Mjölk och gener löser INTE gammal gåta?

Medan jag ägnat dagen åt att köra brevsorteringsmaskin på postterminalen har andra ägnat dagen åt att granska det avsnitt av Svt:s program Vetenskapsmagasinet som sändes igår och som jag hasteligen bloggade om därefter. Jag har dessutom själv haft tid att se och framför allt lyssna på det som sägs i programmet via web-tv. Och gårdagens artigt avvaktande entusiasm måste förbytas i skepsis.

Jag ska villigt erkänna att jag inte är någon expert på den aktuella problematiken, jag har alrig gjort någon djupare analys av förhållandet mellan gropkeramisk kultur och trattbägarkultur. En som däremot är mycket kunnig på området är min bloggarkolega Åsa Larsson som på bloggen Ting och tankar i starka (och som det verkar i stort sett helt rättvisa) ordalag tillbkavisar det som i synnerhet reportern Martin Widman påstår i programmet, baserat på genforskarna utsago. Alla intresserade rekomenderas därför att se här och här.

Några punkter kan förtjäna att lyftas fram särskillt. För det första gäller det kronologin. Den gropkeramiska traditionen existerar fram till ca 2300 f Kr, det är närmare 1000 år längre än trattbägarkulturen. Något som tv-programet helt verkar ha missat. Det gör att det resonemang som förs i programmet blir både underligt och missvisande.

För det andra tycks de skelett som DNA-analyserats komma från starkt begränsade geografiska områden. En generalisering till att resultaten skulle vara allmängiltiga faller därmed. Varför programmet undanhållit sådan information kan man ju undra... En stor del av det det som sägs baseras på resultat från Öland. På den positiva sidan betyder det, som Åsa Larsson framhållit, att det sagda nog är giltigt just för Öland, men bara där.

För det tredje framförs en minst sagt underlig syn på arkeologer. De beskrivs om man lyssnar lite noggrannare än vad jag gjorde i går närmast som ett gäng kufar som sitter och skärskådar stenyxor och keramikskärvor, till skillnad från de naturvetenskapligt skolade forskarna med djupa kunskaper och ett fritt sinne. Problemet är bara att det ovilkorligen är så att dessa keramikskärvor och stenyxor och andra lämningar av materiell kultur är det källmaterila som arkeologin måste utgå ifrån. Därmed inte sagt att man inte kan dra nytta av vad genforskning och annan naturvetenskap har att bidra med. Tvärtom. Men ett omsorgsfullt, vetenskapligt studium av det arkeologiska källmaterialet har mycket att säga och är i högsta grad relevant för att vi ska kunna veta något om forntiden. Vetenskapsmagsinets reportage förmedlar en annan bild men tar inte hänsyn till att en del av genforskarna verkar ha en ganska vag uppfattning om den period som de vill studera. Jag anar en stark övertro på genforskningen hos programmakarna, ett okritisk anammande. Men trots allt är det ju så att man inte bara kan hänvisa till gener hit och dit och tro att det är svaret på allting.

Och så vidare. Sammanfattningsvis ser jag mig nödsakad att ta tillbaka en stor del av den försiktiga optimism jag kände för ett knappt dygn sedan. Och det är trist. Mycket trist. Speciellt om det är så att Svt -våran statliga televison- har förmedlat en förljugen bild som innehåller förvrängd information och rena vantolkningar. I så fall är Vetenskapsmagasinets missvisande förmedling av ett stycke stenålder inte ett dugg bättre än Populär Arkeologis missvisande förmedling av ett stycke Kalmarhistoria.

Mjölk och gener löser gammal gåta?

Idag tog Svt:s program Vetenskapsmagasinet upp en klassisk gammal stenåldersgåta, nämnligen den om vad de två kulturerna trattbägare och gropkeramiker (uppkallade efter respektive typiska keramikformer) representerar. Enligt ny genforskning på dna från skelett från perioden (ca 4200-3200 f Kr) så rör det sig om två genetiskt skilda populationer, två olika folkslag. Gropkeramikerna skulle enligt de nya rönen vara ett folk som kommit invandrande från öster för att efter ungefär 1000 år försvinna ur historien, av oklar anledning.

