Utomhusföreläsning, Stuvenäs, Värnanäs, Halltorp

Ja, det har varit i stort sett dött på bloggen en längre tid. Så nu blir det intressant att se om det finns några läsare kvar...

Våren är här! Ett säkert vårtecken är min årliga utomhusföreläsning för Söderåkra Hembygdsgille som varit igång sedan 2004. I år kommer jag att vara riktigt vågad och äverträda sockengränsen några kilometer och ge mig in i Halltorp socken. Jag delar också pratandet denna gång med min vän, den kunnige lokalhistorikern Lars Larsson från Södermöre Hembygdsförening.

Lite nyttig information först: föreläsningen äger rum lördagen den 27 april. Samling på parkeringen vid Stuvenäs gästgiveri (skyltat från E22) klockan 10:00. Tag med egen fikakorg. Räkna med ca tre timmar i tidsåtgång.

Vad får du då på dessa tre timmar? Jo, först blir det bronsålder. Vi kommer att besöka några mycket intressanta lämningar kring Stuvenäs, bland annat ett storröse och ett par så kallade "kulthus", en ovanlig fornlämningstyp som hör till de mest särpräglade bronsåldersmiljöerna. Inte bara lokalt utan (vågar jag påstå) på ett riksplan! I området finns också gravfält från järnåldern.

Sedan fortsätter vi till Värnaby. Idag finns här några lantligt vackra kullar och åkrar inte långt från Värnanäs herrgård. Men en gång fanns en hel by på platsen. En by som kan ha haft tusenåriga anor. Värnaby som var uppdelat på Norra och Södra Värnaby var den största byn i Halltorp socken. Genom århudraden har i synnerhet Södra Värnaby (som vi ska uppehålla oss kring) fört en seg kamp mot kungar och herremän. Flera gånger har den lagts öde, dess invånare avhysts. Men den har om och om igen rest sig och växt upp på nytt. Men de sista stora jordbruksreformerna på 1800- och 1900-talen under Värnanäs herrgård gjorde slutligen byns saga all.

Vi avslutar dagen övningar vid Halltorps kyrka. En av de märkligaste kyrkorna i Kalmarsundsområdet, vilket inte säger så lite. En gång försedd med fyra våningar och två torn. Idag finns förutom själva kyrkorummet också en välbevarad markvåning (källarvåning) som är ett av de äldsta rum i regionen som man fortfarande kan gå in i. Och det ska vi såklart göra! Den särpräglade kyrkan, dess fantastiska historia och den spännande och omvälvande del av medeltiden då den uppfördes får avrunda dagen.

Alla är hjärtligt välkomna!

(Bilden: ett rekonstruktionsförslag på hur kyrkan i Halltorp kan ha sett ut, efter Iwar Andersson)

Applerumsätten - en uppdatering

För ett år sedan skrev jag ett inlägg om den lågfrälse släkt som under senmedeltid var knuten till Applerum i Arby socken, deras släktförhållanden och sammanhang. (se inlägget här).

Den gången skrev jag att man ingenting viste om personernas "ättetillhörighet" eller hur det kom sig att de ägde jord i Möre. Jag konstaterade att bröderna Klas och Birger Staffanssöners mor hetta Margit Klasdotter (Grabo) och att det fanns spår av en Claus Grabo, känd 1446, som skulle kunna ha varit Margits far. Jag noterade vidare att det inte finns några spår av denne Claus Grabo i Möre, han verkar inte ha haft någon anknytning dit och har inte varit bosatt där. Jag gissade då på att Klas och Birgers bortsett från namnet okände far, Staffan, kunde ha varit från Möre och att det var via denne som släkten hade jord i området. Sedan dess har jag funnit mer information och kan både verifiera och dementera ovanstående.

Genom studier av biskop Hans Brasks släktbok, nedtecknad på 1520-talet, gick det att verifiera att Margit Klasdotters far förvisso var en Claus Grabo. Av större betydelse än så var emellertid att Hans Brask anger att Claus mor, en "hustru Margit", var dotter till Tyrgils Bagge, även kallad Tyrgils Djäkn. Denne Tyrgils tillhörde den till Möre knutna ätten Bagge av Botorp, uppkallad av den sätesgård som flera medlemmar av släkten skrev sig till, Botorp i Ljungby socken i Södra Möre. Tyrgils Bagge är känd i källmaterialet första gången 1403 och var 1422 häradshövding i Möre och bosatt på Botorp. Hans hustru hette Ingrid och var dotter till Halsten Petersson (båt) till Äpplaholm och Katarina Svensdotter (sparre av Hjulsta och Ängö). Därmed kan också en ny tabell över släktens relationer upprättas:



Släkten Bagge av Botorp var alltså starkt förknippad med Möre och hade troligtvis sitt ursprung i området. Med det i åtanke torde den mest rimliga tolkningen vara att den jord som arvskiftades mellan Klas och Birger Staffanssöner 1483 hade kommit till släkten genom dess relation till Bagge av Botorp. I arvsskiftet ingick för övrigt också jord i just Botorp. Däremot förblir brödernas far, Staffan, ett mysterium liksom huruvida denne hade eller inte hade någon anknytning till Möre.

Nya fynd i Avaskär

Härom året skrev jag om de prospekteringar som gjorts med georadar och magnetometer på den "försvunna" medeltidsstaden Avaskär i nordöstra Blekinge, se här och här. Då påträffades en del spår av vad som kan vara bebyggelselämningar. Efter det har inget hänt inom den yta som avgränsats som stadsområdet. Men 2009 utförde Blekinge Museum i samarbete med Smålands Museum en förundersökning direkt norr om stadsområdet. Rapporten från denna förundersökning finns nu tillgänglig på Blekinge Museums hemsida.


Del av stengodskrus, ca 1300-tal. Enligt uppgift lösfynd från Avaskär gjort för "en härrans massa år sedan" (foto: förf.).

Resultaten är intressanta, speciellt med tanke på att de arkeologiska insaterna i Avaskär är fåtaliga. Det grävdes nio schakt med maskin och i dessa framkom 12 anläggningar varav fyra undersöktes. Det rörde sig om stolphål, en "grop" och en större anläggning ca 3x3,5 meter och delvis omgärdad av satta stenrader. Vid rensningen av anläggningens yta hittade man flera fynd i form av bl a bottenskållor av järnslagg och keramikskärvor som kan dateras till medeltid och 15-1600-tal. Anläggningen tolkades som en möjligen stensatt källargrop som varit del av en byggnad. Huset har legat utmed vägen genom Avaskär och sammanfaller också med förhöjda fosfatvärden som kunde konstateras på samma plats vid en fosfatkartering på 1970-talet. Leif Stenholm har tidigare föreslagit att staden har varit utlagd i form av en enkel radby, baserat dels på fosfatundersökningen, dels på topografin. Avaskär övergavs då den nya fästningsstaden Kristianopel grundades år 1600. De fynd som gjordes verkar tidsässigt stämma med detta.

Anläggningen, den förmodade källargropen, grävdes inte ut då det bara rörde sig om en förundersökning. Vidare arbete sparades till den eventuella slutundersökningen. Jag har ingen information om huruvida det kommer att bli en sådan eller inte. Eftersom ingen utgrävning gjordes går det inte att säga när byggnaden togs i bruk. En skärva av så kallat protostengods tyder på att spår av äldre aktiviteter (12-1300-tal) kan finnas och en fullständig undersökning kan säkert avslöja medeltia konstruktioner. Fynden av järnslagg och bottenskållor visar att järnhantering ägt rum inom undersökningsytan och kan med tanke på brandrisken kanske förklara byggnadslämningarnas lokalisering i stadsområdets utkant.

Möres runstenar - avsnitt 5

Förra sommaren påbörjade jag vad som skulle ha blivit en sommarföljetång för 2009 om Möres runstenar. De fyra första av de fem kända runstenarna lyckades jag också klämma in här, här, här och här, men den femte blev bortglömd. Så nu, ett år senare kan det verkligen vara dags att lyfta fram runstenen i Arby.

Arby ligger invid Hagbyån några kilometer in från kusten i Södermöre. Större delen av socknen är skogsbygd men den centrala östra delen där de äldsta och största byarna ligger kan sägas höra till den öppna jordbruksbygden på kustslätten. Runstenen i Arby (Sm 163) finns i dag placerad inne i Arby kyrka. På 1700-talet fanns runstenen på kyrkogården, där Peter Frigelius ritade av både den och kyrkan 1747. Sedan var runstenen ”försvunnen” i ungefär 230 år innan den återfanns nedgrävd på kyrkogården på 1970-talet. Stenen har ursprungligen varit minst 2 meter hög och 1 meter bred, men har senare blivit stympad, troligen för att fogas in i kyrkobyggnaden. Ristningen som består av en delvis bevarad runslinga och ett stort kors är utförd på öländsk kalksten av en skicklig runristare. Professor Henrik Williams har kallat stenen för ”Möres ståtligaste runminnesmärke”. Den bevarade delen av inskriptionen lyder ”… lät resa vården efter Bove…”.

Som nämnts i tidigare inlägg har det utvecklats en så kallad typologi baserade på stilen hos rundjuret som kan användas som relativ dateringsmetod (Gräslunds typologi). På Arby-stenen är tyvärr inte rundjurets huvud bevarat så någon närmare datering är svår att ge. 1000-talet är det i alla fall och gissningsvis årtiondena kring seklets mitt eller senare del. Det stora korset är av en lite mer avancerad typ. Här märks t ex den avsmalnande nedre korsarmen. Ett förslag är att detta avbildar ett processionskors, dvs ett kors av trä eller metall som suttit fäst på en stång som burits längst fram i olika religiösa processioner. Korset som symbol tyder på att runstenens beställare har varit kristen. Kalkstenen kommer som nämnts från Öland och kanske fanns även runristaren där.

