Att synliggöra och fördunkla - om byggplaner på Kvarnholmen i Kalmar

"Som byggnad avser anläggningen synliggöra, berätta och förstärka fästningsstadens historiska funktion och struktur (..)". "Planområdets huvudsakliga syfte (min kursivering) är att synliggöra det unika och internationellt kulturhistoriska arvet som utgörs av 1600-talets befästningsstad på kvarnholmen utifrån de murar, portar och bastioner som finns i planorådet". Citaten är hämtade ur Kalmar kommuns sammanträdesprotokoll av den 17 december 2013.

Vad handlar då detta om? Jo om planerna på att bygga ett nytt parkeringshus på kvarnholmen i centrala Kalmar. Ett område som är riksintresse för kulturmiljövården och en kulturhistoriskt mycket värdefull och känslig miljö. Något som även Kalmar kommun påstår sig begripa. Parkeringshusets dimensioner är enligt uppgift angivna till ca 85 meter i längd, 35 meter i bredd och 9 meter högt (eller högre i enstaka byggnadsdetaljer). Långsidan ska vara vänd mot Fredrikskanskanalen.

Jag måste erkänna att jag har svårt att få ihop de här inledande citaten med vad det i verkligheten handlar om. Att bygga ett stort parkeringshus med för området artfrämmande dimensioner käns spontant tveksamt. Hur ska det smälta in i den småskaliga bebyggelsen som redan finns i området (som utgörs av kvarteret Lustgården), med bl a många gamla trähus? Hur ska en sådan byggnad undgå att mycket påtagligt förändra stadsbilden och stadens siluett? Hur förtydligar man bilden av en fästningsstad från 1600-talet med ett parkeringshus? Och borde man inte år 2014 eftersträva att minska biltrafiken i stadens centrala delar i stället för att bjuda in den med öppna armar?

Jag ska erkänna att jag inte har en aning om exakt hur byggnaden är tänkt att se ut. Och kanske mina simpla och kulturhistoriskt färgade tankar inte räknas. Jag kanske till och med är en motståndare till utvecklingen? Eller kanske jag bara råkar tro på att utveckling också kan inkludera eftertanke och långsiktiga ställningstaganden.

Jag kommer inte ifrån att kommunens fagra ord om att dess "huvudsakliga syfte" att synliggöra den unika 1600-talsstaden egentligen bara är en fördunkling av verklighetens huvudsakliga syfte. Att bygga ett parkeringshus. Och då är nog historien, som vanligt, mest ivägen.

Gettlinge gravfälts gåta uträknad eller felräknad?

Verkar det inte minsan som att Öland har fått sin egen Bob G Lind? Det är i alla fall den tanke som slår mig när jag med en uppgiven suck läser en artikeln i lokaltidningen Östrans nätupplaga betitlad "Har han löst gravfältets gåta" ( läs artikeln här).

Den glade hobbyforskaren Lars Almqvist har, rapporterar tidningen, ägnat de senaste sex åren åt att studera det strora gravfältet vid Gettlinge på södra Öland. Nu presenterar han sina resultat och naturligtvis vet han att han och ingen annan har rätt. Någon som hört det förut? Nåväl. Almqvist har ägnat mängder av tid åt att knata runt på gravfältet, inspekterat stenar, mätt, dokumenterat, grubblat och funderat. Resultatet av denna mät- och tankemöda är att Almqvist kommit fram till att stenarna och anläggningarna på gravfältet inte är slumpmässigt utplacerade, utan i stället efter flera lager med geometriska system. Dessa system är inte heller ett resultat av kluriga forntida ölänningar, utan förljer samma geometriska mönster som, enligt Almqvist, finns i Keopspyramiden. När man någon gång under bronsålder eller järnålder fick nys om denna geometri såg man det som en helig kunskap som kom från gudarna. Detta omsattes sedan i praktiken på gravfältet, menar Almqvist.

Denna typ av forskning har en tendens att dyka upp på olika håll världen över med jämna mellanrum. Presenterad av mer eller mindre förvirrade personer med mer eller mindre goda argument men alltid med samma orubbliga övertygelse. Och alltid lika omhuldade av media. De representarar allt som oftast i den mediala verkligheten en kamp mellan David och Goliat. Den lilla människans kamp mot de stora stygga akademikerna som med sina ohyggliga krav på källmaterialgrundade bevis, metod, stingens och källkritik vill lägga vetenskapens mörka täcke över mänskligheten.

Denna vilja att se matematiska system i allting har debatterats många gånger. Det mäts och det räknas. Det studras stjärnor och planeter, matematiska formler, geometriska system, solens olika tillstånd och så vidare. Och man vill så gärna få in detta i våra fornlämningar. Det räcker inte med att forntidens innvånare var människor som anda, som levde och älskade, som begravde och sörjde sina döda. Och då och då lät uppföra större monument över dem som hörde till samhällets övre strata, av diverse anledningar. Nej de var också astronomer och matematiker, representanter för förlorade civilisationer och förlorade kunskaper. Den akademiska forskningen ställer sig för det mesta kallsinnig till dessa hypoteser. Därför att de allt som oftatst är förknippade med stora källkritiska problem. Inga gravfält är helt slumpmässigt skapade, det är inte det som är problemet. Det är snarare när man försöker krångla till det bortom rimlighetens gränser som det blir fel. När man vill se sådant som inte finns. Hypoteserana brottas ofta med problem som att det saknas stenar för att det ska stämma. Då förklaras det med att de stenarna försvunnit genom åren. Eller så stämmer inte kronologin, då löser man det med att datera om hela härligheten ofta stick i stäv med de sakliga dateringar som det finns tillgång till. Båda dessa tilltag figurerar i fallet med Gettlinge. Det har försvunnit stenar och anläggningar som vetenskapligt sett placeras i olika tidsperioder får här en ny datering. De måste vara samtida!

Nu är det i all händelse inte mycket man kan göra åt dessa hypoteser, de kommer alltid att dyka upp. Och det står ju var och en fritt att tro på det de önskar. Så måste det vara i ett demokratiskt samhälle. Det enda vetenskapen kan och bör göra är att förklara varför man anser att hypoteserna är felaktiga. Egentigen är det inte hypoteserna i sig som irriterar mig så mycket. Dem kan man leva med. Snarare är det då den nonchalanta inställning man i media har till vetenskap i allmänhet och arkeologi och historia i synnerhet. Här gäller plötsligt inte de vanliga kraven på källkritik, saklig och korrekt rapportering. Det markerar väl kanske den ytterst perrifera roll som arkeologi har i samhället. Men det är likväl en dålig ursäkt. Jag minns t ex när Blekinges runor var på tapeten för nu ganska många år sedan. Det hade kommit ut en bok som hävdade att runorna var ett resultat av att en eller annan högkultur (jag minns inte vilken) hade sökt sig upp till Blekinges kuster och spritt skrivkonsten där. Det lyfts fram stort i blekingska medier. Så en dag tröttnade väl någon och skrev en insändare med det stillsamma påpekandet att man väl kunde fråga någon akedemisk arkeolog hur de såg på saken och rapportera om det i stället. Svaret rån tidningen var kort och brutalt. "Nej det tänker vi inte göra, det är inte lika roligt". Kommentarer torde vara överflödiga, uttalandet talar sitt tydliga språk ändå.

Kulturarvslyftet - kortsiktig politisk felsatsning

Den stora nyheten inom kulturvärlden i Sverige just nu torde vara det så kallade Kulturarvslyftet. Det handlar i korta drag om att regeringen vill satsa ca 800 miljoner kronor på kultursektorn. Pengarna ska gå till vård, digitalisering och inventering och de jobb som ska skapas ska vikas för långtidssjukskrivna och personer med funktionshinder.

Vid första påseendet låter det ju kanon. Arbete åt arbetslösa = bra. Pengar för att få behövliga åtgärder inom kulturen utförad = bra. Men hur bra blir det egentligen kan man undra? Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström hävdar att det är något som alla tjänar på, en vinn-vinn-situation. Jag tillåter mig att vara mer skeptisk. Varför det då?

