Mer stenålder på Öland

Ingen sommar utan utgrävningar. Vad som försigår inom det intresseområde som Ahinkar täcker har jag tyvärr inte sett så mycket av ännu i år. Men en utgrävning pågår i alla fall på Runbäcksområdet i Färjestaden på Öland, rapporterar tidningen Östra Småland. Artikeln ger kanske här och var ett visst intryck av att vara författad av en sommarjobbare, men den information man kan få ut är som följer.

Området som ska bebyggas med 25 bostadstomter visade sig efter en arkeologisk utredning i maj förra året gömma en tidigare okänd fornlämning. Nu är det slutundersökning som är på gång. Tre arkeologer från Kalmar läns museum är i full färd med att undersöka ett ca 45ooo kvadratmeter stort område med boplatslämningar. En stor mängd anläggningar i form av bl a stolphål, härdar och kulturlager har dokumenterats. Fynd av bl a pilspetsar och stämpelornerad (?) keramik visar att boplatsen varit i bruk åtminstone under mellanneolitikum, dvs i runda slängar mellan 3000 och 2000 f kr. Andra fynd är flintavfall från redskapstillverkning, slipade fragment från flintyxor, en stenyxa och småredskap, sådant som hör till det vanliga fyndinventariet på en boplats från denna tid.

I det här fallet har man också ägnat sig åt publik verksamhet i form av visningar för allmänheten. Förmedling är och måste vara en viktig del av den arkeologiska verksamheten. Berömvärt av länsmuseet därför att man har visat upp sitt arbete för de intresserade "massorna" - visningarna var tydligen populära med uppåt hundra deltagare. I sinom tid lär det dyka upp en rapport från grävningen. Den ser jag med spänning fram emot.

Arkeologi man minns

Året var 1991. Det är inte så mycket jag mins som kan knytas specifikt till detta år. Jag minns att årets familjesemester var förlagd till Stockholm. Jag minns afficherna med reklam för Robin Hood Prince of Thives som jag längtansfullt sneglade på. Redan då stod medeltiden högt i kurs i mitt unga tonårshjärta. 1991 var också året för den (ö)kända klassresna till Bornholm. En händelse som föranledde flera av oss elever i dåvarande klass 8c att testa de liberala alkohollgarna i Danmark. Det var rent märkvärdigt hur sjuka av "hemlängtan" somliga var den första natten....

Men 1991 var också året då jag för första gången deltog i en arkeologisk undersökning. Det drog så sakteliga mot höst det året. Det var med stor spänning jag den första morgonen trängde mig ner på sätet i bussen mot Kalmar omgiven av stora (och en litenn aning läskiga?) gymnasieelever. Klev av i Ljungbyholm och promenerade bort till Ljungby kyrka med sin inmurade runsten (en av fem kända i Möre). Jag hade fått min dröm uppfylld och skulle få praoa i 2 veckor på Kalmar läns museum. Och strax utanför kyrkogården grävdes det vid denna tid en boplats under ledning av Mats Blomé (se bilden ovan).

Boplatsen (Raä 349, Ljungby socken) ansågs vara från äldre stenålder, huvudsakligen. Och fynden vi gjorde gav visst stöd åt det. Jag minns bl a en skivskrapa och en mikrolit. Bitvis också ganska gott om flinta varvat med porfyr och lite kvarts. Diverse anläggningar i form av härdar och kokgropar, kulturlager samt resterna av en brandgrav i form av ett lager brända ben. Det var två roliga veckor det där. Och det gav verkligen blodad tand, stärkte mig i min ambition att en dag bli en utövande arkeolog på någon nivå. Och utbildning blev det. I sju år. Men så mycket utövande har det tyvärr inte blivit. Sorgligt nog. För närvarande har jag dock lite då och då nytta av min kompetens i samband med föredragshållande, artikelskrivande och en del samarbeten med lokala föreningar. Det senare ska förhoppningsvis resultera i att några projektideer till slut i någon form kan bli verklighet. Men att driva arkeologiska projekt utanför de etablerade institutionerna i Sverige är förvisso en lång och krokig vandring i ständig motvind.

