Fynd av skelett i Kalmar

Lokaltidningarna rapporterar i dag att tre skelett påträffades i samband med att vattenledningar skulle grävas ner på Drottning Margaretas väg vid Södercentrum. Först trodde man att det var lämningarna av ett begånget brott men polisen kunde snabbt avfärda detta, då skeletten visade sig vara flera hundra år gamla. I stället kopplade Kalmar läns museum in. De första kommentarerna därifrån har varit att skeletten kan vara medeltida och en del olika hypoteser om sammanhangen bakom dem har redan börjat florera. Helt säkra kan man inte vara på att de är medeltida, däremot är de begravda och inte bara "nerkastade" i jorden. Om det kommer att göras några analyser på fyndet avgörs av länsstyrelsen.

Artiklar i Östran HÄR och HÄR .

Den gången då jag inte hittade en silverskatt

Arkeologi är roligt och spännande. I grund och botten är det förståss därför jag håller på med det. En rolig del med arkeologin är överraskningsmomentet, det där med att man aldrig vet vad jorden gömmer. Det är inte bara de spektakulära fynden (även om sådant är häftigt) utan också sådant som bryter ny kunskapsmark, som fördjupar eller förändrar vår kunskap om det förflutna. I stort eller i smått. Men ibland blir det inte alls som man tänkt sig. Det blir så att säga ett motsatt överraskningsmoment, man hittar ingenting där man förväntade sig att hitta något.

För ganska exakt ett år sedan var jag ute på promenad i Bergkvaratrakten ( fyra mil söder om Kalmar) tillsammans med några representatner för Södråkra Hembygdsgille. Eftersom det fanns planer på att gräva ner VA-ledningar var vi intresserade av var dessa skulle gå. Det fanns nämligen risk för att en och annan boplats på åkrarna skulle komma i kläm. Vi gick där sålunda och sparkade i grästuvorna, som man gör i den fåfänga förhoppningen om att göra ett oväntat fynd. Det gör man ju aldrig, åtminstone inte när åkern ligger i vall. Men detta skulle visa sig bli undantaget som bekräftar regeln. Plötslig låg det något där, det plockades upp och granskades och kunde snart konstateras vara ett fragment av ett arabiskt silvermynt. Sådana som importerades i ganska stor skala under vikingatiden för det goda silvrets skull. Och som brukar ingå i silverskatter från sagda period.

Nu var spänningen på topp, myndigheter och experter kontaktades. Samtidigt var det stort hysch-hysch som det alltid är då det rör sig om sådant som även kan ha ett potentiellt ekonomiskt värde. Man vill inte ha några skattjägare och plundrare på platsen. Professor Kenneth Jonsson vid Numismatiska forskningsgruppen kunde bekräfta att det rörde sig om ett arabiskt silvermynt, en så kallad Dirhem. Via Gert Rispling kom sedan en fullständig identifikation: myntet var från den Abbasidiska dynastin, präglat för kalifen al-Mahdi i Madinat al-Salam (som motsvarar dagens Bagdad) år 160 e.H. ( dvs 776/77 e.Kr.). Även på länsstyrelsen i Kalmar tog man saken på allvar och satte raskt igång planer på att metalldetektera området.

Så gick en vinter och en vår fylld av drömmar om silverskatter med mängder av mynt och smycken och vad det nu kunde vara. I maj kom så de första indikationerna på att metalldetekteringen var nära förestående och några dagar senare meddelades jag via Kalmar Läns Museum att Jonas Paulsson hade gått över en hyfsat stor yta kring fyndplatsen med metalldetktor. Och hittat: ingenting!

Drömen om Det Stora Fyndet gick snabbt upp i rök. Plasen tycks ha varit helt tom på metall. Samtidigt verkar det lite underligt, varför fanns detta mynt just där och inget mer? Kan det ha kommit från någon närliggande boplats eller liknande? Kan det ha varit fråga om ett enstaka metallföremål i en sönderplöjd grav? Eller har någon bara passerat och tappat ett mynt som mot alla odds blev upplockat mer än 1000 år senare? Frågorna har inga svar. Men det finns spår av andra aktiviteter under forntiden på samma åker. Fyra lösfunna stenyxor (varav två är upptagan i fornminnesregistret) och lite slagen flinta visar att en eller flera stenåldersboplatser funnits i samma område. Några bitar järnslagg kan dessutom tyda på aktiviteter under senare tid. Inget av detta bedömdes dock ha något värde när de nämnda VA-ledningarna skulle grävas ner. Faktum är att ingen enda av de boplatser och lösfynd som finns längs den sådär 1,5 mil långa sträcka där ledningarna ska grävas ner bedömdes ha något värde. Ingen arkeologisk verksamhet, inte ens lite schaktkontroll. Allt som eventuellt kan finnas får gå under skopan utan åtgärder.

Av det som började så lovande blev alltså inget kvar. Det blev ingen silverskatt. Och allt annat lämnades åt grävskoporna och förgängelsen. Så kan också den arkeologiska verkligheten se ut. Inte mycket gott kan sägas ha kommit ut av denna historia. Men möjligen kan man tänka sig ett nytt ord att lägga till vokabulären. Bergkvara-antiklimax!

