Birka och Uppsala i Kalmar, ännu en gång

I dag är det som bekant Sveriges nationaldag. Denna tilldragelse kan man ju välja att fira på många sätt, eller inte alls. Kanske man skulle klippa gräset? Det är förvisso en internationell företeelse men känns ändå på något sätt väldigt "villakvarters-svenskt". Här på Ahimkar firar vi nationaldagen med Birka och hednatemplet i Uppsala, det får väl ändå sägas vara i högsta grad fornsvenska företeeleser och passande en dag som denna. Dock med det synnerligen viktiga förbehållet att något Sverige i dagens mening inte existerade på denna tid, för över 1000 år sedan. Några falska nationalmyter tänker jag inte underblåsa.

Nej, istället är det, som några kanske redan gissat, ännu ett inlägg i den tydligen ganska populära "Enström-debatten". I vilket fall har inget ämne här på Ahimkar väckt så mycket känslor och kommentarer som just detta. Om någon har missat vad det är fråga om så är Stig Enström en Kalmar-baserad privatforskare som för ett halvår sedan gav ut en bok med budskapet att Kalmar var vikingatidens främsta centrum och identiskt med det "rätta" Birka, det vill säga den handelsstad i Sueonernas land som Ansgar besökte. Enströms bok är en estetiskt sett tilltalande skapelse och Enström själv är säkert mycket kunnig på vissa områden. Men i de budskap han förmedlar tyvärr ganska rejält ute och cyklar.


Ungefär i detta område låg den historiska byn Berga (foto förf).

Enström finner sitt Birka i Kalmars stadsdel Berga, en gång en medeltida by i Kalmars omland. Av gravfält att döma med stor sannolikhet också en etablering från yngre järnålder. Jag har tidigare påvisat att i det arkeologiska materialet har Enströms teorier inte mycket att hämta, se HÄR . Ett annat källmaterial som Enström brukar hämningslöst är ortnamnen. De spelar en viktig roll för att "bevisa" att Berga en gång var Birka. Enström skriver:

"Mot att Berga från början skulle ha haft namnet Birka finns inga språkliga hinder... Biergum, som Kalmars Berga skrevs 1299, är latin och Bierka hette det kanske på kalmaritiska. Detta i-liknande uttal har sedana övergått till e. Enligt proffesorn i lågtysk filologi Agathe Lasch övergår i till e framför r i lågtyskan. Professor Hjalmar Lindroth skriver 1926 angående öländskan: "Övergången från i till e i sådana ord är dock icke genomförd i så stor utsträckning som i Kalmartrakten." På liknande sätt förhåller det sig med g:et i Berga. Som exempel kan vi ta ordet Sverige som enligt Svenskt ortnamnslexikon, vid 1200-talets slut skrevs Sweriki, vilket under medletiden förändrades till Sverighe, med en övergång k - gh (frikativt g). Detta har förklarats dels som inhemsk ljudutveckling, dels som inflytande från danskan. Jämför också vårt kaka med skånskans kaga. Etymologin skulle då vara Birka - Berka - Berga - Bäja (som det uttalas idg)."

Dessbättre finns det ju nu för tiden något som heter mail. Jag har på denna väg utan nämnvärd karftansträngning kunnat ställa frågan till ett ansenligt antal av landets främsta ortnamns- och språkforskare/-experter om huruvida det ligger något i detta Enströms resonemang. Svaret har varit ett enstämmigt och rungande NEJ.

Att Berga en gång skulle hetat Birka saknar inte bara grund, det är språkligt fullständigt omöjligt. Det är ställt utom allt tvivel att Berga innehåller vårt nuvarande ord 'berg'. Men några stora berg som vi förknippar med ordet behöver det inte vara fråga om. Det kan snarare röra sig om lägre höjder, kullar eller berg i dagen.

Berg förekommer i fornsvenskan oftast som biaergh (eller baerg). Det går tillbaka på det urnordiska *bergha- vilket genom så kallad brytning av det korta e-ljudet på grund av ställningen framför det senare försvunna a-ljudet i den efterföljande stavelsen övergick till *biargh. Genom så kallat i-omljud övergick sedan a till ae. Denna form dog ut i svenskan men finns ännu kvar i danskans stavning 'biaerg'. Övergången kort i till e i vissa svenska dialekter är vidare av sent datum och saknar därför relevans i sammanhanget (för att inte tala om lågtyskan som inte har ett dugg med saken att göra). I ordet berg är också det frikativa gh-ljudet ursprungligt och inte resultatet av någon övergång från k ('Sverige' är ett undantagsfall och inte lämpligt som jämförelse). Dessutom har övergången från k till g aldrig någonsin på nordiskt språkområde skett i ställningar direkt efter r.

Det äldsta belägget för ortnamnet, Biergum, som förekommer i ett dokument från 1299 är inte alls latin. Biergum är en regelrätt, helt normal fornsvensk form i dativ pluralis. Ändelsen -um är alltså inte en latinisering utan en dativ plural-ändelse. Att Berga skulle hetat Bierka på kalmaritiska är därmed också helt felaktigt och inget annat än en grundlös gissning från Enströms sida. Ordet Biergum, liksom vårat Berga (med ändelsen -a) är för övrigt alltså plural.

Det har också påpekats för mig att det finns ca 200 Berga i Sverige. Alla dessa kan knappast ha varit Birka och inget i språkligt hänseende gör Kalmars Berga mer speciellt än de andra Berga-orterna. En ortnamnsforskare beskrev Enströms spekulationer med orden "som fan läser bibeln". Tämligen komiskt med tanke på att Enström avfärdar etablerad forskning i ett kapitel med just den titeln...

Så var det då det här med hednatemplet i Uppsala. Enström hävdar att orten Uppsala och templet Ubsola har förväxlats av Adam av Bremen. Ubsola låg i själva verket på en stenig höjd norr om stadsdelen Lindsdal. Detta styrker Enström genom att det på en historisk karta finns en bäck som flyter i omedelbar närhet med namnet Tempelbäcken. (Denna bäck flyter också i närheten av Förlösa kyrka och har måhända namn därav, något som Enström dock avfärdar). Templet skulle enligt Enström ha varit en kallmurad stenbyggnad. De stora mängderna sten på den aktuella höjden skulle följdaktligen vara ruinerna av ett tempel, nämligen Ubsola. Några bilder på hur det ser ut på höjden har Enström inte med i sin annars rikligt illustrerade bok, där var för mycket träd. Efter viss möda lyckades det mig dock för några veckor sedan att lokalisera platsen. Det är en relativt stor höjd som förvisso är mycket stenbemängd. Jag kan nu stolt presentera några bilder på 'templum (...) ubsola', eller är det månne på helt naturlig väg ditkomna stenar? Till en lämplig person (förslagsvis en geolog) yttrat sig, vad tror du?

Ett stort tack till:

Staffan Fridell, professor. Institutionen för nordiska språk, Uppsala Universitet.