Boplatsen i Ljungbyholm då? Vad blev det av den? Tyvärr verkar det inte ha färdigställts någon rapport över undersökningen, så några resultat kan jag dessvärre inte förmedla. Undersökningen är inte ens nämnd i Fornminnesregistret. Men om någon på Länsmuseet till äventyrs läser detta och vet något om vad som hände sen så tar jag med stor tacksamhet och glädje emot all information som kan fås...

Hur som hellst. Det är ett härligt minne, min första utgrävning. Och det är en inte helt obetydlig anledning till varför Du just nu kan sitta och läsa på den här bloggen!

Mjölk och gener löser INTE gammal gåta?

Medan jag ägnat dagen åt att köra brevsorteringsmaskin på postterminalen har andra ägnat dagen åt att granska det avsnitt av Svt:s program Vetenskapsmagasinet som sändes igår och som jag hasteligen bloggade om därefter. Jag har dessutom själv haft tid att se och framför allt lyssna på det som sägs i programmet via web-tv. Och gårdagens artigt avvaktande entusiasm måste förbytas i skepsis.

Jag ska villigt erkänna att jag inte är någon expert på den aktuella problematiken, jag har alrig gjort någon djupare analys av förhållandet mellan gropkeramisk kultur och trattbägarkultur. En som däremot är mycket kunnig på området är min bloggarkolega Åsa Larsson som på bloggen Ting och tankar i starka (och som det verkar i stort sett helt rättvisa) ordalag tillbkavisar det som i synnerhet reportern Martin Widman påstår i programmet, baserat på genforskarna utsago. Alla intresserade rekomenderas därför att se här och här.

Några punkter kan förtjäna att lyftas fram särskillt. För det första gäller det kronologin. Den gropkeramiska traditionen existerar fram till ca 2300 f Kr, det är närmare 1000 år längre än trattbägarkulturen. Något som tv-programet helt verkar ha missat. Det gör att det resonemang som förs i programmet blir både underligt och missvisande.

För det andra tycks de skelett som DNA-analyserats komma från starkt begränsade geografiska områden. En generalisering till att resultaten skulle vara allmängiltiga faller därmed. Varför programmet undanhållit sådan information kan man ju undra... En stor del av det det som sägs baseras på resultat från Öland. På den positiva sidan betyder det, som Åsa Larsson framhållit, att det sagda nog är giltigt just för Öland, men bara där.

För det tredje framförs en minst sagt underlig syn på arkeologer. De beskrivs om man lyssnar lite noggrannare än vad jag gjorde i går närmast som ett gäng kufar som sitter och skärskådar stenyxor och keramikskärvor, till skillnad från de naturvetenskapligt skolade forskarna med djupa kunskaper och ett fritt sinne. Problemet är bara att det ovilkorligen är så att dessa keramikskärvor och stenyxor och andra lämningar av materiell kultur är det källmaterila som arkeologin måste utgå ifrån. Därmed inte sagt att man inte kan dra nytta av vad genforskning och annan naturvetenskap har att bidra med. Tvärtom. Men ett omsorgsfullt, vetenskapligt studium av det arkeologiska källmaterialet har mycket att säga och är i högsta grad relevant för att vi ska kunna veta något om forntiden. Vetenskapsmagsinets reportage förmedlar en annan bild men tar inte hänsyn till att en del av genforskarna verkar ha en ganska vag uppfattning om den period som de vill studera. Jag anar en stark övertro på genforskningen hos programmakarna, ett okritisk anammande. Men trots allt är det ju så att man inte bara kan hänvisa till gener hit och dit och tro att det är svaret på allting.

Och så vidare. Sammanfattningsvis ser jag mig nödsakad att ta tillbaka en stor del av den försiktiga optimism jag kände för ett knappt dygn sedan. Och det är trist. Mycket trist. Speciellt om det är så att Svt -våran statliga televison- har förmedlat en förljugen bild som innehåller förvrängd information och rena vantolkningar. I så fall är Vetenskapsmagasinets missvisande förmedling av ett stycke stenålder inte ett dugg bättre än Populär Arkeologis missvisande förmedling av ett stycke Kalmarhistoria.

Mjölk och gener löser gammal gåta?

