AHIMKARs nyårskrönika 2011

Så har ytterligare ett år passerat. Som traditionen bjuder ska jag även 2011 sammanfatta det gångna året. Kanske det blire en lite kortare nyårskrönika denna gång.

2011 började med ännu en outhärdligt seg vinter. Trots det fanns det ljuspunkter på arkeologihimlen. I februari var det dags för arkeologiseminariet i Blankaholm med fokus på ostkustens arkeologi. Den här gången var jag själv med som föreläsare, men var inte helt nöjd med min insats. Det hindrar inte att seminariet på alla andra vis var mycket lyckat och trevligt att bevista, med bra föreläsningar och många trevliga människor.

I april hade snön försvunnit och det började bli behagligt att vistas utomhus. I slutet på månaden höll jag min årliga utomhusföreläsning för Söderåkra hembygdsgille. Jag pratade om orten Bergkvara, dess historia och kanske främs dess förhistoria. De dryga 20 åhörarna föreföll vara nöjda när det hela var över. Jag han också med några inventeringar, dock med magra resultat. Och så fick jag tillfälle att fritt botanisera i Bergkvara hembygdsgård. Tack Ove Lindh för det!

I början av maj tillbringade jag en vacker vårdag med inventeringar i Söderåkra socken och fick se en del härliga stenåldersfynd. Jag tror det är den dag på året jag minns som den allra bästa ur arkeologihänseende. Samma dag tog jag en titt vid Skeppevik söder om Bergkvara där man banat av för dragande av nya VA-ledningar. Här tangerade man flera boplatser men länsstyrelsen hade inte funnit någon anledning att göra några arkeologiska insatser för det. Sammtidigt var det ingen överrasking att jag kunde dokumentera lämningarna av en härd på den avbanade ytan. Säkert hör den till boplatskomplexet den låg i anslutning till. Fyndet rapporterades i vederbörlig ordning men jag tror inte att någon brydde sig, inte heller det någon överraskning.


Ungefär i samma veva drabbades norra länet av vandalisering på en av sina finaste fornlämningar, gravfältet i Snäckedal. Arkeologkompis Michael Dahlin har under året gjort en insats för att uppmärksamma myndigheter, rättsväsende och allmänhet på problematiken kring detta.

Snäckedal var inte årets enda tråkiga nyhet. I början på sommaren kom ett stort sorgebesked, då min farbror Helge avled. Helge har med sitt intresse för forntid i allmänhet och fornlämningarna på sin egen gård Bockekulla i synnerhet haft ett inte så litet finger med i spelet då jag snöade in på arkeologin. Tack för allt Helge.

Sedan dröjde det till oktober innan det åter var dags för arkeologirelaterade evenemang. Då höll jag föredrag igen, denna gång om medeltiden i Torsås kommun. Det var ett sammarrangemang mellan hembygdsföreningarna i kommunen och kommunbiblioteket och drog ett 25-tal personer. Det var ett roligt föredrag att hålla och uppskattades också av dem som var där. Årets bästa föredrag från min sida.

Bortsett från detta har det varit skralt på min personliga arkeologifront efter de fina dagarna i april och maj. Något som väl även har avspeglat sig här på Ahimkar där det varit långt mellan inläggen. Det beror till största delen på att jag tog en time out från arkeologin som varade större delen av året. Jag kände helt enkelt att det roliga med arkeologin drunknade i byråkrati, oförstående och pengafrågor. Det finns så mycket spännande som med små medel och små insatser skulle kunna utforskas och utmynna i bra arkeologi. Men ingen vill ha detta. Bättre att det får förstöras där det ligger eller schaktas bort utan åtgärder tycks man resonera. I det läget tog jag paus, för är det inte roligt så är det inte riktig arkeologi. I ställer blev det släktforskning för nästan hela slanten, både åt mig själv och åt andra. Här har jag helt klart varit mer framgångsrik, lärt mig mycket och gjort spännande upptäckter. Och bäst av allt, det är fritt, utan pekpinnar och stoppskyltar. Bara ren upptäckarglädje!

