Tuesday, July 29, 2008

Vad betyder 'stampidentiska mynt'?

Så löd en fråga jag fick härrom dagen. Och som jag nu är ganska svag för mynt, de utgör ett spännande källmaterial som man kan läsa ut mycket information ur, så väljer jag att publicera svaret här.

För det första kan det vara på sin plats att förklara hur man tillverkar mynt, för dem som inte vet det. I dag är mynttillverkningen naturligtvis höst industrialiserad och automatiserad. Men "förr i tiden" fick man tillverka varje mynt för hand. Det gick till så att en gravör tillverkade två stämplar i lämplig metall (helst stål), så kallade stampar. Dessa bar bilder i negativ av myntets fram- och baksida (eller åt- och frånsida som det heter bland numismatiker). Den ena stampen fästes i ett underlag och den andra stampen höll man i handen. Sedan lade man den metallbit - myntämne - som skulle bli myntet på den fasta stampen, placerade den andra ovanpå och drämde till med en hammare. Så hade man ett färdigpräglat mynt. Denna metod medför att gamla mynt inte alls ser ut som moderna. Det hände ofta att mynten blev lite sneda och felvridna.

Stampidentisk då, vad är det? Det betyder att man har två eller flera mynt som är slagna med samma stampar. Tittar man på moderna mynt är det i princip omöjligt att se någon skillnad. Men den äldre mynttillverkningen var inte så mycket en perfektionistisk industriprocess utan snarare ett (konst)hantverk. Även om man strävade efter att alla sampar skulle se så lika ut som möjligt, så att mynten sedan blev så lika som möjligt, blev detta i realiteten inte fallet. När en stamp blev utsliten eller gick sönder fick man låta gravera en ny och det blev alltid någon större eller mindre skillnad. Dessa skillnader är iakttagbara på mynten och ibland händer det således att man kan hitta mynt som är slagna med samma stampar. Då finns det ingen skillnad i detaljerna på mynten. Alla bokstäver, porträtt, bilder och symboler ser precis lika dana ut.


Exempel på stampidentiska mynt. Här två olika s k Antoninianer, präglade för den romerske kejsaren Philip II (244-249 e Kr). Jämför man mycket noga detaljerna på mynten så ser man att de är identsika. Således är de båda mynten slagna med samma stampar. De här mynten är präglade i Antiochia i nuvarande Turkiet mellan 244 och 246 e Kr. Inskriptionen lyder på frånsidan: M IVL PHILIPPVS CAES (= Marcus Julius Philip lydkejsare - en titeln Philip hade fram till 247 då han blev huvudkejsare, Augustus) och på frånsidan PRINCIPI IVVENT (ung= den främste av de unga, o dyl). Bilden föreställer Philip med glob och upp och nedvänt spjut. Globen, eller sfären var en symbol för det kosmiska världsalltet och dess innebörd på mynten har oftast med kejsarens makt, eller rätt till makt, över världsalltet att göra. (Myntet ovan i privat ägo, foto förf, ; myntet nedan tillhör Forum Ancient coins, foto: Forum Ancient Coins, publicerad med tillstånd).

Vetenskapligt kan man ha nytta av sådana studier t ex när det gäller datering och bestämmande av myntort. Ett mynt som är identiskt med ett annat kan på tämligen säker grund antas vara präglat ungefär vid samma tidpunkt och på samma plats (även om det finns några få undantag). Metoden kan också användas för att identifiera mynt eller t ex inskriptioner. Saknas delar av inskriptionen på ett mynt, kan man med hjälp av ett stampidentiskt sluta sig till vad det stått på myntet ändå.

Nu upphör sällan bruket av ett stamppar samtidigt. Ofta slits den ena stampen ut eller går sönder före den andra. Dessutom kan man medvetet använt t ex samma åtsidesstamp kombinerat med flera olika frånsidesstampar. När minst tre stampar kombineras på detta sätt uppstår en så kallad stampkedja. En sådan stampkedja kan uppvisa kronologier och grupptillhörigheter som annars varit omöjliga att se. För att kunna använda denna metod krävs dock oftast att man studerar stora mängder mynt. Att hitta ett enda mynt som är identiskt med ett annat kan var svårt nog.

Sedan numismatiker vid början av 1900-talet började använda denna metod har emellertid numismatiken (dvs vetenskapen om mynt) gjort stora framsteg. Och därmed kunnat lämna fler bidrag till kunskapen om det förflutna. Under senare tid har det debatterats om huruvida numismatiken ska få fortsätta existera som egen vetenskaplig gren eller om den ska upplösas och integreras med andra ämnen som en möjlig metod bland andra. Själv tillhör jag dem som tror att numismatiken har mycket gott att tillföra och därför bör få förbli en egen gren. Måhända bör dialogen med andra ämnen som arkeologi och historia utökas, även om vi sett flera prov på detta under senare år.

Acknowledgement:

Many thanks to Joseph Sermarini and Forum Ancient Coins for allowing me to use their picture.

2 comments:

ArchAsa said...

Saker börjar klarna...
Numismatik är extremt intressant när de som sitter inne med specialkunskapen lyckas förklara vad de kommit fram till på ett sätt så att andra forskare förstår. Ointressant blir det bara när internt fikonspråk tar överhanden (som i alla discipliner) så att ingen utomstående riktigt orkar sätta sig in i massan av information.

Numismatik borde finnas kvar som specialistgren, men gärna inom andra övergripande ämnen och mer intimt sammanlänkade med dem så att ny kunskap sprids enklare åt båda hållen.

Pierre said...

Välkommen tillbaka =) Jo för mycket fikonspråk kan ibland ta död på det mesta. Jag misstänker att jag ibland själv använder mig av fikonspråkliga begrepp utan att tänka på det. Man blir van vid en viss jargong och tänker inte på att det kan vara obegripligt för andra.

Jo, sammanlänkat med andra dicipliner tror jag också att numismatiken har en hel del intressant att erbjuda.