För hundra år sedan hade detta inte varit särskillt kontroversiellt. Då förklarades alla skillnader i materiell kultur med folkförflyttningar, ofta i form av invationer. Ett folkslag har kommit invandrande och trängt undan ett annat. Den moderna arkeologin har däremot velat förklara olika materiella och kulturella uttryck på andra sätt. Man menar att det rör sig om samma folkslag, skillnaderna beror istället på olika försörjningsstrategier, olika kulturell och social identitet och så vidare.

Är de genetiska resultaten riktiga - vilket genforskarna i tv-programmet är säkra på - finns det alltså anledning att tänka om. Men vad det kommer att innebära för forskningen på sikt torde ännu vara oklart. Den dramatik som kommer att skaka det arkeologiska forskarsamhället framöver om man får tro Vetenskapsmagsinet är måhända överdriven. För en och annan blir det säkert svårt att ta till sig resultaten. På sikt tror jag ändå de kommer att bakas in och bli en naturlig del av kunskapen om stenåldern. Det ligger ju lite i arkeologins natur att nya upptäckter med gämna mellanrum skakar om lite, tvingar oss att tänka i nya banor, utveckla vårt kunnande om forntiden. Det behöver knappas vara lustigare än så.

Trattbägarna var en jordbrukande befolkning, medan gropkeramikerna levde som smalare och jägare längs kusterna. Sälfångst och fiske spelade en viktig roll i gropkeramikernas ekonomi. Som bekant var det den jordbrukande kulturen som gick "segrande" ur denna motsättning. Jordbrukarsamhället blev den enda strategin och under följande perioder (bronsålder, järnålder) lades grunden till det samhälle vi ännu lever inom. Enligt den genetiska forskningen kan en viktig bidragande orsak till detta vara komjölk. Eller mer korrekt det faktum att jordbrukarpopulatinen hade en gen som gjorde det möjligt att bryta ner laktos och därmed kunna dricka komjölk i vuxen ålder. Denna gen saknades hos den gropkermaiska populationen.

Slutligen måste jag framhålla det faktum att tv-programet till stor del utspelade sig på Öland, med Kalmar läns museums arkeolog Ludvig Papmehl-Dufay i centrum. Att sveriges televison ägnar den öländska stenåldersarkeologin uppmärksamhet måste förmodligen bara det beskrivas som en smärre sensation! Inspelningen ägde rum på den utgrävning som Ludvig för några veckor sedan gästbloggade om här på Ahimkar. Dessutom spelade den gotländska gropkeramik-lokalen Ajvide en viktig roll i programmet, därför att flera av de skelett som genforskarna använt kommer härifrån. Ajvid var platsen för mina seminarieutgrävningar i två omgångar när jag pluggade till arkeolog. En spännande plats som väcker många personliga minnen.

Det aktuella avsnittet kan man se genom att klicka Här från och med nu och 30 dagar framöver (tror jag). Säkert går programmet i repris, fast jag inte lyckades reda ut när. Men håll utkik!

Har Populär Arkeologi fått stora snurren?

Enström, ständigt denne Enström. Visst är det tröttsamt och jag bloggar inte om det här för att det är kul eller för att det är vad arkeologi ska eller bör handla om. Jag tar mig an det här för att jag tycker att det är en skyldighet för alla som sysslar med någon form av vetenskap att göra sin röst hörd när källmaterial misstolkas och forsknig som namn och funktion missbrukas bortom det acceptabla. Det är en del av kunskapsförmedlingen, som i sin tur är ett av forskningens viktigaste uppdrag.

Ingen återkommande läsare av Ahimkar kan ha missat vad Enström är för en figur. Det är mannen som nyligen med stor stolthet och visst buller presenterade en bok där han lägger fram hypotesen att Kalmar hade en föregångare under yngre järnålder, en stad av ansenliga dimensioner som bar namnet Birka (Birka som beteckning för 'handelsstad'). Detta Kalmar-Birka skulle dessutom vara det Birka som Ansgar verkligen kom till och ett av Skandinaviens viktigaste centra. I närheten låg också det rätta Uppsala-templet och Ölands fornborgar var en enad försvarslinje till handelsplatsens beskydd. Men Enström har byggt sitt resonemnag på vantolkningar av källmaterialen och på en rad cirkelresonemang, vilket jag tidgare lyft fram i denna recension.

