Att synliggöra och fördunkla - om byggplaner på Kvarnholmen i Kalmar

"Som byggnad avser anläggningen synliggöra, berätta och förstärka fästningsstadens historiska funktion och struktur (..)". "Planområdets huvudsakliga syfte (min kursivering) är att synliggöra det unika och internationellt kulturhistoriska arvet som utgörs av 1600-talets befästningsstad på kvarnholmen utifrån de murar, portar och bastioner som finns i planorådet". Citaten är hämtade ur Kalmar kommuns sammanträdesprotokoll av den 17 december 2013.

Vad handlar då detta om? Jo om planerna på att bygga ett nytt parkeringshus på kvarnholmen i centrala Kalmar. Ett område som är riksintresse för kulturmiljövården och en kulturhistoriskt mycket värdefull och känslig miljö. Något som även Kalmar kommun påstår sig begripa. Parkeringshusets dimensioner är enligt uppgift angivna till ca 85 meter i längd, 35 meter i bredd och 9 meter högt (eller högre i enstaka byggnadsdetaljer). Långsidan ska vara vänd mot Fredrikskanskanalen.

Jag måste erkänna att jag har svårt att få ihop de här inledande citaten med vad det i verkligheten handlar om. Att bygga ett stort parkeringshus med för området artfrämmande dimensioner käns spontant tveksamt. Hur ska det smälta in i den småskaliga bebyggelsen som redan finns i området (som utgörs av kvarteret Lustgården), med bl a många gamla trähus? Hur ska en sådan byggnad undgå att mycket påtagligt förändra stadsbilden och stadens siluett? Hur förtydligar man bilden av en fästningsstad från 1600-talet med ett parkeringshus? Och borde man inte år 2014 eftersträva att minska biltrafiken i stadens centrala delar i stället för att bjuda in den med öppna armar?

Jag ska erkänna att jag inte har en aning om exakt hur byggnaden är tänkt att se ut. Och kanske mina simpla och kulturhistoriskt färgade tankar inte räknas. Jag kanske till och med är en motståndare till utvecklingen? Eller kanske jag bara råkar tro på att utveckling också kan inkludera eftertanke och långsiktiga ställningstaganden.

Jag kommer inte ifrån att kommunens fagra ord om att dess "huvudsakliga syfte" att synliggöra den unika 1600-talsstaden egentligen bara är en fördunkling av verklighetens huvudsakliga syfte. Att bygga ett parkeringshus. Och då är nog historien, som vanligt, mest ivägen.

Skvallereken i Söderåkra daterad

1767 pluss/minus 15 år. Så lyder resultaten från den dendrokronologiska dateringen av den så kallade Skvallereken i Söderåkra. Som jag skrivit i ett tidigare inlägg var en datering av eken som fälldes i början av 2013 på gång i Söderåkra Hembygdsgilles regi. Resultaten kom strax före jul och offentliggjordes några veckor senare.

Det Söderåkra som eken såg när den grodde i korsningen mellan landsvägen (nuv. gamla E 22) och Torsåsvägen var ett annat än dagens. På höjden norr om korsningen tronade ännu den medeltida kyrkan. Men diskussionerna om att ersätta den gamla kyrkan med en modern skulle snart nå sitt klimax. Bara ca 30 år senare var medeltidskyrkan riven och den nuvarande uppförd. Några år senare flyttade också prästgården från sitt gamla läge norr om kyrkan till sitt nuvarande i korsningens sydvästra vinkel.

Runt korsningen och eken fanns på den tiden åkrar, ängar och hagmarker. På östra sidan ett större sammanhängande åkerområde, indelat i mindre block. De har namn som Brogärdet, Kullen och Kyrkekullen. Nedanför åkrarna mot ån låg Brods gårdstomt med bebyggelse. Öster om landsvägen fanns smärre åkerlyckor men mest ängsmarker. På storskifteskartan från 1801 fanns i den nordvästra vinkeln av korsningen en liten lycka kallad Jordpäronlandet, vittnandes om att potatisen vid den tiden kommit till Söderåkra. På den tiden var åkrarna bemängda med små stenrösen som var resultaten av ett långt och mödosamt röjande av åkerytorna på sten. Av dessa rösen finns i dag inte ett enda kvar.

Direkt nedanför kyrkan fanns en kilformig utvidgning av vägen som säkert var ”kyrkbacken”, den tidens samlingsplats och kanske ett centrum i byn. Det verkar på de äldre kartorna som att torget nere vid Bruatorp, senare känt som Söderåkras centrum, inte var i bruk än. Men det är svårt att avgöra. Gårdarna och övrig bebyggelse i Söderåkra låg huvudsakligen norr om kyrkan och kanske hyste byn en 100-150 personer. Det skulle ännu dröja en tid innan ett Söderåkra mer likt det vi känner igen skulle börja växa fram.

Kartan visar en översiktlig bild av hur landskapet tedde sig i södra delen av Söderåkra under Skvallerekens barndom, baserat på storskifteskartan från 1801. Gult = åkermakr, grönt = ängs-/hagmark, grått = bebyggelse och svart = vägar. K markerar platsen för kyrkan.

Skvallereken i Söderåkra ska dateras

Mitt i det lilla samhället Söderåkra stod till för några månader sedan en stor gammal ek. Just där landsvägen (gamla E22) korsas av vägen mot Torsås (Prästgårdsgatan). Eken var en kär gammal symbol för Söderåkraborna. Tyvärr hade det gamla trädet drabbats av kraftig röta och i våras var dess saga all, då trafikverket fällde det. Eken gick i folkmun under benämningen Skvallereken. Antagligen för att folk samlades här förr och pratade och utbytte nyheter med varandra. Skvallrade, om man så vill. Hur länge eken stått där den stod vet ingen, men säkert var det ståtliga trädet ganska rejält gammalt.

Exakt hur gammal eken var ska nu utredas. Söderåkra Hembygdsgille har ingått samarbete med Lunds universitet för att ta reda på detta. I Lund finns under geologiska institutionen en sektion som bland annat sysslar med årsringsdateringar, så kallad dendrokronologi. Nationella laboratoriet för vedanatomi och dendrokronologi. Prover från eken har förts till Lund för analys och under hösten kommer förhoppningsvis en mycket exakt bestämning av trädets ålder.

Som ett gippo har Söderåkra hembygdsgille också utlyst en tävling där man kan gissa trädets ålder. Den som gissar rätt eller kommer närmast kommer att vinna någon form av pris. Svaret är tänkt att presenteras på hembygdsgillets årliga "Grötfest" som går av stapeln strax efter nyår. Delta i tävlingen kan man göra på Torsås marknad (sista fredagen i oktober) eller via hembygdsgillets facebook-sida.

