Birka och Uppsala i Kalmar, ännu en gång

I dag är det som bekant Sveriges nationaldag. Denna tilldragelse kan man ju välja att fira på många sätt, eller inte alls. Kanske man skulle klippa gräset? Det är förvisso en internationell företeelse men känns ändå på något sätt väldigt "villakvarters-svenskt". Här på Ahimkar firar vi nationaldagen med Birka och hednatemplet i Uppsala, det får väl ändå sägas vara i högsta grad fornsvenska företeeleser och passande en dag som denna. Dock med det synnerligen viktiga förbehållet att något Sverige i dagens mening inte existerade på denna tid, för över 1000 år sedan. Några falska nationalmyter tänker jag inte underblåsa.

Nej, istället är det, som några kanske redan gissat, ännu ett inlägg i den tydligen ganska populära "Enström-debatten". I vilket fall har inget ämne här på Ahimkar väckt så mycket känslor och kommentarer som just detta. Om någon har missat vad det är fråga om så är Stig Enström en Kalmar-baserad privatforskare som för ett halvår sedan gav ut en bok med budskapet att Kalmar var vikingatidens främsta centrum och identiskt med det "rätta" Birka, det vill säga den handelsstad i Sueonernas land som Ansgar besökte. Enströms bok är en estetiskt sett tilltalande skapelse och Enström själv är säkert mycket kunnig på vissa områden. Men i de budskap han förmedlar tyvärr ganska rejält ute och cyklar.


Ungefär i detta område låg den historiska byn Berga (foto förf).

Enström finner sitt Birka i Kalmars stadsdel Berga, en gång en medeltida by i Kalmars omland. Av gravfält att döma med stor sannolikhet också en etablering från yngre järnålder. Jag har tidigare påvisat att i det arkeologiska materialet har Enströms teorier inte mycket att hämta, se HÄR . Ett annat källmaterial som Enström brukar hämningslöst är ortnamnen. De spelar en viktig roll för att "bevisa" att Berga en gång var Birka. Enström skriver:

"Mot att Berga från början skulle ha haft namnet Birka finns inga språkliga hinder... Biergum, som Kalmars Berga skrevs 1299, är latin och Bierka hette det kanske på kalmaritiska. Detta i-liknande uttal har sedana övergått till e. Enligt proffesorn i lågtysk filologi Agathe Lasch övergår i till e framför r i lågtyskan. Professor Hjalmar Lindroth skriver 1926 angående öländskan: "Övergången från i till e i sådana ord är dock icke genomförd i så stor utsträckning som i Kalmartrakten." På liknande sätt förhåller det sig med g:et i Berga. Som exempel kan vi ta ordet Sverige som enligt Svenskt ortnamnslexikon, vid 1200-talets slut skrevs Sweriki, vilket under medletiden förändrades till Sverighe, med en övergång k - gh (frikativt g). Detta har förklarats dels som inhemsk ljudutveckling, dels som inflytande från danskan. Jämför också vårt kaka med skånskans kaga. Etymologin skulle då vara Birka - Berka - Berga - Bäja (som det uttalas idg)."

Dessbättre finns det ju nu för tiden något som heter mail. Jag har på denna väg utan nämnvärd karftansträngning kunnat ställa frågan till ett ansenligt antal av landets främsta ortnamns- och språkforskare/-experter om huruvida det ligger något i detta Enströms resonemang. Svaret har varit ett enstämmigt och rungande NEJ.

Att Berga en gång skulle hetat Birka saknar inte bara grund, det är språkligt fullständigt omöjligt. Det är ställt utom allt tvivel att Berga innehåller vårt nuvarande ord 'berg'. Men några stora berg som vi förknippar med ordet behöver det inte vara fråga om. Det kan snarare röra sig om lägre höjder, kullar eller berg i dagen.

Berg förekommer i fornsvenskan oftast som biaergh (eller baerg). Det går tillbaka på det urnordiska *bergha- vilket genom så kallad brytning av det korta e-ljudet på grund av ställningen framför det senare försvunna a-ljudet i den efterföljande stavelsen övergick till *biargh. Genom så kallat i-omljud övergick sedan a till ae. Denna form dog ut i svenskan men finns ännu kvar i danskans stavning 'biaerg'. Övergången kort i till e i vissa svenska dialekter är vidare av sent datum och saknar därför relevans i sammanhanget (för att inte tala om lågtyskan som inte har ett dugg med saken att göra). I ordet berg är också det frikativa gh-ljudet ursprungligt och inte resultatet av någon övergång från k ('Sverige' är ett undantagsfall och inte lämpligt som jämförelse). Dessutom har övergången från k till g aldrig någonsin på nordiskt språkområde skett i ställningar direkt efter r.

Det äldsta belägget för ortnamnet, Biergum, som förekommer i ett dokument från 1299 är inte alls latin. Biergum är en regelrätt, helt normal fornsvensk form i dativ pluralis. Ändelsen -um är alltså inte en latinisering utan en dativ plural-ändelse. Att Berga skulle hetat Bierka på kalmaritiska är därmed också helt felaktigt och inget annat än en grundlös gissning från Enströms sida. Ordet Biergum, liksom vårat Berga (med ändelsen -a) är för övrigt alltså plural.

Det har också påpekats för mig att det finns ca 200 Berga i Sverige. Alla dessa kan knappast ha varit Birka och inget i språkligt hänseende gör Kalmars Berga mer speciellt än de andra Berga-orterna. En ortnamnsforskare beskrev Enströms spekulationer med orden "som fan läser bibeln". Tämligen komiskt med tanke på att Enström avfärdar etablerad forskning i ett kapitel med just den titeln...

Så var det då det här med hednatemplet i Uppsala. Enström hävdar att orten Uppsala och templet Ubsola har förväxlats av Adam av Bremen. Ubsola låg i själva verket på en stenig höjd norr om stadsdelen Lindsdal. Detta styrker Enström genom att det på en historisk karta finns en bäck som flyter i omedelbar närhet med namnet Tempelbäcken. (Denna bäck flyter också i närheten av Förlösa kyrka och har måhända namn därav, något som Enström dock avfärdar). Templet skulle enligt Enström ha varit en kallmurad stenbyggnad. De stora mängderna sten på den aktuella höjden skulle följdaktligen vara ruinerna av ett tempel, nämligen Ubsola. Några bilder på hur det ser ut på höjden har Enström inte med i sin annars rikligt illustrerade bok, där var för mycket träd. Efter viss möda lyckades det mig dock för några veckor sedan att lokalisera platsen. Det är en relativt stor höjd som förvisso är mycket stenbemängd. Jag kan nu stolt presentera några bilder på 'templum (...) ubsola', eller är det månne på helt naturlig väg ditkomna stenar? Till en lämplig person (förslagsvis en geolog) yttrat sig, vad tror du?

