Tingby än en gång

En av de allra första riktiga arkeologiska utgrävningar jag kom i kontakt med var den i Tingby utanför Kalmar. Det var i slutet av 80-talet och jag var en osnuten mellanstadieelev. Jag minns i alla fall att det ordnades någon slags arkeolgidag då, där man bl a fick prova på att slå flinta. Annars blev Tingby känt för spåren av ett stenåldershus, det då äldsta man dittills påträffat. En sensation på sin tid. Men också en omtvistad sådan. En rekonstruktion av huset byggdes senare upp i närheten av fyndplatsen.

Nu är det dags att återvända till Tingby. Den här gången är det Linnéuniversitet i samarbete med Kalmar läns museum som förlägger en fyra veckors fältkurs i Tingby för att med nya frågor, metoder och insikter förhoppningsvis kunna fördjupa kunskapen om platsen. Det ska bli mycket intressant att följa arbetet och se vad som kommer fram. Mer om detta kan man läsa på Länsmuseets egen blogg där det även finns datum för öppna visningar av grävningarna för den som är intresserad. Jag hoppas man kommer ha den goda smaken att hålla oss uppdaterade om hur arbetet fortskrider.

Det grävs och det bloggas

Fältsäsongen har nu dragit igång på allvar och det märks på bloggar och i lokaltidningar. Här följer några notiser kring pågående arkeologiska utgrävningar av olika dignitet.

Tidningen Östran rapporterade härrom dagen om en utgrävning i Gamla stan i Kalmar, bakom gamla konstmuseet. Området befann sig en gång i de mest centrala delarna av medeltidsstaden. Nu har detaljplaner för kvarteret Valnötsträdet föranlett en förundersökning som utförs av Kalmar läns museum. De fynd som gjorts spänner kronologiskt från 1300-talet fram till 1600-talet. Bland annat har man dokumenterat en väg, rester av ett par källare och fynd av 1300-talskeramik, kakel från 1500-tal och keramik och mynt från 1600-tal.

Länsmuseet utför också en utgrävning vid före detta Persnäsgården i Köpingsvik på Öland. Av en faktamässigt tämligen knapphändig artikel i Östran framgår att man har blottlagt kulturlager och spår av hus. I området har tidigare påträffats lämningar från stenåldern och av en del avbildade fynd i tidningen verkar man också nu gräva bland annat just stenålder. Köpingsvik är annars även välkänt för sina rika lämningar från yngre järnålder och tidig medeltid. På onsdag eftermiddag (1 juni) hålls det visning för allmänheten.

Även i bloggosfären rapporteras det från olika grävprojekt. Detta är bara några få tips ur högen. Arkeologerna på länsmuseet i Jönköping har startat en ny blogg där det (än så länge) är ganska tätt mellan inläggen. Ett trevligt initiativ med intressant innehåll. Intressanta att följa är också en nystartad blogg om ett nytt projekt kring Gamla Uppsala - mytiskt centrum och den ständiga fyndsprutan Uppåkra (utanför Lund).

En av säsongens större arkeologiprojekt pågår för närvarande nere i Blekinge, i området kring Norje - Pukavik, där E 22:an ska byggas ut och få en ny sträckning. I det här fallet har länsstyrelsen i Blekinge givit sig själv enväldigt monopol på all förmedling och lagt munkavle på de grävande institutionerna. Än så länge har det sålunda varit ganska tyst från Blekinge, men det börjar ljusna. Länsstyrelsen har en sida med information om projektet som väl förhoppningsvis kommer att fyllas på allt eftersom fler resultat börjar genereras.

Tittade förbi kvarteret Mästaren i Kalmar

Som jag redan i ett tidigare inlägg nämnt pågår denna sommar en stadsarkeologisk utgrävning i Kalmar. Närmare bestämt vid Norra Långgatan, i kvarteret Mästaren. Staden på Kvarnholmen började byggas 1645 sedan den gamla staden blivit allt för omodern och svår att försvara. Sju hela och två halva stadstomter ska man hinna undersöka. När jag i veckan var nere i Kalmar passade jag på att besöka en av de visningar som hålls för intresserad allmänhet tre gånger i veckan.

Man har i den del som ligger mot Norra Långgatan nu kommit ner till 1600-talets nivåer. Flera grunder till byggnader är frilagda och sakta börjar deras historia klarna. Den som vill veta mer om vad som händer kan besöka Riksantikvariämbetets sida eller projektets blogg. Här nedan några bilder i väntan på tydligare resultat att publicera.

Har borgen i Grisbäck fallit?