Ulla Swedell, fil lic, Institutet för språk och folkminnen, namnavdelningen, Uppsala

Lennart Elmervik, Professor emeritus, Institutionen för nordiska språk, Uppsala Universitet

Ola Svensson, forskningarkivarie, Dialekt och ortnamnsarkivet, Lund

Jan Paul Strid, fil dr

Mats Wahlberg, docent, förste forskningsarkivarie, instituet för språk och folkminnen, namnavdelningen, Uppsala

Staffan Nyström, Riksantikvarieämbetet, Professor i nordiska språk med inriktning mot namnforskning, Uppsala Universitet

Göran Hallberg, docent, fil dr, f d arkivchef Dialekt och ortnamnsarkivet, Lund

Jan Agertz, ortnamnsexpert, Jönköpings läns museum

Borgsällskapet

För alla som är intresserade av gamla borgar av alla de slag finns nu en trevlig Internet-sida att tillgå. Det är Borgsällskapet (eller Sällskapet för svenska borgstudier) som lanserat en ny hemsida. Sällskapets syfte är att främja svensk forskning kring borgar och äldre befästningsverk, vara ett forum för forskare och en resurs för alla som är intresserade av borgar.

För närvarande kan man på sidan bl a söka efter olika typer av borgar och befästningar via karta och bli länkad till Riksantikvarieämbetets digitala fornminnesregister, finna en gedigen lista med borg-litteratur samt hitta flera intressanta länkar i ämnet.

Bilden ovan visar lämningarna av Turestorps borg i Skåne. (Foto: förf.).

Att fånga ett landskap

Historiska kartor är en fantastisk källa till hur landskapet sett ut "förr i tiden". Det är ett välkänt faktum och sådana gamla kartor används ofta i olika syften av forskning och antikvariska institutioner. Informationsvärdet i de gamla kartorna är ofta stort och kan belysa många intressanta aspekter. Jag är inte direkt någon expert på historiska kartor, men ett och annat har man ändå snappat upp. Låt mig illustrera det hela med ett exempel.

Bruatorp är en liten by i södra delen av Möre, alldeles söder om samhället Söderåkra. I dag präglas landskapet här av stora öppna åkerfält med små skogbevuxna impediment, ofta med fornlämningar på. Det historiska landskapet skiljer sig starkt från den här bilden. I historiska dokument kan vi följa Bruatorp tillbaka till 1535. Byn bestod då av två hemman, det ena ett skattehemman och det andra ett sämjehemman. Båda gårdarna ägdes alltså av brukarna själva, något som var midre vanligt under medeltid i Möre. Namnet Bruatorp bör betyda "torpet vid bron", syftande på att den säkert mycket gamla landsvägen till Kalmar korsar Bruatorpsån på Bruatorps ägor. Ortnamnet med tillhörande bebyggelse är sannolikt etablerat under slutet av vikingatid eller tidig medeltid.



Överst den renritade storsskifteskartan från 1761, en kartbild av hur Bruatorp såg ut på 1700-talet. Mycket av det man ser går emellertid säkert betydligt längre bakåt i tiden än så. Den nerdre bilden är ett så kallat kartöverlägg. Det innebär att den historiska kartan som i det här fallet är i skala 1:4000 har förminskats till samma skala som den moderna kartan, i detta fallet Ekonomiska kartan i skala 1:10000. Därefter har den historiska kartbilden lagts över den moderna och passats in (rektifierats) så att man kan se det historsiaka landskapet i det moderna. Nya E 22:an finns inte med på Ekonomsika kartan men är belägen strax väster om "Lindkullarna". Observera också att gamla E 22:an har rätats ut sedan 1700-talet. OBS klicka på bilderna om du vill se dem i större format!

I kartmaterialet dyker Bruatorp upp första gången 1722. Det är alltså första gången vi kan göra oss en bild av hur det historsiska landskapet här såg ut. Bruatorp bestod även då av två hemman och kartan upprättades på grund av att hemmanet nummer 1 en längre tid varit "skattevrak" och nu åter skulle skattläggas. Den karta jag gjort en närmare studie av är storskifteskartan från 1761. Bilden av landskapet skiljer sig i stort sett inte från hur det såg ut 1722. Fortfarande fanns det två hemman. De låg båda vid gården som idag kallas "Lilla Bruatorp" och Bruatorps väderkvarn. Hemmanet nr 2 ligger ännu kvar och är identiskt med Lilla Bruatorp, medan hemmanet nr 1 flyttades någon gång efter att storskiftet förättas, men innan laga skiftet 1849. Hemmanet nr 1 är idag Stora Bruatorp som ligger vid bron över ån. Gårdsläget för Bruatorp nr 1 är idag åkermark, enligt lag borde platsen räknas som fornlämning men är inte känd som sådan.

Bruatorps ägor bestod huvudsakligen av ängs- och hagmark, vilket visar att djurhållningen var betydligt viktigare än odlingen av grödor. Åkermarken låg fördelad på sex gärden och några mindre lyckor som låg i anslutning till dessa. I kartbeskrivningen anges det årliga utsädet till två tredjedelar av arealen, vilket betyder att åkrarna brukades i tresäde, dvs enligt ett rotationssystem där två tredjedelar av åkerarealen brukades medan den sista tredjedelen låg i träda. Merparten av åkermarken låg samla runt gårdstomterna, men några åkrar låg också öster om landsvägen. Ängsmarken låg dels i byns östra del i det stora "Östra gerdet", dels i anslutning till åkermarken kring själva byn och dels i byns nordvästra del (Qvarnasläten och Gilsängen). Betesmarken fanns dels i byns sydöstra del på "Oxhagen" och dels på den stora utmarken som låg i byns sydvästra del. Utmarken beskrivs som "stenbunden ljungmark, små löfskog och ene", där finns "intet bränsle eller gärdslefång". Ljungen och uppgifterna om intet bränsle eller gärdslefång tyder på att området överutnyttjats, troligen för bete. Den östra delen av utmarken, som kallas "Bruatorps hult" anges också ha "varit skön bokskog, nu förstörd".

Längs ned i sydöstra hörnet av Bruatorps hult låg ett båtsmanstorp med ett par mindre tillhörande åkrar. Ett par torp fanns också vid vägen i byns norra del. I ån (som på den här tiden hette Söderåkraån) norr om torpen fanns tre kvarnar. Två av dessa låg på Bruatorps sida, båda hörde till hemmanet nr 1. Den ena anges ha varit en hjulkvarn och den andra en skvaltkvarn.

I åkermarken fanns stora mängder odlingsrösen. En del av dessa är av sörskilt intresse. I en av åkrarna, "Klapperåckern" har en stor cirkel med punktmarkeringar ritats ut. På det renritade exemplaret av storskifteskartan är detta röse utmärkt som "ättebacke". Röset är identiskt med fornlämningen Raä 27, som mäter 25 meter i diameter och är två meter högt och kan dateras till bronsålder. Väster om detta röse finns i åkern "Stora lyckan" ett nästan lika stort röse utritat. Av detta finns ingenting kvar idag. Kanske markerar det en nu försvunnen grav. Även i norra delen av "Sandgärdet", öster om landsvägen, finns två större rösen markerade. På laga skifteskartan finns ytterligare några rösen utritade. Vid denna tid, kartan är från 1849, hade åkerarealen vuxit betydligt sedan 1761. Hemmanet nr 1 hade då fördubblat sin åkerareal medan hemmanet nr 2 fyrdublbat sin. Bl a finns nu ett röse i sydöst utritat, på samma sätt som Raä 27, en rund ring med punktmarkeringar. Detta röse är identiskt med fornlämningen Raä 32 som i fornminnesregistret är markerat som fornlämning med frågetecken. Kartan antyder att detta frågetecken bör kunna rätas ut. I det som var Bruatorps utmark finns fornlämningen Raä 235, ett område med ca 30 röjningsrösen och jämna, stenfria ytor. Detta representerar en äldre odling, kanske rent av med förhistoriska rötter.

