Dagens idyll och gårdagens hårda verklighet

När man vandrar runt i naturen stöter man allt som oftast på lämningar av mänsklig aktivitet. Åtminstone om man är lite observant och måhända behövs det ibland en viss förmåga att "läsa landskapet". Hemma i mitt eget barndomsland söder om Bergkvara finns det en del lite mystiska miljöer som ingen verkar ha lagt märke till förut. Jag har i alla fall inte hört eller sett något om dessa platser tidigare.

På en av dessa mina vandringar längs kusten söder om Berrgkvara på marker som hör till byarna Kärrabo och Skällenäs fann jag några konstruktioner belägna invid en (senare?) stenmur och med utsikt ut över Kalmarsund. Det ser ut att vara ett par små jordkulor eller backstugor av något slag, tämligen små men ganska påtagliga. De är uppbygda av sten och jordvallar med en öppning i ena hörnet som väl markerar ingången. I anslutning till dem finns spåren av en stenskodd brunn. Allt ser så idylliskt ut men verkar vittnar om en tillvaro långt ifrån idyll.

Vilka bodde en gång här? Eller har de haft någon annan funktion? Något som har med djurhållning att göra eller liknande? Eller ska man tolka det som ett littet fiskeläge med tanke på närheten till havet? Ja, vem vet. Men kanske någon i läsekretsen vet något eller har sett några liknande lämningar?

Ahimkars nyårskrönika 2009

Ja då har ännu ett år passerat och som alla andra tänkte jag sumera 2009. Vad hände i den lilla del av världen som bevakas speciellt på denna blogg?

I bloggosfären tillkom ett par nya bloggar under året som var av glädje för alla som intresserar sig för Kalmar län. Kalmar läns museum startade en arkeologiblogg och Söderåkra Hembygdsgille som jag har samarbetat med i flera år nu gav sig också på att blogga. På länsmuseet har man också fortsatt att tillgängligöra arkeologiska rapportet vilket är en fantastisk källa att ösa kunskap ur.

Av årets utgrävningar i södra länet märks väl kanske främs Prästhagen vid Köpingsvik på Öland. Här undersöktes för första gången i regionen en tidigmedeltida gård. Flera hus och intressanta fynd blev resultatet. Nu väntar i alla fall jag med spänning på att rapporten från slutundersökningen ska komma ut. I 1600-talsstaden på Kvarnholmen i Kalmar ägde den första riktigt stora stadsgrävningen rum under året. Här var det Riksantikvarieämbetets uppdragsverksamhet, UV-öst som stod för arbetet. Dessutom startade man en projektblogg där arbetet delvis kunde följas.

Annars var väl årets mest uppmärksammade fynd den silverskatt som i våras påträffades i Skedstad, Bredsätra, på Öland. Det var en av de största skatter som hittats på ön och den första på mycket länge. Det yngsta myntet i skatten har preliminärt daterats till 1029, som jag tidigare har rapporterat.

För egen del kunde jag under början av året färdigställa en artikel om kyrka och medeltida gårdslämningar i Kläckeberga vid Kalmar. Artikeln ska publiceras i tidskriften Urminne, som förhoppningsvis ska dyka upp inom en inte allt för avlägsen framtid. På tal om Kläckeberga så gjordes det en del mindre arkeologiska insatser vid kyrkan under året pga att man bl a ska bygga om entrén. En del märkliga och intressanta anläggningar kom fram, men materialet är under bearbetning så vad resultaten blev är inte riktigt klart än. Men om både artikeln och grävningarna lär ni få läsa om här på Ahimkar när det finns mer att berätta.

Mitt årliga utomhusföredrag ägde rum i slutet av april och ännu ett år log solen mot mig. Platserna som avhandlades var ett gravfält i Påboda som torde vara från yngre järnålder samt den medeltida frälseborgen Påbonäs. Medeltidsborgen särskilt bidrog tror jag till att årets tillställning var ganska välbesökt. I Söderåkra Hembygdsgilles samlingar gjorde jag vid samma tillfälle också ett fynd. I en öppen spis låg ett föremål som registrerats som mortelstöt men som visade sig vara en rejäl och välbevarad lårbesnformig slipsten. Denna användes för att slipa stenyxor på under den så kallade stridsyxe- / båtyxekulturen, ca 2800-2300 f Kr.

