Wednesday, December 30, 2009

Ahimkars nyårskrönika 2009


Ja då har ännu ett år passerat och som alla andra tänkte jag sumera 2009. Vad hände i den lilla del av världen som bevakas speciellt på denna blogg?

I bloggosfären tillkom ett par nya bloggar under året som var av glädje för alla som intresserar sig för Kalmar län. Kalmar läns museum startade en arkeologiblogg och Söderåkra Hembygdsgille som jag har samarbetat med i flera år nu gav sig också på att blogga. På länsmuseet har man också fortsatt att tillgängligöra arkeologiska rapportet vilket är en fantastisk källa att ösa kunskap ur.

Av årets utgrävningar i södra länet märks väl kanske främs Prästhagen vid Köpingsvik på Öland. Här undersöktes för första gången i regionen en tidigmedeltida gård. Flera hus och intressanta fynd blev resultatet. Nu väntar i alla fall jag med spänning på att rapporten från slutundersökningen ska komma ut. I 1600-talsstaden på Kvarnholmen i Kalmar ägde den första riktigt stora stadsgrävningen rum under året. Här var det Riksantikvarieämbetets uppdragsverksamhet, UV-öst som stod för arbetet. Dessutom startade man en projektblogg där arbetet delvis kunde följas.

Annars var väl årets mest uppmärksammade fynd den silverskatt som i våras påträffades i Skedstad, Bredsätra, på Öland. Det var en av de största skatter som hittats på ön och den första på mycket länge. Det yngsta myntet i skatten har preliminärt daterats till 1029, som jag tidigare har rapporterat.

För egen del kunde jag under början av året färdigställa en artikel om kyrka och medeltida gårdslämningar i Kläckeberga vid Kalmar. Artikeln ska publiceras i tidskriften Urminne, som förhoppningsvis ska dyka upp inom en inte allt för avlägsen framtid. På tal om Kläckeberga så gjordes det en del mindre arkeologiska insatser vid kyrkan under året pga att man bl a ska bygga om entrén. En del märkliga och intressanta anläggningar kom fram, men materialet är under bearbetning så vad resultaten blev är inte riktigt klart än. Men om både artikeln och grävningarna lär ni få läsa om här på Ahimkar när det finns mer att berätta.

Mitt årliga utomhusföredrag ägde rum i slutet av april och ännu ett år log solen mot mig. Platserna som avhandlades var ett gravfält i Påboda som torde vara från yngre järnålder samt den medeltida frälseborgen Påbonäs. Medeltidsborgen särskilt bidrog tror jag till att årets tillställning var ganska välbesökt. I Söderåkra Hembygdsgilles samlingar gjorde jag vid samma tillfälle också ett fynd. I en öppen spis låg ett föremål som registrerats som mortelstöt men som visade sig vara en rejäl och välbevarad lårbesnformig slipsten. Denna användes för att slipa stenyxor på under den så kallade stridsyxe- / båtyxekulturen, ca 2800-2300 f Kr.

Under våren var jag också nere och bevittnade en utredning av den antagna borgen i Grisbäck i Söderåkra socken. Men det hela var väl något av en besvikelse. Varken provschakt eller metalldetektor gav några utslag. Det verkar som att det trots allt inte har varit fråga om en borg. Lite tråkigt men även tråkiga resultat är resultat.

Annat jag hunnit vara med om under 2009 var arkeologidagen i augusti som Kalmar läns museum vigde åt min favoritperiod, medeltiden. Flera intressanta föreläsningar och korv tillagad efter medeltida recept är trevliga minnen från detta år. Andra föreläsningar om medeltiden var det på det årliga Kulturarvsseminariet i Oskarshamn, arrangerat av länsmuseet och länsstyrelsen. Ett evenemang som jag till all glädje också lyckades vara med på.

På arkeologifronten i stort har det varit lite dystert eftersom flera uppsägningar drabbade uppdragsarkeologin under året, vilket bl a berörts på bloggen Arkeolog i väst. Man får hoppas att det snart ljusnar igen. Annat som även 2009 varit föremål för debatt har varit DNA analyser av stenåldersskelett som föranlett genforskarna att tolka om den neolitiska perioden, den yngre stenåldern då jordbruket introducerades. Resultaten slogs upp i media men såväl forskare som journalister tycks ha glömt källkritiken hemma i byrålådan, vilket bl a Åsa M Larsson (som under året för övrigt blev fil dr Åsa M Larsson) med den äran fört fram.

Ja det var något om 2009. Nu stundar ett nytt år. Vad 2010, det första året på ett nytt decenium för kommer att föra med sig är ju svårt att veta. Men en del är klart eller under arbete och försiktigtvis kan jag nog för egen del se fram emot ett bra arkeologiår 2010. Och kom ihåg att det är här på Ahimkar du kommer att kunna läsa om det!

Till er alla ett riktigt GOTT NYTT ÅR!


Wednesday, December 23, 2009

God Jul


Till alla mina läsare, reguljära som tillfälliga, en riktigt GOD JUL!

Thursday, December 17, 2009

En decemberdag i Voxtorp

Redan förra året började jag skriva på en artikel om Voxtorp socken under yngre järnålder och medeltid. Arbetet med att få fram material, gå igenom dokument, gamla kartor och mycket annat visade sig dock bli tidsödande. I bästa fall blir artikeln klar i år och kommer då att publiceras i Södermörekrönikan 2010.

För några dagar sedan var jag och tittade på landskapet kring Voxtorp, guidad av traktens hembygdsexpert Lars Larsson. Att lyssna på Lars är en upplevelse i sig, hans minne när det gäller händelser, personer, sägner och årtal ur bygdens historia tycks ändlöst. Information forsar ur hans mun som en vårflod. Jag hade mina egna syften med att besöka Voxtorp. Att få lite mer känsla för landskapet är t ex aldrig fel. Dessutom hade jag under studiet av skifteskartorna över byn Broby påträffat det spännande marknamnet Kalkugnshagen. Att lokalisera platsen i landskapet var ett mål. Det lyckades nog, men några spår av kalkugnar eller kalkbränning kunde vi inte se. Varför man brännt kalk och när kan man ju undra. Lite frestande var det att se det i samband med kyrkan men det är bara en väldigt lös tanke. Bilden ovan är i vart fall tagen från den höjd där Kalkugnshagen torde ha legat mot kyrkan.

Voxtorp kyrka ligger i Broby. En tämligen märklig ordning. Men Voxtorp är uppenbarligen utbrutet ur Broby kanske under tidig medeltid. Voxtorp börjar precis till vänster utanför bilden. Gården direkt som ser ut att ligga direkt höger om kyrkan ligger egentligen 50-100 meter väster om kyrkan. Det är Broby nummer 1 som har samma läge så långt kartorna låter oss följa den. Den äldsta kartan är från 1655/56. Troligen har den legat där sedan medeltiden. Resten av byn låg (och ligger till viss del ännu) häger om kyrkan strax utanför bild. Utom den gård som var prästens landbogård i jordeböckerna, det så kallade stomhemmanet. Själva gården till detta låg i Voxtorp men all dess mark låg i Broby. Långt norrut i Broby fanns några separata gärden aldeles vid bron över Hagbyån. Kan det kanske varit här det mystiska Lilla Broby som nämns i några medeltida urkunder legat? Frågan har inget svar.

På höjderna i landskapet ligger allt som oftast förhistoriska gravar. Mest är det bronsåldersrösen som ibland är ganska imponerande, men även mindre stensättningar och något gravfält. Lars visade glatt upp ett av de största rösena, kallat Landshövdingehögen för att det är så stort att man tänkt sig att här har någon viktig person begravts. En landshövding allra minst.



I byn Igelösa ligger ett stort gravfält som delvis är undersökt, Igelösa åsar. Det var i bruk under vikingatid med en kronologisk tyngdpunkt i 900-talet. En nyligen publicerad rapport över utgrävningarna som ägde rum redan på 60-talet finns som pdf på Kalmar läns museums hemsida. Inte så långt från gravfältet men på andra sidan Hagbyån fanns ett kapell som revs på 1500-talet. Kan hända markerar det att det funnits en hamn- och handelsplats vid åns nedre lopp under medeltid och av ett fynd av en vikingatida vikt och våg även tidigare.

Voxtorp kyrka är en av två rundkyrkor i Möre. Den är troligen uppförd kring 1240 och var en privatkyrka knuten till en storgård kan man misstänka. Den storgården låg sannolikt i Broby där det också fanns en huvudgård omnämnd 1406. Enligt en sägen ska kyrkan ha byggts av en fru Lona för att hon skulle slippa ta sig ända till den kyrka som herrskapet i Halltorp där låtit uppföra. Ingen vet hur gamla dessa sägner är eller om det ligger något i dem, men intressant är ändå att de förklarar kyrkorna som privata initiativ av en lokal aristokrati.

En av Lars favoritberättelser är den om det stora upproret. Dackeupproret alltså. Det började nämligen med fogdemorden i Voxtorp (fast frågar man någon som bor i Torsås socken så började det i Torsås). Det var söndagen före midsommar 1542 som en skara upproiska (eller skogstjuvar och horkarar om man väljer Gustav Vasas vokabulär) drog till Voxtorp där landsfogden i Södra Möre, Nils Larsson hade sin gård. Fogden och hans män bakbands och släpades ut på gårdstunet efter en hård ordväxling, gården stacks i brand och Nils Larsson och hans mannar skjöts ihjäl. Därefter drog upprorsskaran med Dacke i spetsen vidare till byn Gräsgärde i Arby socken där en man ur lågfrälset, en äldre och sjuklig Gudmund Pedersson (Slatte) hade sin sätesgård. Gudmund och hans gård rönte samma öde som fogdegården och des folk. Upproret var ett faktum. Ja så vilt kunde det gå till i dessa nu så idylliska bygder...
(Foto: författaren)

Tuesday, November 24, 2009

Lågfrälets sätesgårdar och godsaffärer på spåren

När man ger sig på material från ett ämne man inte är utbildad inom händer det att det rynkas på en del näsor i akademierna. Släktförhållanden är t ex något som genealoger pysslar med och dessa är väl oftast historiker. När man jobbar med medeltiden som arkeolog förväntas man hålla på materilla lämningar. Men medeltiden är en period då det också finns skriftliga källor och att bortse från dem av princip torde vara utomordentligt korkat. Eftersom man inte hela tiden kan springa till en historiker och be denne reda ut alla frågor man har som berör skriftliga källor (de skulle nog tröttna ganska fort) så får man helt enkelt ta sig an det själv och lära upp sig efter bästa förmåga. Så här följer nu ett försök att fuska lite inom medeltidsgenealogin. Något jag titt som tätt ägnar mig åt. Eftersom Kalmar län begåvats med utgåvorna av katalogverket Det Medeltida Sverige, DMS, är förutsättningarna bättre här än på de flesta andra håll.