Idag tog Svt:s program Vetenskapsmagasinet upp en klassisk gammal stenåldersgåta, nämnligen den om vad de två kulturerna trattbägare och gropkeramiker (uppkallade efter respektive typiska keramikformer) representerar. Enligt ny genforskning på dna från skelett från perioden (ca 4200-3200 f Kr) så rör det sig om två genetiskt skilda populationer, två olika folkslag. Gropkeramikerna skulle enligt de nya rönen vara ett folk som kommit invandrande från öster för att efter ungefär 1000 år försvinna ur historien, av oklar anledning.

För hundra år sedan hade detta inte varit särskillt kontroversiellt. Då förklarades alla skillnader i materiell kultur med folkförflyttningar, ofta i form av invationer. Ett folkslag har kommit invandrande och trängt undan ett annat. Den moderna arkeologin har däremot velat förklara olika materiella och kulturella uttryck på andra sätt. Man menar att det rör sig om samma folkslag, skillnaderna beror istället på olika försörjningsstrategier, olika kulturell och social identitet och så vidare.

Är de genetiska resultaten riktiga - vilket genforskarna i tv-programmet är säkra på - finns det alltså anledning att tänka om. Men vad det kommer att innebära för forskningen på sikt torde ännu vara oklart. Den dramatik som kommer att skaka det arkeologiska forskarsamhället framöver om man får tro Vetenskapsmagsinet är måhända överdriven. För en och annan blir det säkert svårt att ta till sig resultaten. På sikt tror jag ändå de kommer att bakas in och bli en naturlig del av kunskapen om stenåldern. Det ligger ju lite i arkeologins natur att nya upptäckter med gämna mellanrum skakar om lite, tvingar oss att tänka i nya banor, utveckla vårt kunnande om forntiden. Det behöver knappas vara lustigare än så.

Trattbägarna var en jordbrukande befolkning, medan gropkeramikerna levde som smalare och jägare längs kusterna. Sälfångst och fiske spelade en viktig roll i gropkeramikernas ekonomi. Som bekant var det den jordbrukande kulturen som gick "segrande" ur denna motsättning. Jordbrukarsamhället blev den enda strategin och under följande perioder (bronsålder, järnålder) lades grunden till det samhälle vi ännu lever inom. Enligt den genetiska forskningen kan en viktig bidragande orsak till detta vara komjölk. Eller mer korrekt det faktum att jordbrukarpopulatinen hade en gen som gjorde det möjligt att bryta ner laktos och därmed kunna dricka komjölk i vuxen ålder. Denna gen saknades hos den gropkermaiska populationen.

Slutligen måste jag framhålla det faktum att tv-programet till stor del utspelade sig på Öland, med Kalmar läns museums arkeolog Ludvig Papmehl-Dufay i centrum. Att sveriges televison ägnar den öländska stenåldersarkeologin uppmärksamhet måste förmodligen bara det beskrivas som en smärre sensation! Inspelningen ägde rum på den utgrävning som Ludvig för några veckor sedan gästbloggade om här på Ahimkar. Dessutom spelade den gotländska gropkeramik-lokalen Ajvide en viktig roll i programmet, därför att flera av de skelett som genforskarna använt kommer härifrån. Ajvid var platsen för mina seminarieutgrävningar i två omgångar när jag pluggade till arkeolog. En spännande plats som väcker många personliga minnen.

Det aktuella avsnittet kan man se genom att klicka Här från och med nu och 30 dagar framöver (tror jag). Säkert går programmet i repris, fast jag inte lyckades reda ut när. Men håll utkik!

Från en nyligen avslutad utgrävning i Resmo på Öland

Som jag vid några tillfällen berättat har under det senaste året flera utgrävningar givit spännande fynd från stenåldern på Öland. Nyligen avslutades ännu en intressant utgrävning vid Resmo på södra Öland. Idag gästbloggar undersökningens grävledare, Ludvig Papmehl-Dufay, arkeolog vid Kalmar läns museum om resultaten i ett inlägg som jag har den stora glädjen att få presentera här nedan:

--------------------------------------------

Som inbiten stenåldersarkeolog och Ölands-disputerad är det väldigt roligt att jobba i Kalmar län. Ännu mer smaskigt blir det när man hittar, och får möjlighet att undersöka, en fyndrik tidigneolitisk trattbägarboplats i Resmo på sydvästra Öland. Just det här har jag haft nöjet att få uppleva under de senaste par månaderna.