Under våren var jag också nere och bevittnade en utredning av den antagna borgen i Grisbäck i Söderåkra socken. Men det hela var väl något av en besvikelse. Varken provschakt eller metalldetektor gav några utslag. Det verkar som att det trots allt inte har varit fråga om en borg. Lite tråkigt men även tråkiga resultat är resultat.

Annat jag hunnit vara med om under 2009 var arkeologidagen i augusti som Kalmar läns museum vigde åt min favoritperiod, medeltiden. Flera intressanta föreläsningar och korv tillagad efter medeltida recept är trevliga minnen från detta år. Andra föreläsningar om medeltiden var det på det årliga Kulturarvsseminariet i Oskarshamn, arrangerat av länsmuseet och länsstyrelsen. Ett evenemang som jag till all glädje också lyckades vara med på.

På arkeologifronten i stort har det varit lite dystert eftersom flera uppsägningar drabbade uppdragsarkeologin under året, vilket bl a berörts på bloggen Arkeolog i väst. Man får hoppas att det snart ljusnar igen. Annat som även 2009 varit föremål för debatt har varit DNA analyser av stenåldersskelett som föranlett genforskarna att tolka om den neolitiska perioden, den yngre stenåldern då jordbruket introducerades. Resultaten slogs upp i media men såväl forskare som journalister tycks ha glömt källkritiken hemma i byrålådan, vilket bl a Åsa M Larsson (som under året för övrigt blev fil dr Åsa M Larsson) med den äran fört fram.

Ja det var något om 2009. Nu stundar ett nytt år. Vad 2010, det första året på ett nytt decenium för kommer att föra med sig är ju svårt att veta. Men en del är klart eller under arbete och försiktigtvis kan jag nog för egen del se fram emot ett bra arkeologiår 2010. Och kom ihåg att det är här på Ahimkar du kommer att kunna läsa om det!

Till er alla ett riktigt GOTT NYTT ÅR!

God Jul

Till alla mina läsare, reguljära som tillfälliga, en riktigt GOD JUL!

En decemberdag i Voxtorp

Redan förra året började jag skriva på en artikel om Voxtorp socken under yngre järnålder och medeltid. Arbetet med att få fram material, gå igenom dokument, gamla kartor och mycket annat visade sig dock bli tidsödande. I bästa fall blir artikeln klar i år och kommer då att publiceras i Södermörekrönikan 2010.

För några dagar sedan var jag och tittade på landskapet kring Voxtorp, guidad av traktens hembygdsexpert Lars Larsson. Att lyssna på Lars är en upplevelse i sig, hans minne när det gäller händelser, personer, sägner och årtal ur bygdens historia tycks ändlöst. Information forsar ur hans mun som en vårflod. Jag hade mina egna syften med att besöka Voxtorp. Att få lite mer känsla för landskapet är t ex aldrig fel. Dessutom hade jag under studiet av skifteskartorna över byn Broby påträffat det spännande marknamnet Kalkugnshagen. Att lokalisera platsen i landskapet var ett mål. Det lyckades nog, men några spår av kalkugnar eller kalkbränning kunde vi inte se. Varför man brännt kalk och när kan man ju undra. Lite frestande var det att se det i samband med kyrkan men det är bara en väldigt lös tanke. Bilden ovan är i vart fall tagen från den höjd där Kalkugnshagen torde ha legat mot kyrkan.