"...Arkeologer i backarna står,

gräver och säger att nu är det vår"

Våren har slagit till ordentligt. Och med den börjar arkeologernas grävsäsong ta fart. På fredagen var jag nere i Grisbäck som ligger i sydligaste Möre, vid kusten i Torsås kommun (Söderåkra socken). Här har Kalmar läns museums arkeolog Kenneth Alexandersson under ett par dagar lett en förundersökning vid fornlämningen Raä 283, inför anläggandet av en våtmark. Denna fornlämning är registrerad som en närmast rund borgplatå, 50-60 meter i diameter. Den är belägen invid en tidigare sankmark, nära en liten å och strax väster om Grisbäks by. Man har egentligen inte vetat något om anläggningen. Det finns inte belagd i några skriftliga källor och inga fynd har gjorts som skulle kunnat förse oss med kunskaper. Några försiktiga tolkningar har jag dock hört. Enligt det ena alternativet skulle det kunna ha rört sig om en fornborg från järnålder, i viss mån påminnande om de öländska ringborgarna. Fyndet av en bit av en romartida guldhalsring vid Grisbäcks by har också framhållits i detta sammanhang. Det andra alternativet drar paralleller till medeltida anläggningar som den längre norrut belägna Påbonäs borg, en frälseborg, eller befäst sätesgård, från 1300-talet. Själv skulle jag ha satsat en slant på det senare alternativet. Läget vid sankmarken och formen liksom läget en bit utanför byn påminner om ett sätt att uppföra befästa gårdsanläggningar som vi känner igen från många andra platser. Det har handlat om en symbolisk/statusmarkerande befästning snarare än om en militär.


"Borgplatån" sedd från söder. Till höger skymtar några av sökschakten. (Foto: Förf.).

I dag skulle jag dock inte sätta en slant på något av alternativen. Resultatet från förundersökningen var nämligen helt igenom negativt. Absolut ingenting kunde påvisas som skulle tyda på någon form av bosättning. En tämligen noggrann avsökning med metalldetektor utfördes av en erfaren detekterare i området runt "borgen". Efter inhämtat tillstånd gicks även själva borplatån över i två korslagda rader med metalldetektor. Det mest spännande som påträffades var dock ett par muskötkulor, kanske påminnandes om de många krigen med Danmark som så hårt drabbade dessa gamla gränsbygder. I övrigt påträffades ett materiela med sen datering, bl a bestående av några remsöljor, en knapp och en blysmälta. Den största fyndkategorin bestod av ett ganska ansenligt antal av de torterande kapsyler som var i bruk under 1970- och en bit in på 1980-talet. Det grävdes även ett antal sökschakt med grävmaskin nedanför platån. Dessa var helt tomma på såväl fynd som anläggningar.


En av de muskötkulor som påträffades med metalldetektor (foto förf).

I dag skulle jag dock inte sätta en slant på något av alternativen. Resultatet från förundersökningen var nämligen helt igenom negativt. Absolut ingenting kunde påvisas som skulle tyda på någon form av bosättning. En tämligen noggrann avsökning med metalldetektor utfördes av en erfaren detekterare i området runt "borgen". Efter inhämtat tillstånd gicks även själva borplatån över i två korslagda rader med metalldetektor. Det mest spännande som påträffades var dock ett par muskötkulor, kanske påminnandes om de många krigen med Danmark som så hårt drabbade dessa gamla gränsbygder. I övrigt påträffades ett materiela med sen datering, bl a bestående av några remsöljor, en knapp och en blysmälta. Den största fyndkategorin bestod av ett ganska ansenligt antal av de torterande kapsyler som var i bruk under 1970- och en bit in på 1980-talet. Det grävdes även ett antal sökschakt med grävmaskin nedanför platån. Dessa var helt tomma på såväl fynd som anläggningar.

Hur ska vi då tolka detta? Med stor sannolikhet måste vi avskriva anläggningen som resterna av en borg, men samtidigt kan möjligheten inte helt uteslutas, i vart fall inte förrän man har gjort en utgrävning på själva platån. Ingenting talar dock i nuläget för att det är en borganläggning. Man borde i såfall ha hittat något spår av sådana aktiviteter. Något bränt ben, någon keramikskärva, spår av sot och kol eller något litet föremål borde ha funnits även om anläggningen kan ha haft andra funktioner än vara en bosättning. Platån är ändå av viss ålder, den finns nämligen markerad på storskifteskartan över Grisbäck från 1775. Av beskrivningen framgår att den då brukades som betesmark. På den äldsta kartan över Grisbäck från 1694 finns den däremot inte med, men det kan bero på att den inte ansågs ha något specifikt värde. Kan platån kanske ha något med jordbruksverksamhet att göra, för att inhägna boskap eller liknande? Eller rör det sig om en naturformation? Faktum är att vi inte vet.


Detalj ur storskifteskartan över Grisbäck från 1775. "Borgplatån" synlig som en rund ring med nummer 104 ovanför åkergärdet väster om byn. Grisbäcks by är omnämnd första gången 1406. Den hyste på 1500-talet sex hemman och var en av de större i Söderåkra socken. Dagens by ligger på samma läge som på de historiska kartorna och har säkert gjort så sedan medeltiden.

Det mesta tyder på att bygden här ner har förlorat en borg som nu har fallit för en atack från forskningen. Men man ska kanske samtidigt betänka att även ett negativt resultat är ett resultat. Ett tråkigt sådant, men ändå klargörande. På samma gång som vi ställs inför frågan om vad det är vi ser om det inte är en borg. Sådan är nu en gång arkeologin. Den tar och den ger. Besvarar och väcker nya frågor.

Yngre järnålder vid Vassmolösa

Den yngre järnåldern är ganska svårfångad i Möre, lämningar från denna tid berörs ytterst sällan i samband med arkeologiska undersökningar. Kunskaperna om perioden är därför inte heller så stora.