Nu när 2011 går mot sitt slut har jag dock så smått börjat återvända till arkeologin. Och jag känner försiktig optimism inför 2012, det finns trots allt alltid något att ta itu med. Små insatser kanske men ändå betydelsefulla. Nej, så länge jag får ha ett ord med i leken lär Möre-arkeologin inte bli av med mig.

Ett mycket Gott Nytt År önskar jag er alla!!

Ingen guldålder, bara sport

Jag får ta tillbaka tipset om SVTs program om järnålder på Öland som skulle ha sänts idag (6/12) klockan 18:00. SVT tyckte att det var viktigare att sända sport i stället, helt utan förklaringar eller kommentarer. Att sport går före allt annat är ju inte direkt något nytt, men man kunde väl förvänta sig bättre av SVT - Public Service - som ofta och gärna skryter om mångfald, folkbildningsambitioner och program om och för alla.

Men den forntidsintresserade behöver inte misströsta helt. Repriserna av programmet kommer fortfarande (och förhoppningsvis) att sändas:

fre 9 dec 22:00 Den svenska järnåldern Århundradena efter Kristi födelse upplever Sverige en storhetstid. Med fokus på Öland visar denna dokumentär på rikedomar, långväga kontakter och hur hövdingar styrde över stora byar och skaror av krigare.* Från 6/12 i SVT2. Även i K 11/12 och K 12/12

Ölands guldålder på TV

Ett litet tips: på tisdag 6 december klockan 18:00 på SVT 2 kommer det att visas en film om järnåldern. Filmen fokuserar på Öland och perioden före vikingatiden, en period som också kallas Ölands guldålder. Följande information kommer från SVT:

Tis 6/12 2011SVT2 kl 18.00 Den svenska järnåldernÅrhundradena efter Kristi födelse upplever Sverige en storhetstid. Med fokus på Öland visar denna dokumentär på rikedomar, långväga kontakter och hur hövdingar styrde över stora byar och skaror av krigare.Även i K 9/12, K 11/12 och K 12/12Textat sid. 299 Sänds i HD.

Kan bli hur intressant som helst så missa inte det!

Tips från Arkeologi i Kalmar län

Föredrag om medeltid i Torsåsbygden

Det börjar dra ihop sig för ett nytt föredrag. På lördag den 22 oktober klockan 10:00 för att vara exakt, håller jag ett föredrag i fritidsgåren på Torsskolan i Torsås. Det är hembygdsföreningarna i Torsås kommun som samarrangerar detta.

Temat är medeltid i Torsås kommun. Eller snarare med utgångspunkt i Torsås kommun. Några kommuner var inte ens påtänkta på medeltiden. Jag kommer att berätta och visa bilder och det kommer att handla både lite allmänt om medeltid och om hur medeltiden tedde sig i bygderna kring Torsås. Det finns förståss gränser för vad man hinner med på två timmar, så det blir lite olika exempel som får belysa olika problem, frågor och företeelser. Allt från vanliga bönder till riddare och kungar utlovas. Likaså med så mycket geografisk spridning inom området som jag förmår. Vi börjar på 500-talet och slutar på 1500-talet.

UPPDATERAT: (27 oktober 2011: läs om föredraget på Söderåkra Hembygdsgilles blogg).

Alla är hjärtligt välkomna!

Gettlinge gravfälts gåta uträknad eller felräknad?

Verkar det inte minsan som att Öland har fått sin egen Bob G Lind? Det är i alla fall den tanke som slår mig när jag med en uppgiven suck läser en artikeln i lokaltidningen Östrans nätupplaga betitlad "Har han löst gravfältets gåta" ( läs artikeln här).

Den glade hobbyforskaren Lars Almqvist har, rapporterar tidningen, ägnat de senaste sex åren åt att studera det strora gravfältet vid Gettlinge på södra Öland. Nu presenterar han sina resultat och naturligtvis vet han att han och ingen annan har rätt. Någon som hört det förut? Nåväl. Almqvist har ägnat mängder av tid åt att knata runt på gravfältet, inspekterat stenar, mätt, dokumenterat, grubblat och funderat. Resultatet av denna mät- och tankemöda är att Almqvist kommit fram till att stenarna och anläggningarna på gravfältet inte är slumpmässigt utplacerade, utan i stället efter flera lager med geometriska system. Dessa system är inte heller ett resultat av kluriga forntida ölänningar, utan förljer samma geometriska mönster som, enligt Almqvist, finns i Keopspyramiden. När man någon gång under bronsålder eller järnålder fick nys om denna geometri såg man det som en helig kunskap som kom från gudarna. Detta omsattes sedan i praktiken på gravfältet, menar Almqvist.