1. vad ska arbetet leda till på längre sikt än ett år för de personer som tilldelas de tänkta tjänsterna? När dessa långtidssjukskrivna med flera har fått leka kulturarbetare ett år eller så, vad ska de göra sedan? Är det troligt att de kommer att få jobb inom kultursektorn sedan? Det tror inte jag, eftersom det finns ett gigantiskt överskott på arbetslösa kulturarbetare med mycket högre kompetens. En potentiell arbetsgivare är nog benägen, med all rätt, att prioritera personer med utbildning och kompetens.

2. är en följd av föregående. Det finns som sagt ett betydande överskott av personer som på olika sätt och på olika nivåer har utbildning inom kultursfären. Många av dem är arbetslösa eller jobbar med helt andra saker än det de har utbildat sig för. Det är en följd av att det utbildas på tok för många personer inom området varje år. Det vore betydligt mer rimligt om man satsade lite medel på att alla dessa personer, som redan har en grundläggande kompetens, fick en chans att komma in på arbetsmarknade. Då skulle dessutom statens första felsatsning, att utbilda för många inom kulturen, i alla fall i någon mån avhjälpas.

3. som i sin tur är en följd av 2. Att digitalisera, inventera och vårda är ett arbete man inte lär sig på en kafferast. De personer som skulle få arbete inom det tänkta projektet saknar denna kompetens och vid den tidpunkt de har lärts upp och givits en tillräcklig kompetens för att göra ett bra jobb torde projekttiden vara slut. Risken är med andra ord överhängande för att det som ska digitaliseras, vårdas och inventeras blir undermåligt utfört. Och därmed i det närmaste oanvändbart för de forskare och andra som sedan skulle kunna tänkas ha nytta av resultaten.

Det finns en anmärkningsvärd kortsiktighet i tanken bakom projektidén. En kortsiktighet som drabbar både de arbetslösa och kulturarvet. Tänker man inte igenom förslaget bättre än så här kommer det inte att leda till annat än en väldigt dyr återvändsgränd. Inga jobb och oanvändbara slutprodukter. Man får en besvärande känsla av en märkligt nedvärderande syn både på kunskap och kulturarv hos våra politiker. Eller handlar allt bara om att regeringen här får en chans att täppa till truten både på kulturen och de långtidssjukskrivna, två faktorer i samhället som de betraktar som genuint irriterande?

Mitt tips i all anspråkslöshet till våra kära politiker blir därför: riv upp, gör om, gör rätt!

Läs även vad Åsa M Larsson skriver om Kulturarvslyftet.

Sveriges historia på TV 4 - medeltiden

Ja nu har programmet Sveriges Historia på TV 4 avverkat sitt första avsnitt om medeltiden. Eftersom medeltiden är lite av min favoritperiod så såg jag med spänning fram emot detta avsnitt. Speciellt då med tanke på att det även är professor Dick Harrisons favoritperiod. Så vad kan man säga om detta avsnitt? Detta är mina första och i hast nedskrivna intryck och tankar.

Det visade sig vara mer ett program om Birger Magnusson, för de flesta känd som Birger jarl, än ett program om medeltiden. Och även om jag tycker att detta är ett spännande ämne så blev det ändå tämligen enahanda. Budskapet är i princip att det fanns ett Sverige (eller rättare ett blivande Sverige) före Birger jarl som var ett samhälle av kaos styrt av en samling maffiosos. Sen kom Birger jarl och grundade Sverige som ett enmansprojekt. Trots att Birger var en viktig person, trots att hans maktsamling fick stor betydelse för både landet och de som bodde där (med lagstiftning, skatter, stärkandet av städerna och så vidare) så blir det ändå lite enkelspårigt i mitt tycke.

Nu ska man ju förvisso komma ihåg att det handlar om populärvetesnkap och en tv-produktion som också ska vara underhållande och lättillgänglig för gemene man. Men det bör inte betyda att det inte kan ställas vissa krav på inehållet. Programmet hanterar olika begrepp och företeelser ganska lättvindigt, som "makt", "rike", "Sverige", "riksbildning". I själva verket är detta komplexa begrepp, men man verkar utgå från att tittarna varken vill eller orkar bry sig det minsta om sådant. Jag tycker det är lite synd och ett kategoriskt underkännande av folks inteligens och vilja att förstå.

Fokuseringen på Birger jarl och hans "uppifrånrevolution" medför att man lämnar mycket annat osagt och oberört. Att endast studera historien uppifrån ger en bristfällig historieskrivning. Om man i stället hade gjort åtminstone en ansats att studera några olika områden inom det som blev Sverige skulle man kunna få en bild av hur olika områden blev integrerade i kungariket och därmed en fylligare bild av hur riksbildningen gick till, hur den mottogs och vilka efekter den fick för människor och i olika områden.

Jag saknar också någon form av problematisering av "grundade Sverige". Det upprepas gång på gång hur Birger "grundade Sverige". Det förutsätter att allt som hänt före årtiondena kring 1200-talets mitt var irrelevant och att efter Birgers död var allt klappat och klart. Sverige var grundat. Punkt slut. Den bilden är inte riktigt sann varken åt det ena eller andra hållet. Det hände mycket före Birgers tid som var av yttersta vikt, inte minst kyrkans etablering och sammarbete med den världsliga makten. Det hade dessutom ägt rum riksbildningsförsök tidigare. Att just Birger jarls riksbildningsförsök lyckades har säkert många orsaker. En av dem tror jag är att han satsade på en fast och varaktig organisation. Han bygger en stat. Makt i ett tidigare skede var starkt knuten till personer, men nu får vi en makt knuten till en organistation som kan överleva oberoende av person. Det är något man inte trycker särskillt mycket på i programmet, i stället fokuseras det på att Birger lät hugga huvudet av alla sina motståndare. Det hade väl också sin betydelse så till vida att det gav honom fritt spelrum att utöva sin makt. Men till att det skulle vara den enskilt viktigaste orsaken till den lyckade riksbildningen är jag tveksam. Kanske var det inte heller det man menade?

Ett annat problem uppstår genom att man ofta hastar förbi saker. Ett exempel är då man säger att flera städer kom till under Birger jarls tid, t ex Kalmar m fl. Eftersom man bara nämner detta i förbifarten så får man ett helt felaktigt intryck här. För det första fanns Kalmar redan innan Birger jarl kom till makten, så mycket är forskarna som försökt sätta sig in i Kalmars historia idag ense om. Däremot är det möjligt att staden fick ökad betydelse under Birgers tid vid makten. För det andra får man nästan intrycket av att man säger att staden (och andra städer) grundades av Birger jarl, vilket inte stämmer. Det är i alla fall lätt att missförstå budskapet på det sättet. Det är däremot inte omöjligt att Birgers släkt - bjälboätten - kan ha haft ett eller flera fingrar med i spelet när Kalmar grundades som stad.

Det får vara mina synpunkter för den här gången. Säkert kan man anmärka på och diskutera kring mycket annat. Och kanske är jag lite orättvis som bara lyfter fram det negativa eller tveksamma. Jag får försvara mig med att jag ändå har varit ganska snäll i min kritik jämfört med vad andra skrivit om tidigare program i serien. Och trots allt: ett tv-program om medeltiden: helt fel kan det aldrig bli.

Sveriges historia i TV 4, del 2

Eftersom jag började med att ta upp tv-programet Sveriges historia så kan jag lika gärna fortsätta med det. Avsnitt två är nu avverkat och än en gång finns plats för både ris och ros. Den här gången har jag inte funnit någon annan blogg som skrivit något om avsnittet, men det kanske kommer. Och det är bra. Tv har stor genomslagskraft och det som sägs där får lätt fäste i människors medvetande. Då är det bra att det som bör ifrågsättas också blir ifrågasatt.