Åkern som ligger i Östra gärdet kallades för "Långtomten". Namnet är intressant eftersom ordet tomt kan antagas syfta på tomt i betydelsen "gårdstomt", "bytomt". Möjligen antyder namnet att det kan ha funnits ett tredje gårdsläge i denna del av byn, som antagligen försvunnit långt före kartornas tidshorrisont. 1997 drogs projektet för att bygga den nya väg E 22 genom södra Möre igång. Vägen kom att dras i nord-sydlig riktning rakt över Östra gärdet. I norra delen av det område som ingick i den arkeologiska förundersökningen daterades en härd via C 14 till tidig medeltid. Exakt var härden var belägen framgår inte av rapporten, men det torde vara någonstans ungefär i höjd med de två impediment som kallas Lindkullarna. Alltså i närheten av Långtomten. Även under slutundersökningen gav C 14-proverna en tidigmedeltida datering från en kulturlagerrest (anl. 383). Inte heller här ger rapporten några ledtrådar till var anläggningen var belägen. Den anges i anläggningslistan som "ej ritad". Ingenting i övrigt påträffades som kunde dateras till medeltid. Kanske är det de svaga spåren av en bebyggelse från äldre medeltid vi ser. Man kan tänka sig att denna eventuella bebyggelse lades öde t ex i samband med den senmedeltida agrarkrisen. När området senare odlades upp levde minnet av bebyggelsen ännu kvar och åkern fick sitt namn därav. Om det verkligen varit så kan dock bara ytterligare arkeologisk dokumentation belägga.

De mer väsentliga resultaten från E 22-undersökningarna genom Bruatorp var de många lämningarna från bronsålder, bl a med det ca 55 meter långa "Bruatorpshuset". Om det medeltida och tidigmoderna Bruatorp var en tämligen modest plats så var området uppenbarligen desto rikare under bronsålder. Det understryks också av de flertaliga rösegravarna från denna tid. Men utgrävningarna gav också spår från stenålder och äldre järnålder.


Bruatorpshuset och anläggningar kring detta som är daterade till samma period. Också en slags kartbild över ett litet stycke bronsålderslandskap (efter Dutra Leivas m fl, 2001).

Som någon kanske också kommer ihåg utförde Söderåkra Hembygdsgille under ledning av mig en inventering av åkermarken väster om gamla E 22:an hösten 2006. Vid detta tillfälle påträffades förutom flintföremål och en klump järnslagg också spår som förmodligen hör till det i byns södra del belägna båtsmanstorpet. Bl a fynd av en del av en kritpipa samt iaktagelser av en koncentrtion av tegel.

Förhoppningsvis har exemplet Bruatorp nu visat att man kan ha mycket kul och mycket nytta av de historiska kartorna. Ett utmärkt sätt att bokstavligen fånga ett förflutet landskap på ett papper.

Undersökning med magnetometer i Avaskär

Som tidigare rapporterats har den öländska fornborgen Gråborg och dess omgivningar under 2007 undersökts med så kallad magnetometer, ett instrument som kan ge en bild av vad som finns under marken. Nu har turen kommit till Avaskär i Blekinge, beläget en dryg halvmil söder om smålandsgränsen.

Avaskär var under medeltiden Danmarks nordligaste stad och en av rikets minsta. Staden är känd i skriftliga källor sedan mitten av 1300-talet men troligen går bebyggelsen längre tillbaka. Så mycket är dock inte känt om vara sig staden i sig eller dess kronologi. Man har menat att staden ska ses som det danska rikets utpost mot Sverige tillsammans med gränsfästet Brömsehus beläget vid kusten, på gränsen mellan Blekinge och Småland. Däremot har staden tydligen inte haft något egentligt omland. Bland annat på grund av dåliga befästningar och att hamnen blev allt grundare genom landhöjningen förlorade staden sina stadsprivilegier, tillsammans med Lyckå (idag Lyckeby, förort till Karlskrona), år 1600. I stället anlades en ny fästningsstad någon kilometer från Abaskär, som efter kung Christian IV fick namnet Kristianopel. Kristianopels historia som stad blev kortvarig, stadsprivilegierna rök när Blekinge införlivades med Sverige och Karlskrona grundades 1680.

Tidningen Blekinge Läns Tidning rapporterar att det är Riksantikvarieämbetet som utfört magnetometerprospekteringarna och de har bekostats av läsnsstyrelsen i Blekinge. Det är två fält där staden har legat (området kring dagens Avaskärs kapell utanför Kristianopel) om 190x50 respektive 100x10 meter som undersökts. Några resultat har inte kunnat presenteras ännu, de beräknas komma under januari eller februari. Länsantikvarie Leif Stenholm hoppas att undersökningen ska visa att "den här ängen bestod av ett antal långhus". Vad resultaten än kommer att visa så lär de bli viktiga pusselbitar i kunskapsbygget om den försvunna staden och när de tillgängliggörs kommer de också att presenteras här på Ahimkar.

Tingbyskatten - ett medeltida depåfynd

Om man säger Tingby till någon med lite arkeologisk koll så går förmodligen tankarna till det så kallade Tingbyhuset, lämningarna av ett hus som man har velat datera till äldre stenålder och som därmed skulle vara en av nordens äldsta byggnader. En uppfattning som dock inte har delats av alla. Betydligt färre är nog de, såväl arkeologer som icke-arkeologer, som har hört talas om Tingbyskatten. Här följer ett försök att råda någon bot på detta.

Tingby är beläget i Dörby socken strax väster om Kalmar. När en av egendomens "odalåkrar" skulle plogas hösten 1872 gjordes ett fynd som säkert väckte stor uppståndelse den gången. I ett vittrat oxhorn påträffades flera silversaker jämte en mängd silvermynt och ännu mer fanns runtomkring hornet. Fyndet plockades upp av åtta närvarande personer och inlämnades till myndigheterna genom "konungens befallningshavare av passeisionaten A. Petersson" och löstes in för 189 riksdaler och 85 öre. På hittarnas begäran återlämnades 200 av mynten. Ytterligare ett hundratal mynt hamnade på Kalmar museum. Merpartena av fyndet finns dock på historiska museet i Stockholm (SHM 4858).

Tingbyskatten består av 23 poster med olika silversmycken, oxhornet och 3882 mynt, alltsammans från tidig medeltid. Tidpunkten då skatten hamnade i jorden är bestämd till tidigast 1196. Denna tidpunkt, så kallat tpq-år, utgår från det yngst daterade myntet i depån. Av mynten bestod 3800 av en typ som präglats på Gotland och ett fåtal präglade i Götaland. Dominansen för Gotländska mynt är typisk för östra Götaland och Öland under perioden 1150-1250, då även gotländsk mynträkning gällde i regionen. Som ett resultat av stora administrativa reformer och att en kunglig myntning togs upp i området efter 1250 förlorade de gotländska mynten sin ställning och trängdes sanbbt ur cirkulation.


