Mer stenålder på Öland

Ingen sommar utan utgrävningar. Vad som försigår inom det intresseområde som Ahinkar täcker har jag tyvärr inte sett så mycket av ännu i år. Men en utgrävning pågår i alla fall på Runbäcksområdet i Färjestaden på Öland, rapporterar tidningen Östra Småland. Artikeln ger kanske här och var ett visst intryck av att vara författad av en sommarjobbare, men den information man kan få ut är som följer.

Området som ska bebyggas med 25 bostadstomter visade sig efter en arkeologisk utredning i maj förra året gömma en tidigare okänd fornlämning. Nu är det slutundersökning som är på gång. Tre arkeologer från Kalmar läns museum är i full färd med att undersöka ett ca 45ooo kvadratmeter stort område med boplatslämningar. En stor mängd anläggningar i form av bl a stolphål, härdar och kulturlager har dokumenterats. Fynd av bl a pilspetsar och stämpelornerad (?) keramik visar att boplatsen varit i bruk åtminstone under mellanneolitikum, dvs i runda slängar mellan 3000 och 2000 f kr. Andra fynd är flintavfall från redskapstillverkning, slipade fragment från flintyxor, en stenyxa och småredskap, sådant som hör till det vanliga fyndinventariet på en boplats från denna tid.

I det här fallet har man också ägnat sig åt publik verksamhet i form av visningar för allmänheten. Förmedling är och måste vara en viktig del av den arkeologiska verksamheten. Berömvärt av länsmuseet därför att man har visat upp sitt arbete för de intresserade "massorna" - visningarna var tydligen populära med uppåt hundra deltagare. I sinom tid lär det dyka upp en rapport från grävningen. Den ser jag med spänning fram emot.

Arkeologi man minns

Året var 1991. Det är inte så mycket jag mins som kan knytas specifikt till detta år. Jag minns att årets familjesemester var förlagd till Stockholm. Jag minns afficherna med reklam för Robin Hood Prince of Thives som jag längtansfullt sneglade på. Redan då stod medeltiden högt i kurs i mitt unga tonårshjärta. 1991 var också året för den (ö)kända klassresna till Bornholm. En händelse som föranledde flera av oss elever i dåvarande klass 8c att testa de liberala alkohollgarna i Danmark. Det var rent märkvärdigt hur sjuka av "hemlängtan" somliga var den första natten....

Men 1991 var också året då jag för första gången deltog i en arkeologisk undersökning. Det drog så sakteliga mot höst det året. Det var med stor spänning jag den första morgonen trängde mig ner på sätet i bussen mot Kalmar omgiven av stora (och en litenn aning läskiga?) gymnasieelever. Klev av i Ljungbyholm och promenerade bort till Ljungby kyrka med sin inmurade runsten (en av fem kända i Möre). Jag hade fått min dröm uppfylld och skulle få praoa i 2 veckor på Kalmar läns museum. Och strax utanför kyrkogården grävdes det vid denna tid en boplats under ledning av Mats Blomé (se bilden ovan).

Boplatsen (Raä 349, Ljungby socken) ansågs vara från äldre stenålder, huvudsakligen. Och fynden vi gjorde gav visst stöd åt det. Jag minns bl a en skivskrapa och en mikrolit. Bitvis också ganska gott om flinta varvat med porfyr och lite kvarts. Diverse anläggningar i form av härdar och kokgropar, kulturlager samt resterna av en brandgrav i form av ett lager brända ben. Det var två roliga veckor det där. Och det gav verkligen blodad tand, stärkte mig i min ambition att en dag bli en utövande arkeolog på någon nivå. Och utbildning blev det. I sju år. Men så mycket utövande har det tyvärr inte blivit. Sorgligt nog. För närvarande har jag dock lite då och då nytta av min kompetens i samband med föredragshållande, artikelskrivande och en del samarbeten med lokala föreningar. Det senare ska förhoppningsvis resultera i att några projektideer till slut i någon form kan bli verklighet. Men att driva arkeologiska projekt utanför de etablerade institutionerna i Sverige är förvisso en lång och krokig vandring i ständig motvind.