Som jag har varit inne på i flera fall med de tidigare publicerade runstenarna har det funnits mer eller mindre tydliga indikationer på att stenarna speglar sin tids lokala ledare, knutna till storgården. Även i Arby-stenens kontext finns dessa indikationer. Den eller de personer, vars namn tyvärr gått förlorade, som reste stenen över Bove gjorde det sannolikt i egenskap av rättmätiga arvingar till en i bygden betydelsefull egendom. Arby kyrka ligger strategiskt belägen invid en gammal övergång övre ån, enligt en uppgift före ordentliga broars tid kallat ”Arby vad”. Det är en lockande tanke att runstenen ursprungligen har stått någonstans här, exponerad mot den viktiga övergången, så att alla som passerade skulle se den och kunna ta del av dess budskap.

Den medeltida byn Arby var inte så märkvärdig, den bestod av fyra hemman (2 skattehemman och 2 sämjehemman). Ursprungligen verkar byn ha legat längre nerströms invid ån. På en karta från 1694 fanns ett åkergärde en knapp kilometer från kyrkan med namnet ”bytom(p)terne”. Ortnamnet Arby betyder också ”byn vid ån”. Byn Arby har alltså ingen direkt koppling till kyrkplatsen. Det har däremot prästgården som ligger invid kyrkan (sedan 1800-talet en egen ”by” under namnet Arbylund). Att prästgården ursprungligen varit en del av Arby är säkert, den hade nämligen del i byns gärden. Vid flera av de tidigare presenterade runstensplatserna (t ex Ryssby och Ljungby) har runstenarna verkat markera platser för storgårdar som senare upplåtits till prästgårdar. Invid dessa storgårdar byggdes också kyrkan. Mönstret är på intet sätt unikt för Möre utan har paralleller på andra håll. Mycket tyder på att vi ser samma sak i Arby. Platsen är som sagt väl vald invid ån och övergången. Här reste Boves ättlingar runstenen och här byggdes senare kyrkan, antagligen på stormannafamiljens initiativ.

De centrala delarna av Arby socken.

Arby kyrka började byggas tidigast under sent 1100-tal enligt dendrokronologiska dateringar. Då uppfördes ett kor med så kallad inbyggd absid och långhus. Senare, kanske så sent som under 1200-talets andra hälft försågs kyrkan med ett mäktigt, brett västtorn, varav bara den nedersta delen finns kvar idag. Också detta kan ses som en markering av världsligt herravälde. Stenkyrkan kan dessutom ha föregåtts av en träkyrka. Ett antal stolphål som påträffades vid en undersökning tolkades som spår av en sådan, men det har även framförts andra tolkningar.

Arby kyrka avbildad av Frigelius 1747 (Bild: Riksantikvarieämbetet Kulturmiljöbild )

Så får du någon gång chansen att besöka Arby kyrka, gå då in i det lilla rummet väster om själva kyrkorummet. Då står du i det som var det en gång så mäktiga tornets bottenvåning. Så mycket känsla av medeltid finns inte längre i detta rum, men gläntar du på en av dörrarna i träpanelen så ska du finna en smal, brant trappa som en gång ledde upp i tornet och då infinner sig nog känslan av medeltid. Tittar du i stället bakom hörnet till vänster så hittar du runstenen uppsatt på väggen. Tänk då på hur mycket historia monumentet gömmer på, i alla korthet här ovan återgiven. Och när du lämnar kyrkan och kliver ut på parkeringen och blickar ner mot prästgården, tänk då på att det kanske var där som Boves storgård låg och speglade sig i åns blanka vatten. Kanske satt Bove själv där inne i sin hall och höjde bägaren med mjöd. För den nya guden. Och för familjens välgång. En gång för tusen år sedan.

Sveriges historia på TV 4 - medeltiden

Ja nu har programmet Sveriges Historia på TV 4 avverkat sitt första avsnitt om medeltiden. Eftersom medeltiden är lite av min favoritperiod så såg jag med spänning fram emot detta avsnitt. Speciellt då med tanke på att det även är professor Dick Harrisons favoritperiod. Så vad kan man säga om detta avsnitt? Detta är mina första och i hast nedskrivna intryck och tankar.

Det visade sig vara mer ett program om Birger Magnusson, för de flesta känd som Birger jarl, än ett program om medeltiden. Och även om jag tycker att detta är ett spännande ämne så blev det ändå tämligen enahanda. Budskapet är i princip att det fanns ett Sverige (eller rättare ett blivande Sverige) före Birger jarl som var ett samhälle av kaos styrt av en samling maffiosos. Sen kom Birger jarl och grundade Sverige som ett enmansprojekt. Trots att Birger var en viktig person, trots att hans maktsamling fick stor betydelse för både landet och de som bodde där (med lagstiftning, skatter, stärkandet av städerna och så vidare) så blir det ändå lite enkelspårigt i mitt tycke.

Nu ska man ju förvisso komma ihåg att det handlar om populärvetesnkap och en tv-produktion som också ska vara underhållande och lättillgänglig för gemene man. Men det bör inte betyda att det inte kan ställas vissa krav på inehållet. Programmet hanterar olika begrepp och företeelser ganska lättvindigt, som "makt", "rike", "Sverige", "riksbildning". I själva verket är detta komplexa begrepp, men man verkar utgå från att tittarna varken vill eller orkar bry sig det minsta om sådant. Jag tycker det är lite synd och ett kategoriskt underkännande av folks inteligens och vilja att förstå.

Fokuseringen på Birger jarl och hans "uppifrånrevolution" medför att man lämnar mycket annat osagt och oberört. Att endast studera historien uppifrån ger en bristfällig historieskrivning. Om man i stället hade gjort åtminstone en ansats att studera några olika områden inom det som blev Sverige skulle man kunna få en bild av hur olika områden blev integrerade i kungariket och därmed en fylligare bild av hur riksbildningen gick till, hur den mottogs och vilka efekter den fick för människor och i olika områden.

Jag saknar också någon form av problematisering av "grundade Sverige". Det upprepas gång på gång hur Birger "grundade Sverige". Det förutsätter att allt som hänt före årtiondena kring 1200-talets mitt var irrelevant och att efter Birgers död var allt klappat och klart. Sverige var grundat. Punkt slut. Den bilden är inte riktigt sann varken åt det ena eller andra hållet. Det hände mycket före Birgers tid som var av yttersta vikt, inte minst kyrkans etablering och sammarbete med den världsliga makten. Det hade dessutom ägt rum riksbildningsförsök tidigare. Att just Birger jarls riksbildningsförsök lyckades har säkert många orsaker. En av dem tror jag är att han satsade på en fast och varaktig organisation. Han bygger en stat. Makt i ett tidigare skede var starkt knuten till personer, men nu får vi en makt knuten till en organistation som kan överleva oberoende av person. Det är något man inte trycker särskillt mycket på i programmet, i stället fokuseras det på att Birger lät hugga huvudet av alla sina motståndare. Det hade väl också sin betydelse så till vida att det gav honom fritt spelrum att utöva sin makt. Men till att det skulle vara den enskilt viktigaste orsaken till den lyckade riksbildningen är jag tveksam. Kanske var det inte heller det man menade?

Ett annat problem uppstår genom att man ofta hastar förbi saker. Ett exempel är då man säger att flera städer kom till under Birger jarls tid, t ex Kalmar m fl. Eftersom man bara nämner detta i förbifarten så får man ett helt felaktigt intryck här. För det första fanns Kalmar redan innan Birger jarl kom till makten, så mycket är forskarna som försökt sätta sig in i Kalmars historia idag ense om. Däremot är det möjligt att staden fick ökad betydelse under Birgers tid vid makten. För det andra får man nästan intrycket av att man säger att staden (och andra städer) grundades av Birger jarl, vilket inte stämmer. Det är i alla fall lätt att missförstå budskapet på det sättet. Det är däremot inte omöjligt att Birgers släkt - bjälboätten - kan ha haft ett eller flera fingrar med i spelet när Kalmar grundades som stad.

Det får vara mina synpunkter för den här gången. Säkert kan man anmärka på och diskutera kring mycket annat. Och kanske är jag lite orättvis som bara lyfter fram det negativa eller tveksamma. Jag får försvara mig med att jag ändå har varit ganska snäll i min kritik jämfört med vad andra skrivit om tidigare program i serien. Och trots allt: ett tv-program om medeltiden: helt fel kan det aldrig bli.

Utomhusföredrag i Järnsida 24 april

Som jag i förbifarten nämnde i föregående inlägg kommer jag snart att hålla ett föredrag i Järnsida. Ett föredrag utomhus vid en eller flera fornlämningar är en aktivitet som Söderåkra Hembygdsgille har engagerat med mig som föredragshållare varje vår sedan 2004. Så det har blivit en liten tradition vid det här laget.

Järnsida ligger några kilometer söder om samhället Bergkvara och dess vitalare delar i dag är en gård och ett stugområde. Men där finns också ett antal gravar och gravfält och det är kring dessa jag ska uppehålla mig. Ett av gravfälten (RAÄ 48) ligger invid väg E 22 vid Järnsida rastplats. Om du vill höra mig berätta om järnåldersgravar och medeltidsgårdar så är det dit du ska bege dig lördagen den 24 april klockan 10:00.

Att vara med kostar inte ett öre och alla är välkomna (man behöver alltså inte vara medlem i Söderåkra Hembygdsgille). Är du av det kaffe- / fikasugna slaget så bör du dock ta med fikakorg för det blir en paus någonstans mitt i föredraget.

(Foton: E. Bellandet, 1933, ur Söderåkra Hembygdsgilles arkiv)

En decemberdag i Voxtorp

Redan förra året började jag skriva på en artikel om Voxtorp socken under yngre järnålder och medeltid. Arbetet med att få fram material, gå igenom dokument, gamla kartor och mycket annat visade sig dock bli tidsödande. I bästa fall blir artikeln klar i år och kommer då att publiceras i Södermörekrönikan 2010.