Exempel på gotländska silvermynt av den typ som dominerade Tingbyskatten, ur den så kallade grupp LLXX. (Ur Lagerqvist 1970).

Silversmyckena består av fyra srunda spännen varav tre dekorerade med infattade stenar (bergkristall), växtornamentik (se bild) och i ett fall figurer i form av drakliknande fåglar. Det med "drakfåglarna" kan dateras till sent 1000-tal eller 1100-tal och de båda andra till 1100-tal. Samtliga är troligen tillverkade i Norden. Det fjärde spännet är dekorerat med ett fyrfota djur, graverat i så kallad nielloteknik. Spännen med det här motivet är ovanliga, bara tre är kända i Sverige (från Skåne, Västergötland och Öland) utöver det i Tingbyskatten. Två har också hittats i vardera Estland och Finland och ett i Danmark. Bilden på smycket ska föreställa ett lejon och är ett kristet motiv, som symbol för kampen mellan det goda och onda. Lejonet är också som motiv ofta knutet till makt. Ursprungligen har smycket varit ett av ett par som höll ihop en kåpa/mantel, sammanbundna med en kedja. De har säkert burits av någon ur samhällets övre skikt, kanske med kyrklig anknytning. Att bara det ena finns kvar samt att det lagts i en skatt antyder dock att det vid deponeringstillfället förlorat sin ursprungliga funktion och övergått till att bara representera metallvärdet. Spännet är tillverkat i Norden under senare delen av 1000-talet eller 1100-talet.

Ett av föremålen ur Tingbyskatten (SHM 4858). Runt silverspänne med infattade bergkristaller, sent 1000-tal - 1100-tal (inv nr 42414). (Foto: Christer Åhlin, SHMM bild. Publicerad med tillstånd).

Vidare ingår två ringspännen av medeltida typ. Spännen av denna typ förekommer i flera medeltidsmaterial, bl a från Lund och i den medeltida användningsfasen av Eketorps borg på Öland (Eketorp III - daterad till ca 1170-1240). Två örhängen med dekorerade pärlor finns också i skattfyndet. Möjligen kan de dateras till 1000-talet och är enligt en uppgift kanske tillverkade på Gotland. Fyndet innehåller vidare tre fingerringar. Två har en slags "veckad" dekor och är sannolikt av skandinaviskt ursprung, den tredje av mer oklart ursprung. Samtliga bör närmast höra till 1100-tal. Utöver dessa föremål ingår en del fragment av olika smycken samt en grå glasflusspärla med svartbruna linjer. Enligt en anteckning i Historiska museets medeltidskatalog har pärlan motsvarigheter i Sigtuna.

Vem som lade ner skatten och varför är naturligtvis nästan omöjligt att veta. Säkert var det någon ur samhällets övre skikt. Orsaken till att man grävt ner en sådan här massa silver har varit ett flitigt diskuterat ämne. Den "klassiska" tolkningen är att det rört sig om förmögenheter som gömts undan i orostider. Och perioden sent 1100-tal - 1200-talets förra del uppvisar också flera tecken på konflikt. Dels tycks kalmarsundsområdet ha varit utsatt för yttre hot, dels har det funnits oklarheter kring den sociala ordningen i lokalsamhället. Andra forskare har menat att medeltida depåer där smycken ingår bör tolkas som offernedläggelser. En tradition som anknyter till en äldre samhällsordning. Och mycket tyder på att Möre levt kvar i en gammal samhällsordning med rötter i yngre järnålder, om än inte oemotsagt, fram i 1200-talets första hälft. En tredje möjlighet kan vara att nedgrävningen av silvret helt enkelt var ett sätt att förvara sin förmögenhet. Det är t ex inte ovanligt att silverskatter gömdes undan under golvet i boningshuset. Sedan kanske ägaren av någon anledning aldrig fick möjlighet att ta upp föremålen igen, han/hon kan ha avlidit.

Perioden 11-1200-tal är en mycket intressant period då stora samhällsförändringar skedde. Problemet är att det också är en mycket svårfångad period, tyngd av en påtaglig brist på källor, såväl historiska som arkeologiska. Att söka personer och anledningar bakom Tingbyskatten är därför mycket vanskligt. Tingby omnämns i skriftliga källor första gången 1349, då riddaren Ulf Filipsson (Ulv) byter bort en egendom här genom sina barn. Egendomen hade tydligen tidigare tillhört barnens mor, dvs Ulfs hustru. Vem hon var är dessvärre inte känt. Uppgifterna är dock till föga hjälp i det här fallet. Ortnamnet Tingby anses gå tillbaka på en gammal tingsplats och ortnamnsforskaren Lars Hellberg har tolkat denna tingsplats med rötter i yngre järnålder som en del av ett centralortskomplex vars kärna har leget i Hossmo. Ett ting omnämns också i skriftliga källor från slutet av 1300-talet, som har ägt rum i grannbyn och sockencentrat Dörby. Det kan tyda på att Tingby var en viktig plats under yngre järnålder och tidig medeltid. Kanske det är i skenet av detta som skatten ska ses. Att belägga sammanhang av den här typen torde dock vara omöjligt.

Den enda möjligheten att komma vidare skulle vara om fyndplatsen kunde lokaliseras och undersökas arkeologiskt. Tyvärr saknas det närmare uppgifter om fyndplatsen i handlingarna som skrev i smaband med fyndet, något som är typiskt för den tidens ytterst knapphändiga dokumentation. Men ett intressant fynd är det i vilket fall, väl värt att lyftas fram ur glömskan.

För att se alla smyckefynden, gå till Historiska museets utmärkata databas. Många fina bilder!

Några källor till denna text:

Anglert, M. 2001. Landskap, bebyggelse och makt under yngre järnålder och medeltid. I: Möre, historien om ett småland. Kalmar.

Borg, K. Eketorp III. Den medeltida befästningen på Öland. Artefakterna. KVHAA. Stockholm.

Ferm, Rahmqvist & Thor. 1987. DMS = Det medeltida sverige 4:1, Småland. Möre och Kalmar stad. Stockholm.

Forsgren, A. 2004. Sköna smycken i silverne skattfynd. Smycken och smyckefragment i depåer av tidigmedeltida gotländska mynt (ca 1140-1220). C-uppsats, Stockholms universitet.

Hellberg, L. 1979. Forn-Kalmar. Ortnamnen och stadens förhistoria. I: Kalmar stads historia I. Kalmar.

Hårdh, B. 1996. Silver in the Viking Age. Lund.

Jonsson, K. 1993. Möre i ett numismatiskt perspektiv. I: Möres kristnade. Projektet sveriges kristnande, publikationer 2. Uppsala.

Lagerqvist, L O. 1970. Svenska mynt under vikingatid och medeltid, samt gotländska mynt. Stockholm.

SHM 4858.

Tack till: Siw Falk, Bilddatabasen, Statens historiska museum.