Byn Applerum i Arby socken bestod i de äldsta jordeböckerna från tiden kring 1540 av två frälsehemman. Inget märkligt med det, sådana byar fanns det gott om. 1483 ägde dock ett arvskifte rum som berörde gårdar i Applerum och Skällby (Arby sn), Suntorp och Botorp (Ljungby sn), Berga (Kalmar sn) och i Kalmar stad. Arvet delades mellan bröderna Klas och Birger Staffansson och en gård i Applerum föll på brodern Klas lott. I Applerum bodde dessutom enligt biskop Hans Brasks släktbok brödernas mor, som hette Margit Klasdotter (Grabo).

Samma år som arvskiftet ägde rum, 1483, stod tydligen också ett brölop för dörren mellan Klas Staffansson och en Cecilia Hansdotter, troligen bördig från Svealandstrakterna (av bevarade källor att döma). Detta år gav nämligen Klas bort gården i Applerum som morgongåva åt den blivande hustrun, tillsammans med jord i Botorp. Paret slog sig ner i Cecilias hemtrakter, Klas Staffanson förekommer i vart fall i ett dokument 1504 som skriven till Barkarby i Lovö socken. I just detta dokument får vi veta hur Klas med hustruns och sonens samtycke säljer gården i Applerum och en gård i Skällby till Peder Turesson (Bileke), riddare, riksråd och länsherre till Stäkeholms slottslän.

Sedan, någon gång mellan 1520 och 1522 dyker en Jon Eriksson i Applerum upp. Han säljer en gård där och "tre andra gods där när" till en anna herre ur högfrälset, Nils Bosson (Grip). Här begås ett stort misstag som nog blev ganska pinsamt för familjen. Vem var då Jon Eriksson i Applerum? Jo han var gift med Margit Birgersdotter som var dotter till Birger Staffansson, den ene av bröderna från arvskiftet 1483. Det får man klart för sig dels genom ett brev år 1500 där Margit säljer allt gods "utanför Kalmar mur" som hon ärvt efter fadern, med samtycke av sin mor Cecilia och sin "fästesven" Jon Eriksson. Köpare var Margits farbror Klas Staffansson.


Ett försök att sammanställa uppgifterna ur DMS i en släkttabell. (Klicka på bilden för att den ska bli större).

Jon Eriksson var antingen en filur eller bara inte så smart. Enligt källorna gäller det senare. Den gård i Applerum han sålde till Nils Bosson (Grip) var nämligen samma gård som Klas Staffansson tidigare hade sålt till Peder Turesson (Bielke). Att detta ledde till en tvist är inte så konstigt. 1543 ursäktar och förklarar sig Jon Eriksson i ett dokument. Han redogör här för hur Applerum och Järnsida i Söderåkra socken kommit i Peder Turessons ägo. Det är samma uppgifter som vi har kunnat följa via dokumenten beskrivna ovan, 1483 och 1504. Men efter Peder Turessons död 1520 harde Jon "av oförstånd" sålt jordarna till Nils Bosson. Tvisten ledde nog till både ekonomisk förlust och förlust i anseende. 1537, berättar Jon vidare, hade han tillsammans med sin svåger Staffan Klasson i Järnsida låtit skriva in sig i Kalmar slotts bok som skattebönder. Peder Turessons arvingar hade till slut förlåtit Jon och hjälpt honom att ersätta Nils Bossons arvingar.

Av denna ovanligt fylliga insikt i Möres senmedeltida landsbygdsliv kan man försöka dra en del slutsatser. Jag vill här ta fasta dels på att flera av de berörda personerna skrivit sig till gårdar i Södra Möre, dels på personernas sociala status och släktförhållanden i relation till bebyggelsen. De berörda personerna måste ha utgjort en lokal lågfrälse familj. Det finns inga uppgifter om vilken ätt de skulle ha tillhört eller ens om vad de fört för vapen. Men Klas Staffansson kallars sig 1483 väpnare, hans mor har givits namnet (Grabo) och Jon Eriksson och hans svåger har slutligen skrivit in sig som skattebönder, dvs avstått sitt frälse.

Klas och Birger Staffanssons mor Margit Klasdotter har av DMS givits ättetillhörigheten Grabo. Att hitta någon annan person i medeltidens Sverige som tillhörde denna släkt har inte varit lätt. Slutligen fann jag i Jan Ranekes verk Svenska Medeltidsvapen under ätten Simla en Claus Grabo, känd 1446. Kan det ha varit Margits far? Det skulle åtminstone tidsmässigt kunna stämma. Simla var en släkt knuten till Dalarna som ägnade sig åt bergsbruk. Förutom denne nästan okände Claus verkar inga Grabo finnas i urkunderna från Sverige, bortsett från några personer i Landskrona som troligen var borgare under senmedeletid. I vart fall var nog Margit Klasdotter inte bördig från Möre. Att hon bodde i Applerum kan vara en följd av hennes gifte. Vem hon var gift med är okänt annat än att sönernas patronymikon Staffansson talar om att han hette Staffan. En gissning kan vara att han var av lokalt lågfrälse och kanske, kanske bodde han i Applerum. Att hustrun senare bodde där kan vara en indikation som talar för detta. Om Margit Klasdotter var död eller ännu i livet 1483 när arvskiftet ägde rum framgår inte av DMS. Det går därför inte heller att avgöra om det var hennes gård eller en annan gård som kom i Klas Staffanssons ägo. Inte heller är det helt säkert att det var ett fädernearv bröderna delade, även om det förefaller troligt.

En indikation på att släkten ägde minst två gårdar i Applerum är att den ena var i Klas Staffanssons och hans hustrus ägo till den såldes till Peder Turesson (Bielke). Den andra var den som Jon Eriksson skrev sig till. Det kan rimligen inte vara samma gård. Kan Jons gård vara är arvegods via hustrun och identisk med Margit Klasdotters gård? Frågan låter sig inte besvaras.

Konstateras kan i vilket fall att två personer hade sin bostad, sätesgård i Applerum. Ytterligare en gård som skulle kunna räknas som sätesgård är Järnsida i Söderåkra socken där enligt Jon Eriksson hans svåger Staffan var bosatt. Enligt DMS var Staffan i Järnsidas patronymikon Klasson, vilket borde innebära att han var son till Klas Staffansson, även om han då tekniskt sett inte skulle vara Jons svåger. Några andra indikationer på närvaron av sätesgårdar i Applerum coh Järnsida än de skriftliga källorna finns inte, inga materiella spår i form av rester av gårdsanläggningar, inga antydningar i andra källor som de historiska kartorna. Troligen har gårdarna inte utmärkr sig nämnvärt gentemot andra gårdar. Medeltidsarkeologen Martin Hansson har framhållit att det skillnaden mellan denna typ av lågfrälse och lite mer välbeställda skattebönder inte varit särskillt stor. Att bli frälse var ett personligt och medvetet val. En anledning kan ha varit den skattefrihet kungamakten gav dem som valde att bli frälse och började göra rusttjänst. Å andra sidan var det kostsamt att bli frälse, det krävde stridshäst och vapen vilket var dyrt. Den ekonomiska biten kan därför enligt Hansson inte varit hela sanningen. Troligtvis handlade det också om sådant som att öka sin status på den sociala skalan. Lågfrälsets gårdar i Smålands inland som Martin Hansson studerat har inte varit speciellt märkvärdiga även om man kan ha försökt att markera dem genom ett avskilt läge i landskapet eller gräva en vallgrav som symbolisk befästning. Gårdarna ställning som sätesgård/huvudgård varade bland lågfrälset också bara någon eller några generationer. Ofta verkar arvingarna medvetet ha valt att skapa en ny sätesgård i stället för att ta över en befintlig. Det är frestande att se en liknande situation i det här fallet. När Jon Eriksson och hans svåger Staffan i Järnsida begav sig till slottet i Kalmar för att skriva in sig som skatteböner var kanske steget inte så speciellt stort?

Uppdatering 2010-12-10: se här

Wednesday, November 04, 2009

Medeltidsseminarium i Oskarshamn

Det är inte ofta jag blir inbjuden till några seminarier eller liknande evenemang. Men i bland lcykas jag ändå snoka reda på ett och annat. I Kalmar län anordnas varje år ett så kallat kulturarvsseminarium, något som jag hittills har missat. Men i år upptäckte jag detta innan det var för sent och när jag dessutom insåg att temat var medeltiden, högtidlighållandet av att bok- /katalogverket Det Medeltida Sverige (DMS) nu täcker hela Kalmar län samt att ett antal "tunga namn" inom medeltidsforskningen skulle dyka upp - ja då var saken klar. Det var bara för mig att pallra mig dit.

Föreläsningarna gav mig ingen anledning att ångra detta beslut, snarare tvärt om. Visserligen var en ganska stor del av det som sades sånt jag redan kände till, kunde eller till och med jobbat med. Trots allt har mitt aktiva (och i viss mån produktiva) intresse för medeltiden och då främst i södra Kalmar län varit i full blom i snart 10 år. Men visst var en del nytt. Annat var nya vinklingar och perspektiv. Och allt var mycket inspirerande.

Här är föreläsarna och deras ämnen:

Sigurd Rahmqvist berättade om den nya kunskap som arbetet med DMS har givit om Kalmar län, både i ett lokalt perspektiv som i övergripande frågor. Det finns nu en god översikt och otaliga möjligheter till detaljstudier.

Roger Axelsson berättade om hur storpolitiken och dess konsekvenser kan sätta spår i det lokala landskapet, vilket kan belysas av såväl skriftliga som arkeologiska källor. Detta exemplifierade Roger med den oroliga tid på 1300-talet då månag tyska frälsemän satt som fogdar och länsherrar i landet, hur de snabbt satte sig i besittning av stora jordegendomar i Kalmar län för att sedan bli "utkastade" av drottning Margareta. Regimskiften är sällan friktionsfria och spåren av detta finns kvar både i landskapet som t ex lämningar av befästa sätesgårdar och i de skriftliga dokumenten.