(Bilden ovan: det aktuella myntet. Foto: förf.).

Fina fynd från Sandby borg, Öland

Att Öland är en aldrig sinande källa till spektakulära fynd bevisas med jämna mellanrum. Och nu har det hänt igen. Som reguljära läsare kanske minns skrev jag i somras om de fall av fornminnesplundring på ön som bland annat berörde Sandby borg. När de misstänkta spåren av plundrare upptäcktes beslöt Länsstyrelsen i Kalmar om arkeologiska efterundersökningar med metalldetektor. Uppenbarligen fick plundrarna inte med sig de godbitar som jorden nu visat sig dölja.

Fyra av de sex exklusiva reliefspännena. Sedan tidigare är bara 60 dylika kända i Sverige (foto: Max Jahrehorn, Kalmar läns museum).

I ett pressmeddelande tillkännagav Länsstyrelsen i dag att man bland annat hittat sex stycken så kallade reliefspännen. Dessa praktfremål tillverkades under folkvandringstid, en del av järnåldern som inföll mellan ca 400-550 e Kr. Spännen av den här typen har tillverkats på Öland, men även på annat håll, bl a på Gotland och i Mälardalen. De nu aktuella spännena har enligt preliminära uppgifter sitt ursprung såväl på ön som på annat håll. De människor som bar dessa spännen tillhörde samhällets yttersta elitgrupper och de understryker Ölands särställning som ett av den tidens rikaste områden i Skandinavien politiskt, ekonomiskt och kulturellt. I pressmeddelandet står vidare att spännena lagts ner på flera ställen i borgen, troligen där hus en gång har stått, "tillsammans med flera andra praktföremål av brons, silver och guld". Det sista antyder att det finns fler godbitar som ännu inte offentliggjorts. Så småningom kommer föremålen säkert att bli föremål för ingående studier och förhoppningsvis publiceras resultaten också framöver.

I syfte att förebygga plundring av fornlämningar har Länsstyrelsen också initierat ett projekt i samarbete med länsmuseum, hembygdsförbund med flera där man ska försöka spåra och ta till vara föremål under kontrollerade former. Detta kommer att inledas nu under hösten. Och än lär den öländska myllan gömma på många överraskningar. Kanske kan några av dem med det här projektet komma forskning och allmänhet till del i stället för att försvinna genom giriga händer.

Uppdatering: här ett inslag från Smålandsnytt om fynden:

Fornsaksfrossa

I dag var det alltså visning av Söderåkra Hembygdsgilles samlingar av fornföremål. Jag var där och berättade om vad det är för saker, hur gamla de är och mycket kort om respektive tidsperiod. Samt även lite om hur man kan veta hur gammalt ett föremål är. För en isatt eller en fackman var mycket nog rätt basic men de ca 20 pers som dök upp verkade uppskatta informationen. För ovanlighets skull var det också ganska mycket frågor efteråt och en del intressanta diskussioner som handlade om allt från båtyxor till länsstyrelsens hantering av fornlämningar, hur lagen fungerar i lagtext och i verkligheten, plundring, uppdragsarkeologin och mycket annat. Deltagarna visade med adra ord stort intresse för en lång rad frågor och det visar på ett engagemang som känns mycket positivt.

Sen blev det lätt kaotiskt när alla skulle titta på sakerna och ställa frågot samtidigt som jag försökte regga några föremål som deltagare hade med sig. Så det blev bara registrering av en handfull prylar då några gick hem innan det blev deras tur. Men jag fick ändå se diverse stenyxor, en brynsten, en oval eldslagningssten från äldre järnålder och ett 1/6 öre präglat för Karl XI 1673.

Man kan förståss alltid önska sig fler deltagare. Men 20 personer som hittat detta lilla evenemang är ändå i sammanhanget inte så illa. Och det uppenbara intresset var som sagt väldigt uppmuntrande. Jag tror att sådana här evenemang fyller en funktion. De gör folk medvetna och intresserade, något som leder till större uppmärksamhet och varsamhet så att mer kunskap om vår äldre historia kan bevaras åt eftervärlden.

Tanten som vidade de här föremålen brukade använda skafthålsyxorna som ljusstakar....

Visning av fornfynd i Söderåkra

Längtar Du efter att få frossa i stenyxor och andra pinaler? Då är detta tipset för dig. Nu på lördag (11/9) ska jag medverka då Söderåkra Hembygdsgille visar sin samling av fornfynd från socknen. Det sker i Hembygdsgården i Övraby strax utanför Söderåkra med start klockan 10:00. Jag kommer att prata en kort stund och sedan tittar vi på saker och det är fritt för frågor och diskussion.

Den som har egna fornfynd får gärna ta med dem för att få veta mer om dem och för att få dem registrerade i Hembygdsgillets register över föremål funna i Söderåkra socken. En angelägen uppgift med tanke på att såväl föremål som kunskap om var de hittats med tiden i många fall går förlorad annars.

Alla är välkomna!

Lite mer att läsa finns här.