Stenen i tornet

I ett rum i tornet på Söderåkra kyrka står en gammal sten undanställd. Vid första anblicken en vanlig gråsten, men vid närmare påseende påtagligt kvadratisk och försedd med en uthuggen fris. Inte många känner till stenens existens och ännu färre känner antagligen till dess historia.


Stenen som nu förvaras i Söderåkra kyrkas torn. (Foto: Östen Jannert, Söderåkra Hembygdsgille).

För nästan 80 år sedan, närmare bestämt våren 1929 pågick arbetet med att utvidga kyrkogården åt öster. För arbetet hade ett åkerstycke som tidigare hört till Kollinge gård tagits i anspråk. Medan arbetarna höll på att chakta markområdet stötte de på en grundmur till en bygnad ungefär en halvmeter under jordytan. Arbetet avbröts och landsantikvarien i Kalmar, Manne Hofrén, tillkallades. En förmodligen inte särdeles noggran undersökning vidtog och i en mycket summarisk rapport till Riksantikvarien konstaterade Hofrén att det man hittat var källaren till ett hus. Källaren hade varit uppförd i gråsten och mätt ca 6x8 meter i storlek. Vid nordvästra hörnet fanns en trappa som bestod av tre kalkstensflisor och en av hörnstenarna vid trappan var den sten som nu står i kyrkans torn. I övrigt var det enda fynd som gjordes en liten hästsko. Efter undersökningen konstaterade Hofrén att källarmurarna "äro till avgörande hinder" och tillstånd gavs att ta bort lämningarna.

Vad det kunde ha varit för byggnad kunde aldrig utrönas, Hofrén kunde inte finna några uppgifter varken i arkiven eller hos lokalbefolkningen. Det kan antyda att lämningarna varit av hög ålder. Den dekorerade stenen är medeltida, men om det även gäller byggnaden kan inte avgöras. Sannolikt kommer stenen från den medeltida kyrkan i Söderåkra som anses uppförd under 1200-talet men revs på 1700-talet för att ersättas av den nuvarnde. Stenens placering vid källartrappen skulle då var sekundär. Men det är naturligtvis omöjligt att veta om den hamnade där i samband med att medeltidskyrkan revs eller om det skedde tidigare. På historiska kartor från 1820-talet finns ingen byggnad markerad inom det aktuella området, det utgjordes istället av åkermark.


Den medeltida kyrkan som revs på 1790-talet. Teckning av P Frigelius 1749.

Stenen med sin uthuggna fris har motsvarigheter i huggstensdetaljer från kyrkorna i Halltorp och Kläckeberga. Båda dessa kyrkor uppfördes under 1200-talet och har varit mycket ovanliga byggnader. Båda kyrkorna hade flera våningar, både under och över själva kyrkorummet. Det mesta tyder på att deras byggnadsskede kan knytas till lokala storgårdar. I Kläckeberga har dessutom ett helt gårdskomplex från medeleltiden undersökts direkt norr om kyrkan. Den medeltida kyrkan i Söderåkra har av äldre teckningar att döma inte varit helt olik kyrkorna i Halltorp och Kläckeberga. Kanske ett liknade skeende kan anas här och möjligheten finns naturligtvis att den påträffade källaren kan ha utgjort en del av en försvunnen medeltida bebyggelse i anslutning till kyrkan. En annan gissning anger att det möjligen skulle röra sig om resterna av ett gilleshus då det ska finnas uppgifter om ett medeltida gille i Söderåkra. Möjligheten att kontrollera det försvann desvärre med beslutet att rasera lämningarna på 1920-talet.

Kunskapen om medeltidens Söderåkra är mycket liten. I ett brev som kanske kan dateras till 1507 omtalas en Jeppe i Söderåkra och 1508 daterar Hemming Gadd två brev i Söderåkra där han också har mottagit brev från riksföreståndaren Svante Nilsson. På 1530-40-talen fanns bara två hemman i byn, det ena var klockarens går och det andra ett kronohemman. Därutöver fanns en utjord och en kvarn. Det är en märkligt blygsam bebyggelse för en kyrkby och sockencentrum. Men som redan nämnts kan det ha funnits ytterligare bebyggelse vid tiden då kyrkan bygdes och som försvunnit före 1500-talet. Den påträffade källaren och förhållandet i Kläckeberga styrker möjligheten. Förekomsten av utjordar kan också enligt flera forskare tolkas som spår av under medeltiden ödelagd bebyggelse.

Lämningarna antyder i vilket fall att kyrkonas närmiljöer ofta är förbisedda ur ett antikvariskt perspektiv. Det finns uppenbarligen all anledning att uppmärksamma dessa områden t ex när mark ska exploateras. I Söderåkra finns bara stenbumlingen i tornet kvar, som en nästan bortglömd ledtråd till hur den tidiga medeltidens Söderåkra kan ha gestaltat sig och varit organiserat.

Hagby rundkyrka och det medeltida lokalsamhället

Det har gått några veckor utan att någonting har hänt på AHIMKAR. Detta beror på ett totalt datorhaveri. Men med ny dator installerad är det nu hög tid att ta nya friska tag!

Denna gång blir det med ett nedslag vid Hagby kyrka, söder om Kalmar. Hagby är en av landets relativt få rundkyrkor och som sådan den kanske bäst bevarade i hela landet. Det har länge forskats och debatterats om vad rundkyrkorna fyllde för funktion, såväl praktiskt som symboliskt. I det här inlägget kommer jag att fokusera på kyrkans lokala sammanhang för att närma mig en möjlig förståelse av problemet.


Hagby rundkyrka från norr med rundkoret synligt. Sakristian och strävpelarna är senare tillkomna än koret och rundhuset. (Foto: Pär Lindh).

Det har skrivits och spekulerats en hel del om Hagby kyrka också. Mycket av detta har med tiden visat sig föråldrat, felaktigt, källkritiskt orimligt och så vidare. Jag kommer inte närmare att gå in på allt detta utan försöka utgå från vad man anser sig veta idag. Enligt en ny analys av kyrkans murverk har den ursprungliga byggnaden bestått av tre våningar. Nederst kyrkorummet, där ovan en liten våning och över denna en större ovanvåning. Kyrkans halvcirkelformade absidkor har även detta haft en ovanvåning och längst upp en taklös "balkong". Mitt i kyrkan stod fyra kraftiga pelare av sandsten. I kyrkorummet bar pelarna upp ett runt ringvalv. Högst upp övergick pelarna i ett runt mittorn som har stuckit upp en bit över kyrkans yttertak.


Interiör från ovanvåningen med några av de många fösnteröppningarna. Äldre forskning har kallat dem skottgluggar, men det är en uppenbar vantolkning då det knappast är fråga om några "gluggar". (Foto: Pär Lindh).

Man trädde in i kyrkan genom en vackert utsmyckad stenportal. Mitt i rummet fanns dopfunten, inramad av de fyra stenpelarna och i öster stod altaret i det halvrunda koret. Längs väggarna fanns bänkar av sten, men i övrigt stod man upp i kyrkan på medeltiden. I norr ledde en smal trappa inne i yttermuren först upp till den mindre ovanvåningen, som kanske användes som förrådsutrymme eller dylikt. Den tredje våningen var däremot ett magnifikt rum, upplys av mer än 15 relativt stora fönsteröppningar. Det ger oss en stor, ljus sal som rimligen kan tolkas som representationsvåning/paradvåning av något slag, med en vid utsikt över Möreslätten och kalmarsund. Det har helt klart varit en byggnad som utstrålat makt och status.