Boplatsen i Ljungbyholm då? Vad blev det av den? Tyvärr verkar det inte ha färdigställts någon rapport över undersökningen, så några resultat kan jag dessvärre inte förmedla. Undersökningen är inte ens nämnd i Fornminnesregistret. Men om någon på Länsmuseet till äventyrs läser detta och vet något om vad som hände sen så tar jag med stor tacksamhet och glädje emot all information som kan fås...

Hur som hellst. Det är ett härligt minne, min första utgrävning. Och det är en inte helt obetydlig anledning till varför Du just nu kan sitta och läsa på den här bloggen!

Från en nyligen avslutad utgrävning i Resmo på Öland

Som jag vid några tillfällen berättat har under det senaste året flera utgrävningar givit spännande fynd från stenåldern på Öland. Nyligen avslutades ännu en intressant utgrävning vid Resmo på södra Öland. Idag gästbloggar undersökningens grävledare, Ludvig Papmehl-Dufay, arkeolog vid Kalmar läns museum om resultaten i ett inlägg som jag har den stora glädjen att få presentera här nedan:

--------------------------------------------

Som inbiten stenåldersarkeolog och Ölands-disputerad är det väldigt roligt att jobba i Kalmar län. Ännu mer smaskigt blir det när man hittar, och får möjlighet att undersöka, en fyndrik tidigneolitisk trattbägarboplats i Resmo på sydvästra Öland. Just det här har jag haft nöjet att få uppleva under de senaste par månaderna.

Boplatsen upptäcktes under slutet av februari i samband med en förundersökning inför planerad villabebyggelse. Platsen i fråga är belägen i en västsluttning upp mot landborgen, på ca 37-41 m ö h ungefär 400 m NV om Resmo kyrka och 250 m NV om den nordligaste av de fyra megalitgravarna i området. Det faktum att en dös och tre gånggrifter finns på Öland, alla dessutom i Resmo socken och tre av dem tätt samlade i Mysinge några km söder om kyrkan, har allt sedan den sydligaste graven undersöktes för precis 100 år sedan (se T J Arne i Fornvännen 1909) varit föremål för mycket diskussion om inflytande från danskt och skånskt håll i samband med jordbrukets introduktion i området. I samband med länsmuseets stora stenåldersinventering på Öland under 1990-talet påträffades ett mycket stort antal förmodade boplatser, inte minst i Mörbylångadalen nedanför megalitgravarna. På ett flertal av platserna påträffades slipade flintavslag och yxfragment, vilka antydde en samtidighet mellan boplatserna och megalitgravarna. Tills för några veckor sedan hade emellertid ingen mer omfattande arkeologisk undersökning utförts av en trattbägarboplats på Öland, vilket gör resultaten från den här aktuella undersökningen mycket intressanta.

Förundersökningen kunde i nordöstra hörnet av området påvisa ett fyndrikt kulturlager innehållandes flinta, brända ben och stora mängder keramik, den senare karaktäriserad av snördekorerade trattbägare. På de västra delarna av undersökningsområdet, till synes rumsligt avskiljt från det fyndrika kulturlagret, framkom anläggningar och kulturlager av helt annan karaktär och som inledningsvis förmodades vara yngre än neolitikum. Anläggningarna utgjordes här av stora gropar, några stolphål och en härd. Längst i väster fanns dessutom ett kulturlager innehållandes ytterst få fynd av flinta och keramik. Inga typologiskt daterbara fynd framkom i områdets västra del under förundersökningen.

Inför slutundersökningen gjordes i samråd med länsstyrelsen bedömningen att störst kunskapspotential låg i de tidigneolitiska lämningarna, inte minst med tanke på relationen till omgivande lämningar. På de västra lägre belägna delarna av området var strategin att bana av kring de mest anläggningstäta områdena samt mäta in och snitta ett urval anläggningar, medan det neolitiska kulturlagret i nordöst skulle banas av och avgränsas, undersökas med provrutor och slutligen schaktas bort i syfte att få fram underliggande anläggningar.


