Saturday, September 30, 2006

Värnaby - byn som försvann

Om man färdas söderut från Kalmar längs E 22:an och sedan väljer att svänga av från den moderna, stora vägen och i stället köra "gamla E 22:an" så färdas man genom ett urgammalt kulturlandskap. Möres kustslätt. När man kört sådär ett par mil kommer man till ett vägkryss. Mot öster leder en spikrak allé upp till godset Wärnanäs. Mot väster leder en inte fullt så rak väg till det lilla samhället Halltorp. Vägen mot Halltorp börjar med en mjuk kulle, först på ömse sidor av vägen delvis bevuxen med skog och sedan utmynnandes i två större åkrar. Vad ytterst få personer som far förbi denna kulle vet är att här låg en gång en hel by. Byn, som var en del av en större bydomän, bar namnet Södra Värnaby och var den största byn i Halltorps socken. Stannar man till här idag så kan man knappt se några spår alls, bortsett från några vaga husgrunder som ligger gömda i grönskan under de vindbesusade trädkronorna i skogsbacken. Men faktum är att de sista karvarande byggnaderna revs så sent som på 1950-talet.

Historien om Södra Värnaby börjar emellertid långt tidigare. I skriftliga källor kan byns historia följas till år 1391, då den tyskättade riddaren Ficke van Vitzen d y överlät en gård här till drottning Margareta. Andra gårdar kan följas genom hela senmedeltiden.T ex ärver frälsemannen Bengt Sture år 1419 jord i Värnaby av sin far. 1424 säljer han de gårdar han har i Södra Värnaby till Filip Petersson (Bonde). Filips son Magnus säljer i sin tur dessa gårdar till Birger Trolle 1467 men bröderna Tord och Magnus Bonde återlöser 1482 en del av jorden från Birgers son, den mycket rike Arvid Trolle (en av de största godssamlarna i svensk historia). Det intesiva godssamlandet var typiskt för senmedeltiden. Den så kallade senmedeltida agrarkrisen ledde till att många lågfrälse familjer fick ekonomiska svårigheter och det öppnade för det förmögnare högfrälset att köpa upp stora mängder billig jord.


Halltorp socken på 1540-talet med bebyggelse och jordnatur.

På 1500-talet kan man för första gången få en samlad bild av bebyggelsen på den svenska landsbygden. De båda byenheterna Södra och Norra Värnaby omfattade då 22 gårdar, varav 12 låg i Södra Värnaby. 11 av de 22 gårdarna ägdes 1526 av Gustav Vasa och hade kommit i kungens ägo genom att denne lyckats sätta sig i besittning av arvet efter riksföreståndaren Sten Sture d ä (vilken 1495 ägde exakt samma antal gårdar i byn). 1553 beslutar Gustav Vasa att anlägga en avelsgård vid Wärnanäs (en utbruten del ur det ursprungliga Värnaby - namnet betyder kort och gott näset som hör till Värnaby). Avelsgården innebar en katastrof för dem som bodde i Södra Värnaby, inte bara för dem som brukade kungens gårdar. Kungen beslagtog samtliga gårdar i Södra Värnaby, även dem han inte ägde, avhyste brukarna och lade jorden under avelsgården. Men avelsgårdens tid blev kort. 1564 bröt det nordiska sjuårskriget ut, danska trupper bröt in över gränsen och brände 285 gårdar och fyra kvarnar i Möre, däribland Gustav Vasas avelsgård.

Avelsgården återuppbygdes aldrig. Istället växte byn åter upp på backen, kännt är t ex att hertig Karl (sedermera Karl IX) ägde 12 gårdar i Södra och Norra Värnaby 1577, vilka var ett arv efter fadern Gustav Vasa. Men 1611 rasade Kalmarkriget och allt blev åter lågornas rov och byn fick på nytt resa sig ur askan.

Efter den för Sveriges del lyckliga freden i Brömsebro 1645 fick rikskanslern Axel Oxenstierna ta emot Södra Möre som grevskap i förläning av drottning Kristina. Två år senare köpte han Wärnanäs med 12 underlydande gårdar i Värnaby av släkten Ulfsparre (vilka fått dem i donation av Karl IX) och gjorde Wärnanäs till administrativt centrum för grevskapet. För Södra Värnaby innebar den nye grevens tillträde en ny dramatisk förändring av jordbruksdriften. Hälften av byns gårdar, 7 stycken, avhystes, Wärnanäs blev säteri och på backen där gårdarna legat byggdes något som kallades Värnaby ladugård. Under denna brukades nu säteriet och så kom det att förbli i nästan 200 år.