När kyrkan byggdes är inte helt klarlagt. Den lilla rundkyrkan i Voxtorp, granne med Hagby, har genom dendrokronologiska prover (årsringsdateringar på trä) kunnat tidfästas till ca 1240-tal. Det har bedömts kunna vara en adekvat datering även för Hagby. Möre kan ståta med ganska många märkliga kyrkor med flera våningar. Av dem som har daterats med större säkerhet framträder just 1240-talet som en period av intensivt kyrkobyggande. Men det byggs också en hel del kring början av samma århundrade. 1200-talets förra hälft eller tiden kring dess mitt får väl anses fånga upp den tid då kyrkbygget i Hagby ägde rum.

Vad var det för ett samhälle som fanns där, då någon plötsligt beslutade att uppföra en byggnad som väl knappast någon av bygdens invånare sett maken till? Kyrkbyn Södra Hagby är inte speciellt välkänd vare sig arkeologiskt eller historiskt. Ortnamnet med efterleden -by har uppkommit under yngre järnålder, då en omfattande omorganisation av bebyggelsen ägde rum i Möre, med bybildningen och uppkomsten av storgårdar som viktiga ingredienser. Gravar från yngre järnålder är fåtaliga i Hagby socken, men det beror sannolikt mycket på den höga andelen uppodlad mark. Många gravar kan ha odlats bort genom åren. Någon bebyggelse från yngre järnålder eller medeltid har aldrig dokumenterats arkeologiskt i socknen. Men det finns några lösfynd som berättar såväl att en sådan har funnits som något om dess karaktär.


Hagby socken med fasta fornlämningar. Kyrkan belägen nedanför vägkorsningen där det står Hagby. Hagbyån utgör socknens sydgräns. Mellan ån och Södra Hagby ligger Hagbytorp.

Från Södra Hagby kommer en flätad halskedja av silver med djurhuvudformade ändar i s k urnesstil och två påhängande pärlor i filigranteknik. Kedjan kan dareras till senare delen av 1000-talet. Det praktfulla föremålet har ansetts kunna vara en motsvarighet till det mer kända "Gåtebokorset" från Öland. Från Hagby kommer också en armbygel av silver och från angränsande byn Hagbytorp finns lösfynd av vikingatida vapen och en våg och en vikt från samma tid. Smyckefynden ger en tydlig vink om att mer välbesuttna personer har levt i Hagby vid slutet av vikingatiden. Vikter och vågar brukar betraktas som indikationer på handel. Om någon sådan bedrivits i området i någon nämnvärd skala finns det inga ytterligare belägg för. Men området kring Hagbyåns mynning har av flera forskare pekats ut som en möjlig "viktig hamn och mötesplats". För att sammanfatta är det rimligt att anta att Södra Hagby redan under yngre järnålder har varit en av Möres större byar. Sannolikt har den också hyst en lokal storgård från vilken eventuella aktiviteter vid Hagbyån kontrollerades. Storgården var ett lokalt centrum och dess innehavare kunde uttrycka sin ställning genom en viss "lyxkonsumtion" av t ex dyrbara och statusbetonade smycken.


Silverkedjan (KLM inv nr 1272) som påträffats i Södra Hagby. Föremålet kan dateras till senare delen av 1000-talet och har kanske haft ett vidhängande krucifix. (Foto: Kalmar Läns Museum).

För att komma längre är det emellertid nödvändigt att använda andra källmaterial. I de skriftliga källorna från medeltiden framgår att Södra Hagby bestod av 11 hemman på 1500-talet. Tre av dessa hörde till självägande skattebönder, ett hörde till sockenkyrkan, ett hörde till prebendet Heliga tre konungar i storkyrkan i Kalmar, tre hemman ägdes av Vadstena kloster och tre hemman ägdes av olika frälsesläkter. De senmedeltida förhållandena är dock inte helt samstämmiga med de högmedeltida. De tre klosterhemmanen liksom prebendegården var alla donerade eller sålda frälsegårdar. Före 1300-talets mitt var med andra ord minst sju hemman, eller drygt halva byn, frälseägd. Vill man söka efter en huvudgård, eller en gård som kan gå tillbaka på en äldre storgårdsdomän, är det rimligen bland dessa gårdar man ska leta.



Hagby socken med jordägarförhållanden under 1500-talet.

Bland de frälseägda gårdarna framträder en som speciellt intressant. År 1370 byter frälsemannen Staffan Arvidson (tre blad) till sig en gård i Södra Hagby som kallas för brytegård ("...j Kirkio Haghaby een brytia gard...") av Bo Jonsson (Grip). Bo Jonsson hade köpt denna gård året innan bland en större mängd jord i bl a Möre av Nils Kettilsson (Vasa). Nils Kettilsson i sin tur ägde gården genom sin hustru Kristina Jonsdotter (Rickebyätten) vilken hade ärvt den av sin morbror Jon Kettilsson (Puke). Jon Kettilsson är känd första gången 1338 och var redan då knuten till Möre. Han avled någon gång mellan 1353 och 1360. Den från Östergötland härstammande släkten Puke ägde tydligen betydande egendomar i Möre och förefaller vara en av de tidigare frälsesläkter som skaffat sig jord i detta område. Det som gör just den här gården speciell är dock det faktum att den kallas brytegård. En brytegård är benämningen på en gammal huvudgård som ställts under en 'bryte', dvs en förvaltare. Ofta var brytegårdarna också i ett tidigare skede sätesgårdar (dvs bostad åt en stormannafamilj), men om det även gäller för brytegården i Hagby kan inte bevisas. Drygt 100 år senare, 1474, säljer Sven Larsson (tre blad), rimligen en senare ättling till ovannämnde Staffan Arvidsson, en gård i Södra Hagby till Vadstena kloster. Genom senare ägoföljder och historiska kartor har man kunnat visa att åtminstone en av klostrets gamla gårdar låg granne med kyrkan. Om det är just den gården som är identisk med brytegården vet vi inte, men det skulle vara ett idealiskt läge för en huvudgård.


Förenklad sammanställning över olika historiska kartor från Södra Hagby, i detta fal ett utsnitt med området kring kyrkan. Kartor från byn finns från 1600-tal till 1800-tal. Under denna tid bestod byn av 12 gårdar och hade tre gärden, dvs tresäde.