Genom den nya arkeologisatsningen på Kalmar läns museums hemsida, där man kan få tillgång till digitala rapporter hittade jag dock ett för mig tidigare helt okänt exempel på lämningar från just yngre järnålder. Det gäller en grävning (förundersökning) som länsmuseet genomförde inför tänkt exploatering vid en gård i Vassmolösa. Jag berättade redan i ett tidigare inlägg lite om Vassmolösas historia. Nu kan berättelsen alltså kompletteras med lite ny information.

I Vassmolösa ligger Möres största gravfält (Raä 48) med 140 synliga anläggningar. Det kan dateras till yngre järnålder dels för att gravformerna är de samma som på andra gravfält från samma tid, dels för att en grav har undersökts med fynd av en pilspets, ett fragment av kantbeslaget till en sköld, några spikar och slaggklumpar. Kol och brända ben visar att det har rört sig om en brandgrav. Den undersökning jag ämnar lyfta fram utfördes i nära anslutning till gravfältet.

Sökschaktningar resulterade i fynden av ett antal anläggningar i form av stolphå, odefinierade gropar och ett grophus. Grophuset syntes som en troligen oval (hela anläggningen kunde inte dokumenteras) mörkfärgning med fet jord. En provruta gav fynd av brända och obrända benfragment, kermikskärvor av ett kärl som troligen har varit en enklare bägare för hushållsbruk (son bör dateras till yngre järnålder), samt järnslagg, bl a smidesslagg. I en av de odefinierade groparna påträffades också smidesslagg.

Hur platsen ska tolkas är inte helt säkert, men troligen rör det sig om utkanten av en boplats, kanske ett verkstadsområde eller liknande. Smidesslaggen antyder att det kan ha funnits en smedja på platsen, en del av stolphålen skulle kunna vara från en sådan. Dock behövs utvidgade undersökningar för att se om stolphålen representerar några rekonstruerbara byggnader. För mig ligger det nära till hands att se lämningarna som utkanten av föregångaren till Vassmolösa by, eller det äldsta Vassmolösa om man så vill. Man kan kanske tänka sig en by med ett antal gårdar, i dess utkant fanns ett hantverksområde med en smedja som hörde till byn eller någon av dess gårdar. Här, på en höjd fanns också byns gravfält. Utanför fanns byns odlingsmark.

Historiskt kartöverlägg (detalj) med undersökningsområdet markerat, bebyggelsen i norra delen av Vassmolösa by syns med åkermarken närmast bebyggelsen, därutanför ängs och betesmarker m m (Ur: schulze 2006 - se nedan).

Källa:

Schulze, H. 2006. Vassmolösa 1:3 - kycklingstall på en boplats. Fornlämning RAÄ 48 samt oregistrerad, Vassmolösa 1:3, Ljungby sn, Kalmar kn, Småland. Arkeologisk förundersökning 2000. Nationella rapportprojektet 2006. Kalmar läns museum. Kalmar.

Från arkeologidagen 2008

Ni vet väl vad det är för dag idag? Bortsett från söndagen den 31 augusti. Jo idag är det arkeologidagen. Ett evenemang jag inte haft tillfälle att besöka på många år. Men i år blev det av. Dock inte någonstans vid sundet (Kalmarsund alltså) utan i en helt annan del av Småland. Närmare bestämt i Jönköping. Här pågår för närvarande en stadsgrävning i kvarteret Ansvaret, vid Smedjegatan mitt i centrum. Det är arkeologer från Riksantikvarieämbetet som är i farten inför bygget av ännu en galleria. Föremål för undrsökningen är några stadsgårdar från 1600-talet och framåt, en gång belägna invid Munksjöns strand. Staden på dagens Öster uppfördes sedan den medeltida staden satts i brand och befolkningen fick på kunglig befallning flytta till det nya området vare sig de ville eller inte. Med viljan var det nog lite si och så, för det nya området invid Munksjön, på Sanden som det kallades, var tydligen inte en allt för trevlig plats. Blött och sumpigt. Här kommer jag inte skriva så mycket mer, för information kan man hitta så mycket mer och bättre än vad jag kan åstadkomma på UV:s hemsida och dit hittar man t ex genom att klicka HÄR . Här nedan följer i stället några bilder från dagens evenemang.


Träkistor som staden byggdes upp på.


Det var blött på 1600-talet. Det är blött ännu. Det var nog inte så kul för dem som levde på 1600-talet men det är kul för dagens arkeologer eftersom det leder till att föremål och konstruktioner bevaras mycket bra.


Fynd från grävningen. Keramik, glas och kritpipor hör till de mest frekventa fynden från denna tidsperiod.

Mynt är bra t ex som hjälp för datering. Här ett 1 öre K M (Koppar Mynt) från 1724, F R S betyder Fredricus Rex Sveciae - Fredrik kung av Sverige.

Här någo form av beslag eller så i form av en häst. Samt smutsiga arkeolognävar, men det här till yrket.

Ett kanonbra fynd var detta. En del av en sexpundig kanon. Denna har sannolikt stått på Jönköpings slott, där något en gång gick helt åt skogen och kanonen exploderade. En del följde med sådant som användes som utfyllnadsmassor när den äldsta delen av 1600-talsstaden började byggas. För övrigt är detta fragment det enda som finns kvar av alla de kanoner som en gång funnits på slottet!

(Samtliga foton av förf.).