Plundring av fornminnen på Öland

Mörkrets krafter har slagit till på Öland. Den senaste tiden har det rapporterats om plundrade fornminnen på ön, som ju är så rik på denna vara. I början av maj genomfördes undersökningar med så kallad georadar i Sandby borg. Man upptäckte då att det fanns gropar som man tror är spår efter plundrare som gått med metalldetektor. Länsstyrelsen i Kalmar sköt med anledning till pengar för att en efterundersökning ska kunna genomföras, rapporterar tidningen Barometern. Undersökningen utförs av Stockholms universitet.

Nu har även en plundrad bronsåldersgrav upptäckts på norra Ölands Alvar. Stenar har kastats upp ur röset och delar av ett skelett har blottlagts. Brottet utreds av plisen, som menar att det rör sig om ett beställningsjobb. Artikel i Barometern här.

Förra året avslöjades en större plundringshärva på Gotland och tre män greps, mistänkta för brottet. Det har nu kommit indikationer på att plundringarna på Gotland kan ha förgreningar till Öland. På länsstyrelsen i Kalmar försöker man ta itu med problemen, bl a genom att sprida information till markägarna på Öland och mana till uppmärksamhet. Men man har också tillsatt en grupp med representanter från länsstyrelsen, rättsväsendet, Kalmar läns museum, LRF och kommunerna på Öland. Meningen är att man ska lära sig att ligga steget före plundrarna. Det verkar enligt rapporteringen i media även som att man tänker lokalsiera fyndplatser och ta vara på föremålen innan någon annan gör det på olaglig väg. Några närmare upplysningar om hur detta ska gå till, i vilken omfattning och så vidare har dock ännu inte rapporterats. Artiklar finns i Östran och Ölandsbladet.

Ett sakkunnigt lokaliserande av fyndplatser och tillvaratagande av föremål blir naturligtvis ett värdefullt tillskott till kunskapen om om områdets forntid. Så man kan kanske hoppas att det ska komma något gott ur plundrings-eländet. Jag skriver mer om saken när jag får veta något.

En ganska bra helg

Jag bor i Nässjö på Småländska höglandet. I de flesta hänseenden en inte speciellt spännande plats alls. Men sistlidna söndag gav ändå prov på att det kan hända grejer här med som åtminstone kan roa en arkeolog eller arkeologiintresserad.

Söndagen började med att jag skulle gräva upp en gammal stubbe i ett trädgårdsland nedanför trappan. Jättekul... med en suck grep jag spaden och skred till verket. Men, just så som reklamen för trisslotter säger: plötslig så händer det. jag försöker gräva upp en extra tjurig gammal rot och får med mig kolsvart jord. Nu är det minsan inte lika tråkigt längre, bort med mer matjord, en blaffa svartfärgad jord, i ytan flera bitar järnslagg (restprodukt vid framställning av järn), en liten bit bränd lera, några eldsprängda stenar... Vad kan detta vara? Ja det vet jag inte riktigt, men all slaggen tyder på att det har något med järnhantering att göra. Nu ska det (förhoppningsvis) dyka upp en arkeolog från länsmuseet i Jönköping och titta på fyndet och sedan åker jorden tillbaka ner i hålet och begraver det hela på nytt.

Nåja, kanske måste man vara tämligen nördig för att tycka att det här är jätteskoj. Min granne kommer in och tittar ner i gropen med stubben. Titta! Här har det bott någon för länge sedan, säger jag entusisastiskt. Öh... jaha, kul, säger han, himlar med ögonen och går hem till sin gräsklippare igen.

För att fira detta så blev det picknick på Fagertofta gravfält strax utanför stan på eftermiddagen. Gravfältet är är mycket vackert beläget och består av bl a en stor treudd, flera dommarringar, ett större röse och ett antal så kallade järnådersdösar. Några säkra dateringar finns inte, men man tror att gravfältet hör till perioden ca 400-800 e Kr. Kan man hitta ett bättre sätt att spendera vilodagen på?

Föredrag och fornfynd i Järnsida

Än en gång är årets utomhusföredrag avklarat. Än en gång sken solen. Än en gång kom det ett gäng glada människor och lyssnade på mig och de var än en gång nöjda. Finns det något att klaga på? Nej jag tror inte det.

Som jag redan berättat i tidigare inlägg ägde föredraget rum i Järnsida. Ca 25 personer slöt upp, vilket är en hyfsad siffra efter omständigheterna. Jag berättade om gravfälten som består av resta stenar, skeppssättningar och någon rund stensättning samt så kallade klumpstenar. Dateringen ligger troligen huvudsakligen i yngre järnålder. Jag berättade också om Järnsida under senmedeltid då en gård ägdes av en lågfrälse släkt. En av dem bodde till och med i Järnsida. Folk lyssnade och ställde frågor och det är alltid lika kul att möta intresserade och kunskapstörstande människor.

Som grädde på moset hade flera av dem som bor i närområdet tagit med sig fornfynd som hittats på åkrarna runt omkring. Somliga av dessa samlingar har sedan länge varit registrerade i fornminnesregistret, men det var naturligtvis jättekul att själv få se prylarna. Jag tillhör den kategori som tyker att fornsaker är något av det roligaste som finns. Många fina stenåldersyxor blev det, de som ni ser på bilden nedan är hittade i närbelägna Torestorp. Söderåkra Hembygdsgille har (på mitt förslag) börjat skapa ett eget litet register över vad folk i socknen har hemma i byrålådorna. Så i bagaget på en bil upprättades ett tillfälligt kontor och där reggades och fotades det yxor i parti och minut.