Massakern i Sandby borg på TV

Lite om de spännande undersökningarna i Sandby borg på Öland kan man se på Smålandsnytt idag. Mer om Sandby lär det bli på Vetenskapens värld framöver, ryktas det i alla fall.

Utomhusföreläsning, Stuvenäs, Värnanäs, Halltorp

Ja, det har varit i stort sett dött på bloggen en längre tid. Så nu blir det intressant att se om det finns några läsare kvar...

Våren är här! Ett säkert vårtecken är min årliga utomhusföreläsning för Söderåkra Hembygdsgille som varit igång sedan 2004. I år kommer jag att vara riktigt vågad och äverträda sockengränsen några kilometer och ge mig in i Halltorp socken. Jag delar också pratandet denna gång med min vän, den kunnige lokalhistorikern Lars Larsson från Södermöre Hembygdsförening.

Lite nyttig information först: föreläsningen äger rum lördagen den 27 april. Samling på parkeringen vid Stuvenäs gästgiveri (skyltat från E22) klockan 10:00. Tag med egen fikakorg. Räkna med ca tre timmar i tidsåtgång.

Vad får du då på dessa tre timmar? Jo, först blir det bronsålder. Vi kommer att besöka några mycket intressanta lämningar kring Stuvenäs, bland annat ett storröse och ett par så kallade "kulthus", en ovanlig fornlämningstyp som hör till de mest särpräglade bronsåldersmiljöerna. Inte bara lokalt utan (vågar jag påstå) på ett riksplan! I området finns också gravfält från järnåldern.

Sedan fortsätter vi till Värnaby. Idag finns här några lantligt vackra kullar och åkrar inte långt från Värnanäs herrgård. Men en gång fanns en hel by på platsen. En by som kan ha haft tusenåriga anor. Värnaby som var uppdelat på Norra och Södra Värnaby var den största byn i Halltorp socken. Genom århudraden har i synnerhet Södra Värnaby (som vi ska uppehålla oss kring) fört en seg kamp mot kungar och herremän. Flera gånger har den lagts öde, dess invånare avhysts. Men den har om och om igen rest sig och växt upp på nytt. Men de sista stora jordbruksreformerna på 1800- och 1900-talen under Värnanäs herrgård gjorde slutligen byns saga all.

Vi avslutar dagen övningar vid Halltorps kyrka. En av de märkligaste kyrkorna i Kalmarsundsområdet, vilket inte säger så lite. En gång försedd med fyra våningar och två torn. Idag finns förutom själva kyrkorummet också en välbevarad markvåning (källarvåning) som är ett av de äldsta rum i regionen som man fortfarande kan gå in i. Och det ska vi såklart göra! Den särpräglade kyrkan, dess fantastiska historia och den spännande och omvälvande del av medeltiden då den uppfördes får avrunda dagen.

Alla är hjärtligt välkomna!

(Bilden: ett rekonstruktionsförslag på hur kyrkan i Halltorp kan ha sett ut, efter Iwar Andersson)

AHIMKARs nyårskrönika 2012

Så har ännu ett år passerat och det har blivit dags att summera, som traditionen bjuder. Årets nyårskrönika blir en kort en eftersom mitt arkeolog-liv har gått lite på sparlåga.

En kylslagen lördagsförmiddag i april höll jag i vart fall min traditionella vårföreläsning i regia av Söderåkra Hembygdsgille. Jag berättade då om Söderåkras historia och vi besökte gravfältet vid Böke strax norr om samhället. Ett 20-tal personer var där och lyssnade. Jag hade samma helg också tillfällle att bese en störe gårdssamling av stenåldersföremål från Bergkvara-trakten.

Ett par åkrar i Torsås kommun som jag besökte under året uppvisade boplatsindikationer i form av slagen flinta och något enklare småredskap. Jag har också hunnit med att sammanställa ett antal fynd som tidigare gjorts i Öningaryd (också i Torsås kommun).

Utöver detta har jag den mesta tiden gått åt till släktforskning. 2012 blev året då jag slutligen lyckades knyta kontakt med ett antal av ättlingarna till de emigranter som finns i släkten och det har varit ett rikt och mycket givande och trevligt utbyte. Även inom Sverige har jag knutit nya kontakter med släktingar på olika led, allt sammans mycket givande. De relativt stora mängder äldre fotografier som framför allt min mormor lämnade efter sig har också tagit upp en hel del tid. Arbetet med att gå igenom och försöka identifiera så många personer som möjligt på dessa bilder är en stor uppgift. Allt detta ledde också till att Ahimkar fick en systerblogg på ämnet släktforskning och gamla fotografier. Foton och folk heter den.

Vad det nya året har att bjuda på är i skrivande studn oklart. Förhoppningsvis ska det kunna bli en något fylligare krönika över 2013.

Tingby än en gång

En av de allra första riktiga arkeologiska utgrävningar jag kom i kontakt med var den i Tingby utanför Kalmar. Det var i slutet av 80-talet och jag var en osnuten mellanstadieelev. Jag minns i alla fall att det ordnades någon slags arkeolgidag då, där man bl a fick prova på att slå flinta. Annars blev Tingby känt för spåren av ett stenåldershus, det då äldsta man dittills påträffat. En sensation på sin tid. Men också en omtvistad sådan. En rekonstruktion av huset byggdes senare upp i närheten av fyndplatsen.

Nu är det dags att återvända till Tingby. Den här gången är det Linnéuniversitet i samarbete med Kalmar läns museum som förlägger en fyra veckors fältkurs i Tingby för att med nya frågor, metoder och insikter förhoppningsvis kunna fördjupa kunskapen om platsen. Det ska bli mycket intressant att följa arbetet och se vad som kommer fram. Mer om detta kan man läsa på Länsmuseets egen blogg där det även finns datum för öppna visningar av grävningarna för den som är intresserad. Jag hoppas man kommer ha den goda smaken att hålla oss uppdaterade om hur arbetet fortskrider.

Avgjort!

Ja då var tiden uta för den lilla tävlingen "vinn en timme släktforskning". Hela fyra personer har visat intresse. Goda vinstchanser i alla fall. Jag har lottat en vinnare och det blev kommentar nummer tre som vann. Med andra ord: grattis till Ludde, vars anor jag nu (med viss bävan efter vad som stod i kommentaren) är redo att ta mig ann.