Del av karta från 1656. Mitt i bilden syns den hästskoformade Värnaby ladugård. Norr därom bebyggelsen i Värnaby by. Snett mot öster från ladugården den spikraka vägen till Wärnanäs.


1789 köptes Wärnanäs av en major Carl Råberg, senare adlad Mannerskantz. Under dennes ledning inleddes stora ombygnationer av Wärnanäs, vilka under 1800-talets början ledde till att Värnaby ladugård förlorade sin betydelse och den revs efterhand ner. Kvar stod Södra Värnaby by. Men vid mitten av 1800-talet stundade åter nya tider. I stället för att bruka godsen med många mindre arrendegårdar började nu ett system med någon eller några få brukningsenheter med mycket stora jordmassor. Dessa brukades med hjälp av anställda lönearbetare. Statarsystemet hade blivit den nya ordningen och så blev det även i Wärnanäs. Bönderna i Värnaby förlorade successivt sina arrenden och deras hus blev statarbostäder. Efterhand som de blev uttjänta revs de. De sista husen i Södra Wärnaby revs så sent som vid början av 1950-talet.


Södra Värnaby by på 1800-talet med den då rivna Värnaby ladugård markerad med streck. Strax öster om bebyggelsen och ladugården löper nuv. gamla E 22. Den öst-västliga vägen på kartan är identisk med nuvarand Halltopsvägen.


Så såg slutet ut. Men hur det var i början är betydligt mer oklart. Att Värnabys historia är betydligt äldre än vad de skriftliga källorna låter ana kan man vara säker på. Bortom de skriftliga källorna horisont är det huvudsakligen arkeologin som bistår oss med fakta (om än arkeologin har mycket att säga även om perioder som har skriftliga källmaterial). Arkeologiskt sett är Värnaby dessvärre mycket dåligt kännt. Lösfyndsinventeringar i åkrarna runt kullen där Södra Värnaby låg har endast påvisat sporadiska, yngre fynd av kermaik (16-1800-tal). Området där Värnaby ladugård låg, söder om nuvarande Halltorpsvägen, är dock mycket rikt på tegel och murbruksrester. Äldre lösfynd av såväl vapen som smycken (pärlor) från yngre järnålder finns däremot omtalade inom Värnabyområdet, men deras exakta lokalisering är tyvärr okänd. Möjligen rör det sig om sönderplöjda gravanläggningar.

Men arkeologi handlar inte bara om föremål och anläggningar. Om man använder ett landskapsarkeologiskt synsätt kan man betrakta ett helt landskapsutsnitt som en slags artefakt man kan studera och tolka. Enligt rådande forskningsläge i Möre skedde en omfattande förändring i samhällsstrukturerna omkring 600 e Kr, något som även kunnat påvisas på andra håll i landet. Detta innebar bl a en övergång från ensamgårdar och små gårdsgrupper till en gradvis koncentration av bebyggelsen i byar. Mycket talar också för att det var en ny, jordägande aristokrati som stod som spindlarna i nätet för denna utveckling. Basen för denna aristokrati var storgården. Det finns anledning att tolka Värnaby som en slags "ursprungsenhet" i Halltorps socken. Värnabys ägor omfattade en stor del av den blivande socknens kuststräcka, byn var under medeltiden den utan konkurrens största och mest centralt belägna. Därutöver är det möjligt att tolka själva Halltorp, det senare sockencentrat med kyrkan, som en tidig utbrytning från Värnaby. Halltorps kyrka var ursprungligen en mycket märklig byggnad med fyra våningar och två torn. Dess arkitektur bar en tydligt aristokratisk prägel. Min tolkning är att kyrkan, i alla fall från början, uppfördes i anslutning till en lokal storgård. Kyrkans byggnadsskede kan utifrån dendrokronologiska dateringar (daterinagar med hjälp av årsringar på trä) förläggas till åren kring 1209-1210.