En härlig dag i arkeologins tecken. Ett tack för det får jag rikta till Söderåkra Hembygdsgille och till alla som var med och gjorde dagen så lyckad!

Nytt om silverskatten från Skedstad, Öland

Mins ni den nyligen upptäckta silverskatten från Skedstad i Bredsätra socken på Öland som jag med flera bloggade om i juni? När något nytt kom fram lovade jag att ta upp detta. Skattfyndet är ännu inte slutgiltigt genomgånget men en del preliminära uppgifter har kommit ut via den nätbaserade tidskriften Myntstudier som ges ut av Numismatiska forskningsgruppen vid Stockholms universitet.

Preliminärt sålunda består fyndet av 1146 mynt. Slutmynt, dvs det yngst daterade myntet, verkar vara slaget år 1029. De flesta mynten är tyska eller engelska, ungefär lika många av varje. Dessutom ingår arabiska, italienska och irländska mynt liksom flertaliga präglade i Sverige och Skandinavien. Det mest oväntade myntet är som tidigare nämnts ett indiskt mynt, det första påträffat i en svensk silverskatt. Det är präglat i nuvarande Afganistan på en plats som då hette Ohind. Mynt av samma typ har påträffats i skatter från Polen, Baltikum och Ryssland. Typen präglades under en stor del av 900-talet. Det indiska myntet är dock inte i sig det ovanligaste i skatten. Det är i stället ett norskt mynt präglat under Olav Haraldsson (den helige) regent 1015-1028. Myntet är det andra kända exemplaret av denna typ.

Jag återkommer om fyndet när mer information publiceras.

OBS: Myntet på bilden är INTE från Skedstadsfyndet. Det är ett engelskt silvermynt slaget för Aethelred II av England (978-1013 och 1014-1016). Dessa Aethelreds-penningar var förlagor för de tidigaste skandinaviska präglingarna som dyker upp runt 995. (Foto: författaren).

Silverskatt hittad på Öland

Det var länge sedan det hittades någon silverskatt i Kalmarsundsområdet. Men nu har man hittat en på Öland. En ganska rejäl sådan också. Skatten påträffades av en lantbrukare i Skedstad (Bredsätra socken). Ett mynt ledde arkeologerna Jan-Henrik Fallgren och Mats Blomé att med metalldetektor lokalisera fyndet. Tidningen Barometern rapporterar att fyndet bestod av ca 1000 mynt av arabiskt, engelskt och tyskt ursprung. Ett mynt var dessutom från Indien, vilket är närmast unikt i svenska skattfynd. Ytterligare ett mynt är präglat i Sigtuna. I fyndet ingick också en del så kallat bitsilver i form av sönderdelade smycken. Jag har inte sett någon direkt datering av fyndet, men av bilder och information om mynten att döma torde det röra sig om ett fynd från 1000-talet.

Tidigare har man undersökt en boplats från mellersta järnåldern i Skedstad, då bl a depåer med ämnesjärn och bitguld hittades. En boplats från vikingatid - tidig medeltid är känd från närbelägna Gåtebo. Från gåtebo kommer också det välkända Gåtebokorset, ett krucifix med kedja i silver från 1000-talet. Nere vid kusten återfinner man slutligen den medeltida hamn och handelsplatsen Sikavarp och Kapelludden.

Framkommer någon ny information om skattfyndet kommer jag att presentera den här på bloggen. Tillsvidare kan man se ett inslag från Smålandsnytt för att få en uppfattning om hur fyndet ser ut.

På val-dagen

I gamla kyrkors skrymslen och vrår kan man finna både det ena och det andra som blivit undanstoppat genom åren. Och vilket föremål passar väl bättre att presentera idag på själva valdagen än det jag nu i korthet ska berätta om?

I markvåningen ("källaren") i Halltorps kyrka hänger på väggen ett väldigt revben som enligt något sakkunnigt utlåtande ska komma från en val, en Kaskelottval om jag inte mins helt tokigt. Vad gör ett sådnat ben i källaren på en av Möres gamla medeltidskyrkor? Det har framförts två förklaringar:

Den ena bygger på ett gammalt rykte som gör gällande att det har hittats i en mosse, "Rödmossen", ganska nära ett torp med det något udda namnet Valbygget. Platsen ligger dock nästan en halvmil från kusten så om det kommer från en på naturliga vägar strandad val så måste det vara ett rejält gammalt ben, åtminstone från en äldre del av stenåldern. Det skulle möjligen också kunna ha förts till platsen av människor som någon form av offer eller dylikt. Tyvärr finns det ingen datering av benet så det går inte att avgöra hur mycket det ligger i detta rykte.

En annan hypotes gör gällande att benet kommit till trakten genom den så kallade Vega-expeditionen som 1876 - 1879 gick till Sibiriens kuster. Flera besättningsmän på Vega kom från Södra Möre. I expeditionen deltog också en rad vetenskapsmän, bl a en zoolog, och stora mängder ben från bl a valar fördes hem till Sverige och hamnade på olika muséer. Att besättningsmedlemmarna kan ha fått med sig en eller annan souvenir är väl inte helt omöjligt.