Jag känner mig lite kluven till avsnittet. Bitvis tycker jag att berättelsen är lite spännande och jag tror att anslaget nog kan tilltala ganska många ur "den breda massan". Men å andra sidan skruvar jag på mig med jämna mellanrum. Hur eller hur, det är trots allt alltid roligt att se förhistoien på TV. Martin Timell som programledara fungerar faktiskt bättre än jag hade befarat. När han förklarar hur man framställer järn och får det att låta som ännu ett inslag i Äntligen hemma har jag ganska roligt i TV-soffan.

Men ibland är det mindre roligt. Den yngre stenåldern som jag saknade i förra avsnittet fladdrar här förbi, men egentligen bara som en slags bakgrund till progammets stora tema: makt. Vi får veta att uppförandet av megalitgravarna har krävt en stor oganisation och därmed just makt. Än i dag har man ingen aning om hur man fick upp de stora stenblock som utgör tak på dösar och gånggrifter. Allt enligt vår frejdige historieprofessor Dick Harrison. Nu är jag inte alls expert på megalitgravar, men jag undrar ändå om det där verkligen stämmer riktigt... Jag stör mig också lite på att man verkar försöka anlägga ett linjärt perspektiv på historien, allt hänger ihop från neolitiska megalitgravar till bronsåldershövdingar till järnåldershövdingar... Harrison själv har vid flera tillfällen, med rätta, motsat sig ett sådant linjärt perspektiv. Inte minst gör han det i del 2 av bokserien Sveriges historia.

Så får vi veta hur man var klädd på bronsåldern. Detta baserat på de danska så kallade ekkistegravarna. Programmet lyfter fram Egtvedflickan. Men vet man verkligen så tvärsäkert att det var så alla var klädda på bronsåldern? Kläderna kan ha hört hemma hos tidens "överklass" eller ha varit avsedda för mycket speciella tillfällen.

Vi får också veta att bronsåldern var den första perioden då våldet kom till våra nordliga breddgrader. Att man började skaffa sig bronssvärd ska ha lett till "kapprustning" mellan grannar. Nu var, som det också konstateras i programmet, bron något dyrt och exklusivt, förbehållet en social elit. Mer sannolikt ska bronssvärden då tolkas i termer av statussymboler. Att hävda att krig uppfanns på bronsåldern håller inte, speciellt inte utan ordentliga belägg.

När vi så kommer fram till järnåldern framhålls romarikets utomordentliga betydelse som påverkande kraft även på de samhällen som fanns i Skandinavine. Ett viktigt bidrag från romarna var iden om ett skriftspråk. Det första skriftspråket i Skandinavien var som bekant runorna och man började resa runstenar som markörer av äganderätt. Här blir det i mitt tycke väldigt konstigt. Det klassiska romarriket hör till det vi här uppe i norden kallar äldre järnålder och ett runalfabet dyker upp under denna tid. De runstenar som restes som ett slags ägorättsliga dokument i stor mängd framför allt i Mälardalen och Uppland hör till en period som ligger flera århundraden senare, i slutet av 900-talet och fram genom 1000-talet för att sedan upphöra. Man talar om helt olika saker i samma andetag. Och hur var det egentligen med Björketorpsstenen i blekinge som i programmet får vara Sveriges högsta runsten? En petitess förvisso, men Sveriges högsta runsten finns faktiskt i Västergötland.

Ja det var några synpunkter och det kan väl räcka med dessa. Nästa vecka ska det enligt den lilla trailern i slutet av programmet handla om vikingatiden. Trots att trailern inte gav intryck av några nytolkningar av vikingatiden och att man tänker bita sig kvar i makt-temat (var är alla andra människor??) så stiger mina förhoppningar så smått när vi nu börjar närma oss Harrisons verkliga huvudperiod, medeltiden. Avsnitt 2 kan ses i TV4 Play. Den som vill se ett riktigt bra tv-program på temat megalitgravar och neolitikum bör kolla in detta avsnitt av SVT:s Vetenskapens värld (ca 33 minuter in i programmet).

Bekännelser och funderingar med anledning av en krönika

I dag damp nya numret av Populär arkeologi - Sveriges enda populärvetenskapliga arkeologi-tidskrift - ner i brevlådan. Som alltid öppnade jag tidningen med en blandning av barnslig förväntan på godis och bävan inför vad som skulle vara präntat denna gång (det senare för att Popark då och då har givit uttryck för en del dumheter, se t ex här ).

Den här gången fastnade mina tankar vid en krönika författad av en doktorand vid Stokholms univeritet med namnet Ylva Sjöstrand. Hennes krönika handlar om allmänhetens intresse för arkeologisk forskning och grävning och huruvida arkeologerna med anledning av (enligt Sjöstrand) denna allmänhets STORA intresse bör pådyvla de intet ont anande medborgarna sina teoretiska ståndpunkter. Det ska sägas här att teori i den här bemärkelsen inte betyder hypotes, t ex "jag har en teori om hur jordbruket infördes i Skandinavien", utan snarare är en slags diskussionsmall. Ett antal perspektiv och synsätt som kan tänkas ligga till grund för varför en viss arkeolog tolkar ett källmaterial på ett visst sätt. Luddigt? Jodå, men ändå bland arkeologer understundom en het potatis. Vissa (ofta med anspråk på att vara politiskt korrekta) älskar teori, andra hatar teori. Men de flesta ger nog mer eller mindra attan i det hela.

Sjöstrand är av den meningen att arkeologerna måste börja inviga allmänheten i teoridiskussionerna på ett öppet och lättfattligt sätt. Vi måste göra våra diskussioner om sådant som genus, etnicitet och textuella metaforer transparenta och begripliga, som Sjöstrand så lättfattligt uttrycker det. Men det är inte detta som stör mig. Det må vara välment men hur mycket gemene man kommer att bry sig är en annan fråga. Vad som irriterar mig är när Sjöstrand skrivaer att "Vi [arkeologer] måste upphöra att redovisa resultat, och istället göra vår kommunikation transparent". Upphöra att redovisa resultat? Vad betyder det? Att vi i stället för att ta reda på vad det vi hittar vid utgrävningarna kan berätta om det förflutna så ska vi använda tingen, flintbitarna, krukskärvorna, stolphålen, till att diskutera hur vi - metaforiskt - kan läsa dem textuellt? Frågan är väl vad vi då alls ska med arkeologin till om vi ska "upphöra att redovisa resultat".

I grunden leder detta in på frågan om vad vetenskap är och bör vara. När jag började läsa arkeologi hade jag en någorlunda klar uppfattning om att arkeologisk vetenskap var att utnyttja de arkeologiska källmaterialen till att människor och deras samhällen i förfluten tid. Sedan, måste jag bekänna, lät även jag för någon tid mig förföras av den så kallade post-processuella skolans tankar om relativitet och sanningens frånvaro i all vetenskap. Har inte mycket att säga till mitt försvar. Dessbättre var jag en dag tvungen att sansa mig och tänka efter. Vad är vetenskap egentligen? Jo i grund och botten är det en fråga om metodik och källkritik. Har man valt en bra uppsättning motoder och genomfört en grundlig analys med hjälp av dessa metoder samt tillämpat källkritisk reflexsion kan den vetenskapliga utsagan helt enkelt inte flummas bort eller relativiseras. Slutprodukten måste bli det man kan veta om det studerade förflutna. Att man sedan kan studera samma källmaterial med olika perspektiv, frågeställningar, infallsvinklar och metoder är en annan sak. Det är bara olika sidor av samma sak. Och källmaterialen behöver lyftas och studeras om och om igen. För vetenskapen står inte still. Vi lär oss hela tiden nya saker, får nya analytiska redskap, vinner ny kunskapsmark. Allt det är i sin ordning och så bra vetenskap måste fungera.

Är det då inte denna vetenskap allmänheten vill ha eller bör få? Av de möten jag titt som tätt har med den "intresserade allmänheten" att döma så är folk i gemen faktiskt ganska intresserade av just de resultat arkeologin presenterar. Folk frågar mig om vad man kan veta om en viss sak. De vill höra om den kunskap vi har. De ställer ibland frågor om hur vi kan nå fram till de slutsatser vi drar. Men aldrig har någon frågat mig vilka teoretiska perspektiv jag företräder. Kanske de människor jag möter inte är tillräckligt intelektuella? Eller kan det bara vara så enkelt att det allmänheten hellst vill veta av arkeologerna är vad den arkeologiska vetenskapen kan presentrera för kunskap om hur det var för länge sedan? Jag tror på det senare.

