Föredrag om medeltid i Torsåsbygden

Det börjar dra ihop sig för ett nytt föredrag. På lördag den 22 oktober klockan 10:00 för att vara exakt, håller jag ett föredrag i fritidsgåren på Torsskolan i Torsås. Det är hembygdsföreningarna i Torsås kommun som samarrangerar detta.

Temat är medeltid i Torsås kommun. Eller snarare med utgångspunkt i Torsås kommun. Några kommuner var inte ens påtänkta på medeltiden. Jag kommer att berätta och visa bilder och det kommer att handla både lite allmänt om medeltid och om hur medeltiden tedde sig i bygderna kring Torsås. Det finns förståss gränser för vad man hinner med på två timmar, så det blir lite olika exempel som får belysa olika problem, frågor och företeelser. Allt från vanliga bönder till riddare och kungar utlovas. Likaså med så mycket geografisk spridning inom området som jag förmår. Vi börjar på 500-talet och slutar på 1500-talet.

UPPDATERAT: (27 oktober 2011: läs om föredraget på Söderåkra Hembygdsgilles blogg).

Alla är hjärtligt välkomna!

Ett par tips

Idag blir det inga långa inlägg. Inte heller ska jag ondgöra mig över något. Däremot ska jag förmedla en liten artikel i dagens nummer av lokaltidningen Östran. Denna handlar om att man påträffat lämningarna av en gata vid arkeologiska undersökningar i Stadsparken i Kalmar. Det är enligt vad tidningen förtäjer fråga om medeltidsstadens huvudgata, som kanske kan vara så gammal som från 1200-talet.

Läs artikeln här

En annan spännande utgrävning började denna vecka på Öland. Det är Linnéuniversitets arkeologistudenter som under ledning av Ludvig Papmehl-Dufay ska göra undersökningar av Risinge hög. Risinge hög är ett gravmonument, en så kallad storhög, som man tror är från bronsåldern eller möjligen yngre järnålder. Utgrävningarna håller på till den 14 oktober och det är visning för alla intresserade på torsdagar klockan 14:00.

Läs mer här

Medeltidskyrkan i Kläckeberga (del 1)

Kläckeberga kyrka strax nordväst om Kalmar är en av de märkligaste kyrkobyggnaderna i Kalmarsundsregionen. Och med tanke på det komplexa kyrkolandskap som växte fram här under medeltiden så säger det inte så lite. Omkring kyrkan finns också många spår av en intressant miljö med medeltida lämningar. Det här blogginlägget är tänkt att bli inledningen till en liten följetång om de medeltida lämningarna kring Kläckeberga och vad de kan berätta om platsen och om regionen under denna tid.

Det känns lämpligt att börja med själva kyrkan. I slutet av 1930-talet genomfördes flera undersökningar av kyrkan i samband med att den skulle restaureras. För dessa undersökningar svarade en herre vid namn Harald Åkerlund, annars mest känd för att ha varit den som ledde utgrävningarna i Slottsfjärden i Kalmar några år tidigare. Åkerlund utförde såväl murverksanalyser i kyrkan som en utgrävning av källarvåningen. Det mesta vi vet eller tror oss veta bygger på resultaten av dessa undersökningar. Först under de senaste åren har en del smärre nytillskott till kunskapsläget kommit i form av dels några små arkeologiska insatser, dels genom att fyndmaterial och dokumentation har börjat granskas på nytt.

Dagens kyrka utgörs av långhus, ett smalare kor och en sakristia. Det halvrunda koret tillkom dock först vid slutet av 1600-talet. Den tidigare kyrka har alltså varit en något mindre, rektangulär byggnad där koret inte varit synbart avgränsat utvändigt. Däremot noterade Åkerlund spår av ett äldre kor i väggarna inne i kyrkorummet. I långhuset har funnits två murpelare som stöttat de ursprungliga stenvalven, två så kallade tunnvalv som legat parallellt med varandra i kyrkans längdriktning. Man kom in i kyrkan via en högt placerad port på sydsidan. Portalen har haft en så kallad klöverbladsformad omfattning.

Att ingången byggdes så högt upp beror på att det under kyrkovåningen finns en källare, eller markvåning. Denna våning nåddes via en trappa från kyrkvåningen. Markvåningen har varit delad av en tjock mellanvägg i ett större och ett mindre rum. I det större rummet fanns också fundamenten till de pelare som bar upp valven i våningen ovanför. Harald Åkerlund grävde ut markvåningen 1938 och ett förhållandevis stort antal fynd gjordes. Dessa har tyvärr varit mycket sparsamt publicerade. Mynt är en fyndkategori som alltid förekommer när utgrävningar görs i kyrkor. Kläckeberga är inget undantag och av de mynt som tillvaratogs var inget äldre än ca 1300. Efter en extensiv genomgång av fynden från markvåningen som jag själv haft möjlighet att göra kan det konstateras att den tidsangivelsen förefaller stämma bra med andra föremålskategorier. Det gäller till exempel skärvor från olika keramikkärl (äldre rödgods och stengods) och järnföremål som armborstpilar, sporrar och bultlås. Ett problem är Åkerlunds vaga beskrivning av fyndomständigheterna. Han skriver att de äldsta mynten tillvaratogs ”i ett lager närmast golvet”, en formulering som lämnar oss i ovisshet om huruvida han grävde lagren i botten eller inte. Det som talar för att så var fallet är att det finns flera andra indikationer som stöder den datering som fynden från markvåningen pekar på. Vi ska återkomma till det.

Kyrkan har ytterligare en våning, den kanske mest spännande av dem alla. Det är en våning ovanför själva kyrkorummet, kort och gott benämnd ”ovanvåningen”. Harald Åkerlund genomförde en tämligen ingående murverksanalys här och enligt denna så ska våningen från början ha utgjort ett enda stort rum, en ”sal”, omgiven av flera ganska stora fönsteröppningar. Ovanvåningen ger i sitt äldsta skede intryck av att ha varit en slags paradvåning. Så småningom ändrades våningens karaktär och delades upp i flera mindre rum. De stora fönsteröppningarna blev nu färre och mindre. Om man får tro Åkerlund så skedde denna förändring under 1300-talet till följd av att salsvåningen nu fick en bostadsfunktion för kortare eller längre vistelser i stället. Åkerlunds murverksanalyser av ovanvåningen förefaller vara gedigna och tillförlitliga. Men samtidigt har det påtalats i samband med senare bösök på våningen att murarna döljer ”en mycket komplicerad byggnadshistoria”. Det är därför inte omöjligt att en modern analys av dessa murverk skulle leda till vissa modifikationer i Åkerlunds resultat.

En bild från ovanvåningen.

Ett ord som alltid dyker upp i samband med Möers kyrkor är ”försvarskyrka”. Man har länge trott att de extra våningarna och andra byggnadsdetaljer i kyrkorna orsakats av att de användes som försvarsanläggningar. I dag har forskningen en mer nyanserad syn på den saken, men på Harald Åkerlunds tid sågs försvarskyrkan som ett givet faktum. Att den ursprungliga ovanvåningen verkade sakna försvarskaraktär blev därför på den tiden ett problem. Åkerlund löste det genom att helt enkelt lägga till en hypotetisk fjärde våning och beskrev den som en öppen, krenelerad, skyttevåning! Idag kan vi måhända studsa över sådana tilltag. Ingen skulle väl – förhoppningsvis – nu för tiden kunna lägga till något av sådan betydelse utan att ha några faktiska belägg för det när verkligheten inte stämmer med kartan och ändå komma undan med det. Likväl har Åkerlunds influenser på tolkningen av krykan varit så starka att tanken på en fjärde försvarsvåning ännu då och då åberopas utan vidare kommentarer.

Harald Åkerlunds rekonstruktionsförslag till kyrkans utvändiga utseende och hur det har förämdrats över tid (Åkerlund 1945)

Kläckeberga kyrka är som synes en märklig och mycket spännande byggnad. Men platsen har mycket mer än så att bjuda på. Och vad betyder egentligen alltihop? Till det och mycket annat ska jag återkomma i följande inlägg.