Ett märkligt föremål är det i alla fall att få syn på för den som träder ner i den gamla källaren (för övrigt ett av Smålands mest spännande rum, men det är en annan hsitoria). Och man kan väl kanske hoppas att valbenet någon gång får en daterings så att frågan kan komma lite närmare sin lösning.

------------------------------------

Och så ska jag ju inte missa att berätta om ett riktigt höjdarfynd från Oskarshamn. Lokaltidningarna rapporterar om att en privatperson råkade gräva upp ett intakt bronsålderssvärd på en villatomt i staden ( Se här ). Kikar in hos min kollega på bloggen Misterhultaren ocg hittar mer information och ett par bilder. Det är ett underbart välbevarat svärd från bronsålderns period IV, 1100-900 f Kr, 57,2 cm långt. Sådana här fynd är allt annat än vardagsmat och antalet liknande fynd i modern tid lär vara lätträknade. Kul också med tanke på att områdena kring Oskarshamn väldigt sällan är på den arkeologiska tapeten. Men nu kan man vara säker på att Oskarshamn kommer att väcka viss uppståndelse bland arkeologer den närmaste tiden!

Svärdet: bild lånad från Misterhultaren, foto: C. Hjelm.

Vad är det?

Förra året var mina kompisar i Söderåkra hembygdsgille ute och gjorde en inventering av en åker söder om Bergkvara. Ett litet fyndmaterial med bl a några flintbitar blev resultatet. Men man hittade även det stenföremål som ni ser på bilderna här nedan.

Det spontana förslaget på vad det är för något var nätsänke. Och det kan det väl kanske vara? Men det är också påtagligt likt de eldslagningsstenar som brukar knytas till äldre järnålder. De senare brukar dock vara tillverkade av andra bergarter, så vitt jag vet. Det aktuella föremålet är tillverkat av sandsten. Måtten är 7,2 cm lång, 3,9 cm bred och 2,2 cm tjock.

Nätsänke? Eldslagningssten? Något annat? Vad tror ni, kära läsare?

Vad för slag av beslag?

När man är ute på åkrarna och klafsar som jag så hittar man ibland en del lustiga saker som man kan vrida och vända på i evigheter utan att komma fram till vad det är. Ofta är det mest sentida skräp som kanske visar sig vara en trasig bit från något jordbruksredskap eller liknande. Men understundom kan det vara fråga om saker som nog kan vara av tämligen hög ålder och representera någon form av mänskliga aktiviteter för länge sedan. Sådana vi kallar "arkeologiska fynd".

För något år sedan gjorde jag en hastig inventering av en åker i Södra Möre. Resultatet var magert och bestod av en handfull flintbitar, något glasfragment och ett litet metallbleck med två "knoppar" på ena sidan.

Beslaget i fråga, fram och baksida. (Foto: förf.).

Det är det lilla metallblecket som jag är intresserad av. Det är uppenbarligen någon typ av beslag. Det är ca 2 x 1,5 cm stort, tillverkat av en ljus metall (silver??) och täckt av ett lager stenhård ingrodd jord. "Knopparna" eller "piggarna" på baksidan är naturligtvis till för att kunna fästa beslaget vid något föremål. Framsidan är dekorerad med en u-formad figur som omsluter ett klot omgivna av en tjock ram. Utanför ramen är en pärlbård och slutligen ytterligare en ram som utgör beslagets kanter, med en lätt avfasning utåt.

De enda fornlämningarna i direkt närhet till åkern är ett område med odlingslämningar och ett äldre gårdsläge, känt via historiska kartor sedan början av 1700-talet och övergivet före 1845. Ortnamnet är känt sedan 1530-talet. På lite längre avstånd finns boplatslämningar av stenålderskaraktär och ett litet gravfält från järnåldern.

Vad jag kort och gott vill veta är om någon vet vad det är för ett beslag. Har någon kanske stött på något liknande nån gång? Hur gammalt kan det vara? Alla tankar, idéer eller identifikationer emottages med största tacksamhet!

Föreläsning med ovanligt fynd

Som jag skrev om i föregående inlägg ägnades några timmar av lördagen (12 maj) åt en utomhusföreläsning om gravar och järnålder i anslutning till några gravfält norr om Söderåkra. Vädrets makter var vänligt inställda och den i perfekt tid anländande solen hade knappast färdats med SJ. De dryga 20 personer som dök upp för att lyssna visade sig vara en intresserad och tacksam publik. Att döma av de många åhörare som kom fram för att tacka för en lärorik och givnade föreläsning så får jag - jantelagen till trots - dra slutsatsen att jag lyckades tämligen väl i mitt värv.


Några av dem som kom för att lyssna på mig när jag höll låda, här i full färd med att utforska gravfältet Hästhagen - Raä nr 10.