Halltorps kyrka idag. Endast kyrkovåningen och källaren, den så kallade markvåningen återstår. På långsidan mellan det första och andra fönstret syns kyrkans usprungliga ingång med en praktfull romansk stenportal.

Halltorp kan alltså ses som en utbrytning från något annat. Ortnamnet besår av förleden hall- (av ett äldre ord: hale = 'svans, rumpa') och efterleden -torp (någonting som är utbrutet ur eller avgärda till någonting större, ursprungligt). Svans eller rumpa syftar sannolikt på ett markområde som är en (avsides belägen?) del av en större enhet. Denna större enhet kan inte gärna vara någon annan än Värnaby. Ortnamnet får då betydelsen torpet på Värnabys rumpa.
På andra håll i landet har man velat tolka de äldre -torpnamnen som resultatet av en omstrukturering av den lokala maktens landskap med en åtföljande flytt av storgårdar ut ur kärnbyarna till ett mer avskiljt läge, något som sker under slutet av järnåldern. Denna flytt hade också "ideologiska" orsaker. Halltorps kyrka befinner sig omgiven av ett flertal äldre rösen från bronsålder. Det tyder på att kyrkplatsen redan var en plats med tradition i människonas medvetande. För den som gjorde anspråk på makten under järnåldern var det viktigt att göra sig till herre över traditionen, för att det var ett sätt att legitimera sin egen ställning i samhället. Med andra ord var placeringen av en (eventuell) storgård i Halltorp ett sätt att medvetet manipulera landskapet i syfte att upprätta en "härskarideologi". Dvs ett sätt att förankra sin maktställning i människornas medvetande.

För Värnabys del kan detta resonemang betyda att byn ursprungligen har hyst en storgårdsdomän. Rekonstruktioner av arvsföljder hos de personer som ägde jord i Värnaby under de skriftliga källornas tid antyder dessutom att ägandet ursprungligen varit betydligt mer konsentrerat än det var under senmedeltid. 1200-talet var en tid då Möre blev en fast del av riket. Just i Möre verkar det ha inneburit att de lokala jordägarna förlorade sin rätt till jorden till det nya frälset som kom med kungamakten. I Värnaby kan man tänka sig att den sammanhållna äldre storgårdsdomänens ägor tagits över av någon eller några utifrån kommande frälsesläkter och med tiden genom arvskiften, försäljningar och byten splittrats upp på ett antal landbogårdar med olika ägare. Och därmed är vi tillbaka där berättelsen började med de första skriftliga beläggen.

Naturligtvis är detta en av nöden ganska kortfattad berättelse. Det kan också påpekas att de tolkningar jag framfört genom det svaga källäget omfattar betydande källkritiska aspekter. Landskapet är inte platt, inte ens bildligt. Det rymmer ett enormt tidsdjup, under det moderna landskapet finns rester av otaliga äldre landskap. Kullen vid korsningen mellan gamla E 22:an och Halltorpsvägen är idag en stilla lantlig idyll med åkrar och trädbevuxna impediment. Berättelsen om Värnaby är en i mitt tycke utmärkt illustration av vad man kan hitta om man tittar under dagens yta, ner i "förflutenhetens landskap".

Några källor till denna text:

Anglert, M. Uppåkra. Bland högar, ortnamn och kyrkor. I: Landskapsarkeologi och tidig medeltid. Uppårastudier 8. Lund.

Ericsson, A. 2001. Möre mellan järnålder och medeltid - omvandlingen av ett agrarlandskap. I: Möre, historien om ett småland. Kalmar.

Ferm, Rahmqvist, Thor. 1987. Det medeltida Sverige 4:1. Möre, Norra och södra Möre. kalmar stad.

Larsson, L. 1997. Värnaby by. I: Södermörekrönikan 1997. Utgiven av Södermöre Hembygdsförening.

5 comments:

Carnivalesque XX said...

This post is now showcased in Carnivalesque XX.

Pierre said...

I´m honoured!

Anonymous said...
This comment has been removed by a blog administrator.
Anonymous said...
This comment has been removed by a blog administrator.
Anonymous said...

Genial dispatch and this post helped me alot in my college assignement. Thanks you on your information.