Fynd av skelett i Kalmar

Lokaltidningarna rapporterar i dag att tre skelett påträffades i samband med att vattenledningar skulle grävas ner på Drottning Margaretas väg vid Södercentrum. Först trodde man att det var lämningarna av ett begånget brott men polisen kunde snabbt avfärda detta, då skeletten visade sig vara flera hundra år gamla. I stället kopplade Kalmar läns museum in. De första kommentarerna därifrån har varit att skeletten kan vara medeltida och en del olika hypoteser om sammanhangen bakom dem har redan börjat florera. Helt säkra kan man inte vara på att de är medeltida, däremot är de begravda och inte bara "nerkastade" i jorden. Om det kommer att göras några analyser på fyndet avgörs av länsstyrelsen.

Artiklar i Östran HÄR och HÄR .

Möres runstenar, avsnitt 2

Runstenen i Ryssby kan åter visa upp sitt budskap för människorna efter en 250-årig slummer. Nästa runsten i sommarföljetongen om Möres runstenar har inte återupptäckts. Den fanns en gång i den gamla kyrkan i Åby (vid Läckeby norr om Kalmar). Men medeltidskyrkan i Åby revs som så många andra kyrkor ner och ersattes med en ny. Året var 1774. Och runstenen är försvunnen sedan dess. Kanske är den precis som runstenen in Ryssby inmurad någon stans i kyrkans väggar.

Runstenen i Åby är bara känd för eftervärlden genom en teckning som Johan Rhezelius gjorde vid ett besök på 1600-talet. Stenen var skadad, inskriptionen mycket fragmentarisk och toppen avslagen. Trots det var den bevarade delen av stenen två meter hög. Det måste ha varit ett imponerande monument en gång, kanske mer än 2,5 meter högt. De bokstäver Rhezelius kunde uttyda av den på rundjurets kropp ristade inskriptionen var: [ak--… …---s… …-an-…sin]. Kanske kan stenen försiktigtvis dateras till årtiondena kring 1000-talets mitt eller så. Om det varit en kristen runsten går inte att säga, men det är sannolikt. Något kors finns inte avbildat på Rhezelius teckning.

Var runstenen ursprungligen har stått är okänt. Dess plats i kyrkan är sekundär. Den medeltida kyrkan i Åby uppfördes kanske under senare delen av 1100-talet. Det var en kyrka med långhus kor och absid, samt ett ovanligt högt torn i väster. Ovanligt är att kyrkan var byggd av kalksten (från Öland?). Det har den på fastlandssidan endast gemensamt med kyrkan i Kalmar, den s k ”bykyrkan”. Man har tolkat kyrkan i Åby som en stormanskyrka och det är nog sannolikt att den kan kopplas till en stormannafamilj som en gång bott och verkat i Åby. Själva runstenen likväl som kyrkan med sitt smäckra höga torn är tecken på närvaro av lokal aristokrati under den sena järnåldern (vikingatid) och tidig medeltid. Den sekundära plaseringen av runstenen i kyrkan ska antagligen tolkas som ett understrykande av det lokala herraväldets kontinuitet och tradition eller något liknande.

Åby gamla kyrka. Teckning av Frigelius 1746. Från Riksantikvarieämbetets Kulturmiljöbild, Foto: Nils Lagergren.

Då en häck skulle planteras mellan kyrkogården och prästgården på 1800-talet hittade arbetarna silvermynt i jorden. Det visade sig vara en skattgömma bestående av ett 30-tal mynt. Samtliga var danska och präglade för den mäktige ärkebiskopen Absalon, det yngsta myntet var slaget år 1182. Kanske detta silver också hade någon form av anknytning till storgården?

En arkeologisk undersökning ungefär 200 meter söder om kyrkan, där vägen korsar Åbyån, utfördes 1992. Här påträffades kulturlager från vikingatid, ca 800-1050 e Kr. Flera spår av järnhantering, en trolig strandskoning invid ån, vikingatida keramik, ett 30-tal glaspärlor, flera järnföremål och enstaka bronsföremål samt två fragmentariska silvermynt hör till fynden. Tyvärr är en preliminär kortfattad artikel från 1993 den enda publicerade dokumentationen över detta högintressanta material, så några närmare slutsatser kring fynden kan inte dras. Men det ligger nära till hands att se platsen som någon form av hamnplats vid åstranden invid ett hantverksområde. Kanske har även handel bedrivits här? Och det är förståss frestande att se platsen i ljuset av en storgård som kanske legat uppe vid kyrkan.

I det historiska materialet är Åby känt först 1458. Vid denna tid var det dock de två vid kusten belägna godsen Björnö och Stävlö som i jordägarhänseende var de centrala enheterna i Åby socken. Man kan tänka sig att en eventuell storgård i Åby har flyttats ut till ett mer avskilt läge vid kusten, som en markör av det medeltida frälsets upphöjda ställning. Men mer än spekulationer kan det i nuläget inte bli.

I vart fall står runstenen i Åby som vittnesbörd för en spännande historia. Trots att ingen längre vet var den finns.

Silverskatt hittad på Öland

Det var länge sedan det hittades någon silverskatt i Kalmarsundsområdet. Men nu har man hittat en på Öland. En ganska rejäl sådan också. Skatten påträffades av en lantbrukare i Skedstad (Bredsätra socken). Ett mynt ledde arkeologerna Jan-Henrik Fallgren och Mats Blomé att med metalldetektor lokalisera fyndet. Tidningen Barometern rapporterar att fyndet bestod av ca 1000 mynt av arabiskt, engelskt och tyskt ursprung. Ett mynt var dessutom från Indien, vilket är närmast unikt i svenska skattfynd. Ytterligare ett mynt är präglat i Sigtuna. I fyndet ingick också en del så kallat bitsilver i form av sönderdelade smycken. Jag har inte sett någon direkt datering av fyndet, men av bilder och information om mynten att döma torde det röra sig om ett fynd från 1000-talet.

Tidigare har man undersökt en boplats från mellersta järnåldern i Skedstad, då bl a depåer med ämnesjärn och bitguld hittades. En boplats från vikingatid - tidig medeltid är känd från närbelägna Gåtebo. Från gåtebo kommer också det välkända Gåtebokorset, ett krucifix med kedja i silver från 1000-talet. Nere vid kusten återfinner man slutligen den medeltida hamn och handelsplatsen Sikavarp och Kapelludden.

Framkommer någon ny information om skattfyndet kommer jag att presentera den här på bloggen. Tillsvidare kan man se ett inslag från Smålandsnytt för att få en uppfattning om hur fyndet ser ut.

Årets utomhusföreläsning och en gammal stöt

Så var den avklarade ännu en gång, min årliga utomhusföreläsning för Söderåkra hembygdsgille. Gicke det bra? Svar: ja! Solen sken från en klarblå himmel så som den faktiskt har haft för vana att göra flera år i rad nu. Bara det gör ju sitt till för att hålla humöret uppe. Och det kom dessutom ca 30 åhörare, vilket är ett klart uppsving sen förra året. Jag när en misstanke om att det kan ha med Påbonäs borg att göra - medeltiden är trots allt en av de populäraste perioderna i svensk historia. Spridningen på publikens ålder var dessutom större i år än den har varit tidigare år. De yngsta deltagarna var barn nånstans runt sjuårsålderns gissar jag. De äldsta var så pass gamla att de fick ha stol med sig för att orka ta sig igenom föredraget.


Några av åhörarna lyssnar på vad jag har att berätta om Påbonäs borg (foto: Sven Petersson).

Jag fick ett klart intryck av att evenemanget uppskattades mycket av de flesta. Kanske det var lite svårt att hänga med i svängarna ibland, det kan bli ganska mycket information man hinner klämma in på knappt tre timmar. För de yngsta var jag glad att jag tagit med mig en påse med några flintbitar, för den påsen gjorde succe. Och en igenfylld källare på Påbonäs hade säkert blivit grundligt utgrävd om de fått hållas. Tänk vad kul det är med sten ändå! Jag minns att jag själv var en ivrig stensamlare som barn. Något som var till ohöljt förtret för min faster som en gång försökte tvätta mina byxor...

Om platserna, gravfältet i Påboda och Påbonäs borg ska jag berätta mer längre fram. Det är spännande platser.

Och så träffade jag på en riktigt gammal stöt. I en byggnad som tillhör hembygdsgiller fanns i en spis ett föremål registrerat som en rejält tilltagen mortelstöt. Och vilken mortelstöt sen! Riktigt häftig.


(Foto: förf.)