Nog kan det väl finnas ett värde i att vi inomvetenskapligt klargör ståndpunkter. Nog finns det ett värde i att diskutera genus och etnicitet som var Sjöstrands exempel. Men är t ex etnicitet verkligen en teoribildning? Sruderar vi etnicitet baserat på ett arkeologiskt källmaterial (vilket ju måste förutsättas om det är arkeologi vi talar om) så är det väl snarare vetenskap, kunskapsproduktion. Och vad konsumenterna av våra studiemödor kan förväntas vilja ha är resultaten av dessa, hur etnicitet kan ha sett ut vid olika tidpunkter i olika samhällen, vad etnicitet är och inte är och så vidare.

Måhända har jag missat något. Måhända är jag fel ute. Måhända är det ingen som håller med mig. Men min slutsats av dessa lösryckta tankar är och måste för mig vara att den som vill att arkeologerna ska sluta presentera resultat är helt fel ute.

Genforskning om stenåldern - så fel det kan bli

Minns ni det där avsnittet av SVT:s Vetenskapsmagasinet förra året, där man diskuterade förhållandet mellan gropkeramisk kultur och trattbägarkultur, två traditioner som existerade under yngre stenålder. Diskussionen var ganska livilig ett tag och orsakades av att ny genforskning på DNA från skelett från denna tid (bl a öländska sådana) hade presenterats på ett onyanserat sätt i TV. (Se här)

Nu fortsätter diskussionen med nya resultat. Men denna gång är det genforskarna som gått ut i media. Dessa forskare, som säkert är högst kompetenta för det de jobbar med, har emellertid spridit en rad påståenden som visar på en alarmerande avsaknad av källkritik. Vissa uttalanden får en verkligen att studsa av olust. En intervju av genforskaren Anders Götherström avslutas t ex med följande uttalande. "Syftet är bland annat att utröna varifrån invandringen till Skandinavien kan ha skett, säger Götherström. -Nu vill vi ha reda på mera exakt varifrån vi kommer" Varifrån vi kommer. Vad betyder det? Vi? Vi, de äkta svenskarna som efter sådär 4-6000 år eller mer ännu utgör en homogen grupp som undvikit obskyra genetiska beblandningar genom t ex kontakter och giftermål mellan olika regioner? Man blir mörkrädd....

Jag är nu inte expert på dessa frågor. Desto bättre koll har min bloggarkolega (och numera tillika filosofie doktor) Åsa M Larsson på bloggen Ting och Tankar. Hon har skrivit ett viktigt och välformulerat inlägg där hon riktar skarp - och berättigad - kritik mot utspelen i media. Inlägget når du genom att klicka HÄR . Det inlägget borde vara obligatorisk läsning!

Valfridsbo i Torsås och arkeologins relevans

Nog påminner det om upplägget för en såpa. Intriger och fövecklingar, politiskt spel, pengar, arga och upprörda känslor, beskyllningar till höger och vänster och så vidare och så vidare. Det handlar om ett planerat bostadsområde i Torsås som fått namnet Valfridsbo. Ett större lokalt förankrat byggföretag vill bygga ett bostadsområde vid en liten å som man ska bygga ut till en liten konstgjord sjö. Kommunpolitikerna jublar, folk i bygden vädrar morgonluft. Äntligen vill någon satsa på lilla Torsås, det talas om framtidsanda, om nya möjligheter, om utveckling och nytt hopp, ny lifskraft till bygden. Så vad är problemet? Jo: fornlämningar och fisk.

Tydligen finns det fisk i Applerumsån, och därför kan man inte hantera ån hur som helst enligt myndigheterna. Eftersom fisk nu inte tillhör mina kompetensområden så lämnar jag det därhän. Fornlämningar har jag lite mer koll på. Det är i första hand den stackars boplatsen Raä 186 (Torsås socken) som har kommit i kläm och lett till stopp av bygget under tämligen bråkiga former. Det har schaktats och dumpmassor har lagts på boplatsen och på ett par stensättningar (gravar) i närheten. Länsstyrelsen följer byggstopp med polisanmälan, byggherre varslar 30 anstälda om uppsägning pga detta och bygget läggs på is som det verkar. Följden blir att Raä 186 med kompisar nu dragit på sig byggherres, kommunpolitikers och inte minst folk i allmänhets stora vrede. "Ska lite stenflisor få hindra framåtandan och utvecklingen, ska Torsås utarmas på grund av myndigheternas oresonliga krav, det är ju för j¤#*igt"! En artikel med påföljande kommentarer i tidningen Barometern ger en bra bild av hur debatten går.

Jag ser ett antal problem i denna ganska olustiga och för folk utanför Torsåsregionen antagligen totalt ointressanta soppa. Men var sagda soppa kokas spelar mindre roll. Det är de generella följderna som är problemet. När fornlämningar kommer i kläm skapar det ofta irritation dels hos exploatörer som förlorar tid och pengar, dels hos "folk i bygden" som ser det som just ett hot mot den lokala/regionala utvecklingen. Det skapar en stämning av myndighetsförakt och en ilska mot att sådant som betraktas som oviktigt -"stenbitar och krukskärvor"- ska få förstöra det som bygden så väl behöver (fler hus, ålderdomshem, en ny fotbollsplan....). Stämningar inte allt för sällan underblåsta av (lokala) media.

För oss som på olika sätt och på olika nivåer jobbar med kulturmiljön är det naturligtvis ett problem därför att det ger oss dåligt rykte. Vi som försöker förmedla kunskap om det förflutna hamnar i motvind. Men samtidigt understryker det hur oerhört viktigt (ur ett kulturmiljöperspektiv) det är med förmedling och att sätta våra resultat i ett sammanhang. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: förmedling är den enda vägen att ge kunskap och kunskap är den enda vägen för att skapa en förståelse för arkeologi och historia och i slutändan kanske också en positivare inställning.

I just den här aktuella situationen rasas det nu för fullt mot länsstyrelsen. Men vad vad varken media eller arga debattörer tar upp är att länsstyrelsen har en lagstiftning att följa. I den står klart och tydligt att man inte får täcka över fornlämningar (eller gräva bort dem eller skada dem på annat sätt) utan tillstånd och föregående dokumentation, dvs arkeologisk utgrävning. Om myndighetrna helt plötsligt skulle börja bryta mot lagen skulle det samhälle vi lever i, trots allt ett ganska bra samhälle, rasa samman. I stället för demokrati får vi anarki.

"Och så var det fornlämningarna. Milda makter säger jag. Hur många har känt till dessa och varför har dessa plötsligt blivit så intressanta? Är dom så värdefulla så dom kan stoppa hela byggprojektet? Lägg av! ...till sist kommer förnuftet att segra. En sak vet jag, du [exploatören] har det flesta i byggden bakom dej". Så står det i en kommentar till en i raden av artiklar som lokalpressen publicerat. Ja varför är det viktigt med fornlämningar då? En komplicerad fråga som alla arkeologer nog har grubblat över mer än en gång. I ett större perspektiv, jämfört med vård och skolor och allt det där grundläggande som samhället behöver är fornlämingar kanske inte så viktiga. Men ändå kan studiet av det förflutna ha sina poänger. En av de viktigare i mitt tycke är tidsperspektivet. Vi lever i ett samhälle där de beslut som fattas ofta är ganska kortsiktiga. Vi är underkastade ett medieklimat där bara nuet räknas och där allt som är äldre än förra månaden är förlegat och ute. Studiet av förhistorien ger ett tidsperspektiv, lär oss att det finns ett tidsdjup fyllt av mänskligt liv, komplext och nyansrikt. 1000 år, så långt är det till det vi kallar förhistorien, kan kännas oerhört länge men är trots allt inte så många mansåldrar bort. I vår tid behövs tidsperspektivet. För om vi inte kan föreställa oss männsiskans tidsdjup bakåt, hur ska vi då kunna föreställa oss en framtid om hundra, om femhundra eller om tusen år? Och det är milt uttrykt hög tid att vi börjar fundera över det och överger kortsiktigheten om vi vill att våra barn och barnbarn och deras barn och barnbarn ska ha en någorlunda dräglig värld att leva i.