Jan Paul Strid berättade om hur målanamnen (dvs ortnamn som slutar med ändelsen -måla)kan tolkas i nytt ljus. Måla brukar normalt förklaras i betydelsen av "avmätt eller inhägnat område" för (ny)byggnation. En ofta framhållen tanke är att namnen hänger samman med frigivandet av trälarna. Strid kunde i sin forskning i stället visa att ordet måla har haft betydelsen "avtal / avtal om arrende" och liknande. Ordet skulle således snarast syfta på en arrendegård som även kunde ärvas eller försäljas. Målanamnens geografiska spridning pekar på att orterna i stor utsträckning är upptagna på kungens och stormännens ägor som en medveten strategi i syfte att kolonisera strategiskt viktiga områden som t ex gränsområen.

Ludwig Papmehl - Dufay berättade om den medeltida gård som som undersöktes tidigare i år vid Köpingsvik på Öland, med kronologisk tyngdpunkt i 11-1200-talen. Den har tidigare berörts här på bloggen så jag går inte närmare in på detta.

Magnus Stibéus berättade om de senaste undersökningarna i och utanför Borgholms slott. En geofysisk prospektering av borggården visade tydliga spår av ett medeltida stenhus med trapptorn och källare, en del av äldre ringmur och en slottslänga där man kanske kan ana den ursprungliga ingången till borgen. Det byggnadskomplex man kan skönja har likheter med de äldsta faserna i Kalmar och Stockhlms slott. Utanför murarna grävdes också bebyggelse, både forntida och medeltida sådan, 2004. Den medeltida bebyggelsen var som intensivast mellan 1350 och 1500-talet. De undersökta byggnaderna låg nära Borgs gamla kyrka (idag bara en ruinhög) och kan eventuellt ha haft något samband med denna.

Markus Dahlberg talade om det så kallade sockenkyrkoprojektet som drivs av Riksantikvariämnetet för att kartlägga landets sockenkyrkor. Han diskuterade kring hur kyrkorna kan synliggöras som viktiga lämningar från medeltiden och framåt, hur kunskap kan produceras och upprätthållas och hur beständiga kyrkorna är som kulturarv.

Margareta Carling talade om medeltiden ur turistnäringens perspektiv, en annan och krassare verklighet än man som arkeolog eller forskare på medeltiden är van vid. Östergötland och marknadsföringen av medeltiden stod i fokus. Man kan notera att kulturturismen faktiskt är på väg att gå om bad- och soltursimen.

Carina Eskelin och Daniel Serlander berättade om Kronobäcks kloster utanför Mönsterås och hur man jobbar med att levandegör medeltiden här.

Per Melin som enda representatn för "eldsjälarna", för alla som jobbar idéellt och utanför akademierna, berättade om Emmabodabygdens historiska förening och deras arbete kring Emmaboda. Det handlade om frustrationen med att befinna sig i en marginalbygd, som aldrig ser närvaron av några större exploateringsprojekt och som forskningen allt som oftast passerar med en axelryckning. Men också om arbeten man med framgång bedrivit för att synliggöra denna bygds historia. Det tydligaste exemplet är den utgrävning man lyckades få till stånd av Rostockaholme, lämningarna av en medeltida "befäst" gårdsanläggning. Den avsides belägna gården kunde dateras till 1300-talet och knytas som sätesgård för drotsen, riddaren och riksrådet Nils Turesson (Bielke).

All heder åt dessa kunniga och inspirerande föredragshållare och åt Länsstyrelsen och Länsmuseet som arrangerade evenemanget. Det var en härlig dag i medeltidens tecken. Vissa av de här i all korthet berörda ämnena kommer jag kansle få anledning att återkomma till och utveckla.

Sunday, November 01, 2009

Nytt om silverskatten från Skedstad, Öland


Mins ni den nyligen upptäckta silverskatten från Skedstad i Bredsätra socken på Öland som jag med flera bloggade om i juni? När något nytt kom fram lovade jag att ta upp detta. Skattfyndet är ännu inte slutgiltigt genomgånget men en del preliminära uppgifter har kommit ut via den nätbaserade tidskriften Myntstudier som ges ut av Numismatiska forskningsgruppen vid Stockholms universitet.

Preliminärt sålunda består fyndet av 1146 mynt. Slutmynt, dvs det yngst daterade myntet, verkar vara slaget år 1029. De flesta mynten är tyska eller engelska, ungefär lika många av varje. Dessutom ingår arabiska, italienska och irländska mynt liksom flertaliga präglade i Sverige och Skandinavien. Det mest oväntade myntet är som tidigare nämnts ett indiskt mynt, det första påträffat i en svensk silverskatt. Det är präglat i nuvarande Afganistan på en plats som då hette Ohind. Mynt av samma typ har påträffats i skatter från Polen, Baltikum och Ryssland. Typen präglades under en stor del av 900-talet. Det indiska myntet är dock inte i sig det ovanligaste i skatten. Det är i stället ett norskt mynt präglat under Olav Haraldsson (den helige) regent 1015-1028. Myntet är det andra kända exemplaret av denna typ.

Jag återkommer om fyndet när mer information publiceras.

OBS: Myntet på bilden är INTE från Skedstadsfyndet. Det är ett engelskt silvermynt slaget för Aethelred II av England (978-1013 och 1014-1016). Dessa Aethelreds-penningar var förlagor för de tidigaste skandinaviska präglingarna som dyker upp runt 995. (Foto: författaren).

Monday, October 19, 2009

Om ett myntfynd vid Söderåkra

Här kommer kanske något för alla som är intresserade av gamla mynt och romersk järnålder m m. Totade nyligen ihop ett litet inlägg om ett myntfynd av en romersk denar i en grav vid Söderåkra (RAÄ 10) och om dess olika sammanhang. Inägget är författat för Söderåkra Hembygdsgilles blogg och finns att läsa här.

Wednesday, October 14, 2009

Bekännelser och funderingar med anledning av en krönika

I dag damp nya numret av Populär arkeologi - Sveriges enda populärvetenskapliga arkeologi-tidskrift - ner i brevlådan. Som alltid öppnade jag tidningen med en blandning av barnslig förväntan på godis och bävan inför vad som skulle vara präntat denna gång (det senare för att Popark då och då har givit uttryck för en del dumheter, se t ex här ).

Den här gången fastnade mina tankar vid en krönika författad av en doktorand vid Stokholms univeritet med namnet Ylva Sjöstrand. Hennes krönika handlar om allmänhetens intresse för arkeologisk forskning och grävning och huruvida arkeologerna med anledning av (enligt Sjöstrand) denna allmänhets STORA intresse bör pådyvla de intet ont anande medborgarna sina teoretiska ståndpunkter. Det ska sägas här att teori i den här bemärkelsen inte betyder hypotes, t ex "jag har en teori om hur jordbruket infördes i Skandinavien", utan snarare är en slags diskussionsmall. Ett antal perspektiv och synsätt som kan tänkas ligga till grund för varför en viss arkeolog tolkar ett källmaterial på ett visst sätt. Luddigt? Jodå, men ändå bland arkeologer understundom en het potatis. Vissa (ofta med anspråk på att vara politiskt korrekta) älskar teori, andra hatar teori. Men de flesta ger nog mer eller mindra attan i det hela.

Sjöstrand är av den meningen att arkeologerna måste börja inviga allmänheten i teoridiskussionerna på ett öppet och lättfattligt sätt. Vi måste göra våra diskussioner om sådant som genus, etnicitet och textuella metaforer transparenta och begripliga, som Sjöstrand så lättfattligt uttrycker det. Men det är inte detta som stör mig. Det må vara välment men hur mycket gemene man kommer att bry sig är en annan fråga. Vad som irriterar mig är när Sjöstrand skrivaer att "Vi [arkeologer] måste upphöra att redovisa resultat, och istället göra vår kommunikation transparent". Upphöra att redovisa resultat? Vad betyder det? Att vi i stället för att ta reda på vad det vi hittar vid utgrävningarna kan berätta om det förflutna så ska vi använda tingen, flintbitarna, krukskärvorna, stolphålen, till att diskutera hur vi - metaforiskt - kan läsa dem textuellt? Frågan är väl vad vi då alls ska med arkeologin till om vi ska "upphöra att redovisa resultat".

I grunden leder detta in på frågan om vad vetenskap är och bör vara. När jag började läsa arkeologi hade jag en någorlunda klar uppfattning om att arkeologisk vetenskap var att utnyttja de arkeologiska källmaterialen till att människor och deras samhällen i förfluten tid. Sedan, måste jag bekänna, lät även jag för någon tid mig förföras av den så kallade post-processuella skolans tankar om relativitet och sanningens frånvaro i all vetenskap. Har inte mycket att säga till mitt försvar. Dessbättre var jag en dag tvungen att sansa mig och tänka efter. Vad är vetenskap egentligen? Jo i grund och botten är det en fråga om metodik och källkritik. Har man valt en bra uppsättning motoder och genomfört en grundlig analys med hjälp av dessa metoder samt tillämpat källkritisk reflexsion kan den vetenskapliga utsagan helt enkelt inte flummas bort eller relativiseras. Slutprodukten måste bli det man kan veta om det studerade förflutna. Att man sedan kan studera samma källmaterial med olika perspektiv, frågeställningar, infallsvinklar och metoder är en annan sak. Det är bara olika sidor av samma sak. Och källmaterialen behöver lyftas och studeras om och om igen. För vetenskapen står inte still. Vi lär oss hela tiden nya saker, får nya analytiska redskap, vinner ny kunskapsmark. Allt det är i sin ordning och så bra vetenskap måste fungera.

Är det då inte denna vetenskap allmänheten vill ha eller bör få? Av de möten jag titt som tätt har med den "intresserade allmänheten" att döma så är folk i gemen faktiskt ganska intresserade av just de resultat arkeologin presenterar. Folk frågar mig om vad man kan veta om en viss sak. De vill höra om den kunskap vi har. De ställer ibland frågor om hur vi kan nå fram till de slutsatser vi drar. Men aldrig har någon frågat mig vilka teoretiska perspektiv jag företräder. Kanske de människor jag möter inte är tillräckligt intelektuella? Eller kan det bara vara så enkelt att det allmänheten hellst vill veta av arkeologerna är vad den arkeologiska vetenskapen kan presentrera för kunskap om hur det var för länge sedan? Jag tror på det senare.