Denna typ av forskning har en tendens att dyka upp på olika håll världen över med jämna mellanrum. Presenterad av mer eller mindre förvirrade personer med mer eller mindre goda argument men alltid med samma orubbliga övertygelse. Och alltid lika omhuldade av media. De representarar allt som oftast i den mediala verkligheten en kamp mellan David och Goliat. Den lilla människans kamp mot de stora stygga akademikerna som med sina ohyggliga krav på källmaterialgrundade bevis, metod, stingens och källkritik vill lägga vetenskapens mörka täcke över mänskligheten.

Denna vilja att se matematiska system i allting har debatterats många gånger. Det mäts och det räknas. Det studras stjärnor och planeter, matematiska formler, geometriska system, solens olika tillstånd och så vidare. Och man vill så gärna få in detta i våra fornlämningar. Det räcker inte med att forntidens innvånare var människor som anda, som levde och älskade, som begravde och sörjde sina döda. Och då och då lät uppföra större monument över dem som hörde till samhällets övre strata, av diverse anledningar. Nej de var också astronomer och matematiker, representanter för förlorade civilisationer och förlorade kunskaper. Den akademiska forskningen ställer sig för det mesta kallsinnig till dessa hypoteser. Därför att de allt som oftatst är förknippade med stora källkritiska problem. Inga gravfält är helt slumpmässigt skapade, det är inte det som är problemet. Det är snarare när man försöker krångla till det bortom rimlighetens gränser som det blir fel. När man vill se sådant som inte finns. Hypoteserana brottas ofta med problem som att det saknas stenar för att det ska stämma. Då förklaras det med att de stenarna försvunnit genom åren. Eller så stämmer inte kronologin, då löser man det med att datera om hela härligheten ofta stick i stäv med de sakliga dateringar som det finns tillgång till. Båda dessa tilltag figurerar i fallet med Gettlinge. Det har försvunnit stenar och anläggningar som vetenskapligt sett placeras i olika tidsperioder får här en ny datering. De måste vara samtida!

Nu är det i all händelse inte mycket man kan göra åt dessa hypoteser, de kommer alltid att dyka upp. Och det står ju var och en fritt att tro på det de önskar. Så måste det vara i ett demokratiskt samhälle. Det enda vetenskapen kan och bör göra är att förklara varför man anser att hypoteserna är felaktiga. Egentigen är det inte hypoteserna i sig som irriterar mig så mycket. Dem kan man leva med. Snarare är det då den nonchalanta inställning man i media har till vetenskap i allmänhet och arkeologi och historia i synnerhet. Här gäller plötsligt inte de vanliga kraven på källkritik, saklig och korrekt rapportering. Det markerar väl kanske den ytterst perrifera roll som arkeologi har i samhället. Men det är likväl en dålig ursäkt. Jag minns t ex när Blekinges runor var på tapeten för nu ganska många år sedan. Det hade kommit ut en bok som hävdade att runorna var ett resultat av att en eller annan högkultur (jag minns inte vilken) hade sökt sig upp till Blekinges kuster och spritt skrivkonsten där. Det lyfts fram stort i blekingska medier. Så en dag tröttnade väl någon och skrev en insändare med det stillsamma påpekandet att man väl kunde fråga någon akedemisk arkeolog hur de såg på saken och rapportera om det i stället. Svaret rån tidningen var kort och brutalt. "Nej det tänker vi inte göra, det är inte lika roligt". Kommentarer torde vara överflödiga, uttalandet talar sitt tydliga språk ändå.