En andra poäng handlar om det förflutna som ett slags "kollektivt minne". Det kan ju låta lite flummigt och kvasiintelektuellt, men vad skulle DU vara utan ditt personliga minne? Utan livserfarenhet? Poängen är att spåren och kunskapen om det förflutna bör hanteras med varsamhet, respekt och framför allt ansvar. Motsatsen skulle vara att utsätta det "kollektiva minnet" för godtycklighet, kortsiktighet och oemotsagt missbruk. Något som jag ser som djupt olyckligt.

En tredje poång är att arkeologi helt enkelt är kul och spännande. I själva verket är det nog just de två begreppen, "kul" och "spännande" som för de flesta intresserade berättigar arkeologins existens. I förlängningen kan man undra varför exploatörer och politiker så ofta envisas med att bara enkelspårigt se arkeologin som ett hinder. Varför inte i stället utnyttja den i sina framstegsplaner? Skulle inte det faktum att Valfridsbo, om det byggs, blir uppfört på lämningarna av en många tusen år äldre bosättning i stället för att betraktas som ett irritationsmoment kunna ge en extra dimension, bli en resurs. "Byggt på forntida grund". Jag tror att det finns en och annan som skulle se det som lite extra attraktivt att ha det tidsperspektivet när man väljer boende. I stället för att gnälla kan man göra något positivt av saken?

I det specifika fallet med Valfridsbo kan man också tillägga till frågan om varför just dessa fornlämningar blivit så viktiga just nu att kunskapen om Torsåsområdets äldre historia (forntid och medeltid) är så liten att den knappt finns. Det betyder att varje förhisorisk lämning ger helt ny kunskap, kunskap som inte funnits förut. Och om man nu försöker vara lite positiv så vore det väl utmärkt om Torsåsborna fick lära sig lite mer om sin historia, vara med och bryta ny kunskapsmark. Dessa Torsåsbor som ju uppenbarligen är så stolta över sitt samhälle och så måna om dess framtid och attraktivitet.

Nämen det är ju för tokigt

Så har ännu ett läsår tagit sin början på högskolor och universitet runt om i landet. Och en ny omgång glada studenter har gett sig in på den arkeologiska banan för en kortare eller längre tid. Runt om i landet utbildas om man räknar alla nivåer från grundkurs till doktorandstudier sådär 500 personer varje år. Varje år. I landet finns, enligt en uppskattning jag såg nyligen, ungefär lika många yrkesverksamma arkeologer, dvs sådär 500. Naturligtvis kommer inte alla de som utbildar sig gå vidare med arkeologin. Men tillräckligt många blir det ändå för att vi ska stå inför en helt omöjlig ekvation. Det finns inte utrymme för en bråkdel av dem som genomgått en arkeologiutbildning.

Att, som jag, ha pluggat på universitet i sju år och toppat med en magisterexamen i syfte att nå mina drömmars mål och bli en utövande arkeolog kan ju låta imponerande på den som inte har allt för djupa insikter i utbildnings- och arbetsmarknadssituationen. Men faktum är att en dylik utbildning är i stort sett värdelös – ur ett arbetsmarknadsperspektiv. (Att studieåren givit mig oerhört mycket i form av glädje, insikt, kunskaper, inspiration osv är en annan historia). Den ger inga jobb. Den ger inga rättigheter eller möjligheter. Eftersom det finns så löjligt många personer med en arkeologiutbildning är det helt andra kriterier som gäller. Det är rätt kontakter och praktisk erfarenhet som är hårdvaluta. Det och ingenting annat.

Men varför är det så här då? Varför tillåts en uppenbart ohållbar situation år efter år? Svaret kan huvudsakligen sammanfattas under begreppen ’politik’ och ’pengar’. Politikerna får snygga siffror till sin statistik. Dessutom skulle det anses högst odemokratiskt om inte var och en fick utbilda sig till det han eller hon önskar. Och som bekant är allt som kan beskyllas för att vara odemokratiskt och orättvist politiskt sprängstoff. Så politikerna blundar och låtsas att allt är så bra och det lär de fortsätta med. Universiteten, å andra sidan, får pengar för att de fyller sina studieplatser och är av förståliga skäl inte så benägna att protestera allt för högt. Alla är vinnare. Utom studenten som så gärna ville bli arkeolog men aldrig fick komma närmare än kassan på ICA (eller blev postsorterare istället, för den delen). Det vill säga inte i närheten alls. Vad som skulle behövas är knappast fler utbildade arkeologer. Kanske är åtstramningar av högskoleplatserna rätt medicin, den tanken har framförts förut. Gärna i kombination med mer praktiska moment inom utbildningen, tror jag. Kanske ska något annat till, men en förändring ser jag som ett måste. Man kan undra hur det skulle se ut om problemet var allmänt känt hos allmänheten. Om alla visste att miljontals kronor av skattebetalarnas pengar läggs ut årligen på att utbilda stora mängder unga människor till arbetslöshet. För trots att problemet någon gång ibland får lite medieutrymme är min erfarenhet att de flesta inte känner till hur det är. När jag påtalar det brukar reaktionen vara ”nä men kan det verkligen få gå till så, det är ju för tokigt”.

Att som nyutexaminerad arkeolog söka sig ut på arbetsmarknaden är en dyster upplevelse. Den presumtive arbetsgivaren struntar nämligen högaktningsfullt i din fil ditt eller datt examen. Han vill ha ”mångårig och vitsordad erfarenhet av praktiskt arkeologiskt arbete”. Att anställa en nybakad student är jobbigt, tidsödande och ack så orationellt, speciellt inom den hårt tidspressade uppdragsarkeologin, som helt dominerar grävverksamheten. Att försöka bli sin egen lyckas smed är inte heller något som premieras. Sverige har på mycket gott, men också en del ont, världens striktaste fornminneslagstiftning. Det medför att endast den med mycket hög status i ”accepterade och erfarna arkeologers klubb” undantagsvis kan få tillstånd att peta på en fornlämning. Att mängder av fornlämningar ständigt förstörs helt utan dokumentation anses i sammanhanget irrelevant. Arkeologiutbildad utan ”mångårig och vitsordad erfarenhet av praktiskt arkeologiskt arbete” göre sig icke besvär. Så enkelt är det, tycka vad man vill om detta.

Så varför ska man då alls utbilda sig till arkeolog. Ja om det verkligen är vad man vill så finns det förståss ingen anledning att inte försöka. Man kan ju lyckas bli en av de få utvalda. Men man får bereda sig på att det är motigt. Det är inget att hymla om. Själv klamrar jag mig med en dåres (och det är väl vad jag är, ännu en av dessa forndårar) envishet fast vid arkeologin. Varför? Jo för att arkeologi trots allt är bland det roligaste som finns, såklart!

Arkeologi och Kalmar nya konstmuseum

Att Kalmars nya konstmuseum nu står klart och invigt är väl knappast någon nyhet. Flera månader har redan passerat och debatten kring detta märkliga byggprojekt har tystnat inför fullbordat faktum. Byggnaden är en svart kubisk historia med stora fönster, enligt dem som på oklara grunder anser sig ha en smak som står över vanliga sketna människors ansedd som mycket vacker. Själv tycker jag byggnaden känns ganska underlig i den miljö den är plasserad, den lummiga stadsparken invid slottet och slottsfjärden - en gång kalmars medeltida hamn. Inte vet jag om den är så vacker heller, men min arkitektoniska smak är ju å andra sidan inte så skolad. Senast jag var i Kalmar var det dessutom knökfullt med bilar inom kilometers radie. Förvisso var det kanske i skuggan av nyhetens behag, men hur det går ihop med dagens nödvändiga krav på miljötänkande kan man undra. Ska man ändå säga något gott så kan man kanske hävda att var tid måste ha rätten att sätta sin prägel på landskapet.