Nej, det är ju inte en mortelstöt som en och annan nog har insett av bilden. Det är en så kallad lårbensformig slipsten. Den användes för att slipa yxor på under det vi kallar stridsyxetid. Den har en datering till 2800 - 2300 f Kr! Så kan det gå, alla arkeologiska fynd görs inte i jorden. Men jag skulle bra gärna vilja veta var den har hittats.

Hossmo - äntligen några belägg

Hossmo har länge stått i centrum för diskussionen om yngre järnålder och tidig medeltid i Möreområdet. Den märkliga kyrkan uppmärksammads tidigt och fynd av så kallade Eskilstunakistor i samband med en renovering gav platsen en aura av maktpol under den äldre medeltiden. Stenkistorna antas ha stått utanför en träkyrka från 1000-talets senare del. Dendrodateringar (dateringar med hjälp av årsringar på trä) kunde senare tidfästa den äldsta stenkyrkan till omkring 1120. En ombyggnad av kyrkan då den försågs med en ovanvåning kunde med samma metod dateras till ca 1240. Man har generellt antagit att de äldre skedena i kyrkans historia varit knutna till kungamakten. Ortnamnsforskningen med de främsta bidragen av Lars Hellberg (1979) och Per Vikstrand (1993) är kanske de främsta anledningarna till Hossmos antagna särställning. I namnet spåras ett äldre *husa(r), som skulle beteckna en centralortsfunktion under vendel- och vikingatid. Senare, kanske under tidig medeltid eller ungefär då den första träkyrkan byggdes, omvandlades den gamla husaorten till ett kungligt förvaltningsgods, en husaby. Runt om Hossmo finns även andra ortnamn som anses styrka hypotesen som t ex Rinkaby (knutet till en militär funktion, hirden), Smedby (smedens by), Tingby (tingsplatsen), Styrsö (förleden, ett äldre Styrir skulle betyda "skeppshövding") med flera.

De konkreta beläggen har emellertid varit knapphändiga för det centralortskomplex man har velat se. Man har pekat på de rika gravarna kring Harby längre upp för Ljungbyån, men det är flera kilometer mellan Hossmo och dessa gravfält. Ett samband är kanske troligt men dess karraktär är oklar. På senare år har även Ljungby, centrum i grannsocknen, fått större uppmärksamhet. Här finns spåren av ett storgods från åtminstone sen vikingatid, manifesterat med en runsten och en stenkyrka som har varit mycket lik den i Hossmo och troligen uppförd vid samma tid. I slutet av 90-talet grävdes det för den nya E 22 och härvid framkom resterna av ett hantverksområde daterat till vendeltid, ca 5/6oo - 700-talen. Spår av järnhantering, degelfragment, textil- och benhantverk, reparering av båtar och glaspärletillverkning dokumenterades. Dessa fynd har naturligtvis stärkt bilden av området kring Hossmo som en betydelsefull plats. Man kan tänka sig att det rört sig om ett hantverksområde kontrollerat från en storgård. Några spår av en elitär miljö kunde dock inte återfinnas i samband med E 22-grävningen.

Nu är en vidare utbyggnad av E 22 aktuell och Kalmar läns museum har i år utfört en arkeologisk utredning väster om, och helt nära, området där hantverksspåren återfanns (se bild ovan). Och äntligen blev det bingo! Sökschaktningar avslöjade ett område med härdar, stolphål och kulturlager. På samma plats gav en metalldetektorinventering tre högintressanta fynd. Det rör sig om två förgyllda och med djurornamentik försedda bronsbleck från vendeltid (preliminärt daterade till ca 700-770 e Kr) och ett troligen tidigmedeltida bältebeslag av brons. De vendeltida bronsblecken var av hög kvalite och är tämligen sällsynta föremål som hör hemma i en högre status / aristokratisk miljö. Kan det vara den vendeltida storgården eller till och med hallen man är på spåren? Ja fortsatta undersökningar får utvisa detta, för sådan lär det bli om marken ska exploateras. Metalldetekteringen gav även en del andra fynd, bl a några bronssmältor och ej specificerarade fynd från senmedeltid och senare (Länk till den arkeologiska rapporten, med fler bilder HÄR).

Ett av de förgyllda bronsblecken, preliminärt bestämt till vendeltidens stil D, vilken dateras till omkring eller något före 700-770 e Kr. (Foto tillhör Kalmar läns museum).

Detta är inte allt. Även miljön kring kyrkan har fått lite nytt ljus kastat över sig. En utvidgning av kyrkogården föregicks av en arkeologisk undersökning (rapport HÄR ). Tyvärr medförde bl a en krånglig ärendehantering att en hel del viktig dokumentation förlorades och att analyser som t ex C 14-dateringarna inte utförts. Undersökningen påvisade hur som hellst ett 2 meter brett och 0,3-0,5 meter djupt "dike" som tolkats som en vallgrav. Denna följde kyrkogården i öst-västlig riktning och vek i det västra hörnet av mot norr. Det kan därför antas att vallgraven har omgärdat den äldre kyrkan eller möjligen en profan anläggning, kanske en storgård, kanske husabyn? Flera fynd påträffades i vallgraven, men deras läge i förhållande till lagerföljden angavs inte. Ingenting var äldre än tidig medeltid och man har därför antagit att vallgraven anlgts vid denna tid (ca 1000-1100/1200-tal). Man bör dock kanske inte helt utesluta att vallgraven kan ha byggts senare under medeltiden. Fynden från vallgraven bestod av rikligt med djurben och några keramikskärvor av äldre svartgods (en typ som kallas kugeltopfkeramik). Andra fynd i området var bl a en del av en piksporre och en armborstpil, samt en bronssmälta och järnslagg. Undersökningen påvisade även andra anläggningar av vilka resterna av en blästerugn för järnframställning främst bör nämnas.

Hossmo kyrka med den nya delen av kyrkogården i förgrunden (foto förf.).

Hossmo är en av mina favoritplatser i världen. Jag ägnade området uppmärksamhet såväl i en D-uppsats i förhistorisk arkeologi som i magisteruppsatsen i medeltidsarkeologi. Därför är dessa fynd, som otvivelaktigt stärker och fördjupar bilden av Hossmo som någon form av regionalt centrum under yngre järnålder och äldre medeltid, lite extra spännande och roliga att rapportera om. Men än återstår mycket att göra och många frågor att reda ut. Jag hoppas mycket att fortsatta undersökningar ska ge bättre kunskap.

Månadens vykort, nr 1 - Vassmolösa

Vid sidan om arkeologin och till den nära relaterade frågor har jag en annan vurm, nämligen gamla vykort. Det har vid några enstaka tillfällen skinit igenom här på Ahimkar att jag finner dessa roande och samtidigt varandes ett utmärkt historiskt källmaterial i alla fall till lite modernare historia. Kanhända detta inte är så spännande för alla dem som läser den här bloggen (gissningsvis mest arkeologer och arkeologiintresserade), men jag har kunnat räkna ut att jag också har en eller annan läsare med ett allmänt intrsse för Möres och Kalmarsundsområdets historia. Nu blir det i alla fall, vare sig ni vill det eller ej, mer vykort på Ahimkar, för nu lanserar jag en ny serie - Månadens vykort. En gång per månad kommer jag att visa ett (i mitt tycke) trevligt vykort tillsammans med en kortare eller längre text om motivet och dess bakgrund. Först ut ett vykort från Vassmolösa.

Vassmolösa ligger ett par mil söder om Kalmar i Möres gamla kärnbygder, på kustslätten i Ljungby socken. Det man ser på bilden är Vassmolösa stationssamhälle, alltså det samhälle som uppkom i samband med att Kalmar - Torsås järnväg anlades och invigdes 1899. Dessförinnan hade i detta område bara funnits några små stugor, vilka även de försvunnit innan järnvägen kom.

I förgrunden syns "Gropen" eller "grushålan", ett stort grustag. Mycket av Kalmar - Torsås järnväg byggdes på grus härifrån. När järnvägen stod klar kunde gruset transporteras på denna och blev en god affär för ägarna. Betydande delar av de stora utfyllnadsområden på vilka det moderna Kalmar vilar består t ex av grus från Vassmolösa. Annars var samhällest stora arbetsgivare en såg (till vänster på bilden) och en cementvarufabrik. Av husen i klungan i bakgrunden på bilden syns främst järnvägsstationen, en typisk representant för hur stationerna såg ut i området. Bakom stationen syns ett hus med torn, här fanns en affär som under mångar år, från 20-talet till början av 50-talet ägdes av en Frans Jonsson. Under senare årtionden har olika sporadiska affärsrörelser huserat i byggnaden, själv minns jag att där fanns ett loppis något år. Huset mitt emot "tornhuset" var ockås en affär, startad av man vid namn Adolf Svensson och kallad Adolf Svenssons filial (förekommer för övrigt också på vykort). Senare blev affärsverksamheten här mer känd som Allans livs. I samma område som dessa affärer ska det också ha funnits ett bageri, senare en bröd- och mjölkaffär.