Boplatsen upptäcktes under slutet av februari i samband med en förundersökning inför planerad villabebyggelse. Platsen i fråga är belägen i en västsluttning upp mot landborgen, på ca 37-41 m ö h ungefär 400 m NV om Resmo kyrka och 250 m NV om den nordligaste av de fyra megalitgravarna i området. Det faktum att en dös och tre gånggrifter finns på Öland, alla dessutom i Resmo socken och tre av dem tätt samlade i Mysinge några km söder om kyrkan, har allt sedan den sydligaste graven undersöktes för precis 100 år sedan (se T J Arne i Fornvännen 1909) varit föremål för mycket diskussion om inflytande från danskt och skånskt håll i samband med jordbrukets introduktion i området. I samband med länsmuseets stora stenåldersinventering på Öland under 1990-talet påträffades ett mycket stort antal förmodade boplatser, inte minst i Mörbylångadalen nedanför megalitgravarna. På ett flertal av platserna påträffades slipade flintavslag och yxfragment, vilka antydde en samtidighet mellan boplatserna och megalitgravarna. Tills för några veckor sedan hade emellertid ingen mer omfattande arkeologisk undersökning utförts av en trattbägarboplats på Öland, vilket gör resultaten från den här aktuella undersökningen mycket intressanta.

Förundersökningen kunde i nordöstra hörnet av området påvisa ett fyndrikt kulturlager innehållandes flinta, brända ben och stora mängder keramik, den senare karaktäriserad av snördekorerade trattbägare. På de västra delarna av undersökningsområdet, till synes rumsligt avskiljt från det fyndrika kulturlagret, framkom anläggningar och kulturlager av helt annan karaktär och som inledningsvis förmodades vara yngre än neolitikum. Anläggningarna utgjordes här av stora gropar, några stolphål och en härd. Längst i väster fanns dessutom ett kulturlager innehållandes ytterst få fynd av flinta och keramik. Inga typologiskt daterbara fynd framkom i områdets västra del under förundersökningen.

Inför slutundersökningen gjordes i samråd med länsstyrelsen bedömningen att störst kunskapspotential låg i de tidigneolitiska lämningarna, inte minst med tanke på relationen till omgivande lämningar. På de västra lägre belägna delarna av området var strategin att bana av kring de mest anläggningstäta områdena samt mäta in och snitta ett urval anläggningar, medan det neolitiska kulturlagret i nordöst skulle banas av och avgränsas, undersökas med provrutor och slutligen schaktas bort i syfte att få fram underliggande anläggningar.


Kulturlagret i nordöst sett från söder

Kulturlagret i nordöst visade sig vara mycket fyndrikt, omkring 0,1-0,25 m tjockt och innehålla framförallt stora mängder homogent formgiven trattbägarkeramik, nästan uteslutande dekorerad med snörintryck under mynningen. Typologiskt bör denna keramik kunna dateras till tidigneolitikums andra hälft (ca 3600-3300 f Kr), kanske även delar av den första. Flintan domineras av sydskandinavisk flinta, och innefattar bland annat ett antal fragment av slipade yxor, ett par skrapor samt en tvärpil.


Fragment av slipad flintyxa

Anläggningarna och kulturlagret på de lägre liggande delarna i väst visade sig vara mer intressanta och kluriga än vad som först verkade vara fallet. Stora gropar på rad, med ordentliga härdar intill liksom spridda stolphål och generellt sett få fynd –det var inte lätt att bena ut vad som hänt på platsen och när. Först mot mitten av sista veckan dök de första daterbara fynden upp, i form av stora mängder snördekorerad trattbägarkeramik i en av de stora groparna. Formgivningen är identisk med den som är rikligt representerad i kulturlagret i nordöst, vilket tyder på att lämningarna i hela området troligen ska betraktas som samtida trots sina markanta olikheter i karaktär och innehåll.


Snördekorerad trattbägarkeramik, preliminärt daterad till TNII

I samma stora grop påträffades även fyra kindtänder av ko, vilket om den typologiska och kontextuella dateringen stämmer utgör de äldsta fynden av nötboskap i Kalmar län så långt.

Tänderna från Kalmar läns kanske äldsta ko penslas fram

I ytterligare en anläggning på den västra ytan hittades snördekorerad trattbägarkeramik, och under inomhusarbetet är det nu en stor utmaning att klura ut vad de sinsemellan mycket olikartade, men av allt att döma samtida, ytorna inom området representerar.