Ett stort tack till:

Staffan Fridell, professor. Institutionen för nordiska språk, Uppsala Universitet.

Ulla Swedell, fil lic, Institutet för språk och folkminnen, namnavdelningen, Uppsala

Lennart Elmervik, Professor emeritus, Institutionen för nordiska språk, Uppsala Universitet

Ola Svensson, forskningarkivarie, Dialekt och ortnamnsarkivet, Lund

Jan Paul Strid, fil dr

Mats Wahlberg, docent, förste forskningsarkivarie, instituet för språk och folkminnen, namnavdelningen, Uppsala

Staffan Nyström, Riksantikvarieämbetet, Professor i nordiska språk med inriktning mot namnforskning, Uppsala Universitet

Göran Hallberg, docent, fil dr, f d arkivchef Dialekt och ortnamnsarkivet, Lund

Jan Agertz, ortnamnsexpert, Jönköpings läns museum

Professor tycker till om "Kalmar-Birka"

Ännu ett inlägg i Enström-debatten. För den som orkar lite till så har nu Ulf Näsman, professor i arkologi vid Högskolan i Kalmar, gjort den goda gärningen att ta sig an uppgiften att recensera Enströms ideer om "Kalmar-Birka". Näsman är inte lika mångordig som jag har varit och han är något snällare/försiktigare i sitt omdöme. I princip överensstämmer dock min och Näsmans kritik, såväl om vad som är positivt som om vad som är negativt med boken.

Man kan bara hoppas att fler tar sig an att skärskåda Enströms argumentation och vantolkningar av befintligt arkeologiskt källmaterial. Kalmar läns museums arkeologer sitter ju t ex på en enorm kunskapsbank och kompetens när det gäller regionens förhistoria. Ännu har Länsmuseet inte gjort sin röst hörd. Jag hoppas att man ska våga ta bladet från munnen och även från detta håll visa på det bristande resonemanget i Enströms bok.

Men nu kan man i alla fall lägga till en viktig röst i debatten. Ulf Näsmans recension har publicerats av tidningen Barometern och kan läsas genom att klicka HÄR .

Har Populär Arkeologi fått stora snurren?

Enström, ständigt denne Enström. Visst är det tröttsamt och jag bloggar inte om det här för att det är kul eller för att det är vad arkeologi ska eller bör handla om. Jag tar mig an det här för att jag tycker att det är en skyldighet för alla som sysslar med någon form av vetenskap att göra sin röst hörd när källmaterial misstolkas och forsknig som namn och funktion missbrukas bortom det acceptabla. Det är en del av kunskapsförmedlingen, som i sin tur är ett av forskningens viktigaste uppdrag.

Ingen återkommande läsare av Ahimkar kan ha missat vad Enström är för en figur. Det är mannen som nyligen med stor stolthet och visst buller presenterade en bok där han lägger fram hypotesen att Kalmar hade en föregångare under yngre järnålder, en stad av ansenliga dimensioner som bar namnet Birka (Birka som beteckning för 'handelsstad'). Detta Kalmar-Birka skulle dessutom vara det Birka som Ansgar verkligen kom till och ett av Skandinaviens viktigaste centra. I närheten låg också det rätta Uppsala-templet och Ölands fornborgar var en enad försvarslinje till handelsplatsens beskydd. Men Enström har byggt sitt resonemnag på vantolkningar av källmaterialen och på en rad cirkelresonemang, vilket jag tidgare lyft fram i denna recension.

Fornminne utsatt för vantolkningar? En av de många gravarna runt Kalmar (Raä 7). Foto: förf.

Den här gången handlar det inte så mycket om Enströms skriverier som om tidskriften Populär Arkeologi, Sveriges enda populärvetenskapliga magasin om arkeologi. Jag har alltid sett Populär Arkeologi som en småtrevlig, hyfsat respektabel tidning och jag har inte haft någon mer påtaglig anledning att klaga på dess innehåll. Men när senaste numret damp ned i brevlådan i härom dagen var bland det första jag kunde notera en intervju med Enström. En helt vanlig intervju som presenterade Enströms bok och tankar i all korthet, rakt upp och ner, utan någon egentlig reflektion eller kritisk eftertanke. Utan att någonstans nämna att det kunde vara något kontroversiellt i detta ämne. Jag bläddrar vidare och finner en reklamruta för boken, där den beskrivs som en uppgörelse med den forskning som hävdar att Birka i Mälaren var ett viktigt centrum på vikingatiden och för kristnandeprocessen. Jag finner också att Populär Arkeologi faktiskt säljer boken i sin egen nätbokhandel där den tillsammans med andra böcker beskrivs som "...läsvärda böcker om arkeologi och historia...". Slutligen visar det sig att Populär Arkeologi också gör en recension av boken. Men helt utan kritiska invändningar mot bokens många olika påståenden. Det konstateras bara att det är onödigt att jaga platser till vilka Ansgar kom och att boken hade vunnit på korrespondens med etablerad forskning. I övrigt hyllar recensenten boken för dess vackra bildmaterial, som om ett påkostat bildmaterial och en avancerad layout är det som gör forskningsresultat viktiga.

Har Populär Arkeologi fått stora snurren? Ja, vem vet? Vad man kan konstatera är att Populär Arkeologi inte gör någon skillnad mellan grundlösa spekulationer och vetenskapliga forskningsresultat. Jag hade inte klagat om det hade funnits någon ansats till källkritik, ett påpekande av att det faktiskt rör sig om kontroversiella funderingar och inte av forskningsrön baserade på en stringent vetenskaplig metod och tillämpande av källkritiskt utvärdering. Kanske Populär Arkeologis redaktör anser att detta är en god gärning, att släppa fram oliktänkande. Ett bidrag till stöd för demokrati, yttrandefrihet och mångfald. Kanske beror det bara på total okunskap om rådande forskningsläge i Kalmarsundsområdet. Kanske Populär Arkeologis redaktion är hemfallen åt den postmodernistiska relativismen, den där "anything goes-mentaliteten" som säger att det inte finns några sanningar och att den ena tolkningen därför är lika god som den andra.

Vad det än rör sig om så är Populär Arkeologi ute och cyklar. Tidningen borde inse vad den förlorar i kredibilitet och anseende på att jämställa Enströms lösa spekulationer med vilka omsorgsfullt framtagna forskningsresultat som helst. Det är tråkigt att Populär Arkeologi nu anträder denna nya väg bort från ventenskapligheten, speciellt med tanke på att tidningen är det enda populärvetenskapliga organet som finns i Sverige för arkeologi. Det Populär Arkeologi håller på med är inte mångfald, utan enfald. Det är att lura sina läsare att med sitt namn och anseende som garant stödja grundlösa och okritiska spekulationer. Ska tidningen i nästa nummer slå ett slag för de förbisedda nytänkande infallsvinklarna i Olof Rudbecks Atlantica eller ska man ta det ansvar som all seriös media har för vilka budskap man förmedlar till allmänheten? Media är makt. Makt över opinion, över kunskap och över världsuppfattning. Man kan bara stilla bedja för att Populär Arkeologi ska sluta missbruka sin lilla andela av denna makt och återgå till ordningen.

