Utomhusföreläsning, Stuvenäs, Värnanäs, Halltorp

Ja, det har varit i stort sett dött på bloggen en längre tid. Så nu blir det intressant att se om det finns några läsare kvar...

Våren är här! Ett säkert vårtecken är min årliga utomhusföreläsning för Söderåkra Hembygdsgille som varit igång sedan 2004. I år kommer jag att vara riktigt vågad och äverträda sockengränsen några kilometer och ge mig in i Halltorp socken. Jag delar också pratandet denna gång med min vän, den kunnige lokalhistorikern Lars Larsson från Södermöre Hembygdsförening.

Lite nyttig information först: föreläsningen äger rum lördagen den 27 april. Samling på parkeringen vid Stuvenäs gästgiveri (skyltat från E22) klockan 10:00. Tag med egen fikakorg. Räkna med ca tre timmar i tidsåtgång.

Vad får du då på dessa tre timmar? Jo, först blir det bronsålder. Vi kommer att besöka några mycket intressanta lämningar kring Stuvenäs, bland annat ett storröse och ett par så kallade "kulthus", en ovanlig fornlämningstyp som hör till de mest särpräglade bronsåldersmiljöerna. Inte bara lokalt utan (vågar jag påstå) på ett riksplan! I området finns också gravfält från järnåldern.

Sedan fortsätter vi till Värnaby. Idag finns här några lantligt vackra kullar och åkrar inte långt från Värnanäs herrgård. Men en gång fanns en hel by på platsen. En by som kan ha haft tusenåriga anor. Värnaby som var uppdelat på Norra och Södra Värnaby var den största byn i Halltorp socken. Genom århudraden har i synnerhet Södra Värnaby (som vi ska uppehålla oss kring) fört en seg kamp mot kungar och herremän. Flera gånger har den lagts öde, dess invånare avhysts. Men den har om och om igen rest sig och växt upp på nytt. Men de sista stora jordbruksreformerna på 1800- och 1900-talen under Värnanäs herrgård gjorde slutligen byns saga all.

Vi avslutar dagen övningar vid Halltorps kyrka. En av de märkligaste kyrkorna i Kalmarsundsområdet, vilket inte säger så lite. En gång försedd med fyra våningar och två torn. Idag finns förutom själva kyrkorummet också en välbevarad markvåning (källarvåning) som är ett av de äldsta rum i regionen som man fortfarande kan gå in i. Och det ska vi såklart göra! Den särpräglade kyrkan, dess fantastiska historia och den spännande och omvälvande del av medeltiden då den uppfördes får avrunda dagen.

Alla är hjärtligt välkomna!

(Bilden: ett rekonstruktionsförslag på hur kyrkan i Halltorp kan ha sett ut, efter Iwar Andersson)

Medeltidskyrkan i Kläckeberga (del 1)

Kläckeberga kyrka strax nordväst om Kalmar är en av de märkligaste kyrkobyggnaderna i Kalmarsundsregionen. Och med tanke på det komplexa kyrkolandskap som växte fram här under medeltiden så säger det inte så lite. Omkring kyrkan finns också många spår av en intressant miljö med medeltida lämningar. Det här blogginlägget är tänkt att bli inledningen till en liten följetång om de medeltida lämningarna kring Kläckeberga och vad de kan berätta om platsen och om regionen under denna tid.

Det känns lämpligt att börja med själva kyrkan. I slutet av 1930-talet genomfördes flera undersökningar av kyrkan i samband med att den skulle restaureras. För dessa undersökningar svarade en herre vid namn Harald Åkerlund, annars mest känd för att ha varit den som ledde utgrävningarna i Slottsfjärden i Kalmar några år tidigare. Åkerlund utförde såväl murverksanalyser i kyrkan som en utgrävning av källarvåningen. Det mesta vi vet eller tror oss veta bygger på resultaten av dessa undersökningar. Först under de senaste åren har en del smärre nytillskott till kunskapsläget kommit i form av dels några små arkeologiska insatser, dels genom att fyndmaterial och dokumentation har börjat granskas på nytt.

Dagens kyrka utgörs av långhus, ett smalare kor och en sakristia. Det halvrunda koret tillkom dock först vid slutet av 1600-talet. Den tidigare kyrka har alltså varit en något mindre, rektangulär byggnad där koret inte varit synbart avgränsat utvändigt. Däremot noterade Åkerlund spår av ett äldre kor i väggarna inne i kyrkorummet. I långhuset har funnits två murpelare som stöttat de ursprungliga stenvalven, två så kallade tunnvalv som legat parallellt med varandra i kyrkans längdriktning. Man kom in i kyrkan via en högt placerad port på sydsidan. Portalen har haft en så kallad klöverbladsformad omfattning.

Att ingången byggdes så högt upp beror på att det under kyrkovåningen finns en källare, eller markvåning. Denna våning nåddes via en trappa från kyrkvåningen. Markvåningen har varit delad av en tjock mellanvägg i ett större och ett mindre rum. I det större rummet fanns också fundamenten till de pelare som bar upp valven i våningen ovanför. Harald Åkerlund grävde ut markvåningen 1938 och ett förhållandevis stort antal fynd gjordes. Dessa har tyvärr varit mycket sparsamt publicerade. Mynt är en fyndkategori som alltid förekommer när utgrävningar görs i kyrkor. Kläckeberga är inget undantag och av de mynt som tillvaratogs var inget äldre än ca 1300. Efter en extensiv genomgång av fynden från markvåningen som jag själv haft möjlighet att göra kan det konstateras att den tidsangivelsen förefaller stämma bra med andra föremålskategorier. Det gäller till exempel skärvor från olika keramikkärl (äldre rödgods och stengods) och järnföremål som armborstpilar, sporrar och bultlås. Ett problem är Åkerlunds vaga beskrivning av fyndomständigheterna. Han skriver att de äldsta mynten tillvaratogs ”i ett lager närmast golvet”, en formulering som lämnar oss i ovisshet om huruvida han grävde lagren i botten eller inte. Det som talar för att så var fallet är att det finns flera andra indikationer som stöder den datering som fynden från markvåningen pekar på. Vi ska återkomma till det.

Kyrkan har ytterligare en våning, den kanske mest spännande av dem alla. Det är en våning ovanför själva kyrkorummet, kort och gott benämnd ”ovanvåningen”. Harald Åkerlund genomförde en tämligen ingående murverksanalys här och enligt denna så ska våningen från början ha utgjort ett enda stort rum, en ”sal”, omgiven av flera ganska stora fönsteröppningar. Ovanvåningen ger i sitt äldsta skede intryck av att ha varit en slags paradvåning. Så småningom ändrades våningens karaktär och delades upp i flera mindre rum. De stora fönsteröppningarna blev nu färre och mindre. Om man får tro Åkerlund så skedde denna förändring under 1300-talet till följd av att salsvåningen nu fick en bostadsfunktion för kortare eller längre vistelser i stället. Åkerlunds murverksanalyser av ovanvåningen förefaller vara gedigna och tillförlitliga. Men samtidigt har det påtalats i samband med senare bösök på våningen att murarna döljer ”en mycket komplicerad byggnadshistoria”. Det är därför inte omöjligt att en modern analys av dessa murverk skulle leda till vissa modifikationer i Åkerlunds resultat.

En bild från ovanvåningen.

Ett ord som alltid dyker upp i samband med Möers kyrkor är ”försvarskyrka”. Man har länge trott att de extra våningarna och andra byggnadsdetaljer i kyrkorna orsakats av att de användes som försvarsanläggningar. I dag har forskningen en mer nyanserad syn på den saken, men på Harald Åkerlunds tid sågs försvarskyrkan som ett givet faktum. Att den ursprungliga ovanvåningen verkade sakna försvarskaraktär blev därför på den tiden ett problem. Åkerlund löste det genom att helt enkelt lägga till en hypotetisk fjärde våning och beskrev den som en öppen, krenelerad, skyttevåning! Idag kan vi måhända studsa över sådana tilltag. Ingen skulle väl – förhoppningsvis – nu för tiden kunna lägga till något av sådan betydelse utan att ha några faktiska belägg för det när verkligheten inte stämmer med kartan och ändå komma undan med det. Likväl har Åkerlunds influenser på tolkningen av krykan varit så starka att tanken på en fjärde försvarsvåning ännu då och då åberopas utan vidare kommentarer.

Harald Åkerlunds rekonstruktionsförslag till kyrkans utvändiga utseende och hur det har förämdrats över tid (Åkerlund 1945)

Kläckeberga kyrka är som synes en märklig och mycket spännande byggnad. Men platsen har mycket mer än så att bjuda på. Och vad betyder egentligen alltihop? Till det och mycket annat ska jag återkomma i följande inlägg.

Möres runstenar - avsnitt 5

Förra sommaren påbörjade jag vad som skulle ha blivit en sommarföljetång för 2009 om Möres runstenar. De fyra första av de fem kända runstenarna lyckades jag också klämma in här, här, här och här, men den femte blev bortglömd. Så nu, ett år senare kan det verkligen vara dags att lyfta fram runstenen i Arby.

Arby ligger invid Hagbyån några kilometer in från kusten i Södermöre. Större delen av socknen är skogsbygd men den centrala östra delen där de äldsta och största byarna ligger kan sägas höra till den öppna jordbruksbygden på kustslätten. Runstenen i Arby (Sm 163) finns i dag placerad inne i Arby kyrka. På 1700-talet fanns runstenen på kyrkogården, där Peter Frigelius ritade av både den och kyrkan 1747. Sedan var runstenen ”försvunnen” i ungefär 230 år innan den återfanns nedgrävd på kyrkogården på 1970-talet. Stenen har ursprungligen varit minst 2 meter hög och 1 meter bred, men har senare blivit stympad, troligen för att fogas in i kyrkobyggnaden. Ristningen som består av en delvis bevarad runslinga och ett stort kors är utförd på öländsk kalksten av en skicklig runristare. Professor Henrik Williams har kallat stenen för ”Möres ståtligaste runminnesmärke”. Den bevarade delen av inskriptionen lyder ”… lät resa vården efter Bove…”.

Som nämnts i tidigare inlägg har det utvecklats en så kallad typologi baserade på stilen hos rundjuret som kan användas som relativ dateringsmetod (Gräslunds typologi). På Arby-stenen är tyvärr inte rundjurets huvud bevarat så någon närmare datering är svår att ge. 1000-talet är det i alla fall och gissningsvis årtiondena kring seklets mitt eller senare del. Det stora korset är av en lite mer avancerad typ. Här märks t ex den avsmalnande nedre korsarmen. Ett förslag är att detta avbildar ett processionskors, dvs ett kors av trä eller metall som suttit fäst på en stång som burits längst fram i olika religiösa processioner. Korset som symbol tyder på att runstenens beställare har varit kristen. Kalkstenen kommer som nämnts från Öland och kanske fanns även runristaren där.

