Mjölk och gener löser INTE gammal gåta?

Medan jag ägnat dagen åt att köra brevsorteringsmaskin på postterminalen har andra ägnat dagen åt att granska det avsnitt av Svt:s program Vetenskapsmagasinet som sändes igår och som jag hasteligen bloggade om därefter. Jag har dessutom själv haft tid att se och framför allt lyssna på det som sägs i programmet via web-tv. Och gårdagens artigt avvaktande entusiasm måste förbytas i skepsis.

Jag ska villigt erkänna att jag inte är någon expert på den aktuella problematiken, jag har alrig gjort någon djupare analys av förhållandet mellan gropkeramisk kultur och trattbägarkultur. En som däremot är mycket kunnig på området är min bloggarkolega Åsa Larsson som på bloggen Ting och tankar i starka (och som det verkar i stort sett helt rättvisa) ordalag tillbkavisar det som i synnerhet reportern Martin Widman påstår i programmet, baserat på genforskarna utsago. Alla intresserade rekomenderas därför att se här och här.

Några punkter kan förtjäna att lyftas fram särskillt. För det första gäller det kronologin. Den gropkeramiska traditionen existerar fram till ca 2300 f Kr, det är närmare 1000 år längre än trattbägarkulturen. Något som tv-programet helt verkar ha missat. Det gör att det resonemang som förs i programmet blir både underligt och missvisande.

För det andra tycks de skelett som DNA-analyserats komma från starkt begränsade geografiska områden. En generalisering till att resultaten skulle vara allmängiltiga faller därmed. Varför programmet undanhållit sådan information kan man ju undra... En stor del av det det som sägs baseras på resultat från Öland. På den positiva sidan betyder det, som Åsa Larsson framhållit, att det sagda nog är giltigt just för Öland, men bara där.

För det tredje framförs en minst sagt underlig syn på arkeologer. De beskrivs om man lyssnar lite noggrannare än vad jag gjorde i går närmast som ett gäng kufar som sitter och skärskådar stenyxor och keramikskärvor, till skillnad från de naturvetenskapligt skolade forskarna med djupa kunskaper och ett fritt sinne. Problemet är bara att det ovilkorligen är så att dessa keramikskärvor och stenyxor och andra lämningar av materiell kultur är det källmaterila som arkeologin måste utgå ifrån. Därmed inte sagt att man inte kan dra nytta av vad genforskning och annan naturvetenskap har att bidra med. Tvärtom. Men ett omsorgsfullt, vetenskapligt studium av det arkeologiska källmaterialet har mycket att säga och är i högsta grad relevant för att vi ska kunna veta något om forntiden. Vetenskapsmagsinets reportage förmedlar en annan bild men tar inte hänsyn till att en del av genforskarna verkar ha en ganska vag uppfattning om den period som de vill studera. Jag anar en stark övertro på genforskningen hos programmakarna, ett okritisk anammande. Men trots allt är det ju så att man inte bara kan hänvisa till gener hit och dit och tro att det är svaret på allting.

Och så vidare. Sammanfattningsvis ser jag mig nödsakad att ta tillbaka en stor del av den försiktiga optimism jag kände för ett knappt dygn sedan. Och det är trist. Mycket trist. Speciellt om det är så att Svt -våran statliga televison- har förmedlat en förljugen bild som innehåller förvrängd information och rena vantolkningar. I så fall är Vetenskapsmagasinets missvisande förmedling av ett stycke stenålder inte ett dugg bättre än Populär Arkeologis missvisande förmedling av ett stycke Kalmarhistoria.

Birka låg i Kalmar eller konsten att koka soppa på en karta

Alla vet väl att den vikingatida stadsbildningen Birka låg på ön Björkö i Mälaren. De olika utgrävningarna, stadsvall, gravfält, tv-program, missionären Ansgar som ska ha besökt staden på 800-talet... allt det där torde vara mer eller mindre bekant för de flesta. Men ack vad fel ni hadde! I dagarna har loklapressen basunerat ut att så inte alls var fallet. Birka låg i Berga i Kalmar, så det så! Det är i alla fall vad en lokal amatörforskare hävdar i en ny bok, efter 15 års "forskning".

Tidningen Östra Småland meddelade på torsdagen (29/11) att dessa "sensationella resultat" i grunden bygger på att en herr Amatörforskare genom studier av kartor och topografi kunnat skapa sig en ungefärlig bild av den vikingatida kustlinjen. Platån vid Berga centrum framstår därigenom, tillsammans med de närbelägna gravfälten vid Djurängen (RAÄ 14, 15, Kalmar sn) samt ett område som anses ha utgjort en lagun under vikingatid (= utmärkt, välvalt och lättskyddat hamnläge) som "det naturliga valet för fornstaden". Kalmar var enligt herr Amatörforskare inte alls någon "vit fläck på kartan" under vikingatiden och den existerade långt före medeltidsstaden på 1200-talet. Med orter som Rinkaby, Smedby och Hossmo som "förorter".