Kalmar-Torsås järnväg lades ner 1965 och spåren revs upp åren därpå. Därefter försvann mycket av verksamheterna i Vassmolösa, som idag mest är ett villasamhälle. Vykortet är inte poststämplat men kan troligen dateras till ca 1910-talet.

Järnvägssamhället Vassmolösa som framträder på vykortet var alltså inte så gammalt. Men Vassmolösa i sig är betydligt äldre. Troligen var Vassmolösa en by etablerad under yngre järnålder. Det antyds av ortnamnet med ändelsen -lösa och att här även finns ett gravfält av yngre järnålderstyp, för övrigt Möres största gravfält från denna tid, med 140 synliga gravar. En grav på gravfältet (en rund stensättning) har undersökts. Av de något knapphändiga uppgifterna att döma rörde det sig om en brandgrav, kol och brända ben påträffades. I övrigt bestod fynden av en pilspets, ett fragment av kantbeslaget till en sköld, några spikar och slaggklumpar. Pilspetsen och skölddetaljen har lett till en tolkning av anläggningen som vapengrav, vilket kan antyda högre status. En enda undersökt grav med ganska knappa fynd är dock i övrigt för lite underlag för några mer vittgående slutsatser. Man kan i alla fall konstatera att gravfältet verkar avspegla en relativt stor bebyggelse och att det funnits mer välbeställda individer inom denna bebyggelse.

I skriftliga källor är Vassmolös känt sedan 1329. Detta år pantsätter en i övrigt okänd Magnus Larsson en gård, möjligen en huvudgård (...curiam meam vasmerlöso...), i Vassmolösa till ett prebende i Linköpings domkyrka instiftat av Harald Stubbe. Den latinska termen curia syftar ofta, men inte alltid på en huvudgård, dvs en gård som fungerat som centrum för ett godskomplex. 1384 doneras jord till Vadstena kloster av en Peter Friis (kors). Vad som senare skedde med dessa enheter är okänt. I 1500-talets kamerala handlingar redovisas åtta hemman i Vassmolösa, fyra ägda av skattebönder och fyra frälsehemman. Det redovisas dock även tre utjordar som kan avspegla tidigare under medeltiden ödelagda gårdar. I vart fall har Vassmolösa varit en förhållandevis stor by under medeltiden, med Möre-mått mätt.

Vassmolösa hade åtminstone sedan 1500-talet stor betydelse som tingsplats för Södra Möre häradsting. Exakt när Vassmolösa blev tingsplats är inte känt, men 1541 omtalas det som "rättan tingsstad" i Södra Möre. Häradsrätten i Vassmolösa avvecklades inte förrän 1966. Till tinget hörde också en avrättningsplats, som ska ha haft lite olika lokaliseringar genom tiderna. På en av platserna som grävdes bort i samband med grustäkterna påträffades ett skelett av en mansperson som enligt sägneran ska kunna identifieras som den i bygderna ökände Köhlmanna-Pelle, dömd för stöld, rån och mord, endast 25 år gammal. Sägnerna säger att Köhlmanna-Pelle (som egentligen hette Peter Danielsson) var både osårbar och kunde göra sig osynlig sedan han ätit upp ett barnahjärta. Köhlmanna-Pelle avrättades den 26 mars 1850. Den sista avrättningen i Vassmolösa ägde rum 11 maj 1864, då en August Pettersson Lärka, Lärk-August kallad, halshöggs med bila.

Se där, vad man kan lära, med bara ett ynka vykort som utgångspunkt!

----------------------------------------------------------------

Det äldsta belägget för namnet Vassmolösa är alltså från 1329. Orginalet är dock försvunnet och texten bara känd genom en senare avskrift. Den lyder för den intresserade som följer:

Omnibus presens scriptum cernentibus MAGNUS LAURENZON. salutem in domino sempiternam. Nouerint vniuersi me curiam meam vassmerlöso cum omnibus attinenciis. ecclesia lincopensis sub possessione prebende quam dominus haraldus stubbe edificare proposuerat pro decem et centum marchis denariorum vsualis monete vsque ad natiuitatem sancte marie virginis proxime venturam impignerasse. tali igitur condicione vs si curia prius dicta pro X et C. marchis. jn natuitate sancte marie redempta non fuerit dicte prebende cedat iure perpetuo possidenda Jn cuius rei testimonium sigillum meum vna cum sigillis nobilium dominorum domini haraldi stubba. necnon et domini beronis prepositi lincopensis presentibus sunt appensa. Datum anno domini millesimo CCC XX:mo IX. Jn cathedra sancti petri apostoli.

Lyckades du inte, käre läsare, knäcka detta lilla prov på medeltidslatin, följer här en översättning:

Alla som nu läser detta brev hälsar Magnus Larsson evinnerligen i Guds namn. Alla skall veta att jag har pantsatt min (huvud?)gård Vassmolösa med alla tillagor, att innehas av det prebende i Linköpings domkyrka som herr Harald Stubbe avsett instifta, till ett värde av 110 mark penningar gällande mynt, ända till närmast kommande sankta jungfru Marias födelsedag (=8 september). Med det vilkoret att om gården för nämnda 110 mark inte återlösts före sankta marie födeslsedag skall den tillfalla nämnda prebende till evärdelig ägo. Till vittnesbörd härom har mitt sigill tillsammans med nobla herrars, herr Harald Stubbes samt herr Beronis, prost i Linköping, hängts under detta brev. Daterat i herrens år 1329, den 22 februari.

Arkeologi och Kalmar nya konstmuseum

Att Kalmars nya konstmuseum nu står klart och invigt är väl knappast någon nyhet. Flera månader har redan passerat och debatten kring detta märkliga byggprojekt har tystnat inför fullbordat faktum. Byggnaden är en svart kubisk historia med stora fönster, enligt dem som på oklara grunder anser sig ha en smak som står över vanliga sketna människors ansedd som mycket vacker. Själv tycker jag byggnaden känns ganska underlig i den miljö den är plasserad, den lummiga stadsparken invid slottet och slottsfjärden - en gång kalmars medeltida hamn. Inte vet jag om den är så vacker heller, men min arkitektoniska smak är ju å andra sidan inte så skolad. Senast jag var i Kalmar var det dessutom knökfullt med bilar inom kilometers radie. Förvisso var det kanske i skuggan av nyhetens behag, men hur det går ihop med dagens nödvändiga krav på miljötänkande kan man undra. Ska man ändå säga något gott så kan man kanske hävda att var tid måste ha rätten att sätta sin prägel på landskapet.

Kalmar nya konstmuseum. (Foto: Åke E:son Lindman).

Kalmar, en av medeltidens absolut viktigaste svenska städer. Det avspeglade sig dock knappast i de maximalt nerbantade arkeologiska utgrävningarna. Exploatör och beslutsfattare gick hand i hand i denna med all rätt starkt kritiserade strävan att gräva fram så lite kunskap om medeltidsstaden som någonsin var möjligt.

I skuggan av det uppmärksammade konstmuseet har länsmuseet presenterat en bok om utgrävningarna. Boken heter "Ur dy, lera och sand. Hamn och bebyggelse från det medeltida Kalmar" och har Kalmar läns museums arkeologer Cecilia Ring och Nicholas Nilsson som redaktörer. Boken är en populärvetenskapligt hållen skapelse där man strävat efter att länka sammar resultaten från de senaste undersökningarna nu inför konstmuseet med tidigare arkeologiska resultat. Det är både bra och nödvändigt. De små gropar man fick tillstånd att gräva skulle nog vara ganska svårförståeliga om man inte kunde se resultaten i ljuset av vad man vetat tidigare.