Som jag har varit inne på i flera fall med de tidigare publicerade runstenarna har det funnits mer eller mindre tydliga indikationer på att stenarna speglar sin tids lokala ledare, knutna till storgården. Även i Arby-stenens kontext finns dessa indikationer. Den eller de personer, vars namn tyvärr gått förlorade, som reste stenen över Bove gjorde det sannolikt i egenskap av rättmätiga arvingar till en i bygden betydelsefull egendom. Arby kyrka ligger strategiskt belägen invid en gammal övergång övre ån, enligt en uppgift före ordentliga broars tid kallat ”Arby vad”. Det är en lockande tanke att runstenen ursprungligen har stått någonstans här, exponerad mot den viktiga övergången, så att alla som passerade skulle se den och kunna ta del av dess budskap.

Den medeltida byn Arby var inte så märkvärdig, den bestod av fyra hemman (2 skattehemman och 2 sämjehemman). Ursprungligen verkar byn ha legat längre nerströms invid ån. På en karta från 1694 fanns ett åkergärde en knapp kilometer från kyrkan med namnet ”bytom(p)terne”. Ortnamnet Arby betyder också ”byn vid ån”. Byn Arby har alltså ingen direkt koppling till kyrkplatsen. Det har däremot prästgården som ligger invid kyrkan (sedan 1800-talet en egen ”by” under namnet Arbylund). Att prästgården ursprungligen varit en del av Arby är säkert, den hade nämligen del i byns gärden. Vid flera av de tidigare presenterade runstensplatserna (t ex Ryssby och Ljungby) har runstenarna verkat markera platser för storgårdar som senare upplåtits till prästgårdar. Invid dessa storgårdar byggdes också kyrkan. Mönstret är på intet sätt unikt för Möre utan har paralleller på andra håll. Mycket tyder på att vi ser samma sak i Arby. Platsen är som sagt väl vald invid ån och övergången. Här reste Boves ättlingar runstenen och här byggdes senare kyrkan, antagligen på stormannafamiljens initiativ.

De centrala delarna av Arby socken.

Arby kyrka började byggas tidigast under sent 1100-tal enligt dendrokronologiska dateringar. Då uppfördes ett kor med så kallad inbyggd absid och långhus. Senare, kanske så sent som under 1200-talets andra hälft försågs kyrkan med ett mäktigt, brett västtorn, varav bara den nedersta delen finns kvar idag. Också detta kan ses som en markering av världsligt herravälde. Stenkyrkan kan dessutom ha föregåtts av en träkyrka. Ett antal stolphål som påträffades vid en undersökning tolkades som spår av en sådan, men det har även framförts andra tolkningar.

Arby kyrka avbildad av Frigelius 1747 (Bild: Riksantikvarieämbetet Kulturmiljöbild )

Så får du någon gång chansen att besöka Arby kyrka, gå då in i det lilla rummet väster om själva kyrkorummet. Då står du i det som var det en gång så mäktiga tornets bottenvåning. Så mycket känsla av medeltid finns inte längre i detta rum, men gläntar du på en av dörrarna i träpanelen så ska du finna en smal, brant trappa som en gång ledde upp i tornet och då infinner sig nog känslan av medeltid. Tittar du i stället bakom hörnet till vänster så hittar du runstenen uppsatt på väggen. Tänk då på hur mycket historia monumentet gömmer på, i alla korthet här ovan återgiven. Och när du lämnar kyrkan och kliver ut på parkeringen och blickar ner mot prästgården, tänk då på att det kanske var där som Boves storgård låg och speglade sig i åns blanka vatten. Kanske satt Bove själv där inne i sin hall och höjde bägaren med mjöd. För den nya guden. Och för familjens välgång. En gång för tusen år sedan.

En decemberdag i Voxtorp

Redan förra året började jag skriva på en artikel om Voxtorp socken under yngre järnålder och medeltid. Arbetet med att få fram material, gå igenom dokument, gamla kartor och mycket annat visade sig dock bli tidsödande. I bästa fall blir artikeln klar i år och kommer då att publiceras i Södermörekrönikan 2010.

För några dagar sedan var jag och tittade på landskapet kring Voxtorp, guidad av traktens hembygdsexpert Lars Larsson. Att lyssna på Lars är en upplevelse i sig, hans minne när det gäller händelser, personer, sägner och årtal ur bygdens historia tycks ändlöst. Information forsar ur hans mun som en vårflod. Jag hade mina egna syften med att besöka Voxtorp. Att få lite mer känsla för landskapet är t ex aldrig fel. Dessutom hade jag under studiet av skifteskartorna över byn Broby påträffat det spännande marknamnet Kalkugnshagen. Att lokalisera platsen i landskapet var ett mål. Det lyckades nog, men några spår av kalkugnar eller kalkbränning kunde vi inte se. Varför man brännt kalk och när kan man ju undra. Lite frestande var det att se det i samband med kyrkan men det är bara en väldigt lös tanke. Bilden ovan är i vart fall tagen från den höjd där Kalkugnshagen torde ha legat mot kyrkan.

Voxtorp kyrka ligger i Broby. En tämligen märklig ordning. Men Voxtorp är uppenbarligen utbrutet ur Broby kanske under tidig medeltid. Voxtorp börjar precis till vänster utanför bilden. Gården direkt som ser ut att ligga direkt höger om kyrkan ligger egentligen 50-100 meter väster om kyrkan. Det är Broby nummer 1 som har samma läge så långt kartorna låter oss följa den. Den äldsta kartan är från 1655/56. Troligen har den legat där sedan medeltiden. Resten av byn låg (och ligger till viss del ännu) häger om kyrkan strax utanför bild. Utom den gård som var prästens landbogård i jordeböckerna, det så kallade stomhemmanet. Själva gården till detta låg i Voxtorp men all dess mark låg i Broby. Långt norrut i Broby fanns några separata gärden aldeles vid bron över Hagbyån. Kan det kanske varit här det mystiska Lilla Broby som nämns i några medeltida urkunder legat? Frågan har inget svar.

På höjderna i landskapet ligger allt som oftast förhistoriska gravar. Mest är det bronsåldersrösen som ibland är ganska imponerande, men även mindre stensättningar och något gravfält. Lars visade glatt upp ett av de största rösena, kallat Landshövdingehögen för att det är så stort att man tänkt sig att här har någon viktig person begravts. En landshövding allra minst.

I byn Igelösa ligger ett stort gravfält som delvis är undersökt, Igelösa åsar. Det var i bruk under vikingatid med en kronologisk tyngdpunkt i 900-talet. En nyligen publicerad rapport över utgrävningarna som ägde rum redan på 60-talet finns som pdf på Kalmar läns museums hemsida. Inte så långt från gravfältet men på andra sidan Hagbyån fanns ett kapell som revs på 1500-talet. Kan hända markerar det att det funnits en hamn- och handelsplats vid åns nedre lopp under medeltid och av ett fynd av en vikingatida vikt och våg även tidigare.

Voxtorp kyrka är en av två rundkyrkor i Möre. Den är troligen uppförd kring 1240 och var en privatkyrka knuten till en storgård kan man misstänka. Den storgården låg sannolikt i Broby där det också fanns en huvudgård omnämnd 1406. Enligt en sägen ska kyrkan ha byggts av en fru Lona för att hon skulle slippa ta sig ända till den kyrka som herrskapet i Halltorp där låtit uppföra. Ingen vet hur gamla dessa sägner är eller om det ligger något i dem, men intressant är ändå att de förklarar kyrkorna som privata initiativ av en lokal aristokrati.

En av Lars favoritberättelser är den om det stora upproret. Dackeupproret alltså. Det började nämligen med fogdemorden i Voxtorp (fast frågar man någon som bor i Torsås socken så började det i Torsås). Det var söndagen före midsommar 1542 som en skara upproiska (eller skogstjuvar och horkarar om man väljer Gustav Vasas vokabulär) drog till Voxtorp där landsfogden i Södra Möre, Nils Larsson hade sin gård. Fogden och hans män bakbands och släpades ut på gårdstunet efter en hård ordväxling, gården stacks i brand och Nils Larsson och hans mannar skjöts ihjäl. Därefter drog upprorsskaran med Dacke i spetsen vidare till byn Gräsgärde i Arby socken där en man ur lågfrälset, en äldre och sjuklig Gudmund Pedersson (Slatte) hade sin sätesgård. Gudmund och hans gård rönte samma öde som fogdegården och des folk. Upproret var ett faktum. Ja så vilt kunde det gå till i dessa nu så idylliska bygder...

(Foto: författaren)

Möres runstenar, avsnitt 4

När nu Ahimkar i dagarna fyller tre år så kan det vara dags att fortsätta följetången om Möres runstenar. Vi har besökt Ryssby, Åby och Kalmar. Den fjärde stenen finns i samhället Ljungbyholm söder om Kalmar, närmare bestämt inmurad i tornet på Ljungby kyrka.

Stenen är av granit och har uppskattats till ca 1, 5 meters höjd. Den bär en något valhänt ristning, både när det gäller språk och ornamentik. En datering baserad på ornamentik (Gräslunds typologi) är för denna sten ganska vansklig men tycks peka på 1000-taletes förra del. Inskriften har utretts ordentligt av forskaren Henrik Williams och kan utläsas: "Fet och Ragna, de lät rista stenar efter Vinterlide". Notera stenar i plural, vilket tyder på att det en gång har funnits mer än en sten.

Orten Ljungbyholm är inte så speciellt gammal, namnet bars ursprungligen av ett säteri bildat på 1600-talet, senare överfört på ett stationssamhälle med poststation. Men tar man bort efterlden -holm får man kvar namnet Ljungby. Detta namn bars av en by som var den största i hela Möre och som har sina rötter i yngre järnålder. Hur byn såg ut under yngre järnålder och äldre medeltid vet man inte mycket om. På de historiska kartorna kan man i vart fall se hur byns dryga 20-talet gårdar låg i två rader på krönet av Ljungbyåsen direkt söder om Ljungbyån. Norr om byn, på andra sidan ån låg kyrkan och prästgården. Någon gång under yngre järnåler (ca 550-1050) eller senast vid övergången mellan yngre järnålder och äldre medeltid (ca 1000-tal) har en storgård etablerats i Ljungby. Det måste vara här runstenen kommer in i bilden. Troligen var inskriptionens Vinterlide en gång storgårdens ägare. Fet och Ragna måste ha varit hans arvingar. Som vi har sett tidigare var runstenar inte bara äreminnen över döda förfäder. De hade också praktiska funktioner som statussymboler och gränsmärken. Men också som arvsdokument. Runstenen i Ljungby restes inte bara för att hedra Vinterlide utan för att tala om att storgården fått nya ägare - med arvsrätt där till!