För några dagar sedan var jag och tittade på landskapet kring Voxtorp, guidad av traktens hembygdsexpert Lars Larsson. Att lyssna på Lars är en upplevelse i sig, hans minne när det gäller händelser, personer, sägner och årtal ur bygdens historia tycks ändlöst. Information forsar ur hans mun som en vårflod. Jag hade mina egna syften med att besöka Voxtorp. Att få lite mer känsla för landskapet är t ex aldrig fel. Dessutom hade jag under studiet av skifteskartorna över byn Broby påträffat det spännande marknamnet Kalkugnshagen. Att lokalisera platsen i landskapet var ett mål. Det lyckades nog, men några spår av kalkugnar eller kalkbränning kunde vi inte se. Varför man brännt kalk och när kan man ju undra. Lite frestande var det att se det i samband med kyrkan men det är bara en väldigt lös tanke. Bilden ovan är i vart fall tagen från den höjd där Kalkugnshagen torde ha legat mot kyrkan.

Voxtorp kyrka ligger i Broby. En tämligen märklig ordning. Men Voxtorp är uppenbarligen utbrutet ur Broby kanske under tidig medeltid. Voxtorp börjar precis till vänster utanför bilden. Gården direkt som ser ut att ligga direkt höger om kyrkan ligger egentligen 50-100 meter väster om kyrkan. Det är Broby nummer 1 som har samma läge så långt kartorna låter oss följa den. Den äldsta kartan är från 1655/56. Troligen har den legat där sedan medeltiden. Resten av byn låg (och ligger till viss del ännu) häger om kyrkan strax utanför bild. Utom den gård som var prästens landbogård i jordeböckerna, det så kallade stomhemmanet. Själva gården till detta låg i Voxtorp men all dess mark låg i Broby. Långt norrut i Broby fanns några separata gärden aldeles vid bron över Hagbyån. Kan det kanske varit här det mystiska Lilla Broby som nämns i några medeltida urkunder legat? Frågan har inget svar.

På höjderna i landskapet ligger allt som oftast förhistoriska gravar. Mest är det bronsåldersrösen som ibland är ganska imponerande, men även mindre stensättningar och något gravfält. Lars visade glatt upp ett av de största rösena, kallat Landshövdingehögen för att det är så stort att man tänkt sig att här har någon viktig person begravts. En landshövding allra minst.

I byn Igelösa ligger ett stort gravfält som delvis är undersökt, Igelösa åsar. Det var i bruk under vikingatid med en kronologisk tyngdpunkt i 900-talet. En nyligen publicerad rapport över utgrävningarna som ägde rum redan på 60-talet finns som pdf på Kalmar läns museums hemsida. Inte så långt från gravfältet men på andra sidan Hagbyån fanns ett kapell som revs på 1500-talet. Kan hända markerar det att det funnits en hamn- och handelsplats vid åns nedre lopp under medeltid och av ett fynd av en vikingatida vikt och våg även tidigare.

Voxtorp kyrka är en av två rundkyrkor i Möre. Den är troligen uppförd kring 1240 och var en privatkyrka knuten till en storgård kan man misstänka. Den storgården låg sannolikt i Broby där det också fanns en huvudgård omnämnd 1406. Enligt en sägen ska kyrkan ha byggts av en fru Lona för att hon skulle slippa ta sig ända till den kyrka som herrskapet i Halltorp där låtit uppföra. Ingen vet hur gamla dessa sägner är eller om det ligger något i dem, men intressant är ändå att de förklarar kyrkorna som privata initiativ av en lokal aristokrati.

En av Lars favoritberättelser är den om det stora upproret. Dackeupproret alltså. Det började nämligen med fogdemorden i Voxtorp (fast frågar man någon som bor i Torsås socken så började det i Torsås). Det var söndagen före midsommar 1542 som en skara upproiska (eller skogstjuvar och horkarar om man väljer Gustav Vasas vokabulär) drog till Voxtorp där landsfogden i Södra Möre, Nils Larsson hade sin gård. Fogden och hans män bakbands och släpades ut på gårdstunet efter en hård ordväxling, gården stacks i brand och Nils Larsson och hans mannar skjöts ihjäl. Därefter drog upprorsskaran med Dacke i spetsen vidare till byn Gräsgärde i Arby socken där en man ur lågfrälset, en äldre och sjuklig Gudmund Pedersson (Slatte) hade sin sätesgård. Gudmund och hans gård rönte samma öde som fogdegården och des folk. Upproret var ett faktum. Ja så vilt kunde det gå till i dessa nu så idylliska bygder...

(Foto: författaren)

Lågfrälets sätesgårdar och godsaffärer på spåren

När man ger sig på material från ett ämne man inte är utbildad inom händer det att det rynkas på en del näsor i akademierna. Släktförhållanden är t ex något som genealoger pysslar med och dessa är väl oftast historiker. När man jobbar med medeltiden som arkeolog förväntas man hålla på materilla lämningar. Men medeltiden är en period då det också finns skriftliga källor och att bortse från dem av princip torde vara utomordentligt korkat. Eftersom man inte hela tiden kan springa till en historiker och be denne reda ut alla frågor man har som berör skriftliga källor (de skulle nog tröttna ganska fort) så får man helt enkelt ta sig an det själv och lära upp sig efter bästa förmåga. Så här följer nu ett försök att fuska lite inom medeltidsgenealogin. Något jag titt som tätt ägnar mig åt. Eftersom Kalmar län begåvats med utgåvorna av katalogverket Det Medeltida Sverige, DMS, är förutsättningarna bättre här än på de flesta andra håll.

Byn Applerum i Arby socken bestod i de äldsta jordeböckerna från tiden kring 1540 av två frälsehemman. Inget märkligt med det, sådana byar fanns det gott om. 1483 ägde dock ett arvskifte rum som berörde gårdar i Applerum och Skällby (Arby sn), Suntorp och Botorp (Ljungby sn), Berga (Kalmar sn) och i Kalmar stad. Arvet delades mellan bröderna Klas och Birger Staffansson och en gård i Applerum föll på brodern Klas lott. I Applerum bodde dessutom enligt biskop Hans Brasks släktbok brödernas mor, som hette Margit Klasdotter (Grabo).

Samma år som arvskiftet ägde rum, 1483, stod tydligen också ett brölop för dörren mellan Klas Staffansson och en Cecilia Hansdotter, troligen bördig från Svealandstrakterna (av bevarade källor att döma). Detta år gav nämligen Klas bort gården i Applerum som morgongåva åt den blivande hustrun, tillsammans med jord i Botorp. Paret slog sig ner i Cecilias hemtrakter, Klas Staffanson förekommer i vart fall i ett dokument 1504 som skriven till Barkarby i Lovö socken. I just detta dokument får vi veta hur Klas med hustruns och sonens samtycke säljer gården i Applerum och en gård i Skällby till Peder Turesson (Bileke), riddare, riksråd och länsherre till Stäkeholms slottslän.

Sedan, någon gång mellan 1520 och 1522 dyker en Jon Eriksson i Applerum upp. Han säljer en gård där och "tre andra gods där när" till en anna herre ur högfrälset, Nils Bosson (Grip). Här begås ett stort misstag som nog blev ganska pinsamt för familjen. Vem var då Jon Eriksson i Applerum? Jo han var gift med Margit Birgersdotter som var dotter till Birger Staffansson, den ene av bröderna från arvskiftet 1483. Det får man klart för sig dels genom ett brev år 1500 där Margit säljer allt gods "utanför Kalmar mur" som hon ärvt efter fadern, med samtycke av sin mor Cecilia och sin "fästesven" Jon Eriksson. Köpare var Margits farbror Klas Staffansson.


Ett försök att sammanställa uppgifterna ur DMS i en släkttabell. (Klicka på bilden för att den ska bli större).

Jon Eriksson var antingen en filur eller bara inte så smart. Enligt källorna gäller det senare. Den gård i Applerum han sålde till Nils Bosson (Grip) var nämligen samma gård som Klas Staffansson tidigare hade sålt till Peder Turesson (Bielke). Att detta ledde till en tvist är inte så konstigt. 1543 ursäktar och förklarar sig Jon Eriksson i ett dokument. Han redogör här för hur Applerum och Järnsida i Söderåkra socken kommit i Peder Turessons ägo. Det är samma uppgifter som vi har kunnat följa via dokumenten beskrivna ovan, 1483 och 1504. Men efter Peder Turessons död 1520 harde Jon "av oförstånd" sålt jordarna till Nils Bosson. Tvisten ledde nog till både ekonomisk förlust och förlust i anseende. 1537, berättar Jon vidare, hade han tillsammans med sin svåger Staffan Klasson i Järnsida låtit skriva in sig i Kalmar slotts bok som skattebönder. Peder Turessons arvingar hade till slut förlåtit Jon och hjälpt honom att ersätta Nils Bossons arvingar.

Av denna ovanligt fylliga insikt i Möres senmedeltida landsbygdsliv kan man försöka dra en del slutsatser. Jag vill här ta fasta dels på att flera av de berörda personerna skrivit sig till gårdar i Södra Möre, dels på personernas sociala status och släktförhållanden i relation till bebyggelsen. De berörda personerna måste ha utgjort en lokal lågfrälse familj. Det finns inga uppgifter om vilken ätt de skulle ha tillhört eller ens om vad de fört för vapen. Men Klas Staffansson kallars sig 1483 väpnare, hans mor har givits namnet (Grabo) och Jon Eriksson och hans svåger har slutligen skrivit in sig som skattebönder, dvs avstått sitt frälse.