Ni som inte vann något, deppa inte ihop över detta. Personer som vill ha hjälp att söka sin släkt kan alltid vända sig till mig om de vill. Jag har hittills aldrig avvisat någon som frågat efter mina ringa tjänster. Allt i mån av tid dock.

Vinn en timme släktforskning!

För några år sedan prövade jag som en "kul grej" att lotta ut ett gammalt vykort här på bloggen. Intresset var väl inte överväldigande men inte heller obefintligt. Nu prövara jag en ny variant på samma tema som ett litet intresse-experiment.

Den här gången kan en, förhoppningsvis, lycklig vinnare således kamma hem en timme släktforskning. Det betyder att jag släktforskar i de digitala arkiven under en timme för vinnarens räkning. Du får själv välja vem jag ska utgå ifrån, vilken linje jag ska följa och vad jag ska fokusera på. Vad det blir för resultat går inte att säga på förhand. Det beror på vilka utgångsfakta jag får och på hur lätt eller svår släktlinjen är att följa i källorna. Oavsett hoppad jag att det ska innebära en chans att lära känna sin egen historia bättre. Ett ämne som brukar fascinera till och med annaras historielösa människor.

Tävlingsreglerna är enkla. Du som vill delta lämnar en kommentar till detta inlägg. Kommentarerna nummreras från 1 och uppåt i den ordning de inkommer. Jag lottar sedan fram ett nummer som blir den lycklige vinnaren.

Tävlingen är öppen till fredag kväll 29 juni 2012.

Om du lämnar anonym kommentar, tänk på att du själv måste hålla koll på om du vinner och i så fall ge dig till känna på lämpligt sätt.

Mycket nöje och lycka till!

Förslag till ny fornminneslag

Förändringar av kulturminneslagen (1988:950) har varit under utredning en tid, på regeringens uppdrag. Nu har en rapport med utredningens förslag, Kulturmiljöutredningen, publicerats och kan läsas här i sin helhet. Ansvarig för arbetet har landhövding Eva Eriksson varit.

Det är ett långt dokument som nu ligger för handen. Jag ska bara kort beröra några få av de förändringar som föreslås.

Den kanske tydligste förändringen berör vad som ska klassas som fornlämning och därmed skyddas av lagen. Den gamla definitionen sa att fornlämningar är "lämningar efter äldre tiders bruk som är varaktigt övergivna". I den nya lagtexten är definitionen enligt förslaget "lämningar efter människors verksamhet som kan antas ha tillkommit före 1750 och som är varaktigt övergivna. Här har man alltså pekat ut ett årtal som kriterium. Allt som har tillkommit efter 1750 är inte per definition en fornlämning och skyddas inte automatiskt av lagen. Dock ska även senare lämningar kunna upphöjas till fornlämninar efter särskilt beslut. Gränsen 1750 gäller även för fornfynd, om dessa inte är av ädelmetall eller koppar/kopparlegering.

Om denna förändring är bra eller dålig kan diskuteras och lär säkert så göras också. Jag undrar om det inte kan komma att skapa onödiga konflikter. Dessutom kan det säkert uppstå en del märkliga situationer. Om t ex en övergiven gårdstomt etablerades 1749 så är den en fornlämning men inte om den etablerades 1751, för att dra det hela till sin spets.

Sedan det för ett par år sedan kom diriktiv från EU om att det svenska förbudet mot att medföra metalldetektor stred mot EUs författning och därför skulle ändras, har många nog hoppts på en mildring av lagen när det gäller metalldetektorer. Ett ansvarsfullt bruk av metalldetektorer där privatpersoner samarbetar med t ex museer har visat sig mycket fruktbart t ex i Danmark. Kunskapen om danmarks järnålder ligger exempelvis långt före motsvarande kunskapsläge i Sverige av denna anledning. Den nya lagtexten innebär emellrtid inga förändringar till det bättre i detta avseende. Snarare blir möjligheten att få tillstånd att använda metalldetektor i forskningssyfte än mer omöjligt än det varit tidigare.

"Tillstånd att medföra och använda metallsökare får lämnas endast för verksamhet som avser sökning efter annat än fornfynd.

Tillstånd får inte lämnas när det finns anledning att anta att metallsökaren kan komma att användas för att söka efter fornfynd."

De nya bestämmelserna får naturligtvis inga konsekvenser för den som använder metallsökare i kriminellt syfte. Det ligger ju så att säga i brottets natur att strunat i lagen. Det är endast den som vill bruka metalldetektor i gott syfte som drabbas av lagen. Och i förlängningen de möjligheter vi har att få allmänna kunskaper om det gemnesamma förflutna.

Överlag nämner kulturmiljöutredningen knappt forskning och kunskapsproduktion över huvud taget. Kanske ska vi inte ha någon sådan verksamhet? Andra problemställningar som att metallföremål i jorden förstörs i allt snabbare takt genom miljöförstöring och markförsurning eller att jordbruket årligen plöjer bort allt fler fornlämningar berörs inte alls, vilket nog inte kan förvåna någon.

Om förslaget tar sig igenom remissinstanserna och godtas av riksdagen, ska den nya versionen av lagen börja gälla från januari 2014.

Söderåkra - rapport från föreläsningen

Dags att få till några rader om föreläsningen i Söderåkra i lördags. Det var den kallaste föreläsningen i seriens åtta-åriga historia. Till sluta har den långa sviten av idel soldagar brutits. Trots det lyckades jag locka ett 25-tal personer att spendera en förmiddag i mitt sällskap. Dagen började vid kyrkan i Söderåkra. Efter att rätt nyckel slutligen blivit framskakad så trädde vi in i kyrkan och fortsatte upp i tornet. Där beskådade vi den ornamenterade sten som påträffades vid en utgrävning då kyrkogården skulle utvidgas 1929.

Lyckligtvis, med tanke på utetemperaturen, kunde jag sedan hålla större delen av föredraget inne i kyrkan. Jag tog upp Söderåkras historia från den första spåren av mänsklig närvaro för drygt 10000 år sedan fram till det nya samhälle som växte fram på 1800-talet. Lyckligtvis har flera arkeologiska utgrävningar ägt rum vid samhället så det finns en del att utgå ifrån. Av störst betydelse är antagligen de omfattande undersökninmgarna inför bygget av nya E 22:an som äge rum åren kring 2000. All denna information kryddades med några utvikningar bl a om mat på bronsåldern och arkeologernas dateringsmetoder. Åtminstone det senare tycker jag har en tendens att förundra människor. Det där med hur man kan veta hur gammalt någonting är.