Stenåldersgrav i Färjestaden

Så har den i Ölandssammanhang numera välkände arkeologen vid Kalmar läns museum, Ludvig Papmehl-Dufay gjort det igen. Grävt fram ett spännande stenåldersfynd. Denna gången är det en flatmarksgrav från senneolitikum (dvs den yngsta delen av stenåldern, ca 2300-1800 f Kr). Graven påträffades i samband med en förundersökning i Färjestaden intill Storgatan, mellan Evedalsvägen och Björnhovdagatan. De första tecknen på en grav var två stenyxor, en skafthålsyxa och en mindre yxa. Sedan avtecknade sig anläggningen som en mörkfärgad yta. Fläckar i jorden kan vara spår efter skelettet och några fynd av vad som tros vara tänder har tillvaratagits. Flatmarksgravar är svåra att upptäcka eftersom de, som namnet antyder, inte har någon markering ovan jord. I det här fallet låg graven dessutom på en oväntad plats i en liten sänka. Ingen senneolitisk flatmarksgrav är tidigare känd på Öland. Allt detta enligt artikel i tidningen Barometern.

Arkeologi och Kalmar nya konstmuseum

Att Kalmars nya konstmuseum nu står klart och invigt är väl knappast någon nyhet. Flera månader har redan passerat och debatten kring detta märkliga byggprojekt har tystnat inför fullbordat faktum. Byggnaden är en svart kubisk historia med stora fönster, enligt dem som på oklara grunder anser sig ha en smak som står över vanliga sketna människors ansedd som mycket vacker. Själv tycker jag byggnaden känns ganska underlig i den miljö den är plasserad, den lummiga stadsparken invid slottet och slottsfjärden - en gång kalmars medeltida hamn. Inte vet jag om den är så vacker heller, men min arkitektoniska smak är ju å andra sidan inte så skolad. Senast jag var i Kalmar var det dessutom knökfullt med bilar inom kilometers radie. Förvisso var det kanske i skuggan av nyhetens behag, men hur det går ihop med dagens nödvändiga krav på miljötänkande kan man undra. Ska man ändå säga något gott så kan man kanske hävda att var tid måste ha rätten att sätta sin prägel på landskapet.

Kalmar nya konstmuseum. (Foto: Åke E:son Lindman).

Kalmar, en av medeltidens absolut viktigaste svenska städer. Det avspeglade sig dock knappast i de maximalt nerbantade arkeologiska utgrävningarna. Exploatör och beslutsfattare gick hand i hand i denna med all rätt starkt kritiserade strävan att gräva fram så lite kunskap om medeltidsstaden som någonsin var möjligt.

I skuggan av det uppmärksammade konstmuseet har länsmuseet presenterat en bok om utgrävningarna. Boken heter "Ur dy, lera och sand. Hamn och bebyggelse från det medeltida Kalmar" och har Kalmar läns museums arkeologer Cecilia Ring och Nicholas Nilsson som redaktörer. Boken är en populärvetenskapligt hållen skapelse där man strävat efter att länka sammar resultaten från de senaste undersökningarna nu inför konstmuseet med tidigare arkeologiska resultat. Det är både bra och nödvändigt. De små gropar man fick tillstånd att gräva skulle nog vara ganska svårförståeliga om man inte kunde se resultaten i ljuset av vad man vetat tidigare.

På det hela taget är det en trevlig och ganska vacker bok. Upplägget betsår av ganska korta kapitel där man försöker ge en så god inblick som möjligt i stadens och hamnens historia, likväl som i vad arkeologer gjort och inte gjort, nu som förr. Kapitlen är ganska korta, de flesta ett par tre sidor. Så värst djuplodande blir det alltså inte av förståliga skäl. För den som inte vet så mycket om Kalmars (arkeologiska) historia säkert en utmärkt introduktion. För den som redan vet en del kanske mest en stunds småmysig läsning. På plussidan bör det framhållas att för den som vill ha mer hårda fakta så finns den arkeologiska slutrapporten bifogad på CD rom-skiva tillsammans med lite annat som fynd- och anläggningslista och lite bilder. Något för alla smaker alltså.

Ur innehållet kan jag lyfta fram att tidsmässigt fann man ingenting som kunde datera stadens existens bortom 1200-talet. Inget som kunde föra diskussionen om stadens ålder vare sig åt det ena eller andra hållet kunde med andra ord uppdagas. Lite modifieringar av gatunätet, ny kunskap om byggnader och om hur stadsmuren varit konstruerad mot sjösidan är andra resultat av betydelse. Olika träkonstruktioner kunde också dokumenteras tack vara de syrefattiga förhållandena i de dyiga lagren. 1297 registrerade fynd som ger en bild av livet i staden från 1200-talet till stadens flytt på 1600-talet tillvaratogs och några av dessa presenteras också i boken. Även en del metoder för att utvinna kunskap presenteras, som dateringsmetoderna C-14 (kol 14) och dendrodateringar. De senare, datering med hjälp av årsringar på trä, kan ge mycket exakta åldersbestämningar. Det äldsta dendroprovet var t ex från ett träd avverkat i juni eller juli månad år 1291. De flesta proverna var från hamnanläggningen av förklarliga skäl, det var ju i anslutning till hamnen som utgrävningarna företogs. Trät kunde i bland också ursprungsbetämmas. Eken som undersöktes var från Småland eller Öland men tallen anser man kom från uppland. Den bestämningen har dock bemötts med viss trovärdig kritik.