Nog kan det väl finnas ett värde i att vi inomvetenskapligt klargör ståndpunkter. Nog finns det ett värde i att diskutera genus och etnicitet som var Sjöstrands exempel. Men är t ex etnicitet verkligen en teoribildning? Sruderar vi etnicitet baserat på ett arkeologiskt källmaterial (vilket ju måste förutsättas om det är arkeologi vi talar om) så är det väl snarare vetenskap, kunskapsproduktion. Och vad konsumenterna av våra studiemödor kan förväntas vilja ha är resultaten av dessa, hur etnicitet kan ha sett ut vid olika tidpunkter i olika samhällen, vad etnicitet är och inte är och så vidare.

Måhända har jag missat något. Måhända är jag fel ute. Måhända är det ingen som håller med mig. Men min slutsats av dessa lösryckta tankar är och måste för mig vara att den som vill att arkeologerna ska sluta presentera resultat är helt fel ute.

Saturday, September 26, 2009

Genforskning om stenåldern - så fel det kan bli

Minns ni det där avsnittet av SVT:s Vetenskapsmagasinet förra året, där man diskuterade förhållandet mellan gropkeramisk kultur och trattbägarkultur, två traditioner som existerade under yngre stenålder. Diskussionen var ganska livilig ett tag och orsakades av att ny genforskning på DNA från skelett från denna tid (bl a öländska sådana) hade presenterats på ett onyanserat sätt i TV. (Se här)

Nu fortsätter diskussionen med nya resultat. Men denna gång är det genforskarna som gått ut i media. Dessa forskare, som säkert är högst kompetenta för det de jobbar med, har emellertid spridit en rad påståenden som visar på en alarmerande avsaknad av källkritik. Vissa uttalanden får en verkligen att studsa av olust. En intervju av genforskaren Anders Götherström avslutas t ex med följande uttalande. "Syftet är bland annat att utröna varifrån invandringen till Skandinavien kan ha skett, säger Götherström. -Nu vill vi ha reda på mera exakt varifrån vi kommer" Varifrån vi kommer. Vad betyder det? Vi? Vi, de äkta svenskarna som efter sådär 4-6000 år eller mer ännu utgör en homogen grupp som undvikit obskyra genetiska beblandningar genom t ex kontakter och giftermål mellan olika regioner? Man blir mörkrädd....

Jag är nu inte expert på dessa frågor. Desto bättre koll har min bloggarkolega (och numera tillika filosofie doktor) Åsa M Larsson på bloggen Ting och Tankar. Hon har skrivit ett viktigt och välformulerat inlägg där hon riktar skarp - och berättigad - kritik mot utspelen i media. Inlägget når du genom att klicka HÄR . Det inlägget borde vara obligatorisk läsning!

Sunday, September 20, 2009

Och vinnaren är...

Så är avgörandets timme slagen. Möjligheten att vinna ett vykort lockade sex personer. Nu är en vinnare korad. Det gick till så att jag har numrerat kommentarerna i den ordning de inkommit och sedan med en tärning lottat ett vinnande nummer. Detta sagt bara så att ingen ska kunna gnälla om fusk...

Och, mina damer och herrar, den lycklige vinnaren är..... Tam-tam-ta-raa! Kommentar nummer 4! Denna kommentar är lämnad av Leif, dvs min bloggarkolega Leif Häggström på bloggen Arkeolog i väst. Stort grattis till Leif som nu - förhoppningsvis - kommer att bli glad. (Tacktal?). Kul för en västkusting att ha något som minner om den rätta kusten, dvs östkusten. Så snart jag har en adress kommer vykortet med posten.

Nästa gång ska jag lotta ut en guldhalskrage bara för att se om jag får fler kommentarer då...??

Monday, September 14, 2009

Vinn ett vykort från Kalmar!


Som jag nämnt tidigare så fyller Ahimkar tre år i dagarna. För att fira denna stora begivenhet så kommer jag att dra igång en tävling där Du har chansen att kamma hem en (förhoppningsvis) trevlig historisk vinst.

Som alla reguljära läsare av Ahimkar vet är jag road av gamla bilder, speciellt då i vykortets form. Och det är just ett vykort som en lycklig vinnare kan lägga vantarna på.

Kortet: I vykortens barndom tillverkades en rad mer eller mindre fantasifulla kort där själva fotot var inramat i någon form av ornamentik, så kallade semitopografiska vykort. I det här fallet är det ett vykort föreställande Kalmar slott som har ramats in i någon slags ruinromantisk medeltidsvurmande ram. Kortet har så kallad "odelead adressida" och är däremd tillverkat före 1905. Över 100 år gammalt med andra ord! Just detta kort salufördes av den anrika Appeltoffts bokhandel i Kalmar, som numera tyvärr inte finns kvar. Kortet är välbevarat och aldrig använt.

Hur går det till: Den som vill vara med i tävlingen lämnar en kommentar till inlägget i kommentarsfunktionen. Den finner du under själva inlägget där det står en siffra följd av ordet "omments" (t ex "3 comments"). Klicka där och skriv något som kan identifiera just dig. Det måste inte vara ditt namn, men det måste vara något som ingen annan redana har skrivit. Bara en kommentar per person!

När: Du kan lämna kommentarer hela veckan. På söndag (20 september 2009) kommer jag att lotta en vinnare bland kommentarerna.

Vad händer sedan: När en vinnare är korad kommer jag att publicera vems kommentar som vann. Så vida detta inte är någon som jag redan vet vem det är kommer jag att uppmana denne att kontakta mig via mail. Du får då lämna ditt namn och din adress så kommer visnten som ett brev på posten. Obs: inga personuppgifter kommar att publiceras på bloggen, inte ens vinnarens namn om denne motsätter sig detta.

Enkelt, eller hur? Sätt nu igång och kommentera! Lycka till!

Thursday, September 10, 2009

Möres runstenar, avsnitt 4

När nu Ahimkar i dagarna fyller tre år så kan det vara dags att fortsätta följetången om Möres runstenar. Vi har besökt Ryssby, Åby och Kalmar. Den fjärde stenen finns i samhället Ljungbyholm söder om Kalmar, närmare bestämt inmurad i tornet på Ljungby kyrka.

Stenen är av granit och har uppskattats till ca 1, 5 meters höjd. Den bär en något valhänt ristning, både när det gäller språk och ornamentik. En datering baserad på ornamentik (Gräslunds typologi) är för denna sten ganska vansklig men tycks peka på 1000-taletes förra del. Inskriften har utretts ordentligt av forskaren Henrik Williams och kan utläsas: "Fet och Ragna, de lät rista stenar efter Vinterlide". Notera stenar i plural, vilket tyder på att det en gång har funnits mer än en sten.

Orten Ljungbyholm är inte så speciellt gammal, namnet bars ursprungligen av ett säteri bildat på 1600-talet, senare överfört på ett stationssamhälle med poststation. Men tar man bort efterlden -holm får man kvar namnet Ljungby. Detta namn bars av en by som var den största i hela Möre och som har sina rötter i yngre järnålder. Hur byn såg ut under yngre järnålder och äldre medeltid vet man inte mycket om. På de historiska kartorna kan man i vart fall se hur byns dryga 20-talet gårdar låg i två rader på krönet av Ljungbyåsen direkt söder om Ljungbyån. Norr om byn, på andra sidan ån låg kyrkan och prästgården. Någon gång under yngre järnåler (ca 550-1050) eller senast vid övergången mellan yngre järnålder och äldre medeltid (ca 1000-tal) har en storgård etablerats i Ljungby. Det måste vara här runstenen kommer in i bilden. Troligen var inskriptionens Vinterlide en gång storgårdens ägare. Fet och Ragna måste ha varit hans arvingar. Som vi har sett tidigare var runstenar inte bara äreminnen över döda förfäder. De hade också praktiska funktioner som statussymboler och gränsmärken. Men också som arvsdokument. Runstenen i Ljungby restes inte bara för att hedra Vinterlide utan för att tala om att storgården fått nya ägare - med arvsrätt där till!

Ljungbystenen är som de flesta runstenar prydd med ett kors. Så Fet, Ragna och Vinterlide var nog mer eller mindre kristna. Ett mer tydligt tecken på samvaron mellan kristendomen och den lokala makten var dock den första kyrkan i Ljungby. En murverksannalys av denna har visat att den var mycket lik den äldsta stenkyrkan i grannsocknen Hossmo. Hossmo äldsta stenkyrka har med hjälp av årsringar på trä, så kallad dendrokronologi, kunnat tidfästas till ca 1120. Troligen är den första stenkyrkan i Ljungby från ungefär samma tid. Kanske har det dessutom funnits en äldre träkyrka på platsen, även om några spår av en sådan inte har kunnat återfinnas. Om runstenen redan då plaserades vid kyrkan vet vi naturligtvis inte. Men den fanns i vart fall i anslutning till det medeltida tornet när detta revs på 1800-talet. Sambandet mellan runsten och kyrka kan inte gärna betraktas på annat sätt än som en markering av samspelet mellan kyrkan och de världsliga stormannafamiljerna. Stormännen gav kyrkan möjlighet att etableras och utvecklas och i utbyte gav man den världsliga aristokratin värdefulla kunskaper och gudomlighet. En härskarideologi att pränta in i människornas medvetande som sa att makten var given av Gud.

Ljungbyholm från flygplan. Kyrkan syns i bakgrundenmed prästgrden till höger. Den ringlande raden av träd i bildens mitt markerar läget för Ljungbyån. Hitom ån låg det historiska Ljungby. (Efter vykort).