Under två dagar i början av grävningen hade vi besök av Sveriges television, som filmade inför ett halvtimmesprogram om TRB och GRK (once in a lifetime!) som ska sändas i Vetenskapsmagasinet den 6e maj. Håll utkik!

Sveriges Television på besök i Resmo

Väl mött,

Ludde Papmehl-Dufay

Spännande stenålder på Öland

Att Öland är ett rikt område när det gäller fornlämningar och fynd är inget nytt. På bloggen Ting och Tankar berättar Åsa M Larsson om ett intressant stenåldersfynd. Vid en rutinmässig utredning utförd av länsmuseets arkeolg Ludvig Papmehl-Dufay i Kolstad mellan Borgholm och Köpingsvik berördes ett par boplatsområden i åkermark. Fynd från platsen pekade på övergången mellan sten- och bronsålder. I området finns en igenväxt våtmark av något slag och när man schaktade här påträffades på ca en meters djup rikligt med välbevarat trä. Bl a rör det sig om tydligt tillhuggna plankor och en cirkelrund mörkfärgning, ca 60 cm i diameter, som visade sig vara resterna av ett träkärl. När C 14-analyserna nyligen anlände till länsmuseet visade det sig att dessa träföremål var från senneolitikum, dvs slutet av stenåldern för omkring 4000 år sedan! Att finna träföremål av så hög ålder är extremt ovanligt. Lite träbitar kan ju låta tämligen trist, men för forskningen är detta ett minst lika spännande och viktigt fynd som tjusiga upptäckter av mer ädla material. Det visar också att det är viktigt att inte bortse från låglänta, vattensjuka områden intill boplatserna i samband med arkeologiska insatser. Öland bjuder på ännu ett unikt fynd ur sin rika arkeologi-flora.

I kategorin "vad hände sedan" kan ett annat öländskt fynd lyftas fram. Som tidigare rapporterats här påträffade under en annan rutinundersökning i Köpingsvik (Tings Ene 1:1) förra året resterna av vad som ansågs kunna vara Kalmar läns äldsta grav. Under det arkeologiseminarium som nyligen hölls i Blankaholm berättade Ludvig Papmehl-Dufay om senaste nytt om detta fynd. Fyndet påträffades i ett kulturlager som även innehöll vikingatida begravningar. Den aktuella graven överlagrades av ett kulturlager av senmesolitisk karaktär, dvs ca 4000 f Kr. Skelettet var mycket dåligt bevarat och kunde inte tas upp och inte heller dateras med C-14. En kolbit tagen under skelettets vänstra axel kunde däremot dateras med C 14-analys till ca 4000 f Kr. Eftersom kulbiten låg under skelettet kan graven alltså inte vara äldre än så. Med det överliggande kulturlagret bör det betyda att graven är från denna tid, runt 4000 f Kr. Någon närmare datering går inte att få. Tillsammans med en grav från Alby blir graven en av länets två äldsta kända gravar. Eftersom markägaren nu inte får använda den aktuella tomten bekostades utgrävningarna av länsstyrelsen i Kalmar, som efter undersökningen ansett fyndet så pass intressant att ingenting får röras mer. Locket på alltså, även för fortsatt forskning. Att man kan tycka att länsstyrelsens ofta drivna tes att ju intressantare ett fynd är desto angelägnare är det att inte veta något om det ibland kan te sig ganska olustig är en annan historia. De senare uppgifterna är hämtade ur en artikel ur tidningen Barometern (08-02-29).

Desto mer positivt angående länsstyrelsen är att de har lämnat ett bidrag på 820 000 kronor för upprättandet av ett arkeologiskt register över Köpingsvik, detta enligt samma Barometern-artikel. Här ska finnas uppgifter om alla arekologiska undersökningar i Köpingsvik, ca 300 schakt, och underlag för bedömning och lokalisering av fornlämningar. På så vis erhålls en överskådlig bild av Köpingsviks ofta komplexa fornlämningsmiljö. Arbetet ska utföras av Kalmar läns museum och vara klart i mars 2009.

Kalmar läns äldsta grav?