Här och var möter man kommentarer i stil med "vi fick bara undersöka en minder del av den, därför vet vi inte...". Kalmar var som sagt en av medeltidens viktigaste svenska städer. Men den är inte en av dem man vet mest om, snarare tvärt om. Att detta, som kunde ha blivit ett storskaligt titthål ner medeltidsstadens historia bara blev ett antal smågropar, att den stora potential en fullvärdig undersökning kunde haft inte utnyttjades, att resultaten blev begränsade istället för de viktigaste i stadens historia, det är inte arkeologernas fel. Nej, arkeologerna har tvivelsutan gjort allt de förmått för att uppnå så goda resultat som möjligt med de små ytor man fick undersöka. Att ännu en fyrkantig byggnad, hur arkitektoniskt förfinad den än må vara, segrat över kulturarv och historia, det är exploatörens och beslutsfattande myndighets ansvar. Eller brist på ansvar, hur man nu vill se det. Personligen hade jag kanske haft en vetenskaplig publikation högre upp på önskelistan, men Ur dy, lera och sand är ändå väl värd sin plats i bokhyllans kalmarsektion.

Mer stenålder på Öland

Ingen sommar utan utgrävningar. Vad som försigår inom det intresseområde som Ahinkar täcker har jag tyvärr inte sett så mycket av ännu i år. Men en utgrävning pågår i alla fall på Runbäcksområdet i Färjestaden på Öland, rapporterar tidningen Östra Småland. Artikeln ger kanske här och var ett visst intryck av att vara författad av en sommarjobbare, men den information man kan få ut är som följer.

Området som ska bebyggas med 25 bostadstomter visade sig efter en arkeologisk utredning i maj förra året gömma en tidigare okänd fornlämning. Nu är det slutundersökning som är på gång. Tre arkeologer från Kalmar läns museum är i full färd med att undersöka ett ca 45ooo kvadratmeter stort område med boplatslämningar. En stor mängd anläggningar i form av bl a stolphål, härdar och kulturlager har dokumenterats. Fynd av bl a pilspetsar och stämpelornerad (?) keramik visar att boplatsen varit i bruk åtminstone under mellanneolitikum, dvs i runda slängar mellan 3000 och 2000 f kr. Andra fynd är flintavfall från redskapstillverkning, slipade fragment från flintyxor, en stenyxa och småredskap, sådant som hör till det vanliga fyndinventariet på en boplats från denna tid.

I det här fallet har man också ägnat sig åt publik verksamhet i form av visningar för allmänheten. Förmedling är och måste vara en viktig del av den arkeologiska verksamheten. Berömvärt av länsmuseet därför att man har visat upp sitt arbete för de intresserade "massorna" - visningarna var tydligen populära med uppåt hundra deltagare. I sinom tid lär det dyka upp en rapport från grävningen. Den ser jag med spänning fram emot.

Arkeologi man minns

Året var 1991. Det är inte så mycket jag mins som kan knytas specifikt till detta år. Jag minns att årets familjesemester var förlagd till Stockholm. Jag minns afficherna med reklam för Robin Hood Prince of Thives som jag längtansfullt sneglade på. Redan då stod medeltiden högt i kurs i mitt unga tonårshjärta. 1991 var också året för den (ö)kända klassresna till Bornholm. En händelse som föranledde flera av oss elever i dåvarande klass 8c att testa de liberala alkohollgarna i Danmark. Det var rent märkvärdigt hur sjuka av "hemlängtan" somliga var den första natten....

Men 1991 var också året då jag för första gången deltog i en arkeologisk undersökning. Det drog så sakteliga mot höst det året. Det var med stor spänning jag den första morgonen trängde mig ner på sätet i bussen mot Kalmar omgiven av stora (och en litenn aning läskiga?) gymnasieelever. Klev av i Ljungbyholm och promenerade bort till Ljungby kyrka med sin inmurade runsten (en av fem kända i Möre). Jag hade fått min dröm uppfylld och skulle få praoa i 2 veckor på Kalmar läns museum. Och strax utanför kyrkogården grävdes det vid denna tid en boplats under ledning av Mats Blomé (se bilden ovan).

Boplatsen (Raä 349, Ljungby socken) ansågs vara från äldre stenålder, huvudsakligen. Och fynden vi gjorde gav visst stöd åt det. Jag minns bl a en skivskrapa och en mikrolit. Bitvis också ganska gott om flinta varvat med porfyr och lite kvarts. Diverse anläggningar i form av härdar och kokgropar, kulturlager samt resterna av en brandgrav i form av ett lager brända ben. Det var två roliga veckor det där. Och det gav verkligen blodad tand, stärkte mig i min ambition att en dag bli en utövande arkeolog på någon nivå. Och utbildning blev det. I sju år. Men så mycket utövande har det tyvärr inte blivit. Sorgligt nog. För närvarande har jag dock lite då och då nytta av min kompetens i samband med föredragshållande, artikelskrivande och en del samarbeten med lokala föreningar. Det senare ska förhoppningsvis resultera i att några projektideer till slut i någon form kan bli verklighet. Men att driva arkeologiska projekt utanför de etablerade institutionerna i Sverige är förvisso en lång och krokig vandring i ständig motvind.