Jag är inte ensam om denna undran. Två av mina kolleger har tagit upp ämnet. Dels Martin Rundkvist, en stor förkämpe för mer vetenskaplighet inom arkeologin, som lät mig publicera ett gästinlägg på sin blogg, Aardvarchaeology. Dels Åsa M Larsson som ägnade ett välformulerat inlägg åt saken på sin blogg,Ting och Tankar. Heder åt Martin och Åsa för deras insatser.

Kalmar - Birka, en bokrecension

"Det är alltid lättare att bevaka en sinnrikt konstruerad lögn

än att hitta en otydlig sanning"

(H Mankell - Mannen som log)

Birka centrum?

Jag har redan tidigare berättat om att lokala media stort slagit upp att en privatforskare släppt en bok som försöker bevisa att Kalmar en gång var det "rätta" Birka (se här). Inlägget fick en del uppmärksamhet i form av både medhåll och kritik. Man ger sig uppenbarligen inte på lokalhistoriker ostraffat, hur märkliga deras påståenden än kan te sig. Flera personer har efterlyst saklig kritik och det är därför jag publicerar detta inlägg, för att ge en kort (nåja...) men saklig recension av den aktuella boken. Forkarsamhället låter ofta privatforskning med kontroversiella tankar gå ganska obemärkt förbi. Kanske man inte anser det mödan värt att bråka om, det mesta blåser ju ändå över med tiden och bäddas in i salig glömska? Jag tror dock att många kommer att läsa den här boken och många kommer att tro på hypotesbygget och kanske få en felaktig bild av sin historia. Därför denna recension, i analogi med titeln på ett av bokens kapitel - "bättre fäkta än illa fly".

Boken i fråga bär titeln Kalmar, vikingatidens centrum och är författad av en herre vid namn Stig Enström. Den omfattar 224 sidor och är utgiven på eget förlag, finansierad av författaren själv. Enström ska enlig uppgifter i media ägnat 16 år och ca 300 000 kronor åt bokprojektet. För det får man en mycket vacker bok med många fina och intressanta illustrationer, allt i färg med oklanderlig skärpa. Att någon dessutom tar sig an Kalmarområdets ofta förbisedda och ibland ganska illa behandlade historia och förhistoria kan man knappast heller klaga över.

Nej, de synpunkter man kan ha rör textens innehåll. Här följer därför en genomgång med kritiska synpunkter. Det är inte möjligt här att förhålla sig till allt som Enström tar upp, jag kommer därför att fästa uppmärksamhet vid bokens huvudargumentation.

Boken inleds med författarens syn på staden Kalmar och några av de hypoteser som tidigare lagts fram i ämnet. Framför allt gäller det ortnamnsforskaren Lars Hellbergs tolkningar. Hellberg var av uppfattningen att ortnamnet Kalmar (sammansatt av ordet kalm som syftar på stenanhopning av något slag och -arna som markerar ett ö-namn) ursprungligen varit ett namn på Stensö, men som senare överförts på det centralortskomplex Hellberg genom ortnamnen spårar till Hossmo och bygderna däromkring. Hellberg menade att centralortskomplexet runt Hossmo var en följd av den vendel-/vikingatid "Sveastatens" utbredning. Enström avfärdar dock Hellbergs tolkning av tre huvudsakliga anledningar. 1) eftersom forskningen av idag inte längre tror på den så kallade "Sveastaten" så kan Hellbergs resonemang underkännas av den anledningen. 2) Enström menar att Kalmar ursprungligen ingick i namnet Kalmarsund, som är belagt på en runsten från 1000-talets förra del. Namnet ska enligt Enström syfta på de stenrevlar som karaktäriserar kusten längs sundet och alltså betyda "stenhoparnas sund" eller dylikt. När medeltidsstaden sedan anlades fick den sitt namn efter sundet. 3) Hellberg pekade ut Hossmo som centralort för att där funnits ett äldre namn, Husaby, som markerar kungligt förvaltningsgods eller liknande. Enström menar i stället att Husaby betyder "byn vid huset" där huset syftar på den tidiga stenkyrkan i Hossmo (daterad till ca 1120-tal och med en sannolik föregångare i trä).

Redan här kan man ha en del synpunkter. I fallet 1) att Hellbergs tolkning av ortnamnens språkliga innebörd naturligtvis inte kan avfärdas bara för att denne hade en föråldrad och av allt att döma felaktig syn på "Sveastaten". Ortnamnen är ett faktiskt källmaterial, "Sveastaten" var en hypotes. Man kan avfärda hypotesen men inte själva källmaterialet. Det skulle vara som att påstå att ett gravfält inte finns bara för att någon tolkat in det i en felaktig kontext. I fallet 2) är jag mer benägen att ge Enström rätt till en poäng. Det kunde definitivt vara värt att pröva tanken att Kalmarsund givit namn åt orten Kalmar och inte tvärt om att ett äldre Kalmar som existerat före medeltidsstaden givit namn åt sundet som de flesta har utgått ifrån. Enström har dock andra avsikter med sin omtolkning, nämligen att undanröja möjligheten att det kan ha funnits en äldre ort av betydelse som hetat Kalmar. I fallet 3) måste Enströms försök att omtolka Hossmos betydelse av allt att döma förkastas. Ortnamnskomplexet kring Hossmo samt en tidig kyrklig etablering och förekomst av eskilstunakistor pekar ganska tydligt på en centralortsfunktion och det finns paralleller från andra håll. Dessutom har Enström inte riktigt förstått Hellbergs härledning av namnet. Han härleder Hossmo från ett äldre ortnamn *Husa(r), som ska ha föregått husabyn och beteckna en äldre typ av centralort. Namnet Husaby är belagt under senmedeltid men dess läge är inte fastställt, troligen har det legat i anslutning till Hossmo. Kontentan är i vart fall att Hossmo inte kommer av Husaby, som i ställer är en egen enhet dock sannolikt utbruten ur det äldre Husa. Därutöver bör ortnamnsforskningen som vetenskap ges tolkningsföreträde framför Enstöms antagande som verkar vara taget ur luften. Enström vill helt enkelt inte ha någon centralort i Hossmo under yngre järnålder.