På det hela taget är det en trevlig och ganska vacker bok. Upplägget betsår av ganska korta kapitel där man försöker ge en så god inblick som möjligt i stadens och hamnens historia, likväl som i vad arkeologer gjort och inte gjort, nu som förr. Kapitlen är ganska korta, de flesta ett par tre sidor. Så värst djuplodande blir det alltså inte av förståliga skäl. För den som inte vet så mycket om Kalmars (arkeologiska) historia säkert en utmärkt introduktion. För den som redan vet en del kanske mest en stunds småmysig läsning. På plussidan bör det framhållas att för den som vill ha mer hårda fakta så finns den arkeologiska slutrapporten bifogad på CD rom-skiva tillsammans med lite annat som fynd- och anläggningslista och lite bilder. Något för alla smaker alltså.

Ur innehållet kan jag lyfta fram att tidsmässigt fann man ingenting som kunde datera stadens existens bortom 1200-talet. Inget som kunde föra diskussionen om stadens ålder vare sig åt det ena eller andra hållet kunde med andra ord uppdagas. Lite modifieringar av gatunätet, ny kunskap om byggnader och om hur stadsmuren varit konstruerad mot sjösidan är andra resultat av betydelse. Olika träkonstruktioner kunde också dokumenteras tack vara de syrefattiga förhållandena i de dyiga lagren. 1297 registrerade fynd som ger en bild av livet i staden från 1200-talet till stadens flytt på 1600-talet tillvaratogs och några av dessa presenteras också i boken. Även en del metoder för att utvinna kunskap presenteras, som dateringsmetoderna C-14 (kol 14) och dendrodateringar. De senare, datering med hjälp av årsringar på trä, kan ge mycket exakta åldersbestämningar. Det äldsta dendroprovet var t ex från ett träd avverkat i juni eller juli månad år 1291. De flesta proverna var från hamnanläggningen av förklarliga skäl, det var ju i anslutning till hamnen som utgrävningarna företogs. Trät kunde i bland också ursprungsbetämmas. Eken som undersöktes var från Småland eller Öland men tallen anser man kom från uppland. Den bestämningen har dock bemötts med viss trovärdig kritik.

Här och var möter man kommentarer i stil med "vi fick bara undersöka en minder del av den, därför vet vi inte...". Kalmar var som sagt en av medeltidens viktigaste svenska städer. Men den är inte en av dem man vet mest om, snarare tvärt om. Att detta, som kunde ha blivit ett storskaligt titthål ner medeltidsstadens historia bara blev ett antal smågropar, att den stora potential en fullvärdig undersökning kunde haft inte utnyttjades, att resultaten blev begränsade istället för de viktigaste i stadens historia, det är inte arkeologernas fel. Nej, arkeologerna har tvivelsutan gjort allt de förmått för att uppnå så goda resultat som möjligt med de små ytor man fick undersöka. Att ännu en fyrkantig byggnad, hur arkitektoniskt förfinad den än må vara, segrat över kulturarv och historia, det är exploatörens och beslutsfattande myndighets ansvar. Eller brist på ansvar, hur man nu vill se det. Personligen hade jag kanske haft en vetenskaplig publikation högre upp på önskelistan, men Ur dy, lera och sand är ändå väl värd sin plats i bokhyllans kalmarsektion.

Bergkvara och arkeologins roll i små samhällen

När jag nu var nere för att hålla mitt föredrag passade jag naturligtvis på att se mig om i mitt gamla barndomsland. Nere vid hamnen i Bergkvara höll de på att bygga ut vid "Lindbergs", den plats där köpingen Bergkvara började växa fram under 16-1700-talen. I ett grävt schakt där grund till en ny byggnad höll på att gjutas fanns i botten ett ganska tjockt, svart kulturlager med inslag av synligt tegel och eventuellt keramik. Området var avspärrat så det gick inte att ta sig en närmre titt.


Ett försök att fånga det omtalade kulturlagret på bild. Det mörka partiet syns längst ned och är kanske ett par decimeter, hur långt det fortsätter neråt är dock oklart. Ovanför är ett sand/grusblandat lager och ovanför detta ett ganska uppenbart utfyllnadslager med sten och rikliga inslag av tegel.

Detta aktualiserade en fråga jag med jämna mellanrum har funderat över, men som inte verkar bekymra någon annan? När det exploateras i städer är det väl nu mera ganska givet att arkeologin kommer med på ett hörn, i större eller mindre skala, åtminstone om staden är av någorlunda ålder. Men i alla småsamhällen tycks det vara helt fritt att exploatera utan hänsyn till kulturhistoriska värden under mark. Detta obeaktat att orterna ibland kan gå tillbaka på rejält gammal bebyggelse. Att många samhällen går tillbaka på medeltida byar och gårdar, som ibland kan vara ännu äldre etableringar, är väl ingen hemlighet. Vad beror då ointresset på? Kan det vara ren okunskap? Man tänker att det samhälle man ser idag inte är äldre än max 1800-talets andra del och där kan väl inte finnas något att upptäcka för en arkeolog. Eller är det någon slags juridisk praxis? Eller beror det på att frågan inte lyfts fram och diskuterats?

Just Bergkvara är som ort inte så väldigt gammal. I detta fall kan alltså åldern (eller bristen på ålder) spela in. Vem behöver arkeologi när det finns skriftliga källor som talar om hur det var, dessutom med tämligen god detaljrikedom? Bergkvara växte fram i ansluning till ett bra hamnläge. En del har menat att redan vikingarna måste ha utnyttjat detta hamnläge, men det antagandet är förvisso helt taget ur luften och saknar varje form av belägg.

Namnet Bergkvara består av föreleden bergk- (av det äldre ordet birk = björk) och efterledet -vara (med lite olika tolkningar, ett förslag är strand). Således kanske namnet betyder björkstranden eller liknande. Namnet är ursprungligen ett marknamn och inte ett bebyggelsenamn. Marken som bar detta namn hörde ursprungligen till gårdarna i Skällenäs by. Första gången platsen dyker upp i skriftliga källor är 1616 då Gustav II Adolf bekräftar Kalmar stads privilegier. Däri ingick att staden skulle ha ensamrätt att hålla marknadsstånd vid bl a Bergkvara, något som tydligen sedan gammalt varit Kalmarborgarnas rätt. Härav har man dragit slutsatsen att Bergkvara varit platsen för en återkommande marknad där stadens köpmän kunde sälja varor direkt till allmogen, en marknad som med stor sannolikhet hade medeltida rötter. Men bebyggelse saknades ännu under 1600-talet. 1640 anhöll borgarna i Kalmar om rätten att flytta marknaden till Brömsebro för att komma åt gränshandeln. Då nämns bara marknaden, ingen bebyggelse. Av flytten blev dock intet eftersom Blekinge kort tid senare belv svenskt. Efter att Karlskrona grundats försökte även borgarna i denna stad att komma åt handeln i Bergkvara, vilket ledde till en sekellång konflikt mellan städerna.

Kalmar fick de flesta fördelarna i denna tvist och 1719 antog stadens borgare en Johan Johansson som "köpdräng" i Bergkvara. Han fungerade närmast som ett slags filialföreståndare och hade bara rätt att bedriva handel i sina uppdragsgivares namn. För Johan Johanssons räkning uppfördes nu en byggnad med bostad, handelsbod och lager. Detta blev, så vitt man vet, den första permanenta bebyggelsen i Bergkvara. Huset anses vara identiskt med en timmrad byggnad som ännu finns kvar på "Lindbergska tomten" och som bl a hyser fragment av karolinska målningar.

Några årtionden senare utsåg Kalmarborgarna en handelsman till ansvarig för affärerna i Bergkvara, Erik Kastman, som blev bofast här någon gång mellan 1749 - 1751. Under ett drygt sekel dominerade sedan denna Kalmaritiska borgarsläkt köpingen. Bl a uppfördes den Kastmanska gården, identisk med det senare Lindbergs. Släkten köpte även upp flera gårdar i köpingens omland, bl a Skällenäs nr 1 som låg i närheten av dagens Bergkvara kapell. Gården flyttades senare ner till hamnområdet där en ståndsmässig herrgårdsbyggnad uppfördes. Men även andra Kalmarborgare började göra sig gällande i Bergkvara, t ex Sahlsteens, 1700-talets största Kalmarfima. Bergkvara fick också betydelse som varvsort. Sin största blomstringstid upplevde köpingen efter att de gamla borgarprivilegierna och skråväsendet upplösts framemot 1800-talets mitt. Bebyggelsen expanderade också kraftigt under 1800-talet och även Karlskrona fick till möjlighet att etablera ett handelshus, 1840 (nuvarande "Blå hallen"). Årtiondena kring sekelskiftet 1900 var Bergkvara en tid landets näst största hamn.

