Tiden går och julhelgerna är sedan länge överstökade för den här gången. Så mycket skrivande har det inte blivit här på ett tag av många anledningar. Jag är t ex inte bara arkeolog, jag är också förälder till ett tvåårigt litet yrväder som vissa dagar kan få stormen Per att framstå som en stilla sommarbris... Nåväl, lite bot och bättring ska jag försöka åstadkomman nu, med 2007 års första blogginlägg på AHIMKAR.
Jag har ända sedan tidiga tonåren varit road av fältinventeringar i åkermark. Den gången var det varken med ett speciellt systematiskt eller vetenskapligt förfarande. I dag är det med helt andra ambitioner jag ibland ger mig ut på någon åker som ser lovande ut. Det är emellertid inte en helt okomplicerad sysslesättning, det krävs kunskap för att förstå vad man hittar och vad man förväntas göra med sina eventuella fynd, det finns lagar och regler som måste följas och så vidare.
Det är inte helt ovanligt att folk undrar varför jag håller på med det. Vad har det för värde? Jag menar att sådana inventeringar, hanterade på rätt sätt, har ett stort värde, speciellt i områden där bosättningsmönster, kronologier och fornlämningsbild är dåligt kända. Och det kan man på olika vis hävda är fallet i Möre. Dessutom är det en utmärkt metod för att frambringa ett källmaterial utan att göra något egentligt ingrepp i själva fornlämningen. Naturligtvis kan man aldrig komma i närheten av den kunskap man får genom en arkeologisk utgrävning. Men man kan ändå komma en bit på vägen och ofta längre än vad många tror.
Som metod är en åkermarksinventering egentligen inte så avancerad. Man börjar med att se ut en lämplig plats. Därefter hoppar man i sina gröna gummistövlar (eller andra lämpliga skodon ifall man inte är lycklig ägare av just ett par gröna gummistövlar) och travar ut på den utsedda åkern. Man ber en stilla bön att bonden inte har spridit ut gödsel ovanpå hela härligheten och sedan sätter man igån att spana efter fynd som kan säga något om platsen (hur väl man lyckas med det är inte enbart en fråga om inventerarens skicklighet och platsens fyndtäthet, saker som väder och ljus och om jurden är fuktig eller torr spelar också en viktig roll). När, eller snarare om, man hittar något kan det vara lämpligt att på t ex en karta markera var man gjorde fyndet och vad det bestod av. När man travat runt ett tag och anser sig någorlunda ha täckt in ytan så återvänder man hem med sin eventuella skörd. Det är kanske egentligen först då som det börjar ställas lite större krvav på kunskap. När fyndens ska sorteras, bestämmas och tolkas.
Det är viktigt att fynden avlockas så mycket kunskap som möjligt. Ju mer man kan veta desto bättre naturligtvis. Exakt hur mycket man kan veta och hur beror på omständigheterna. En inventering kan ge väldigt varierande resultat och typer av fynd. Som redan nämnts finns det stora källkritiska aspekter att ta hänsyn till. Ett ytplockat material kan mycket sällan ges någon absolut datering eller tolkning. Det kan inte relateras till några strukturer och stratigrafier (lagerförhållanden) som är fallet vid en utgrävning. Ofta får man vara glad om man kan ge fyndplatsen en någorlunda preciserad datering och säga något om vad den representerar för typ av aktiviteter. Är fyndmaterialet tillräckligt stort kan det ibland vara möjligt att göra en djupare analys och t ex jämföra det med andra bättre dokumenterade (arkeologiskt utgrävda) lokaler. I bästa fall kan fynden relateras till ett sammanhang och det går att få fram en bättre tolkning och förståelse.
Några kortfattade exempel på fyndmaterialstyper följer nedan:
Detta är en del av ett inventeringsmaterial från Påboda / Ragnabo i Söderåkra socken (S. Möre). Fyndet dominerades klart av så kallad Kristianstadsflinta, en svart flinta med vita fläckar. Kristianstadsflintan var under en stor del av stenåldern den dominerande råvaran för stensmidet i Möre. Speciellt dominant verkar Kristianstadsflintan ha varit under senmesolitikum och tidigneolitikum (med viss kontinuitet in i mellanneolitikum). I det här fallet kanske en period som omfattar tiden ca 5000 - 3000 f Kr. Tillsammans med förekomsten av en trindyxa, höjdförhållandena över havet och jämförelser med andra material kan man kanske ge fyndet en grovt uppskattad datering till tiden runt 4000 f Kr fram till ca 3000 f Kr. Under den här tiden existerade ett antal mycket stora boplatser i längs fastlandskusten från Blekinge och upp längs Småland. Dessa boplatser kallas basboplatser och kännetecknas av mycket stora fyndmaterial tydligt dominerade av just Kristianstadsflinta och en lång platskontinuitet. Man har tolkat basboplatserna som ett slags centrala mötesplatser som bl a har varit knutpunkter i ett kontakt- och utbytesnätverk. Det aktuella inventeringsfyndet kan genom materialsammansättningen kanske tolkas som en plats som ingått i samma "kulturkrets" som basboplatserna. Påboda / Ragnabofyndet reprsenterar sannolikt en mer ordinär "normalboplats", men kan ha ingått i ett nätverk där basboplaserna var ett slags noder.