Klas och Birger Staffanssons mor Margit Klasdotter har av DMS givits ättetillhörigheten Grabo. Att hitta någon annan person i medeltidens Sverige som tillhörde denna släkt har inte varit lätt. Slutligen fann jag i Jan Ranekes verk Svenska Medeltidsvapen under ätten Simla en Claus Grabo, känd 1446. Kan det ha varit Margits far? Det skulle åtminstone tidsmässigt kunna stämma. Simla var en släkt knuten till Dalarna som ägnade sig åt bergsbruk. Förutom denne nästan okände Claus verkar inga Grabo finnas i urkunderna från Sverige, bortsett från några personer i Landskrona som troligen var borgare under senmedeletid. I vart fall var nog Margit Klasdotter inte bördig från Möre. Att hon bodde i Applerum kan vara en följd av hennes gifte. Vem hon var gift med är okänt annat än att sönernas patronymikon Staffansson talar om att han hette Staffan. En gissning kan vara att han var av lokalt lågfrälse och kanske, kanske bodde han i Applerum. Att hustrun senare bodde där kan vara en indikation som talar för detta. Om Margit Klasdotter var död eller ännu i livet 1483 när arvskiftet ägde rum framgår inte av DMS. Det går därför inte heller att avgöra om det var hennes gård eller en annan gård som kom i Klas Staffanssons ägo. Inte heller är det helt säkert att det var ett fädernearv bröderna delade, även om det förefaller troligt.

En indikation på att släkten ägde minst två gårdar i Applerum är att den ena var i Klas Staffanssons och hans hustrus ägo till den såldes till Peder Turesson (Bielke). Den andra var den som Jon Eriksson skrev sig till. Det kan rimligen inte vara samma gård. Kan Jons gård vara är arvegods via hustrun och identisk med Margit Klasdotters gård? Frågan låter sig inte besvaras.

Konstateras kan i vilket fall att två personer hade sin bostad, sätesgård i Applerum. Ytterligare en gård som skulle kunna räknas som sätesgård är Järnsida i Söderåkra socken där enligt Jon Eriksson hans svåger Staffan var bosatt. Enligt DMS var Staffan i Järnsidas patronymikon Klasson, vilket borde innebära att han var son till Klas Staffansson, även om han då tekniskt sett inte skulle vara Jons svåger. Några andra indikationer på närvaron av sätesgårdar i Applerum coh Järnsida än de skriftliga källorna finns inte, inga materiella spår i form av rester av gårdsanläggningar, inga antydningar i andra källor som de historiska kartorna. Troligen har gårdarna inte utmärkr sig nämnvärt gentemot andra gårdar. Medeltidsarkeologen Martin Hansson har framhållit att det skillnaden mellan denna typ av lågfrälse och lite mer välbeställda skattebönder inte varit särskillt stor. Att bli frälse var ett personligt och medvetet val. En anledning kan ha varit den skattefrihet kungamakten gav dem som valde att bli frälse och började göra rusttjänst. Å andra sidan var det kostsamt att bli frälse, det krävde stridshäst och vapen vilket var dyrt. Den ekonomiska biten kan därför enligt Hansson inte varit hela sanningen. Troligtvis handlade det också om sådant som att öka sin status på den sociala skalan. Lågfrälsets gårdar i Smålands inland som Martin Hansson studerat har inte varit speciellt märkvärdiga även om man kan ha försökt att markera dem genom ett avskilt läge i landskapet eller gräva en vallgrav som symbolisk befästning. Gårdarna ställning som sätesgård/huvudgård varade bland lågfrälset också bara någon eller några generationer. Ofta verkar arvingarna medvetet ha valt att skapa en ny sätesgård i stället för att ta över en befintlig. Det är frestande att se en liknande situation i det här fallet. När Jon Eriksson och hans svåger Staffan i Järnsida begav sig till slottet i Kalmar för att skriva in sig som skatteböner var kanske steget inte så speciellt stort?

Uppdatering 2010-12-10: se här

Medeltidsseminarium i Oskarshamn

Det är inte ofta jag blir inbjuden till några seminarier eller liknande evenemang. Men i bland lcykas jag ändå snoka reda på ett och annat. I Kalmar län anordnas varje år ett så kallat kulturarvsseminarium, något som jag hittills har missat. Men i år upptäckte jag detta innan det var för sent och när jag dessutom insåg att temat var medeltiden, högtidlighållandet av att bok- /katalogverket Det Medeltida Sverige (DMS) nu täcker hela Kalmar län samt att ett antal "tunga namn" inom medeltidsforskningen skulle dyka upp - ja då var saken klar. Det var bara för mig att pallra mig dit.

Föreläsningarna gav mig ingen anledning att ångra detta beslut, snarare tvärt om. Visserligen var en ganska stor del av det som sades sånt jag redan kände till, kunde eller till och med jobbat med. Trots allt har mitt aktiva (och i viss mån produktiva) intresse för medeltiden och då främst i södra Kalmar län varit i full blom i snart 10 år. Men visst var en del nytt. Annat var nya vinklingar och perspektiv. Och allt var mycket inspirerande.

Här är föreläsarna och deras ämnen:

Sigurd Rahmqvist berättade om den nya kunskap som arbetet med DMS har givit om Kalmar län, både i ett lokalt perspektiv som i övergripande frågor. Det finns nu en god översikt och otaliga möjligheter till detaljstudier.

Roger Axelsson berättade om hur storpolitiken och dess konsekvenser kan sätta spår i det lokala landskapet, vilket kan belysas av såväl skriftliga som arkeologiska källor. Detta exemplifierade Roger med den oroliga tid på 1300-talet då månag tyska frälsemän satt som fogdar och länsherrar i landet, hur de snabbt satte sig i besittning av stora jordegendomar i Kalmar län för att sedan bli "utkastade" av drottning Margareta. Regimskiften är sällan friktionsfria och spåren av detta finns kvar både i landskapet som t ex lämningar av befästa sätesgårdar och i de skriftliga dokumenten.

Jan Paul Strid berättade om hur målanamnen (dvs ortnamn som slutar med ändelsen -måla)kan tolkas i nytt ljus. Måla brukar normalt förklaras i betydelsen av "avmätt eller inhägnat område" för (ny)byggnation. En ofta framhållen tanke är att namnen hänger samman med frigivandet av trälarna. Strid kunde i sin forskning i stället visa att ordet måla har haft betydelsen "avtal / avtal om arrende" och liknande. Ordet skulle således snarast syfta på en arrendegård som även kunde ärvas eller försäljas. Målanamnens geografiska spridning pekar på att orterna i stor utsträckning är upptagna på kungens och stormännens ägor som en medveten strategi i syfte att kolonisera strategiskt viktiga områden som t ex gränsområen.

Ludwig Papmehl - Dufay berättade om den medeltida gård som som undersöktes tidigare i år vid Köpingsvik på Öland, med kronologisk tyngdpunkt i 11-1200-talen. Den har tidigare berörts här på bloggen så jag går inte närmare in på detta.

Magnus Stibéus berättade om de senaste undersökningarna i och utanför Borgholms slott. En geofysisk prospektering av borggården visade tydliga spår av ett medeltida stenhus med trapptorn och källare, en del av äldre ringmur och en slottslänga där man kanske kan ana den ursprungliga ingången till borgen. Det byggnadskomplex man kan skönja har likheter med de äldsta faserna i Kalmar och Stockhlms slott. Utanför murarna grävdes också bebyggelse, både forntida och medeltida sådan, 2004. Den medeltida bebyggelsen var som intensivast mellan 1350 och 1500-talet. De undersökta byggnaderna låg nära Borgs gamla kyrka (idag bara en ruinhög) och kan eventuellt ha haft något samband med denna.

Markus Dahlberg talade om det så kallade sockenkyrkoprojektet som drivs av Riksantikvariämnetet för att kartlägga landets sockenkyrkor. Han diskuterade kring hur kyrkorna kan synliggöras som viktiga lämningar från medeltiden och framåt, hur kunskap kan produceras och upprätthållas och hur beständiga kyrkorna är som kulturarv.

Margareta Carling talade om medeltiden ur turistnäringens perspektiv, en annan och krassare verklighet än man som arkeolog eller forskare på medeltiden är van vid. Östergötland och marknadsföringen av medeltiden stod i fokus. Man kan notera att kulturturismen faktiskt är på väg att gå om bad- och soltursimen.

Carina Eskelin och Daniel Serlander berättade om Kronobäcks kloster utanför Mönsterås och hur man jobbar med att levandegör medeltiden här.

Per Melin som enda representatn för "eldsjälarna", för alla som jobbar idéellt och utanför akademierna, berättade om Emmabodabygdens historiska förening och deras arbete kring Emmaboda. Det handlade om frustrationen med att befinna sig i en marginalbygd, som aldrig ser närvaron av några större exploateringsprojekt och som forskningen allt som oftast passerar med en axelryckning. Men också om arbeten man med framgång bedrivit för att synliggöra denna bygds historia. Det tydligaste exemplet är den utgrävning man lyckades få till stånd av Rostockaholme, lämningarna av en medeltida "befäst" gårdsanläggning. Den avsides belägna gården kunde dateras till 1300-talet och knytas som sätesgård för drotsen, riddaren och riksrådet Nils Turesson (Bielke).

All heder åt dessa kunniga och inspirerande föredragshållare och åt Länsstyrelsen och Länsmuseet som arrangerade evenemanget. Det var en härlig dag i medeltidens tecken. Vissa av de här i all korthet berörda ämnena kommer jag kansle få anledning att återkomma till och utveckla.

Nytt om silverskatten från Skedstad, Öland

Mins ni den nyligen upptäckta silverskatten från Skedstad i Bredsätra socken på Öland som jag med flera bloggade om i juni? När något nytt kom fram lovade jag att ta upp detta. Skattfyndet är ännu inte slutgiltigt genomgånget men en del preliminära uppgifter har kommit ut via den nätbaserade tidskriften Myntstudier som ges ut av Numismatiska forskningsgruppen vid Stockholms universitet.

Preliminärt sålunda består fyndet av 1146 mynt. Slutmynt, dvs det yngst daterade myntet, verkar vara slaget år 1029. De flesta mynten är tyska eller engelska, ungefär lika många av varje. Dessutom ingår arabiska, italienska och irländska mynt liksom flertaliga präglade i Sverige och Skandinavien. Det mest oväntade myntet är som tidigare nämnts ett indiskt mynt, det första påträffat i en svensk silverskatt. Det är präglat i nuvarande Afganistan på en plats som då hette Ohind. Mynt av samma typ har påträffats i skatter från Polen, Baltikum och Ryssland. Typen präglades under en stor del av 900-talet. Det indiska myntet är dock inte i sig det ovanligaste i skatten. Det är i stället ett norskt mynt präglat under Olav Haraldsson (den helige) regent 1015-1028. Myntet är det andra kända exemplaret av denna typ.