Jag talade också om när det först kan ha funnits en plats som man faktiskt kallade Söderåkra. Jag tror att det inträffade någon gång under slutet av järnåldern eller den tidiga medeltiden. Tyvärr är medeltidens Söderåkra mycket svårt att få syn på.

Vi besökte också gravfältet i Böke, strax norr om Söderåkra. På en höjd fanns här ett antal runda stensättningar i olika storlek. De påminner om gravfält som tidigare har undersökts i Möre med dateringar till äldre järnålder. I Böke tog vi kaffepaus innan jag berättade kortfattat om vad man kan förvänta sig finna i gravar av denna typ och vad de kan tänkas representera. Efter frågestund och lite vandring bland gravarna var det hela över. Än en gång kunde jag resa hem med känslan av att de som närvarat var nöjda med min insats och funnit det jag hade att säga roligt och intressant. Mycket mer kan man väl faktiskt inte önska sig!

Min kamera som varit en trogen följeslagare de senaste åren valde att sluta fungera efter att ha tagit en enda bild denna dag. Mycket tråkigt för mig, men dess bättre ställde Ulla S upp som fotograf under dagen så jag har en bild att krydda inlägget med. Tacka Ulla! Föreläsningem resulterade för övrigt också i att jag på eftermiddagen fick tillfälle att bese en av de största samlingar av stenåldersföremål jag sett på länge, med ett 30-40-tal stenyxor och andra redskap. Det mesta funnet i trakten. Åter igen var saknaden efter kameran stor...

Söderåkras historia - föredrag

På lördag, 21 april, är det åter dags för min årliga vårföreläsning för Söderåkra Hembygdsgille. Den här gången är det Söderåkras historia som ska avverkas. Flera arkeologiska undersökningar har ägt rum kring Söderåkra så det finns underlag för att berätta historien ända från äldre stenålder. På den tiden fanns förståss inget Söderåkra, men det gjorde det någon gång under slutet av järnålder eller tidig medeltid. Från den perioden är källorna sparsammare. Men ett och annat går det ändå att berätta.

Det finns mycket i och kring ortens historia som är lite känt bland allmänheten. Så det kan förhoppningsvis bli en intressant historia. Den kommer att beröra saker som de som var först på platsen, bygdens storhetstid under bronsålder och äldre järnålder, den gäckande vikingatiden samt medeltidens Söderåkra - den tid det landska vi ännu har omkring oss föddes.

Vi ska också besöka gravfältet i Böke och eventuellt (om vi får tillträde) tornet i kyrkan för att bese ett av de få föremål som finns kvar från medeltiden.

Så missa inte lördag 21 april, klockan 10:00. Samling på Söderåkra kyrkas parkering. Medatag gärna fika, då det blir en kaffepaus. Allt är gratis och alla är välkomna!!

Håkan Löfgren eller om släktforskningens glädje och oglädje

Sedan jag för några år sedan började släktforska har detta tagit upp en stor del av vardagen. Jakten bakåt och framåt genom den egna släkthistorien har blivit närmast beroendeframkallande. Allt varvat med att jag då och då på önskemål sammanställt släktträd åt vänner och bekanta. Trots att släktforskning blivit ganska stort under senare år, med hjälp av media, TV och radio, så finns det väl fortfarande en viss nördstämpel kvar. Och föreställningen att släktforskning är en sysselsättning för pensionärer hjälper inte upp saken. Detta till trots har jag noterat att de flesta, ja till och med människor som i allmänhet är ointresserade av händelser äldre än förra veckan, inte riktigt kan motstå att låta sig tjusas en smula när det väl kommer till
kritan. När det är den egna historien man börjar titta på. När far- och morföräldrar och deras föräldrar plötsligt står där mitt framför näsan nedpräntade i kyrkböckerna. Då är det personligt, nära. Plötsligt lite spännande.

Vad det är som lockar med släktforskning är kanske inte så lätt att förmedla. Man måste nästan pröva själv. Men jag ska ändå försöka illustrera släktforskandets dilemman och glädjeämnen med ett exempel ur det egna ”arkivet”.

Min mormors släkt har alltid varit lite av en vit fläck för mig. Kanske beror det på att min mamma gick bort ganska tidigt och mormor var inte så värst meddelsam när det gällde sådana ting. Mitt intresse på den tiden var väl heller inte så stort, men visst försökte jag pumpa mormor på information. Några små korn fick jag också fatt på då och då, om föräldrarna Johan och Hedvig Magnusson, med de konstiga mellannamnen. Kvirinius och Teolinda. Om Johan som varit glssträckare på det kortlivade glasbruket i Torsås. ”Troligen den bäste i landet i sitt yrke” hade disponenten skrivit i avskedsbetyget när glasbruket bommade igen för gott. Mormor var stolt över sin far. Det var de där ljusa sidorna hon helst pratade om. Far- och morföräldrar verkade hon inte veta mycket om. Men jag fick i alla fall reda på att mormors mormor hette Carolina Löfgren. Redan i tonåren var jag lite nyfiken på det där Löfgren, som verkade vara det mest intressanta namn man kunde spåra i släkten. Det kom dock att dröja många år innan jag tog det där klivet, fick den berömda tummen ur och gjorde slag i saken. Det var 2009 jag tog mina första stapplande steg in i släktforskningens underbara värld. Då var nästan alla äldre släktingar borta. Typiskt. Så lyd ett gott råd. Ta vara på dina släktingar medan de lever! Och är du intresserad, passa på att fråga!

Den äldre damen på bilden lär ska vara Carolina Löfgren. Den yngre är okänd för mig.

Släktled kommer och går, folkbokföringen består. Det började i kyrkans regi på 1600-talet och kom så att förbli långt in på 1900-talet, då skatteverket tog över. Och i kyrkböckerna, som finns på nätet, började sökandet. För ett par år sedan började jag så nysta i de där Löfgren. Att ta sig ner till 1700-talet brukar gå snabbt, allt från ett par timmar till ett par dagars arbete. Ett par års arbete är mer ovanligt. Lite till och från för visso, men ändå. Det började smärtfritt. Via mormor och mormors mor kunde jag enkelt ta mig till Carolina Löfgren. Hon hade gift sig med Israel Gustafsson och fött nio barn, varav en dotter dog i späd ålder. De levde ett fattigt liv i Kristvalla socken (i Kalmar län) men hankade sig ändå fram som man fick göra på den tiden. Carolina själv blev över 90 år. Född visade hon sig vara den 3 januari 1849 i Ryssbylund norr om Kalmar, dotter till smeden Karl Fredrik Löfgren och hans hustru Maria Eliasdotter. Karl Fredrik slutade sitt liv som inhyses hos dottern och hennes familj i Östra Sjöboda i Kristvalla socken. Husförhörslängden låter meddela att han var född i Kalmar 1808. Jaha, en smed född i Kalmar, det bröt av något mot den sedvanliga skaran av bönder, arbetare och torpare på landsbygden, som släkten annars mest består av. Inget ont om det, men omväxling förnöjer. Med förtjusning kastar jag mig över Kalmar stads kyrkböcker! In och leta i födelselängden. Jodå där! 19 januari 1808 i Kalmar stadsförsamling, arbetskarlen Håkan Löfgrens son Carl Fredric. Där var det slut på det roliga. Var i Kalmar? Vad hette modern? Husförhörslängden som täcker åren 1805-1818 består av fem volymer, var och en på flera hundra kluddiga sidor.