Fornlämningar är inte alltid från forntiden. Att påträffa enstaka föremål som någon keramikskärva från historisk tid (ca 1000 e Kr och framåt) är mycket vanligt, det kan t ex vara avfall från gårdarna som följt med ut på åkrarana genom gödslig. Men ibland påträffar man spår av gårdslägen, hela övergivna byar eller andra verksamhetsplatser i åkermark. Fynden på bilden kommer från Skällenäs vid Bergkvara (Söderåkra socken, S. Möre). Platsen lokaliserades genom en historisk karta där ett nu försvunnet gårdsläge med tre gårdar fanns markerat. En inventering avslöjade ett rikligt fyndmaterial som främst bestod av keramik (yngre rödgods, flintgods/fajans, porslin m m), kritpipor, glas med mera, men påvisade även spår av att järnhantering bedrivits. Fynden kan i allt vesäntligt dateras till 16 - 1800-tal. Under den här tiden utgjorde platsen hemmanet Skällenäs nr 2 som under sent 1600-tal genom byte tillföll kronan och anslogs som lotshemman för lotsarna vid Bergkvara hamn. Redan på 1500-talet bestod Skällenäs av ett antal så kallade sämjehemman (ett skattetekniskt begrepp) och det är rimligt att anta att Skällenäs nr 2 var ett av dem. Det är fullt tänkbart att gårdsläget har medeltida anor, men inga fynd kan ännu bekräfta det. Platsen kan anses vara av stort värde som forskningsobjekt och som källa till kunskap om det här områdets historia från medeltid till
1800-tal.
Bilden ovan visar ett fantasidjur i slilver och guld. Fyndet är från Uppåkra i Skåne och kan dateras till 700-talet e Kr. Tanken är att det ska få illustrera ett par dilemman. I Småland är det oerhört ovanligt att hitta metallföremål vid inventeringar. Hittar man något är det oftast någon rostig gammal spik eller liknande. Man kan undra om det beror på att det inte funnists några metallföremål eller på vår oförmåga att hitta dem. Helt säkert har männsikorna tillänat sig olika föremål av metall även i Småland, även om de ofta inte utgjorde någon stor andel av den materiella kulturen (något som bör ha varierat mellan olika sociala miljöer). Förklaringen ligger snarare i att de relativt få metallföremålen är svåra att hitta i kombination med att många gårdar allt sedan yngre järnålder legat på samma plats som den nuvarande bebyggelsen. En metod för att lokalisera metallföremål är metalldetektorinventeringar. Det ovan nämnda, extremt fyndrika, Uppåkra är ett exempel på vad man kan åstadkomma när metalldetektorer används på rätt sätt. I Sverige är emellertid användande av metalldetektor utan särskillt tillstånd olagligt (främst för att hindra plundring och förstörelse av fornlämningar). Myndigheterna är normalt mycket restriktiva med att lämna ut dylika tillstånd. Samtidigt kan det vara relevant att diskutera om det inte borde ske en viss uppmjukning av myndigheternas negativa inställning till användade av metalldetektorer. Naturligtvis förutsatt att detekteringen enbart brukas som ett redskap för forskningen och kulturmiljöarbetet. Fornlämningar i åkermark är ett utsatt kulturarv, genom intensiv djupplöjning och miljöförstöring m m. Som det ser ut i dagsläget kommer många fornlämningar att förstöras och försvinna innan de ens kan lokaliseras och än mindre bidra till kunskapen om det förflutna. När kravet på att bevara i själva verket leder till att värdefulla fornlämningsmiljöer förstörs eller i värsta fall utplånas, är det inte då åtminstone dags att börja diskutera alternativa lösningar och strategier?
