Mer stenålder på Öland

Ingen sommar utan utgrävningar. Vad som försigår inom det intresseområde som Ahinkar täcker har jag tyvärr inte sett så mycket av ännu i år. Men en utgrävning pågår i alla fall på Runbäcksområdet i Färjestaden på Öland, rapporterar tidningen Östra Småland. Artikeln ger kanske här och var ett visst intryck av att vara författad av en sommarjobbare, men den information man kan få ut är som följer.

Området som ska bebyggas med 25 bostadstomter visade sig efter en arkeologisk utredning i maj förra året gömma en tidigare okänd fornlämning. Nu är det slutundersökning som är på gång. Tre arkeologer från Kalmar läns museum är i full färd med att undersöka ett ca 45ooo kvadratmeter stort område med boplatslämningar. En stor mängd anläggningar i form av bl a stolphål, härdar och kulturlager har dokumenterats. Fynd av bl a pilspetsar och stämpelornerad (?) keramik visar att boplatsen varit i bruk åtminstone under mellanneolitikum, dvs i runda slängar mellan 3000 och 2000 f kr. Andra fynd är flintavfall från redskapstillverkning, slipade fragment från flintyxor, en stenyxa och småredskap, sådant som hör till det vanliga fyndinventariet på en boplats från denna tid.

I det här fallet har man också ägnat sig åt publik verksamhet i form av visningar för allmänheten. Förmedling är och måste vara en viktig del av den arkeologiska verksamheten. Berömvärt av länsmuseet därför att man har visat upp sitt arbete för de intresserade "massorna" - visningarna var tydligen populära med uppåt hundra deltagare. I sinom tid lär det dyka upp en rapport från grävningen. Den ser jag med spänning fram emot.

Mjölk och gener löser INTE gammal gåta?

Medan jag ägnat dagen åt att köra brevsorteringsmaskin på postterminalen har andra ägnat dagen åt att granska det avsnitt av Svt:s program Vetenskapsmagasinet som sändes igår och som jag hasteligen bloggade om därefter. Jag har dessutom själv haft tid att se och framför allt lyssna på det som sägs i programmet via web-tv. Och gårdagens artigt avvaktande entusiasm måste förbytas i skepsis.

Jag ska villigt erkänna att jag inte är någon expert på den aktuella problematiken, jag har alrig gjort någon djupare analys av förhållandet mellan gropkeramisk kultur och trattbägarkultur. En som däremot är mycket kunnig på området är min bloggarkolega Åsa Larsson som på bloggen Ting och tankar i starka (och som det verkar i stort sett helt rättvisa) ordalag tillbkavisar det som i synnerhet reportern Martin Widman påstår i programmet, baserat på genforskarna utsago. Alla intresserade rekomenderas därför att se här och här.

Några punkter kan förtjäna att lyftas fram särskillt. För det första gäller det kronologin. Den gropkeramiska traditionen existerar fram till ca 2300 f Kr, det är närmare 1000 år längre än trattbägarkulturen. Något som tv-programet helt verkar ha missat. Det gör att det resonemang som förs i programmet blir både underligt och missvisande.

För det andra tycks de skelett som DNA-analyserats komma från starkt begränsade geografiska områden. En generalisering till att resultaten skulle vara allmängiltiga faller därmed. Varför programmet undanhållit sådan information kan man ju undra... En stor del av det det som sägs baseras på resultat från Öland. På den positiva sidan betyder det, som Åsa Larsson framhållit, att det sagda nog är giltigt just för Öland, men bara där.

För det tredje framförs en minst sagt underlig syn på arkeologer. De beskrivs om man lyssnar lite noggrannare än vad jag gjorde i går närmast som ett gäng kufar som sitter och skärskådar stenyxor och keramikskärvor, till skillnad från de naturvetenskapligt skolade forskarna med djupa kunskaper och ett fritt sinne. Problemet är bara att det ovilkorligen är så att dessa keramikskärvor och stenyxor och andra lämningar av materiell kultur är det källmaterila som arkeologin måste utgå ifrån. Därmed inte sagt att man inte kan dra nytta av vad genforskning och annan naturvetenskap har att bidra med. Tvärtom. Men ett omsorgsfullt, vetenskapligt studium av det arkeologiska källmaterialet har mycket att säga och är i högsta grad relevant för att vi ska kunna veta något om forntiden. Vetenskapsmagsinets reportage förmedlar en annan bild men tar inte hänsyn till att en del av genforskarna verkar ha en ganska vag uppfattning om den period som de vill studera. Jag anar en stark övertro på genforskningen hos programmakarna, ett okritisk anammande. Men trots allt är det ju så att man inte bara kan hänvisa till gener hit och dit och tro att det är svaret på allting.