Men med nya tider kommer nya vilkor. Något har hänt som gjort att arvsrätten till jorden har upphört. Nästa gång vi får en glimt av Ljungbygodsets historia är år 1248. Det året besöktes Sverige av en mycket mäktig man, nämligen påvens ställföreträdare kardinalen Vilhelm av Sabina. I Skänninge satt den ärevördige kardinalen och diskuterade kyrkans framtid med bland andra Birger jarl. Men han avkunnade också dommar i diverse rättstvister. En sådan tvist rörde just godset i Ljungby. De som inte kunde komma överens var dels biskopen i Linköping och dels en Abraham Bovesson och hans bröder. Så komplicerad var tydligen tvisten att den inte kunde avgöras på härdadsting eller liknande som var brukligt, utan fick hänskjutas till kardinal Vilhelm. Tvisten gick ut på att Abraham Bovesson, troligen en lokal storman, och hans bröder gjorde anspråk på egendomen. Mot detta invände biskop Lars att egendomen tillhört bikopsbordet i Linköping i mer än 50 år och att hans företrädare, biskop Karl, hade köpt den av Alvastra kloster. Uppgifterna är vid närmare påseende något förvirrande (biskop Karls ämbetstid inföll mellan 1216 - 1220 och om han köpte godset kan det bara varit i Linköpings biksopsbords ägo i 30 år) men biskop Lars gick ändå segrande ur tvisten. En stor egendom i Ljungby var sedan i biskopsbordets ägo ända fram till Gustav Vasas dagar. Den administrerades utifrån en huvudgård som benämndes Bo, och som med viss sannolikhet var identisk med den senare prästgården invid kyrkan. Ljungby blev också senast under 1200-talets andra hälft kyrkligt centrum för Möres landsbygd. Här residerade prosten för hela Möre. Kyrkan byggdes under denna tid ut och karaftigt och blev Möres största medeltidskyrka. Kyrkan må idag se ut som en skapelse av 17-1800-talet, vad man lite vanvördigt kallar Tegnerlador (efter stilens ivrigaste förespråkare, Växjöbiskopen Esaias Tegner), men hade alltså denna storlek redan under högmedeltid.

Forskningen har tagit fasta på uppgiften att Ljungbygodset köpts av Alvastra kloster. Klostret grundades 1143 efter en större donation från kung Sverker d ä och drottning Ulvhild. Man har menat att Ljungbygodset skulle ha ingått i denna donation. Godset skulle alltså om hypotsen stämmer någon gång före 1143 ha kommit i kunglig ägo. Av vilken anledning är dock okänt.

Kungar, kloster och biskopar har styrt och ställt över jorden i Ljungby by. Ursprunget till allt detta måste ha varit Vinterlides storgård, strategiskt belägen invid den ringlande Ljungbyån. Att Fet och Ragna sedan valde att befästa sin ärvda rätt till egendomen är den enda anledningen till att vi kan veta något om historiens bakgrund. Som gör den möjlig att berätta ännu efter 1000 år.

Monday, August 31, 2009

Arkeologidagen i Kalmar

Nu har årets arkeologidag avverkats. Själv tillbringade jag dagen i Kalmar, där som redan nämnts i föregående inlägg länsmuseet vigt dagen åt medeltiden. Som man kan läsa på Kalmar läsn museums egen blogg var ett inslag provsmakning av mat tillagd enligt medeltida recept. Korv från 1500-talet och senap från 1200-talet. Och det smakade faktiskt riktigt gott.

Det första föredraget handlade om medeltida järnframställning i Brånahult utanför Nybro. Här fanns tre slaggvarp (högar med järnslagg) sedan tidigare registrerade och nu skulle platsen exploateras. Det finns extremt mycket lämningar av järnhantering i Möres skogsbygder varav de flesta troligen är fråm medeltid, perioden ca 1200-1400-tal. Men ytterst få av dessa lämningar är undersökta. I detta fall har man gjort en s k föreundersökning och påträffat väldiga mängder slagg samt minst två relativt små ugnsfundament för de ugnar där järnet framställdes ur rödjord eller myr-/sjömalm. Tre C 14-dateringar placerar platse i perioden 1280-1460. Produktionen har varit omfattande och lämningarna välbevarade med spår av flera steg i framställningsprocessen. Järnhantering av detta slag representerat ett utmarksbruk och var sannolikt en viktig orsak till den tidigmedeltida kolonisationen av skogsbygderna. En stor del av järnet tros vara producerat för avsalu i t ex Kalmar. Att järn exporterades till de nordtyska hansestäderna framgår av en tullängd från Flensburg, daterad till ca 1300 där bergeppet "kalmars jaer" förekommer.

Det andra föredraget handlade om grävningarna i Köpingsvik på Öland som ägde rum tidigare under sommaren. Här undersöktes en medeltida gårdslämning i Prästhag, belägen ca en halv kilometer utanför den handelsplats som under vikingatid och äldre medeltid fanns i Köpingsvik. Platsen var högintressant framför allt med tanke på att ingen medeltida landsbygdsbebyggelse har undersökts i regionen i modern tid och knappast tidigare heller. Vad som framkom var ett större hus och fyra mindre ekonomibyggnader eller dylikt, sex brunnar/vattenhål, ett område med avfallsgropar och en mängd stolphål efter olika konstruktioner. Boningshuset had daterats till 11-1200-tal men aktiviteter på platsen förekom från 900-talet till 1200-talet. Då lämningarna befinner sig bara 75 meter från Köpings prästgård (men på ganska långt avstånd från kyrkan) har tanken väckts att detta kunder vara den äldsta prästgården i Köping. Det är emellertid oklart och lär aldrig kunna bevisas. Men en bebyggelse av viss betydelse har det ändå varit, dvs bostad för någon högre upp på den sociala skalan. Det bestyrks av fynd som en piksporre, ett silvermynt från Knut Erikssons regering (daterat till ca 1190-95, det sydligaste fyndet av dena ytterst ovanliga typ) med mera.


Tre fynd från Prästhag, Köpingsvik. Överst ett dekorerat bronsföremål, kanske någon typ av beslag(?) med ett djurhuvud till höger och nithål till vänster. Ca 900-tal. Därefter ett järnföremål, en picetliknande tång för - ja vad då? Sist en starkt sönderrostad piksporre från 11-1200-tal. Någon som har några ideer om vad de första två föremålen har använts till?

Det tredje och sista föredraget handlade om Kalmar under medeltiden med utgångspunkt från de grävningar som företagits under senare år, framför allt i Stadsparken då det nya konstmuseet skulle byggas. Men det handlade också om det märkliga fyndet av ett på magen "begravt" skelett som tidigare i år påträffads vid Kalmar slott. En person som levt under 1200-talet och som nu har blivit till något av en följetong till och med begåvad med egen hemsida.

Ett stengodskrus, så kallat Siegburgkrus efter tillverkningsorten i Tyskland, från 1300-talet. Påträffat vid grävningarna i Stadsparken.

Tack till arkeologerna på Kalmar läns museum som har odnat denna mycket intressanta och trevliga dag!

Monday, August 24, 2009

Arkeologidagen 2009

Söndagen den 30 augusti går årets arkeologidag av stapeln, med aktiviteter runt om i landet. Årets upplaga på Kalmar läns museum kommer intressant nog (för mig i alla fall) att handla om medeltiden med fokus på ny kunskap som kommit fram i samband med utgrävningar i länet under senare tid.

Det blir tre föreläsningar på länsmuset i Kalmar, i hörsalen på plan 2:

12:00. Medeltida järnframställning i Brånahult, Nybro

13:30. Köpings medeltida "prästgård".

15:00. Medeltid i Kalmar stadspark.

Vilka föreläsarna är framgår inte, mer än att det är museets arkeologer. Punkt två handlar om de gårdslämningar som undersöktes inte långt från kyrkan i Köpingsvik på Öland tidigare i sommras. Citationstecknen kring ordet "prästgård" är mina. De är satta där för att markera att det på intet vis är klarlagt att det rör sig om just en prästgård (så vida inga nya rön dykt upp utan att jag fått veta det). Och för att jag är emot att upphöja idéer till sanningar.

Oavsett denna petitess så kommer det säkert att bli intressanta föreläsningar. Har du möjlighet så missa inte detta. Ska själv försöka att närvaara. Man kommer dessutom att få se fynd från undersökningarna.

För den hugade så finns även möjligheten att smaka på medeltida mat. Dvs inte mat som är från medeltiden - tack och lov - den hade nog passerat utgångsdatumet. Nej, mat tillagad enligt bevarade medeltida recep. Det kostar inget. Inte heller föreläsningarna kostar något bortsett från entrén till museet.

Även på Öland blir det lite aktiviteter både på lördagen och söndagen, i Eketorps borg. Specialguidningar och visning av forntida hantverk. Här ligger fokus på järnålder i stället. Visningarna börja kl 11:30 båda dagarna.
--------------------------------------------
Uppdaterat 2009-08-27
Ny information från Kalmar läns museum med namn på föredragshållarna och lite övrig information finns nu på museets blogg, via denna länk. Som synes hade dessutom ett frågetecken fallit bort i den tidigare upplagan av programmet vad gäller "prästgården" i Köpingsvik. Så ovanstående om denna petitess gäller inte längre. Detta har även påpekats av Ludvig "Ludde" Papmehl-Dufay i en kommentar - tack för det.

(Bilden: några fynd från utgrävningarna i Prästhagen, Köpingsvik. Foto: Sven Petersson).

Monday, August 10, 2009

Möres runstenar, avsnitt 3


Resan bland Möres runstenar fortsätter. Den tredje stenen som ska presenteras påträffades på 1920-talet inmurad i en fönsterglugg till ett hemlighus i Rödkullatornet i Kalmar slott. Der rör sig om ett fragment med orden "...astu stain...", dvs "reste sten", bevarade.

Rödkullatornet uppfördes som en del av den så kallade "yngre medeltidsborgen" under slutet av 1200-talet eller 1300-talets tidigare del. Byggnaden uppfördes i kalksten som kom från Öland. Och det är mycket möjligt att runstensfragmentet har kommit denna väg och alltså egentligen är en öländsk runsten. Efter upptäckten fördes stenen in i Kalmar läns museums samlingar men har senare inte kunnat återfinnas där. Det är sålunda inte möjligt att utföra några närmare studier av stenen för att t ex avgöra dess proviniens.

Det har också spekulerats en del om huruvuda runstenen ursprungligen har stått någonstans i Kalmarområdet. Det är naturligtvis ingen omöjlighet, men det går knappast att reda ut. Det är i så fall nog inte så troligt att den har stått i anslutning till det medeltida stadsområdet, där saknas nämligen i princip helt spår av bebyggelse från den aktuella tidsperioden. Runstenen ska säkert dateras till 1000-talet. Om stenen har sin härkomst i Kalmartrakten så har den ursprungligen kanske rests i anslutning till någon av de relativt stora byar som indikeras av de flertaliga stora järnåldersgravfält som ligger som en krans runt staden. Byar vars namn vi ännu känner, numera dock som Kalmars stadsdelar. Berga, Skälby, Törneby... Möjligen kan runstenen, har man menat, haft en sekundär placering i anslutning till någon av de kyrkor som funnits i medeltidsstaden - detta med tanke på att samtliga övriga runstenar i Möre har placerats sekundärt i en kyrka. Samtidigt förefaller det dock något långsökt att stenen först skulle ha infogats i en kyrka och sedan flyttats för att muras in på en tämligen oceremoniell plats i slottet?