De besökta gravfälten blev fler än vad jag rapporterade i föregående inlägg. Hästhagen (Raä 10. Söderåkra socken) var fösta anhallt. Här stod tre undersökta gravar med fynd av bl a en romersk silverdenar och fingerringar i sliver och guld i folus. Kopplingen mellan gravfältet och en boplats från romersk järnålder - för övrigt en av de första platser i Sverige där råg har odlats i mer omfattande skala - och en järnframställningsplats som i stor skala varit aktiv mellan 400-200 f Kr gjorde platsen extra tacksam att prata om. Efter obligatorisk fikapaus besöktes planenligt gravfälten vid Getabacken (Raä 66, Halltorp socken och 4, Söderåkra socken). Här var gravarna tämligen svåra att upptäcka, men vi gjorde vårt bästa. Som lite kompensation avslutades dagens aktiviteter vid gravfälten Raä 104 och 9 (Söderåkra socken) som bestod av flera resta stenar och en mycket prydlig skeppssättning.

Skeppssättningen Raä nr 9 var ett vackert exemplar som väckte mången åhörares förtjusning.

Att hålla föreläsningar ute i naturen vid de faktiska fornlämningarna kan bjuda på en del överraskningar. Det ser inte alltid ut som man tänkt sig eller minns det. Det kan understundom ställa till en del oreda. Den största överraskningen denna dag var emellertid en rotvälta på gravfältet nr 66. Rotvältan tycktes inte ha berört någon anläggning, men ändå låg där en liten keramikskärva. Och inte ser det ut att vara vilken keramikskärva som hellst! Trots mina tämligen bristfälliga erfarenheter av den här typen av keramik, så ser det ändå ut som... Terra Sigillata!! Det verkar ju onekligen för bra för att vara sant, så om någon kan identifiera biten som en blomkruka från 1952 så kommer jag inte att bli förvånad. Med andra ord: alla keramikexperter, se hit!! (Bilden nedan).

Så kan det gå en vacker dag i maj på den fagra Möreslätten.

Hit eller shit? Keramikskärvan ser ut som Terra Sigillata, importkeramik tillverkad i romariket. Men är det möjligt, jag kan naturligtvis vara ute och cykla fullständigt. Så alla som har koll på sådan här keramik, hör av er!!!

Gravfälten är sökbara i fornminnesregistret HÄR . Välj sökfältet RAÄ-nummer och fyll i sockennamn och fornlämningens nummer, t ex Halltorp 66:1.

Gravarna vid Harby

På Martin Rundkvists blogg Aardvarchaeology kan man för närvarande läsa om tio stycken vikingatida spelpjäser av bärnsten. Dessa hittades under gravplundringar vid Harby i Ljungby socken på 1870-talet.

Ett av gravfälten vid Harby. (Foto: förf.).

Harby ligger en bit upp för Ljungbyån i centrala Möre och har av allt att döma varit en betydande plats under yngre järnålder. Bärnstenspjäserna är inte de enda fynden från området. En stor mängd föremål tillvaratagna både genom nämnda rovgrävningar och under senare arkeologiska undersökningar härstammar från ett flertal, rikt utrustade gravar. Gravarna speglar säkert närvaron av en storgård, men var den har legat är det ingen i dag som vet.

Gravplundringarna på 1870-talet var omfattande, mellan 30 och 40 gravar öpnnades och tämdes på sitt innehåll. Plundringaran var iscensatta av några "herrar från staden" (dvs Kalmar) som "åtskilliga söndagar till trakten ankommit" för att dels själva med lejd arbetskraft ge sig på gravarna och därefter uppmanat unga pojkar och fattighjon att "för några kopparslantar" fortsätta grävningarna. Fynden hade därefter "gjorts till en på gator och torg utbjuden, mycket eftersökt handelsvara". Efter en insändare i lokaltidningen fick plundringarna dock ett rättsligt efterspel. Mycket av det uppgrävda materialet hade redan skingrats (däribland sköldbucklor och treflikiga spännen), men en del föremål kunde dessbättre räddas. De räddade fynden består av 8 svärd, 7 spjutspetsar, 5 pilspetsar, en yxa, en armring av silver, 10 armringar av brons, 26 ovala spännbucklor, 7 likarmade spännen, ett ringspänne, en ringnål, och två andra nålar, ett remkorsningsbeslag, en nyckel, en bronskedja, 8 (10)spelpjäser av bärnsten och 450 pärlor. Fynden kan dateras till 800 och 900-tal.

Vikingatida spännbuckla av typen P51, 900-tal. Plundringsfynd från Harby. (Foto: Hofrén 1961)

På 1950-talet undersöktes ett antal gravar vetenskapligt. Fynden i gravarna bestod av vapen, smycken och dräkttillbehör. Av de närmare daterbara föremålen att döma tycks de undersökta gravarna huvudsakligen kunna dateras till vendeltid (550-750 e Kr). T ex genom ett likarmat spänne av vendeltida typ, ett fyrpasspänne (ca 600-tal), ett ormöglespänne (variernade dateringar angivna) och ett tungformigt spänne. I övrigt bestod fynden av bl a svärd, en spjutspets, en armring av brons och 160 pärlor.

Detalj av svärd från Harby (SHM 5889). (Foto: Jenny Nyberg, SHMM bild )

1942 gjordes undersökningar på ett gravfält på närbelägna Öbbestorp. En grav tolkades som en trolig kammargrav, av fynden (ett svärd med guldbeläggningar, lansspets, ringnål, pärla) att dömma daterbar till ca 950 - 1050 e Kr.