Och så vidare. Sammanfattningsvis ser jag mig nödsakad att ta tillbaka en stor del av den försiktiga optimism jag kände för ett knappt dygn sedan. Och det är trist. Mycket trist. Speciellt om det är så att Svt -våran statliga televison- har förmedlat en förljugen bild som innehåller förvrängd information och rena vantolkningar. I så fall är Vetenskapsmagasinets missvisande förmedling av ett stycke stenålder inte ett dugg bättre än Populär Arkeologis missvisande förmedling av ett stycke Kalmarhistoria.

Mjölk och gener löser gammal gåta?

Idag tog Svt:s program Vetenskapsmagasinet upp en klassisk gammal stenåldersgåta, nämnligen den om vad de två kulturerna trattbägare och gropkeramiker (uppkallade efter respektive typiska keramikformer) representerar. Enligt ny genforskning på dna från skelett från perioden (ca 4200-3200 f Kr) så rör det sig om två genetiskt skilda populationer, två olika folkslag. Gropkeramikerna skulle enligt de nya rönen vara ett folk som kommit invandrande från öster för att efter ungefär 1000 år försvinna ur historien, av oklar anledning.

För hundra år sedan hade detta inte varit särskillt kontroversiellt. Då förklarades alla skillnader i materiell kultur med folkförflyttningar, ofta i form av invationer. Ett folkslag har kommit invandrande och trängt undan ett annat. Den moderna arkeologin har däremot velat förklara olika materiella och kulturella uttryck på andra sätt. Man menar att det rör sig om samma folkslag, skillnaderna beror istället på olika försörjningsstrategier, olika kulturell och social identitet och så vidare.

Är de genetiska resultaten riktiga - vilket genforskarna i tv-programmet är säkra på - finns det alltså anledning att tänka om. Men vad det kommer att innebära för forskningen på sikt torde ännu vara oklart. Den dramatik som kommer att skaka det arkeologiska forskarsamhället framöver om man får tro Vetenskapsmagsinet är måhända överdriven. För en och annan blir det säkert svårt att ta till sig resultaten. På sikt tror jag ändå de kommer att bakas in och bli en naturlig del av kunskapen om stenåldern. Det ligger ju lite i arkeologins natur att nya upptäckter med gämna mellanrum skakar om lite, tvingar oss att tänka i nya banor, utveckla vårt kunnande om forntiden. Det behöver knappas vara lustigare än så.

Trattbägarna var en jordbrukande befolkning, medan gropkeramikerna levde som smalare och jägare längs kusterna. Sälfångst och fiske spelade en viktig roll i gropkeramikernas ekonomi. Som bekant var det den jordbrukande kulturen som gick "segrande" ur denna motsättning. Jordbrukarsamhället blev den enda strategin och under följande perioder (bronsålder, järnålder) lades grunden till det samhälle vi ännu lever inom. Enligt den genetiska forskningen kan en viktig bidragande orsak till detta vara komjölk. Eller mer korrekt det faktum att jordbrukarpopulatinen hade en gen som gjorde det möjligt att bryta ner laktos och därmed kunna dricka komjölk i vuxen ålder. Denna gen saknades hos den gropkermaiska populationen.

Slutligen måste jag framhålla det faktum att tv-programet till stor del utspelade sig på Öland, med Kalmar läns museums arkeolog Ludvig Papmehl-Dufay i centrum. Att sveriges televison ägnar den öländska stenåldersarkeologin uppmärksamhet måste förmodligen bara det beskrivas som en smärre sensation! Inspelningen ägde rum på den utgrävning som Ludvig för några veckor sedan gästbloggade om här på Ahimkar. Dessutom spelade den gotländska gropkeramik-lokalen Ajvide en viktig roll i programmet, därför att flera av de skelett som genforskarna använt kommer härifrån. Ajvid var platsen för mina seminarieutgrävningar i två omgångar när jag pluggade till arkeolog. En spännande plats som väcker många personliga minnen.

Det aktuella avsnittet kan man se genom att klicka Här från och med nu och 30 dagar framöver (tror jag). Säkert går programmet i repris, fast jag inte lyckades reda ut när. Men håll utkik!

