Bergkvara och arkeologins roll i små samhällen

När jag nu var nere för att hålla mitt föredrag passade jag naturligtvis på att se mig om i mitt gamla barndomsland. Nere vid hamnen i Bergkvara höll de på att bygga ut vid "Lindbergs", den plats där köpingen Bergkvara började växa fram under 16-1700-talen. I ett grävt schakt där grund till en ny byggnad höll på att gjutas fanns i botten ett ganska tjockt, svart kulturlager med inslag av synligt tegel och eventuellt keramik. Området var avspärrat så det gick inte att ta sig en närmre titt.


Ett försök att fånga det omtalade kulturlagret på bild. Det mörka partiet syns längst ned och är kanske ett par decimeter, hur långt det fortsätter neråt är dock oklart. Ovanför är ett sand/grusblandat lager och ovanför detta ett ganska uppenbart utfyllnadslager med sten och rikliga inslag av tegel.

Detta aktualiserade en fråga jag med jämna mellanrum har funderat över, men som inte verkar bekymra någon annan? När det exploateras i städer är det väl nu mera ganska givet att arkeologin kommer med på ett hörn, i större eller mindre skala, åtminstone om staden är av någorlunda ålder. Men i alla småsamhällen tycks det vara helt fritt att exploatera utan hänsyn till kulturhistoriska värden under mark. Detta obeaktat att orterna ibland kan gå tillbaka på rejält gammal bebyggelse. Att många samhällen går tillbaka på medeltida byar och gårdar, som ibland kan vara ännu äldre etableringar, är väl ingen hemlighet. Vad beror då ointresset på? Kan det vara ren okunskap? Man tänker att det samhälle man ser idag inte är äldre än max 1800-talets andra del och där kan väl inte finnas något att upptäcka för en arkeolog. Eller är det någon slags juridisk praxis? Eller beror det på att frågan inte lyfts fram och diskuterats?

Just Bergkvara är som ort inte så väldigt gammal. I detta fall kan alltså åldern (eller bristen på ålder) spela in. Vem behöver arkeologi när det finns skriftliga källor som talar om hur det var, dessutom med tämligen god detaljrikedom? Bergkvara växte fram i ansluning till ett bra hamnläge. En del har menat att redan vikingarna måste ha utnyttjat detta hamnläge, men det antagandet är förvisso helt taget ur luften och saknar varje form av belägg.

Namnet Bergkvara består av föreleden bergk- (av det äldre ordet birk = björk) och efterledet -vara (med lite olika tolkningar, ett förslag är strand). Således kanske namnet betyder björkstranden eller liknande. Namnet är ursprungligen ett marknamn och inte ett bebyggelsenamn. Marken som bar detta namn hörde ursprungligen till gårdarna i Skällenäs by. Första gången platsen dyker upp i skriftliga källor är 1616 då Gustav II Adolf bekräftar Kalmar stads privilegier. Däri ingick att staden skulle ha ensamrätt att hålla marknadsstånd vid bl a Bergkvara, något som tydligen sedan gammalt varit Kalmarborgarnas rätt. Härav har man dragit slutsatsen att Bergkvara varit platsen för en återkommande marknad där stadens köpmän kunde sälja varor direkt till allmogen, en marknad som med stor sannolikhet hade medeltida rötter. Men bebyggelse saknades ännu under 1600-talet. 1640 anhöll borgarna i Kalmar om rätten att flytta marknaden till Brömsebro för att komma åt gränshandeln. Då nämns bara marknaden, ingen bebyggelse. Av flytten blev dock intet eftersom Blekinge kort tid senare belv svenskt. Efter att Karlskrona grundats försökte även borgarna i denna stad att komma åt handeln i Bergkvara, vilket ledde till en sekellång konflikt mellan städerna.

Kalmar fick de flesta fördelarna i denna tvist och 1719 antog stadens borgare en Johan Johansson som "köpdräng" i Bergkvara. Han fungerade närmast som ett slags filialföreståndare och hade bara rätt att bedriva handel i sina uppdragsgivares namn. För Johan Johanssons räkning uppfördes nu en byggnad med bostad, handelsbod och lager. Detta blev, så vitt man vet, den första permanenta bebyggelsen i Bergkvara. Huset anses vara identiskt med en timmrad byggnad som ännu finns kvar på "Lindbergska tomten" och som bl a hyser fragment av karolinska målningar.