Ljungbystenen är som de flesta runstenar prydd med ett kors. Så Fet, Ragna och Vinterlide var nog mer eller mindre kristna. Ett mer tydligt tecken på samvaron mellan kristendomen och den lokala makten var dock den första kyrkan i Ljungby. En murverksannalys av denna har visat att den var mycket lik den äldsta stenkyrkan i grannsocknen Hossmo. Hossmo äldsta stenkyrka har med hjälp av årsringar på trä, så kallad dendrokronologi, kunnat tidfästas till ca 1120. Troligen är den första stenkyrkan i Ljungby från ungefär samma tid. Kanske har det dessutom funnits en äldre träkyrka på platsen, även om några spår av en sådan inte har kunnat återfinnas. Om runstenen redan då plaserades vid kyrkan vet vi naturligtvis inte. Men den fanns i vart fall i anslutning till det medeltida tornet när detta revs på 1800-talet. Sambandet mellan runsten och kyrka kan inte gärna betraktas på annat sätt än som en markering av samspelet mellan kyrkan och de världsliga stormannafamiljerna. Stormännen gav kyrkan möjlighet att etableras och utvecklas och i utbyte gav man den världsliga aristokratin värdefulla kunskaper och gudomlighet. En härskarideologi att pränta in i människornas medvetande som sa att makten var given av Gud.

Ljungbyholm från flygplan. Kyrkan syns i bakgrundenmed prästgrden till höger. Den ringlande raden av träd i bildens mitt markerar läget för Ljungbyån. Hitom ån låg det historiska Ljungby. (Efter vykort).

Men med nya tider kommer nya vilkor. Något har hänt som gjort att arvsrätten till jorden har upphört. Nästa gång vi får en glimt av Ljungbygodsets historia är år 1248. Det året besöktes Sverige av en mycket mäktig man, nämligen påvens ställföreträdare kardinalen Vilhelm av Sabina. I Skänninge satt den ärevördige kardinalen och diskuterade kyrkans framtid med bland andra Birger jarl. Men han avkunnade också dommar i diverse rättstvister. En sådan tvist rörde just godset i Ljungby. De som inte kunde komma överens var dels biskopen i Linköping och dels en Abraham Bovesson och hans bröder. Så komplicerad var tydligen tvisten att den inte kunde avgöras på härdadsting eller liknande som var brukligt, utan fick hänskjutas till kardinal Vilhelm. Tvisten gick ut på att Abraham Bovesson, troligen en lokal storman, och hans bröder gjorde anspråk på egendomen. Mot detta invände biskop Lars att egendomen tillhört bikopsbordet i Linköping i mer än 50 år och att hans företrädare, biskop Karl, hade köpt den av Alvastra kloster. Uppgifterna är vid närmare påseende något förvirrande (biskop Karls ämbetstid inföll mellan 1216 - 1220 och om han köpte godset kan det bara varit i Linköpings biksopsbords ägo i 30 år) men biskop Lars gick ändå segrande ur tvisten. En stor egendom i Ljungby var sedan i biskopsbordets ägo ända fram till Gustav Vasas dagar. Den administrerades utifrån en huvudgård som benämndes Bo, och som med viss sannolikhet var identisk med den senare prästgården invid kyrkan. Ljungby blev också senast under 1200-talets andra hälft kyrkligt centrum för Möres landsbygd. Här residerade prosten för hela Möre. Kyrkan byggdes under denna tid ut och karaftigt och blev Möres största medeltidskyrka. Kyrkan må idag se ut som en skapelse av 17-1800-talet, vad man lite vanvördigt kallar Tegnerlador (efter stilens ivrigaste förespråkare, Växjöbiskopen Esaias Tegner), men hade alltså denna storlek redan under högmedeltid.

Forskningen har tagit fasta på uppgiften att Ljungbygodset köpts av Alvastra kloster. Klostret grundades 1143 efter en större donation från kung Sverker d ä och drottning Ulvhild. Man har menat att Ljungbygodset skulle ha ingått i denna donation. Godset skulle alltså om hypotsen stämmer någon gång före 1143 ha kommit i kunglig ägo. Av vilken anledning är dock okänt.

Kungar, kloster och biskopar har styrt och ställt över jorden i Ljungby by. Ursprunget till allt detta måste ha varit Vinterlides storgård, strategiskt belägen invid den ringlande Ljungbyån. Att Fet och Ragna sedan valde att befästa sin ärvda rätt till egendomen är den enda anledningen till att vi kan veta något om historiens bakgrund. Som gör den möjlig att berätta ännu efter 1000 år.

Möres runstenar, avsnitt 2

Runstenen i Ryssby kan åter visa upp sitt budskap för människorna efter en 250-årig slummer. Nästa runsten i sommarföljetongen om Möres runstenar har inte återupptäckts. Den fanns en gång i den gamla kyrkan i Åby (vid Läckeby norr om Kalmar). Men medeltidskyrkan i Åby revs som så många andra kyrkor ner och ersattes med en ny. Året var 1774. Och runstenen är försvunnen sedan dess. Kanske är den precis som runstenen in Ryssby inmurad någon stans i kyrkans väggar.

Runstenen i Åby är bara känd för eftervärlden genom en teckning som Johan Rhezelius gjorde vid ett besök på 1600-talet. Stenen var skadad, inskriptionen mycket fragmentarisk och toppen avslagen. Trots det var den bevarade delen av stenen två meter hög. Det måste ha varit ett imponerande monument en gång, kanske mer än 2,5 meter högt. De bokstäver Rhezelius kunde uttyda av den på rundjurets kropp ristade inskriptionen var: [ak--… …---s… …-an-…sin]. Kanske kan stenen försiktigtvis dateras till årtiondena kring 1000-talets mitt eller så. Om det varit en kristen runsten går inte att säga, men det är sannolikt. Något kors finns inte avbildat på Rhezelius teckning.

Var runstenen ursprungligen har stått är okänt. Dess plats i kyrkan är sekundär. Den medeltida kyrkan i Åby uppfördes kanske under senare delen av 1100-talet. Det var en kyrka med långhus kor och absid, samt ett ovanligt högt torn i väster. Ovanligt är att kyrkan var byggd av kalksten (från Öland?). Det har den på fastlandssidan endast gemensamt med kyrkan i Kalmar, den s k ”bykyrkan”. Man har tolkat kyrkan i Åby som en stormanskyrka och det är nog sannolikt att den kan kopplas till en stormannafamilj som en gång bott och verkat i Åby. Själva runstenen likväl som kyrkan med sitt smäckra höga torn är tecken på närvaro av lokal aristokrati under den sena järnåldern (vikingatid) och tidig medeltid. Den sekundära plaseringen av runstenen i kyrkan ska antagligen tolkas som ett understrykande av det lokala herraväldets kontinuitet och tradition eller något liknande.

Åby gamla kyrka. Teckning av Frigelius 1746. Från Riksantikvarieämbetets Kulturmiljöbild, Foto: Nils Lagergren.

Då en häck skulle planteras mellan kyrkogården och prästgården på 1800-talet hittade arbetarna silvermynt i jorden. Det visade sig vara en skattgömma bestående av ett 30-tal mynt. Samtliga var danska och präglade för den mäktige ärkebiskopen Absalon, det yngsta myntet var slaget år 1182. Kanske detta silver också hade någon form av anknytning till storgården?

En arkeologisk undersökning ungefär 200 meter söder om kyrkan, där vägen korsar Åbyån, utfördes 1992. Här påträffades kulturlager från vikingatid, ca 800-1050 e Kr. Flera spår av järnhantering, en trolig strandskoning invid ån, vikingatida keramik, ett 30-tal glaspärlor, flera järnföremål och enstaka bronsföremål samt två fragmentariska silvermynt hör till fynden. Tyvärr är en preliminär kortfattad artikel från 1993 den enda publicerade dokumentationen över detta högintressanta material, så några närmare slutsatser kring fynden kan inte dras. Men det ligger nära till hands att se platsen som någon form av hamnplats vid åstranden invid ett hantverksområde. Kanske har även handel bedrivits här? Och det är förståss frestande att se platsen i ljuset av en storgård som kanske legat uppe vid kyrkan.

I det historiska materialet är Åby känt först 1458. Vid denna tid var det dock de två vid kusten belägna godsen Björnö och Stävlö som i jordägarhänseende var de centrala enheterna i Åby socken. Man kan tänka sig att en eventuell storgård i Åby har flyttats ut till ett mer avskilt läge vid kusten, som en markör av det medeltida frälsets upphöjda ställning. Men mer än spekulationer kan det i nuläget inte bli.

I vart fall står runstenen i Åby som vittnesbörd för en spännande historia. Trots att ingen längre vet var den finns.

Möres runstenar - en sommarföljetong (eller nåt)

Jag tänkte att det skulle bli en liten sommarföljetong. Det kan ju höra till. Men kanske sommaren hinner ta slut innan jag är klar? Då får det bli en sommar- och höstföljetång. Man msåte kunna kompromissa. Runstenar. En typ av fornlämningar / monument som i århundraden fascinerat forskare och människor i allmänhet. Budskap ristade i sten för tusen år sedan, utställda i landskapet. Vittnande om en tid då såväl det världsliga som det himelska herraväldet var i omdaning. De flesta runstenar följer en enkel formel, "x reste denna sten över y". Det kan akompanieras av ett budskap om vilken relation x och y hade. Ibland finns en liten kristen bön med på slutet. "Gud hjälpe hans ande och själ" eller något liknande. Ibland får man någon ytterligare "bonusinformation". Texten är för det mesta ristad i mer eller mindre konstfärdiga drakslingor i fornnordisk stil. Men lika ofta finns det kristna korset med. Det var en tid påväg mot kristendomens enhetskultur, det vi idag, om än med andra förtecken, kallar Europa. Det finns många tolkningar av runstenarnas roll. Gränsmärken, dokument över den ärvda rätten till jorden, markeringar av religionsskiftet, monument över en aristokrati... Kanske var de lite av allt det? De klassiska runstenarna av denna typ var en relativt kortvarig modefluga som svepte över Skandinavien under det sena 900-talet till tiden kring 1100. Man tror att det började med ett väldigt monument som kung Harlad Blåtand lät resa i Jelling i Danmark, omkring 970-talet. Kung Harald skryter där om att han åt sig vann hela Danmark och Norge och gjorde danerna kristna. Stora ord som kanske inte var så väl förankrade i verkligheten som det kan tyckas. Men poulärt blev det ändå att låta rista sina anspråk i sten.

I Möre känner vi till fem runstenar. Den första jag ska presenterar finns i Rockneby norr om Kalmar. Närmare bestämt inmurad i väggen i Ryssby kyrka. Ja, den ort som en gång låg vid kyrkan hette då Ryssby men det namnet försvann som ortnamn när järnvägen kom och ett nytt samhälle växte fram. I över 200 år var runstenen bara känd genom en teckning. Ingen hade sett den i verkligheten sedan 1700-talet. Troligen "försvann" den när den gamla medeltidskyrkan revs och ersattes med en ny. Men i april 2001 eldhärjades 1700-talskyrkan och i upprensningsarbetet och i samband med den arkeologiska dokumentation som i begränsad utsträckning utfördes innan en ny kyrka åter kunde byggas påträffades den försvunna runstenen inmurad i kyrkans östra vägg.

Stenen är skadad och bar redan på 1700-talet spår av att ha utsatts för eld. Men man kan ändå se att det är en ristning av hög kvalite utförd av en erfaren och skicklig runristare. Så långt texten går att läsa lyder den "Illuge [lät göra] bron till minne av ... sin duglige fader (eller broder)". Runstenen är prydd med ett kors och en drakslinga. Utformningen på den senare kan eventuellt datera stenen till 1000-talets sista tredjedel.