Kalmar nya konstmuseum. (Foto: Åke E:son Lindman).

Kalmar, en av medeltidens absolut viktigaste svenska städer. Det avspeglade sig dock knappast i de maximalt nerbantade arkeologiska utgrävningarna. Exploatör och beslutsfattare gick hand i hand i denna med all rätt starkt kritiserade strävan att gräva fram så lite kunskap om medeltidsstaden som någonsin var möjligt.

I skuggan av det uppmärksammade konstmuseet har länsmuseet presenterat en bok om utgrävningarna. Boken heter "Ur dy, lera och sand. Hamn och bebyggelse från det medeltida Kalmar" och har Kalmar läns museums arkeologer Cecilia Ring och Nicholas Nilsson som redaktörer. Boken är en populärvetenskapligt hållen skapelse där man strävat efter att länka sammar resultaten från de senaste undersökningarna nu inför konstmuseet med tidigare arkeologiska resultat. Det är både bra och nödvändigt. De små gropar man fick tillstånd att gräva skulle nog vara ganska svårförståeliga om man inte kunde se resultaten i ljuset av vad man vetat tidigare.

På det hela taget är det en trevlig och ganska vacker bok. Upplägget betsår av ganska korta kapitel där man försöker ge en så god inblick som möjligt i stadens och hamnens historia, likväl som i vad arkeologer gjort och inte gjort, nu som förr. Kapitlen är ganska korta, de flesta ett par tre sidor. Så värst djuplodande blir det alltså inte av förståliga skäl. För den som inte vet så mycket om Kalmars (arkeologiska) historia säkert en utmärkt introduktion. För den som redan vet en del kanske mest en stunds småmysig läsning. På plussidan bör det framhållas att för den som vill ha mer hårda fakta så finns den arkeologiska slutrapporten bifogad på CD rom-skiva tillsammans med lite annat som fynd- och anläggningslista och lite bilder. Något för alla smaker alltså.

Ur innehållet kan jag lyfta fram att tidsmässigt fann man ingenting som kunde datera stadens existens bortom 1200-talet. Inget som kunde föra diskussionen om stadens ålder vare sig åt det ena eller andra hållet kunde med andra ord uppdagas. Lite modifieringar av gatunätet, ny kunskap om byggnader och om hur stadsmuren varit konstruerad mot sjösidan är andra resultat av betydelse. Olika träkonstruktioner kunde också dokumenteras tack vara de syrefattiga förhållandena i de dyiga lagren. 1297 registrerade fynd som ger en bild av livet i staden från 1200-talet till stadens flytt på 1600-talet tillvaratogs och några av dessa presenteras också i boken. Även en del metoder för att utvinna kunskap presenteras, som dateringsmetoderna C-14 (kol 14) och dendrodateringar. De senare, datering med hjälp av årsringar på trä, kan ge mycket exakta åldersbestämningar. Det äldsta dendroprovet var t ex från ett träd avverkat i juni eller juli månad år 1291. De flesta proverna var från hamnanläggningen av förklarliga skäl, det var ju i anslutning till hamnen som utgrävningarna företogs. Trät kunde i bland också ursprungsbetämmas. Eken som undersöktes var från Småland eller Öland men tallen anser man kom från uppland. Den bestämningen har dock bemötts med viss trovärdig kritik.

Här och var möter man kommentarer i stil med "vi fick bara undersöka en minder del av den, därför vet vi inte...". Kalmar var som sagt en av medeltidens viktigaste svenska städer. Men den är inte en av dem man vet mest om, snarare tvärt om. Att detta, som kunde ha blivit ett storskaligt titthål ner medeltidsstadens historia bara blev ett antal smågropar, att den stora potential en fullvärdig undersökning kunde haft inte utnyttjades, att resultaten blev begränsade istället för de viktigaste i stadens historia, det är inte arkeologernas fel. Nej, arkeologerna har tvivelsutan gjort allt de förmått för att uppnå så goda resultat som möjligt med de små ytor man fick undersöka. Att ännu en fyrkantig byggnad, hur arkitektoniskt förfinad den än må vara, segrat över kulturarv och historia, det är exploatörens och beslutsfattande myndighets ansvar. Eller brist på ansvar, hur man nu vill se det. Personligen hade jag kanske haft en vetenskaplig publikation högre upp på önskelistan, men Ur dy, lera och sand är ändå väl värd sin plats i bokhyllans kalmarsektion.

Birka och Uppsala i Kalmar, ännu en gång

I dag är det som bekant Sveriges nationaldag. Denna tilldragelse kan man ju välja att fira på många sätt, eller inte alls. Kanske man skulle klippa gräset? Det är förvisso en internationell företeelse men känns ändå på något sätt väldigt "villakvarters-svenskt". Här på Ahimkar firar vi nationaldagen med Birka och hednatemplet i Uppsala, det får väl ändå sägas vara i högsta grad fornsvenska företeeleser och passande en dag som denna. Dock med det synnerligen viktiga förbehållet att något Sverige i dagens mening inte existerade på denna tid, för över 1000 år sedan. Några falska nationalmyter tänker jag inte underblåsa.

Nej, istället är det, som några kanske redan gissat, ännu ett inlägg i den tydligen ganska populära "Enström-debatten". I vilket fall har inget ämne här på Ahimkar väckt så mycket känslor och kommentarer som just detta. Om någon har missat vad det är fråga om så är Stig Enström en Kalmar-baserad privatforskare som för ett halvår sedan gav ut en bok med budskapet att Kalmar var vikingatidens främsta centrum och identiskt med det "rätta" Birka, det vill säga den handelsstad i Sueonernas land som Ansgar besökte. Enströms bok är en estetiskt sett tilltalande skapelse och Enström själv är säkert mycket kunnig på vissa områden. Men i de budskap han förmedlar tyvärr ganska rejält ute och cyklar.


Ungefär i detta område låg den historiska byn Berga (foto förf).

Enström finner sitt Birka i Kalmars stadsdel Berga, en gång en medeltida by i Kalmars omland. Av gravfält att döma med stor sannolikhet också en etablering från yngre järnålder. Jag har tidigare påvisat att i det arkeologiska materialet har Enströms teorier inte mycket att hämta, se HÄR . Ett annat källmaterial som Enström brukar hämningslöst är ortnamnen. De spelar en viktig roll för att "bevisa" att Berga en gång var Birka. Enström skriver:

"Mot att Berga från början skulle ha haft namnet Birka finns inga språkliga hinder... Biergum, som Kalmars Berga skrevs 1299, är latin och Bierka hette det kanske på kalmaritiska. Detta i-liknande uttal har sedana övergått till e. Enligt proffesorn i lågtysk filologi Agathe Lasch övergår i till e framför r i lågtyskan. Professor Hjalmar Lindroth skriver 1926 angående öländskan: "Övergången från i till e i sådana ord är dock icke genomförd i så stor utsträckning som i Kalmartrakten." På liknande sätt förhåller det sig med g:et i Berga. Som exempel kan vi ta ordet Sverige som enligt Svenskt ortnamnslexikon, vid 1200-talets slut skrevs Sweriki, vilket under medletiden förändrades till Sverighe, med en övergång k - gh (frikativt g). Detta har förklarats dels som inhemsk ljudutveckling, dels som inflytande från danskan. Jämför också vårt kaka med skånskans kaga. Etymologin skulle då vara Birka - Berka - Berga - Bäja (som det uttalas idg)."

Dessbättre finns det ju nu för tiden något som heter mail. Jag har på denna väg utan nämnvärd karftansträngning kunnat ställa frågan till ett ansenligt antal av landets främsta ortnamns- och språkforskare/-experter om huruvida det ligger något i detta Enströms resonemang. Svaret har varit ett enstämmigt och rungande NEJ.