Bara att bita i det sura äpplet. Eftersom Håkan var arbetskarl kanske han inte bodde mitt i stan? Genom en lycklig ingivelse började jag med den längd som täcker befolkningen på malmerna och stadens utkanter. På så vis behövde jag bara bläddra mig igenom en sådär 100 sidor. Plötslig fanns han där. Men informationen var lika knapphändig som i födelselängden. Håkan Löfgren född 1777, med ej namngiven hustru och fem barn. Överstrukna, således utflyttade. Ingen information om var de kom ifrån eller var de tog vägen. Sänder några inte allt för smickrande tankar till det tidiga 1800-talets slöa kalmarpräster.

Vad göra? Som jag ser det finns det två övergripande möjligheter eller metoder inom släktforskningen. Den ena handlar om idogt arbete, tålamod och list. Allt som oftast går det inte att bara stövla in genom stora porten rätt in i salongen, slå sig ner i en soffa och lägga benen i kors. I stället måste man leta upp bakdörren, söka sig fram genom vindlande korridorer, glänta på olika dörrar innan man till sist hamnar rätt och utmattad kan snubbla in i samma salong. Den andra möjligheten är att nätverka. Det finns gott om släktforskare där ute. Många av oss gillar att hänga på diverse diskussionsforum och hjälper gärna en medforskare i nöd. I det här läget valde jag det senare alternativet och skickade ute en fråga. Samtidigt som jag fortsatte med det idoga arbetet. Kombinationen av detektivarbete och tips från forskarkollegor tog mig till slut vidare. Genom husförhörslängder, födelse- vigsel- och dödböcker samt flyttlängder blev det nu möjligt att kartlägga Håkan Löfgrens liv, åtminstone från åren omkring 1800. Han dyker upp i Kalmar 1803 som dräng eller arbetskarl på Falkenberg och är sedan skriven i Kalmar återstoden av sitt liv. I de första notiserna som Håkan Pettersson eller Persson, men snart som Håkan Löfgren. Hustrun visar sig heta Stina Håkansdotter, född i Ryssby socken 14/12 1774. De får sju barn tillsammans. Håkans sysselsättning varierar genom åren. Från dräng och arbetskarl till vedgårdskarl och en tid mjölnare. De sista åren är han arbetare på de stora godsen Björnö och Stävlö norr om Kalmar. Där blir han sjuk och går ur tiden den 19 september 1830.

Håkan Löfgrens familj så som den tedde sig i husförhörslängden för Kalmar slottsförsamling omkring 1818.

Eftersom Håkans hustru kom från Ryssby socken fanns det anledning att misstänka att han kunde vara gift där. Det visade sig mycket riktigt stämma. Bröllopet har ägt rum i november 1802, mellan drängen Håkan Petersson i Hultsby och pigan Kristin Håkansdotter. Några månader senare har de flyttat till Kalmar och kort därefter föds deras första barn. En son som döps till Peter Magnus. Men vad kan man veta om Håkans liv före giftet i Ryssby? Husförhörslängden nämner för visso en dräng Håkan Pettersson i Hultsby, men utan närmare uppgifter. Han var inte född där, för i Ryssby föds inte en enda Håkan på hela 1770-talet. De angivna födelseåren varierar i senare källor mellan 1774 – 1777. I en flyttlängd påstås att Håkan var född 1775 i Linköpings stift. Knappast den exakthet som en släktforskare drömmer om. Men trots det, uppgiften talar om att Håkan inte kom från Kalmartrakten, som då hörde till Kalmar stift. Norra Småland eller Östergötland låg närmast till hand, men att söka igenom varenda socken i detta område skulle inte vara en rimlig uppgift. Fast igen således.

Nu skulle det dröja nästan ett år innan genombrottet kom. En dag förde slumpen mig i kontakt med en annan släktforskare, som också härstammade från Håkan Löfgren. Och han hade uppgiften att Håkan var född 1774, son till en Peter Löfgren och Catharina Magnusdotter. Tyvärr viste han inte mycket, uppgifterna kom från en tredje part som skulle ha funnit Håkan som inflyttad till Ryssby från Norra Sandsjö socken i Jönköpings län. Där skulle han finnas i något torp som hette Näset under Prinsnäs. Det måste ju gå att kolla? Jodå det finns en husförhörslängd för Norra Sandsjö, med lite oklar datering, men den ska täcka perioden från ca 1777 till något år in på 1800-talet. Glädjen var stor när det visade sig stämma! I Näset under Prinsnäs finns fiskaren Peter Löfgren med hustru Catharina Magnusdotter samt tre söner, Petter född 1771, Håkan född 1774 och Magnus född 1779. Men det står inte var de var födda. Inte i Norra Sandsjö visade det sig snart. De måste vara inflyttade då, efter 1779 eftersom sonen Magnus inte var född i socknen. I husförhörslängden är de överstrukna. Utflyttade således. Ingen uppgift om vart. Inga flyttlängder finns vid denna tid. Sista fyndet blir att drängen Håkan Löfgren finns i Grimstorp, men inga uppgifter om honom. Glädjen blev snabbt en oglädje.