Jag återkommer om fyndet när mer information publiceras.

OBS: Myntet på bilden är INTE från Skedstadsfyndet. Det är ett engelskt silvermynt slaget för Aethelred II av England (978-1013 och 1014-1016). Dessa Aethelreds-penningar var förlagor för de tidigaste skandinaviska präglingarna som dyker upp runt 995. (Foto: författaren).

Möres runstenar, avsnitt 4

När nu Ahimkar i dagarna fyller tre år så kan det vara dags att fortsätta följetången om Möres runstenar. Vi har besökt Ryssby, Åby och Kalmar. Den fjärde stenen finns i samhället Ljungbyholm söder om Kalmar, närmare bestämt inmurad i tornet på Ljungby kyrka.

Stenen är av granit och har uppskattats till ca 1, 5 meters höjd. Den bär en något valhänt ristning, både när det gäller språk och ornamentik. En datering baserad på ornamentik (Gräslunds typologi) är för denna sten ganska vansklig men tycks peka på 1000-taletes förra del. Inskriften har utretts ordentligt av forskaren Henrik Williams och kan utläsas: "Fet och Ragna, de lät rista stenar efter Vinterlide". Notera stenar i plural, vilket tyder på att det en gång har funnits mer än en sten.

Orten Ljungbyholm är inte så speciellt gammal, namnet bars ursprungligen av ett säteri bildat på 1600-talet, senare överfört på ett stationssamhälle med poststation. Men tar man bort efterlden -holm får man kvar namnet Ljungby. Detta namn bars av en by som var den största i hela Möre och som har sina rötter i yngre järnålder. Hur byn såg ut under yngre järnålder och äldre medeltid vet man inte mycket om. På de historiska kartorna kan man i vart fall se hur byns dryga 20-talet gårdar låg i två rader på krönet av Ljungbyåsen direkt söder om Ljungbyån. Norr om byn, på andra sidan ån låg kyrkan och prästgården. Någon gång under yngre järnåler (ca 550-1050) eller senast vid övergången mellan yngre järnålder och äldre medeltid (ca 1000-tal) har en storgård etablerats i Ljungby. Det måste vara här runstenen kommer in i bilden. Troligen var inskriptionens Vinterlide en gång storgårdens ägare. Fet och Ragna måste ha varit hans arvingar. Som vi har sett tidigare var runstenar inte bara äreminnen över döda förfäder. De hade också praktiska funktioner som statussymboler och gränsmärken. Men också som arvsdokument. Runstenen i Ljungby restes inte bara för att hedra Vinterlide utan för att tala om att storgården fått nya ägare - med arvsrätt där till!

Ljungbystenen är som de flesta runstenar prydd med ett kors. Så Fet, Ragna och Vinterlide var nog mer eller mindre kristna. Ett mer tydligt tecken på samvaron mellan kristendomen och den lokala makten var dock den första kyrkan i Ljungby. En murverksannalys av denna har visat att den var mycket lik den äldsta stenkyrkan i grannsocknen Hossmo. Hossmo äldsta stenkyrka har med hjälp av årsringar på trä, så kallad dendrokronologi, kunnat tidfästas till ca 1120. Troligen är den första stenkyrkan i Ljungby från ungefär samma tid. Kanske har det dessutom funnits en äldre träkyrka på platsen, även om några spår av en sådan inte har kunnat återfinnas. Om runstenen redan då plaserades vid kyrkan vet vi naturligtvis inte. Men den fanns i vart fall i anslutning till det medeltida tornet när detta revs på 1800-talet. Sambandet mellan runsten och kyrka kan inte gärna betraktas på annat sätt än som en markering av samspelet mellan kyrkan och de världsliga stormannafamiljerna. Stormännen gav kyrkan möjlighet att etableras och utvecklas och i utbyte gav man den världsliga aristokratin värdefulla kunskaper och gudomlighet. En härskarideologi att pränta in i människornas medvetande som sa att makten var given av Gud.

Ljungbyholm från flygplan. Kyrkan syns i bakgrundenmed prästgrden till höger. Den ringlande raden av träd i bildens mitt markerar läget för Ljungbyån. Hitom ån låg det historiska Ljungby. (Efter vykort).

Men med nya tider kommer nya vilkor. Något har hänt som gjort att arvsrätten till jorden har upphört. Nästa gång vi får en glimt av Ljungbygodsets historia är år 1248. Det året besöktes Sverige av en mycket mäktig man, nämligen påvens ställföreträdare kardinalen Vilhelm av Sabina. I Skänninge satt den ärevördige kardinalen och diskuterade kyrkans framtid med bland andra Birger jarl. Men han avkunnade också dommar i diverse rättstvister. En sådan tvist rörde just godset i Ljungby. De som inte kunde komma överens var dels biskopen i Linköping och dels en Abraham Bovesson och hans bröder. Så komplicerad var tydligen tvisten att den inte kunde avgöras på härdadsting eller liknande som var brukligt, utan fick hänskjutas till kardinal Vilhelm. Tvisten gick ut på att Abraham Bovesson, troligen en lokal storman, och hans bröder gjorde anspråk på egendomen. Mot detta invände biskop Lars att egendomen tillhört bikopsbordet i Linköping i mer än 50 år och att hans företrädare, biskop Karl, hade köpt den av Alvastra kloster. Uppgifterna är vid närmare påseende något förvirrande (biskop Karls ämbetstid inföll mellan 1216 - 1220 och om han köpte godset kan det bara varit i Linköpings biksopsbords ägo i 30 år) men biskop Lars gick ändå segrande ur tvisten. En stor egendom i Ljungby var sedan i biskopsbordets ägo ända fram till Gustav Vasas dagar. Den administrerades utifrån en huvudgård som benämndes Bo, och som med viss sannolikhet var identisk med den senare prästgården invid kyrkan. Ljungby blev också senast under 1200-talets andra hälft kyrkligt centrum för Möres landsbygd. Här residerade prosten för hela Möre. Kyrkan byggdes under denna tid ut och karaftigt och blev Möres största medeltidskyrka. Kyrkan må idag se ut som en skapelse av 17-1800-talet, vad man lite vanvördigt kallar Tegnerlador (efter stilens ivrigaste förespråkare, Växjöbiskopen Esaias Tegner), men hade alltså denna storlek redan under högmedeltid.

Forskningen har tagit fasta på uppgiften att Ljungbygodset köpts av Alvastra kloster. Klostret grundades 1143 efter en större donation från kung Sverker d ä och drottning Ulvhild. Man har menat att Ljungbygodset skulle ha ingått i denna donation. Godset skulle alltså om hypotsen stämmer någon gång före 1143 ha kommit i kunglig ägo. Av vilken anledning är dock okänt.

Kungar, kloster och biskopar har styrt och ställt över jorden i Ljungby by. Ursprunget till allt detta måste ha varit Vinterlides storgård, strategiskt belägen invid den ringlande Ljungbyån. Att Fet och Ragna sedan valde att befästa sin ärvda rätt till egendomen är den enda anledningen till att vi kan veta något om historiens bakgrund. Som gör den möjlig att berätta ännu efter 1000 år.

Arkeologidagen i Kalmar

Nu har årets arkeologidag avverkats. Själv tillbringade jag dagen i Kalmar, där som redan nämnts i föregående inlägg länsmuseet vigt dagen åt medeltiden. Som man kan läsa på Kalmar läsn museums egen blogg var ett inslag provsmakning av mat tillagd enligt medeltida recept. Korv från 1500-talet och senap från 1200-talet. Och det smakade faktiskt riktigt gott.

Det första föredraget handlade om medeltida järnframställning i Brånahult utanför Nybro. Här fanns tre slaggvarp (högar med järnslagg) sedan tidigare registrerade och nu skulle platsen exploateras. Det finns extremt mycket lämningar av järnhantering i Möres skogsbygder varav de flesta troligen är fråm medeltid, perioden ca 1200-1400-tal. Men ytterst få av dessa lämningar är undersökta. I detta fall har man gjort en s k föreundersökning och påträffat väldiga mängder slagg samt minst två relativt små ugnsfundament för de ugnar där järnet framställdes ur rödjord eller myr-/sjömalm. Tre C 14-dateringar placerar platse i perioden 1280-1460. Produktionen har varit omfattande och lämningarna välbevarade med spår av flera steg i framställningsprocessen. Järnhantering av detta slag representerat ett utmarksbruk och var sannolikt en viktig orsak till den tidigmedeltida kolonisationen av skogsbygderna. En stor del av järnet tros vara producerat för avsalu i t ex Kalmar. Att järn exporterades till de nordtyska hansestäderna framgår av en tullängd från Flensburg, daterad till ca 1300 där bergeppet "kalmars jaer" förekommer.

Det andra föredraget handlade om grävningarna i Köpingsvik på Öland som ägde rum tidigare under sommaren. Här undersöktes en medeltida gårdslämning i Prästhag, belägen ca en halv kilometer utanför den handelsplats som under vikingatid och äldre medeltid fanns i Köpingsvik. Platsen var högintressant framför allt med tanke på att ingen medeltida landsbygdsbebyggelse har undersökts i regionen i modern tid och knappast tidigare heller. Vad som framkom var ett större hus och fyra mindre ekonomibyggnader eller dylikt, sex brunnar/vattenhål, ett område med avfallsgropar och en mängd stolphål efter olika konstruktioner. Boningshuset had daterats till 11-1200-tal men aktiviteter på platsen förekom från 900-talet till 1200-talet. Då lämningarna befinner sig bara 75 meter från Köpings prästgård (men på ganska långt avstånd från kyrkan) har tanken väckts att detta kunder vara den äldsta prästgården i Köping. Det är emellertid oklart och lär aldrig kunna bevisas. Men en bebyggelse av viss betydelse har det ändå varit, dvs bostad för någon högre upp på den sociala skalan. Det bestyrks av fynd som en piksporre, ett silvermynt från Knut Erikssons regering (daterat till ca 1190-95, det sydligaste fyndet av dena ytterst ovanliga typ) med mera.