Vem Illuge var är sedan länge utraderat ur historien. Runstenen berättar i alla fall att han var kristen. Korset är ju uppenbart men även att bygga bro ansågs vara en kristlig gärning. En gissning på att Illuge och hans far (eller bror) var representanter för en lokal stormannafamilj är nog ett ganska säkert kort. Troligen har stenen usrsprungligen stått vid broövergången över Ryssbyån bara något hundratal meter norr om kyrkan eller kanske vid Torsbäcken ett par hundra meter söder om kyrkan. På en gammal karta över Ryssby kan man se att prästgårdens marker sträcker sig fram till båda broövergångarna. På andra håll har man sett hur prästgårdarnas ägor helt eller delvis har övertagit gamla storgårdsdomäner. Jag tror att det finns en god chans att så har varit fallet även i Ryssby. När den första stenkyrkan sedan byggdes på storgårdens mark placerades runstenen där som ytterligare en slags legitimering för ett eller annat anspråk. Man tror att den första kyrkan var en "normalkyrka" med västtorn uppförd under 1100-talets senare del. Under 1200-talet försågs den med en ovanvåning. Tyvärr finns det inte mycket till belägg för antagandena om hur den äldsta kyrkan såg ut eller hur den ska tidsfästas.

Däremot finns det ytterligare ett belägg för en storgård i Ryssby. Ett dokument från 1336 berättar att byn har hyst en så kallad huvudgård, dvs en slags administrativ enhet för ett godskomplex. I brevet delar syskonen Lars Lydersson och Helena Lydersdotter arvet efter sina föräldrar så att Helena får "huvudgården i Ryssby i Möre med torp och övriga enskildheter (egendomar)" (curiam in Ryzby, in möre. cum colonijs et alijs singulis). Kanske denna huvudgård helt eller delvis är samma som den gamla storgården.

Som vanligt är det mycket som är oklart. Men i en värld 1000 år yngre än vår egen sökte en lokal stormannafamilj legitimitet för sina ambitioner och anspråk, precis som kung Harald i Danmark. Men här gällde det saker som den ärvda rätten till jordegendom, upptagandet av kristendomen och kanske nya former för den lokala makten. Det är borta nu. Men runstenen finns kvar.

(Foton av författaren)

På val-dagen

I gamla kyrkors skrymslen och vrår kan man finna både det ena och det andra som blivit undanstoppat genom åren. Och vilket föremål passar väl bättre att presentera idag på själva valdagen än det jag nu i korthet ska berätta om?

I markvåningen ("källaren") i Halltorps kyrka hänger på väggen ett väldigt revben som enligt något sakkunnigt utlåtande ska komma från en val, en Kaskelottval om jag inte mins helt tokigt. Vad gör ett sådnat ben i källaren på en av Möres gamla medeltidskyrkor? Det har framförts två förklaringar:

Den ena bygger på ett gammalt rykte som gör gällande att det har hittats i en mosse, "Rödmossen", ganska nära ett torp med det något udda namnet Valbygget. Platsen ligger dock nästan en halvmil från kusten så om det kommer från en på naturliga vägar strandad val så måste det vara ett rejält gammalt ben, åtminstone från en äldre del av stenåldern. Det skulle möjligen också kunna ha förts till platsen av människor som någon form av offer eller dylikt. Tyvärr finns det ingen datering av benet så det går inte att avgöra hur mycket det ligger i detta rykte.

En annan hypotes gör gällande att benet kommit till trakten genom den så kallade Vega-expeditionen som 1876 - 1879 gick till Sibiriens kuster. Flera besättningsmän på Vega kom från Södra Möre. I expeditionen deltog också en rad vetenskapsmän, bl a en zoolog, och stora mängder ben från bl a valar fördes hem till Sverige och hamnade på olika muséer. Att besättningsmedlemmarna kan ha fått med sig en eller annan souvenir är väl inte helt omöjligt.

Ett märkligt föremål är det i alla fall att få syn på för den som träder ner i den gamla källaren (för övrigt ett av Smålands mest spännande rum, men det är en annan hsitoria). Och man kan väl kanske hoppas att valbenet någon gång får en daterings så att frågan kan komma lite närmare sin lösning.

------------------------------------

Och så ska jag ju inte missa att berätta om ett riktigt höjdarfynd från Oskarshamn. Lokaltidningarna rapporterar om att en privatperson råkade gräva upp ett intakt bronsålderssvärd på en villatomt i staden ( Se här ). Kikar in hos min kollega på bloggen Misterhultaren ocg hittar mer information och ett par bilder. Det är ett underbart välbevarat svärd från bronsålderns period IV, 1100-900 f Kr, 57,2 cm långt. Sådana här fynd är allt annat än vardagsmat och antalet liknande fynd i modern tid lär vara lätträknade. Kul också med tanke på att områdena kring Oskarshamn väldigt sällan är på den arkeologiska tapeten. Men nu kan man vara säker på att Oskarshamn kommer att väcka viss uppståndelse bland arkeologer den närmaste tiden!

Svärdet: bild lånad från Misterhultaren, foto: C. Hjelm.

Hossmo - äntligen några belägg

Hossmo har länge stått i centrum för diskussionen om yngre järnålder och tidig medeltid i Möreområdet. Den märkliga kyrkan uppmärksammads tidigt och fynd av så kallade Eskilstunakistor i samband med en renovering gav platsen en aura av maktpol under den äldre medeltiden. Stenkistorna antas ha stått utanför en träkyrka från 1000-talets senare del. Dendrodateringar (dateringar med hjälp av årsringar på trä) kunde senare tidfästa den äldsta stenkyrkan till omkring 1120. En ombyggnad av kyrkan då den försågs med en ovanvåning kunde med samma metod dateras till ca 1240. Man har generellt antagit att de äldre skedena i kyrkans historia varit knutna till kungamakten. Ortnamnsforskningen med de främsta bidragen av Lars Hellberg (1979) och Per Vikstrand (1993) är kanske de främsta anledningarna till Hossmos antagna särställning. I namnet spåras ett äldre *husa(r), som skulle beteckna en centralortsfunktion under vendel- och vikingatid. Senare, kanske under tidig medeltid eller ungefär då den första träkyrkan byggdes, omvandlades den gamla husaorten till ett kungligt förvaltningsgods, en husaby. Runt om Hossmo finns även andra ortnamn som anses styrka hypotesen som t ex Rinkaby (knutet till en militär funktion, hirden), Smedby (smedens by), Tingby (tingsplatsen), Styrsö (förleden, ett äldre Styrir skulle betyda "skeppshövding") med flera.

De konkreta beläggen har emellertid varit knapphändiga för det centralortskomplex man har velat se. Man har pekat på de rika gravarna kring Harby längre upp för Ljungbyån, men det är flera kilometer mellan Hossmo och dessa gravfält. Ett samband är kanske troligt men dess karraktär är oklar. På senare år har även Ljungby, centrum i grannsocknen, fått större uppmärksamhet. Här finns spåren av ett storgods från åtminstone sen vikingatid, manifesterat med en runsten och en stenkyrka som har varit mycket lik den i Hossmo och troligen uppförd vid samma tid. I slutet av 90-talet grävdes det för den nya E 22 och härvid framkom resterna av ett hantverksområde daterat till vendeltid, ca 5/6oo - 700-talen. Spår av järnhantering, degelfragment, textil- och benhantverk, reparering av båtar och glaspärletillverkning dokumenterades. Dessa fynd har naturligtvis stärkt bilden av området kring Hossmo som en betydelsefull plats. Man kan tänka sig att det rört sig om ett hantverksområde kontrollerat från en storgård. Några spår av en elitär miljö kunde dock inte återfinnas i samband med E 22-grävningen.

Nu är en vidare utbyggnad av E 22 aktuell och Kalmar läns museum har i år utfört en arkeologisk utredning väster om, och helt nära, området där hantverksspåren återfanns (se bild ovan). Och äntligen blev det bingo! Sökschaktningar avslöjade ett område med härdar, stolphål och kulturlager. På samma plats gav en metalldetektorinventering tre högintressanta fynd. Det rör sig om två förgyllda och med djurornamentik försedda bronsbleck från vendeltid (preliminärt daterade till ca 700-770 e Kr) och ett troligen tidigmedeltida bältebeslag av brons. De vendeltida bronsblecken var av hög kvalite och är tämligen sällsynta föremål som hör hemma i en högre status / aristokratisk miljö. Kan det vara den vendeltida storgården eller till och med hallen man är på spåren? Ja fortsatta undersökningar får utvisa detta, för sådan lär det bli om marken ska exploateras. Metalldetekteringen gav även en del andra fynd, bl a några bronssmältor och ej specificerarade fynd från senmedeltid och senare (Länk till den arkeologiska rapporten, med fler bilder HÄR).

Ett av de förgyllda bronsblecken, preliminärt bestämt till vendeltidens stil D, vilken dateras till omkring eller något före 700-770 e Kr. (Foto tillhör Kalmar läns museum).

Detta är inte allt. Även miljön kring kyrkan har fått lite nytt ljus kastat över sig. En utvidgning av kyrkogården föregicks av en arkeologisk undersökning (rapport HÄR ). Tyvärr medförde bl a en krånglig ärendehantering att en hel del viktig dokumentation förlorades och att analyser som t ex C 14-dateringarna inte utförts. Undersökningen påvisade hur som hellst ett 2 meter brett och 0,3-0,5 meter djupt "dike" som tolkats som en vallgrav. Denna följde kyrkogården i öst-västlig riktning och vek i det västra hörnet av mot norr. Det kan därför antas att vallgraven har omgärdat den äldre kyrkan eller möjligen en profan anläggning, kanske en storgård, kanske husabyn? Flera fynd påträffades i vallgraven, men deras läge i förhållande till lagerföljden angavs inte. Ingenting var äldre än tidig medeltid och man har därför antagit att vallgraven anlgts vid denna tid (ca 1000-1100/1200-tal). Man bör dock kanske inte helt utesluta att vallgraven kan ha byggts senare under medeltiden. Fynden från vallgraven bestod av rikligt med djurben och några keramikskärvor av äldre svartgods (en typ som kallas kugeltopfkeramik). Andra fynd i området var bl a en del av en piksporre och en armborstpil, samt en bronssmälta och järnslagg. Undersökningen påvisade även andra anläggningar av vilka resterna av en blästerugn för järnframställning främst bör nämnas.

Hossmo kyrka med den nya delen av kyrkogården i förgrunden (foto förf.).

Hossmo är en av mina favoritplatser i världen. Jag ägnade området uppmärksamhet såväl i en D-uppsats i förhistorisk arkeologi som i magisteruppsatsen i medeltidsarkeologi. Därför är dessa fynd, som otvivelaktigt stärker och fördjupar bilden av Hossmo som någon form av regionalt centrum under yngre järnålder och äldre medeltid, lite extra spännande och roliga att rapportera om. Men än återstår mycket att göra och många frågor att reda ut. Jag hoppas mycket att fortsatta undersökningar ska ge bättre kunskap.