Så här såg det ut i husförhörslängden i Norra Sandsjö

Här verkade historien nått vägs ände. Det var som förgjort. En sista åtgärd blir att kontrollera när Håkan kom till Ryssby. Inga Löfgren verkade ha flyttat in i Ryssby socken före 1802, då Håkan bevisligen fanns där. Men 1798 dyker en Håkan Pettersson upp, född 1775 och inflyttad från Sandsjö. Det kan knappast vara någon annan. Där var han, min Håkan, men hur kan det hjälpa mig? Jag antecknade uppgifterna och skulle stänga längden när jag ser ett ord under årtalet 1775. Det kunde i och för sig gälla personen under Håkan, men det verkade ändå inte så. Vad stod det då? Nästan hopplöst att läsa. Jag bollar frågan vidare till släktforskargruppen på Facebook. Tipsen strömmar snart in: Målby? Mälby? Mjölby? Det ser mest ut som Mälby. Jag får tips på orter som kan vara aktuella men inget stämmer. Mjölby då? Det ligger ju i alla fall i Linköpings stift. Nej inte där heller. Och något rimligt Målby verkar inte finnas. Ska detta sista spår också försvinna ut i ett intet? Som en solkatt gäckar han mig, denne Håkan. Mälby, Melby, Mellby. Det lämnar mig ingen ro. Men vänta nu! Ett Mellby finns ju faktiskt inte så långt från Norra Sandsjö, bortåt trakterna söder om Eksjö. Det är faktiskt dessutom i Linköpings stift. Hoppet är inte stort när jag tar mig ann födelselängden för detta Mellby och börjar med året 1774, den tidigaste uppgiften jag har på när Håkan skulle vara född. Plötsligt är han bara där. Det tar några sekunder att fatta att det kan vara rätt. Jag läser den gamla skrivstilen flera gånger för att alla uppgifter ska sjunka in och bekräftas mot andra uppgifter i min hjärna. ”Den 17 (september) föddes ryttarens Peter Löfgrens och h. Catharina Månsdotters son i Ustorp torp och döptes d: 18 och kallades Håkan”. Nästan två års forskarmödor har nått sin upplösning. Sådana här ögonblick är släktforskandets glädje. Jag vet, det är hopplöst att försöka förmedla detta till någon annan som inte varit i samma situation. Det verkar antagligen helmossigt och heltossigt. Men den natten gick jag ändå till sängs, lycklig som en tornado på en campingplats (för att citera en av ungarnas tecknade filmer).

Till slut, i födelselängden i Mellby församling, 17 september 1774, fanns Håkan!

Men så är det ju så med släktforskning att det aldrig riktigt tar slut. Ett slut är ofta bara början på något annat. Och en inbiten släktforskare finner alltid nya trådar att nysta på. Nu hade jag min Håkan till slut. Men hans föräldrar då? I Mellbys äldsta husförhörslängd finns familjen inskriven under Ustorp ryttartorp. Där föds fyra barn mellan åren 1765-1774. Peter Löfgren och Catharina Magnusdotter var gifta i Mellby i oktober 1764. De befann sig redan då i Ustorp, vilket kan tyda på att åtminstone en av dem kom därifrån. Åldersuppgifterna i husförhörslängden antyder att de skulle varit födda under förra delen av 1740-talet, men det verkar inte finnas någon bland Mellbys födda från denna tid som stämmer. Eftersom Peter Löfgren var ryttare så borde han finnas i generalmönsterrullorna. Det gör han också. Under Ustorp rusthåll nummer 68, Vetlanda kompani, Smålands Kavalleriregemente dyker han upp. Antagen 1767. Den militära karriären blev ganska kort. 1775 har han begärt och fått avsked och blivit ersatt av en annan soldat. Han bör då också ha lämnat ryttartorpet vid samma tid, men det går inte att se var familjen tagit vägen. Det yngsta barnet i familjen var Magnus, född 1779. Han är inte född i Mellby och inte heller i Norra Sandsjö. Familjens öden mellan 1775-1779 låter sig inte belysas. Var Peter och Catharina haft för sig före sitt giftermål, när de föddes och var eller hur de ändade sina liv förblir tillsvidare också ett mysterium. Den historia som präglats av en ständig pendling mellan tvärstopp och genombrott tycks här ha nått sitt slut. Men samtidigt, om denna berättelse har något att förmedla så är det väl att man aldrig ska ge upp. När man minst anar det finns plötsligt lösningen där. Ett litet ord, en liten vink som gör det omöjliga möjligt. Svaren bör finnas någonstans där ute, bland alla mödosamt plitade sidor i de tusentals kyrkböcker som lämnats kvar och blivit ett ovärderligt kulturarv, inte bara för släktforskare. Spännande? Tja, det är väl upp till var och en att bedöma.

Då och nu - en bildserie (del1)

Tänkte jag skulle försöka sparka lite liv i bloggen igen, om det nu finns några läsare kvar. Det har varit skralt med aktiviteter här den sista tiden. Idén att plocka gamla bilder och jämföra med samma plats idag är väl inte precis ny, men kan likväl vara intressant. Så nu tänkte jag köra igång en liten bildserie med några då-och-nu-bilder. De första bilderna kommer att vara från Kalmar.

Lilla torget i Kalmar är väl en plats i staden som inte gör så mycket väsen av sig. För de flesta en plats där man passerar påväg in mot stadens hetare begivenheter vad gäller handel och nöjen, eller påväg därifrån. Ölandsgatan som ligger i torgets förlängning är också en stillsam gata med en del småbutiker bortom de stora mainstream-kjedjornas parradgator. Därför kan det vara en plats att lyfta fram som startpunkt.

Då-bilden som är tagen kring förra sekelskiftet är ett vykort postat 1905. Fotografen har ställt sin kamera där Östra Sjögatan mynnar ut mot stadsporten Kavaljeren (som man anar till vänster) och riktat objektivet mot torget. Platsen är sig ganska lik jämfört med nu-bilden. Men människorna och hästekipagen understryker att det handlar om en helt annan tid. I hörnhust till höger i förgrunden verkar det ha funnits någon form av skeppshandel eller liknande. En del andra butiker har säkert också funnits i området som väl var mer livligt då än nu. De flesta husen finns i alla fall kvar. Trppstegsgaveln som skymtar till höger hör till ett av de äldsta husen på Kvarnholmen, det Dahmska huset. Det stod färdigt redan 1666 enligt årtalet på portalen, byggt för fortifikationsingenjören Anders Olofsson Berg och dennes hustru. Sitt namn har byggnaden fått efter en rektor Dahm som ägde huset från 1847.

Ett annat av de äldsta husen i 1600-talsstaden är Domprostgården, huset mitt i bilden vid torgets bortre ände. Det uppfördes mellan 1657-1667 av stadspresidenten Christopher Larsson Grubb men fick sitt nuvarande utseende efter en stadsbrand 1679. I slutet av 1700-talet inköptes byggnade som bostad för stiftets biskopar, domprostar och kyrkoherdar. Den mest berömda innvånaren i huset torde ha varit skalden Erik Johan Stagnelius som här tillbringade sina ungdomsår i början på 1800-talet medan pappa Magnus var biskop i Kalmar stift.