Under en arkeologisk förundersökning vid Köpingsvik på Öland har Kalmar läns museums arkeologer påträffat en grav som tros vara den äldsta som har hittats i Kalmar län, rapporterar lokaltidningarna Barometern och Östran idag (2007-09-25). Enligt arkeolog Ludvig Papmehl-Dufay kan man med ledning av underökningens resultat sluta sig till att graven är mins 6000 år gammal. Vad dessa "resultat" består av framgår däremot inte. Skelettet som var i ganska dåligt skick har transporterats till Länsmuseet i Kalmar där det ska konserveras och analyseras.

Den enda säkra gravgåva som påträffades var en flintskrapa placerad vid skelettets vänstra armbåge. Den döde hade lagts på rygg i graven med benen lätt böjda och med korslagda fötter. Den vänstra armen låg längs med sidan och den andra var lagd över magen.

Den äldsta grav man tidigare känt till var just omkring 6000 år gammal (dvs från övergången mellan äldre och yngre stenålder) och påträffades också på Öland, vid Alby 1970. Nu hoppas man att den "nya" graven ska vara betydligt äldre och ge ny viktig kunskap om Ölands äldre stenålder.

Se tidningsartiklarna med bilder HÄR och HÄR .

Tillägg 2007-09-26: De resultat som nämns ovan utan förklaring har idag fått sin förklaring. Ludvig (nämnde arkeolog) berättar i en kommentar att anledningen till att graven antas vara misnt 6000 år gammal är att den överlagrades av ett kulturlager. I detta lager påträffades pilspetsar, så kallade tvärpilar. Dateringen av tvärpilar är i och för sig en aning vag i Kalmarsundsregionen, sydskandinaviska typologier för tvärpilar är t ex inte tillämbara här. Men det bör ändå betyda att kulturlagret hamnar i tiden runt 4000 f Kr och att graven således måste vara äldre än så. Tack 'Ludde' för informationen!

Pre-history around the corner

Today I will try to blogg in English for the first time. I hope it’ll be understandable… The reason that I do this is that I will submit this entry to the soon uppcoming “your nearest site – carnival” on the Aardvarchaeology blog.


Some year ago I held an outdoor lecture about the area in question, here standing by the finds that the farmers had done on therir fields where the settlements are located. I realized that unfortunatley I have no pic on the actual settlements, but that is just some fields anyway, looking like every other fields.

One of the nearest archaeological sites of where I live (or actually where I used to live) is a couple of settlements lying more or less outside the door of my parents house south of the small village Bergkvara along the South-east coast of Småland in southern Sweden. The sites are known by the National Heritage Board (Riksantikvarieämbetet) as nr 256 and 257 and they consist of a fairly large number of ancient artefacts ploughed up by the farmers owning the land. Most of the finds belongs to the Stone Age and are of types that can be dated to between ca 8300-1800 BC. But there are also a few artefacts that belongs to the Bronze Age and early Iron Age 1800-500 BC and 500 BC – 400 AD. The presence of those latter periods is also supported by the existence of a Bronze Age cairn and a small Iron Age cemetery close nearby. There are also a lot of stray finds from the Stone Age in the surroundings.

None of the places has ever been excavated. Although I had the opportunity to do some field surveys in the area a few years ago. This resulted in one new settlement (registered under number 78 by the Board). The finds consisted of more than 200 knapped flint pieces mostly of a certain flint type named “Kristianstad flint” after the region in north east Scania where it originally came from. Among the finds where a transverse arrowhead, some scrapers, a very small fragment of a flint axe, a part of a grindstone used for stone axes and more. The finds may be dated to around 4000 BC or some time later.

Some of the flints from the field survey.

Together all the settlements, stray finds and graves shows that the area has been fairly intensively used under several periods under a very long time, from the latest part of the Mesolitic to early Iron Age or even further if you count the present farms, which are probably of medieval origin. That is a time span of some 6000 years – at least. Under the period around 4000 BC the area might even have had some sort of central function in the society of the time.

Although this place does not contain any spectacular finds, no gold, no fancy stuff, I still think it’s pretty cool. Especially as it is really to live with pre-history around the corner.