Att det finns tecken på att det funnits en föregångare till Kalmar i någon form har stötts och blötts till och från under lång tid. Enström är dock den förste sen Volmar Sylvander för omkring 150 år sedan att tillägna problemet en hel bok. Enströms utgångspunkt för att det ska ha funnits en äldre stad, innan medeltidsstaden, är en rad i Kalmar stads tänkebok (det medeltida stadsrådets anteckningar). I denna finns antecknat att "Dye stat kalmeren heft in peterstorpe. xxx penynge schult des olde stades ghuet, dvs "staden Kalmar har i Perstorp en penningfodran avseende den gamla stadens äga. Onekligen är detta ett intressant uttalande, men dess innebörd är inte given. En del forskare har dessutom velat översätta texten med "den gamla stadsägan", vilket ju är en helt annan sak. Att rakt av se det som bevis för att det funnits en stad under vikingatiden är i vilket fall problematiskt utan att fysiskt kunna belägga en sådan stads existens. Det är dock vad Enström försöker göra i det följande.

Enström studerar tre kategorier av källmaterial i jakten på belägg för en äldre (handels)stad. Dels topografiska studier (med hjälp av den faktiska topografin och historiska och moderna kartor), fornlämningsmiljö och ortnamn. Topografin används främst för att spåra lämpliga lägen för bebyggelse och hamnar, fornlämningarna för att belägga aktivitet och i någon mån för att bedöma bebyggelsens funktion samt ortnamn främst för att avslöja äldre funktioner. Med detta som utgångspunkt pekar Enström ut tre platser i medeltidsstadens närhet.

Plats 1 förlägger Enström till ett område ca 400 m väster om medeltidsstaden, från Södercentrum och upp förbi länssjukhuset. Här hittar Enström en vik som mynnar ut i en lagunliknande formation som han beskriver som "...en fantastiskt fin hamnanläggning". På en äldre karta finns också en rund tydligen ganska markant höjd, ca 125 meter i diameter, som Enström anser är en försvunnen fornborg. Det mest intressanta torde dock vara att Enström på en karta från 1641 finner en ditritad kyrka belägen ungefär där ICA-Södercentrum idag ligger. Tydligen har tidigare forskning missat denna karta. På en senare karta från 1650 är kyrkan borta och på platsen finns bara en kvarn.

Plats två är ett område man når via en vik som gått där nu Kalmar dämme ligger. Man kommer då till ett område som kallas Trångsund beläget ungefär mellan Skälby och Svaneberg. Trångsund har uppmärksammats av flera andra forskare som en möjlig lagunhamn, främst kanske av Ulf-Erik Hagberg (1979) som delvis i sin tur var inspirerad av Volmar Sylvanders beskrivningar. Här finns också en krans av järnåldersgravfält som löper från Törneby upp till Berga. Hamnområdet skulle ha legat ungefär där IKEA nu ligger. Enström tillmäter gravfälten stor betydelse och passar också på att omtolka ortnamnen Törneby till "byn vid tornet" och Skälby till "vakternas by".

Det är emellertid plats 3 som tillmäts störst betydelse. Detta utgörs av Bergaplatån, ett område som sträcker sig från gravfälten Djurängsbackarna via dagens Berga centrum bort mot nya vattentornet och Norrliden. Redan Volmar Sylvander utnämnde detta område som huvudsamhälle till den "Birkastad" han ansåg funnits på Björkenäs (en udde norr om Kalmar, vid kusten utanför stadsdelen Norrliden). Enström börjar med att ta fasta på namnet Berga. I ett diplom från 1299 skrevs namnet latiniserat "Biergum" och Enström menar att det "på kalmaritiska" kanske hetat "Bierka" och att etymologin skulle gått Birka - Berka - Berga. Således menar Enström att den stad han spårar till Berga en gång hetat Birka. Till detta Birka hörde ett gravfält, bestående av de så kallade Djurängsbackarna, dvs Raä 14 och 15 som består av 55 respektive 75 kända anläggningar. Enström slår ihop dessa gravfält och lägger till ett område runtom som nu är bebyggt eller består av öppna gräsbevuxna fält och menar att gravfältet ursprungligen varit "minst 150 000 m2 [15 hektar]". Enström tar också upp en mindre utgrävning 1990 som resulterade i fyndet av ett grophus nära gravfältsområdet. Grophuset daterades dock till 260-550 e Kr, betydligt tidigare än den period Enström berör. I grophusets fyllning påträffades en järnkittel som Enström påstår är vikingatida. Kitteln daterades dock till senast tidig vendeltid i en artikel som beskriver fyndet. Aktiviteterna på platsen anses ha upphört senast under 600-tal. Vad mer är: Enström finner också rester av en vall som han anser ha omgivit "Birka-staden". Vad vallen egentligen representerar kan man undra, den har aldrig påtalats tidigare. Risken att den är av sent datum torde vara överhängande, men Enström berör inga alternativa tolkningar. Till slut berör Enström ett par platsnamn. Ett Stensberg som han anser anspelar på en försvunnen fornborg, i synnerhet som en väg kallad Borgavägen passerar Stensberg. En bit väster om "nya" vattentornet finns också namnet Helleviksborg som Enström tolkar som "den heliga vikens borg". Åter igen är risken dock överhängande för att dessa namn är tillkomna under sen tid. Med detta anser Enström hur som helst uppdraget att hitta "forn-Kalmar" fullgjort och att efter som han kunnat belägga att platsen hetat Birka så bör den framgent kallas "Kalmar-Birka". (För sakkritik, se nedan).


Utsikt över "Kalmar-Birka". Berga centrum och vattentornet i förgrunden, Norrliden i bakgrunden. Längs fram i bilden skymtar ett skogsparti. Här nedanför ligger gravfälten Djurängsbackarna. (Foto: Birger Ohlson).

Enström låter sig emellertid inte nöjas med detta. Efter att ha konstaterat att Birka inte är ett ortnamn utan en benämning för handelsplats/handelsstad som många platser kan ha burit går han till attack mot den vetenskapliga forskningen. Enström menar att forskningen varit förblindad av sin tro på "Sveastaten" och hur Mälardalens Svear lagt under sig resten av landet under vikingatid. Av denna anledning är de akademiska forskarna oförmögna att pröva nya perspektiv, de är fast i gamla föreställningar som upphöjts till ovedersägliga sanningar. Enström upprepar på många ställen kritiken mot forskarsamhället som förblindat och förstockat. Kritiken känns ganska typisk för amatörforskare med stora spekulationer. Det verkar närmast vara en naturlag: ju mer kontroversiella tolkningar, ju argare kritik mot etablerad forskning. I Enströms fall är det ganska uppenbart att han försöker misskreditera forskningen så gott det går. Anledningen torde vara att detta ska ge hans egna rön bättre legitimitet.