Till höger om Domprostgården syns Ölandsgatan och till vänster om samma hus skymtar man Södra Vallgatan.

Ulf-Erik Hagberg avliden

På den öländska arkeologihimlen finns det en del namn som lyser klarare än andra. I dag nåddes jag av det tråkiga beskedet att en av de allra största, Ulf-Erik Hagberg har gått ur tiden. Hagberg var kanske mest känd för utgrävningarna av Skedemosse, utgivningen av mastodontverket Ölands Järnåldersgravfält och för skapandet av Guldrummet på Historiska museet i Stockholm.

Själv hade jag aldrig förmånen att träffa Ulf-Erik Hagberg, men hans forskning har jag ofta kommit i kontakt med via böcker och artiklar. Första gången var för många år sedan i artikeln om den förhistoriska Kalmarbygden i bokverket Kalmar Stads Historia, det mest ingående och uppdaterade verk som fanns om detta område på den tiden.

Arkeologin, och Ölandsarkeologin i synnerhet, har förlorat en stor man. Men hans forskningsinsatser förblir odödliga.

AHIMKARs nyårskrönika 2011

Så har ytterligare ett år passerat. Som traditionen bjuder ska jag även 2011 sammanfatta det gångna året. Kanske det blire en lite kortare nyårskrönika denna gång.

2011 började med ännu en outhärdligt seg vinter. Trots det fanns det ljuspunkter på arkeologihimlen. I februari var det dags för arkeologiseminariet i Blankaholm med fokus på ostkustens arkeologi. Den här gången var jag själv med som föreläsare, men var inte helt nöjd med min insats. Det hindrar inte att seminariet på alla andra vis var mycket lyckat och trevligt att bevista, med bra föreläsningar och många trevliga människor.

I april hade snön försvunnit och det började bli behagligt att vistas utomhus. I slutet på månaden höll jag min årliga utomhusföreläsning för Söderåkra hembygdsgille. Jag pratade om orten Bergkvara, dess historia och kanske främs dess förhistoria. De dryga 20 åhörarna föreföll vara nöjda när det hela var över. Jag han också med några inventeringar, dock med magra resultat. Och så fick jag tillfälle att fritt botanisera i Bergkvara hembygdsgård. Tack Ove Lindh för det!

I början av maj tillbringade jag en vacker vårdag med inventeringar i Söderåkra socken och fick se en del härliga stenåldersfynd. Jag tror det är den dag på året jag minns som den allra bästa ur arkeologihänseende. Samma dag tog jag en titt vid Skeppevik söder om Bergkvara där man banat av för dragande av nya VA-ledningar. Här tangerade man flera boplatser men länsstyrelsen hade inte funnit någon anledning att göra några arkeologiska insatser för det. Sammtidigt var det ingen överrasking att jag kunde dokumentera lämningarna av en härd på den avbanade ytan. Säkert hör den till boplatskomplexet den låg i anslutning till. Fyndet rapporterades i vederbörlig ordning men jag tror inte att någon brydde sig, inte heller det någon överraskning.


Ungefär i samma veva drabbades norra länet av vandalisering på en av sina finaste fornlämningar, gravfältet i Snäckedal. Arkeologkompis Michael Dahlin har under året gjort en insats för att uppmärksamma myndigheter, rättsväsende och allmänhet på problematiken kring detta.

Snäckedal var inte årets enda tråkiga nyhet. I början på sommaren kom ett stort sorgebesked, då min farbror Helge avled. Helge har med sitt intresse för forntid i allmänhet och fornlämningarna på sin egen gård Bockekulla i synnerhet haft ett inte så litet finger med i spelet då jag snöade in på arkeologin. Tack för allt Helge.

Sedan dröjde det till oktober innan det åter var dags för arkeologirelaterade evenemang. Då höll jag föredrag igen, denna gång om medeltiden i Torsås kommun. Det var ett sammarrangemang mellan hembygdsföreningarna i kommunen och kommunbiblioteket och drog ett 25-tal personer. Det var ett roligt föredrag att hålla och uppskattades också av dem som var där. Årets bästa föredrag från min sida.

Bortsett från detta har det varit skralt på min personliga arkeologifront efter de fina dagarna i april och maj. Något som väl även har avspeglat sig här på Ahimkar där det varit långt mellan inläggen. Det beror till största delen på att jag tog en time out från arkeologin som varade större delen av året. Jag kände helt enkelt att det roliga med arkeologin drunknade i byråkrati, oförstående och pengafrågor. Det finns så mycket spännande som med små medel och små insatser skulle kunna utforskas och utmynna i bra arkeologi. Men ingen vill ha detta. Bättre att det får förstöras där det ligger eller schaktas bort utan åtgärder tycks man resonera. I det läget tog jag paus, för är det inte roligt så är det inte riktig arkeologi. I ställer blev det släktforskning för nästan hela slanten, både åt mig själv och åt andra. Här har jag helt klart varit mer framgångsrik, lärt mig mycket och gjort spännande upptäckter. Och bäst av allt, det är fritt, utan pekpinnar och stoppskyltar. Bara ren upptäckarglädje!

Nu när 2011 går mot sitt slut har jag dock så smått börjat återvända till arkeologin. Och jag känner försiktig optimism inför 2012, det finns trots allt alltid något att ta itu med. Små insatser kanske men ändå betydelsefulla. Nej, så länge jag får ha ett ord med i leken lär Möre-arkeologin inte bli av med mig.

Ett mycket Gott Nytt År önskar jag er alla!!

Ingen guldålder, bara sport

Jag får ta tillbaka tipset om SVTs program om järnålder på Öland som skulle ha sänts idag (6/12) klockan 18:00. SVT tyckte att det var viktigare att sända sport i stället, helt utan förklaringar eller kommentarer. Att sport går före allt annat är ju inte direkt något nytt, men man kunde väl förvänta sig bättre av SVT - Public Service - som ofta och gärna skryter om mångfald, folkbildningsambitioner och program om och för alla.

Men den forntidsintresserade behöver inte misströsta helt. Repriserna av programmet kommer fortfarande (och förhoppningsvis) att sändas:

fre 9 dec 22:00 Den svenska järnåldern Århundradena efter Kristi födelse upplever Sverige en storhetstid. Med fokus på Öland visar denna dokumentär på rikedomar, långväga kontakter och hur hövdingar styrde över stora byar och skaror av krigare.* Från 6/12 i SVT2. Även i K 11/12 och K 12/12

Ölands guldålder på TV

Ett litet tips: på tisdag 6 december klockan 18:00 på SVT 2 kommer det att visas en film om järnåldern. Filmen fokuserar på Öland och perioden före vikingatiden, en period som också kallas Ölands guldålder. Följande information kommer från SVT:

Tis 6/12 2011SVT2 kl 18.00 Den svenska järnåldernÅrhundradena efter Kristi födelse upplever Sverige en storhetstid. Med fokus på Öland visar denna dokumentär på rikedomar, långväga kontakter och hur hövdingar styrde över stora byar och skaror av krigare.Även i K 9/12, K 11/12 och K 12/12Textat sid. 299 Sänds i HD.