Några årtionden senare utsåg Kalmarborgarna en handelsman till ansvarig för affärerna i Bergkvara, Erik Kastman, som blev bofast här någon gång mellan 1749 - 1751. Under ett drygt sekel dominerade sedan denna Kalmaritiska borgarsläkt köpingen. Bl a uppfördes den Kastmanska gården, identisk med det senare Lindbergs. Släkten köpte även upp flera gårdar i köpingens omland, bl a Skällenäs nr 1 som låg i närheten av dagens Bergkvara kapell. Gården flyttades senare ner till hamnområdet där en ståndsmässig herrgårdsbyggnad uppfördes. Men även andra Kalmarborgare började göra sig gällande i Bergkvara, t ex Sahlsteens, 1700-talets största Kalmarfima. Bergkvara fick också betydelse som varvsort. Sin största blomstringstid upplevde köpingen efter att de gamla borgarprivilegierna och skråväsendet upplösts framemot 1800-talets mitt. Bebyggelsen expanderade också kraftigt under 1800-talet och även Karlskrona fick till möjlighet att etablera ett handelshus, 1840 (nuvarande "Blå hallen"). Årtiondena kring sekelskiftet 1900 var Bergkvara en tid landets näst största hamn.

Bergkvara vid förra sekelskiftet. Huset i förgrunden är "Lindbergs", tidigare Kastmanska gården. Bakom detta hus ligger det hus som anses vara köpingens äldsta bygnad. Ytterligare längre bakom huset är platsen där kulturlagret iakttogs belägen. Den stora kvarnen uppfördes 1890, men revs och såldes till Gotland 1914, den finns ännu kvar i Havdhem och anses vara världens högsta träkvarn. Efter kvarnen låg garveriet och garvarens bostad skumtar vid vägen efter träden. Därefter kom själva hamnområdet. På andra sidan vägen låg den herrgårdsbyggnad som blev resultatet av den av Kastmans utflyttade gården Skällenäs nr 1.

Det är de stora dragen i Bergkvaras historia så som de brukar berättas, de få gånger det sker. Vad kan väl möjligen arkeologin bidra med till detta? Det finns många möjligheter. Några kan vara att t ex få fram en närmare åldersbestämning på aktiviterna på platsen. En säsongsvis återkommande marknad avsätter förmodlingen inga tydligare spår, men under de relativt tjocka kulturlager som uppenbarligen finns i delar av det gamla köpingsområdet kan ändå sådana spår finnas kvar. Brukades platsen under medeltid och hur långt tillbaka och i vilken omfattning? Lämningarna i jorden kan också berätta om bebyggelsen och människornas dagliga liv, något som de skriftliga källorna tiger om. Det finns en lång rad tänkbara aspekter.

Kanske det är svårt att driva ett krav på arkeologiska undersökningar på en plats som Bergkvara. Men jag tycker ändå att frågan förtjänar att diskuteras och uppmärksammas. Och tycker man att Bergkvara är en allt för ung plats så finns det åtskilliga andra av betydligt högre ålder. Riktar man blicken fyra kilometer inåt landet från Bergkvara kommer man till kommunens centralort Torsås. Byn Torsås är känd sedan 1507 och bestod av sju hemman i 1500-talets jordeböcker. Byn var också kyrkby, Torsås kyrka uppfördes under 1200-talet, men har legat en bit ifrån själva byn. Torsås by är med säkerhet en medeltida etablering. Ortnamnet är möjligen ett förhistoriskt sakralt ortnamn med guden Tor i förleden. Men om detta namn primärt är ett naturnamn (dvs namn på den ås som finns vid Torsås), ett bebggelsenamn eller ett kultplatsnamn är oklart. Den historiska byn verkar i vart fall ha legat i anslutning till dagens centrala Torsås. Det mesta av lämningarna av ett äldre torsås har förmodligen schaktats bort genom åren. Men teoretiskt finns naturligtvis möjligheten att arkeologiskt komma åt en medeltida eller till och med ännu äldre bebyggelse.