Kulturlagret i nordöst sett från söder

Kulturlagret i nordöst visade sig vara mycket fyndrikt, omkring 0,1-0,25 m tjockt och innehålla framförallt stora mängder homogent formgiven trattbägarkeramik, nästan uteslutande dekorerad med snörintryck under mynningen. Typologiskt bör denna keramik kunna dateras till tidigneolitikums andra hälft (ca 3600-3300 f Kr), kanske även delar av den första. Flintan domineras av sydskandinavisk flinta, och innefattar bland annat ett antal fragment av slipade yxor, ett par skrapor samt en tvärpil.


Fragment av slipad flintyxa

Anläggningarna och kulturlagret på de lägre liggande delarna i väst visade sig vara mer intressanta och kluriga än vad som först verkade vara fallet. Stora gropar på rad, med ordentliga härdar intill liksom spridda stolphål och generellt sett få fynd –det var inte lätt att bena ut vad som hänt på platsen och när. Först mot mitten av sista veckan dök de första daterbara fynden upp, i form av stora mängder snördekorerad trattbägarkeramik i en av de stora groparna. Formgivningen är identisk med den som är rikligt representerad i kulturlagret i nordöst, vilket tyder på att lämningarna i hela området troligen ska betraktas som samtida trots sina markanta olikheter i karaktär och innehåll.


Snördekorerad trattbägarkeramik, preliminärt daterad till TNII

I samma stora grop påträffades även fyra kindtänder av ko, vilket om den typologiska och kontextuella dateringen stämmer utgör de äldsta fynden av nötboskap i Kalmar län så långt.

Tänderna från Kalmar läns kanske äldsta ko penslas fram

I ytterligare en anläggning på den västra ytan hittades snördekorerad trattbägarkeramik, och under inomhusarbetet är det nu en stor utmaning att klura ut vad de sinsemellan mycket olikartade, men av allt att döma samtida, ytorna inom området representerar.

Under två dagar i början av grävningen hade vi besök av Sveriges television, som filmade inför ett halvtimmesprogram om TRB och GRK (once in a lifetime!) som ska sändas i Vetenskapsmagasinet den 6e maj. Håll utkik!

Sveriges Television på besök i Resmo

Väl mött,

Ludde Papmehl-Dufay

Kalmar läns äldsta grav?

Under en arkeologisk förundersökning vid Köpingsvik på Öland har Kalmar läns museums arkeologer påträffat en grav som tros vara den äldsta som har hittats i Kalmar län, rapporterar lokaltidningarna Barometern och Östran idag (2007-09-25). Enligt arkeolog Ludvig Papmehl-Dufay kan man med ledning av underökningens resultat sluta sig till att graven är mins 6000 år gammal. Vad dessa "resultat" består av framgår däremot inte. Skelettet som var i ganska dåligt skick har transporterats till Länsmuseet i Kalmar där det ska konserveras och analyseras.

Den enda säkra gravgåva som påträffades var en flintskrapa placerad vid skelettets vänstra armbåge. Den döde hade lagts på rygg i graven med benen lätt böjda och med korslagda fötter. Den vänstra armen låg längs med sidan och den andra var lagd över magen.

Den äldsta grav man tidigare känt till var just omkring 6000 år gammal (dvs från övergången mellan äldre och yngre stenålder) och påträffades också på Öland, vid Alby 1970. Nu hoppas man att den "nya" graven ska vara betydligt äldre och ge ny viktig kunskap om Ölands äldre stenålder.

Se tidningsartiklarna med bilder HÄR och HÄR .