Voxtorp kyrka ligger i Broby. En tämligen märklig ordning. Men Voxtorp är uppenbarligen utbrutet ur Broby kanske under tidig medeltid. Voxtorp börjar precis till vänster utanför bilden. Gården direkt som ser ut att ligga direkt höger om kyrkan ligger egentligen 50-100 meter väster om kyrkan. Det är Broby nummer 1 som har samma läge så långt kartorna låter oss följa den. Den äldsta kartan är från 1655/56. Troligen har den legat där sedan medeltiden. Resten av byn låg (och ligger till viss del ännu) häger om kyrkan strax utanför bild. Utom den gård som var prästens landbogård i jordeböckerna, det så kallade stomhemmanet. Själva gården till detta låg i Voxtorp men all dess mark låg i Broby. Långt norrut i Broby fanns några separata gärden aldeles vid bron över Hagbyån. Kan det kanske varit här det mystiska Lilla Broby som nämns i några medeltida urkunder legat? Frågan har inget svar.

På höjderna i landskapet ligger allt som oftast förhistoriska gravar. Mest är det bronsåldersrösen som ibland är ganska imponerande, men även mindre stensättningar och något gravfält. Lars visade glatt upp ett av de största rösena, kallat Landshövdingehögen för att det är så stort att man tänkt sig att här har någon viktig person begravts. En landshövding allra minst.

I byn Igelösa ligger ett stort gravfält som delvis är undersökt, Igelösa åsar. Det var i bruk under vikingatid med en kronologisk tyngdpunkt i 900-talet. En nyligen publicerad rapport över utgrävningarna som ägde rum redan på 60-talet finns som pdf på Kalmar läns museums hemsida. Inte så långt från gravfältet men på andra sidan Hagbyån fanns ett kapell som revs på 1500-talet. Kan hända markerar det att det funnits en hamn- och handelsplats vid åns nedre lopp under medeltid och av ett fynd av en vikingatida vikt och våg även tidigare.

Voxtorp kyrka är en av två rundkyrkor i Möre. Den är troligen uppförd kring 1240 och var en privatkyrka knuten till en storgård kan man misstänka. Den storgården låg sannolikt i Broby där det också fanns en huvudgård omnämnd 1406. Enligt en sägen ska kyrkan ha byggts av en fru Lona för att hon skulle slippa ta sig ända till den kyrka som herrskapet i Halltorp där låtit uppföra. Ingen vet hur gamla dessa sägner är eller om det ligger något i dem, men intressant är ändå att de förklarar kyrkorna som privata initiativ av en lokal aristokrati.

En av Lars favoritberättelser är den om det stora upproret. Dackeupproret alltså. Det började nämligen med fogdemorden i Voxtorp (fast frågar man någon som bor i Torsås socken så började det i Torsås). Det var söndagen före midsommar 1542 som en skara upproiska (eller skogstjuvar och horkarar om man väljer Gustav Vasas vokabulär) drog till Voxtorp där landsfogden i Södra Möre, Nils Larsson hade sin gård. Fogden och hans män bakbands och släpades ut på gårdstunet efter en hård ordväxling, gården stacks i brand och Nils Larsson och hans mannar skjöts ihjäl. Därefter drog upprorsskaran med Dacke i spetsen vidare till byn Gräsgärde i Arby socken där en man ur lågfrälset, en äldre och sjuklig Gudmund Pedersson (Slatte) hade sin sätesgård. Gudmund och hans gård rönte samma öde som fogdegården och des folk. Upproret var ett faktum. Ja så vilt kunde det gå till i dessa nu så idylliska bygder...

(Foto: författaren)

Lågfrälets sätesgårdar och godsaffärer på spåren

När man ger sig på material från ett ämne man inte är utbildad inom händer det att det rynkas på en del näsor i akademierna. Släktförhållanden är t ex något som genealoger pysslar med och dessa är väl oftast historiker. När man jobbar med medeltiden som arkeolog förväntas man hålla på materilla lämningar. Men medeltiden är en period då det också finns skriftliga källor och att bortse från dem av princip torde vara utomordentligt korkat. Eftersom man inte hela tiden kan springa till en historiker och be denne reda ut alla frågor man har som berör skriftliga källor (de skulle nog tröttna ganska fort) så får man helt enkelt ta sig an det själv och lära upp sig efter bästa förmåga. Så här följer nu ett försök att fuska lite inom medeltidsgenealogin. Något jag titt som tätt ägnar mig åt. Eftersom Kalmar län begåvats med utgåvorna av katalogverket Det Medeltida Sverige, DMS, är förutsättningarna bättre här än på de flesta andra håll.