Och det är detta jag menar är gemensamt för många småorter i landet. Orter som aldrig har mött krav på arkeologiska undersökningar. Möjligheter att nå intressant och värdefull kunskap går därmed också förlorade utan att knappt bevärdigas en axelryckning. Jag tycker det är synd. Vad tycker Du?

Värnaby - byn som försvann

Om man färdas söderut från Kalmar längs E 22:an och sedan väljer att svänga av från den moderna, stora vägen och i stället köra "gamla E 22:an" så färdas man genom ett urgammalt kulturlandskap. Möres kustslätt. När man kört sådär ett par mil kommer man till ett vägkryss. Mot öster leder en spikrak allé upp till godset Wärnanäs. Mot väster leder en inte fullt så rak väg till det lilla samhället Halltorp. Vägen mot Halltorp börjar med en mjuk kulle, först på ömse sidor av vägen delvis bevuxen med skog och sedan utmynnandes i två större åkrar. Vad ytterst få personer som far förbi denna kulle vet är att här låg en gång en hel by. Byn, som var en del av en större bydomän, bar namnet Södra Värnaby och var den största byn i Halltorps socken. Stannar man till här idag så kan man knappt se några spår alls, bortsett från några vaga husgrunder som ligger gömda i grönskan under de vindbesusade trädkronorna i skogsbacken. Men faktum är att de sista karvarande byggnaderna revs så sent som på 1950-talet.

Historien om Södra Värnaby börjar emellertid långt tidigare. I skriftliga källor kan byns historia följas till år 1391, då den tyskättade riddaren Ficke van Vitzen d y överlät en gård här till drottning Margareta. Andra gårdar kan följas genom hela senmedeltiden.T ex ärver frälsemannen Bengt Sture år 1419 jord i Värnaby av sin far. 1424 säljer han de gårdar han har i Södra Värnaby till Filip Petersson (Bonde). Filips son Magnus säljer i sin tur dessa gårdar till Birger Trolle 1467 men bröderna Tord och Magnus Bonde återlöser 1482 en del av jorden från Birgers son, den mycket rike Arvid Trolle (en av de största godssamlarna i svensk historia). Det intesiva godssamlandet var typiskt för senmedeltiden. Den så kallade senmedeltida agrarkrisen ledde till att många lågfrälse familjer fick ekonomiska svårigheter och det öppnade för det förmögnare högfrälset att köpa upp stora mängder billig jord.


Halltorp socken på 1540-talet med bebyggelse och jordnatur.

På 1500-talet kan man för första gången få en samlad bild av bebyggelsen på den svenska landsbygden. De båda byenheterna Södra och Norra Värnaby omfattade då 22 gårdar, varav 12 låg i Södra Värnaby. 11 av de 22 gårdarna ägdes 1526 av Gustav Vasa och hade kommit i kungens ägo genom att denne lyckats sätta sig i besittning av arvet efter riksföreståndaren Sten Sture d ä (vilken 1495 ägde exakt samma antal gårdar i byn). 1553 beslutar Gustav Vasa att anlägga en avelsgård vid Wärnanäs (en utbruten del ur det ursprungliga Värnaby - namnet betyder kort och gott näset som hör till Värnaby). Avelsgården innebar en katastrof för dem som bodde i Södra Värnaby, inte bara för dem som brukade kungens gårdar. Kungen beslagtog samtliga gårdar i Södra Värnaby, även dem han inte ägde, avhyste brukarna och lade jorden under avelsgården. Men avelsgårdens tid blev kort. 1564 bröt det nordiska sjuårskriget ut, danska trupper bröt in över gränsen och brände 285 gårdar och fyra kvarnar i Möre, däribland Gustav Vasas avelsgård.

Avelsgården återuppbygdes aldrig. Istället växte byn åter upp på backen, kännt är t ex att hertig Karl (sedermera Karl IX) ägde 12 gårdar i Södra och Norra Värnaby 1577, vilka var ett arv efter fadern Gustav Vasa. Men 1611 rasade Kalmarkriget och allt blev åter lågornas rov och byn fick på nytt resa sig ur askan.