Gropkeramsika fynd på Öland

På Ölands sydspets ligger Ottenby kungsgård. Området häomkring har ansetts vara av stort kulturhistoriskt värde och som del av södra Öland ingår det nu i UNESCO:s världsarvslista. Området kring Ottenby är arkeologiskt mest känt för lämningar från yngre järnålder och tidig medeltid, bl a med ett stort gravfält, bosättningsfynd ett medeltida kapell och ett fiskeläge från samma tid. Diverse kungliga jordägare understryker områdets betydelse under tidig medeltid.

Omedelbart söder om Ottenby kungsgård upptäcktes emellertid en stenåldersboplats 1989, då en gödselbrunn skulle anläggas. Det visade sig att platsen kunde dateras till gropkermaisk tid. Den blev därmed den andra kända platsen på Öland från denna tid. Sedan tidigare är en gropkeramisk boplats känd vid Köpingsvik (norr om Borgholm). Boplatsen vid Ottenby Kungsgård har nu varit föremål för undersökningar inom forskningsprojektet Vi och dom: kulturell identitet under mellanneolitikum, som drivs i samarbete mellan bl a Arkeologiska forskningslaboratoriet i Stockholm och Högskolan i Kalmar. Under augusti - september 2004 utfördes en utgrävning av platsen, vilken nu har avrapporterats.


Exempel på gropkeramik, här som en fyndteckning. Det flitiga användandet av den karaktäristiska runda gropen i dekoren har gett upphov till namnet.


Fyndmaterialet dominerades av keramik, närmare bestämt ca 23 kilo. Benmaterialet hörde främst från martima arter - säl och fisk, men även ben från svin och får/get var rikligt företrädda i de uppemot halvmetern tjocka kulturlagren. Flintan dominerades av lokal så kallad ordovicisk flinta. Därutöver påträffades en del mer enstaka fynd från senare perioder.

Keramiken bestod till största delen av så kallad gropkeramik. Denna keramik, ofta dekorerad med små gropar, har gett upphov till namnet "gropkeramisk kultur". (Begreppet "kultur" är emellertid omdiksuterat). En mindre andel så kallad stridsyxekeramik påträffades också. Det kan röra sig om en senare aktivitetsfas, men likaväl vara ett samtida inslag. Keramiken daterar platsen huvudsakligen till 3300-2700 f kr (MN A), med vissa antydningar till påföljande period 2700-2300 f Kr (MN B - stridsyxeperioden). Rapportens författare menar att keramiken ansluter till en sydlig grupp med stora likheter med fynd från framför allt Blekinge och (delvis) Skåne. Inom denna grupp fanns dock även påtagliga skilnader. Man kan förklara dessa som en kronologisk åtskillnad, men den förklaringen är enligt författarna samtidigt otillräcklig. Man bör istället även betona keramikens och keramikernas roll i samhället. Med ledning av keramikens utseende och sammansättning kan keramikerhantverket ha varit betydelsefullt i sitt sociala sammanhang.

För att se rapporten i sin helhet kan man besöka Arkeologiska forskningslaboratoriets hemsida
http://www.archaeology.su.se/pub/jsp/polopoly.jsp?d=1370 och där gå in på "publikationer" och "rapporter".

På jakt efter fornlämningar

Lördagen den 9 september var en strålande vacker dag. Just denna dag skulle ägnas åt att göra lösfyndsinventeringar i åkermark i Söderåkra socken i södra Möre. Inventeringen var ett samarbete mellan mig och Söderåkra hembygdsgille och jag utförde den som "projektledare" för en grupp om 16 glada amatörinventerare, de flesta hembygdsgillets medlemmar.


Del av Kalmar län med Möre och Söderåkra socken (Smålands sydligaste kustocken).

Morgonen inleddes med en rekognoseringstur med syfte att bestämma vilken eller vilka platser som skulle bli föremål för inventeringarna. Valet föll slutligen på en åker belägen på en fastighet med namnet Bruatorp 2:1, strax söder om det lilla samhället Söderåkra. På åkern fanns några mjuka höjder som såg lovande ut, bl a en med sluttning ner mot en liten å (Bruatorpsån). På åkern låg dessutom två rösen från bronsåldern. Således såväl goda förutsättningar att hitta äldre boplatslämningar som en lockande möjlighet att finna spår efter bortodlade gravar.


Söderåkra socken med i texten omnämnda platser.