Boplatsen i Ljungbyholm då? Vad blev det av den? Tyvärr verkar det inte ha färdigställts någon rapport över undersökningen, så några resultat kan jag dessvärre inte förmedla. Undersökningen är inte ens nämnd i Fornminnesregistret. Men om någon på Länsmuseet till äventyrs läser detta och vet något om vad som hände sen så tar jag med stor tacksamhet och glädje emot all information som kan fås...

Hur som hellst. Det är ett härligt minne, min första utgrävning. Och det är en inte helt obetydlig anledning till varför Du just nu kan sitta och läsa på den här bloggen!

Från en nyligen avslutad utgrävning i Resmo på Öland

Som jag vid några tillfällen berättat har under det senaste året flera utgrävningar givit spännande fynd från stenåldern på Öland. Nyligen avslutades ännu en intressant utgrävning vid Resmo på södra Öland. Idag gästbloggar undersökningens grävledare, Ludvig Papmehl-Dufay, arkeolog vid Kalmar läns museum om resultaten i ett inlägg som jag har den stora glädjen att få presentera här nedan:

--------------------------------------------

Som inbiten stenåldersarkeolog och Ölands-disputerad är det väldigt roligt att jobba i Kalmar län. Ännu mer smaskigt blir det när man hittar, och får möjlighet att undersöka, en fyndrik tidigneolitisk trattbägarboplats i Resmo på sydvästra Öland. Just det här har jag haft nöjet att få uppleva under de senaste par månaderna.

Boplatsen upptäcktes under slutet av februari i samband med en förundersökning inför planerad villabebyggelse. Platsen i fråga är belägen i en västsluttning upp mot landborgen, på ca 37-41 m ö h ungefär 400 m NV om Resmo kyrka och 250 m NV om den nordligaste av de fyra megalitgravarna i området. Det faktum att en dös och tre gånggrifter finns på Öland, alla dessutom i Resmo socken och tre av dem tätt samlade i Mysinge några km söder om kyrkan, har allt sedan den sydligaste graven undersöktes för precis 100 år sedan (se T J Arne i Fornvännen 1909) varit föremål för mycket diskussion om inflytande från danskt och skånskt håll i samband med jordbrukets introduktion i området. I samband med länsmuseets stora stenåldersinventering på Öland under 1990-talet påträffades ett mycket stort antal förmodade boplatser, inte minst i Mörbylångadalen nedanför megalitgravarna. På ett flertal av platserna påträffades slipade flintavslag och yxfragment, vilka antydde en samtidighet mellan boplatserna och megalitgravarna. Tills för några veckor sedan hade emellertid ingen mer omfattande arkeologisk undersökning utförts av en trattbägarboplats på Öland, vilket gör resultaten från den här aktuella undersökningen mycket intressanta.

Förundersökningen kunde i nordöstra hörnet av området påvisa ett fyndrikt kulturlager innehållandes flinta, brända ben och stora mängder keramik, den senare karaktäriserad av snördekorerade trattbägare. På de västra delarna av undersökningsområdet, till synes rumsligt avskiljt från det fyndrika kulturlagret, framkom anläggningar och kulturlager av helt annan karaktär och som inledningsvis förmodades vara yngre än neolitikum. Anläggningarna utgjordes här av stora gropar, några stolphål och en härd. Längst i väster fanns dessutom ett kulturlager innehållandes ytterst få fynd av flinta och keramik. Inga typologiskt daterbara fynd framkom i områdets västra del under förundersökningen.

Inför slutundersökningen gjordes i samråd med länsstyrelsen bedömningen att störst kunskapspotential låg i de tidigneolitiska lämningarna, inte minst med tanke på relationen till omgivande lämningar. På de västra lägre belägna delarna av området var strategin att bana av kring de mest anläggningstäta områdena samt mäta in och snitta ett urval anläggningar, medan det neolitiska kulturlagret i nordöst skulle banas av och avgränsas, undersökas med provrutor och slutligen schaktas bort i syfte att få fram underliggande anläggningar.


Kulturlagret i nordöst sett från söder

Kulturlagret i nordöst visade sig vara mycket fyndrikt, omkring 0,1-0,25 m tjockt och innehålla framförallt stora mängder homogent formgiven trattbägarkeramik, nästan uteslutande dekorerad med snörintryck under mynningen. Typologiskt bör denna keramik kunna dateras till tidigneolitikums andra hälft (ca 3600-3300 f Kr), kanske även delar av den första. Flintan domineras av sydskandinavisk flinta, och innefattar bland annat ett antal fragment av slipade yxor, ett par skrapor samt en tvärpil.


Fragment av slipad flintyxa

Anläggningarna och kulturlagret på de lägre liggande delarna i väst visade sig vara mer intressanta och kluriga än vad som först verkade vara fallet. Stora gropar på rad, med ordentliga härdar intill liksom spridda stolphål och generellt sett få fynd –det var inte lätt att bena ut vad som hänt på platsen och när. Först mot mitten av sista veckan dök de första daterbara fynden upp, i form av stora mängder snördekorerad trattbägarkeramik i en av de stora groparna. Formgivningen är identisk med den som är rikligt representerad i kulturlagret i nordöst, vilket tyder på att lämningarna i hela området troligen ska betraktas som samtida trots sina markanta olikheter i karaktär och innehåll.