Månadens vykort, nr 3 - Torsås marknad

Tänk er en helt vanlig dag, en helt vanlig höst-fredag en helt vanlig oktober. Begrunda nu att alla skolor i hela kommunen är stängda. Eller att en stor det av kommunens invånare är lediga från sina jobb. Tänk er ett litet sömnigt samhälle med några tusen invånare som en dag fylls till bristningsgränsen med människor. Människor som väller fram från alla håll och kanter. Busslast efter busslast tumlar ut i horder, folk går omkring överallt och trängs och bökar, trafiken är ett enda stort kaos. Att ta sig igenom samhället, som i normala fall är ett företag avklarat på några minuter, är denna dag ett hopplöst mål. ”Byn var så liten att den tog slut innan man ens hunnit halvvägs” var det nån som sa en gång, men denna dag kan man nästan förnimma storstadspuls. Vad är det då som händer? Är det kungabesök? Har Britney Spears tvingats nödlanda på byns fotbollsplan? Har Sverige fått ett OS? Nej, det är bara Torsås Nationaldag – eller Torsås marknad som det egentligen heter.

Den sista fredagen i oktober har det varit marknad i Torsås så länge jag kan minnas. Och i skolåren var det en bra dag, för det var faktiskt ledigt från skolan den dagen bara för marknadens skull. Nu för tiden märks väl inte det så tydligt eftersom dagen är en del av höstlovet. Men marknaden i Torsås har inte bara funnits så länge som jag kan minnas, utan långt före det. Hur länge vet jag inte, men den har i vart fall funnits så länge som det funnits vykort och säkert bra mycket längre. Från början var det huvudsakligen en kreatursmarknad som hölls på Torsås torg, den gamla byns centrum (idag busstorget). Men marknaden expanderade med tiden i takt med att graden av ”krimskrams” ökade och idag består den av 2,5 kilometer marknadsstånd och hade senast 25000 besökare, hur man nu lyckades räkna ut det.

Det äldsta vykort jag känner till från marknaden är från början av 1900-talet, kanske taget några år före 1910. Det kort jag presenterar här är lite yngre, taget på en regnig upplaga av marknaden troligen på 1920-talet. Kortet ingår i en serie bilder från Torsås, varav minst tre med motiv från denna marknad i olika vinklar. De är inte förlagskort, men vem som tagit dem eller vem som salufört dem är mig obekant. Kanske det är någon lokal fotoateljé som ligger bakom? Den här bilden är tagen från möbelaffärens tak mot sydöst med Allfargatan och torget i förgrunden. Bakom torget syns Brogårdsgatan och till höger om den skymtar Karlskronavägen. Torget ligger alltså i en korsning. Den historiska byn Torsås låg öster och sydöst om torget, längs Brogårdsgatan och Allfargatan. En stor del av det som är Torsås samhälle öster om torget idag var tidigare byns åkermarker. Här växte också flera industrier upp, som ångsågen och det kortlivade glasbruket. Samhällets östra del kom även att korsas av järnvägen, som nu sedan länge är försvunnen. Åt väster fanns ett område med åker och ängsmark innan man kom fram till kyrkan, som låg lite avskiljd från byn i kanten av prästgårdens ägor (som gränsade mot Torsås bys ägor). Allfargatan passerade då bakom kyrkan och prästgården, istället för som idag framför.

Förenklad kartskiss över Torsås så som det såg ut på storskifteskartan från 1840. De prickade områdena är åkermark, fyrkanter är bebyggelse. (Klicka på bilden för att se den större).

Torsås kyrka byggdes under 1200-talet. Den medeltida kyrkan var en liten hög kyrka med tjocka murar. Det anses troligt att den har haft två våningar, en kyrkovåning och en ovanvåning med oklar funktion. Några säkra belägg för ovanvåningen finns dock inte, men många Mörekyrkor hade flera våningar. Torsås by är känd i skriftliga källor sedan 1507 då et brev är daterat här. I byn redovisas sju hemman i 1500-talets jordeböcker. Byn är uppenbarligen belägen mitt i socknens äldsta kärnbygd, det styrks av ortnamnen kring Torsås. Men ytterst lite är känt om bygdens äldre historia, fornlämningar och fynd från järnålder och framåt är mycket fåtaliga. I princip är några enstaka stensättningar och kyrkan det enda material som finns att tillgå, förutom ortnamnen. Namnet Torsås betyder naturligtvis Tors ås, där Tor syftar på guden Tor. Men om det är ett ursprungligt bebyggelsenamn eller om det ursprungligen är namnet på den ås som förr löpte från Torsås och flera kilometer åt öster (men som det idag bara finns små rester kvar av) eller om det till och med döljer en äldre kultplats är okänt. Det finns inte heller några spår av storgårdar i området, men kyrkans avskilda läge kan möjligen tyda på att en sådan har funnits under tidig medeltid och att kyrkan byggdes i anslutning till denna. Prästgården skulle då kunna vara resterna av en äldre storgårdsdomän. Men det är en hypotes som det återstår att bevisa.

Personligen kan jag sörja något att inte vara nere i Torsåsbygden denna dag, inte för att marknaden lockar något vidare längre, men för att marknadsdagen i min familj betyder kroppkakor. Mums säger jag med aningen avundssjuka och går ut i köket för att steka lite Findus färdigpytt.

Vad kan ni om medeltida föremål?

I dag tänkte jag be er i läsekretsen om lite hjälp. 1938 företog den i Kalmar-sammanhang välbekante Harald Åkerlund en utgrävning strax norr om Kläckeberga kyrka (norr om Kalmar). Undersökningen påvisade att en gårdsanläggning funnits här och att det är högst troligt att denna har samband med kyrkan. Åkerlund menade att gården varit i bruk under tidig medeltid. Platsen är högst intressant men en närmare redogörelse får anstå till längre fram.

Den bild ni ser här nedan visar de fynd som gjordes vid utgrävningen. Förvisso har jag en egen uppfattning och spontant ger föremålen mig ett intryck av att vara hög- / senmedeltida snarare än från äldre medeltid, måhända med något enstaka undantag. Eller vad säger ni? Alla med kunskaper om medeltida artefakter ombedes härmed att göra ett utlåtande! Vad är det vi ser? Hur ska det dateras? Gärna med referenser till litteratur om ni har sådana. All hjälp emottages med största tacksamhet!

Försvarskyrkor, finns de?

"Nättidskriften" InfoArtefact presenterar månadsvis nyheter och fakta om arkeologi i Sverige och i världen. I år firar InfoArtefact 10-årsjubileum och det högtidlighåller man genom att visa olika inslag från första årgången, 1998. Förutom det läskiga faktum att det har gått 10 år sedan 1998, året då jag läste D-kurs i arkeologi på Högskolan på Gotland med många trevliga minnen som följd. Och en del kunskap får man hoppas. Ja, förutom detta så kan sådana här tillbakablickar vara intressanta och roliga.

I aprillupplagan kan man läsa ett litet debattinlägg i form av en intervju med Torbjörn Sjögren (nu stiftsantikvarie vid Växjö stift) och Marit Anglert (mig veterligen fortfarande doktorand i medeltidsarkeologi - eller historiska arkeologi som det heter nu mera) angående de så kallade "försvarskyrkorna", som det ska finnas gott om i Möre och på Öland. Idag är det inte många som tror på försvarskyrkan som existerande fenomen längre. 1998 var den ståndpunkten inte fullt lika okntroversiell, även om den framförst betydligt tidigare. Texten kan läsas på InfoArtefacts sida under menyrubriken Inblick. Tyvärr verkar texten inte ha någon egen adress, så passa på, när aprill är till ända är texten förmodligen inte tillgänglig längre!

Jag har för övrigt ägnat mig själv en del åt dessa kyrkor, som numera brukar kallas "flerfunktionella kyrkor". Bland annat i en magisteruppsats i medeltidsarkeologi vid Lunds universitet. Min egen åsikt? Ja mycket kortfattat går den ut på att kyrkorna och deras funktioner inte går att generalisera. Dock finns det en tendens, åtminstone för Möres del, som pekar på att de speciella "extrarum" som byggts in i kyrkorna kan knytas till lokala stormannagrupper. Många av de våningar som finns ovanpå kyrkorummen verkar ha varit ett slags representationslokaler. Den monumentala arkitekturen kan ha att göra med symboliska uttryck i en omvälvande tid då en lokal aristokrati höll på att flörlora fotfästet i regionen. Vissa kyrkor kan kanske även knytas till korståg. Men i detalj lär vi aldrig få några fullständiga svar, det saknas allt för mycket kunskap, allt för många pusselbitar är förlorade.

Stenen i tornet

I ett rum i tornet på Söderåkra kyrka står en gammal sten undanställd. Vid första anblicken en vanlig gråsten, men vid närmare påseende påtagligt kvadratisk och försedd med en uthuggen fris. Inte många känner till stenens existens och ännu färre känner antagligen till dess historia.


Stenen som nu förvaras i Söderåkra kyrkas torn. (Foto: Östen Jannert, Söderåkra Hembygdsgille).

För nästan 80 år sedan, närmare bestämt våren 1929 pågick arbetet med att utvidga kyrkogården åt öster. För arbetet hade ett åkerstycke som tidigare hört till Kollinge gård tagits i anspråk. Medan arbetarna höll på att chakta markområdet stötte de på en grundmur till en bygnad ungefär en halvmeter under jordytan. Arbetet avbröts och landsantikvarien i Kalmar, Manne Hofrén, tillkallades. En förmodligen inte särdeles noggran undersökning vidtog och i en mycket summarisk rapport till Riksantikvarien konstaterade Hofrén att det man hittat var källaren till ett hus. Källaren hade varit uppförd i gråsten och mätt ca 6x8 meter i storlek. Vid nordvästra hörnet fanns en trappa som bestod av tre kalkstensflisor och en av hörnstenarna vid trappan var den sten som nu står i kyrkans torn. I övrigt var det enda fynd som gjordes en liten hästsko. Efter undersökningen konstaterade Hofrén att källarmurarna "äro till avgörande hinder" och tillstånd gavs att ta bort lämningarna.

Vad det kunde ha varit för byggnad kunde aldrig utrönas, Hofrén kunde inte finna några uppgifter varken i arkiven eller hos lokalbefolkningen. Det kan antyda att lämningarna varit av hög ålder. Den dekorerade stenen är medeltida, men om det även gäller byggnaden kan inte avgöras. Sannolikt kommer stenen från den medeltida kyrkan i Söderåkra som anses uppförd under 1200-talet men revs på 1700-talet för att ersättas av den nuvarnde. Stenens placering vid källartrappen skulle då var sekundär. Men det är naturligtvis omöjligt att veta om den hamnade där i samband med att medeltidskyrkan revs eller om det skedde tidigare. På historiska kartor från 1820-talet finns ingen byggnad markerad inom det aktuella området, det utgjordes istället av åkermark.