Tillägg 2007-09-26: De resultat som nämns ovan utan förklaring har idag fått sin förklaring. Ludvig (nämnde arkeolog) berättar i en kommentar att anledningen till att graven antas vara misnt 6000 år gammal är att den överlagrades av ett kulturlager. I detta lager påträffades pilspetsar, så kallade tvärpilar. Dateringen av tvärpilar är i och för sig en aning vag i Kalmarsundsregionen, sydskandinaviska typologier för tvärpilar är t ex inte tillämbara här. Men det bör ändå betyda att kulturlagret hamnar i tiden runt 4000 f Kr och att graven således måste vara äldre än så. Tack 'Ludde' för informationen!

Dendrodateringar från Stadsparken i Kalmar

De dendrokronologiska analyserna från utgrävningarna inför det nya konstmuseet i Stadsparken i Kalmar är nu klara, rapporteras från Kalmar läns museum. Proverna togs i höstas i det medeltida hamnområdet invid stadsmuren. Samnlagt 53 prover har analyserats vid kvartärgeologiska avdelningen vid Lunds universitet.

En dendrodatering går till så att man räknar och jämför årsringarna på trät. Årsringarn kan liknas vid ett slags fingeravtryck. Deras utseende varierar med de klimatfårhållanden som rådde där trädet växte vid en viss tidpunkt. Genom dessa variationer kan man veta att en viss årsring såg ut på ett visst sätt ett visst år. I dag har forskningen tillgång till många prover och långa kronologiska sekvenser av årsringar. I dessa sekvenser kan man passa in ett nytt prov och på såvis ofta erhålla en god datering.

Resultaten då? Träproverna från Stadsparken visade att man främst använt Ek och en del Tall i byggnadskonstruktionerna. Ekvirket kom från träd fällda i Småland och på Öland medan tallvirket kom från träd importerade från Uppland. De flesta träden var mellan 75 och 100 år gamla då de fälldes.

De tidigaste dateringarna är från mitten av 1200-talet. Den största mängden dateringar ligger runt sekelskiftet 1300, därefter finns enstaka dateringar fram till 1370. Enligt de preliminära tolkningarna representerar de tidigaste dateringarna en period då staden är under uppbyggnad. Kalmar som stad anses grundad omkring 1200. Dateringarna från sekelskiftet 1300 representerar byggandet av en träkista i hamnen, som förmodligen har med någon slags byggnadskonstruktion att göra. Dateringar från mitten av 1300-talet tycks ha med byggandet av stadsmyuren mot sjösidan att göra. Det skulle förlägga uppförandet av Sjömuren ca 50 år tidigare än vad man hittills antagit.

Tolkningarna är än så länge preliminära och kortfattade. När dessa så småningom kan jämföras med övriga resultat från undersökningarna och sättas in i olika sammanhang kan såväl utförligare tolkningar som en del modifieringar vara att vänta.

Källa: http://www.kulturarvsportalen.se/web-content/stadsparken/pages/dendro.html

Konsten att bygga bort sin historia

Kalmar var under medeltiden en av Sveriges viktigaste städer. Staden anses ha anlagts omkring år 1200 och kom att bli en av två svenska städer som försågs med ringmur (eller tre, men Visby tillhörde under långa tider Danmark). Vid staden växte det starka kungliga fästet Kalmar slott upp och aktiviteterna kring den medeltida hamnen "Kättilen" (nu Slottsfjärden) var livliga. Staden fick stor betydels såväl som handelsort och försvarspunkt som i det politiska spelet. För att bara nämna något.















Del av rekonstruktionsförslag till medeltidsstadens utseende. Här vid den del där konstmuseet ska byggas.

Arkeologiskt sett är medeltidsstaden Kalmar ganska dåligt känd. Till stor del beror det på att stadens centrum på 1600-talet flyttades till sitt nuvarande läge på Kvarnholmen. Exploateringstrycket på det medeltida stadsområdet har därmed varit mycket lågt och det har medfört att stora delar av kulturlagren ligger kvar orörda - och outforskade. Några få lite större utgrävningar har visserligen gjorts, men inga i modern tid.