Efter den för Sveriges del lyckliga freden i Brömsebro 1645 fick rikskanslern Axel Oxenstierna ta emot Södra Möre som grevskap i förläning av drottning Kristina. Två år senare köpte han Wärnanäs med 12 underlydande gårdar i Värnaby av släkten Ulfsparre (vilka fått dem i donation av Karl IX) och gjorde Wärnanäs till administrativt centrum för grevskapet. För Södra Värnaby innebar den nye grevens tillträde en ny dramatisk förändring av jordbruksdriften. Hälften av byns gårdar, 7 stycken, avhystes, Wärnanäs blev säteri och på backen där gårdarna legat byggdes något som kallades Värnaby ladugård. Under denna brukades nu säteriet och så kom det att förbli i nästan 200 år.


Del av karta från 1656. Mitt i bilden syns den hästskoformade Värnaby ladugård. Norr därom bebyggelsen i Värnaby by. Snett mot öster från ladugården den spikraka vägen till Wärnanäs.


1789 köptes Wärnanäs av en major Carl Råberg, senare adlad Mannerskantz. Under dennes ledning inleddes stora ombygnationer av Wärnanäs, vilka under 1800-talets början ledde till att Värnaby ladugård förlorade sin betydelse och den revs efterhand ner. Kvar stod Södra Värnaby by. Men vid mitten av 1800-talet stundade åter nya tider. I stället för att bruka godsen med många mindre arrendegårdar började nu ett system med någon eller några få brukningsenheter med mycket stora jordmassor. Dessa brukades med hjälp av anställda lönearbetare. Statarsystemet hade blivit den nya ordningen och så blev det även i Wärnanäs. Bönderna i Värnaby förlorade successivt sina arrenden och deras hus blev statarbostäder. Efterhand som de blev uttjänta revs de. De sista husen i Södra Wärnaby revs så sent som vid början av 1950-talet.


Södra Värnaby by på 1800-talet med den då rivna Värnaby ladugård markerad med streck. Strax öster om bebyggelsen och ladugården löper nuv. gamla E 22. Den öst-västliga vägen på kartan är identisk med nuvarand Halltopsvägen.


Så såg slutet ut. Men hur det var i början är betydligt mer oklart. Att Värnabys historia är betydligt äldre än vad de skriftliga källorna låter ana kan man vara säker på. Bortom de skriftliga källorna horisont är det huvudsakligen arkeologin som bistår oss med fakta (om än arkeologin har mycket att säga även om perioder som har skriftliga källmaterial). Arkeologiskt sett är Värnaby dessvärre mycket dåligt kännt. Lösfyndsinventeringar i åkrarna runt kullen där Södra Värnaby låg har endast påvisat sporadiska, yngre fynd av kermaik (16-1800-tal). Området där Värnaby ladugård låg, söder om nuvarande Halltorpsvägen, är dock mycket rikt på tegel och murbruksrester. Äldre lösfynd av såväl vapen som smycken (pärlor) från yngre järnålder finns däremot omtalade inom Värnabyområdet, men deras exakta lokalisering är tyvärr okänd. Möjligen rör det sig om sönderplöjda gravanläggningar.

Men arkeologi handlar inte bara om föremål och anläggningar. Om man använder ett landskapsarkeologiskt synsätt kan man betrakta ett helt landskapsutsnitt som en slags artefakt man kan studera och tolka. Enligt rådande forskningsläge i Möre skedde en omfattande förändring i samhällsstrukturerna omkring 600 e Kr, något som även kunnat påvisas på andra håll i landet. Detta innebar bl a en övergång från ensamgårdar och små gårdsgrupper till en gradvis koncentration av bebyggelsen i byar. Mycket talar också för att det var en ny, jordägande aristokrati som stod som spindlarna i nätet för denna utveckling. Basen för denna aristokrati var storgården. Det finns anledning att tolka Värnaby som en slags "ursprungsenhet" i Halltorps socken. Värnabys ägor omfattade en stor del av den blivande socknens kuststräcka, byn var under medeltiden den utan konkurrens största och mest centralt belägna. Därutöver är det möjligt att tolka själva Halltorp, det senare sockencentrat med kyrkan, som en tidig utbrytning från Värnaby. Halltorps kyrka var ursprungligen en mycket märklig byggnad med fyra våningar och två torn. Dess arkitektur bar en tydligt aristokratisk prägel. Min tolkning är att kyrkan, i alla fall från början, uppfördes i anslutning till en lokal storgård. Kyrkans byggnadsskede kan utifrån dendrokronologiska dateringar (daterinagar med hjälp av årsringar på trä) förläggas till åren kring 1209-1210.