Klart är hur som helst att det har funnits en huvudgård i Södra Hagby under 1300-talet. Det är sannolikt att den går tillbaka åtminstone till tidig medeltid. Inget hindrar heller att den går tillbaka, helt eller delvis, på en storgårdsdomän med rötter i yngre järnålder. Ytterligare en ledtråd som styrker de här antagandena finns. Granne till Hagby ligger byn Hagbytorp. Av kartmaterialet framgår att Hagbytorps ägor utgörs av en smal remsa som ligger inklämd mellan Södra Hagbys ägor i norr och Hagbyån i söder. Ägofiguren tillsammans med det faktum att Hagbytorp helt avskiljer Hagby från den utpekat viktiga Hagbyån gör att man kan vara i stort sett säker på att Hagbytorp är avskiljt från Södra Hagby. Det bevisas även av ortnamnet. Efterleden -torp syftar på något som är avgärda, dvs en mindre enhet upptagen på en moderenhets ägor. Och förleden Hagby- kan inte gärna lämna några tvivel på varifrån Hagbytorp är avgärda. Förekomsten av torp var något som kännetecknade den tidiga huvudgårdsdriften, åtminstone från 1200-talet, kanske tidigare. Dessa huvudgårdar var väl samlade storjordbruk som drevs med hjälp av dagsverkestorp. Torpen togs upp på storgårdens ägor med ett litet stycke jord som torpinnehavaren fick bruka då denne inte gjorde dagsverken vid huvudgården. Hagbytorp räknades uppenbarligen enligt skriftliga källor som en egen by under 1300-talets andra hälft. Det betyder att storgårdsdriften i Hagby redan då upphört och storgårdsdomänen styckats upp på mindre, självständiga enheter. Brytegården kan i det perspektivet betraktas som den kvarvarande spillran av en storgårdsdomän i upplösning. Det scenariot är på intet vis unikt för Hagby, utan har paralleller på många andra håll.

Ingen kyrka är oberoende av sitt lokalsamhälle och inget lokalsamhälle är oberört av sin kyrka. Om vi återvänder till Hagby kyrka med ovanstående resonemang i åtanke ligger det nära till hands att på goda grunder misstänka att kyrkan har uppförts i anslutning till en lokal storgård. Det är knappast unikt, inte ens ovanligt. Men varför denna märkliga byggnad? Det Södra Hagby som träder fram i det arkeologiska materialet befolkades helt säkert av lokalt förankrade bönder och stormannafamiljer. Men när byn i sin helhet träder fram i de skriftliga källorna på 1500-talet ägdes bara tre gårdar av självägande bönder, resten var i händerna på utifrån kommande jordägare som inte själva brukade jorden. Detta är ett generellt fenomen i Möre, på 1500-talet ägde bara ca 14 % av bönderna själva sin mark. Av tillgängliga källor att döma gällde samma bild under åtminstone 1300-talet. Mellan det lokalt baserade samhälle med rötter i yngre järnålder som möter oss i det arkeologiska materialet och det hög- och senmedeltida samhället har med andra ord en genomgripande förändring ägt rum. Allt talar för att denna förändring ägde rum under 1200-talet, den tid då kyrkan uppfördes. Det var bl a då Möre på allvar införlivades med det svenska kungariket, blev gränsbygd och omland till staden Kalmar. Detta har uppenbart inneburit en stor makt- och egendomsförlust för Möres lokalbefolkning.

Min hypotes är att Hagby kyrka i likhet med flera andra Mörekyrkor kan betraktas som ett slags "krisfenomen". Enkelt uttryckt är denna hypotes utformad i analogi med tesen att där makten är svag, skenbar eller ifrågasatt råder ofta väsen och buller men där makten är stabil är det tyst och stilla. När lokalsamhället Möre mötte den nya, expansiva kungamakten och det jordägarbaserade frälse som följde med riksenandet medförde det ett starkt ifrågasättande av den lokala makten. Möres stormannafamiljer verkar inte ha förmått anpassa sig till de nya förhållanden som en ny typ av samhällsordning medförde. I stället har en situation av social stress uppstått. Monumentbyggande är ofta förknippat med sociala och maktrelaterade oklarheter och Hagby kyrka kan definitivt betraktas som ett monumentalt bygge. Med andra ord kan kyrkan ur detta perspektiv uppfattas som en lokal stormannagrupps sista kraftansträngning, en markering av en position som var i gungning.


Ännu en interiörbild från den märkliga ovanvåningen med sina många muröppningar. (Foto: Pär Lindh).

Vad den anmärkningsvärda övervåningen tjänade för syften får vi kanske aldrig veta. Däremot vet vi att den inte är ett unikt fenomen i Möre. Om vi för ett ögonblick lämnar de underbyggda hypoteserna och beger oss ut på ett spekulationernas gungfly, kan man leka med en tanke. Det må vi tillåta oss. Enligt många forskare spelade den så kallade "hallen" en viktig roll vid den yngre järnålderns storgårdar. Hallen var en slags representationslokal med många funktioner, där kunde stormannen visa upp sig i all sin prakt, men också hålla ritualiserade "kallas" där han (eller hon!) fungerade som kultledare. Men hallen var också en plats att knyta kontakter, skapa politiska allianser och trohetsförbund och utbyta gåvor. Kort och gott en plats där makt utövades. Och kanske, men bara kanske, kan man leka med tanken att "salsvåningarna" i Mörekyrkorna var ett sätt att flytta den hedniska hallen in i en ny kristen kontext men med i stort sett samma funktioner.

Men det finns ytterligare ett spår man kan följa. Vi kan kalla det "korstågsspåret". Hagby kyrka är en rundkyrka. Den runda formen anses anspela på den heliga gravens kyrka i Jerusalem som var en rund byggnad, korsfararnas främsta och heligaste mål. Att Hagby kyrkas byggherre var en hemvändande korsriddare från Det Heliga Landet är kanske för mycket sagt, om än inte omöjligt. Däremot kan den runda formen uttrycka ett sympatiserande med korstågsideologin. Dessutom fanns korståg att tillgå på betydligt närmare håll än i Det Heliga Landet.


Romantiserad skildring av de danska korstågen mot Estland 1219, då den danska flaggan, Danebrogen, påstås ha fallit ned från skyn.

Den tid då kyrkobyggandet i Möre blomstrade som bäst sammanfaller i stort sett med den tid då den nordiska korstågen gick över Östersjön i syfte att erövra land och kuva och kristna folken i Baltikum och det preusiska områdena. Korstågen i sin tur var ett uttryck för en allmän europeisk högkonjunktur och expansion under 11- och 1200-talen. I kölvattnet på korstågen följde en kortvarig "krigsekonomi" eller "krigskonjunktur". Människorna i vissa områden längs Östersjön som på ett eller annat sätt visste att profitera på korstågen kunde snabbt betydligt utöka sin rikedom. Det är möjligt att Möres kustslätt tillsammans med Öland varit involverat i denna krigskonjunktur. I Möre kunde den lokala aristokratin plöja ner sådana eventuella nyvunna rikedomar i byggandet av de kostbara och mäktiga stenkyrkorna. Men allt eftersom områdena kring Östersjön kuvades och kristnades minskade det ekonomiskt fördelaktiga läget. Stormännen som investerat sina förmögenheter i kyrkorna kom på ekonomiskt obestånd och kan på grund av detta ha tvingats ge upp sin egendom till den nya aristokrati som kom med kungamakten och riket. De byggnader som skulle markera lokalsamhällets auktoritet och makt gentemot kungen och hans män bar istället fröet till samma lokalsamhälles undergång. Utan de dyrbara investeringarna i kyrkorna skulle Möreborna kanske stått betydligt bättre rustade för sitt möte med den nya tiden. Och nog verkar det ologiskt för oss, men speglar i ett medeltida perspektiv snarare hur en ålderdomlig mentalitet mötte en mer "modern" ekonomi och samhällsordning.