Byn Applerum i Arby socken bestod i de äldsta jordeböckerna från tiden kring 1540 av två frälsehemman. Inget märkligt med det, sådana byar fanns det gott om. 1483 ägde dock ett arvskifte rum som berörde gårdar i Applerum och Skällby (Arby sn), Suntorp och Botorp (Ljungby sn), Berga (Kalmar sn) och i Kalmar stad. Arvet delades mellan bröderna Klas och Birger Staffansson och en gård i Applerum föll på brodern Klas lott. I Applerum bodde dessutom enligt biskop Hans Brasks släktbok brödernas mor, som hette Margit Klasdotter (Grabo).

Samma år som arvskiftet ägde rum, 1483, stod tydligen också ett brölop för dörren mellan Klas Staffansson och en Cecilia Hansdotter, troligen bördig från Svealandstrakterna (av bevarade källor att döma). Detta år gav nämligen Klas bort gården i Applerum som morgongåva åt den blivande hustrun, tillsammans med jord i Botorp. Paret slog sig ner i Cecilias hemtrakter, Klas Staffanson förekommer i vart fall i ett dokument 1504 som skriven till Barkarby i Lovö socken. I just detta dokument får vi veta hur Klas med hustruns och sonens samtycke säljer gården i Applerum och en gård i Skällby till Peder Turesson (Bileke), riddare, riksråd och länsherre till Stäkeholms slottslän.

Sedan, någon gång mellan 1520 och 1522 dyker en Jon Eriksson i Applerum upp. Han säljer en gård där och "tre andra gods där när" till en anna herre ur högfrälset, Nils Bosson (Grip). Här begås ett stort misstag som nog blev ganska pinsamt för familjen. Vem var då Jon Eriksson i Applerum? Jo han var gift med Margit Birgersdotter som var dotter till Birger Staffansson, den ene av bröderna från arvskiftet 1483. Det får man klart för sig dels genom ett brev år 1500 där Margit säljer allt gods "utanför Kalmar mur" som hon ärvt efter fadern, med samtycke av sin mor Cecilia och sin "fästesven" Jon Eriksson. Köpare var Margits farbror Klas Staffansson.


Ett försök att sammanställa uppgifterna ur DMS i en släkttabell. (Klicka på bilden för att den ska bli större).

Jon Eriksson var antingen en filur eller bara inte så smart. Enligt källorna gäller det senare. Den gård i Applerum han sålde till Nils Bosson (Grip) var nämligen samma gård som Klas Staffansson tidigare hade sålt till Peder Turesson (Bielke). Att detta ledde till en tvist är inte så konstigt. 1543 ursäktar och förklarar sig Jon Eriksson i ett dokument. Han redogör här för hur Applerum och Järnsida i Söderåkra socken kommit i Peder Turessons ägo. Det är samma uppgifter som vi har kunnat följa via dokumenten beskrivna ovan, 1483 och 1504. Men efter Peder Turessons död 1520 harde Jon "av oförstånd" sålt jordarna till Nils Bosson. Tvisten ledde nog till både ekonomisk förlust och förlust i anseende. 1537, berättar Jon vidare, hade han tillsammans med sin svåger Staffan Klasson i Järnsida låtit skriva in sig i Kalmar slotts bok som skattebönder. Peder Turessons arvingar hade till slut förlåtit Jon och hjälpt honom att ersätta Nils Bossons arvingar.