Fornminne utsatt för vantolkningar? En av de många gravarna runt Kalmar (Raä 7). Foto: förf.

Den här gången handlar det inte så mycket om Enströms skriverier som om tidskriften Populär Arkeologi, Sveriges enda populärvetenskapliga magasin om arkeologi. Jag har alltid sett Populär Arkeologi som en småtrevlig, hyfsat respektabel tidning och jag har inte haft någon mer påtaglig anledning att klaga på dess innehåll. Men när senaste numret damp ned i brevlådan i härom dagen var bland det första jag kunde notera en intervju med Enström. En helt vanlig intervju som presenterade Enströms bok och tankar i all korthet, rakt upp och ner, utan någon egentlig reflektion eller kritisk eftertanke. Utan att någonstans nämna att det kunde vara något kontroversiellt i detta ämne. Jag bläddrar vidare och finner en reklamruta för boken, där den beskrivs som en uppgörelse med den forskning som hävdar att Birka i Mälaren var ett viktigt centrum på vikingatiden och för kristnandeprocessen. Jag finner också att Populär Arkeologi faktiskt säljer boken i sin egen nätbokhandel där den tillsammans med andra böcker beskrivs som "...läsvärda böcker om arkeologi och historia...". Slutligen visar det sig att Populär Arkeologi också gör en recension av boken. Men helt utan kritiska invändningar mot bokens många olika påståenden. Det konstateras bara att det är onödigt att jaga platser till vilka Ansgar kom och att boken hade vunnit på korrespondens med etablerad forskning. I övrigt hyllar recensenten boken för dess vackra bildmaterial, som om ett påkostat bildmaterial och en avancerad layout är det som gör forskningsresultat viktiga.

Har Populär Arkeologi fått stora snurren? Ja, vem vet? Vad man kan konstatera är att Populär Arkeologi inte gör någon skillnad mellan grundlösa spekulationer och vetenskapliga forskningsresultat. Jag hade inte klagat om det hade funnits någon ansats till källkritik, ett påpekande av att det faktiskt rör sig om kontroversiella funderingar och inte av forskningsrön baserade på en stringent vetenskaplig metod och tillämpande av källkritiskt utvärdering. Kanske Populär Arkeologis redaktör anser att detta är en god gärning, att släppa fram oliktänkande. Ett bidrag till stöd för demokrati, yttrandefrihet och mångfald. Kanske beror det bara på total okunskap om rådande forskningsläge i Kalmarsundsområdet. Kanske Populär Arkeologis redaktion är hemfallen åt den postmodernistiska relativismen, den där "anything goes-mentaliteten" som säger att det inte finns några sanningar och att den ena tolkningen därför är lika god som den andra.

Vad det än rör sig om så är Populär Arkeologi ute och cyklar. Tidningen borde inse vad den förlorar i kredibilitet och anseende på att jämställa Enströms lösa spekulationer med vilka omsorgsfullt framtagna forskningsresultat som helst. Det är tråkigt att Populär Arkeologi nu anträder denna nya väg bort från ventenskapligheten, speciellt med tanke på att tidningen är det enda populärvetenskapliga organet som finns i Sverige för arkeologi. Det Populär Arkeologi håller på med är inte mångfald, utan enfald. Det är att lura sina läsare att med sitt namn och anseende som garant stödja grundlösa och okritiska spekulationer. Ska tidningen i nästa nummer slå ett slag för de förbisedda nytänkande infallsvinklarna i Olof Rudbecks Atlantica eller ska man ta det ansvar som all seriös media har för vilka budskap man förmedlar till allmänheten? Media är makt. Makt över opinion, över kunskap och över världsuppfattning. Man kan bara stilla bedja för att Populär Arkeologi ska sluta missbruka sin lilla andela av denna makt och återgå till ordningen.

Jag är inte ensam om denna undran. Två av mina kolleger har tagit upp ämnet. Dels Martin Rundkvist, en stor förkämpe för mer vetenskaplighet inom arkeologin, som lät mig publicera ett gästinlägg på sin blogg, Aardvarchaeology. Dels Åsa M Larsson som ägnade ett välformulerat inlägg åt saken på sin blogg,Ting och Tankar. Heder åt Martin och Åsa för deras insatser.