Nåväl, när nu Kalmars Berga blivit till Kalmar-Birka är det dags att fråga sig vilka sammanhang denna ort existerat inom. Nu följer en tämligen lång och snårig genomgång av äldre skrifter som berör Skandinavien, från Tacitus till Adam av Bremen. Enströms stora poäng med detta ser enkelt sammanfattat ut som följer: Tacitus, Jordanes och Adam av Bremen använder alla två olika stavningar för "Svear". Tacitus nämner Suioner och Sitoner, Jordanes talar om områdena Suetidi och Suehans och Adam om sueones och deras land Sueonia samt suedi och deras land Suedia. Forskningen har traditionellt menat att det rör sig om olika namn för svear -dvs de som levde kring Mälardalen. Enström är däremot övertygad om att det rör sig om två olika folk, där suedi, suetidi och sitoner syftar på Svearna i Svealand och sueonia och sueoner syftar på ett område och ett folk som hörde hemma i sydöstra Sverige. Exakt var får man enligt Enström veta genom Wulfstans reseberättelse från 890-talet där man kan läsa att Blekinge, Möre, Öland och Gotland hör till sweon. Hör till tolkar Enström som liktydigt med utgör/består av, vilket inte är en okomplicerad tolkning. Sueonernas centrala område var enligt Enström Möre och Öland och Kalmar-Birka var deras centrum. Vad mer är: Kalmar-Birka var det Birka dit Ansgar kom, första gången runt 830. Det huvudsakliga argument Enström stödjer detta på är att Adam skriver att det tog 5-7 dagar att segla till Birka från Skåne. Enström hävdar att det är omöjligt att segla till Björkö i Mälaren från säg Ystad på 7 dagar, däremot skulle man komma ungefär till Kalmarområdet på den tiden. Att Adam också hävdar att Birka ligger nära Uppsala-templet och Sigtuna är inget problem för Enström. Han menar att Adam, eller någon av dem som skrivit av Adams original (som inte är bevarat) har fått nys om Uppsala i Uppland och förväxlat detta med Ubsola som enligt Enström är namnet på hednatemplet. Därav följer också att Adam trodde att Birka låg nära Sigtuna.

En mer intressant notis hos Adam rör de biskopar som ärkebiskop Adalbert (1043-72) utnämnde för Norden. En av dem hette Johannes och han vigdes för öarna i det baltiska havet (= Östersjön). I ett annat kapitel säger Adam att Johannes var den förste som vigdes för samhället Birka, omkring 1060. Björkö-Birka anses ha upphört runt 970 och därför har man velat placera Johannes Birka någon annan stans, det har spekulerats om Åland, Gotland och Öland, som ju alla var öar i det baltiska havet. För Enström, med utgångspunkt att vi vet att Öland och Gotland hörde till sueonerna, är det självklart att den rätta placeringen av Johannes naturligtvis var i Kalmar-Birka. Det är också ungefär här i boken som Enström frekvent börjar använda ord som "jag vet", "självklart", "naturligtvis", "bevisat", "jag har klargjort" för nu är allt bevisat med "överväldigande bevisföring".

Härpå följer ett kort kapitel om suedia och att forskarna traditionellt ansett att all kulturpåverkan kommit från Mälardalen och Uppland genom att resten av Sverige erövrats härifrån. Kapitlet avslutas med ett av de märkligaste styckena i hela boken, betitlat "Ölänningarnas förstfödslorätt". Jag citerar: "Synsättet att upplänningarna har koloniserat Öland, tar inte hänsyn till ett obestridligt faktum, landhöjningen. Det förhåller sig så, att när Uppland fortfarande var täckt av is, hade Öland redan stigit upp ur havet. Och då stora delar av Uppland ännu låg under vatten, var Öland sedan länge befolkat. Inflyttningen till Öland har kommit från sydväst eller väst. Det troliga är att även Uppland koloniserats från detta håll". Något som skedde runt 10000 år före det tidsskede som boken studerar är alltså ett argument för hur man ska bedöma frågan om sveakolonisation har förekommit eller inte under vikingatid? Kommentar: överflödig.

Som redan nämnts anser Enström att Adam av Bremen har förväxlat orten Uppsala i Uppland med hednatemplet Ubsola. Adam visste bara att hednatemplet låg nära Birka. Eftersom han trodde att Ubsola var det samma som orten Uppsala placerade han Ansgars Birka på Björkö, nära Sigtuna. Eftersom Enström är övertygad om att det var Kalmar-Birka som Ansgar kom till behöver han alltså finna ett närbeläget Ubsola-tempel. Det är vad flera kapitel i det följande ägnas åt. Enström finner också sitt Ubsola. På ekonomiska kartan hittar Enström ett namn, "Tempelbäckshagen" där några kullar ligger. Namnet kommer av en bäck som rinner i närheten och som redan på en karta från 1767 heter Tempeläcken. Ortnamnet Gösbäck stavades dessutom 1458 Götzbaek vilket Enström härleder till tyskans Götze som betyder avgud, avgudabild. Efter att ha besökt platsen kan Enström konstatera att en av kullarna var "helt översållad med sten, som inte kan ha kommit dit som en avsättning från inlandsisen". Enström jämför med ruiner av kallmurade tempelbyggnader på Hawaii och Sardinien och så är saken klar. Vidare anser Enström att det var förstörandet av hednatemplet (alltså Enströms Ubsola i Gösbäck) som var målet för den så kallade "Kalmar ledung" som ägde rum 1123 (förövrigt ett av de tidigaste beläggen för namnet Kalmar). Han anser också att namnet Blåkulla som vanligen förknippas med ön Blå Jungfrun utanför Oskarshamn egentligen anspelar på Ubsolatemplet, som ett noanamn skapat efter att kristnandet skett.

Därefter ger sig författaren på de Öländska fornborgarna, som han anser har varit byggda utifrån ett gemensamt syfte av en gemensam "makt". Till skillnad från alla andra forskare säger Enström att han vet att den enade organisationen bakom bygget av borgarna var sueonerna och han vet att syftet var att skapa en försvarslinje som kunde skydda "den stora handelsplatsen Kalmar-Birka och den stora lagunhamnen, där alla vikingaskepp låg när flottan var hemma". Enström skriver också att sueonernas kärnområde självklart var Öland och kustlandet på andra sidan sundet.

Därefter följer en kort diskussion om Kalmar-Birkas storlek, som kan ha varit uppemot 60 hektar. Enström poängterar att Björkö-Birka, till och med vid sin största utbredning, bara var en sjättedel av Kalmar-Birkas möjliga yta. Dock påpekas att man inte kan veta hur stort Kalmar-Birka har varit utan att göra utgrävningar. Att man bodde vid den vik som bildas mot Östersjön är dock givet. Enström anser också att alla de gravar som ligger i ett två kilometer långt stråk från Berga och runt "lagunhamnen" måste räknas till Berga (Kalmar-Birka).

Därpå är saken i princip klar. Endast en snabb översikt över Kalmar-Birkas omland återstår, där Enström tar upp en lång rad ortnamn som ett slags förorter. Många av namnen utsätts också för författarens fria tolkningar.