Att Berga en gång skulle hetat Birka saknar inte bara grund, det är språkligt fullständigt omöjligt. Det är ställt utom allt tvivel att Berga innehåller vårt nuvarande ord 'berg'. Men några stora berg som vi förknippar med ordet behöver det inte vara fråga om. Det kan snarare röra sig om lägre höjder, kullar eller berg i dagen.

Berg förekommer i fornsvenskan oftast som biaergh (eller baerg). Det går tillbaka på det urnordiska *bergha- vilket genom så kallad brytning av det korta e-ljudet på grund av ställningen framför det senare försvunna a-ljudet i den efterföljande stavelsen övergick till *biargh. Genom så kallat i-omljud övergick sedan a till ae. Denna form dog ut i svenskan men finns ännu kvar i danskans stavning 'biaerg'. Övergången kort i till e i vissa svenska dialekter är vidare av sent datum och saknar därför relevans i sammanhanget (för att inte tala om lågtyskan som inte har ett dugg med saken att göra). I ordet berg är också det frikativa gh-ljudet ursprungligt och inte resultatet av någon övergång från k ('Sverige' är ett undantagsfall och inte lämpligt som jämförelse). Dessutom har övergången från k till g aldrig någonsin på nordiskt språkområde skett i ställningar direkt efter r.

Det äldsta belägget för ortnamnet, Biergum, som förekommer i ett dokument från 1299 är inte alls latin. Biergum är en regelrätt, helt normal fornsvensk form i dativ pluralis. Ändelsen -um är alltså inte en latinisering utan en dativ plural-ändelse. Att Berga skulle hetat Bierka på kalmaritiska är därmed också helt felaktigt och inget annat än en grundlös gissning från Enströms sida. Ordet Biergum, liksom vårat Berga (med ändelsen -a) är för övrigt alltså plural.

Det har också påpekats för mig att det finns ca 200 Berga i Sverige. Alla dessa kan knappast ha varit Birka och inget i språkligt hänseende gör Kalmars Berga mer speciellt än de andra Berga-orterna. En ortnamnsforskare beskrev Enströms spekulationer med orden "som fan läser bibeln". Tämligen komiskt med tanke på att Enström avfärdar etablerad forskning i ett kapitel med just den titeln...

Så var det då det här med hednatemplet i Uppsala. Enström hävdar att orten Uppsala och templet Ubsola har förväxlats av Adam av Bremen. Ubsola låg i själva verket på en stenig höjd norr om stadsdelen Lindsdal. Detta styrker Enström genom att det på en historisk karta finns en bäck som flyter i omedelbar närhet med namnet Tempelbäcken. (Denna bäck flyter också i närheten av Förlösa kyrka och har måhända namn därav, något som Enström dock avfärdar). Templet skulle enligt Enström ha varit en kallmurad stenbyggnad. De stora mängderna sten på den aktuella höjden skulle följdaktligen vara ruinerna av ett tempel, nämligen Ubsola. Några bilder på hur det ser ut på höjden har Enström inte med i sin annars rikligt illustrerade bok, där var för mycket träd. Efter viss möda lyckades det mig dock för några veckor sedan att lokalisera platsen. Det är en relativt stor höjd som förvisso är mycket stenbemängd. Jag kan nu stolt presentera några bilder på 'templum (...) ubsola', eller är det månne på helt naturlig väg ditkomna stenar? Till en lämplig person (förslagsvis en geolog) yttrat sig, vad tror du?

Ett stort tack till:

Staffan Fridell, professor. Institutionen för nordiska språk, Uppsala Universitet.

Ulla Swedell, fil lic, Institutet för språk och folkminnen, namnavdelningen, Uppsala

Lennart Elmervik, Professor emeritus, Institutionen för nordiska språk, Uppsala Universitet

Ola Svensson, forskningarkivarie, Dialekt och ortnamnsarkivet, Lund

Jan Paul Strid, fil dr

Mats Wahlberg, docent, förste forskningsarkivarie, instituet för språk och folkminnen, namnavdelningen, Uppsala

Staffan Nyström, Riksantikvarieämbetet, Professor i nordiska språk med inriktning mot namnforskning, Uppsala Universitet

Göran Hallberg, docent, fil dr, f d arkivchef Dialekt och ortnamnsarkivet, Lund

Jan Agertz, ortnamnsexpert, Jönköpings läns museum

Professor tycker till om "Kalmar-Birka"

Ännu ett inlägg i Enström-debatten. För den som orkar lite till så har nu Ulf Näsman, professor i arkologi vid Högskolan i Kalmar, gjort den goda gärningen att ta sig an uppgiften att recensera Enströms ideer om "Kalmar-Birka". Näsman är inte lika mångordig som jag har varit och han är något snällare/försiktigare i sitt omdöme. I princip överensstämmer dock min och Näsmans kritik, såväl om vad som är positivt som om vad som är negativt med boken.

Man kan bara hoppas att fler tar sig an att skärskåda Enströms argumentation och vantolkningar av befintligt arkeologiskt källmaterial. Kalmar läns museums arkeologer sitter ju t ex på en enorm kunskapsbank och kompetens när det gäller regionens förhistoria. Ännu har Länsmuseet inte gjort sin röst hörd. Jag hoppas att man ska våga ta bladet från munnen och även från detta håll visa på det bristande resonemanget i Enströms bok.

Men nu kan man i alla fall lägga till en viktig röst i debatten. Ulf Näsmans recension har publicerats av tidningen Barometern och kan läsas genom att klicka HÄR .

Har Populär Arkeologi fått stora snurren?

Enström, ständigt denne Enström. Visst är det tröttsamt och jag bloggar inte om det här för att det är kul eller för att det är vad arkeologi ska eller bör handla om. Jag tar mig an det här för att jag tycker att det är en skyldighet för alla som sysslar med någon form av vetenskap att göra sin röst hörd när källmaterial misstolkas och forsknig som namn och funktion missbrukas bortom det acceptabla. Det är en del av kunskapsförmedlingen, som i sin tur är ett av forskningens viktigaste uppdrag.

Ingen återkommande läsare av Ahimkar kan ha missat vad Enström är för en figur. Det är mannen som nyligen med stor stolthet och visst buller presenterade en bok där han lägger fram hypotesen att Kalmar hade en föregångare under yngre järnålder, en stad av ansenliga dimensioner som bar namnet Birka (Birka som beteckning för 'handelsstad'). Detta Kalmar-Birka skulle dessutom vara det Birka som Ansgar verkligen kom till och ett av Skandinaviens viktigaste centra. I närheten låg också det rätta Uppsala-templet och Ölands fornborgar var en enad försvarslinje till handelsplatsens beskydd. Men Enström har byggt sitt resonemnag på vantolkningar av källmaterialen och på en rad cirkelresonemang, vilket jag tidgare lyft fram i denna recension.

Fornminne utsatt för vantolkningar? En av de många gravarna runt Kalmar (Raä 7). Foto: förf.

Den här gången handlar det inte så mycket om Enströms skriverier som om tidskriften Populär Arkeologi, Sveriges enda populärvetenskapliga magasin om arkeologi. Jag har alltid sett Populär Arkeologi som en småtrevlig, hyfsat respektabel tidning och jag har inte haft någon mer påtaglig anledning att klaga på dess innehåll. Men när senaste numret damp ned i brevlådan i härom dagen var bland det första jag kunde notera en intervju med Enström. En helt vanlig intervju som presenterade Enströms bok och tankar i all korthet, rakt upp och ner, utan någon egentlig reflektion eller kritisk eftertanke. Utan att någonstans nämna att det kunde vara något kontroversiellt i detta ämne. Jag bläddrar vidare och finner en reklamruta för boken, där den beskrivs som en uppgörelse med den forskning som hävdar att Birka i Mälaren var ett viktigt centrum på vikingatiden och för kristnandeprocessen. Jag finner också att Populär Arkeologi faktiskt säljer boken i sin egen nätbokhandel där den tillsammans med andra böcker beskrivs som "...läsvärda böcker om arkeologi och historia...". Slutligen visar det sig att Populär Arkeologi också gör en recension av boken. Men helt utan kritiska invändningar mot bokens många olika påståenden. Det konstateras bara att det är onödigt att jaga platser till vilka Ansgar kom och att boken hade vunnit på korrespondens med etablerad forskning. I övrigt hyllar recensenten boken för dess vackra bildmaterial, som om ett påkostat bildmaterial och en avancerad layout är det som gör forskningsresultat viktiga.