Halltorps kyrka idag. Endast kyrkovåningen och källaren, den så kallade markvåningen återstår. På långsidan mellan det första och andra fönstret syns kyrkans usprungliga ingång med en praktfull romansk stenportal.

Halltorp kan alltså ses som en utbrytning från något annat. Ortnamnet besår av förleden hall- (av ett äldre ord: hale = 'svans, rumpa') och efterleden -torp (någonting som är utbrutet ur eller avgärda till någonting större, ursprungligt). Svans eller rumpa syftar sannolikt på ett markområde som är en (avsides belägen?) del av en större enhet. Denna större enhet kan inte gärna vara någon annan än Värnaby. Ortnamnet får då betydelsen torpet på Värnabys rumpa.
På andra håll i landet har man velat tolka de äldre -torpnamnen som resultatet av en omstrukturering av den lokala maktens landskap med en åtföljande flytt av storgårdar ut ur kärnbyarna till ett mer avskiljt läge, något som sker under slutet av järnåldern. Denna flytt hade också "ideologiska" orsaker. Halltorps kyrka befinner sig omgiven av ett flertal äldre rösen från bronsålder. Det tyder på att kyrkplatsen redan var en plats med tradition i människonas medvetande. För den som gjorde anspråk på makten under järnåldern var det viktigt att göra sig till herre över traditionen, för att det var ett sätt att legitimera sin egen ställning i samhället. Med andra ord var placeringen av en (eventuell) storgård i Halltorp ett sätt att medvetet manipulera landskapet i syfte att upprätta en "härskarideologi". Dvs ett sätt att förankra sin maktställning i människornas medvetande.

För Värnabys del kan detta resonemang betyda att byn ursprungligen har hyst en storgårdsdomän. Rekonstruktioner av arvsföljder hos de personer som ägde jord i Värnaby under de skriftliga källornas tid antyder dessutom att ägandet ursprungligen varit betydligt mer konsentrerat än det var under senmedeltid. 1200-talet var en tid då Möre blev en fast del av riket. Just i Möre verkar det ha inneburit att de lokala jordägarna förlorade sin rätt till jorden till det nya frälset som kom med kungamakten. I Värnaby kan man tänka sig att den sammanhållna äldre storgårdsdomänens ägor tagits över av någon eller några utifrån kommande frälsesläkter och med tiden genom arvskiften, försäljningar och byten splittrats upp på ett antal landbogårdar med olika ägare. Och därmed är vi tillbaka där berättelsen började med de första skriftliga beläggen.

Naturligtvis är detta en av nöden ganska kortfattad berättelse. Det kan också påpekas att de tolkningar jag framfört genom det svaga källäget omfattar betydande källkritiska aspekter. Landskapet är inte platt, inte ens bildligt. Det rymmer ett enormt tidsdjup, under det moderna landskapet finns rester av otaliga äldre landskap. Kullen vid korsningen mellan gamla E 22:an och Halltorpsvägen är idag en stilla lantlig idyll med åkrar och trädbevuxna impediment. Berättelsen om Värnaby är en i mitt tycke utmärkt illustration av vad man kan hitta om man tittar under dagens yta, ner i "förflutenhetens landskap".

Några källor till denna text:

Anglert, M. Uppåkra. Bland högar, ortnamn och kyrkor. I: Landskapsarkeologi och tidig medeltid. Uppårastudier 8. Lund.

Ericsson, A. 2001. Möre mellan järnålder och medeltid - omvandlingen av ett agrarlandskap. I: Möre, historien om ett småland. Kalmar.

Ferm, Rahmqvist, Thor. 1987. Det medeltida Sverige 4:1. Möre, Norra och södra Möre. kalmar stad.

Larsson, L. 1997. Värnaby by. I: Södermörekrönikan 1997. Utgiven av Södermöre Hembygdsförening.