Men sanningen är ändå att vi inte vet var den runsten som fragmentet kommer i från ursprungligen stod. Inte heller hur den hamnade i Rödkullatornet, i en fönsterglugg till ett medeltida dass. Vi vet inte hur den förhåller sig till tornets byggnadshistoria, för någon sådan studie har inte utförts. Kanske fragmentet en dag kommer till rätta igen. Och bjuder oss något bortom den rad av preliminära antaganden vi har att tillgå i väntan på nya upptäckter.

Sunday, August 02, 2009

Möres runstenar, avsnitt 2


Runstenen i Ryssby kan åter visa upp sitt budskap för människorna efter en 250-årig slummer. Nästa runsten i sommarföljetongen om Möres runstenar har inte återupptäckts. Den fanns en gång i den gamla kyrkan i Åby (vid Läckeby norr om Kalmar). Men medeltidskyrkan i Åby revs som så många andra kyrkor ner och ersattes med en ny. Året var 1774. Och runstenen är försvunnen sedan dess. Kanske är den precis som runstenen in Ryssby inmurad någon stans i kyrkans väggar.

Runstenen i Åby är bara känd för eftervärlden genom en teckning som Johan Rhezelius gjorde vid ett besök på 1600-talet. Stenen var skadad, inskriptionen mycket fragmentarisk och toppen avslagen. Trots det var den bevarade delen av stenen två meter hög. Det måste ha varit ett imponerande monument en gång, kanske mer än 2,5 meter högt. De bokstäver Rhezelius kunde uttyda av den på rundjurets kropp ristade inskriptionen var: [ak--… …---s… …-an-…sin]. Kanske kan stenen försiktigtvis dateras till årtiondena kring 1000-talets mitt eller så. Om det varit en kristen runsten går inte att säga, men det är sannolikt. Något kors finns inte avbildat på Rhezelius teckning.

Var runstenen ursprungligen har stått är okänt. Dess plats i kyrkan är sekundär. Den medeltida kyrkan i Åby uppfördes kanske under senare delen av 1100-talet. Det var en kyrka med långhus kor och absid, samt ett ovanligt högt torn i väster. Ovanligt är att kyrkan var byggd av kalksten (från Öland?). Det har den på fastlandssidan endast gemensamt med kyrkan i Kalmar, den s k ”bykyrkan”. Man har tolkat kyrkan i Åby som en stormanskyrka och det är nog sannolikt att den kan kopplas till en stormannafamilj som en gång bott och verkat i Åby. Själva runstenen likväl som kyrkan med sitt smäckra höga torn är tecken på närvaro av lokal aristokrati under den sena järnåldern (vikingatid) och tidig medeltid. Den sekundära plaseringen av runstenen i kyrkan ska antagligen tolkas som ett understrykande av det lokala herraväldets kontinuitet och tradition eller något liknande.



Åby gamla kyrka. Teckning av Frigelius 1746. Från Riksantikvarieämbetets Kulturmiljöbild, Foto: Nils Lagergren.

Då en häck skulle planteras mellan kyrkogården och prästgården på 1800-talet hittade arbetarna silvermynt i jorden. Det visade sig vara en skattgömma bestående av ett 30-tal mynt. Samtliga var danska och präglade för den mäktige ärkebiskopen Absalon, det yngsta myntet var slaget år 1182. Kanske detta silver också hade någon form av anknytning till storgården?

En arkeologisk undersökning ungefär 200 meter söder om kyrkan, där vägen korsar Åbyån, utfördes 1992. Här påträffades kulturlager från vikingatid, ca 800-1050 e Kr. Flera spår av järnhantering, en trolig strandskoning invid ån, vikingatida keramik, ett 30-tal glaspärlor, flera järnföremål och enstaka bronsföremål samt två fragmentariska silvermynt hör till fynden. Tyvärr är en preliminär kortfattad artikel från 1993 den enda publicerade dokumentationen över detta högintressanta material, så några närmare slutsatser kring fynden kan inte dras. Men det ligger nära till hands att se platsen som någon form av hamnplats vid åstranden invid ett hantverksområde. Kanske har även handel bedrivits här? Och det är förståss frestande att se platsen i ljuset av en storgård som kanske legat uppe vid kyrkan.

I det historiska materialet är Åby känt först 1458. Vid denna tid var det dock de två vid kusten belägna godsen Björnö och Stävlö som i jordägarhänseende var de centrala enheterna i Åby socken. Man kan tänka sig att en eventuell storgård i Åby har flyttats ut till ett mer avskilt läge vid kusten, som en markör av det medeltida frälsets upphöjda ställning. Men mer än spekulationer kan det i nuläget inte bli.

I vart fall står runstenen i Åby som vittnesbörd för en spännande historia. Trots att ingen längre vet var den finns.

Wednesday, July 29, 2009

Möres runstenar - en sommarföljetong (eller nåt)

Jag tänkte att det skulle bli en liten sommarföljetong. Det kan ju höra till. Men kanske sommaren hinner ta slut innan jag är klar? Då får det bli en sommar- och höstföljetång. Man msåte kunna kompromissa. Runstenar. En typ av fornlämningar / monument som i århundraden fascinerat forskare och människor i allmänhet. Budskap ristade i sten för tusen år sedan, utställda i landskapet. Vittnande om en tid då såväl det världsliga som det himelska herraväldet var i omdaning. De flesta runstenar följer en enkel formel, "x reste denna sten över y". Det kan akompanieras av ett budskap om vilken relation x och y hade. Ibland finns en liten kristen bön med på slutet. "Gud hjälpe hans ande och själ" eller något liknande. Ibland får man någon ytterligare "bonusinformation". Texten är för det mesta ristad i mer eller mindre konstfärdiga drakslingor i fornnordisk stil. Men lika ofta finns det kristna korset med. Det var en tid påväg mot kristendomens enhetskultur, det vi idag, om än med andra förtecken, kallar Europa. Det finns många tolkningar av runstenarnas roll. Gränsmärken, dokument över den ärvda rätten till jorden, markeringar av religionsskiftet, monument över en aristokrati... Kanske var de lite av allt det? De klassiska runstenarna av denna typ var en relativt kortvarig modefluga som svepte över Skandinavien under det sena 900-talet till tiden kring 1100. Man tror att det började med ett väldigt monument som kung Harlad Blåtand lät resa i Jelling i Danmark, omkring 970-talet. Kung Harald skryter där om att han åt sig vann hela Danmark och Norge och gjorde danerna kristna. Stora ord som kanske inte var så väl förankrade i verkligheten som det kan tyckas. Men poulärt blev det ändå att låta rista sina anspråk i sten.

I Möre känner vi till fem runstenar. Den första jag ska presenterar finns i Rockneby norr om Kalmar. Närmare bestämt inmurad i väggen i Ryssby kyrka. Ja, den ort som en gång låg vid kyrkan hette då Ryssby men det namnet försvann som ortnamn när järnvägen kom och ett nytt samhälle växte fram. I över 200 år var runstenen bara känd genom en teckning. Ingen hade sett den i verkligheten sedan 1700-talet. Troligen "försvann" den när den gamla medeltidskyrkan revs och ersattes med en ny. Men i april 2001 eldhärjades 1700-talskyrkan och i upprensningsarbetet och i samband med den arkeologiska dokumentation som i begränsad utsträckning utfördes innan en ny kyrka åter kunde byggas påträffades den försvunna runstenen inmurad i kyrkans östra vägg.

Stenen är skadad och bar redan på 1700-talet spår av att ha utsatts för eld. Men man kan ändå se att det är en ristning av hög kvalite utförd av en erfaren och skicklig runristare. Så långt texten går att läsa lyder den "Illuge [lät göra] bron till minne av ... sin duglige fader (eller broder)". Runstenen är prydd med ett kors och en drakslinga. Utformningen på den senare kan eventuellt datera stenen till 1000-talets sista tredjedel.

Vem Illuge var är sedan länge utraderat ur historien. Runstenen berättar i alla fall att han var kristen. Korset är ju uppenbart men även att bygga bro ansågs vara en kristlig gärning. En gissning på att Illuge och hans far (eller bror) var representanter för en lokal stormannafamilj är nog ett ganska säkert kort. Troligen har stenen usrsprungligen stått vid broövergången över Ryssbyån bara något hundratal meter norr om kyrkan eller kanske vid Torsbäcken ett par hundra meter söder om kyrkan. På en gammal karta över Ryssby kan man se att prästgårdens marker sträcker sig fram till båda broövergångarna. På andra håll har man sett hur prästgårdarnas ägor helt eller delvis har övertagit gamla storgårdsdomäner. Jag tror att det finns en god chans att så har varit fallet även i Ryssby. När den första stenkyrkan sedan byggdes på storgårdens mark placerades runstenen där som ytterligare en slags legitimering för ett eller annat anspråk. Man tror att den första kyrkan var en "normalkyrka" med västtorn uppförd under 1100-talets senare del. Under 1200-talet försågs den med en ovanvåning. Tyvärr finns det inte mycket till belägg för antagandena om hur den äldsta kyrkan såg ut eller hur den ska tidsfästas.

Däremot finns det ytterligare ett belägg för en storgård i Ryssby. Ett dokument från 1336 berättar att byn har hyst en så kallad huvudgård, dvs en slags administrativ enhet för ett godskomplex. I brevet delar syskonen Lars Lydersson och Helena Lydersdotter arvet efter sina föräldrar så att Helena får "huvudgården i Ryssby i Möre med torp och övriga enskildheter (egendomar)" (curiam in Ryzby, in möre. cum colonijs et alijs singulis). Kanske denna huvudgård helt eller delvis är samma som den gamla storgården.

Som vanligt är det mycket som är oklart. Men i en värld 1000 år yngre än vår egen sökte en lokal stormannafamilj legitimitet för sina ambitioner och anspråk, precis som kung Harald i Danmark. Men här gällde det saker som den ärvda rätten till jordegendom, upptagandet av kristendomen och kanske nya former för den lokala makten. Det är borta nu. Men runstenen finns kvar.
(Foton av författaren)

Sunday, July 26, 2009

Tittade förbi kvarteret Mästaren i Kalmar

Som jag redan i ett tidigare inlägg nämnt pågår denna sommar en stadsarkeologisk utgrävning i Kalmar. Närmare bestämt vid Norra Långgatan, i kvarteret Mästaren. Staden på Kvarnholmen började byggas 1645 sedan den gamla staden blivit allt för omodern och svår att försvara. Sju hela och två halva stadstomter ska man hinna undersöka. När jag i veckan var nere i Kalmar passade jag på att besöka en av de visningar som hålls för intresserad allmänhet tre gånger i veckan.