Bergkvara vid förra sekelskiftet. Huset i förgrunden är "Lindbergs", tidigare Kastmanska gården. Bakom detta hus ligger det hus som anses vara köpingens äldsta bygnad. Ytterligare längre bakom huset är platsen där kulturlagret iakttogs belägen. Den stora kvarnen uppfördes 1890, men revs och såldes till Gotland 1914, den finns ännu kvar i Havdhem och anses vara världens högsta träkvarn. Efter kvarnen låg garveriet och garvarens bostad skumtar vid vägen efter träden. Därefter kom själva hamnområdet. På andra sidan vägen låg den herrgårdsbyggnad som blev resultatet av den av Kastmans utflyttade gården Skällenäs nr 1.

Det är de stora dragen i Bergkvaras historia så som de brukar berättas, de få gånger det sker. Vad kan väl möjligen arkeologin bidra med till detta? Det finns många möjligheter. Några kan vara att t ex få fram en närmare åldersbestämning på aktiviterna på platsen. En säsongsvis återkommande marknad avsätter förmodlingen inga tydligare spår, men under de relativt tjocka kulturlager som uppenbarligen finns i delar av det gamla köpingsområdet kan ändå sådana spår finnas kvar. Brukades platsen under medeltid och hur långt tillbaka och i vilken omfattning? Lämningarna i jorden kan också berätta om bebyggelsen och människornas dagliga liv, något som de skriftliga källorna tiger om. Det finns en lång rad tänkbara aspekter.

Kanske det är svårt att driva ett krav på arkeologiska undersökningar på en plats som Bergkvara. Men jag tycker ändå att frågan förtjänar att diskuteras och uppmärksammas. Och tycker man att Bergkvara är en allt för ung plats så finns det åtskilliga andra av betydligt högre ålder. Riktar man blicken fyra kilometer inåt landet från Bergkvara kommer man till kommunens centralort Torsås. Byn Torsås är känd sedan 1507 och bestod av sju hemman i 1500-talets jordeböcker. Byn var också kyrkby, Torsås kyrka uppfördes under 1200-talet, men har legat en bit ifrån själva byn. Torsås by är med säkerhet en medeltida etablering. Ortnamnet är möjligen ett förhistoriskt sakralt ortnamn med guden Tor i förleden. Men om detta namn primärt är ett naturnamn (dvs namn på den ås som finns vid Torsås), ett bebggelsenamn eller ett kultplatsnamn är oklart. Den historiska byn verkar i vart fall ha legat i anslutning till dagens centrala Torsås. Det mesta av lämningarna av ett äldre torsås har förmodligen schaktats bort genom åren. Men teoretiskt finns naturligtvis möjligheten att arkeologiskt komma åt en medeltida eller till och med ännu äldre bebyggelse.

Och det är detta jag menar är gemensamt för många småorter i landet. Orter som aldrig har mött krav på arkeologiska undersökningar. Möjligheter att nå intressant och värdefull kunskap går därmed också förlorade utan att knappt bevärdigas en axelryckning. Jag tycker det är synd. Vad tycker Du?

Rapport från årets föreläsning

Ja då var den över. Årets utomhusföreläsning i Söderåkra socken är avklarad. Och en del annat som givit stoff till ytterligare några inlägg som kommer senare.

Kabbetorp, som jag inte ens själv sett ordentligt förrän nu - platsen har omsorgsfullt röjts på sly och buskar av de nuvarande ägarna till gården - visade sig vara en trevlig miljö. Ett antal rösen gör att man får misstänka en datering till bronsålder. Även tre kvadratiska stensättningar hör gissningsvis närmast till yngre bronsålder. De kvadratiska stensättningarna under bronsålder har av flera forskare förnippats med den allra främsta aristokratin, antingen de har varit gravar eller fungerat som så kallade "kulthus". Man har menat att de har fungerat som ett slags samlingsplatser där aristokratin har utövat sin makt både som religösa ledare och som ledare för kontaktnätverk och sociala nätverk. Men exakt hur det fungerat kan man förståss inte veta så mycket om. Klart är i alla fall att det har funnits en intressant miljö i området runt Kabbetorp. I närheten finns flera stora bronsåldersrösen och även ett ganska fint depåfynd av bronssmycken och dräkttillbehör från slutet av yngre bronsålder (daterat till ca 900-700 f Kr). Gamla kartor över Kabbetorp visar också att många ganska stora rösen har odlats bort. Säkert var flera av dem gravar. Det styrks av en uppift från 1852, då lantmätaren Per Edvard Strömmerstdt noterade att några år tidigare, då ett röse bröts upp, hade man påträffat en stenkista med några benbitar i. Vad Strömmerstedt beskrev var sannolikt en hällkista från slutet av stenåldern (senneolitikum) 2300-1800 f Kr.

En av de kvadratiska stensättningarna (foto förf).

Själva Kabbetorp är känt sedan 1495. Då ägde riksföreståndaren Sten Sture den äldre ett par gårdar där. På något långsökta vägar lyckades senare Gustav Vasa hävda släktskap med Sten Sture och därmed lägga vantarna på riksföreståndarens stora godsinnehav. Däribland Kabbetorp-gårdarna. Hur Kabbetorps historia ser ut längre bak i tiden vet vi inte. Namnet med slutleden -torp antyder en etablering under tidig medeltid eller möjligen slutet av yngre järnålder.

Föredraget då? Jodå, det blev en trevlig tillställning med ca 20 åhörare. Vädret var nådigt med lite solsken och de som var med verkade nöjda och glada. Och för mig är det kul att få ägna mig åt det som blivit lite till mitt kall här i livet, att producera och sprida kunskap om Kalmarsundsområdets arkeologi och historia. Och dessutom få både en hel del uppskattning och en liten slant för jobbet. Ett tack till Söderåkra Hembygdsgille som har arrangerat det hela är på sin plats.

Gammal Kalmararkeologi

Arkeolog är väl ett av de yrken som av almänheten ibland kan uppdattas som ganska udda. I en värld där allt ska mätas i mängden kvantifierbar nytta händer det att folk undrar vad arkeologer sysslar med "i verkligheten". Och nog har väl en och annan retat sig på dessa "forndårar" som alltid är ivägen när det ska byggas något... På den positiva sidan visar många också ett stort intresse för vad arkeologer sysslar med. Och det intresset växer ju mer kunskap som arkeologerna förmedlar. På såvis fyller även en enkel arkeologiblogg som den du just nu läser en funktion, förutom att vara rolig att skriva på för dess författare.

Nu är inte arkeologi det enda "udda-intresse" jag har. Jag har ytterligare ett sådant, som antagligen är ännu mer udda och företrädesvis annars utövas av medelålders och äldre män som ofta heter Lars och Bernt samt gärna är födda på 1940-talet. Det intresset handlar om gamla vykort. Jag tycker att dessa bilder är en oskattbar och mycket spännande och rolig kulturskatt som har mycket att berätta om hur det såg ut och var "förr i tiden", dvs företrädesvis under det senast gångna seklet. Det har jag redan flaggat för i detta inlägg.

1930-talet var en aktiv tid ur arkeologisk synvinkel i Kalmar. Det var då man torrlade hela Slottsfjärden och kunde tillvarata ett mycket omfattande och unikt medeltida fyndmaterial. Materialet var på sin tid känt som det största koncentrationen på svenskt område. Bland annat utmärker sig ett omfattande keramikmaterial och flera båt-vrak. Undersökningarna ägde rum 1933-34. Redan året innan, 1932, utfördes som en första etapp en utgrävning och återställning av slottets igenfyllda vallgrav. Och det är här som vykorten kommer in i bilden. När jag för en tid sedan bläddrade i en låda med Kalmar-kort hittade jag ett par fotofrafier som förställer just utgrävningen av vallgraven. På baksidan står skrivet med bläk: "Foto: A. E. Thulin, Kalmar 1932". Ett fint fynd för en arkeolog, även om det inte varken är speciellt gammalt eller påträffat i jorden! Bilderna ser du här nedan. (Klicka på bilden för att se den i större format).

En stadsgrävning och en "byavandring"

I senaste inlägget hävdade jag att det är svårt att få veta vad som händer inom arkeologin i Kalmar län. Det är det fortarande. Men nu har i alla fall lokalpressen rapporterat om ännu en utgrävning, se HÄR och HÄR .