Från en nyligen avslutad utgrävning i Resmo på Öland

Som jag vid några tillfällen berättat har under det senaste året flera utgrävningar givit spännande fynd från stenåldern på Öland. Nyligen avslutades ännu en intressant utgrävning vid Resmo på södra Öland. Idag gästbloggar undersökningens grävledare, Ludvig Papmehl-Dufay, arkeolog vid Kalmar läns museum om resultaten i ett inlägg som jag har den stora glädjen att få presentera här nedan:

--------------------------------------------

Som inbiten stenåldersarkeolog och Ölands-disputerad är det väldigt roligt att jobba i Kalmar län. Ännu mer smaskigt blir det när man hittar, och får möjlighet att undersöka, en fyndrik tidigneolitisk trattbägarboplats i Resmo på sydvästra Öland. Just det här har jag haft nöjet att få uppleva under de senaste par månaderna.

Boplatsen upptäcktes under slutet av februari i samband med en förundersökning inför planerad villabebyggelse. Platsen i fråga är belägen i en västsluttning upp mot landborgen, på ca 37-41 m ö h ungefär 400 m NV om Resmo kyrka och 250 m NV om den nordligaste av de fyra megalitgravarna i området. Det faktum att en dös och tre gånggrifter finns på Öland, alla dessutom i Resmo socken och tre av dem tätt samlade i Mysinge några km söder om kyrkan, har allt sedan den sydligaste graven undersöktes för precis 100 år sedan (se T J Arne i Fornvännen 1909) varit föremål för mycket diskussion om inflytande från danskt och skånskt håll i samband med jordbrukets introduktion i området. I samband med länsmuseets stora stenåldersinventering på Öland under 1990-talet påträffades ett mycket stort antal förmodade boplatser, inte minst i Mörbylångadalen nedanför megalitgravarna. På ett flertal av platserna påträffades slipade flintavslag och yxfragment, vilka antydde en samtidighet mellan boplatserna och megalitgravarna. Tills för några veckor sedan hade emellertid ingen mer omfattande arkeologisk undersökning utförts av en trattbägarboplats på Öland, vilket gör resultaten från den här aktuella undersökningen mycket intressanta.

Förundersökningen kunde i nordöstra hörnet av området påvisa ett fyndrikt kulturlager innehållandes flinta, brända ben och stora mängder keramik, den senare karaktäriserad av snördekorerade trattbägare. På de västra delarna av undersökningsområdet, till synes rumsligt avskiljt från det fyndrika kulturlagret, framkom anläggningar och kulturlager av helt annan karaktär och som inledningsvis förmodades vara yngre än neolitikum. Anläggningarna utgjordes här av stora gropar, några stolphål och en härd. Längst i väster fanns dessutom ett kulturlager innehållandes ytterst få fynd av flinta och keramik. Inga typologiskt daterbara fynd framkom i områdets västra del under förundersökningen.

Inför slutundersökningen gjordes i samråd med länsstyrelsen bedömningen att störst kunskapspotential låg i de tidigneolitiska lämningarna, inte minst med tanke på relationen till omgivande lämningar. På de västra lägre belägna delarna av området var strategin att bana av kring de mest anläggningstäta områdena samt mäta in och snitta ett urval anläggningar, medan det neolitiska kulturlagret i nordöst skulle banas av och avgränsas, undersökas med provrutor och slutligen schaktas bort i syfte att få fram underliggande anläggningar.


Kulturlagret i nordöst sett från söder

Kulturlagret i nordöst visade sig vara mycket fyndrikt, omkring 0,1-0,25 m tjockt och innehålla framförallt stora mängder homogent formgiven trattbägarkeramik, nästan uteslutande dekorerad med snörintryck under mynningen. Typologiskt bör denna keramik kunna dateras till tidigneolitikums andra hälft (ca 3600-3300 f Kr), kanske även delar av den första. Flintan domineras av sydskandinavisk flinta, och innefattar bland annat ett antal fragment av slipade yxor, ett par skrapor samt en tvärpil.