Det här förslaget till hur Hagby rundkyrka kan tolkas utgår från ett lokalsamhälle. Det är utarbetat enligt tanken att platsen ofta betyder någonting. Platsen är på något vis central. Därför kan det vara en god ide att utgå från platsen och sedan utvidga sökandet därifrån. På det viset kan det märkliga kyrkbygget förankras såväl i lokalsamhället som i de stora sammanhangen. De olika perspektiven är på intet vis oförenliga, utan kompletterar istället varandra i en helhetsbild. Hagby kyrkas olika funktioner är kanske inte möjliga att helt klarlägga, men det var i alla fall inte någon försvarskyrka som det har hävdats - och fortfarande hävdas. Den var istället en produkt av en stor förändring där olika samhällssystem med olika värderingar och utgångspunkter slutgiltigt möttes och gick upp i varandra. Kyrkans byggherre måste ha varit någon på samma gång intimt knuten till de närmaste omgivningarna som någon med vida kontakter och kunskap och känsla för tidens europeiska byggnadsstil och idevärld. Någon som med visshet sett betydligt mer fjärran horisonter än Kalmarsund!

Tack till:

Torbjörn Sjögren, kyrkoantikvarie, Växjö stift, som välvilligt lät mig få ta del av vissa resultat av murverksanalysen av Hagby kyrka.

Lars Larsson, hembygdsforskare och ordförande i Södermöre Hembygdsförening, som med stor kunnighet lotsade mig igenom eftermedeltida ägoförhållanden och gårdslägen i Södra Hagby.

Många olika källmaterial står bakom detta inlägg. Jag kommer inte att redogöra för alla här, det skulle ta för mycket plats. Den som ändå vill ha reda på dessa kan höra av sig till mig. Om någon vill ha ytterligare "kött på benen" angående ovanstående resonemang, så kommer en utförligare variant av texten att publiceras i Södermöre Hembygdsförenings årsskrift 2007.

Konsten att bygga bort sin historia

Kalmar var under medeltiden en av Sveriges viktigaste städer. Staden anses ha anlagts omkring år 1200 och kom att bli en av två svenska städer som försågs med ringmur (eller tre, men Visby tillhörde under långa tider Danmark). Vid staden växte det starka kungliga fästet Kalmar slott upp och aktiviteterna kring den medeltida hamnen "Kättilen" (nu Slottsfjärden) var livliga. Staden fick stor betydels såväl som handelsort och försvarspunkt som i det politiska spelet. För att bara nämna något.















Del av rekonstruktionsförslag till medeltidsstadens utseende. Här vid den del där konstmuseet ska byggas.

Arkeologiskt sett är medeltidsstaden Kalmar ganska dåligt känd. Till stor del beror det på att stadens centrum på 1600-talet flyttades till sitt nuvarande läge på Kvarnholmen. Exploateringstrycket på det medeltida stadsområdet har därmed varit mycket lågt och det har medfört att stora delar av kulturlagren ligger kvar orörda - och outforskade. Några få lite större utgrävningar har visserligen gjorts, men inga i modern tid.

För något år sedan blev planerna på ett nytt konstmuseum i Kalmar verklighet. Bygget blev snabbt ett kommunalt prestigeprojekt. Konstmuséet, som kommer att formen av en svart, stor och fyrkantig låda, skall byggas i Stadsparken, rakt över stadens medeltida hamnområde. Vän av ordning förväntar sig nu naturligtivis en ordentlig arkeologisk undersökning, speciellt med tanke på vilken enorm vetenskaplig potential en sådan skulle ha och då Kalmar är en av Sveriges bäst bevarade medeltidsstäder under mark Men bygget av konstmuseet blev dessvärre ett nederlag för vän av ordning.

Kommunen har visat en kompakt oförsåelse för det arkeologiska arbetet. Bygget av konstmuseet kostar åtskillaga miljoner och de kostnaderna är tydligen inget problem. Att de redan har fördubblats har i vilket fall inte mött några hinder. Att utgrävningarna inte har fått överskrida sin från början snåla budget har däremot varit mycket viktigt. Endast efter en stark folklig opinion valde kommunen att bekosta 12 kvadratmeter utöver de fåtal kvadratmeter som från början ansågs tillräckliga. Museet kommer att ta en yta av ca 400 kvadratmeter i anspråk. Genom att påla grunden för byggnaden har man kunnat kringå kraven på fullständig arkeologisk undersökning. Kommunen menar att man härigenom "bevarar" fynd och kulturlager åt eftervärlden.

I realiteten handlar det naturligtvis om att spara pengar. Ingen vet egentligen hur metoden att "bygga ovanpå" fornlämningar egentligen på längre sikt kommer att påverka lämningarna. T ex kan kulturlagren under byggnaden komma att torka ut vilket medför att organsika material förstörs. I det specifika fallet kommer pålningen tydligen inte ske på det "skonsamma" sätt som det talats om och kablar skall grävas ned med negativ påverkan på lagren som följd. Därutöver kommer vi att ha ett visserligen delvis "bevarat" kulturlager, men dess värde kan ingen ha någon nytta av då det för oöverskådlig framtid kommer att täckas av museibyggnaden. Kulturminneslagens bestämmelser om att fornlämningar inte för övertäckas verkar dock allmänt allt mer luckras upp. Konstmusset i Kalmar är inte den enda byggnad som uppförs på svenska medeltida stadslämningar. Samma sak sker t ex i Lund, där ett besökcenter till domkyrkan ska byggas. De bevarandefundamentalistiska länsstyrelser som härskar över landests kulturmiljöer verkar okritiskt köpa de fagra löftena om kulturlager och fynd "bevarade" åt eftervärlden. Samtiden är något som helt döms ut.

Beslutet om utgrävningarna i Kalmar fattades av länsstyrelsen i Kronobergs län, detta för att undvika en jävssituation. Länsantikvarien i Kronoberg har helt gått Kalmar kommun till mötes istället för att värna de kulturhistoriska värdena. Belsutet blev sedan det fattades liggande hos länsstyrelsen i Kalmar och nådde inte riksantikvarieämbetet förrän överklagandetiden gått ut. Man kan undra om det hade blivit annorlunda om beslutet tagits av en länsstyrelse med vana av stadsarkeologi och historisk arkeologi?

På 1950- och -60-talen raserades många svenska stadskärnor av oförstående, prestigehungriga kommunpolitiker. Besluten fattades ofta utan hänsyn till allmänhetens synpunkter, demokratin var på sina håll i praktiken satt ur spel. Nu är det hösten 2006 och man förväntar sig att världen har gått framåt på 40-50 år. Dåtidens beslutsfattare är i dag i allmänhet ganska bespottade för sina gärningars skull. Ska det dröja 40-50 år till innan vi inser vad som sker med våra kulturhistoriska lämningar idag?

PS: Kalmar läns museum kommer säkert att göra ett bra jobb med det material de starkt begränsade utgrävningarna ändå gav. För med information om resultaten av dessa undersökningar rekomenderas ett besök på länsmuseets hemsida. Länk finns till höger under rubriken "Links". DS.