Snördekorerad trattbägarkeramik, preliminärt daterad till TNII

I samma stora grop påträffades även fyra kindtänder av ko, vilket om den typologiska och kontextuella dateringen stämmer utgör de äldsta fynden av nötboskap i Kalmar län så långt.

Tänderna från Kalmar läns kanske äldsta ko penslas fram

I ytterligare en anläggning på den västra ytan hittades snördekorerad trattbägarkeramik, och under inomhusarbetet är det nu en stor utmaning att klura ut vad de sinsemellan mycket olikartade, men av allt att döma samtida, ytorna inom området representerar.

Under två dagar i början av grävningen hade vi besök av Sveriges television, som filmade inför ett halvtimmesprogram om TRB och GRK (once in a lifetime!) som ska sändas i Vetenskapsmagasinet den 6e maj. Håll utkik!

Sveriges Television på besök i Resmo

Väl mött,

Ludde Papmehl-Dufay

Kalmar läns äldsta grav?

Under en arkeologisk förundersökning vid Köpingsvik på Öland har Kalmar läns museums arkeologer påträffat en grav som tros vara den äldsta som har hittats i Kalmar län, rapporterar lokaltidningarna Barometern och Östran idag (2007-09-25). Enligt arkeolog Ludvig Papmehl-Dufay kan man med ledning av underökningens resultat sluta sig till att graven är mins 6000 år gammal. Vad dessa "resultat" består av framgår däremot inte. Skelettet som var i ganska dåligt skick har transporterats till Länsmuseet i Kalmar där det ska konserveras och analyseras.

Den enda säkra gravgåva som påträffades var en flintskrapa placerad vid skelettets vänstra armbåge. Den döde hade lagts på rygg i graven med benen lätt böjda och med korslagda fötter. Den vänstra armen låg längs med sidan och den andra var lagd över magen.

Den äldsta grav man tidigare känt till var just omkring 6000 år gammal (dvs från övergången mellan äldre och yngre stenålder) och påträffades också på Öland, vid Alby 1970. Nu hoppas man att den "nya" graven ska vara betydligt äldre och ge ny viktig kunskap om Ölands äldre stenålder.

Se tidningsartiklarna med bilder HÄR och HÄR .

Tillägg 2007-09-26: De resultat som nämns ovan utan förklaring har idag fått sin förklaring. Ludvig (nämnde arkeolog) berättar i en kommentar att anledningen till att graven antas vara misnt 6000 år gammal är att den överlagrades av ett kulturlager. I detta lager påträffades pilspetsar, så kallade tvärpilar. Dateringen av tvärpilar är i och för sig en aning vag i Kalmarsundsregionen, sydskandinaviska typologier för tvärpilar är t ex inte tillämbara här. Men det bör ändå betyda att kulturlagret hamnar i tiden runt 4000 f Kr och att graven således måste vara äldre än så. Tack 'Ludde' för informationen!

Dendrodateringar från Stadsparken i Kalmar

De dendrokronologiska analyserna från utgrävningarna inför det nya konstmuseet i Stadsparken i Kalmar är nu klara, rapporteras från Kalmar läns museum. Proverna togs i höstas i det medeltida hamnområdet invid stadsmuren. Samnlagt 53 prover har analyserats vid kvartärgeologiska avdelningen vid Lunds universitet.

En dendrodatering går till så att man räknar och jämför årsringarna på trät. Årsringarn kan liknas vid ett slags fingeravtryck. Deras utseende varierar med de klimatfårhållanden som rådde där trädet växte vid en viss tidpunkt. Genom dessa variationer kan man veta att en viss årsring såg ut på ett visst sätt ett visst år. I dag har forskningen tillgång till många prover och långa kronologiska sekvenser av årsringar. I dessa sekvenser kan man passa in ett nytt prov och på såvis ofta erhålla en god datering.

Resultaten då? Träproverna från Stadsparken visade att man främst använt Ek och en del Tall i byggnadskonstruktionerna. Ekvirket kom från träd fällda i Småland och på Öland medan tallvirket kom från träd importerade från Uppland. De flesta träden var mellan 75 och 100 år gamla då de fälldes.

De tidigaste dateringarna är från mitten av 1200-talet. Den största mängden dateringar ligger runt sekelskiftet 1300, därefter finns enstaka dateringar fram till 1370. Enligt de preliminära tolkningarna representerar de tidigaste dateringarna en period då staden är under uppbyggnad. Kalmar som stad anses grundad omkring 1200. Dateringarna från sekelskiftet 1300 representerar byggandet av en träkista i hamnen, som förmodligen har med någon slags byggnadskonstruktion att göra. Dateringar från mitten av 1300-talet tycks ha med byggandet av stadsmyuren mot sjösidan att göra. Det skulle förlägga uppförandet av Sjömuren ca 50 år tidigare än vad man hittills antagit.

Tolkningarna är än så länge preliminära och kortfattade. När dessa så småningom kan jämföras med övriga resultat från undersökningarna och sättas in i olika sammanhang kan såväl utförligare tolkningar som en del modifieringar vara att vänta.