Bild från garvfälten vid Djurängen. Tyvärr inte så tillgängliga trots sitt läge i staden nära promenadstråk och cykelvägar. (foto: förf).

För den arkeologiskt och historiskt initierade är det lätt att inse stollighetsgraden i dylika påståenden. Det hela kunde väl passera som en lätt underhållande kuriositet, vi kunde låta oss raoas av det bisarra i hypoteseran och att någon faktiskt ägnat 15 år av sitt liv åt detta luftslottsbygge. Om det inte hade varit för några små, men inte helt oväsentliga invändningar. Sådana här mer eller mindre stolliga idéer tilltalar media, som gärna blåser upp dem av olika anledningar: för att det är en "kul nyhet", för att stå på den svages sida mot de stora stygga akademikerna, på grund av sensationslystnad, på grund av okunskap eller ointresse inför sannaingen och så vidare. Seriös forskning får sällan detta medieutrymme om den inte innehåller något som är just sensationellt, ovanligt eller roligt. Vi verkar allt mer vara påväg mot ett medieklimat där allt som inte kan sammanfattas på 30 minuter med reklampaus inte anses vara säljbart till allmänheten. Där allt som inte "sticker ut" är för tråkigt (lite märkligt med tanke på att vi lever i ett samhälle som i många andra fall så till den milda grad fruktar allt som "sticker ut").

Men historieförmedling (och kunskapsförmedling i allmänhet) kräver ett visst ansvar. Vare sig man tycker historien är viktig eller inte för samtiden har man som förmedlare ett ansvar för att ge en i grunden så sann och vetenskapligt underbygd bild som möjligt av det förflutna. Jodå man kan tillåta sig ett visst spekulerande, att bygga upp hypoteser eller "färglägga" berättelsen med fria fantasier. Men bara om man är mycket tydlig med vad som är fakta och vad som är hypotes. Kärnan i all forskning måste utgå från källmaterialet och det man faktsikt kan veta. Det man kan veta är dessutom inte alls alltid vare sig så lite eller så tråkigt som många tycks tro.

En osann bild av det förflutna får konsekvenser inte bara därför att många människor kommer att leva med en felaktig eller i värsta fall medvetet förljugen grund för sin historiemedvetenhet. En berättelse som på detta sätt överdriver och förhärligar det lokala kommer att tilltala lokalpatrioterna och framhäva "vi-mot-dom-menatlietetn". Ställa förment obehöriga ännu mer utanför. Det tycker jag är tråkigt när utanförskap är ett av de större problemen i dagens samhälle. Man kan i och för sig invända att all historia kan missbrukas och att författaren inte har någo skuld i hur andra använder dennes resultat. Det är sannt. Men man har ändå ovilkorligen det där ansvaret för att förmedla en så sann och sansad historia som möjligt.

Sådana här mer eller mindre ovettiga idéer om det förflutna dyker upp med jämna mellanrum och får som sagt ofta oförtjänt stor publicitet. Just tanken att Birka har legat i Kalmar är nu inte egentligen någon ny teori. Den lanserades redan av den (i alla fall för kalmariter) välkände G Volmar Sylvander kring mitten av 1800-talet. Många andra exempel har sett dagens ljus ända sedan Olof Rudbeck på 1600-talet på fullt allvar hävdade att Sverige var Atlantis via diverse strider om var "Svearikets vagga" stått och var just Birka skulle loklaiseras, till den för några år sedan med buller och bång framlagda hypotesen att Vandalerna (folkslaget, inte bråkmakarna) skulle hamnat i det inre av Småland. Varifrån Vandalerna kom eller var de hamnade är oklart, vad man vet är att de dyker upp på 400-talet och bildar ett rike i Nordafrika med det gamla Karthago som huvudstad. Karthago, annars kännt som staden som romarna tillintetgjorde 146 f Kr, bl a efter idogt pläderande av senatorn Cato, som brukade avsluta sina anföranden för den romerska senaten med orden "för övrigt anser jag att Karthago bör förstöras".

Kanske jag lägger för mycket i en tämligen stollig ide om att Birka skulle kunna lokaliseras till Kalmar. Men redna nu kan man läsa på en internetsida (Östra Ölands fria horisont) om att nämnda bok bevisar att Ansgars Birka låg i Kalmar, att det var här "allt började" och att högfärdiga Stockholmare med flera allt fått sig en knäpp på näsan. Uppenbart blir det en fråga om storstad mot småstad, lokalbygd mot rike, lokal identitet och självhävdelse - vi mot dom. Varen sin egen historiker och själv är bäste arkeolog skulle kunna vara paroller för flummare både inom och utom akademiernas väggar att förena sig under. Jag kan inte applådera detta. Snarare känner jag för att avsluta i analogi med gamle senatorn Cato. En förljugen historia är en dålig historia. Och den bör förstöras.