Fragment av slipad flintyxa

Anläggningarna och kulturlagret på de lägre liggande delarna i väst visade sig vara mer intressanta och kluriga än vad som först verkade vara fallet. Stora gropar på rad, med ordentliga härdar intill liksom spridda stolphål och generellt sett få fynd –det var inte lätt att bena ut vad som hänt på platsen och när. Först mot mitten av sista veckan dök de första daterbara fynden upp, i form av stora mängder snördekorerad trattbägarkeramik i en av de stora groparna. Formgivningen är identisk med den som är rikligt representerad i kulturlagret i nordöst, vilket tyder på att lämningarna i hela området troligen ska betraktas som samtida trots sina markanta olikheter i karaktär och innehåll.


Snördekorerad trattbägarkeramik, preliminärt daterad till TNII

I samma stora grop påträffades även fyra kindtänder av ko, vilket om den typologiska och kontextuella dateringen stämmer utgör de äldsta fynden av nötboskap i Kalmar län så långt.

Tänderna från Kalmar läns kanske äldsta ko penslas fram

I ytterligare en anläggning på den västra ytan hittades snördekorerad trattbägarkeramik, och under inomhusarbetet är det nu en stor utmaning att klura ut vad de sinsemellan mycket olikartade, men av allt att döma samtida, ytorna inom området representerar.

Under två dagar i början av grävningen hade vi besök av Sveriges television, som filmade inför ett halvtimmesprogram om TRB och GRK (once in a lifetime!) som ska sändas i Vetenskapsmagasinet den 6e maj. Håll utkik!

Sveriges Television på besök i Resmo

Väl mött,

Ludde Papmehl-Dufay

Spännande stenålder på Öland

Att Öland är ett rikt område när det gäller fornlämningar och fynd är inget nytt. På bloggen Ting och Tankar berättar Åsa M Larsson om ett intressant stenåldersfynd. Vid en rutinmässig utredning utförd av länsmuseets arkeolg Ludvig Papmehl-Dufay i Kolstad mellan Borgholm och Köpingsvik berördes ett par boplatsområden i åkermark. Fynd från platsen pekade på övergången mellan sten- och bronsålder. I området finns en igenväxt våtmark av något slag och när man schaktade här påträffades på ca en meters djup rikligt med välbevarat trä. Bl a rör det sig om tydligt tillhuggna plankor och en cirkelrund mörkfärgning, ca 60 cm i diameter, som visade sig vara resterna av ett träkärl. När C 14-analyserna nyligen anlände till länsmuseet visade det sig att dessa träföremål var från senneolitikum, dvs slutet av stenåldern för omkring 4000 år sedan! Att finna träföremål av så hög ålder är extremt ovanligt. Lite träbitar kan ju låta tämligen trist, men för forskningen är detta ett minst lika spännande och viktigt fynd som tjusiga upptäckter av mer ädla material. Det visar också att det är viktigt att inte bortse från låglänta, vattensjuka områden intill boplatserna i samband med arkeologiska insatser. Öland bjuder på ännu ett unikt fynd ur sin rika arkeologi-flora.

I kategorin "vad hände sedan" kan ett annat öländskt fynd lyftas fram. Som tidigare rapporterats här påträffade under en annan rutinundersökning i Köpingsvik (Tings Ene 1:1) förra året resterna av vad som ansågs kunna vara Kalmar läns äldsta grav. Under det arkeologiseminarium som nyligen hölls i Blankaholm berättade Ludvig Papmehl-Dufay om senaste nytt om detta fynd. Fyndet påträffades i ett kulturlager som även innehöll vikingatida begravningar. Den aktuella graven överlagrades av ett kulturlager av senmesolitisk karaktär, dvs ca 4000 f Kr. Skelettet var mycket dåligt bevarat och kunde inte tas upp och inte heller dateras med C-14. En kolbit tagen under skelettets vänstra axel kunde däremot dateras med C 14-analys till ca 4000 f Kr. Eftersom kulbiten låg under skelettet kan graven alltså inte vara äldre än så. Med det överliggande kulturlagret bör det betyda att graven är från denna tid, runt 4000 f Kr. Någon närmare datering går inte att få. Tillsammans med en grav från Alby blir graven en av länets två äldsta kända gravar. Eftersom markägaren nu inte får använda den aktuella tomten bekostades utgrävningarna av länsstyrelsen i Kalmar, som efter undersökningen ansett fyndet så pass intressant att ingenting får röras mer. Locket på alltså, även för fortsatt forskning. Att man kan tycka att länsstyrelsens ofta drivna tes att ju intressantare ett fynd är desto angelägnare är det att inte veta något om det ibland kan te sig ganska olustig är en annan historia. De senare uppgifterna är hämtade ur en artikel ur tidningen Barometern (08-02-29).