Väl samlade var förväntningarna ganska höga och nyfikenheten på vad plogen kunde ha blottlagt stor. Inventeringen tillgick på klassiskt sätt. Vi stälde upp oss på rad med ett par meters mellanrum och gick sedan över åkerytan. Varje fynd prickades in på en karta och gavs ett fyndnummer, varefter det kortfattat beskrevs i en anteckningsbok.

Fynden då? Några mängder med fynd blev det kanppast. Mest var det sådant som kan ges sentida dateringar (17-1800-tal). På kullen med sluttning mot Bruatorpsån hittades, inte helt överraskande, några bitar flinta och en klump järnslagg. Bland flintorna kan speciellt nämnas en del av en så kallad skivskrapa och ett spånliknande, delvis bearbetat avslag. Båda av grå, sydskandinavisk flinta. Tillsammans med det goda läget får detta anses vara en förhållandevis tydlig boplatsindikation med en möjlig datering till mesolitikum (äldre stenålder). Dvs tiden kring 4000 f Kr eller äldre. Någon entydig kronologi för denna typ av föremål finns dock inte i Möreområdet och inget hindrar att bosättningen kan ha dateringar in i yngre stenålder. Under bronsålder (1800-500 f Kr) kan man däremot vara säker på att ingen har bott här, då har platsen varit upplåten till de stora gravrösen som ännu tronar på åkerns högsta punkter.


Del av skivskrapa, funnen på den norra höjden på åkern i Bruatorp.

I en sluttning på åkerns södra del påträffades ett ensamt spån av sydskandinavisk flinta. Möjligen representerar det en "aktivitetsyta" som sträcker sig in under den söder om åkern belägna bebyggelsen.


Spånet som påträffades på åkerns södra del.

Trots knapphändiga fynd fick jag intrycket att de flesta deltagarna uppfattade inventeringen som både rolig och lärorik. Det fina vädret gjorde förståss sitt till för att uppmuntra den goda stämningen. Och fassinationen över att hålla ett mångtusenårigt föremål i sin hnd, tappat eller bortkastat av någon som bodde på samma plats får så länge sedan, var inte att ta msite på. Dessutom gav inventeringarna möjlighet för deltagarna att komma närmare de arkeologiska metoderna och själva få göra en liten "forskningsinsats". Och för den allmänna förståelsen och acceptansen för arkeologer och arkeologiskt arbete är sådana små tillfällen ovärderliga.

En liten tapper skara inventerare följde också med på fortsatt "upptäcktsfärd" under eftermiddagen. Bl a inventerades en åker vid Ekaryd utanför Söderåkra. Denna inventering såg inte ut att ge någonting, förrän precis i "slutminuten", då ett litet flintavslag låg där i jorden och lyste i solskenet.

I södra delen av socknen, några kilometer söder om samhället Bergkvara, på fastigheten Gata 1:6, gjordes slutligen en inventering av en åker som såg ut att kunna vara ett bra boplatsläge. En del eventuella kvartsavslag, en bit så kallad Kristianstadslinta och ett spån kunde samlas in. Spånet var av för regionen sällsynta dimensioner, 8,7 cm långt och 4,5 cm brett. Det för med sitt utseende kanske närmast tankarna mot bronsålder. Tyvärr var fyndmaterialet för litet för att kunna utgöra något säkert dateringsunderlag. Men i närområdet finns gott om lösfynd från sennelolitikum och även några bronsåldersrösen. Så en datering av platsen till slutet av stenålder- bronsålder skulle inte vara förvånande.


Det stora spånet från Gata, söder om Bergkvara.



Några av "de glada inventerarna" på åkern vid Bruatorp, strax utanför Söderåkra.

Till sist: på denna blog kommer fortlöpande resultat från inventeringar, funderingar, tolkningsörslag m m att preseneras. Men jag kommer också att försöka presentera resultat från utgrävningar och annan arkeologisk verksamhet som bedrivs i regionen, men som sällan får någon spridning utanför väggarna på den institution som utfört t ex utgrävningen. Det mesta kommer att beröra Möre och Kalmarsundsområdet, men jag kommer ibland också använda blogen som ett forum för att diskutera eller försöka väcka debatt kring mer "allmänarkeologiska" frågor. Så välkommen hit och välkommen åter!