Man har i den del som ligger mot Norra Långgatan nu kommit ner till 1600-talets nivåer. Flera grunder till byggnader är frilagda och sakta börjar deras historia klarna. Den som vill veta mer om vad som händer kan besöka Riksantikvariämbetets sida eller projektets blogg. Här nedan några bilder i väntan på tydligare resultat att publicera.




Thursday, July 16, 2009

Månadens vykort nr 8, Bergkvara järnvägsstation

Det här vykortet postades i Kalmar den 5 december 1903 och avsändaren köpte det säkert i Dillbergs bokhandel, som har givit ut kortet. Man får hoppas att "Kära mamma" som bodde i Uppsala blev glad för hälsningen från sin son, som tycks ha varit studerande av något slag.

Torsås järnvägsstation står det på kortet. Det är inte riktigt sant. Det är nämligen Bergkvara station. Något har blivit fel när kortet trycktes, vilket som så ofta var fallet skedde i Tyskland, närmare bestämt i Hamburg. Dillbergs var inte de enda som gav ut detta motiv. I Bergkvara gavs även en upplaga ut av Th Lindhe. De korten är inte kollorerade men har i gengäld rätt ort angiven för stationen.

Bergkvara var ändstation på den sidobana mellan Torsås och Bergkvara som invigdes 1903 och var en fortsättning på den 1899 öppnade Östra Blekinge järnväg. Järnvägen var med andra ord ny när detta kort skickades och bilden måste vara tagen samma år. 1965 kom slutet, då banan lades ner och järnvägen revs upp. Nästan hela sträckan är dock bevarad, genom Bergkvara utgör den gång- och cykelväg och mellan Bergkvara och fram till Torsås är banvallen en slags vandringsled. Stationshuset i Bergkvara finns också kvar som ett av de mer välbevarade stationshusen. Det är idag privatbostad. Till och med de på vykortet nyplanterade träden står kvar, ännu efter mer än 100 år.

Saturday, June 27, 2009

Tre tips till den arkeologiintresserade

Sommaren har slagit till med bravur. Den arkeologiska verksamheten är i full gång. Även inom mitt lilla bevakningsområde händer det en del och den närmaste tiden finns det lite att hämta för den som vill se vad arkeologerna har för sig. Så här kommer tre tips:

1. Vid Köpingsvik på Öland håller Kalmar läns museum just nu på med en riktigt spännande utgrävning. Man har påträffat en gård från tidig medeltid på en plats som heter Prästhagen, inte så långt från Köpings kyrka. Än så länge har arkeologerna undersökt resterna av fem hus, flera brunnar och andra anläggningar. Fynden består av ben, keramik, järnföremål, kammar men också ett silvermynt från Knut Erikssons (död 1196) regering och en piksporre, ett föremål som närmast kan dateras till 11-1200-talen. Speciellt intressant är denna utgrävning eftersom det inte undersökts någon medeltida landsbygdsbebyggelse tidigare på Öland och med något enstaka undantag knappt heller på fastlandssidan. Ja överlag är sådana boplatser allt annat än vardagsmat. Lite mer om utgrävningen så här långt kan man läsa på länsmuseets arkeologiblogg. Med tiden kommer jag själv att följa upp detta arbete.

Hur som hellst. Den som vill besöka utgrävningen i prästhagen kan göra det antingen på tisdag (30 juni) klockan 19:00 då det hålls visning. Dagen därpå, onsdag (1 juli) är det "öppet hus" på grävplatsen mellan klockan 10:00 och 14:00. Då hålls visningar och man kan även få prova på att gräva själv. Lite mer info finns här. Missa inte att besöka denna plats om du har möjlighet!

2. Den 8 juli klockan 18:00 kan man höra ett föredrag om runstenar i Hossmo kyrka. Runstenarnas teologi heter föredraget och föredragshållaren heter Henrik Williams. Han är professor i nordiska språk vid Uppsala universitet. Williams har tidigare bl a arbetat med Möres runinskrifter.

3. 1600-talsstaden på Kvarnholmen i Kalmar (dagens Kalmar centrum) har också fått sin första(?) riktigt stora stadsgrävning. Anledningen är att Länsförsäkringar i Kalmar län planerar att bygga ett nytt huvudkontor i kvarteret Mästaren mellan Norra Långgatan och Fiskaregatan. Sju hela och två halva stadstomter ska få sin historia kartlagd arkeologiskt från stadens grundande 1645 (beslut om stadens flytt fattades 1640) och framåt. Den här gången är det Riksantikvariämbetets arkeologer på UV-öst som står för grävverksamheten. Och de har även haft den goda smaken att starta en alldeles äkta blogg med kommentarsfunktion och allt där man kan följa arbetet som pågår under hela sommaren,Kvarnholmen, kv. Mästaren heter den.

För den som inte nöjer sig med en hemsida och en blogg så kan man besöka de regelbundna visningar av grävningen som hålls för alla intresserade varje vecka under fältarbetstiden. Tiderna man ska passa är tisdagar och torsdagar klockan 12:00 och onsdagar klockan 17:00.

Missa inte dessa tillfällen ocm du har möjlighet att närvara!

Thursday, June 25, 2009

Silverskatt hittad på Öland

Det var länge sedan det hittades någon silverskatt i Kalmarsundsområdet. Men nu har man hittat en på Öland. En ganska rejäl sådan också. Skatten påträffades av en lantbrukare i Skedstad (Bredsätra socken). Ett mynt ledde arkeologerna Jan-Henrik Fallgren och Mats Blomé att med metalldetektor lokalisera fyndet. Tidningen Barometern rapporterar att fyndet bestod av ca 1000 mynt av arabiskt, engelskt och tyskt ursprung. Ett mynt var dessutom från Indien, vilket är närmast unikt i svenska skattfynd. Ytterligare ett mynt är präglat i Sigtuna. I fyndet ingick också en del så kallat bitsilver i form av sönderdelade smycken. Jag har inte sett någon direkt datering av fyndet, men av bilder och information om mynten att döma torde det röra sig om ett fynd från 1000-talet.

Tidigare har man undersökt en boplats från mellersta järnåldern i Skedstad, då bl a depåer med ämnesjärn och bitguld hittades. En boplats från vikingatid - tidig medeltid är känd från närbelägna Gåtebo. Från gåtebo kommer också det välkända Gåtebokorset, ett krucifix med kedja i silver från 1000-talet. Nere vid kusten återfinner man slutligen den medeltida hamn och handelsplatsen Sikavarp och Kapelludden.

Framkommer någon ny information om skattfyndet kommer jag att presentera den här på bloggen. Tillsvidare kan man se ett inslag från Smålandsnytt för att få en uppfattning om hur fyndet ser ut.

Sunday, June 07, 2009

På val-dagen



I gamla kyrkors skrymslen och vrår kan man finna både det ena och det andra som blivit undanstoppat genom åren. Och vilket föremål passar väl bättre att presentera idag på själva valdagen än det jag nu i korthet ska berätta om?

I markvåningen ("källaren") i Halltorps kyrka hänger på väggen ett väldigt revben som enligt något sakkunnigt utlåtande ska komma från en val, en Kaskelottval om jag inte mins helt tokigt. Vad gör ett sådnat ben i källaren på en av Möres gamla medeltidskyrkor? Det har framförts två förklaringar:

Den ena bygger på ett gammalt rykte som gör gällande att det har hittats i en mosse, "Rödmossen", ganska nära ett torp med det något udda namnet Valbygget. Platsen ligger dock nästan en halvmil från kusten så om det kommer från en på naturliga vägar strandad val så måste det vara ett rejält gammalt ben, åtminstone från en äldre del av stenåldern. Det skulle möjligen också kunna ha förts till platsen av människor som någon form av offer eller dylikt. Tyvärr finns det ingen datering av benet så det går inte att avgöra hur mycket det ligger i detta rykte.

En annan hypotes gör gällande att benet kommit till trakten genom den så kallade Vega-expeditionen som 1876 - 1879 gick till Sibiriens kuster. Flera besättningsmän på Vega kom från Södra Möre. I expeditionen deltog också en rad vetenskapsmän, bl a en zoolog, och stora mängder ben från bl a valar fördes hem till Sverige och hamnade på olika muséer. Att besättningsmedlemmarna kan ha fått med sig en eller annan souvenir är väl inte helt omöjligt.

Ett märkligt föremål är det i alla fall att få syn på för den som träder ner i den gamla källaren (för övrigt ett av Smålands mest spännande rum, men det är en annan hsitoria). Och man kan väl kanske hoppas att valbenet någon gång får en daterings så att frågan kan komma lite närmare sin lösning.

------------------------------------

Och så ska jag ju inte missa att berätta om ett riktigt höjdarfynd från Oskarshamn. Lokaltidningarna rapporterar om att en privatperson råkade gräva upp ett intakt bronsålderssvärd på en villatomt i staden ( Se här ). Kikar in hos min kollega på bloggen Misterhultaren ocg hittar mer information och ett par bilder. Det är ett underbart välbevarat svärd från bronsålderns period IV, 1100-900 f Kr, 57,2 cm långt. Sådana här fynd är allt annat än vardagsmat och antalet liknande fynd i modern tid lär vara lätträknade. Kul också med tanke på att områdena kring Oskarshamn väldigt sällan är på den arkeologiska tapeten. Men nu kan man vara säker på att Oskarshamn kommer att väcka viss uppståndelse bland arkeologer den närmaste tiden!

Svärdet: bild lånad från Misterhultaren, foto: C. Hjelm.

Saturday, June 06, 2009

Svenskt?


6 juni. Sveriges nationaldag. Men vad är det egentligen som är svenskt? Regn, 15 grader varmt, camping. Svensk sommar. Det känns på något sätt väldigt - svenskt. Nästan så att det borde k-märkas...

Monday, May 18, 2009

Arkeolog - varför?