Av denna ovanligt fylliga insikt i Möres senmedeltida landsbygdsliv kan man försöka dra en del slutsatser. Jag vill här ta fasta dels på att flera av de berörda personerna skrivit sig till gårdar i Södra Möre, dels på personernas sociala status och släktförhållanden i relation till bebyggelsen. De berörda personerna måste ha utgjort en lokal lågfrälse familj. Det finns inga uppgifter om vilken ätt de skulle ha tillhört eller ens om vad de fört för vapen. Men Klas Staffansson kallars sig 1483 väpnare, hans mor har givits namnet (Grabo) och Jon Eriksson och hans svåger har slutligen skrivit in sig som skattebönder, dvs avstått sitt frälse.

Klas och Birger Staffanssons mor Margit Klasdotter har av DMS givits ättetillhörigheten Grabo. Att hitta någon annan person i medeltidens Sverige som tillhörde denna släkt har inte varit lätt. Slutligen fann jag i Jan Ranekes verk Svenska Medeltidsvapen under ätten Simla en Claus Grabo, känd 1446. Kan det ha varit Margits far? Det skulle åtminstone tidsmässigt kunna stämma. Simla var en släkt knuten till Dalarna som ägnade sig åt bergsbruk. Förutom denne nästan okände Claus verkar inga Grabo finnas i urkunderna från Sverige, bortsett från några personer i Landskrona som troligen var borgare under senmedeletid. I vart fall var nog Margit Klasdotter inte bördig från Möre. Att hon bodde i Applerum kan vara en följd av hennes gifte. Vem hon var gift med är okänt annat än att sönernas patronymikon Staffansson talar om att han hette Staffan. En gissning kan vara att han var av lokalt lågfrälse och kanske, kanske bodde han i Applerum. Att hustrun senare bodde där kan vara en indikation som talar för detta. Om Margit Klasdotter var död eller ännu i livet 1483 när arvskiftet ägde rum framgår inte av DMS. Det går därför inte heller att avgöra om det var hennes gård eller en annan gård som kom i Klas Staffanssons ägo. Inte heller är det helt säkert att det var ett fädernearv bröderna delade, även om det förefaller troligt.

En indikation på att släkten ägde minst två gårdar i Applerum är att den ena var i Klas Staffanssons och hans hustrus ägo till den såldes till Peder Turesson (Bielke). Den andra var den som Jon Eriksson skrev sig till. Det kan rimligen inte vara samma gård. Kan Jons gård vara är arvegods via hustrun och identisk med Margit Klasdotters gård? Frågan låter sig inte besvaras.

Konstateras kan i vilket fall att två personer hade sin bostad, sätesgård i Applerum. Ytterligare en gård som skulle kunna räknas som sätesgård är Järnsida i Söderåkra socken där enligt Jon Eriksson hans svåger Staffan var bosatt. Enligt DMS var Staffan i Järnsidas patronymikon Klasson, vilket borde innebära att han var son till Klas Staffansson, även om han då tekniskt sett inte skulle vara Jons svåger. Några andra indikationer på närvaron av sätesgårdar i Applerum coh Järnsida än de skriftliga källorna finns inte, inga materiella spår i form av rester av gårdsanläggningar, inga antydningar i andra källor som de historiska kartorna. Troligen har gårdarna inte utmärkr sig nämnvärt gentemot andra gårdar. Medeltidsarkeologen Martin Hansson har framhållit att det skillnaden mellan denna typ av lågfrälse och lite mer välbeställda skattebönder inte varit särskillt stor. Att bli frälse var ett personligt och medvetet val. En anledning kan ha varit den skattefrihet kungamakten gav dem som valde att bli frälse och började göra rusttjänst. Å andra sidan var det kostsamt att bli frälse, det krävde stridshäst och vapen vilket var dyrt. Den ekonomiska biten kan därför enligt Hansson inte varit hela sanningen. Troligtvis handlade det också om sådant som att öka sin status på den sociala skalan. Lågfrälsets gårdar i Smålands inland som Martin Hansson studerat har inte varit speciellt märkvärdiga även om man kan ha försökt att markera dem genom ett avskilt läge i landskapet eller gräva en vallgrav som symbolisk befästning. Gårdarna ställning som sätesgård/huvudgård varade bland lågfrälset också bara någon eller några generationer. Ofta verkar arvingarna medvetet ha valt att skapa en ny sätesgård i stället för att ta över en befintlig. Det är frestande att se en liknande situation i det här fallet. När Jon Eriksson och hans svåger Staffan i Järnsida begav sig till slottet i Kalmar för att skriva in sig som skatteböner var kanske steget inte så speciellt stort?