Tre fynd från Prästhag, Köpingsvik. Överst ett dekorerat bronsföremål, kanske någon typ av beslag(?) med ett djurhuvud till höger och nithål till vänster. Ca 900-tal. Därefter ett järnföremål, en picetliknande tång för - ja vad då? Sist en starkt sönderrostad piksporre från 11-1200-tal. Någon som har några ideer om vad de första två föremålen har använts till?

Det tredje och sista föredraget handlade om Kalmar under medeltiden med utgångspunkt från de grävningar som företagits under senare år, framför allt i Stadsparken då det nya konstmuseet skulle byggas. Men det handlade också om det märkliga fyndet av ett på magen "begravt" skelett som tidigare i år påträffads vid Kalmar slott. En person som levt under 1200-talet och som nu har blivit till något av en följetong till och med begåvad med egen hemsida.

Ett stengodskrus, så kallat Siegburgkrus efter tillverkningsorten i Tyskland, från 1300-talet. Påträffat vid grävningarna i Stadsparken.

Tack till arkeologerna på Kalmar läns museum som har odnat denna mycket intressanta och trevliga dag!

Arkeologidagen 2009

Söndagen den 30 augusti går årets arkeologidag av stapeln, med aktiviteter runt om i landet. Årets upplaga på Kalmar läns museum kommer intressant nog (för mig i alla fall) att handla om medeltiden med fokus på ny kunskap som kommit fram i samband med utgrävningar i länet under senare tid.

Det blir tre föreläsningar på länsmuset i Kalmar, i hörsalen på plan 2:

12:00. Medeltida järnframställning i Brånahult, Nybro

13:30. Köpings medeltida "prästgård".

15:00. Medeltid i Kalmar stadspark.

Vilka föreläsarna är framgår inte, mer än att det är museets arkeologer. Punkt två handlar om de gårdslämningar som undersöktes inte långt från kyrkan i Köpingsvik på Öland tidigare i sommras. Citationstecknen kring ordet "prästgård" är mina. De är satta där för att markera att det på intet vis är klarlagt att det rör sig om just en prästgård (så vida inga nya rön dykt upp utan att jag fått veta det). Och för att jag är emot att upphöja idéer till sanningar.

Oavsett denna petitess så kommer det säkert att bli intressanta föreläsningar. Har du möjlighet så missa inte detta. Ska själv försöka att närvaara. Man kommer dessutom att få se fynd från undersökningarna.

För den hugade så finns även möjligheten att smaka på medeltida mat. Dvs inte mat som är från medeltiden - tack och lov - den hade nog passerat utgångsdatumet. Nej, mat tillagad enligt bevarade medeltida recep. Det kostar inget. Inte heller föreläsningarna kostar något bortsett från entrén till museet.

Även på Öland blir det lite aktiviteter både på lördagen och söndagen, i Eketorps borg. Specialguidningar och visning av forntida hantverk. Här ligger fokus på järnålder i stället. Visningarna börja kl 11:30 båda dagarna.

--------------------------------------------

Uppdaterat 2009-08-27

Ny information från Kalmar läns museum med namn på föredragshållarna och lite övrig information finns nu på museets blogg, via denna länk. Som synes hade dessutom ett frågetecken fallit bort i den tidigare upplagan av programmet vad gäller "prästgården" i Köpingsvik. Så ovanstående om denna petitess gäller inte längre. Detta har även påpekats av Ludvig "Ludde" Papmehl-Dufay i en kommentar - tack för det.

(Bilden: några fynd från utgrävningarna i Prästhagen, Köpingsvik. Foto: Sven Petersson).

Möres runstenar, avsnitt 3

Resan bland Möres runstenar fortsätter. Den tredje stenen som ska presenteras påträffades på 1920-talet inmurad i en fönsterglugg till ett hemlighus i Rödkullatornet i Kalmar slott. Der rör sig om ett fragment med orden "...astu stain...", dvs "reste sten", bevarade.

Rödkullatornet uppfördes som en del av den så kallade "yngre medeltidsborgen" under slutet av 1200-talet eller 1300-talets tidigare del. Byggnaden uppfördes i kalksten som kom från Öland. Och det är mycket möjligt att runstensfragmentet har kommit denna väg och alltså egentligen är en öländsk runsten. Efter upptäckten fördes stenen in i Kalmar läns museums samlingar men har senare inte kunnat återfinnas där. Det är sålunda inte möjligt att utföra några närmare studier av stenen för att t ex avgöra dess proviniens.

Det har också spekulerats en del om huruvuda runstenen ursprungligen har stått någonstans i Kalmarområdet. Det är naturligtvis ingen omöjlighet, men det går knappast att reda ut. Det är i så fall nog inte så troligt att den har stått i anslutning till det medeltida stadsområdet, där saknas nämligen i princip helt spår av bebyggelse från den aktuella tidsperioden. Runstenen ska säkert dateras till 1000-talet. Om stenen har sin härkomst i Kalmartrakten så har den ursprungligen kanske rests i anslutning till någon av de relativt stora byar som indikeras av de flertaliga stora järnåldersgravfält som ligger som en krans runt staden. Byar vars namn vi ännu känner, numera dock som Kalmars stadsdelar. Berga, Skälby, Törneby... Möjligen kan runstenen, har man menat, haft en sekundär placering i anslutning till någon av de kyrkor som funnits i medeltidsstaden - detta med tanke på att samtliga övriga runstenar i Möre har placerats sekundärt i en kyrka. Samtidigt förefaller det dock något långsökt att stenen först skulle ha infogats i en kyrka och sedan flyttats för att muras in på en tämligen oceremoniell plats i slottet?

Men sanningen är ändå att vi inte vet var den runsten som fragmentet kommer i från ursprungligen stod. Inte heller hur den hamnade i Rödkullatornet, i en fönsterglugg till ett medeltida dass. Vi vet inte hur den förhåller sig till tornets byggnadshistoria, för någon sådan studie har inte utförts. Kanske fragmentet en dag kommer till rätta igen. Och bjuder oss något bortom den rad av preliminära antaganden vi har att tillgå i väntan på nya upptäckter.

Möres runstenar - en sommarföljetong (eller nåt)

Jag tänkte att det skulle bli en liten sommarföljetong. Det kan ju höra till. Men kanske sommaren hinner ta slut innan jag är klar? Då får det bli en sommar- och höstföljetång. Man msåte kunna kompromissa. Runstenar. En typ av fornlämningar / monument som i århundraden fascinerat forskare och människor i allmänhet. Budskap ristade i sten för tusen år sedan, utställda i landskapet. Vittnande om en tid då såväl det världsliga som det himelska herraväldet var i omdaning. De flesta runstenar följer en enkel formel, "x reste denna sten över y". Det kan akompanieras av ett budskap om vilken relation x och y hade. Ibland finns en liten kristen bön med på slutet. "Gud hjälpe hans ande och själ" eller något liknande. Ibland får man någon ytterligare "bonusinformation". Texten är för det mesta ristad i mer eller mindre konstfärdiga drakslingor i fornnordisk stil. Men lika ofta finns det kristna korset med. Det var en tid påväg mot kristendomens enhetskultur, det vi idag, om än med andra förtecken, kallar Europa. Det finns många tolkningar av runstenarnas roll. Gränsmärken, dokument över den ärvda rätten till jorden, markeringar av religionsskiftet, monument över en aristokrati... Kanske var de lite av allt det? De klassiska runstenarna av denna typ var en relativt kortvarig modefluga som svepte över Skandinavien under det sena 900-talet till tiden kring 1100. Man tror att det började med ett väldigt monument som kung Harlad Blåtand lät resa i Jelling i Danmark, omkring 970-talet. Kung Harald skryter där om att han åt sig vann hela Danmark och Norge och gjorde danerna kristna. Stora ord som kanske inte var så väl förankrade i verkligheten som det kan tyckas. Men poulärt blev det ändå att låta rista sina anspråk i sten.

I Möre känner vi till fem runstenar. Den första jag ska presenterar finns i Rockneby norr om Kalmar. Närmare bestämt inmurad i väggen i Ryssby kyrka. Ja, den ort som en gång låg vid kyrkan hette då Ryssby men det namnet försvann som ortnamn när järnvägen kom och ett nytt samhälle växte fram. I över 200 år var runstenen bara känd genom en teckning. Ingen hade sett den i verkligheten sedan 1700-talet. Troligen "försvann" den när den gamla medeltidskyrkan revs och ersattes med en ny. Men i april 2001 eldhärjades 1700-talskyrkan och i upprensningsarbetet och i samband med den arkeologiska dokumentation som i begränsad utsträckning utfördes innan en ny kyrka åter kunde byggas påträffades den försvunna runstenen inmurad i kyrkans östra vägg.

Stenen är skadad och bar redan på 1700-talet spår av att ha utsatts för eld. Men man kan ändå se att det är en ristning av hög kvalite utförd av en erfaren och skicklig runristare. Så långt texten går att läsa lyder den "Illuge [lät göra] bron till minne av ... sin duglige fader (eller broder)". Runstenen är prydd med ett kors och en drakslinga. Utformningen på den senare kan eventuellt datera stenen till 1000-talets sista tredjedel.