Desto mer positivt angående länsstyrelsen är att de har lämnat ett bidrag på 820 000 kronor för upprättandet av ett arkeologiskt register över Köpingsvik, detta enligt samma Barometern-artikel. Här ska finnas uppgifter om alla arekologiska undersökningar i Köpingsvik, ca 300 schakt, och underlag för bedömning och lokalisering av fornlämningar. På så vis erhålls en överskådlig bild av Köpingsviks ofta komplexa fornlämningsmiljö. Arbetet ska utföras av Kalmar läns museum och vara klart i mars 2009.

Terra sigillata-fynd publicerat / Samian ware find published

(To read this entry in English, please scroll down)

Fornvännen är Sveriges främsta vetenskapliga tidskrift för arkeologisk och antikvarisk forskning. Denna status till trots har Fornvännen den sunda inställningen att alla som har en relevant frågeställning och är kapabel att diskutera och belägga sin ståndpunkt enligt vedertagna vetenskapliga principer, har en chans att få publicera sig i tidskriften. Utan att göra avkall på vetenskaplig standard är Fornvännen alltså inte bara ett forum för forskareliten.

Nu är årets höstnummer (nr 3/2007) nyligen utkommet. I detta nummer har jag själv haft förmånen att vara författare till en (förvisso ganska kort) artikel med anledning av det fynd av en skärva Terra sigillata som jag gjorde i våras. Tidigare presenterad på denna blogg.

Terra sigillata-skärvan från Söderåkra, fram och baksida. Skärvan är 53x27 mm stor och dekorerad med en så kallad "äggstav". Skärvan är nästan osannolikt välbevarad, hade det inte varit för äggstaven hade jag antagligen kastat bort den vid fyndtillfället i tron att den var ny. - The samian ware from Söderåkra. (Foto förf).

Fyndet påträffades av en slump i en rotvälta på ett gravfält norr om samhället Söderåkra ( i Möres och Kalmar läns sydligaste kustsocken med samma namn). Terra sigillata är en formpressad keramiktyp som tillverkades i Romarrikets provinser århundradena närmast efter Kristi födelse. I Romarriket var denna keramik vanlig, men utanför imperiets gränser förekommer den ytterst sällan. Från hela Skandinavien är endast 19 fynd kända, varav fyra från Sverige och de resterande från Danmark. Söderåkrafyndet blir det tjugonde i Skandinavien.

För att kort sammanfatta artikeln i Fornvännen: Fyndet från Söderåkra är inte tillfredställande identifierat, men kan möjligen vara en del av en skål (av en typ kallad 'Dragendorff 37'), kanske tillverkad i ostgallien eller Rheinzabern och kan kanske dateras till 100-talet e Kr. Det skulle i så fall stämma väl överens med merparten av de tidigare fynden av Terra sigillata från Skandinavien.

Ett exempel på en 'skål' av typen Dragendorff 37. -A bowl of the type Dragendorff 37. (Ur: Lund-Hansen 1987).

Romerska importföremål i Skandinavien är starkt förknippade med den tidens aristokrati. De flesta fynden är påträffade i gravar. Några sigillata-kärl från Danmark har ingått i några av de exklusivaste gravutrustningar vi känner till från nordiskt område under romersk järnålder (0-400 e Kr). Några av Terra sigillata-fynden är påträffade på boplatser. Ett sådant är från Vittene i Västergötland, en plats mest känd för en av de största guldskatter som hittats i Sverige. Allt detta understryker Terra sigillatans roll i de nordiska samhällena som en slags exklusiv lyxkeramik.

Småland är inte känt för att vara något av de rikare områdena under romersk järnålder och definitivt inte för sina fynd av romerska importföremål. Faktum är att Söderåkrafyndet är ett av de första spåren av romersk import man känner till från landskapet. Just Söderåkra socken utmärker sig dock något genom en del fynd och platser. Redan under förromersk järnålder (500 f Kr - 0) förekom omfattande järnframställning, arkeologiskt dokumenterat genom en större järnframställningsplats bara några kilometer från platsen där Terra sigillata-fyndet gjordes. C 14-prover visar att järnhanteringen hade sin storehetstid mellan 400-200 f Kr på denna plats. Omedelbart norr om järnframställningsplatsen har en boplats från romersk järnålder undersökts. Det speciella med denna boplats är att man kunde konstatera en omfattande odling av råg. Det är ett av de tidigaste beläggen för rågodling i Sverige, odling av råg sker normalt inte i större skala förrän under medeltid. Den dominerande grödan under romersk järnålder var normalt korn. Det har ansetts att rågodlingen kan peka på direktkontakter med kontinenten. På ett gravfält alldeles i närheten av boplatsen har en fynddepå hittats vid kanten av en gravanläggning. Denna innehöll flera pärlor, en romersk silverdenar och tre släta, hamrade fingerringar i silver och guld. Seden att bära fingerring har romersk ursprung.

