr penning).

Därför tänkte jag det kunde vara kul att presentera en av kartorna här. Kartan föreställer Broby, en av de största och äldsta byarna i Voxtorps socken. Broby är känt sedan 1300-talet och hyste bl a en huvudgård (belagd 1406). Intressant att notera är att Voxtorp kyrka inte som den borde ligger i Voxtorp by, utan en bit in på Brobys ägor. Det finns uppenbarligen ett nära samband mellan de båda byarna, där Voxtorp sannolikt är avgärda till Broby. Kyrkan, som dateras till ca 1240-tal är en rundkyrka och troligen en privat gårdskyrka, något som tyder på att huvudgården i Broby kan ha haft betydligt äldre anor än från tidigt 1400-tal. Denna problematik kommer att få en central plats i min artikel.

Kartan över Broby. (Klicka på bilden för att förstora den)

Byn är som synes belägen längs vägen ovanför kyrkan, med fyra hemman väster om vägen och två öster om. Lita avskiljt beläget norr därom ytterligare ett hemman. Längst ner i söder ligger prästgården som enligt den senare storskifteskartan (1770) hade del i Brobys marker. Längs i norr ligger Hagbyån och på andra sidan i Hagby socken ligger Holmskvarn. Någon närmare analys av kartmaterialet har jag inte gjort ännu, men det kan kanske finnas anledning att återkomma till kartorna senare.

Med magnetometer och georadar i Avaskär - vad hände sen

2008-10-17T08:09:00.000-07:00

I januari i år skrev jag ett kort inlägg om en geofysisk prospektering med magnetometer och georadar i den nu "försvunna"medeltida blekingestaden Avaskär. Arbetet utfördes av Riksantikvarieämbetet och var beställt av länsstyrelsen i Blekinge. Resultaten som skulle ha publicerats tidigare i år har nu till slut dykt upp på sagda länsstyrelses hemsida i form av en rapport författad av Riksantikvarieämbetets personal. Rapporten är en pdf-fil och kan fritt hämtas HÄR.

Resultaten motsvarar inte direkt de förhoppningar som länsantikvarie Leif Stenholm uttryckte för media i början på året (kanske en delförklaring till varför det varit så tyst om projektet?). Undersökningarna utfördes på ömse sidor om vägen mellan Milasten och Kristianopel i anslutning till Avaskärs kapell, ett område (A) öster om vägen var 190x50 meter stort och två områden väster om vägen (B och C) var 50x13 respektive 50x8 meter stora. Tyngdpunkten av prospekteringarna låg på georadar som kompletterades med magentometer.

Avaskär idag med arkeologiska undersökningar och iakttagelser i rött. De prospekterade områdena ungefärligt utmärkta i svart. Klicka på bilden för att se den i större format. (Ur: Stenholm, L. 1984. Avaskär/Kristianopel. Medeltidsstaden 51, Riksantikvarieämbetet.).

Prospekteringarna resulterade i ett antal företeelser och spår av strukturer, "anomalier" på fackspråk. Flera av dem bedömdes som arkeologiskt intressanta, men det finns samtidigt ytterst få sammanhängande, lättolkade strukturer. Man kunde påvisa en del spår av bebyggelse och andra av människan avsatta anomalier. Men för att få klarhet i vad det egentligen är man ser krävs arkeologiska undersökningar. Dock finns i och med prospekteringskartorna möjlighet att göra små riktade provgrävningar som relativt enkelt kan ge svar. Ur antikvarisk synvinkel är materialet också värdefullt då det underlättar myndighetens bedömning och handläggning genom att visa var det kan vara värt att inrikta eventuella arkeologiska insater och vad som kan lågpriorteras eller prioritetras bort. (För mer detaljer, se rapporten på länken ovan).

Kunskapen om Avaskär är ganska begränsad. Det skriftliga materialet är sparsamt (äldsta belägget är från 1350) och de arkeologiska insatserna är få. En stensatt källare och några brunnar har dokumenterats. Staden har naturligtvis haft en kyrka, om vilken bara är känt att den haft ett rektangulärt långhus och kor med absid. En del gravar från kyrkogården har däremot undersökts. Staden bör ha haft ett rådhus, rådsmedlemmar är omtalade i skriftliga källor. Några andra källor antyder dessutom att det funnits någon typ av enklare befästning av trä, vilken anses ha legat väster om bron över Petriån. Fyndmaterialet ger inga snävare hållpunkter och är huvudsakligen senmedeltida. Det domineras av keramik, där yngre rödgods är den största kategorin. Staden anses grundad under senare hälften av 1200-talet eller det tidiga 1300-talet, men även det bygger på relativt vaga grunder. En del spår antyder ett utnyttjadnde av platsen som föregått staden. Som sagt, tämligen begränsade kunskaper. All ny information är därför av stort värde för kunskapsuppbygnaden. Prospekteringarna är ett steg på den vägen. Man får hoppas att fler steg kommer att tas.

Vad kan ni om medeltida föremål?

2008-10-02T08:05:00.000-07:00

I dag tänkte jag be er i läsekretsen om lite hjälp. 1938 företog den i Kalmar-sammanhang välbekante Harald Åkerlund en utgrävning strax norr om Kläckeberga kyrka (norr om Kalmar). Undersökningen påvisade att en gårdsanläggning funnits här och att det är högst troligt att denna har samband med kyrkan. Åkerlund menade att gården varit i bruk under tidig medeltid. Platsen är högst intressant men en närmare redogörelse får anstå till längre fram.

Den bild ni ser här nedan visar de fynd som gjordes vid utgrävningen. Förvisso har jag en egen uppfattning och spontant ger föremålen mig ett intryck av att vara hög- / senmedeltida snarare än från äldre medeltid, måhända med något enstaka undantag. Eller vad säger ni? Alla med kunskaper om medeltida artefakter ombedes härmed att göra ett utlåtande! Vad är det vi ser? Hur ska det dateras? Gärna med referenser till litteratur om ni har sådana. All hjälp emottages med största tacksamhet!