Vem Illuge var är sedan länge utraderat ur historien. Runstenen berättar i alla fall att han var kristen. Korset är ju uppenbart men även att bygga bro ansågs vara en kristlig gärning. En gissning på att Illuge och hans far (eller bror) var representanter för en lokal stormannafamilj är nog ett ganska säkert kort. Troligen har stenen usrsprungligen stått vid broövergången över Ryssbyån bara något hundratal meter norr om kyrkan eller kanske vid Torsbäcken ett par hundra meter söder om kyrkan. På en gammal karta över Ryssby kan man se att prästgårdens marker sträcker sig fram till båda broövergångarna. På andra håll har man sett hur prästgårdarnas ägor helt eller delvis har övertagit gamla storgårdsdomäner. Jag tror att det finns en god chans att så har varit fallet även i Ryssby. När den första stenkyrkan sedan byggdes på storgårdens mark placerades runstenen där som ytterligare en slags legitimering för ett eller annat anspråk. Man tror att den första kyrkan var en "normalkyrka" med västtorn uppförd under 1100-talets senare del. Under 1200-talet försågs den med en ovanvåning. Tyvärr finns det inte mycket till belägg för antagandena om hur den äldsta kyrkan såg ut eller hur den ska tidsfästas.

Däremot finns det ytterligare ett belägg för en storgård i Ryssby. Ett dokument från 1336 berättar att byn har hyst en så kallad huvudgård, dvs en slags administrativ enhet för ett godskomplex. I brevet delar syskonen Lars Lydersson och Helena Lydersdotter arvet efter sina föräldrar så att Helena får "huvudgården i Ryssby i Möre med torp och övriga enskildheter (egendomar)" (curiam in Ryzby, in möre. cum colonijs et alijs singulis). Kanske denna huvudgård helt eller delvis är samma som den gamla storgården.

Som vanligt är det mycket som är oklart. Men i en värld 1000 år yngre än vår egen sökte en lokal stormannafamilj legitimitet för sina ambitioner och anspråk, precis som kung Harald i Danmark. Men här gällde det saker som den ärvda rätten till jordegendom, upptagandet av kristendomen och kanske nya former för den lokala makten. Det är borta nu. Men runstenen finns kvar.

(Foton av författaren)

Har borgen i Grisbäck fallit?

"...Arkeologer i backarna står,

gräver och säger att nu är det vår"

Våren har slagit till ordentligt. Och med den börjar arkeologernas grävsäsong ta fart. På fredagen var jag nere i Grisbäck som ligger i sydligaste Möre, vid kusten i Torsås kommun (Söderåkra socken). Här har Kalmar läns museums arkeolog Kenneth Alexandersson under ett par dagar lett en förundersökning vid fornlämningen Raä 283, inför anläggandet av en våtmark. Denna fornlämning är registrerad som en närmast rund borgplatå, 50-60 meter i diameter. Den är belägen invid en tidigare sankmark, nära en liten å och strax väster om Grisbäks by. Man har egentligen inte vetat något om anläggningen. Det finns inte belagd i några skriftliga källor och inga fynd har gjorts som skulle kunnat förse oss med kunskaper. Några försiktiga tolkningar har jag dock hört. Enligt det ena alternativet skulle det kunna ha rört sig om en fornborg från järnålder, i viss mån påminnande om de öländska ringborgarna. Fyndet av en bit av en romartida guldhalsring vid Grisbäcks by har också framhållits i detta sammanhang. Det andra alternativet drar paralleller till medeltida anläggningar som den längre norrut belägna Påbonäs borg, en frälseborg, eller befäst sätesgård, från 1300-talet. Själv skulle jag ha satsat en slant på det senare alternativet. Läget vid sankmarken och formen liksom läget en bit utanför byn påminner om ett sätt att uppföra befästa gårdsanläggningar som vi känner igen från många andra platser. Det har handlat om en symbolisk/statusmarkerande befästning snarare än om en militär.


"Borgplatån" sedd från söder. Till höger skymtar några av sökschakten. (Foto: Förf.).

I dag skulle jag dock inte sätta en slant på något av alternativen. Resultatet från förundersökningen var nämligen helt igenom negativt. Absolut ingenting kunde påvisas som skulle tyda på någon form av bosättning. En tämligen noggrann avsökning med metalldetektor utfördes av en erfaren detekterare i området runt "borgen". Efter inhämtat tillstånd gicks även själva borplatån över i två korslagda rader med metalldetektor. Det mest spännande som påträffades var dock ett par muskötkulor, kanske påminnandes om de många krigen med Danmark som så hårt drabbade dessa gamla gränsbygder. I övrigt påträffades ett materiela med sen datering, bl a bestående av några remsöljor, en knapp och en blysmälta. Den största fyndkategorin bestod av ett ganska ansenligt antal av de torterande kapsyler som var i bruk under 1970- och en bit in på 1980-talet. Det grävdes även ett antal sökschakt med grävmaskin nedanför platån. Dessa var helt tomma på såväl fynd som anläggningar.


En av de muskötkulor som påträffades med metalldetektor (foto förf).

I dag skulle jag dock inte sätta en slant på något av alternativen. Resultatet från förundersökningen var nämligen helt igenom negativt. Absolut ingenting kunde påvisas som skulle tyda på någon form av bosättning. En tämligen noggrann avsökning med metalldetektor utfördes av en erfaren detekterare i området runt "borgen". Efter inhämtat tillstånd gicks även själva borplatån över i två korslagda rader med metalldetektor. Det mest spännande som påträffades var dock ett par muskötkulor, kanske påminnandes om de många krigen med Danmark som så hårt drabbade dessa gamla gränsbygder. I övrigt påträffades ett materiela med sen datering, bl a bestående av några remsöljor, en knapp och en blysmälta. Den största fyndkategorin bestod av ett ganska ansenligt antal av de torterande kapsyler som var i bruk under 1970- och en bit in på 1980-talet. Det grävdes även ett antal sökschakt med grävmaskin nedanför platån. Dessa var helt tomma på såväl fynd som anläggningar.

Hur ska vi då tolka detta? Med stor sannolikhet måste vi avskriva anläggningen som resterna av en borg, men samtidigt kan möjligheten inte helt uteslutas, i vart fall inte förrän man har gjort en utgrävning på själva platån. Ingenting talar dock i nuläget för att det är en borganläggning. Man borde i såfall ha hittat något spår av sådana aktiviteter. Något bränt ben, någon keramikskärva, spår av sot och kol eller något litet föremål borde ha funnits även om anläggningen kan ha haft andra funktioner än vara en bosättning. Platån är ändå av viss ålder, den finns nämligen markerad på storskifteskartan över Grisbäck från 1775. Av beskrivningen framgår att den då brukades som betesmark. På den äldsta kartan över Grisbäck från 1694 finns den däremot inte med, men det kan bero på att den inte ansågs ha något specifikt värde. Kan platån kanske ha något med jordbruksverksamhet att göra, för att inhägna boskap eller liknande? Eller rör det sig om en naturformation? Faktum är att vi inte vet.


Detalj ur storskifteskartan över Grisbäck från 1775. "Borgplatån" synlig som en rund ring med nummer 104 ovanför åkergärdet väster om byn. Grisbäcks by är omnämnd första gången 1406. Den hyste på 1500-talet sex hemman och var en av de större i Söderåkra socken. Dagens by ligger på samma läge som på de historiska kartorna och har säkert gjort så sedan medeltiden.

Det mesta tyder på att bygden här ner har förlorat en borg som nu har fallit för en atack från forskningen. Men man ska kanske samtidigt betänka att även ett negativt resultat är ett resultat. Ett tråkigt sådant, men ändå klargörande. På samma gång som vi ställs inför frågan om vad det är vi ser om det inte är en borg. Sådan är nu en gång arkeologin. Den tar och den ger. Besvarar och väcker nya frågor.

Vid strandkanten

Det finns knappast någon plats i det moderna samhället där det inte har funnits människor förut. Och överalt finns det spår efter deras olika aktviteter. Somliga lämningar är mäkvärdigare än andra och får uppmärksamhet blir ibland markerade som sevärdheter. Andra uppmärksammas sällan eller aldrig. De flesta lämningarna ligger under jord eller vatten och syns inte. Den största delen av de lämningarna är ännu inte upptäckta.

Vid våra kuster finns många spår av olika aktiviter som ägt rum för mer eller mindre länge sedan. När jag en gång promenerdade runt Kärraboviken i södra delen av Möre, i mitt gamla barndomsland blev detta extra tydligt. Det var lågvatten och jag noterde att det vimlade av diverse stenrevlar längs strandkanten, mellan stranden och de små öarna som ligger i viken och även längs öarnas strandkanter.

På den första bilden ser vi ett antal stenrader som antagligen är någon typ av båtplatser. Antningen fundament till bryggor eller kansle mer troligt så kallade "båtkåser", där man dragit in och förtöjt båten mellena två stenrader. Deras ålder är omöjlig att säga något om, kanske de inte är så väldigt gamla.

På den andra bilden ser vi en stenrad utlagd mellan land och en liten ö. Vad den har haft för funktion vet jag inte. Kanhända har den haft något med fiske att göra? Många av gårdarna längs kusten hade fiskerättigheter som kan beläggas åtminstone från 1500-talet och framåt. Att dessa fisken var viktiga förstår man av att de nogrant redovisats och titt som tätt var föremål för diverse tvister. Byarna Kärrabo och Skällenäs som ägde marken runt viken hade båda fisken här, bl a vid den udde som kallas Tokholmen. Bilden är tagen vid Tokholmens norra sida. Spår av fiskeriaktiviteter är annars mestadels så kallade ålabrorar, långa stenrevlar som löper från land och rakt ut i vattnet. Vid dessa fäste man ryssjor i vilka man fångade fisken. Somliga av dessa ålabroar var ibruk ända fram till 1920-talet, då de ersattes av ålbottengarnen.

På den sista bilden, som är tagen på andra sidan Tokholmen, mot Skeppevik, ser vi lämningarna efter vad som enligt uppgift är en gammal varvsplats från 1800-talet. Bondeseglationen var under 1800-talet och början av 1900-talet en stor näring i kustbygderna, framför allt i och kring de små köpingar som här och var växte fram. I detta fall var det Bergkvara som, beläget någon kilometr norrut. Möjligen är platsen identisk med det varv som omtalas i Skeppevik där åtmistone att par skutor byggdes, skonerten Twänne Bröder 1849 och slupen Charlotta 1862.