Från socknen kommer även två så kallade ormhuvudhalsringar av guld, en hel och ett fragment. Dessa kan dateras till 2-300-talet e Kr. Det är två av totalt 13 romartida guldfynd i hela Småland. I övriga Möre utmärker sig området kring Kalmar stad genom ett antal fynd av romerska silvermynt (denarer). Den största delen av alla kända myntfynd från romersk järnålder i Småland är från kalmarområdet. Från socknarna Hagby och Voxtorp kommer också fynden av ett romerskt bronsmynt respektive ett fragment av en romersk bronskittel.

Samtidigt som Möreområdet framträder med flera fynd som har direkt eller indirekt romerskt ursprung och/eller vittnar om elitära miljöer måste det emellertid framhållas att fastlandssidan av Kalmar sund befinner sig helt i skuggan av Öland. Öland är ett av de rikaste områdena i Skandinavien vad gäller romersk import, men även i fråga om guldföremål från perioden. Ön kännetecknas även av flertaliga vapengravar från romersk järnålder, något som helt saknas i Möre. Hypotetiskt kan man kanske tänka sig att Möre har haft rollen av ett produktionsområde, som har försett det rika Öland med t ex järn. De som kontrollerade utförseln av varor från fastlandet har säkert haft möjlighet att tillskansa sig ett överskott som delvis har omsatts i prestigefyllda statusföremål som t ex Terra sigillata. Men om fyndet från Söderåkra har kommit via öländska kontakter eller direkt från kontinenten lär vi aldrig få veta. Inga fynd av Terra sigillata är ännu kända på Öland.

--------------------------------------------------------------------------------

The Journal of Swedish Antiquarian research (Fornvännen) is Swedens most prestigious journal for archaeological and antiquarian research. In the recent number of the journal I had the opportunity to publish a shorter essay on a find of Samian ware that I was lucky enough to make in the roots of a turned up tree on cemetery in May this year.

The find was made in the province of Småland, in Söderåkra parish along the southeast coast plain of the region called Möre, in Sweden. In short this is an abstract of the article and what is said in Swedish above in this text. The sherd is 53x27 mm and decorated with a so called eggstaff. Samian ware was made in the provinces of the Roman empire during the first centuries AD. This particular sherd is not yet satisfactory identified, but may come from a bowl of a type called ‘Dragendorff 37’, may have been mad in the east Gallic areas or around Rheinzabern and may be dated to the 2:nd century AD. That would, if it is the case, fit in nicely with the other 19 finds of Samian ware that are known from Scandinavia.

Samian ware (as is the case with all artefacts imported from the Roman empire) was in the Scandinavian society of Roman Iron Age (0-400 AD) closely connected with the aristocrats of the time. The known finds comes from very rich graves or special settlements. Thus Samian ware was in Scandinavia held in very high status by the most prestigious people in Roman Iron Age society.

Småland is not known as a rich are during Roman Iron Age, and very few finds of Roman import are known from the province. Many of the more aristocratic finds from Småland is as a matter of fact found in the region of Möre. Two neck rings of gold, most of the known finds of Roman silver denari coins from Småland, a fragment of a Roman bronze cauldron, three finger rings of silver and gold, all that is from Möre. That said, Möre is very poor compared to the Island of Öland, on the other side of Kalmar Sound. Öland is known as one of the richest areas in Scandinavia during the Roman Iron Age when it comes to imported Roman artefacts, gold and weapon graves. Maybe Möre is to be understood as a production area that provided Öland with for instance iron. The people who controlled the local export might have become rather wealthy and so have invested some of their wealth into prestigious artefact, such as Samina ware. But there are at the same time evidences that suggests that the inhabitants of Möre have had more direct contacts with the European continent. And probably we will never know whether the Samian bowl from Söderåkra came via the mighty Öland or on some direct rote from the continent. But it does point to the fact that some rich family with wide contacts and knowledge of the aristocratic codes of the time must have lived in the Söderåkra area almost 2000 years ago.