Har Populär Arkeologi fått stora snurren? Ja, vem vet? Vad man kan konstatera är att Populär Arkeologi inte gör någon skillnad mellan grundlösa spekulationer och vetenskapliga forskningsresultat. Jag hade inte klagat om det hade funnits någon ansats till källkritik, ett påpekande av att det faktiskt rör sig om kontroversiella funderingar och inte av forskningsrön baserade på en stringent vetenskaplig metod och tillämpande av källkritiskt utvärdering. Kanske Populär Arkeologis redaktör anser att detta är en god gärning, att släppa fram oliktänkande. Ett bidrag till stöd för demokrati, yttrandefrihet och mångfald. Kanske beror det bara på total okunskap om rådande forskningsläge i Kalmarsundsområdet. Kanske Populär Arkeologis redaktion är hemfallen åt den postmodernistiska relativismen, den där "anything goes-mentaliteten" som säger att det inte finns några sanningar och att den ena tolkningen därför är lika god som den andra.

Vad det än rör sig om så är Populär Arkeologi ute och cyklar. Tidningen borde inse vad den förlorar i kredibilitet och anseende på att jämställa Enströms lösa spekulationer med vilka omsorgsfullt framtagna forskningsresultat som helst. Det är tråkigt att Populär Arkeologi nu anträder denna nya väg bort från ventenskapligheten, speciellt med tanke på att tidningen är det enda populärvetenskapliga organet som finns i Sverige för arkeologi. Det Populär Arkeologi håller på med är inte mångfald, utan enfald. Det är att lura sina läsare att med sitt namn och anseende som garant stödja grundlösa och okritiska spekulationer. Ska tidningen i nästa nummer slå ett slag för de förbisedda nytänkande infallsvinklarna i Olof Rudbecks Atlantica eller ska man ta det ansvar som all seriös media har för vilka budskap man förmedlar till allmänheten? Media är makt. Makt över opinion, över kunskap och över världsuppfattning. Man kan bara stilla bedja för att Populär Arkeologi ska sluta missbruka sin lilla andela av denna makt och återgå till ordningen.

Jag är inte ensam om denna undran. Två av mina kolleger har tagit upp ämnet. Dels Martin Rundkvist, en stor förkämpe för mer vetenskaplighet inom arkeologin, som lät mig publicera ett gästinlägg på sin blogg, Aardvarchaeology. Dels Åsa M Larsson som ägnade ett välformulerat inlägg åt saken på sin blogg,Ting och Tankar. Heder åt Martin och Åsa för deras insatser.

Konsten att bygga bort sin historia

Kalmar var under medeltiden en av Sveriges viktigaste städer. Staden anses ha anlagts omkring år 1200 och kom att bli en av två svenska städer som försågs med ringmur (eller tre, men Visby tillhörde under långa tider Danmark). Vid staden växte det starka kungliga fästet Kalmar slott upp och aktiviteterna kring den medeltida hamnen "Kättilen" (nu Slottsfjärden) var livliga. Staden fick stor betydels såväl som handelsort och försvarspunkt som i det politiska spelet. För att bara nämna något.















Del av rekonstruktionsförslag till medeltidsstadens utseende. Här vid den del där konstmuseet ska byggas.

Arkeologiskt sett är medeltidsstaden Kalmar ganska dåligt känd. Till stor del beror det på att stadens centrum på 1600-talet flyttades till sitt nuvarande läge på Kvarnholmen. Exploateringstrycket på det medeltida stadsområdet har därmed varit mycket lågt och det har medfört att stora delar av kulturlagren ligger kvar orörda - och outforskade. Några få lite större utgrävningar har visserligen gjorts, men inga i modern tid.

För något år sedan blev planerna på ett nytt konstmuseum i Kalmar verklighet. Bygget blev snabbt ett kommunalt prestigeprojekt. Konstmuséet, som kommer att formen av en svart, stor och fyrkantig låda, skall byggas i Stadsparken, rakt över stadens medeltida hamnområde. Vän av ordning förväntar sig nu naturligtivis en ordentlig arkeologisk undersökning, speciellt med tanke på vilken enorm vetenskaplig potential en sådan skulle ha och då Kalmar är en av Sveriges bäst bevarade medeltidsstäder under mark Men bygget av konstmuseet blev dessvärre ett nederlag för vän av ordning.

Kommunen har visat en kompakt oförsåelse för det arkeologiska arbetet. Bygget av konstmuseet kostar åtskillaga miljoner och de kostnaderna är tydligen inget problem. Att de redan har fördubblats har i vilket fall inte mött några hinder. Att utgrävningarna inte har fått överskrida sin från början snåla budget har däremot varit mycket viktigt. Endast efter en stark folklig opinion valde kommunen att bekosta 12 kvadratmeter utöver de fåtal kvadratmeter som från början ansågs tillräckliga. Museet kommer att ta en yta av ca 400 kvadratmeter i anspråk. Genom att påla grunden för byggnaden har man kunnat kringå kraven på fullständig arkeologisk undersökning. Kommunen menar att man härigenom "bevarar" fynd och kulturlager åt eftervärlden.

I realiteten handlar det naturligtvis om att spara pengar. Ingen vet egentligen hur metoden att "bygga ovanpå" fornlämningar egentligen på längre sikt kommer att påverka lämningarna. T ex kan kulturlagren under byggnaden komma att torka ut vilket medför att organsika material förstörs. I det specifika fallet kommer pålningen tydligen inte ske på det "skonsamma" sätt som det talats om och kablar skall grävas ned med negativ påverkan på lagren som följd. Därutöver kommer vi att ha ett visserligen delvis "bevarat" kulturlager, men dess värde kan ingen ha någon nytta av då det för oöverskådlig framtid kommer att täckas av museibyggnaden. Kulturminneslagens bestämmelser om att fornlämningar inte för övertäckas verkar dock allmänt allt mer luckras upp. Konstmusset i Kalmar är inte den enda byggnad som uppförs på svenska medeltida stadslämningar. Samma sak sker t ex i Lund, där ett besökcenter till domkyrkan ska byggas. De bevarandefundamentalistiska länsstyrelser som härskar över landests kulturmiljöer verkar okritiskt köpa de fagra löftena om kulturlager och fynd "bevarade" åt eftervärlden. Samtiden är något som helt döms ut.

Beslutet om utgrävningarna i Kalmar fattades av länsstyrelsen i Kronobergs län, detta för att undvika en jävssituation. Länsantikvarien i Kronoberg har helt gått Kalmar kommun till mötes istället för att värna de kulturhistoriska värdena. Belsutet blev sedan det fattades liggande hos länsstyrelsen i Kalmar och nådde inte riksantikvarieämbetet förrän överklagandetiden gått ut. Man kan undra om det hade blivit annorlunda om beslutet tagits av en länsstyrelse med vana av stadsarkeologi och historisk arkeologi?

På 1950- och -60-talen raserades många svenska stadskärnor av oförstående, prestigehungriga kommunpolitiker. Besluten fattades ofta utan hänsyn till allmänhetens synpunkter, demokratin var på sina håll i praktiken satt ur spel. Nu är det hösten 2006 och man förväntar sig att världen har gått framåt på 40-50 år. Dåtidens beslutsfattare är i dag i allmänhet ganska bespottade för sina gärningars skull. Ska det dröja 40-50 år till innan vi inser vad som sker med våra kulturhistoriska lämningar idag?

PS: Kalmar läns museum kommer säkert att göra ett bra jobb med det material de starkt begränsade utgrävningarna ändå gav. För med information om resultaten av dessa undersökningar rekomenderas ett besök på länsmuseets hemsida. Länk finns till höger under rubriken "Links". DS.