Den medeltida kyrkan som revs på 1790-talet. Teckning av P Frigelius 1749.

Stenen med sin uthuggna fris har motsvarigheter i huggstensdetaljer från kyrkorna i Halltorp och Kläckeberga. Båda dessa kyrkor uppfördes under 1200-talet och har varit mycket ovanliga byggnader. Båda kyrkorna hade flera våningar, både under och över själva kyrkorummet. Det mesta tyder på att deras byggnadsskede kan knytas till lokala storgårdar. I Kläckeberga har dessutom ett helt gårdskomplex från medeleltiden undersökts direkt norr om kyrkan. Den medeltida kyrkan i Söderåkra har av äldre teckningar att döma inte varit helt olik kyrkorna i Halltorp och Kläckeberga. Kanske ett liknade skeende kan anas här och möjligheten finns naturligtvis att den påträffade källaren kan ha utgjort en del av en försvunnen medeltida bebyggelse i anslutning till kyrkan. En annan gissning anger att det möjligen skulle röra sig om resterna av ett gilleshus då det ska finnas uppgifter om ett medeltida gille i Söderåkra. Möjligheten att kontrollera det försvann desvärre med beslutet att rasera lämningarna på 1920-talet.

Kunskapen om medeltidens Söderåkra är mycket liten. I ett brev som kanske kan dateras till 1507 omtalas en Jeppe i Söderåkra och 1508 daterar Hemming Gadd två brev i Söderåkra där han också har mottagit brev från riksföreståndaren Svante Nilsson. På 1530-40-talen fanns bara två hemman i byn, det ena var klockarens går och det andra ett kronohemman. Därutöver fanns en utjord och en kvarn. Det är en märkligt blygsam bebyggelse för en kyrkby och sockencentrum. Men som redan nämnts kan det ha funnits ytterligare bebyggelse vid tiden då kyrkan bygdes och som försvunnit före 1500-talet. Den påträffade källaren och förhållandet i Kläckeberga styrker möjligheten. Förekomsten av utjordar kan också enligt flera forskare tolkas som spår av under medeltiden ödelagd bebyggelse.

Lämningarna antyder i vilket fall att kyrkonas närmiljöer ofta är förbisedda ur ett antikvariskt perspektiv. Det finns uppenbarligen all anledning att uppmärksamma dessa områden t ex när mark ska exploateras. I Söderåkra finns bara stenbumlingen i tornet kvar, som en nästan bortglömd ledtråd till hur den tidiga medeltidens Söderåkra kan ha gestaltat sig och varit organiserat.

Hagby rundkyrka och det medeltida lokalsamhället

Det har gått några veckor utan att någonting har hänt på AHIMKAR. Detta beror på ett totalt datorhaveri. Men med ny dator installerad är det nu hög tid att ta nya friska tag!

Denna gång blir det med ett nedslag vid Hagby kyrka, söder om Kalmar. Hagby är en av landets relativt få rundkyrkor och som sådan den kanske bäst bevarade i hela landet. Det har länge forskats och debatterats om vad rundkyrkorna fyllde för funktion, såväl praktiskt som symboliskt. I det här inlägget kommer jag att fokusera på kyrkans lokala sammanhang för att närma mig en möjlig förståelse av problemet.


Hagby rundkyrka från norr med rundkoret synligt. Sakristian och strävpelarna är senare tillkomna än koret och rundhuset. (Foto: Pär Lindh).

Det har skrivits och spekulerats en hel del om Hagby kyrka också. Mycket av detta har med tiden visat sig föråldrat, felaktigt, källkritiskt orimligt och så vidare. Jag kommer inte närmare att gå in på allt detta utan försöka utgå från vad man anser sig veta idag. Enligt en ny analys av kyrkans murverk har den ursprungliga byggnaden bestått av tre våningar. Nederst kyrkorummet, där ovan en liten våning och över denna en större ovanvåning. Kyrkans halvcirkelformade absidkor har även detta haft en ovanvåning och längst upp en taklös "balkong". Mitt i kyrkan stod fyra kraftiga pelare av sandsten. I kyrkorummet bar pelarna upp ett runt ringvalv. Högst upp övergick pelarna i ett runt mittorn som har stuckit upp en bit över kyrkans yttertak.


Interiör från ovanvåningen med några av de många fösnteröppningarna. Äldre forskning har kallat dem skottgluggar, men det är en uppenbar vantolkning då det knappast är fråga om några "gluggar". (Foto: Pär Lindh).

Man trädde in i kyrkan genom en vackert utsmyckad stenportal. Mitt i rummet fanns dopfunten, inramad av de fyra stenpelarna och i öster stod altaret i det halvrunda koret. Längs väggarna fanns bänkar av sten, men i övrigt stod man upp i kyrkan på medeltiden. I norr ledde en smal trappa inne i yttermuren först upp till den mindre ovanvåningen, som kanske användes som förrådsutrymme eller dylikt. Den tredje våningen var däremot ett magnifikt rum, upplys av mer än 15 relativt stora fönsteröppningar. Det ger oss en stor, ljus sal som rimligen kan tolkas som representationsvåning/paradvåning av något slag, med en vid utsikt över Möreslätten och kalmarsund. Det har helt klart varit en byggnad som utstrålat makt och status.

När kyrkan byggdes är inte helt klarlagt. Den lilla rundkyrkan i Voxtorp, granne med Hagby, har genom dendrokronologiska prover (årsringsdateringar på trä) kunnat tidfästas till ca 1240-tal. Det har bedömts kunna vara en adekvat datering även för Hagby. Möre kan ståta med ganska många märkliga kyrkor med flera våningar. Av dem som har daterats med större säkerhet framträder just 1240-talet som en period av intensivt kyrkobyggande. Men det byggs också en hel del kring början av samma århundrade. 1200-talets förra hälft eller tiden kring dess mitt får väl anses fånga upp den tid då kyrkbygget i Hagby ägde rum.

Vad var det för ett samhälle som fanns där, då någon plötsligt beslutade att uppföra en byggnad som väl knappast någon av bygdens invånare sett maken till? Kyrkbyn Södra Hagby är inte speciellt välkänd vare sig arkeologiskt eller historiskt. Ortnamnet med efterleden -by har uppkommit under yngre järnålder, då en omfattande omorganisation av bebyggelsen ägde rum i Möre, med bybildningen och uppkomsten av storgårdar som viktiga ingredienser. Gravar från yngre järnålder är fåtaliga i Hagby socken, men det beror sannolikt mycket på den höga andelen uppodlad mark. Många gravar kan ha odlats bort genom åren. Någon bebyggelse från yngre järnålder eller medeltid har aldrig dokumenterats arkeologiskt i socknen. Men det finns några lösfynd som berättar såväl att en sådan har funnits som något om dess karaktär.


Hagby socken med fasta fornlämningar. Kyrkan belägen nedanför vägkorsningen där det står Hagby. Hagbyån utgör socknens sydgräns. Mellan ån och Södra Hagby ligger Hagbytorp.

Från Södra Hagby kommer en flätad halskedja av silver med djurhuvudformade ändar i s k urnesstil och två påhängande pärlor i filigranteknik. Kedjan kan dareras till senare delen av 1000-talet. Det praktfulla föremålet har ansetts kunna vara en motsvarighet till det mer kända "Gåtebokorset" från Öland. Från Hagby kommer också en armbygel av silver och från angränsande byn Hagbytorp finns lösfynd av vikingatida vapen och en våg och en vikt från samma tid. Smyckefynden ger en tydlig vink om att mer välbesuttna personer har levt i Hagby vid slutet av vikingatiden. Vikter och vågar brukar betraktas som indikationer på handel. Om någon sådan bedrivits i området i någon nämnvärd skala finns det inga ytterligare belägg för. Men området kring Hagbyåns mynning har av flera forskare pekats ut som en möjlig "viktig hamn och mötesplats". För att sammanfatta är det rimligt att anta att Södra Hagby redan under yngre järnålder har varit en av Möres större byar. Sannolikt har den också hyst en lokal storgård från vilken eventuella aktiviteter vid Hagbyån kontrollerades. Storgården var ett lokalt centrum och dess innehavare kunde uttrycka sin ställning genom en viss "lyxkonsumtion" av t ex dyrbara och statusbetonade smycken.


Silverkedjan (KLM inv nr 1272) som påträffats i Södra Hagby. Föremålet kan dateras till senare delen av 1000-talet och har kanske haft ett vidhängande krucifix. (Foto: Kalmar Läns Museum).

För att komma längre är det emellertid nödvändigt att använda andra källmaterial. I de skriftliga källorna från medeltiden framgår att Södra Hagby bestod av 11 hemman på 1500-talet. Tre av dessa hörde till självägande skattebönder, ett hörde till sockenkyrkan, ett hörde till prebendet Heliga tre konungar i storkyrkan i Kalmar, tre hemman ägdes av Vadstena kloster och tre hemman ägdes av olika frälsesläkter. De senmedeltida förhållandena är dock inte helt samstämmiga med de högmedeltida. De tre klosterhemmanen liksom prebendegården var alla donerade eller sålda frälsegårdar. Före 1300-talets mitt var med andra ord minst sju hemman, eller drygt halva byn, frälseägd. Vill man söka efter en huvudgård, eller en gård som kan gå tillbaka på en äldre storgårdsdomän, är det rimligen bland dessa gårdar man ska leta.



Hagby socken med jordägarförhållanden under 1500-talet.

Bland de frälseägda gårdarna framträder en som speciellt intressant. År 1370 byter frälsemannen Staffan Arvidson (tre blad) till sig en gård i Södra Hagby som kallas för brytegård ("...j Kirkio Haghaby een brytia gard...") av Bo Jonsson (Grip). Bo Jonsson hade köpt denna gård året innan bland en större mängd jord i bl a Möre av Nils Kettilsson (Vasa). Nils Kettilsson i sin tur ägde gården genom sin hustru Kristina Jonsdotter (Rickebyätten) vilken hade ärvt den av sin morbror Jon Kettilsson (Puke). Jon Kettilsson är känd första gången 1338 och var redan då knuten till Möre. Han avled någon gång mellan 1353 och 1360. Den från Östergötland härstammande släkten Puke ägde tydligen betydande egendomar i Möre och förefaller vara en av de tidigare frälsesläkter som skaffat sig jord i detta område. Det som gör just den här gården speciell är dock det faktum att den kallas brytegård. En brytegård är benämningen på en gammal huvudgård som ställts under en 'bryte', dvs en förvaltare. Ofta var brytegårdarna också i ett tidigare skede sätesgårdar (dvs bostad åt en stormannafamilj), men om det även gäller för brytegården i Hagby kan inte bevisas. Drygt 100 år senare, 1474, säljer Sven Larsson (tre blad), rimligen en senare ättling till ovannämnde Staffan Arvidsson, en gård i Södra Hagby till Vadstena kloster. Genom senare ägoföljder och historiska kartor har man kunnat visa att åtminstone en av klostrets gamla gårdar låg granne med kyrkan. Om det är just den gården som är identisk med brytegården vet vi inte, men det skulle vara ett idealiskt läge för en huvudgård.