Kan bli hur intressant som helst så missa inte det!

Tips från Arkeologi i Kalmar län

Föredrag om medeltid i Torsåsbygden

Det börjar dra ihop sig för ett nytt föredrag. På lördag den 22 oktober klockan 10:00 för att vara exakt, håller jag ett föredrag i fritidsgåren på Torsskolan i Torsås. Det är hembygdsföreningarna i Torsås kommun som samarrangerar detta.

Temat är medeltid i Torsås kommun. Eller snarare med utgångspunkt i Torsås kommun. Några kommuner var inte ens påtänkta på medeltiden. Jag kommer att berätta och visa bilder och det kommer att handla både lite allmänt om medeltid och om hur medeltiden tedde sig i bygderna kring Torsås. Det finns förståss gränser för vad man hinner med på två timmar, så det blir lite olika exempel som får belysa olika problem, frågor och företeelser. Allt från vanliga bönder till riddare och kungar utlovas. Likaså med så mycket geografisk spridning inom området som jag förmår. Vi börjar på 500-talet och slutar på 1500-talet.

UPPDATERAT: (27 oktober 2011: läs om föredraget på Söderåkra Hembygdsgilles blogg).

Alla är hjärtligt välkomna!

Gettlinge gravfälts gåta uträknad eller felräknad?

Verkar det inte minsan som att Öland har fått sin egen Bob G Lind? Det är i alla fall den tanke som slår mig när jag med en uppgiven suck läser en artikeln i lokaltidningen Östrans nätupplaga betitlad "Har han löst gravfältets gåta" ( läs artikeln här).

Den glade hobbyforskaren Lars Almqvist har, rapporterar tidningen, ägnat de senaste sex åren åt att studera det strora gravfältet vid Gettlinge på södra Öland. Nu presenterar han sina resultat och naturligtvis vet han att han och ingen annan har rätt. Någon som hört det förut? Nåväl. Almqvist har ägnat mängder av tid åt att knata runt på gravfältet, inspekterat stenar, mätt, dokumenterat, grubblat och funderat. Resultatet av denna mät- och tankemöda är att Almqvist kommit fram till att stenarna och anläggningarna på gravfältet inte är slumpmässigt utplacerade, utan i stället efter flera lager med geometriska system. Dessa system är inte heller ett resultat av kluriga forntida ölänningar, utan förljer samma geometriska mönster som, enligt Almqvist, finns i Keopspyramiden. När man någon gång under bronsålder eller järnålder fick nys om denna geometri såg man det som en helig kunskap som kom från gudarna. Detta omsattes sedan i praktiken på gravfältet, menar Almqvist.

Denna typ av forskning har en tendens att dyka upp på olika håll världen över med jämna mellanrum. Presenterad av mer eller mindre förvirrade personer med mer eller mindre goda argument men alltid med samma orubbliga övertygelse. Och alltid lika omhuldade av media. De representarar allt som oftast i den mediala verkligheten en kamp mellan David och Goliat. Den lilla människans kamp mot de stora stygga akademikerna som med sina ohyggliga krav på källmaterialgrundade bevis, metod, stingens och källkritik vill lägga vetenskapens mörka täcke över mänskligheten.

Denna vilja att se matematiska system i allting har debatterats många gånger. Det mäts och det räknas. Det studras stjärnor och planeter, matematiska formler, geometriska system, solens olika tillstånd och så vidare. Och man vill så gärna få in detta i våra fornlämningar. Det räcker inte med att forntidens innvånare var människor som anda, som levde och älskade, som begravde och sörjde sina döda. Och då och då lät uppföra större monument över dem som hörde till samhällets övre strata, av diverse anledningar. Nej de var också astronomer och matematiker, representanter för förlorade civilisationer och förlorade kunskaper. Den akademiska forskningen ställer sig för det mesta kallsinnig till dessa hypoteser. Därför att de allt som oftatst är förknippade med stora källkritiska problem. Inga gravfält är helt slumpmässigt skapade, det är inte det som är problemet. Det är snarare när man försöker krångla till det bortom rimlighetens gränser som det blir fel. När man vill se sådant som inte finns. Hypoteserana brottas ofta med problem som att det saknas stenar för att det ska stämma. Då förklaras det med att de stenarna försvunnit genom åren. Eller så stämmer inte kronologin, då löser man det med att datera om hela härligheten ofta stick i stäv med de sakliga dateringar som det finns tillgång till. Båda dessa tilltag figurerar i fallet med Gettlinge. Det har försvunnit stenar och anläggningar som vetenskapligt sett placeras i olika tidsperioder får här en ny datering. De måste vara samtida!

Nu är det i all händelse inte mycket man kan göra åt dessa hypoteser, de kommer alltid att dyka upp. Och det står ju var och en fritt att tro på det de önskar. Så måste det vara i ett demokratiskt samhälle. Det enda vetenskapen kan och bör göra är att förklara varför man anser att hypoteserna är felaktiga. Egentigen är det inte hypoteserna i sig som irriterar mig så mycket. Dem kan man leva med. Snarare är det då den nonchalanta inställning man i media har till vetenskap i allmänhet och arkeologi och historia i synnerhet. Här gäller plötsligt inte de vanliga kraven på källkritik, saklig och korrekt rapportering. Det markerar väl kanske den ytterst perrifera roll som arkeologi har i samhället. Men det är likväl en dålig ursäkt. Jag minns t ex när Blekinges runor var på tapeten för nu ganska många år sedan. Det hade kommit ut en bok som hävdade att runorna var ett resultat av att en eller annan högkultur (jag minns inte vilken) hade sökt sig upp till Blekinges kuster och spritt skrivkonsten där. Det lyfts fram stort i blekingska medier. Så en dag tröttnade väl någon och skrev en insändare med det stillsamma påpekandet att man väl kunde fråga någon akedemisk arkeolog hur de såg på saken och rapportera om det i stället. Svaret rån tidningen var kort och brutalt. "Nej det tänker vi inte göra, det är inte lika roligt". Kommentarer torde vara överflödiga, uttalandet talar sitt tydliga språk ändå.