Ett par tips

Idag blir det inga långa inlägg. Inte heller ska jag ondgöra mig över något. Däremot ska jag förmedla en liten artikel i dagens nummer av lokaltidningen Östran. Denna handlar om att man påträffat lämningarna av en gata vid arkeologiska undersökningar i Stadsparken i Kalmar. Det är enligt vad tidningen förtäjer fråga om medeltidsstadens huvudgata, som kanske kan vara så gammal som från 1200-talet.

Läs artikeln här

En annan spännande utgrävning började denna vecka på Öland. Det är Linnéuniversitets arkeologistudenter som under ledning av Ludvig Papmehl-Dufay ska göra undersökningar av Risinge hög. Risinge hög är ett gravmonument, en så kallad storhög, som man tror är från bronsåldern eller möjligen yngre järnålder. Utgrävningarna håller på till den 14 oktober och det är visning för alla intresserade på torsdagar klockan 14:00.

Läs mer här

Kulturarvslyftet - kortsiktig politisk felsatsning

Den stora nyheten inom kulturvärlden i Sverige just nu torde vara det så kallade Kulturarvslyftet. Det handlar i korta drag om att regeringen vill satsa ca 800 miljoner kronor på kultursektorn. Pengarna ska gå till vård, digitalisering och inventering och de jobb som ska skapas ska vikas för långtidssjukskrivna och personer med funktionshinder.

Vid första påseendet låter det ju kanon. Arbete åt arbetslösa = bra. Pengar för att få behövliga åtgärder inom kulturen utförad = bra. Men hur bra blir det egentligen kan man undra? Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström hävdar att det är något som alla tjänar på, en vinn-vinn-situation. Jag tillåter mig att vara mer skeptisk. Varför det då?

1. vad ska arbetet leda till på längre sikt än ett år för de personer som tilldelas de tänkta tjänsterna? När dessa långtidssjukskrivna med flera har fått leka kulturarbetare ett år eller så, vad ska de göra sedan? Är det troligt att de kommer att få jobb inom kultursektorn sedan? Det tror inte jag, eftersom det finns ett gigantiskt överskott på arbetslösa kulturarbetare med mycket högre kompetens. En potentiell arbetsgivare är nog benägen, med all rätt, att prioritera personer med utbildning och kompetens.

2. är en följd av föregående. Det finns som sagt ett betydande överskott av personer som på olika sätt och på olika nivåer har utbildning inom kultursfären. Många av dem är arbetslösa eller jobbar med helt andra saker än det de har utbildat sig för. Det är en följd av att det utbildas på tok för många personer inom området varje år. Det vore betydligt mer rimligt om man satsade lite medel på att alla dessa personer, som redan har en grundläggande kompetens, fick en chans att komma in på arbetsmarknade. Då skulle dessutom statens första felsatsning, att utbilda för många inom kulturen, i alla fall i någon mån avhjälpas.

3. som i sin tur är en följd av 2. Att digitalisera, inventera och vårda är ett arbete man inte lär sig på en kafferast. De personer som skulle få arbete inom det tänkta projektet saknar denna kompetens och vid den tidpunkt de har lärts upp och givits en tillräcklig kompetens för att göra ett bra jobb torde projekttiden vara slut. Risken är med andra ord överhängande för att det som ska digitaliseras, vårdas och inventeras blir undermåligt utfört. Och därmed i det närmaste oanvändbart för de forskare och andra som sedan skulle kunna tänkas ha nytta av resultaten.

Det finns en anmärkningsvärd kortsiktighet i tanken bakom projektidén. En kortsiktighet som drabbar både de arbetslösa och kulturarvet. Tänker man inte igenom förslaget bättre än så här kommer det inte att leda till annat än en väldigt dyr återvändsgränd. Inga jobb och oanvändbara slutprodukter. Man får en besvärande känsla av en märkligt nedvärderande syn både på kunskap och kulturarv hos våra politiker. Eller handlar allt bara om att regeringen här får en chans att täppa till truten både på kulturen och de långtidssjukskrivna, två faktorer i samhället som de betraktar som genuint irriterande?

Mitt tips i all anspråkslöshet till våra kära politiker blir därför: riv upp, gör om, gör rätt!

Läs även vad Åsa M Larsson skriver om Kulturarvslyftet.