Medeltidsseminarium i Oskarshamn

Det är inte ofta jag blir inbjuden till några seminarier eller liknande evenemang. Men i bland lcykas jag ändå snoka reda på ett och annat. I Kalmar län anordnas varje år ett så kallat kulturarvsseminarium, något som jag hittills har missat. Men i år upptäckte jag detta innan det var för sent och när jag dessutom insåg att temat var medeltiden, högtidlighållandet av att bok- /katalogverket Det Medeltida Sverige (DMS) nu täcker hela Kalmar län samt att ett antal "tunga namn" inom medeltidsforskningen skulle dyka upp - ja då var saken klar. Det var bara för mig att pallra mig dit.

Föreläsningarna gav mig ingen anledning att ångra detta beslut, snarare tvärt om. Visserligen var en ganska stor del av det som sades sånt jag redan kände till, kunde eller till och med jobbat med. Trots allt har mitt aktiva (och i viss mån produktiva) intresse för medeltiden och då främst i södra Kalmar län varit i full blom i snart 10 år. Men visst var en del nytt. Annat var nya vinklingar och perspektiv. Och allt var mycket inspirerande.

Här är föreläsarna och deras ämnen:

Sigurd Rahmqvist berättade om den nya kunskap som arbetet med DMS har givit om Kalmar län, både i ett lokalt perspektiv som i övergripande frågor. Det finns nu en god översikt och otaliga möjligheter till detaljstudier.

Roger Axelsson berättade om hur storpolitiken och dess konsekvenser kan sätta spår i det lokala landskapet, vilket kan belysas av såväl skriftliga som arkeologiska källor. Detta exemplifierade Roger med den oroliga tid på 1300-talet då månag tyska frälsemän satt som fogdar och länsherrar i landet, hur de snabbt satte sig i besittning av stora jordegendomar i Kalmar län för att sedan bli "utkastade" av drottning Margareta. Regimskiften är sällan friktionsfria och spåren av detta finns kvar både i landskapet som t ex lämningar av befästa sätesgårdar och i de skriftliga dokumenten.

Jan Paul Strid berättade om hur målanamnen (dvs ortnamn som slutar med ändelsen -måla)kan tolkas i nytt ljus. Måla brukar normalt förklaras i betydelsen av "avmätt eller inhägnat område" för (ny)byggnation. En ofta framhållen tanke är att namnen hänger samman med frigivandet av trälarna. Strid kunde i sin forskning i stället visa att ordet måla har haft betydelsen "avtal / avtal om arrende" och liknande. Ordet skulle således snarast syfta på en arrendegård som även kunde ärvas eller försäljas. Målanamnens geografiska spridning pekar på att orterna i stor utsträckning är upptagna på kungens och stormännens ägor som en medveten strategi i syfte att kolonisera strategiskt viktiga områden som t ex gränsområen.

Ludwig Papmehl - Dufay berättade om den medeltida gård som som undersöktes tidigare i år vid Köpingsvik på Öland, med kronologisk tyngdpunkt i 11-1200-talen. Den har tidigare berörts här på bloggen så jag går inte närmare in på detta.

Magnus Stibéus berättade om de senaste undersökningarna i och utanför Borgholms slott. En geofysisk prospektering av borggården visade tydliga spår av ett medeltida stenhus med trapptorn och källare, en del av äldre ringmur och en slottslänga där man kanske kan ana den ursprungliga ingången till borgen. Det byggnadskomplex man kan skönja har likheter med de äldsta faserna i Kalmar och Stockhlms slott. Utanför murarna grävdes också bebyggelse, både forntida och medeltida sådan, 2004. Den medeltida bebyggelsen var som intensivast mellan 1350 och 1500-talet. De undersökta byggnaderna låg nära Borgs gamla kyrka (idag bara en ruinhög) och kan eventuellt ha haft något samband med denna.