Förenklad sammanställning över olika historiska kartor från Södra Hagby, i detta fal ett utsnitt med området kring kyrkan. Kartor från byn finns från 1600-tal till 1800-tal. Under denna tid bestod byn av 12 gårdar och hade tre gärden, dvs tresäde.

Klart är hur som helst att det har funnits en huvudgård i Södra Hagby under 1300-talet. Det är sannolikt att den går tillbaka åtminstone till tidig medeltid. Inget hindrar heller att den går tillbaka, helt eller delvis, på en storgårdsdomän med rötter i yngre järnålder. Ytterligare en ledtråd som styrker de här antagandena finns. Granne till Hagby ligger byn Hagbytorp. Av kartmaterialet framgår att Hagbytorps ägor utgörs av en smal remsa som ligger inklämd mellan Södra Hagbys ägor i norr och Hagbyån i söder. Ägofiguren tillsammans med det faktum att Hagbytorp helt avskiljer Hagby från den utpekat viktiga Hagbyån gör att man kan vara i stort sett säker på att Hagbytorp är avskiljt från Södra Hagby. Det bevisas även av ortnamnet. Efterleden -torp syftar på något som är avgärda, dvs en mindre enhet upptagen på en moderenhets ägor. Och förleden Hagby- kan inte gärna lämna några tvivel på varifrån Hagbytorp är avgärda. Förekomsten av torp var något som kännetecknade den tidiga huvudgårdsdriften, åtminstone från 1200-talet, kanske tidigare. Dessa huvudgårdar var väl samlade storjordbruk som drevs med hjälp av dagsverkestorp. Torpen togs upp på storgårdens ägor med ett litet stycke jord som torpinnehavaren fick bruka då denne inte gjorde dagsverken vid huvudgården. Hagbytorp räknades uppenbarligen enligt skriftliga källor som en egen by under 1300-talets andra hälft. Det betyder att storgårdsdriften i Hagby redan då upphört och storgårdsdomänen styckats upp på mindre, självständiga enheter. Brytegården kan i det perspektivet betraktas som den kvarvarande spillran av en storgårdsdomän i upplösning. Det scenariot är på intet vis unikt för Hagby, utan har paralleller på många andra håll.

Ingen kyrka är oberoende av sitt lokalsamhälle och inget lokalsamhälle är oberört av sin kyrka. Om vi återvänder till Hagby kyrka med ovanstående resonemang i åtanke ligger det nära till hands att på goda grunder misstänka att kyrkan har uppförts i anslutning till en lokal storgård. Det är knappast unikt, inte ens ovanligt. Men varför denna märkliga byggnad? Det Södra Hagby som träder fram i det arkeologiska materialet befolkades helt säkert av lokalt förankrade bönder och stormannafamiljer. Men när byn i sin helhet träder fram i de skriftliga källorna på 1500-talet ägdes bara tre gårdar av självägande bönder, resten var i händerna på utifrån kommande jordägare som inte själva brukade jorden. Detta är ett generellt fenomen i Möre, på 1500-talet ägde bara ca 14 % av bönderna själva sin mark. Av tillgängliga källor att döma gällde samma bild under åtminstone 1300-talet. Mellan det lokalt baserade samhälle med rötter i yngre järnålder som möter oss i det arkeologiska materialet och det hög- och senmedeltida samhället har med andra ord en genomgripande förändring ägt rum. Allt talar för att denna förändring ägde rum under 1200-talet, den tid då kyrkan uppfördes. Det var bl a då Möre på allvar införlivades med det svenska kungariket, blev gränsbygd och omland till staden Kalmar. Detta har uppenbart inneburit en stor makt- och egendomsförlust för Möres lokalbefolkning.

Min hypotes är att Hagby kyrka i likhet med flera andra Mörekyrkor kan betraktas som ett slags "krisfenomen". Enkelt uttryckt är denna hypotes utformad i analogi med tesen att där makten är svag, skenbar eller ifrågasatt råder ofta väsen och buller men där makten är stabil är det tyst och stilla. När lokalsamhället Möre mötte den nya, expansiva kungamakten och det jordägarbaserade frälse som följde med riksenandet medförde det ett starkt ifrågasättande av den lokala makten. Möres stormannafamiljer verkar inte ha förmått anpassa sig till de nya förhållanden som en ny typ av samhällsordning medförde. I stället har en situation av social stress uppstått. Monumentbyggande är ofta förknippat med sociala och maktrelaterade oklarheter och Hagby kyrka kan definitivt betraktas som ett monumentalt bygge. Med andra ord kan kyrkan ur detta perspektiv uppfattas som en lokal stormannagrupps sista kraftansträngning, en markering av en position som var i gungning.


Ännu en interiörbild från den märkliga ovanvåningen med sina många muröppningar. (Foto: Pär Lindh).

Vad den anmärkningsvärda övervåningen tjänade för syften får vi kanske aldrig veta. Däremot vet vi att den inte är ett unikt fenomen i Möre. Om vi för ett ögonblick lämnar de underbyggda hypoteserna och beger oss ut på ett spekulationernas gungfly, kan man leka med en tanke. Det må vi tillåta oss. Enligt många forskare spelade den så kallade "hallen" en viktig roll vid den yngre järnålderns storgårdar. Hallen var en slags representationslokal med många funktioner, där kunde stormannen visa upp sig i all sin prakt, men också hålla ritualiserade "kallas" där han (eller hon!) fungerade som kultledare. Men hallen var också en plats att knyta kontakter, skapa politiska allianser och trohetsförbund och utbyta gåvor. Kort och gott en plats där makt utövades. Och kanske, men bara kanske, kan man leka med tanken att "salsvåningarna" i Mörekyrkorna var ett sätt att flytta den hedniska hallen in i en ny kristen kontext men med i stort sett samma funktioner.

Men det finns ytterligare ett spår man kan följa. Vi kan kalla det "korstågsspåret". Hagby kyrka är en rundkyrka. Den runda formen anses anspela på den heliga gravens kyrka i Jerusalem som var en rund byggnad, korsfararnas främsta och heligaste mål. Att Hagby kyrkas byggherre var en hemvändande korsriddare från Det Heliga Landet är kanske för mycket sagt, om än inte omöjligt. Däremot kan den runda formen uttrycka ett sympatiserande med korstågsideologin. Dessutom fanns korståg att tillgå på betydligt närmare håll än i Det Heliga Landet.


Romantiserad skildring av de danska korstågen mot Estland 1219, då den danska flaggan, Danebrogen, påstås ha fallit ned från skyn.

Den tid då kyrkobyggandet i Möre blomstrade som bäst sammanfaller i stort sett med den tid då den nordiska korstågen gick över Östersjön i syfte att erövra land och kuva och kristna folken i Baltikum och det preusiska områdena. Korstågen i sin tur var ett uttryck för en allmän europeisk högkonjunktur och expansion under 11- och 1200-talen. I kölvattnet på korstågen följde en kortvarig "krigsekonomi" eller "krigskonjunktur". Människorna i vissa områden längs Östersjön som på ett eller annat sätt visste att profitera på korstågen kunde snabbt betydligt utöka sin rikedom. Det är möjligt att Möres kustslätt tillsammans med Öland varit involverat i denna krigskonjunktur. I Möre kunde den lokala aristokratin plöja ner sådana eventuella nyvunna rikedomar i byggandet av de kostbara och mäktiga stenkyrkorna. Men allt eftersom områdena kring Östersjön kuvades och kristnades minskade det ekonomiskt fördelaktiga läget. Stormännen som investerat sina förmögenheter i kyrkorna kom på ekonomiskt obestånd och kan på grund av detta ha tvingats ge upp sin egendom till den nya aristokrati som kom med kungamakten och riket. De byggnader som skulle markera lokalsamhällets auktoritet och makt gentemot kungen och hans män bar istället fröet till samma lokalsamhälles undergång. Utan de dyrbara investeringarna i kyrkorna skulle Möreborna kanske stått betydligt bättre rustade för sitt möte med den nya tiden. Och nog verkar det ologiskt för oss, men speglar i ett medeltida perspektiv snarare hur en ålderdomlig mentalitet mötte en mer "modern" ekonomi och samhällsordning.

Det här förslaget till hur Hagby rundkyrka kan tolkas utgår från ett lokalsamhälle. Det är utarbetat enligt tanken att platsen ofta betyder någonting. Platsen är på något vis central. Därför kan det vara en god ide att utgå från platsen och sedan utvidga sökandet därifrån. På det viset kan det märkliga kyrkbygget förankras såväl i lokalsamhället som i de stora sammanhangen. De olika perspektiven är på intet vis oförenliga, utan kompletterar istället varandra i en helhetsbild. Hagby kyrkas olika funktioner är kanske inte möjliga att helt klarlägga, men det var i alla fall inte någon försvarskyrka som det har hävdats - och fortfarande hävdas. Den var istället en produkt av en stor förändring där olika samhällssystem med olika värderingar och utgångspunkter slutgiltigt möttes och gick upp i varandra. Kyrkans byggherre måste ha varit någon på samma gång intimt knuten till de närmaste omgivningarna som någon med vida kontakter och kunskap och känsla för tidens europeiska byggnadsstil och idevärld. Någon som med visshet sett betydligt mer fjärran horisonter än Kalmarsund!

Tack till:

Torbjörn Sjögren, kyrkoantikvarie, Växjö stift, som välvilligt lät mig få ta del av vissa resultat av murverksanalysen av Hagby kyrka.

Lars Larsson, hembygdsforskare och ordförande i Södermöre Hembygdsförening, som med stor kunnighet lotsade mig igenom eftermedeltida ägoförhållanden och gårdslägen i Södra Hagby.

Många olika källmaterial står bakom detta inlägg. Jag kommer inte att redogöra för alla här, det skulle ta för mycket plats. Den som ändå vill ha reda på dessa kan höra av sig till mig. Om någon vill ha ytterligare "kött på benen" angående ovanstående resonemang, så kommer en utförligare variant av texten att publiceras i Södermöre Hembygdsförenings årsskrift 2007.

Värnaby - byn som försvann

Om man färdas söderut från Kalmar längs E 22:an och sedan väljer att svänga av från den moderna, stora vägen och i stället köra "gamla E 22:an" så färdas man genom ett urgammalt kulturlandskap. Möres kustslätt. När man kört sådär ett par mil kommer man till ett vägkryss. Mot öster leder en spikrak allé upp till godset Wärnanäs. Mot väster leder en inte fullt så rak väg till det lilla samhället Halltorp. Vägen mot Halltorp börjar med en mjuk kulle, först på ömse sidor av vägen delvis bevuxen med skog och sedan utmynnandes i två större åkrar. Vad ytterst få personer som far förbi denna kulle vet är att här låg en gång en hel by. Byn, som var en del av en större bydomän, bar namnet Södra Värnaby och var den största byn i Halltorps socken. Stannar man till här idag så kan man knappt se några spår alls, bortsett från några vaga husgrunder som ligger gömda i grönskan under de vindbesusade trädkronorna i skogsbacken. Men faktum är att de sista karvarande byggnaderna revs så sent som på 1950-talet.