Denna gång är det fråga om en mindre undersökning i gamla stan i Kalmar, inte så långt ifrån det omtalade nya konstmuseet i stadsparken. Kalmar läns museums arkeologer Cecilia Ring och Arvo Pajusi visar upp en nyupptäckt stenhusgrund som kommer att ändra den antagna vägsträckningen för Sandvikargatan i Dagmar Sellings klassiska rekonstruktionskarta över medeltidsstaden. I närheten av den nu aktuella platsen grävdes det för övrigt också 1987.

Den nyfunna stenhusgrunden pekar på ett älbärgat senmedeltida hushåll, vilket också styrks av fynd av fönsterglas-skärvor rapporterar tidningen Barometern, medan Östra Småland konstaterar att fynden mest bestod av en hel del ben och några krukskärvor från 1600-talet. Tidspressen och det begränsade sökområdet gör att kunskapen om bygnaden blir knapphändig. Undersökningen omfattar dessutom bara de övre lagren, medan de medeltida lagren komme att täckas över av Parkförvaltningens nya lokaler. Allt enligt den nya trenden att fornlämningar inte ska undersökas ordentligt utan täckas över så att de kan "bevaras åt framtiden" (läs: spara pengar åt exploatören). Ring och Pajusi är enligt tidningarna trots detta förhållandevis nöjda med resultaten av undersökningen, som skall vara avslutad idag (onsdag 070905).

I bästa fall kan man ju hoppas på utökad grävverksamhet i Kalmarområdet framöver då kommunen har storslagan planer för staden expansion. Bl a ska en större mängd bostäder byggas så att Kalmar och förorten Lindsdal (norr om staden) med tiden ska växa ihop. Men man får väl räkna med att kommunen kommer att göra allt som står i dess makt för att slingra sig undan arkeologin. Man kunde önska att de såg en aning mer mervärde och en aning mindre merkostnad i kulturmiljön...

På tal om ovan nämnde arkeolog Arvo Pajusi kan det också meddelas att denne kommer att leda en "byavandring" i Fastlycke utanför Söderåkra på lördag (8 september), i regi av Söderåkra hembygdsgille. Tyvärr har jag själv ingen möjlighet att delta men om någon annan skulle känna sig hugad så är det samling vid Söderåkra hembygsgård kl 10:00 nämnda dag.

Dendrodateringar från Stadsparken i Kalmar

De dendrokronologiska analyserna från utgrävningarna inför det nya konstmuseet i Stadsparken i Kalmar är nu klara, rapporteras från Kalmar läns museum. Proverna togs i höstas i det medeltida hamnområdet invid stadsmuren. Samnlagt 53 prover har analyserats vid kvartärgeologiska avdelningen vid Lunds universitet.

En dendrodatering går till så att man räknar och jämför årsringarna på trät. Årsringarn kan liknas vid ett slags fingeravtryck. Deras utseende varierar med de klimatfårhållanden som rådde där trädet växte vid en viss tidpunkt. Genom dessa variationer kan man veta att en viss årsring såg ut på ett visst sätt ett visst år. I dag har forskningen tillgång till många prover och långa kronologiska sekvenser av årsringar. I dessa sekvenser kan man passa in ett nytt prov och på såvis ofta erhålla en god datering.

Resultaten då? Träproverna från Stadsparken visade att man främst använt Ek och en del Tall i byggnadskonstruktionerna. Ekvirket kom från träd fällda i Småland och på Öland medan tallvirket kom från träd importerade från Uppland. De flesta träden var mellan 75 och 100 år gamla då de fälldes.

De tidigaste dateringarna är från mitten av 1200-talet. Den största mängden dateringar ligger runt sekelskiftet 1300, därefter finns enstaka dateringar fram till 1370. Enligt de preliminära tolkningarna representerar de tidigaste dateringarna en period då staden är under uppbyggnad. Kalmar som stad anses grundad omkring 1200. Dateringarna från sekelskiftet 1300 representerar byggandet av en träkista i hamnen, som förmodligen har med någon slags byggnadskonstruktion att göra. Dateringar från mitten av 1300-talet tycks ha med byggandet av stadsmyuren mot sjösidan att göra. Det skulle förlägga uppförandet av Sjömuren ca 50 år tidigare än vad man hittills antagit.

Tolkningarna är än så länge preliminära och kortfattade. När dessa så småningom kan jämföras med övriga resultat från undersökningarna och sättas in i olika sammanhang kan såväl utförligare tolkningar som en del modifieringar vara att vänta.

Källa: http://www.kulturarvsportalen.se/web-content/stadsparken/pages/dendro.html

Värnaby - byn som försvann

Om man färdas söderut från Kalmar längs E 22:an och sedan väljer att svänga av från den moderna, stora vägen och i stället köra "gamla E 22:an" så färdas man genom ett urgammalt kulturlandskap. Möres kustslätt. När man kört sådär ett par mil kommer man till ett vägkryss. Mot öster leder en spikrak allé upp till godset Wärnanäs. Mot väster leder en inte fullt så rak väg till det lilla samhället Halltorp. Vägen mot Halltorp börjar med en mjuk kulle, först på ömse sidor av vägen delvis bevuxen med skog och sedan utmynnandes i två större åkrar. Vad ytterst få personer som far förbi denna kulle vet är att här låg en gång en hel by. Byn, som var en del av en större bydomän, bar namnet Södra Värnaby och var den största byn i Halltorps socken. Stannar man till här idag så kan man knappt se några spår alls, bortsett från några vaga husgrunder som ligger gömda i grönskan under de vindbesusade trädkronorna i skogsbacken. Men faktum är att de sista karvarande byggnaderna revs så sent som på 1950-talet.

Historien om Södra Värnaby börjar emellertid långt tidigare. I skriftliga källor kan byns historia följas till år 1391, då den tyskättade riddaren Ficke van Vitzen d y överlät en gård här till drottning Margareta. Andra gårdar kan följas genom hela senmedeltiden.T ex ärver frälsemannen Bengt Sture år 1419 jord i Värnaby av sin far. 1424 säljer han de gårdar han har i Södra Värnaby till Filip Petersson (Bonde). Filips son Magnus säljer i sin tur dessa gårdar till Birger Trolle 1467 men bröderna Tord och Magnus Bonde återlöser 1482 en del av jorden från Birgers son, den mycket rike Arvid Trolle (en av de största godssamlarna i svensk historia). Det intesiva godssamlandet var typiskt för senmedeltiden. Den så kallade senmedeltida agrarkrisen ledde till att många lågfrälse familjer fick ekonomiska svårigheter och det öppnade för det förmögnare högfrälset att köpa upp stora mängder billig jord.


Halltorp socken på 1540-talet med bebyggelse och jordnatur.

På 1500-talet kan man för första gången få en samlad bild av bebyggelsen på den svenska landsbygden. De båda byenheterna Södra och Norra Värnaby omfattade då 22 gårdar, varav 12 låg i Södra Värnaby. 11 av de 22 gårdarna ägdes 1526 av Gustav Vasa och hade kommit i kungens ägo genom att denne lyckats sätta sig i besittning av arvet efter riksföreståndaren Sten Sture d ä (vilken 1495 ägde exakt samma antal gårdar i byn). 1553 beslutar Gustav Vasa att anlägga en avelsgård vid Wärnanäs (en utbruten del ur det ursprungliga Värnaby - namnet betyder kort och gott näset som hör till Värnaby). Avelsgården innebar en katastrof för dem som bodde i Södra Värnaby, inte bara för dem som brukade kungens gårdar. Kungen beslagtog samtliga gårdar i Södra Värnaby, även dem han inte ägde, avhyste brukarna och lade jorden under avelsgården. Men avelsgårdens tid blev kort. 1564 bröt det nordiska sjuårskriget ut, danska trupper bröt in över gränsen och brände 285 gårdar och fyra kvarnar i Möre, däribland Gustav Vasas avelsgård.

Avelsgården återuppbygdes aldrig. Istället växte byn åter upp på backen, kännt är t ex att hertig Karl (sedermera Karl IX) ägde 12 gårdar i Södra och Norra Värnaby 1577, vilka var ett arv efter fadern Gustav Vasa. Men 1611 rasade Kalmarkriget och allt blev åter lågornas rov och byn fick på nytt resa sig ur askan.