För något år sedan blev planerna på ett nytt konstmuseum i Kalmar verklighet. Bygget blev snabbt ett kommunalt prestigeprojekt. Konstmuséet, som kommer att formen av en svart, stor och fyrkantig låda, skall byggas i Stadsparken, rakt över stadens medeltida hamnområde. Vän av ordning förväntar sig nu naturligtivis en ordentlig arkeologisk undersökning, speciellt med tanke på vilken enorm vetenskaplig potential en sådan skulle ha och då Kalmar är en av Sveriges bäst bevarade medeltidsstäder under mark Men bygget av konstmuseet blev dessvärre ett nederlag för vän av ordning.

Kommunen har visat en kompakt oförsåelse för det arkeologiska arbetet. Bygget av konstmuseet kostar åtskillaga miljoner och de kostnaderna är tydligen inget problem. Att de redan har fördubblats har i vilket fall inte mött några hinder. Att utgrävningarna inte har fått överskrida sin från början snåla budget har däremot varit mycket viktigt. Endast efter en stark folklig opinion valde kommunen att bekosta 12 kvadratmeter utöver de fåtal kvadratmeter som från början ansågs tillräckliga. Museet kommer att ta en yta av ca 400 kvadratmeter i anspråk. Genom att påla grunden för byggnaden har man kunnat kringå kraven på fullständig arkeologisk undersökning. Kommunen menar att man härigenom "bevarar" fynd och kulturlager åt eftervärlden.

I realiteten handlar det naturligtvis om att spara pengar. Ingen vet egentligen hur metoden att "bygga ovanpå" fornlämningar egentligen på längre sikt kommer att påverka lämningarna. T ex kan kulturlagren under byggnaden komma att torka ut vilket medför att organsika material förstörs. I det specifika fallet kommer pålningen tydligen inte ske på det "skonsamma" sätt som det talats om och kablar skall grävas ned med negativ påverkan på lagren som följd. Därutöver kommer vi att ha ett visserligen delvis "bevarat" kulturlager, men dess värde kan ingen ha någon nytta av då det för oöverskådlig framtid kommer att täckas av museibyggnaden. Kulturminneslagens bestämmelser om att fornlämningar inte för övertäckas verkar dock allmänt allt mer luckras upp. Konstmusset i Kalmar är inte den enda byggnad som uppförs på svenska medeltida stadslämningar. Samma sak sker t ex i Lund, där ett besökcenter till domkyrkan ska byggas. De bevarandefundamentalistiska länsstyrelser som härskar över landests kulturmiljöer verkar okritiskt köpa de fagra löftena om kulturlager och fynd "bevarade" åt eftervärlden. Samtiden är något som helt döms ut.

Beslutet om utgrävningarna i Kalmar fattades av länsstyrelsen i Kronobergs län, detta för att undvika en jävssituation. Länsantikvarien i Kronoberg har helt gått Kalmar kommun till mötes istället för att värna de kulturhistoriska värdena. Belsutet blev sedan det fattades liggande hos länsstyrelsen i Kalmar och nådde inte riksantikvarieämbetet förrän överklagandetiden gått ut. Man kan undra om det hade blivit annorlunda om beslutet tagits av en länsstyrelse med vana av stadsarkeologi och historisk arkeologi?

På 1950- och -60-talen raserades många svenska stadskärnor av oförstående, prestigehungriga kommunpolitiker. Besluten fattades ofta utan hänsyn till allmänhetens synpunkter, demokratin var på sina håll i praktiken satt ur spel. Nu är det hösten 2006 och man förväntar sig att världen har gått framåt på 40-50 år. Dåtidens beslutsfattare är i dag i allmänhet ganska bespottade för sina gärningars skull. Ska det dröja 40-50 år till innan vi inser vad som sker med våra kulturhistoriska lämningar idag?

PS: Kalmar läns museum kommer säkert att göra ett bra jobb med det material de starkt begränsade utgrävningarna ändå gav. För med information om resultaten av dessa undersökningar rekomenderas ett besök på länsmuseets hemsida. Länk finns till höger under rubriken "Links". DS.