Sammantaget pekar fynden på en storgårdsmiljö, kanske etablerad under tidig vendeltid och varaktig fram till övergången mellan vikingatid och medeltid. Många forskare har velat anknyta gravfälten till det centralortskomplex som fanns längre ner längs Ljungbyån kring orterna Ljungby och Hossmo. Möres kustslätt under yngre järnålder brukar betraktas som ett tämligen väl avgränsat "land" och Hossmo-Ljungbyområdet har pekats ut som dess centrum styrt av en lokal härskarklass. Detta var ett av de små land som utgjorde landskapet Småland innan staten Sverige formerades under tidig medeltid. Miljön kring Hossmo har dessutom betraktats som en eventuell föregångara till staden Kalmar, men det torde vara svårt att leda i bevis.

Lite källor för vidareläsning och referenser:

Hagberg, U-E. 1979. Den förhistoriska Kalmarbygden. I: Kalmar stads historia 1. Kalmar.

Hansson, M. 1987. Regionala kontaktmönster. En jämförelse mellan Blekinge och södra delen av Kalmar län under yngre järnålder. C-uppsats i arkeologi. Lund.

Hofren, E. 1961. Vikingabygden vid Ljungbyån. I: Kalmar län 1961. Kalmar.

KLM 127, 137,141, 172-237, 904, 2966, 4661, 6414, 9182-9183, 21755.

SHM 3410, 5889, 8643:12, 8693, 23008, 23009, 25151.

Svanberg, F. 2003. Death rituals in South East Scandinavia AD 800-1000. Lund.

Fynd ur åkrarna - om lösfyndsinventeringar

Tiden går och julhelgerna är sedan länge överstökade för den här gången. Så mycket skrivande har det inte blivit här på ett tag av många anledningar. Jag är t ex inte bara arkeolog, jag är också förälder till ett tvåårigt litet yrväder som vissa dagar kan få stormen Per att framstå som en stilla sommarbris... Nåväl, lite bot och bättring ska jag försöka åstadkomman nu, med 2007 års första blogginlägg på AHIMKAR.



Jag har ända sedan tidiga tonåren varit road av fältinventeringar i åkermark. Den gången var det varken med ett speciellt systematiskt eller vetenskapligt förfarande. I dag är det med helt andra ambitioner jag ibland ger mig ut på någon åker som ser lovande ut. Det är emellertid inte en helt okomplicerad sysslesättning, det krävs kunskap för att förstå vad man hittar och vad man förväntas göra med sina eventuella fynd, det finns lagar och regler som måste följas och så vidare.

Det är inte helt ovanligt att folk undrar varför jag håller på med det. Vad har det för värde? Jag menar att sådana inventeringar, hanterade på rätt sätt, har ett stort värde, speciellt i områden där bosättningsmönster, kronologier och fornlämningsbild är dåligt kända. Och det kan man på olika vis hävda är fallet i Möre. Dessutom är det en utmärkt metod för att frambringa ett källmaterial utan att göra något egentligt ingrepp i själva fornlämningen. Naturligtvis kan man aldrig komma i närheten av den kunskap man får genom en arkeologisk utgrävning. Men man kan ändå komma en bit på vägen och ofta längre än vad många tror.

Som metod är en åkermarksinventering egentligen inte så avancerad. Man börjar med att se ut en lämplig plats. Därefter hoppar man i sina gröna gummistövlar (eller andra lämpliga skodon ifall man inte är lycklig ägare av just ett par gröna gummistövlar) och travar ut på den utsedda åkern. Man ber en stilla bön att bonden inte har spridit ut gödsel ovanpå hela härligheten och sedan sätter man igån att spana efter fynd som kan säga något om platsen (hur väl man lyckas med det är inte enbart en fråga om inventerarens skicklighet och platsens fyndtäthet, saker som väder och ljus och om jurden är fuktig eller torr spelar också en viktig roll). När, eller snarare om, man hittar något kan det vara lämpligt att på t ex en karta markera var man gjorde fyndet och vad det bestod av. När man travat runt ett tag och anser sig någorlunda ha täckt in ytan så återvänder man hem med sin eventuella skörd. Det är kanske egentligen först då som det börjar ställas lite större krvav på kunskap. När fyndens ska sorteras, bestämmas och tolkas.

Det är viktigt att fynden avlockas så mycket kunskap som möjligt. Ju mer man kan veta desto bättre naturligtvis. Exakt hur mycket man kan veta och hur beror på omständigheterna. En inventering kan ge väldigt varierande resultat och typer av fynd. Som redan nämnts finns det stora källkritiska aspekter att ta hänsyn till. Ett ytplockat material kan mycket sällan ges någon absolut datering eller tolkning. Det kan inte relateras till några strukturer och stratigrafier (lagerförhållanden) som är fallet vid en utgrävning. Ofta får man vara glad om man kan ge fyndplatsen en någorlunda preciserad datering och säga något om vad den representerar för typ av aktiviteter. Är fyndmaterialet tillräckligt stort kan det ibland vara möjligt att göra en djupare analys och t ex jämföra det med andra bättre dokumenterade (arkeologiskt utgrävda) lokaler. I bästa fall kan fynden relateras till ett sammanhang och det går att få fram en bättre tolkning och förståelse.