Och du som under titlars klang
din tiggarstav förgyllt vart år.
Men knappast har trots all din rang
en skilling till din bår
( C. M. Bellman - Så lunka vi så småningom)

Jag har slutligen nått fram till mitt hundrade inlägg här på Ahimkar. Och vad ska man ägna detta "jubileumsinlägg" åt? Tja, varför inte åt frågan om varför jag egentligen blev arkeolog? Varför sitter jag alls här och skriver idag? För de stora pengarna? Nej. För karriärsmöjligheterna? Definitivt inte. För de många arbetstillfällerna? Knappast. Så varför?

Låt oss ta det från början. Så långt minnet räcker. Det blir en färd tillbak till tiden kring mitten av 80-talet. Mitt stora intresse för tåg och bussar hade fått en allvarlig konkurrent i form av dinosarier. Jag tror det började med en liten bok inhandlad på marknad i Borensberg. Kanske var det 1984 eller 1985. Och jag lärde mig att dinosaurieskelett och fossiler var något som forskar grävde och hackade fram i jord och klippor. Så det var dinosaurier som gällde i några år, ända till jag hittade en gammal rostig tvåöring på skolgården i Bergkvara. Jag hade i samma veva läst en serie med Kalle Anka som myntsamlare och visste att gamla mynt kunde vara värdefulla. Min förhoppning grusades snart men ett intresse för gamla mynt var väckt. Och mynt är i högsta grad bärare av hisroria såväl i formen av ting som text som bilder. Mitt intresse styrdes över från dinosarier till människans historia och snart nog till arkeologin. Någon stans i tidigaste tonåringen började jag lite smått att traska runt på åkrarna för att hitta flinta. Jag gjorde några fynd och jag var fast för alltid. Arkeologin blev min ständiga följeslagare.

När det så var dags att välja riktning i livet var det aldrig tal om annat än att söka sig till högskolan för att skaffa en arkeologiutbildning. Sju års universitetsstudier blev det. Sju lyckliga, lyckliga år. En utbildning som för mig personligen varit oerhört berikande, men som karriär- och arbetsmarknadsmässigt i stort sett inte är värd någonting. Samhället investerade sju års utbildning i mig. Men sedan satte samma samhälle stopp. Att få ett jobb som arkeolog är ungefär lika enkelt som att bygga om en rostig gräsklippare till den första rymdfarkost som tar människan till Mars. Eller nåt. Så vad jag kan göra nu är att pyssla med arkeologin någon slags blygsam frilans i bästa fall eller som en utbildad amatör i sämsta fall. Men att driva arkeologi utanför de etablerade institutionerna bemösts oftast med hinder och misstänksamhet. En gång var det fint att vara filosogfie magister. Idag är det en titel som nämns nästan med förakt i rösten. Världen är allt en underlig plats. Underbar ja, men underlig. Och skrämmande ibland.

Så varför arkeologi? Varför envisas jag mot alla ods med att kämpa vidare? Det kan sammanfattas i tre punkter:

För att det är fascinerande.

För nyfikenheten

För att det är kul.

Arkeologi är fascinernade på många olika sätt. På ett känslomässigt plan för att kontakten med fornlämningar och föremål, platser och landskap väker en förnimmelse av det en gång levda. Och det hänger samman med nyfikenheten, att förvandla känslan till något mer praktiskt. Till kuskap. Till vetenskap. Nyfikenheten driver mig ständigt att söka svar på frågorna om hur det var för länge sedan. En ständig vilja att veta mer, att bryta ny kunskapsmark. Och att förmedla denna kusnakp. Tror jag att det är viktigt? Nja... Det är inte det som är poängen. Arkeologi är i jämförelse med det mesta som rör vårt samhälle och oss människor helt oviktigt. Vi gör det snarare för att vi har råd, för att vi kan och för att vi vill. Visst, jag tror att tidsperspektiv är oerhört viktigt och jag tror att arkeologin kan skapa ett sådant tidsperspektiv. Ett tidsperspektiv man skulle önska att de ledande krafterna i samhället hade. Politikerna. Media. Så sett kan arkeologin vara viktig. Problemet är bara att de som intresserar sig för arkeologi är så försvinnande få. De flesta klarar sig utmärkt genom livet utan att bry sig om det förflutna eller vägarna till att förstå det. Och så är det ju lite nördigt... inget för det eviga samlandet av status manifesterad i hur cool man är.

Men trots allt det där är det kul. Trots att det inte finns några jobb och ytterst begränsade karrirmöjligheter. Trots att man jobbar i ständig motvind. Trots att ytterst få ser någon samhällsrelevans i det som görs. Trots att den pågående elitiseringen och kommersialiseringen gör det allt svårare att få plats med sina aktiviteter. Trots att jag tycker att Bellmans ord skulle kunna vara en möjlig beskrivning av många arkeologers situation. Trots allt det och mycket mer så finns det som väger upp. Som fascinationen och nyfikenheten. Och de människor man möter på vägen, de som faktiskt uppskattar det man gör eller de som man möter i diskussionen. Och när man faktiskt kommer fram till ny kunskap. Det väger upp med råge och det är därför det är så förbaskat kul! Därför arkeologi!

Varför blev du arkeolog / intresserad av arkeologi?

Saturday, May 09, 2009

Månadens vykort nr 7, Larmgatan i Kalmar

Staden på Kvarnholmen i Kalmar anlades vid mitten av 1600-talet sedan medeltidsstaden borta vid slottet blivit allt för omodern och svårförsvarad. Ett av stadens torg blev Larmtorget och här fanns bl a stadsvakten inkvarterad fram till början av 1800-talet. När järnvägen kom och stationen hamnade i närheten blev Larmtorget ett paradtorg. Förbi Larmtorget löper naturligt nog Larmgatan, en gata vars historia det verkar vara rejält svårt att hitta uppgifter om.

Vykortet ovan föreställer i vart fall just Larmgatan. I förgrunden ser man hörnet Larmgatan - Storgatan med Bröderna Carlssons klädeshandel och de typiska randiga markiser som verkar ha funnits överallt i stan på den tiden. Bilden är tagen kring sekeskiftet, poststämpeln visar att vykortet skickades 1903. Detta är ett av de bättre Kalmar-kort jag har sett. Bildens karaktär av ögonblicksskildring, ett fruset stycke vardag för mer än 100 år sedan gör den till ett underbart historiedokument. Man kan till och med ana hur vädret var den där dagen. De nerfällda markiserna vittnar om solsken och damerna som stretar över gatan med fladdrande kjolar, den ena av den håller även fast hatten på huvudet, berättar att det var blåsigt. De ser båda utt att bära på varsin kappsäck. Kanske de är på väg mot järnvägsstationen?

Kort och gott: gamla vykort när de är som bäst!

Tuesday, May 05, 2009

Söderåkra Hembygdsgille bloggar!

Nu har även Söderåkra Hembygdsgille gett sig ut i "bloggosfären". Det finns inte så många hembygdsföeningar som bloggar vad jag vet. Nu hoppas jag att denna blogg ska bli en någorlunda livaktig plats så att den fyller sin plats och funktion. Meningen är att kunskap ska kunna förmedlas. aktuella aktiviteter presenteras, aktuella ämnen lyftas fram för beskrivning och diskussion. Att hembygdsgillet har insett att det a) är viktigt med förmedling och b) att en blogg är ett utmärkt redskap för den som vill hänga med lite i tiden och nå ut till en presumtiv publik. Jag är stolt över "mina" gubbar (och gummor) i föreningen som visar att alla "hembygdsnissar" verkligen inte är några lätt förvirrade gråhåriga personer som samlar spinnrockar och räknar räfspinnar. Nej, här finns faktiskt vissioner, enagagemang och kunskap förenat i en vilja att ge hembygdsrörelsen en plats i samtiden och i framtiden. Och det tror jag inte är fel alls.

Kommer det att bli bra då? Jo det är klart det kommer - det är ju trots allt jag som är bloggens administratör! (Vilket betyder att det kommer att bli en del arkeologi på bloggen för alla som är intresserade av detta underbara ämne).

Men nog med ohämmad reklam: hur kommer man till bloggen?

Jo det gör man genom att klicka här eller genom att använda bloggens adress: http://soderakrahembygdsgille.blogspot.com . Mycket nöje!

Sunday, May 03, 2009

Årets utomhusföreläsning och en gammal stöt

Så var den avklarade ännu en gång, min årliga utomhusföreläsning för Söderåkra hembygdsgille. Gicke det bra? Svar: ja! Solen sken från en klarblå himmel så som den faktiskt har haft för vana att göra flera år i rad nu. Bara det gör ju sitt till för att hålla humöret uppe. Och det kom dessutom ca 30 åhörare, vilket är ett klart uppsving sen förra året. Jag när en misstanke om att det kan ha med Påbonäs borg att göra - medeltiden är trots allt en av de populäraste perioderna i svensk historia. Spridningen på publikens ålder var dessutom större i år än den har varit tidigare år. De yngsta deltagarna var barn nånstans runt sjuårsålderns gissar jag. De äldsta var så pass gamla att de fick ha stol med sig för att orka ta sig igenom föredraget.


Några av åhörarna lyssnar på vad jag har att berätta om Påbonäs borg (foto: Sven Petersson).

Jag fick ett klart intryck av att evenemanget uppskattades mycket av de flesta. Kanske det var lite svårt att hänga med i svängarna ibland, det kan bli ganska mycket information man hinner klämma in på knappt tre timmar. För de yngsta var jag glad att jag tagit med mig en påse med några flintbitar, för den påsen gjorde succe. Och en igenfylld källare på Påbonäs hade säkert blivit grundligt utgrävd om de fått hållas. Tänk vad kul det är med sten ändå! Jag minns att jag själv var en ivrig stensamlare som barn. Något som var till ohöljt förtret för min faster som en gång försökte tvätta mina byxor...

Om platserna, gravfältet i Påboda och Påbonäs borg ska jag berätta mer längre fram. Det är spännande platser.

Och så träffade jag på en riktigt gammal stöt. I en byggnad som tillhör hembygdsgiller fanns i en spis ett föremål registrerat som en rejält tilltagen mortelstöt. Och vilken mortelstöt sen! Riktigt häftig.


(Foto: förf.)

Nej, det är ju inte en mortelstöt som en och annan nog har insett av bilden. Det är en så kallad lårbensformig slipsten. Den användes för att slipa yxor på under det vi kallar stridsyxetid. Den har en datering till 2800 - 2300 f Kr! Så kan det gå, alla arkeologiska fynd görs inte i jorden. Men jag skulle bra gärna vilja veta var den har hittats.