Kritik

Efter denna ganska långa genomgång av bokens huvudsakliga argument och hypoteser är det dags att se närmre på om dessa verkligen är hållbara. Det är väl redan klart för alla att jag inte tror på Enströms tolkningar. Det finns en rad argument till varför och jag ska försöka klargöra de viktigaste här.

Det källmaterial Enström använder är i sig inte fel. Det är snarare en fråga om tolkningarna, eller närmare bestäm avståndet mellan källa och tolkning. Det är som om Enström har stått vid utgångspunkten (källmaterialet) och trätt på sig ett par sjumilastövlar varpå han givit sig ut på en rejäl långpromenad. Med raska kliv når han så fram till en mycket fjärran belägen slutdestination (tolkningarna), utan att ta nämnvärd notis om de orter han passerar på vägen, som Källkritik, Reflektion, Rimlighet, Saklighet, Nyanserade överväganden, Metod, Sakkunskap och många andra små hålor. Låt oss se närmare på de tre viktigaste kategorierna av källmaterial som Enström använder när han försöker spåra Kalmar-Birka.

Topografiska studier. En mycket viktig utgångspunkt i Enströms resonemang är väl skyddade och stora hamnlägen och vattenvägar. Högst anmärkningsvärt är det väl då att Enström inte på något ställe förhåller sig till eller diskuterar havsnivåerna under vikingatid. Dessa är mycket dåligt kända i regionen, men man har ansett att det kan ha rört sig om 1-2 meter över dagens havsnivå. Det har- trots Enströms ihärdiga påståenden om forskarnas totala ointresse - vid flera tillfällen framhållits att området innanför Kalmar centrum har varit en ö och att det väster härom skulle ha varit segelbart, vilket möjliggjort förekomsten av hamnlägen. Men det arkeologiska materialet pekar på att den perioden då det varit seglingsbart upp mot Berga-området snarast torde ligga i bronsålder, då havet anses ha stått ungefär 5 meter högre än idag. Redan under romersk järnålder (0-400 e Kr) och folkvandringstid (400-550 e Kr) har platsen för medeltidsstaden varit av betydelse. Det är främst koncentrationer av romerska mynt, silverdenarer och guldsolidi, som utvisar detta men även flera fynd av eldslagningsstenar av äldre järnålderstyp. Allt tyder därmed på att det inte varit seglingsbart upp i "lagunhamnen" under vikingatid.

Fornminnesbild och arkeologiska källor. Här finns mycket att peka på. För mig som arkeolog är det ganska uppenbart att Enström inte riktigt behärskar det arkeologiska källmaterialet och än mindre arkeologiska metoder. När det gäller kransen av gravfält runt Kalmar är Enströms tolkningar av dessa långt ifrån självklara. För det första har nya inventeringar av grävfälten i samband med att ny kunskap om gravformer och kronologi framkommit, visat att nästan alla gravfält är etablerade redan under äldre järnålder. Bara Tjuvbackarna vid Törneby kan uppfattas som etablerat under yngre järnålder. Det betyder att gravfälten varit i bruk under en avsevärd tidsrymd. Säkert har det funnits fler gravar som nu är försvunna genom odling och bebyggelse. Men Enströms försök att breda ut gravfälten är klart överdrivna.

Nivåkurvor, 5 respektive 2,5 m ö h markerade, samt gravfälten runt Kalmar.

Antalet kända anläggning på gravfälten uppgår till en bit över 400 st. Man brukar räkna med ett det faktiska antalet gravar är dubbelt så stort som antalet kända gravar. Lägg därtill ett antal försvunna. Låt oss hypotetisk räkna med en siffra på 1000-1500 anläggningar. Antalet gravar på Björkö-Birkas gravfält uppgår till det dubbla, närmare 3000 anläggningar. Björkö-Birka anlades omkring 790 och anses övergivet under 970-talet, dvs en brukningstid på knappt 200 år. Kalmar-gravfälten kan ha tagits i bruk redan under yngre romersk järnålder, dvs 2-300-tal och sedan varit använda kanske upp i 1000-talet. Dvs en brukningstid av upp till 7-800 år. Skulle dessa gravfält då täcka behovet för en stad som varit ett skandinaviskt centrum och potentiellt sex gånger större än Björkö-Birka? Knappast!

Det är dock inte bara en fråga om siffror, ett kvantitativt problem, utan lika mycket ett kvalitativt. Ett 30-tal gravar fördelade på de olika gravfälten runt Kalmar undersöktes på 1930-talet. Fynden från gravarna var huvudsakligen från yngre järnålder och av tämligen ordinärt slag. Dvs ungefär vad man kan förvänta sig på ett bygravfält under denna period. Hade gravfälten hört till en omfattande och komplex stadsbebyggelse skulle innehållet i gravarna ha varit rikare och mer varierat. Skillnaden mellan Kalmar och Björkö-Birka är t ex mycket stor. Men man kan hitta jämförelsematerial på närmre håll. En bit upp för Ljungbyån i området kring Harby, bara någon mil utanför Kalmar, finns ett flertal gravfält. Till antalet är detta område fullt jämförbart med Kalmarområdet, men Harbygravfälten har enbart varit i bruk under yngre järnålder. Gravskicket skiljer sig däremot drastiskt från Kalmarområdet, med ett betydligt rikare och mer varierat innehåll i form av smycken och en större mängd vapen. Men även gravkonstruktionerna skiljer sig, bl a har en trolig kammargrav dokumenterats. Kammargravar anses förknippade med aristokrati. Några sådan gravar är inte kända på Kalmar-gravfälten, men är relativt vanliga t ex på Björkö-Birka. Eftersom gravfälten kring Harby utnyttjats under en kortare tid måste man anta att dessa speglar en intensivare bebyggelse. Inre gravformer och gravutrustning pekar klart på en betydligt mer statuspräglad miljö än den vid Kalmar. Inte heller kvalitativt är det därför rimligt att anta att gravfälten runt Kalmar avspeglar en stadsbebyggelse och definitivt inte en av den kaliber som Enström vill se.

Så långt gravarna. Det arkeologiska materialet består inte bara av gravar utan naturligtvis också av spåren efter bebyggelse. Vi känner till oerhört lite om bebyggelsen under yngre järnålder i Möre. Ett förhållande som går igen på många andra håll. En viktig förklaring till det är sannolikt att den yngre järnålderns gårdar och byar till stor del sammanfaller med den historiska bebyggelsen och de by-/gårdslägen som på många platser än idag är i bruk. Från Kalmarområdet finns inga spår av bebyggelse från yngre järnålder och vikingatid. Enligt Enström ska det i huvudsak skyllas på att ingen har letat och om någon har letat så har man letat på fel plats, samt på forskarnas totala ointresse. En sådan förklaring är naturligtvis helt otillräcklig. Att en stadsbebyggelse som varit mer omfattande än Björkö-Birka, med en väldig hamn och av stor betydelse, inte skulle ha avsatt ett enda spår som kunnat upptäckas under alla år är befängt. Området där Enströms stad ska ha legat är till stora delar exploaterat. Skulle då inte ett enda föremål ha rapporterats in och kommit till forskningens eller myndigheternas kännedom? Skulle ingen ha noterat de stora mängder ben från matavfall som en sådan bosättning avsätter? Skulle ingen ha reflekterat över den svarta och feta jorden som en stadsbebyggelse ovillkorligen resulterar i? I beskrivningen till en av de historiska kartorna över Berga utgöra jordmånen av sandjord eller grusblandad sandjord, där Enström placerat staden. Inte ett ord om svartmylla eller något liknande som man väl borde ha förväntat sig annars.