Markus Dahlberg talade om det så kallade sockenkyrkoprojektet som drivs av Riksantikvariämnetet för att kartlägga landets sockenkyrkor. Han diskuterade kring hur kyrkorna kan synliggöras som viktiga lämningar från medeltiden och framåt, hur kunskap kan produceras och upprätthållas och hur beständiga kyrkorna är som kulturarv.

Margareta Carling talade om medeltiden ur turistnäringens perspektiv, en annan och krassare verklighet än man som arkeolog eller forskare på medeltiden är van vid. Östergötland och marknadsföringen av medeltiden stod i fokus. Man kan notera att kulturturismen faktiskt är på väg att gå om bad- och soltursimen.

Carina Eskelin och Daniel Serlander berättade om Kronobäcks kloster utanför Mönsterås och hur man jobbar med att levandegör medeltiden här.

Per Melin som enda representatn för "eldsjälarna", för alla som jobbar idéellt och utanför akademierna, berättade om Emmabodabygdens historiska förening och deras arbete kring Emmaboda. Det handlade om frustrationen med att befinna sig i en marginalbygd, som aldrig ser närvaron av några större exploateringsprojekt och som forskningen allt som oftast passerar med en axelryckning. Men också om arbeten man med framgång bedrivit för att synliggöra denna bygds historia. Det tydligaste exemplet är den utgrävning man lyckades få till stånd av Rostockaholme, lämningarna av en medeltida "befäst" gårdsanläggning. Den avsides belägna gården kunde dateras till 1300-talet och knytas som sätesgård för drotsen, riddaren och riksrådet Nils Turesson (Bielke).

All heder åt dessa kunniga och inspirerande föredragshållare och åt Länsstyrelsen och Länsmuseet som arrangerade evenemanget. Det var en härlig dag i medeltidens tecken. Vissa av de här i all korthet berörda ämnena kommer jag kansle få anledning att återkomma till och utveckla.

Nytt om silverskatten från Skedstad, Öland

Mins ni den nyligen upptäckta silverskatten från Skedstad i Bredsätra socken på Öland som jag med flera bloggade om i juni? När något nytt kom fram lovade jag att ta upp detta. Skattfyndet är ännu inte slutgiltigt genomgånget men en del preliminära uppgifter har kommit ut via den nätbaserade tidskriften Myntstudier som ges ut av Numismatiska forskningsgruppen vid Stockholms universitet.

Preliminärt sålunda består fyndet av 1146 mynt. Slutmynt, dvs det yngst daterade myntet, verkar vara slaget år 1029. De flesta mynten är tyska eller engelska, ungefär lika många av varje. Dessutom ingår arabiska, italienska och irländska mynt liksom flertaliga präglade i Sverige och Skandinavien. Det mest oväntade myntet är som tidigare nämnts ett indiskt mynt, det första påträffat i en svensk silverskatt. Det är präglat i nuvarande Afganistan på en plats som då hette Ohind. Mynt av samma typ har påträffats i skatter från Polen, Baltikum och Ryssland. Typen präglades under en stor del av 900-talet. Det indiska myntet är dock inte i sig det ovanligaste i skatten. Det är i stället ett norskt mynt präglat under Olav Haraldsson (den helige) regent 1015-1028. Myntet är det andra kända exemplaret av denna typ.

Jag återkommer om fyndet när mer information publiceras.

OBS: Myntet på bilden är INTE från Skedstadsfyndet. Det är ett engelskt silvermynt slaget för Aethelred II av England (978-1013 och 1014-1016). Dessa Aethelreds-penningar var förlagor för de tidigaste skandinaviska präglingarna som dyker upp runt 995. (Foto: författaren).