Historien om Södra Värnaby börjar emellertid långt tidigare. I skriftliga källor kan byns historia följas till år 1391, då den tyskättade riddaren Ficke van Vitzen d y överlät en gård här till drottning Margareta. Andra gårdar kan följas genom hela senmedeltiden.T ex ärver frälsemannen Bengt Sture år 1419 jord i Värnaby av sin far. 1424 säljer han de gårdar han har i Södra Värnaby till Filip Petersson (Bonde). Filips son Magnus säljer i sin tur dessa gårdar till Birger Trolle 1467 men bröderna Tord och Magnus Bonde återlöser 1482 en del av jorden från Birgers son, den mycket rike Arvid Trolle (en av de största godssamlarna i svensk historia). Det intesiva godssamlandet var typiskt för senmedeltiden. Den så kallade senmedeltida agrarkrisen ledde till att många lågfrälse familjer fick ekonomiska svårigheter och det öppnade för det förmögnare högfrälset att köpa upp stora mängder billig jord.


Halltorp socken på 1540-talet med bebyggelse och jordnatur.

På 1500-talet kan man för första gången få en samlad bild av bebyggelsen på den svenska landsbygden. De båda byenheterna Södra och Norra Värnaby omfattade då 22 gårdar, varav 12 låg i Södra Värnaby. 11 av de 22 gårdarna ägdes 1526 av Gustav Vasa och hade kommit i kungens ägo genom att denne lyckats sätta sig i besittning av arvet efter riksföreståndaren Sten Sture d ä (vilken 1495 ägde exakt samma antal gårdar i byn). 1553 beslutar Gustav Vasa att anlägga en avelsgård vid Wärnanäs (en utbruten del ur det ursprungliga Värnaby - namnet betyder kort och gott näset som hör till Värnaby). Avelsgården innebar en katastrof för dem som bodde i Södra Värnaby, inte bara för dem som brukade kungens gårdar. Kungen beslagtog samtliga gårdar i Södra Värnaby, även dem han inte ägde, avhyste brukarna och lade jorden under avelsgården. Men avelsgårdens tid blev kort. 1564 bröt det nordiska sjuårskriget ut, danska trupper bröt in över gränsen och brände 285 gårdar och fyra kvarnar i Möre, däribland Gustav Vasas avelsgård.

Avelsgården återuppbygdes aldrig. Istället växte byn åter upp på backen, kännt är t ex att hertig Karl (sedermera Karl IX) ägde 12 gårdar i Södra och Norra Värnaby 1577, vilka var ett arv efter fadern Gustav Vasa. Men 1611 rasade Kalmarkriget och allt blev åter lågornas rov och byn fick på nytt resa sig ur askan.

Efter den för Sveriges del lyckliga freden i Brömsebro 1645 fick rikskanslern Axel Oxenstierna ta emot Södra Möre som grevskap i förläning av drottning Kristina. Två år senare köpte han Wärnanäs med 12 underlydande gårdar i Värnaby av släkten Ulfsparre (vilka fått dem i donation av Karl IX) och gjorde Wärnanäs till administrativt centrum för grevskapet. För Södra Värnaby innebar den nye grevens tillträde en ny dramatisk förändring av jordbruksdriften. Hälften av byns gårdar, 7 stycken, avhystes, Wärnanäs blev säteri och på backen där gårdarna legat byggdes något som kallades Värnaby ladugård. Under denna brukades nu säteriet och så kom det att förbli i nästan 200 år.


Del av karta från 1656. Mitt i bilden syns den hästskoformade Värnaby ladugård. Norr därom bebyggelsen i Värnaby by. Snett mot öster från ladugården den spikraka vägen till Wärnanäs.


1789 köptes Wärnanäs av en major Carl Råberg, senare adlad Mannerskantz. Under dennes ledning inleddes stora ombygnationer av Wärnanäs, vilka under 1800-talets början ledde till att Värnaby ladugård förlorade sin betydelse och den revs efterhand ner. Kvar stod Södra Värnaby by. Men vid mitten av 1800-talet stundade åter nya tider. I stället för att bruka godsen med många mindre arrendegårdar började nu ett system med någon eller några få brukningsenheter med mycket stora jordmassor. Dessa brukades med hjälp av anställda lönearbetare. Statarsystemet hade blivit den nya ordningen och så blev det även i Wärnanäs. Bönderna i Värnaby förlorade successivt sina arrenden och deras hus blev statarbostäder. Efterhand som de blev uttjänta revs de. De sista husen i Södra Wärnaby revs så sent som vid början av 1950-talet.


Södra Värnaby by på 1800-talet med den då rivna Värnaby ladugård markerad med streck. Strax öster om bebyggelsen och ladugården löper nuv. gamla E 22. Den öst-västliga vägen på kartan är identisk med nuvarand Halltopsvägen.


Så såg slutet ut. Men hur det var i början är betydligt mer oklart. Att Värnabys historia är betydligt äldre än vad de skriftliga källorna låter ana kan man vara säker på. Bortom de skriftliga källorna horisont är det huvudsakligen arkeologin som bistår oss med fakta (om än arkeologin har mycket att säga även om perioder som har skriftliga källmaterial). Arkeologiskt sett är Värnaby dessvärre mycket dåligt kännt. Lösfyndsinventeringar i åkrarna runt kullen där Södra Värnaby låg har endast påvisat sporadiska, yngre fynd av kermaik (16-1800-tal). Området där Värnaby ladugård låg, söder om nuvarande Halltorpsvägen, är dock mycket rikt på tegel och murbruksrester. Äldre lösfynd av såväl vapen som smycken (pärlor) från yngre järnålder finns däremot omtalade inom Värnabyområdet, men deras exakta lokalisering är tyvärr okänd. Möjligen rör det sig om sönderplöjda gravanläggningar.

Men arkeologi handlar inte bara om föremål och anläggningar. Om man använder ett landskapsarkeologiskt synsätt kan man betrakta ett helt landskapsutsnitt som en slags artefakt man kan studera och tolka. Enligt rådande forskningsläge i Möre skedde en omfattande förändring i samhällsstrukturerna omkring 600 e Kr, något som även kunnat påvisas på andra håll i landet. Detta innebar bl a en övergång från ensamgårdar och små gårdsgrupper till en gradvis koncentration av bebyggelsen i byar. Mycket talar också för att det var en ny, jordägande aristokrati som stod som spindlarna i nätet för denna utveckling. Basen för denna aristokrati var storgården. Det finns anledning att tolka Värnaby som en slags "ursprungsenhet" i Halltorps socken. Värnabys ägor omfattade en stor del av den blivande socknens kuststräcka, byn var under medeltiden den utan konkurrens största och mest centralt belägna. Därutöver är det möjligt att tolka själva Halltorp, det senare sockencentrat med kyrkan, som en tidig utbrytning från Värnaby. Halltorps kyrka var ursprungligen en mycket märklig byggnad med fyra våningar och två torn. Dess arkitektur bar en tydligt aristokratisk prägel. Min tolkning är att kyrkan, i alla fall från början, uppfördes i anslutning till en lokal storgård. Kyrkans byggnadsskede kan utifrån dendrokronologiska dateringar (daterinagar med hjälp av årsringar på trä) förläggas till åren kring 1209-1210.


Halltorps kyrka idag. Endast kyrkovåningen och källaren, den så kallade markvåningen återstår. På långsidan mellan det första och andra fönstret syns kyrkans usprungliga ingång med en praktfull romansk stenportal.

Halltorp kan alltså ses som en utbrytning från något annat. Ortnamnet besår av förleden hall- (av ett äldre ord: hale = 'svans, rumpa') och efterleden -torp (någonting som är utbrutet ur eller avgärda till någonting större, ursprungligt). Svans eller rumpa syftar sannolikt på ett markområde som är en (avsides belägen?) del av en större enhet. Denna större enhet kan inte gärna vara någon annan än Värnaby. Ortnamnet får då betydelsen torpet på Värnabys rumpa.
På andra håll i landet har man velat tolka de äldre -torpnamnen som resultatet av en omstrukturering av den lokala maktens landskap med en åtföljande flytt av storgårdar ut ur kärnbyarna till ett mer avskiljt läge, något som sker under slutet av järnåldern. Denna flytt hade också "ideologiska" orsaker. Halltorps kyrka befinner sig omgiven av ett flertal äldre rösen från bronsålder. Det tyder på att kyrkplatsen redan var en plats med tradition i människonas medvetande. För den som gjorde anspråk på makten under järnåldern var det viktigt att göra sig till herre över traditionen, för att det var ett sätt att legitimera sin egen ställning i samhället. Med andra ord var placeringen av en (eventuell) storgård i Halltorp ett sätt att medvetet manipulera landskapet i syfte att upprätta en "härskarideologi". Dvs ett sätt att förankra sin maktställning i människornas medvetande.

För Värnabys del kan detta resonemang betyda att byn ursprungligen har hyst en storgårdsdomän. Rekonstruktioner av arvsföljder hos de personer som ägde jord i Värnaby under de skriftliga källornas tid antyder dessutom att ägandet ursprungligen varit betydligt mer konsentrerat än det var under senmedeltid. 1200-talet var en tid då Möre blev en fast del av riket. Just i Möre verkar det ha inneburit att de lokala jordägarna förlorade sin rätt till jorden till det nya frälset som kom med kungamakten. I Värnaby kan man tänka sig att den sammanhållna äldre storgårdsdomänens ägor tagits över av någon eller några utifrån kommande frälsesläkter och med tiden genom arvskiften, försäljningar och byten splittrats upp på ett antal landbogårdar med olika ägare. Och därmed är vi tillbaka där berättelsen började med de första skriftliga beläggen.

Naturligtvis är detta en av nöden ganska kortfattad berättelse. Det kan också påpekas att de tolkningar jag framfört genom det svaga källäget omfattar betydande källkritiska aspekter. Landskapet är inte platt, inte ens bildligt. Det rymmer ett enormt tidsdjup, under det moderna landskapet finns rester av otaliga äldre landskap. Kullen vid korsningen mellan gamla E 22:an och Halltorpsvägen är idag en stilla lantlig idyll med åkrar och trädbevuxna impediment. Berättelsen om Värnaby är en i mitt tycke utmärkt illustration av vad man kan hitta om man tittar under dagens yta, ner i "förflutenhetens landskap".

Några källor till denna text:

Anglert, M. Uppåkra. Bland högar, ortnamn och kyrkor. I: Landskapsarkeologi och tidig medeltid. Uppårastudier 8. Lund.

Ericsson, A. 2001. Möre mellan järnålder och medeltid - omvandlingen av ett agrarlandskap. I: Möre, historien om ett småland. Kalmar.

Ferm, Rahmqvist, Thor. 1987. Det medeltida Sverige 4:1. Möre, Norra och södra Möre. kalmar stad.

Larsson, L. 1997. Värnaby by. I: Södermörekrönikan 1997. Utgiven av Södermöre Hembygdsförening.