Det arkeologiska källmaterialet ger som synes inget stöd alls åt Enströms hypoteser. Gravfälten ska med största sannolikhet huvudsakligen kopplas till framväxten av en by-bebyggelse i Kalmars omgivningar. Törneby, Hagby, Skälby och Berga är alla byar som ligger i anslutning till gravfälten och sannolikt är dessa byar etablerade under yngre järnålder. I övrigt vet vi oerhört lite om utvecklingen i Kalmarområdet under yngre järnålder. Det ä knappast någon hemlighet att det behövs mer forskning och framför allt ett rikhaltigare källmaterial.

Den tredje kategori av källmaterial som Enström använder är ortnamn. Detta med ortnamn och privatforskning tycks vara ett kapitel för sig. Uppenbarligen underkänner Enström precis som många andra med stora hypoteser helt ortnamnsforskningen som vetenskap. Vad ortnamnsforskarna kommer fram till är irrelevant och inget att bry sig om. I stället kan man fritt ersätta etablerade synsätt med hemmasnickrade konstruktioner och kräva att dessa ska tas på större allvar än de vetenskapliga. Jag är arkeolog och inte rätt person att bedöma Enströms tolkningar av ortnamn. Någon med kompetens inom ortnamnsforskning och fornnordiska språk borde ta sig an detta. Men jag vågar ändå påstå att Enströms sätt att fritt tolka ortnamn som han vill för att tvinga in dem i sitt hypotesbygge knappast ska tillmätas någon större trovärdighet. Angående stavelsen av Berga i dokumentet från 1299 kan man notera att även Berga vid Högsby stavas på detta sätt (Biergum). Har vi kanske här ett Högsby-Birka som ingen, inte ens Enström, har upptäckt?

En lagunhamn som det inte går att segla in i, en stad som inte lämnat några spår, ett antal hemmasnickrade tolkningar av ortnamn. Det är ohållbart. Därmed är resten av boken egentligen meningslös att diskutera efter som underlaget, dvs Kalmar-Birka, är en plats som bara finns i Enströms huvud. Men jag ska ändå kort kommentera några av de ståndpunkter Enström anser vara bevis för det ena eller andra.

Att Kalmar-Birka också var Ansgars Birka bygger Enström huvudsakligen på att Adam av Bremen skriver att det tog 5-7 dagar att nå Birka från Skåne. Enström påstår att det är omöjligt att ta sig från Skåne till Mälaren på denna tid. Jag har vidtagit den enkla åtgärden att fråga några sjömän, personer med stor sjövana som tillbringat stora delar av sina liv på havet i allt från blekingekor till transatlantiska fartyg. Svaret jag fick var mycket rakt. Att man inte skulle kunna segla från södra Skåne till Björkö på sju dagar är ett löjeväckande påstående. Har man inte haft ett osedvanligt skruttigt fartyg, dåligt väder eller rent stiltje så är den träcka Enström påstår vara omöjlig tvärt om utan större problem fullt rimlig.

Enström gör också stor sak av de skriftliga källorna och sin hypotes om sueonerna som ett folk som behärskade sydöstra Sverige med Möre och Öland som centrum. Det bör vara upp till historiker och språkvetare att ta sig an Enströms tolkningar. Det arkeologiska materialet är inte särskilt lämpat att bedöma territoriella gränser och tillhörigheter. Man kan dock konstatera att Enströms hypoteser stämmer dåligt med vad vi idag vet om maktområden, makt, herravälde och kontrollen över land och människor under yngre järnålder.

Tolkningen av de Öländska fornborgarna som en försvarslinje till Kalmar-Birkas beskydd känns så överdriven och orealistisk att den knappt är värd att kommentera. Det bör också påpekas att flertalet av borgarna är uppförda långt före vikingatiden.

Samma sak gäller Ubsola-templet. Att hitta en kulle med mycket sten i Småland gör inget tempel. Jag skulle gärna vilja veta vad en geolog skulle säga om platsen. Namnet tempelbäcken är intressant. Bäcken flyter i närheten av Förlösa kyrka och trots att Enström hävdar motsatsen, är det inte osannolikt att tempel syftar på kyrkan. Men det kan kanske finnas andra förklaringar. Skulle man nu placera sueonernas heligaste plats under förkristen tid, det berömda hednatemplet, på denna i övrigt helt oansenlig plats krävs otroligt stark bevisföring. Någon sådan bevisföring finns inte i Enströms bok.

Överlag är Enströms resonemang otillfredsställande. Han förhåller sig inte till viktiga faktorer som hur järnålderns samhällen fungerade och var strukturerade. Han har ingen syn på begrepp som stad, rike, makt, territorium, landhöjning och havsnivåer och annat som borde vara relevant för studien. Vad som snarare karaktäriserar boken är ett stort antal hypoteser utan förankring i källmaterialen. Enström hävdar att hypoteserna är bevisade, att han vet hur det har varit. Men faktum är att bevisen som hypoteserna bygger på bara är en rad av andra hypoteser. Enström kritiserar den akademiska forskningen för att vara ointresserad av Kalmarområdets historia. Så är knappast fallet, flera forskare har i modern tid faktiskt berört området. Men källmaterialet är starkt begränsat. Att forskarna inte hittat Kalmar-Birka är inte ovilja eller ointresse. Det är det som är vetenskap. Att inte sväva ut i en radda fantasifulla men grundlösa tolkningar som inte har något stöd i källorna. Enströms bok är i mångt och mycket ett gigantiskt cirkelresonemang där ett källmaterial lagts till grund för en hypotes som i sin tur ska bevisa en större hypotes som i sin tur bevisar det riktiga i den första hypotesen. Det måste stå klart för alla och envar med lite vanligt sunt förnuft att detta naturligtvis är helt ohållbart. Jag upprepar därför: Kalmar-Birka existerar i Enströms hjärna. Där och ingen annan stans.

Det är först i bokens slutord, när Enström skriver att han hoppas att boken ska öka intresset för Kalmarområdets förhistoria och att det ska bli möjligt att samla in pengar för ny grundforskning, som jag för fösta gången kan ge honom mitt helhjärtade stöd. Det är nämligen det vi behöver, grundforskning, ett bättre underlag för att kunna ge en bild av hur det verkligen var, långt mer än ännu fler fantasifulla hypoteser. "Att tänka fritt är stort, att tänka rätt är större".