I alla tider har det havet kan ge varit viktigt för människorna längs kusten. Längs de nuvarande kustbanden kan vi ännu se spåren av en del av dessa aktviteter som tidsmässigt sträcker sig från medeltid och fram till 1900-talet. Även dessa lämningar förtjänar att lyftas fram som källor till kunskap om hur det var förr och som trevliga inslag i landskapet.

Månadens vykort, nr 3 - Torsås marknad

Tänk er en helt vanlig dag, en helt vanlig höst-fredag en helt vanlig oktober. Begrunda nu att alla skolor i hela kommunen är stängda. Eller att en stor det av kommunens invånare är lediga från sina jobb. Tänk er ett litet sömnigt samhälle med några tusen invånare som en dag fylls till bristningsgränsen med människor. Människor som väller fram från alla håll och kanter. Busslast efter busslast tumlar ut i horder, folk går omkring överallt och trängs och bökar, trafiken är ett enda stort kaos. Att ta sig igenom samhället, som i normala fall är ett företag avklarat på några minuter, är denna dag ett hopplöst mål. ”Byn var så liten att den tog slut innan man ens hunnit halvvägs” var det nån som sa en gång, men denna dag kan man nästan förnimma storstadspuls. Vad är det då som händer? Är det kungabesök? Har Britney Spears tvingats nödlanda på byns fotbollsplan? Har Sverige fått ett OS? Nej, det är bara Torsås Nationaldag – eller Torsås marknad som det egentligen heter.

Den sista fredagen i oktober har det varit marknad i Torsås så länge jag kan minnas. Och i skolåren var det en bra dag, för det var faktiskt ledigt från skolan den dagen bara för marknadens skull. Nu för tiden märks väl inte det så tydligt eftersom dagen är en del av höstlovet. Men marknaden i Torsås har inte bara funnits så länge som jag kan minnas, utan långt före det. Hur länge vet jag inte, men den har i vart fall funnits så länge som det funnits vykort och säkert bra mycket längre. Från början var det huvudsakligen en kreatursmarknad som hölls på Torsås torg, den gamla byns centrum (idag busstorget). Men marknaden expanderade med tiden i takt med att graden av ”krimskrams” ökade och idag består den av 2,5 kilometer marknadsstånd och hade senast 25000 besökare, hur man nu lyckades räkna ut det.

Det äldsta vykort jag känner till från marknaden är från början av 1900-talet, kanske taget några år före 1910. Det kort jag presenterar här är lite yngre, taget på en regnig upplaga av marknaden troligen på 1920-talet. Kortet ingår i en serie bilder från Torsås, varav minst tre med motiv från denna marknad i olika vinklar. De är inte förlagskort, men vem som tagit dem eller vem som salufört dem är mig obekant. Kanske det är någon lokal fotoateljé som ligger bakom? Den här bilden är tagen från möbelaffärens tak mot sydöst med Allfargatan och torget i förgrunden. Bakom torget syns Brogårdsgatan och till höger om den skymtar Karlskronavägen. Torget ligger alltså i en korsning. Den historiska byn Torsås låg öster och sydöst om torget, längs Brogårdsgatan och Allfargatan. En stor del av det som är Torsås samhälle öster om torget idag var tidigare byns åkermarker. Här växte också flera industrier upp, som ångsågen och det kortlivade glasbruket. Samhällets östra del kom även att korsas av järnvägen, som nu sedan länge är försvunnen. Åt väster fanns ett område med åker och ängsmark innan man kom fram till kyrkan, som låg lite avskiljd från byn i kanten av prästgårdens ägor (som gränsade mot Torsås bys ägor). Allfargatan passerade då bakom kyrkan och prästgården, istället för som idag framför.

Förenklad kartskiss över Torsås så som det såg ut på storskifteskartan från 1840. De prickade områdena är åkermark, fyrkanter är bebyggelse. (Klicka på bilden för att se den större).

Torsås kyrka byggdes under 1200-talet. Den medeltida kyrkan var en liten hög kyrka med tjocka murar. Det anses troligt att den har haft två våningar, en kyrkovåning och en ovanvåning med oklar funktion. Några säkra belägg för ovanvåningen finns dock inte, men många Mörekyrkor hade flera våningar. Torsås by är känd i skriftliga källor sedan 1507 då et brev är daterat här. I byn redovisas sju hemman i 1500-talets jordeböcker. Byn är uppenbarligen belägen mitt i socknens äldsta kärnbygd, det styrks av ortnamnen kring Torsås. Men ytterst lite är känt om bygdens äldre historia, fornlämningar och fynd från järnålder och framåt är mycket fåtaliga. I princip är några enstaka stensättningar och kyrkan det enda material som finns att tillgå, förutom ortnamnen. Namnet Torsås betyder naturligtvis Tors ås, där Tor syftar på guden Tor. Men om det är ett ursprungligt bebyggelsenamn eller om det ursprungligen är namnet på den ås som förr löpte från Torsås och flera kilometer åt öster (men som det idag bara finns små rester kvar av) eller om det till och med döljer en äldre kultplats är okänt. Det finns inte heller några spår av storgårdar i området, men kyrkans avskilda läge kan möjligen tyda på att en sådan har funnits under tidig medeltid och att kyrkan byggdes i anslutning till denna. Prästgården skulle då kunna vara resterna av en äldre storgårdsdomän. Men det är en hypotes som det återstår att bevisa.

Personligen kan jag sörja något att inte vara nere i Torsåsbygden denna dag, inte för att marknaden lockar något vidare längre, men för att marknadsdagen i min familj betyder kroppkakor. Mums säger jag med aningen avundssjuka och går ut i köket för att steka lite Findus färdigpytt.

Med magnetometer och georadar i Avaskär - vad hände sen

I januari i år skrev jag ett kort inlägg om en geofysisk prospektering med magnetometer och georadar i den nu "försvunna"medeltida blekingestaden Avaskär. Arbetet utfördes av Riksantikvarieämbetet och var beställt av länsstyrelsen i Blekinge. Resultaten som skulle ha publicerats tidigare i år har nu till slut dykt upp på sagda länsstyrelses hemsida i form av en rapport författad av Riksantikvarieämbetets personal. Rapporten är en pdf-fil och kan fritt hämtas HÄR.

Resultaten motsvarar inte direkt de förhoppningar som länsantikvarie Leif Stenholm uttryckte för media i början på året (kanske en delförklaring till varför det varit så tyst om projektet?). Undersökningarna utfördes på ömse sidor om vägen mellan Milasten och Kristianopel i anslutning till Avaskärs kapell, ett område (A) öster om vägen var 190x50 meter stort och två områden väster om vägen (B och C) var 50x13 respektive 50x8 meter stora. Tyngdpunkten av prospekteringarna låg på georadar som kompletterades med magentometer.


Avaskär idag med arkeologiska undersökningar och iakttagelser i rött. De prospekterade områdena ungefärligt utmärkta i svart. Klicka på bilden för att se den i större format. (Ur: Stenholm, L. 1984. Avaskär/Kristianopel. Medeltidsstaden 51, Riksantikvarieämbetet.).

Prospekteringarna resulterade i ett antal företeelser och spår av strukturer, "anomalier" på fackspråk. Flera av dem bedömdes som arkeologiskt intressanta, men det finns samtidigt ytterst få sammanhängande, lättolkade strukturer. Man kunde påvisa en del spår av bebyggelse och andra av människan avsatta anomalier. Men för att få klarhet i vad det egentligen är man ser krävs arkeologiska undersökningar. Dock finns i och med prospekteringskartorna möjlighet att göra små riktade provgrävningar som relativt enkelt kan ge svar. Ur antikvarisk synvinkel är materialet också värdefullt då det underlättar myndighetens bedömning och handläggning genom att visa var det kan vara värt att inrikta eventuella arkeologiska insater och vad som kan lågpriorteras eller prioritetras bort. (För mer detaljer, se rapporten på länken ovan).

Kunskapen om Avaskär är ganska begränsad. Det skriftliga materialet är sparsamt (äldsta belägget är från 1350) och de arkeologiska insatserna är få. En stensatt källare och några brunnar har dokumenterats. Staden har naturligtvis haft en kyrka, om vilken bara är känt att den haft ett rektangulärt långhus och kor med absid. En del gravar från kyrkogården har däremot undersökts. Staden bör ha haft ett rådhus, rådsmedlemmar är omtalade i skriftliga källor. Några andra källor antyder dessutom att det funnits någon typ av enklare befästning av trä, vilken anses ha legat väster om bron över Petriån. Fyndmaterialet ger inga snävare hållpunkter och är huvudsakligen senmedeltida. Det domineras av keramik, där yngre rödgods är den största kategorin. Staden anses grundad under senare hälften av 1200-talet eller det tidiga 1300-talet, men även det bygger på relativt vaga grunder. En del spår antyder ett utnyttjadnde av platsen som föregått staden. Som sagt, tämligen begränsade kunskaper. All ny information är därför av stort värde för kunskapsuppbygnaden. Prospekteringarna är ett steg på den vägen. Man får hoppas att fler steg kommer att tas.

Vad kan ni om medeltida föremål?

I dag tänkte jag be er i läsekretsen om lite hjälp. 1938 företog den i Kalmar-sammanhang välbekante Harald Åkerlund en utgrävning strax norr om Kläckeberga kyrka (norr om Kalmar). Undersökningen påvisade att en gårdsanläggning funnits här och att det är högst troligt att denna har samband med kyrkan. Åkerlund menade att gården varit i bruk under tidig medeltid. Platsen är högst intressant men en närmare redogörelse får anstå till längre fram.

Den bild ni ser här nedan visar de fynd som gjordes vid utgrävningen. Förvisso har jag en egen uppfattning och spontant ger föremålen mig ett intryck av att vara hög- / senmedeltida snarare än från äldre medeltid, måhända med något enstaka undantag. Eller vad säger ni? Alla med kunskaper om medeltida artefakter ombedes härmed att göra ett utlåtande! Vad är det vi ser? Hur ska det dateras? Gärna med referenser till litteratur om ni har sådana. All hjälp emottages med största tacksamhet!