Efter den för Sveriges del lyckliga freden i Brömsebro 1645 fick rikskanslern Axel Oxenstierna ta emot Södra Möre som grevskap i förläning av drottning Kristina. Två år senare köpte han Wärnanäs med 12 underlydande gårdar i Värnaby av släkten Ulfsparre (vilka fått dem i donation av Karl IX) och gjorde Wärnanäs till administrativt centrum för grevskapet. För Södra Värnaby innebar den nye grevens tillträde en ny dramatisk förändring av jordbruksdriften. Hälften av byns gårdar, 7 stycken, avhystes, Wärnanäs blev säteri och på backen där gårdarna legat byggdes något som kallades Värnaby ladugård. Under denna brukades nu säteriet och så kom det att förbli i nästan 200 år.


Del av karta från 1656. Mitt i bilden syns den hästskoformade Värnaby ladugård. Norr därom bebyggelsen i Värnaby by. Snett mot öster från ladugården den spikraka vägen till Wärnanäs.


1789 köptes Wärnanäs av en major Carl Råberg, senare adlad Mannerskantz. Under dennes ledning inleddes stora ombygnationer av Wärnanäs, vilka under 1800-talets början ledde till att Värnaby ladugård förlorade sin betydelse och den revs efterhand ner. Kvar stod Södra Värnaby by. Men vid mitten av 1800-talet stundade åter nya tider. I stället för att bruka godsen med många mindre arrendegårdar började nu ett system med någon eller några få brukningsenheter med mycket stora jordmassor. Dessa brukades med hjälp av anställda lönearbetare. Statarsystemet hade blivit den nya ordningen och så blev det även i Wärnanäs. Bönderna i Värnaby förlorade successivt sina arrenden och deras hus blev statarbostäder. Efterhand som de blev uttjänta revs de. De sista husen i Södra Wärnaby revs så sent som vid början av 1950-talet.


Södra Värnaby by på 1800-talet med den då rivna Värnaby ladugård markerad med streck. Strax öster om bebyggelsen och ladugården löper nuv. gamla E 22. Den öst-västliga vägen på kartan är identisk med nuvarand Halltopsvägen.


Så såg slutet ut. Men hur det var i början är betydligt mer oklart. Att Värnabys historia är betydligt äldre än vad de skriftliga källorna låter ana kan man vara säker på. Bortom de skriftliga källorna horisont är det huvudsakligen arkeologin som bistår oss med fakta (om än arkeologin har mycket att säga även om perioder som har skriftliga källmaterial). Arkeologiskt sett är Värnaby dessvärre mycket dåligt kännt. Lösfyndsinventeringar i åkrarna runt kullen där Södra Värnaby låg har endast påvisat sporadiska, yngre fynd av kermaik (16-1800-tal). Området där Värnaby ladugård låg, söder om nuvarande Halltorpsvägen, är dock mycket rikt på tegel och murbruksrester. Äldre lösfynd av såväl vapen som smycken (pärlor) från yngre järnålder finns däremot omtalade inom Värnabyområdet, men deras exakta lokalisering är tyvärr okänd. Möjligen rör det sig om sönderplöjda gravanläggningar.

Men arkeologi handlar inte bara om föremål och anläggningar. Om man använder ett landskapsarkeologiskt synsätt kan man betrakta ett helt landskapsutsnitt som en slags artefakt man kan studera och tolka. Enligt rådande forskningsläge i Möre skedde en omfattande förändring i samhällsstrukturerna omkring 600 e Kr, något som även kunnat påvisas på andra håll i landet. Detta innebar bl a en övergång från ensamgårdar och små gårdsgrupper till en gradvis koncentration av bebyggelsen i byar. Mycket talar också för att det var en ny, jordägande aristokrati som stod som spindlarna i nätet för denna utveckling. Basen för denna aristokrati var storgården. Det finns anledning att tolka Värnaby som en slags "ursprungsenhet" i Halltorps socken. Värnabys ägor omfattade en stor del av den blivande socknens kuststräcka, byn var under medeltiden den utan konkurrens största och mest centralt belägna. Därutöver är det möjligt att tolka själva Halltorp, det senare sockencentrat med kyrkan, som en tidig utbrytning från Värnaby. Halltorps kyrka var ursprungligen en mycket märklig byggnad med fyra våningar och två torn. Dess arkitektur bar en tydligt aristokratisk prägel. Min tolkning är att kyrkan, i alla fall från början, uppfördes i anslutning till en lokal storgård. Kyrkans byggnadsskede kan utifrån dendrokronologiska dateringar (daterinagar med hjälp av årsringar på trä) förläggas till åren kring 1209-1210.


Halltorps kyrka idag. Endast kyrkovåningen och källaren, den så kallade markvåningen återstår. På långsidan mellan det första och andra fönstret syns kyrkans usprungliga ingång med en praktfull romansk stenportal.

Halltorp kan alltså ses som en utbrytning från något annat. Ortnamnet besår av förleden hall- (av ett äldre ord: hale = 'svans, rumpa') och efterleden -torp (någonting som är utbrutet ur eller avgärda till någonting större, ursprungligt). Svans eller rumpa syftar sannolikt på ett markområde som är en (avsides belägen?) del av en större enhet. Denna större enhet kan inte gärna vara någon annan än Värnaby. Ortnamnet får då betydelsen torpet på Värnabys rumpa.
På andra håll i landet har man velat tolka de äldre -torpnamnen som resultatet av en omstrukturering av den lokala maktens landskap med en åtföljande flytt av storgårdar ut ur kärnbyarna till ett mer avskiljt läge, något som sker under slutet av järnåldern. Denna flytt hade också "ideologiska" orsaker. Halltorps kyrka befinner sig omgiven av ett flertal äldre rösen från bronsålder. Det tyder på att kyrkplatsen redan var en plats med tradition i människonas medvetande. För den som gjorde anspråk på makten under järnåldern var det viktigt att göra sig till herre över traditionen, för att det var ett sätt att legitimera sin egen ställning i samhället. Med andra ord var placeringen av en (eventuell) storgård i Halltorp ett sätt att medvetet manipulera landskapet i syfte att upprätta en "härskarideologi". Dvs ett sätt att förankra sin maktställning i människornas medvetande.

För Värnabys del kan detta resonemang betyda att byn ursprungligen har hyst en storgårdsdomän. Rekonstruktioner av arvsföljder hos de personer som ägde jord i Värnaby under de skriftliga källornas tid antyder dessutom att ägandet ursprungligen varit betydligt mer konsentrerat än det var under senmedeltid. 1200-talet var en tid då Möre blev en fast del av riket. Just i Möre verkar det ha inneburit att de lokala jordägarna förlorade sin rätt till jorden till det nya frälset som kom med kungamakten. I Värnaby kan man tänka sig att den sammanhållna äldre storgårdsdomänens ägor tagits över av någon eller några utifrån kommande frälsesläkter och med tiden genom arvskiften, försäljningar och byten splittrats upp på ett antal landbogårdar med olika ägare. Och därmed är vi tillbaka där berättelsen började med de första skriftliga beläggen.

Naturligtvis är detta en av nöden ganska kortfattad berättelse. Det kan också påpekas att de tolkningar jag framfört genom det svaga källäget omfattar betydande källkritiska aspekter. Landskapet är inte platt, inte ens bildligt. Det rymmer ett enormt tidsdjup, under det moderna landskapet finns rester av otaliga äldre landskap. Kullen vid korsningen mellan gamla E 22:an och Halltorpsvägen är idag en stilla lantlig idyll med åkrar och trädbevuxna impediment. Berättelsen om Värnaby är en i mitt tycke utmärkt illustration av vad man kan hitta om man tittar under dagens yta, ner i "förflutenhetens landskap".

Några källor till denna text:

Anglert, M. Uppåkra. Bland högar, ortnamn och kyrkor. I: Landskapsarkeologi och tidig medeltid. Uppårastudier 8. Lund.

Ericsson, A. 2001. Möre mellan järnålder och medeltid - omvandlingen av ett agrarlandskap. I: Möre, historien om ett småland. Kalmar.

Ferm, Rahmqvist, Thor. 1987. Det medeltida Sverige 4:1. Möre, Norra och södra Möre. kalmar stad.

Larsson, L. 1997. Värnaby by. I: Södermörekrönikan 1997. Utgiven av Södermöre Hembygdsförening.