Försmak från Gråborg borgar för spännande resultat

En magnetometer är ett instrument som mäter jordens magnetfält. Genom att mäta olika materials olika magnetiska egenskaper kan man på så vis få en bild av arkelogiska lämningar dolda under jord. Så kallade prospekteringar med magnetometer har varit en del på tapeten i Sverige den senaste tiden. En plats som har undersökts med magnetometer är Gråborg, Ölands största fornborg.


Bilden föreställer tidigare arkeologiska undersökningar i Gråborg. Foto:förf.

Några små "försmakar" av vad dessa mätningar givit för resultat har kommit under året och nu ska enligt uppgift rapporten komma ut inom en inte allt för avlägsen framtid. Av den information som redan finns tillgänglig kan man bl a konstatera att borgen vid något tillfälle har omgivits av en vallgrav. Man kunde också konstatera att det funnits en bebyggelse utanför borgen som tidigare varit helt okänd, bestående av fem hus, spår av vägar och några difusa strukturer som kan ha varit hantverksplatser. Dessa fynd ledde till att det gavs klartecken för att mäta in hela området runt Gråborg, även inne i borgen, totalt 14 hektar.

En av de inblandade i projektet, Robert Danielsson, avslöjade härom dagen att mätningarna visar spåren från ett större samhälle med över 60 byggnader och en infrastruktur av vägar som leder till platser med olika funktioner i omgivningen. De största godbitarna håller man dock på enligt Danielsson för att man vill vara riktigt säkra innan man släpper informationen.

Det hela låter onekligen mycket spännande och jag är nog inte den ende som med spänning ser fram emot rapporten. När den dyker upp kan ni räkna med att jag kommer att hojta här och även ge ett litet referat så fort jag själv har fått möjlighet att läsa den.

Nu väntas bruket av magnetometer att få stor betydelse t ex inom uppdragsarkeologin allt eftersom metoden förbättras och kostnaderna därmed sjunker. En del har till och med hävdat att instrumentet ska göra mycket av den "vanliga" arkeologiska verksamheten överflödig. Att det skulle gå så långt är knappast troligt. Fortfarande kommer "vanliga" utgrävnigar att behövas då det är många frågor som bara kan besvaras på detta sätt. Däremot kan användningen av magnetometer efektivisera den arkeologiska verksamheten och ge svar på till vilka platser grävningsinsatserna ska koncentreras.

Andra platser där magnetometer har använts är t ex Ale stenar i Skåne, Birka, och senast i Kaga utanför Linköping.

Kalmar läns äldsta grav?

Under en arkeologisk förundersökning vid Köpingsvik på Öland har Kalmar läns museums arkeologer påträffat en grav som tros vara den äldsta som har hittats i Kalmar län, rapporterar lokaltidningarna Barometern och Östran idag (2007-09-25). Enligt arkeolog Ludvig Papmehl-Dufay kan man med ledning av underökningens resultat sluta sig till att graven är mins 6000 år gammal. Vad dessa "resultat" består av framgår däremot inte. Skelettet som var i ganska dåligt skick har transporterats till Länsmuseet i Kalmar där det ska konserveras och analyseras.

Den enda säkra gravgåva som påträffades var en flintskrapa placerad vid skelettets vänstra armbåge. Den döde hade lagts på rygg i graven med benen lätt böjda och med korslagda fötter. Den vänstra armen låg längs med sidan och den andra var lagd över magen.

Den äldsta grav man tidigare känt till var just omkring 6000 år gammal (dvs från övergången mellan äldre och yngre stenålder) och påträffades också på Öland, vid Alby 1970. Nu hoppas man att den "nya" graven ska vara betydligt äldre och ge ny viktig kunskap om Ölands äldre stenålder.

Se tidningsartiklarna med bilder HÄR och HÄR .

Tillägg 2007-09-26: De resultat som nämns ovan utan förklaring har idag fått sin förklaring. Ludvig (nämnde arkeolog) berättar i en kommentar att anledningen till att graven antas vara misnt 6000 år gammal är att den överlagrades av ett kulturlager. I detta lager påträffades pilspetsar, så kallade tvärpilar. Dateringen av tvärpilar är i och för sig en aning vag i Kalmarsundsregionen, sydskandinaviska typologier för tvärpilar är t ex inte tillämbara här. Men det bör ändå betyda att kulturlagret hamnar i tiden runt 4000 f Kr och att graven således måste vara äldre än så. Tack 'Ludde' för informationen!