Tack till

-Min gode vän Pär, som tog en bild på Berga centrum åt mig, det är den som inleder inlägget.

-Birger Ohlsson, som välvilligt lät mig låna flygbilden över Berga-området. Besök gärna hans hemsida, http://www.bizon.se/ där man kan hitta många vackra Kalmar-vyer och en del annat.

-Min käre far, som köpte Enströms bok åt mig.

Birka låg i Kalmar eller konsten att koka soppa på en karta

Alla vet väl att den vikingatida stadsbildningen Birka låg på ön Björkö i Mälaren. De olika utgrävningarna, stadsvall, gravfält, tv-program, missionären Ansgar som ska ha besökt staden på 800-talet... allt det där torde vara mer eller mindre bekant för de flesta. Men ack vad fel ni hadde! I dagarna har loklapressen basunerat ut att så inte alls var fallet. Birka låg i Berga i Kalmar, så det så! Det är i alla fall vad en lokal amatörforskare hävdar i en ny bok, efter 15 års "forskning".

Tidningen Östra Småland meddelade på torsdagen (29/11) att dessa "sensationella resultat" i grunden bygger på att en herr Amatörforskare genom studier av kartor och topografi kunnat skapa sig en ungefärlig bild av den vikingatida kustlinjen. Platån vid Berga centrum framstår därigenom, tillsammans med de närbelägna gravfälten vid Djurängen (RAÄ 14, 15, Kalmar sn) samt ett område som anses ha utgjort en lagun under vikingatid (= utmärkt, välvalt och lättskyddat hamnläge) som "det naturliga valet för fornstaden". Kalmar var enligt herr Amatörforskare inte alls någon "vit fläck på kartan" under vikingatiden och den existerade långt före medeltidsstaden på 1200-talet. Med orter som Rinkaby, Smedby och Hossmo som "förorter".


Bild från garvfälten vid Djurängen. Tyvärr inte så tillgängliga trots sitt läge i staden nära promenadstråk och cykelvägar. (foto: förf).

För den arkeologiskt och historiskt initierade är det lätt att inse stollighetsgraden i dylika påståenden. Det hela kunde väl passera som en lätt underhållande kuriositet, vi kunde låta oss raoas av det bisarra i hypoteseran och att någon faktiskt ägnat 15 år av sitt liv åt detta luftslottsbygge. Om det inte hade varit för några små, men inte helt oväsentliga invändningar. Sådana här mer eller mindre stolliga idéer tilltalar media, som gärna blåser upp dem av olika anledningar: för att det är en "kul nyhet", för att stå på den svages sida mot de stora stygga akademikerna, på grund av sensationslystnad, på grund av okunskap eller ointresse inför sannaingen och så vidare. Seriös forskning får sällan detta medieutrymme om den inte innehåller något som är just sensationellt, ovanligt eller roligt. Vi verkar allt mer vara påväg mot ett medieklimat där allt som inte kan sammanfattas på 30 minuter med reklampaus inte anses vara säljbart till allmänheten. Där allt som inte "sticker ut" är för tråkigt (lite märkligt med tanke på att vi lever i ett samhälle som i många andra fall så till den milda grad fruktar allt som "sticker ut").

Men historieförmedling (och kunskapsförmedling i allmänhet) kräver ett visst ansvar. Vare sig man tycker historien är viktig eller inte för samtiden har man som förmedlare ett ansvar för att ge en i grunden så sann och vetenskapligt underbygd bild som möjligt av det förflutna. Jodå man kan tillåta sig ett visst spekulerande, att bygga upp hypoteser eller "färglägga" berättelsen med fria fantasier. Men bara om man är mycket tydlig med vad som är fakta och vad som är hypotes. Kärnan i all forskning måste utgå från källmaterialet och det man faktsikt kan veta. Det man kan veta är dessutom inte alls alltid vare sig så lite eller så tråkigt som många tycks tro.

En osann bild av det förflutna får konsekvenser inte bara därför att många människor kommer att leva med en felaktig eller i värsta fall medvetet förljugen grund för sin historiemedvetenhet. En berättelse som på detta sätt överdriver och förhärligar det lokala kommer att tilltala lokalpatrioterna och framhäva "vi-mot-dom-menatlietetn". Ställa förment obehöriga ännu mer utanför. Det tycker jag är tråkigt när utanförskap är ett av de större problemen i dagens samhälle. Man kan i och för sig invända att all historia kan missbrukas och att författaren inte har någo skuld i hur andra använder dennes resultat. Det är sannt. Men man har ändå ovilkorligen det där ansvaret för att förmedla en så sann och sansad historia som möjligt.

Sådana här mer eller mindre ovettiga idéer om det förflutna dyker upp med jämna mellanrum och får som sagt ofta oförtjänt stor publicitet. Just tanken att Birka har legat i Kalmar är nu inte egentligen någon ny teori. Den lanserades redan av den (i alla fall för kalmariter) välkände G Volmar Sylvander kring mitten av 1800-talet. Många andra exempel har sett dagens ljus ända sedan Olof Rudbeck på 1600-talet på fullt allvar hävdade att Sverige var Atlantis via diverse strider om var "Svearikets vagga" stått och var just Birka skulle loklaiseras, till den för några år sedan med buller och bång framlagda hypotesen att Vandalerna (folkslaget, inte bråkmakarna) skulle hamnat i det inre av Småland. Varifrån Vandalerna kom eller var de hamnade är oklart, vad man vet är att de dyker upp på 400-talet och bildar ett rike i Nordafrika med det gamla Karthago som huvudstad. Karthago, annars kännt som staden som romarna tillintetgjorde 146 f Kr, bl a efter idogt pläderande av senatorn Cato, som brukade avsluta sina anföranden för den romerska senaten med orden "för övrigt anser jag att Karthago bör förstöras".

Kanske jag lägger för mycket i en tämligen stollig ide om att Birka skulle kunna lokaliseras till Kalmar. Men redna nu kan man läsa på en internetsida (Östra Ölands fria horisont) om att nämnda bok bevisar att Ansgars Birka låg i Kalmar, att det var här "allt började" och att högfärdiga Stockholmare med flera allt fått sig en knäpp på näsan. Uppenbart blir det en fråga om storstad mot småstad, lokalbygd mot rike, lokal identitet och självhävdelse - vi mot dom. Varen sin egen historiker och själv är bäste arkeolog skulle kunna vara paroller för flummare både inom och utom akademiernas väggar att förena sig under. Jag kan inte applådera detta. Snarare känner jag för att avsluta i analogi med gamle senatorn Cato. En förljugen historia är en dålig historia. Och den bör förstöras.