Källa: http://www.kulturarvsportalen.se/web-content/stadsparken/pages/dendro.html

Konsten att bygga bort sin historia

Kalmar var under medeltiden en av Sveriges viktigaste städer. Staden anses ha anlagts omkring år 1200 och kom att bli en av två svenska städer som försågs med ringmur (eller tre, men Visby tillhörde under långa tider Danmark). Vid staden växte det starka kungliga fästet Kalmar slott upp och aktiviteterna kring den medeltida hamnen "Kättilen" (nu Slottsfjärden) var livliga. Staden fick stor betydels såväl som handelsort och försvarspunkt som i det politiska spelet. För att bara nämna något.















Del av rekonstruktionsförslag till medeltidsstadens utseende. Här vid den del där konstmuseet ska byggas.

Arkeologiskt sett är medeltidsstaden Kalmar ganska dåligt känd. Till stor del beror det på att stadens centrum på 1600-talet flyttades till sitt nuvarande läge på Kvarnholmen. Exploateringstrycket på det medeltida stadsområdet har därmed varit mycket lågt och det har medfört att stora delar av kulturlagren ligger kvar orörda - och outforskade. Några få lite större utgrävningar har visserligen gjorts, men inga i modern tid.

För något år sedan blev planerna på ett nytt konstmuseum i Kalmar verklighet. Bygget blev snabbt ett kommunalt prestigeprojekt. Konstmuséet, som kommer att formen av en svart, stor och fyrkantig låda, skall byggas i Stadsparken, rakt över stadens medeltida hamnområde. Vän av ordning förväntar sig nu naturligtivis en ordentlig arkeologisk undersökning, speciellt med tanke på vilken enorm vetenskaplig potential en sådan skulle ha och då Kalmar är en av Sveriges bäst bevarade medeltidsstäder under mark Men bygget av konstmuseet blev dessvärre ett nederlag för vän av ordning.

Kommunen har visat en kompakt oförsåelse för det arkeologiska arbetet. Bygget av konstmuseet kostar åtskillaga miljoner och de kostnaderna är tydligen inget problem. Att de redan har fördubblats har i vilket fall inte mött några hinder. Att utgrävningarna inte har fått överskrida sin från början snåla budget har däremot varit mycket viktigt. Endast efter en stark folklig opinion valde kommunen att bekosta 12 kvadratmeter utöver de fåtal kvadratmeter som från början ansågs tillräckliga. Museet kommer att ta en yta av ca 400 kvadratmeter i anspråk. Genom att påla grunden för byggnaden har man kunnat kringå kraven på fullständig arkeologisk undersökning. Kommunen menar att man härigenom "bevarar" fynd och kulturlager åt eftervärlden.

I realiteten handlar det naturligtvis om att spara pengar. Ingen vet egentligen hur metoden att "bygga ovanpå" fornlämningar egentligen på längre sikt kommer att påverka lämningarna. T ex kan kulturlagren under byggnaden komma att torka ut vilket medför att organsika material förstörs. I det specifika fallet kommer pålningen tydligen inte ske på det "skonsamma" sätt som det talats om och kablar skall grävas ned med negativ påverkan på lagren som följd. Därutöver kommer vi att ha ett visserligen delvis "bevarat" kulturlager, men dess värde kan ingen ha någon nytta av då det för oöverskådlig framtid kommer att täckas av museibyggnaden. Kulturminneslagens bestämmelser om att fornlämningar inte för övertäckas verkar dock allmänt allt mer luckras upp. Konstmusset i Kalmar är inte den enda byggnad som uppförs på svenska medeltida stadslämningar. Samma sak sker t ex i Lund, där ett besökcenter till domkyrkan ska byggas. De bevarandefundamentalistiska länsstyrelser som härskar över landests kulturmiljöer verkar okritiskt köpa de fagra löftena om kulturlager och fynd "bevarade" åt eftervärlden. Samtiden är något som helt döms ut.

Beslutet om utgrävningarna i Kalmar fattades av länsstyrelsen i Kronobergs län, detta för att undvika en jävssituation. Länsantikvarien i Kronoberg har helt gått Kalmar kommun till mötes istället för att värna de kulturhistoriska värdena. Belsutet blev sedan det fattades liggande hos länsstyrelsen i Kalmar och nådde inte riksantikvarieämbetet förrän överklagandetiden gått ut. Man kan undra om det hade blivit annorlunda om beslutet tagits av en länsstyrelse med vana av stadsarkeologi och historisk arkeologi?

På 1950- och -60-talen raserades många svenska stadskärnor av oförstående, prestigehungriga kommunpolitiker. Besluten fattades ofta utan hänsyn till allmänhetens synpunkter, demokratin var på sina håll i praktiken satt ur spel. Nu är det hösten 2006 och man förväntar sig att världen har gått framåt på 40-50 år. Dåtidens beslutsfattare är i dag i allmänhet ganska bespottade för sina gärningars skull. Ska det dröja 40-50 år till innan vi inser vad som sker med våra kulturhistoriska lämningar idag?

PS: Kalmar läns museum kommer säkert att göra ett bra jobb med det material de starkt begränsade utgrävningarna ändå gav. För med information om resultaten av dessa undersökningar rekomenderas ett besök på länsmuseets hemsida. Länk finns till höger under rubriken "Links". DS.