Undersökning på Öland

Att ha koll på vad som pågår inom den arkeologiska verksamheten i Kalmar län är verkligen ingen lätt uppgift. Mycket av det som görs har en tendens att passera i stort sett obemärkt förbi.
Då och då sipprar emellertid nyheter om pågående undersökningar ut i lokalpressen. Sålunda rapporterar t ex tidningen Östra Småland (2007-09-01) att en boplatsundersökning pågår vid Blå Rör, Björkviken på Öland. Efter avbaning av ett större område där det ska byggas lägenheter framträdde ett flertal anläggningar i form av härdar eller dylikt, rapporterar tdningen. Några anmärkningsvärda fynd hade inte gjorts när artikeln skrevs. Några brända ben och en kolgrop (ska vara kokgrop?) har hittats berättar antikvarie Kenneth Alexandersson vid Kalmar läns museum för tidningen. Boplatsen är intressant då den ligger nära Ölands största bronsåldersröse, Blå Rör.

Länk till artikeln HÄR .

Gropkeramsika fynd på Öland

På Ölands sydspets ligger Ottenby kungsgård. Området häomkring har ansetts vara av stort kulturhistoriskt värde och som del av södra Öland ingår det nu i UNESCO:s världsarvslista. Området kring Ottenby är arkeologiskt mest känt för lämningar från yngre järnålder och tidig medeltid, bl a med ett stort gravfält, bosättningsfynd ett medeltida kapell och ett fiskeläge från samma tid. Diverse kungliga jordägare understryker områdets betydelse under tidig medeltid.

Omedelbart söder om Ottenby kungsgård upptäcktes emellertid en stenåldersboplats 1989, då en gödselbrunn skulle anläggas. Det visade sig att platsen kunde dateras till gropkermaisk tid. Den blev därmed den andra kända platsen på Öland från denna tid. Sedan tidigare är en gropkeramisk boplats känd vid Köpingsvik (norr om Borgholm). Boplatsen vid Ottenby Kungsgård har nu varit föremål för undersökningar inom forskningsprojektet Vi och dom: kulturell identitet under mellanneolitikum, som drivs i samarbete mellan bl a Arkeologiska forskningslaboratoriet i Stockholm och Högskolan i Kalmar. Under augusti - september 2004 utfördes en utgrävning av platsen, vilken nu har avrapporterats.


Exempel på gropkeramik, här som en fyndteckning. Det flitiga användandet av den karaktäristiska runda gropen i dekoren har gett upphov till namnet.


Fyndmaterialet dominerades av keramik, närmare bestämt ca 23 kilo. Benmaterialet hörde främst från martima arter - säl och fisk, men även ben från svin och får/get var rikligt företrädda i de uppemot halvmetern tjocka kulturlagren. Flintan dominerades av lokal så kallad ordovicisk flinta. Därutöver påträffades en del mer enstaka fynd från senare perioder.

Keramiken bestod till största delen av så kallad gropkeramik. Denna keramik, ofta dekorerad med små gropar, har gett upphov till namnet "gropkeramisk kultur". (Begreppet "kultur" är emellertid omdiksuterat). En mindre andel så kallad stridsyxekeramik påträffades också. Det kan röra sig om en senare aktivitetsfas, men likaväl vara ett samtida inslag. Keramiken daterar platsen huvudsakligen till 3300-2700 f kr (MN A), med vissa antydningar till påföljande period 2700-2300 f Kr (MN B - stridsyxeperioden). Rapportens författare menar att keramiken ansluter till en sydlig grupp med stora likheter med fynd från framför allt Blekinge och (delvis) Skåne. Inom denna grupp fanns dock även påtagliga skilnader. Man kan förklara dessa som en kronologisk åtskillnad, men den förklaringen är enligt författarna samtidigt otillräcklig. Man bör istället även betona keramikens och keramikernas roll i samhället. Med ledning av keramikens utseende och sammansättning kan keramikerhantverket ha varit betydelsefullt i sitt sociala sammanhang.

För att se rapporten i sin helhet kan man besöka Arkeologiska forskningslaboratoriets hemsida
http://www.archaeology.su.se/pub/jsp/polopoly.jsp?d=1370 och där gå in på "publikationer" och "rapporter".