Några kortfattade exempel på fyndmaterialstyper följer nedan:

Detta är en del av ett inventeringsmaterial från Påboda / Ragnabo i Söderåkra socken (S. Möre). Fyndet dominerades klart av så kallad Kristianstadsflinta, en svart flinta med vita fläckar. Kristianstadsflintan var under en stor del av stenåldern den dominerande råvaran för stensmidet i Möre. Speciellt dominant verkar Kristianstadsflintan ha varit under senmesolitikum och tidigneolitikum (med viss kontinuitet in i mellanneolitikum). I det här fallet kanske en period som omfattar tiden ca 5000 - 3000 f Kr. Tillsammans med förekomsten av en trindyxa, höjdförhållandena över havet och jämförelser med andra material kan man kanske ge fyndet en grovt uppskattad datering till tiden runt 4000 f Kr fram till ca 3000 f Kr. Under den här tiden existerade ett antal mycket stora boplatser i längs fastlandskusten från Blekinge och upp längs Småland. Dessa boplatser kallas basboplatser och kännetecknas av mycket stora fyndmaterial tydligt dominerade av just Kristianstadsflinta och en lång platskontinuitet. Man har tolkat basboplatserna som ett slags centrala mötesplatser som bl a har varit knutpunkter i ett kontakt- och utbytesnätverk. Det aktuella inventeringsfyndet kan genom materialsammansättningen kanske tolkas som en plats som ingått i samma "kulturkrets" som basboplatserna. Påboda / Ragnabofyndet reprsenterar sannolikt en mer ordinär "normalboplats", men kan ha ingått i ett nätverk där basboplaserna var ett slags noder.

Fornlämningar är inte alltid från forntiden. Att påträffa enstaka föremål som någon keramikskärva från historisk tid (ca 1000 e Kr och framåt) är mycket vanligt, det kan t ex vara avfall från gårdarna som följt med ut på åkrarana genom gödslig. Men ibland påträffar man spår av gårdslägen, hela övergivna byar eller andra verksamhetsplatser i åkermark. Fynden på bilden kommer från Skällenäs vid Bergkvara (Söderåkra socken, S. Möre). Platsen lokaliserades genom en historisk karta där ett nu försvunnet gårdsläge med tre gårdar fanns markerat. En inventering avslöjade ett rikligt fyndmaterial som främst bestod av keramik (yngre rödgods, flintgods/fajans, porslin m m), kritpipor, glas med mera, men påvisade även spår av att järnhantering bedrivits. Fynden kan i allt vesäntligt dateras till 16 - 1800-tal. Under den här tiden utgjorde platsen hemmanet Skällenäs nr 2 som under sent 1600-tal genom byte tillföll kronan och anslogs som lotshemman för lotsarna vid Bergkvara hamn. Redan på 1500-talet bestod Skällenäs av ett antal så kallade sämjehemman (ett skattetekniskt begrepp) och det är rimligt att anta att Skällenäs nr 2 var ett av dem. Det är fullt tänkbart att gårdsläget har medeltida anor, men inga fynd kan ännu bekräfta det. Platsen kan anses vara av stort värde som forskningsobjekt och som källa till kunskap om det här områdets historia från medeltid till

1800-tal.

Bilden ovan visar ett fantasidjur i slilver och guld. Fyndet är från Uppåkra i Skåne och kan dateras till 700-talet e Kr. Tanken är att det ska få illustrera ett par dilemman. I Småland är det oerhört ovanligt att hitta metallföremål vid inventeringar. Hittar man något är det oftast någon rostig gammal spik eller liknande. Man kan undra om det beror på att det inte funnists några metallföremål eller på vår oförmåga att hitta dem. Helt säkert har männsikorna tillänat sig olika föremål av metall även i Småland, även om de ofta inte utgjorde någon stor andel av den materiella kulturen (något som bör ha varierat mellan olika sociala miljöer). Förklaringen ligger snarare i att de relativt få metallföremålen är svåra att hitta i kombination med att många gårdar allt sedan yngre järnålder legat på samma plats som den nuvarande bebyggelsen. En metod för att lokalisera metallföremål är metalldetektorinventeringar. Det ovan nämnda, extremt fyndrika, Uppåkra är ett exempel på vad man kan åstadkomma när metalldetektorer används på rätt sätt. I Sverige är emellertid användande av metalldetektor utan särskillt tillstånd olagligt (främst för att hindra plundring och förstörelse av fornlämningar). Myndigheterna är normalt mycket restriktiva med att lämna ut dylika tillstånd. Samtidigt kan det vara relevant att diskutera om det inte borde ske en viss uppmjukning av myndigheternas negativa inställning till användade av metalldetektorer. Naturligtvis förutsatt att detekteringen enbart brukas som ett redskap för forskningen och kulturmiljöarbetet. Fornlämningar i åkermark är ett utsatt kulturarv, genom intensiv djupplöjning och miljöförstöring m m. Som det ser ut i dagsläget kommer många fornlämningar att förstöras och försvinna innan de ens kan lokaliseras och än mindre bidra till kunskapen om det förflutna. När kravet på att bevara i själva verket leder till att värdefulla fornlämningsmiljöer förstörs eller i värsta fall utplånas, är det inte då åtminstone dags att börja diskutera alternativa lösningar och strategier?