Vid våra kuster finns många spår av olika aktiviter som ägt rum för mer eller mindre länge sedan. När jag en gång promenerdade runt Kärraboviken i södra delen av Möre, i mitt gamla barndomsland blev detta extra tydligt. Det var lågvatten och jag noterde att det vimlade av diverse stenrevlar längs strandkanten, mellan stranden och de små öarna som ligger i viken och även längs öarnas strandkanter.
På den första bilden ser vi ett antal stenrader som antagligen är någon typ av båtplatser. Antningen fundament till bryggor eller kansle mer troligt så kallade "båtkåser", där man dragit in och förtöjt båten mellena två stenrader. Deras ålder är omöjlig att säga något om, kanske de inte är så väldigt gamla.
På den andra bilden ser vi en stenrad utlagd mellan land och en liten ö. Vad den har haft för funktion vet jag inte. Kanhända har den haft något med fiske att göra? Många av gårdarna längs kusten hade fiskerättigheter som kan beläggas åtminstone från 1500-talet och framåt. Att dessa fisken var viktiga förstår man av att de nogrant redovisats och titt som tätt var föremål för diverse tvister. Byarna Kärrabo och Skällenäs som ägde marken runt viken hade båda fisken här, bl a vid den udde som kallas Tokholmen. Bilden är tagen vid Tokholmens norra sida. Spår av fiskeriaktiviteter är annars mestadels så kallade ålabrorar, långa stenrevlar som löper från land och rakt ut i vattnet. Vid dessa fäste man ryssjor i vilka man fångade fisken. Somliga av dessa ålabroar var ibruk ända fram till 1920-talet, då de ersattes av ålbottengarnen.
På den sista bilden, som är tagen på andra sidan Tokholmen, mot Skeppevik, ser vi lämningarna efter vad som enligt uppgift är en gammal varvsplats från 1800-talet. Bondeseglationen var under 1800-talet och början av 1900-talet en stor näring i kustbygderna, framför allt i och kring de små köpingar som här och var växte fram. I detta fall var det Bergkvara som, beläget någon kilometr norrut. Möjligen är platsen identisk med det varv som omtalas i Skeppevik där åtmistone att par skutor byggdes, skonerten Twänne Bröder 1849 och slupen Charlotta 1862.
I alla tider har det havet kan ge varit viktigt för människorna längs kusten. Längs de nuvarande kustbanden kan vi ännu se spåren av en del av dessa aktviteter som tidsmässigt sträcker sig från medeltid och fram till 1900-talet. Även dessa lämningar förtjänar att lyftas fram som källor till kunskap om hur det var förr och som trevliga inslag i landskapet.
7 comments:
Med landhöjningen tittar ständigt gamla bryggpålar upp ur vattnet. Tack vare den blomstrande hobbydendrokronologin på nätet kan man få dem daterade billigt eller gratis.
Gör det verkligen det vid sådana flacka stränder som dessa? På östra Öland är åtminstone min känsla att bryggpålar nog inte använts särskilt mycket. Isen och vågorna vräker sönder även ganska kraftiga betongbryggor, och det vanliga är nog att man byggt med sten, eller grävt. Men hittar ni pålar i något skyddat läge så försöker jag mig gärna på att datera! Kalmarsundsområdet intresserar även mig.
Jag har nog aldrig sett några bryggpålar just i den här viken. Någon gång har jag dock hört uppgifter om dylika. Bl a har man ikattagit pålar nerkörda i strandkanten i anslutning till den medeltida borgen i Påbonäs. En sådan skulle vara vansinnigt spännande att få en daterig på om man skulle kunna hitta någon. Det lär dock kräva tillstånd, vilket nog inte är lätt att få.
Men hittar jag någon gång någon nånstans så vore det kul att försöka.
För att inte ge orimliga förväntningar, så må jag berätta att referensläget, när det gäller allmänt åtkomliga referenser med relevans för södra Kalmarsund, så kunde det vara bättre. För tall finns en från Högelycke utanför Nybro, som går att datera virke fällt från sent 1700-tal och senare mot. Sedan finns det en medeltida smålandsreferens 989-1341, som antagligen är mycket användbar, men i intervallet däremellan är vi tvungna att förlita oss på material från främst Gotland och Dalarna, vilket försätter oss i ett sämre läge. Jag gjorde lite tester med Högelyckematerialet, som visar att om man har ett enstaka prov med ca 120 årsringar (utan "konstigheter"), så är chansen till säker datering antagligen ca 40%. Har man flera som hör ihop ökar möjligheterna dramatiskt, men å andra sidan sjunker de snabbt med färre ringar i provet. Beträffande ek, så sträcker sig min ölandsreferens tillbaka till 1445, men där 1400-talsdelen är mycket vek, så chansen att datera något före ca 1550 med den är nog inte så stor. Är materialet äldre är vi hänvisade till kombinationer av främst västsvenska och nordpolska kurvor, vilket kräver prov med många ringar och en del tur för att det ska ge säkra dateringar. Har man prov från flera samtida träd av samma art (tall eller ek) ökar möjligheterna snabbt.
Beträffande stolpar, så kan man i vissa fall dra upp dem, borra med tillväxtborr (fotografera), och sedan sätta tillbaka dem igen. Har gjort så med rester av krakar på myrar (visade sig vara från perioden 1900-1940). Men givetvis kan man inte göra så med (redan kända) medeltida lämningar. Liggande trä som kommer fram genom erosion, kan man ofta borra igenom, utan att flytta/skada (bortsett från det 10mm hål som borret lämnar efter sig), men proven blir tyvärr ofta väldigt sköra och svårhanterade.
Inressanta insikter det här! Får nog ta och ge mig ut på jakt efter stockar när tillfälle ges...=)
Kan man inte bygga upp någon typ av referenskurva genom att samla in diverse lämpligt trämaterial från regionen? Eller hur fungerar sådant?
Jo visst kan man det. Det gäller bara att få tag i trämaterialet. Och det fina är att när man har daterat ett antal prover, från ett bestämt område med hjälp av mer avlägsna referenser, så har man början till en lokal referens, vilken sedan kan växa sig allt starkare allteftersom man tillför material, som man kommer att kunna datera med hjälp av denna egna lokala referens. Daterandet av lokalt material och uppbyggandet av en lokal referens går alltså hand i hand - Vilket tyvärr också torde vara ett viktigt skäl till att många dendrolabb vanligen inte lämnar ut mätdata - funnes sådan mätdata i större mängd ute, så ginge det ju att efterhand knåpa ihop referenser, och sedan datera själv, nämligen... Vetenskapligt är detta en förkastlig praxis, men jag förstår deras dilemma. Själva har vi principen att försöka göra våra data så tillgängliga som möjligt. Skrev som du kanske vet om detta i i Fornvännen förra hösten.
Tackar för all info. Så på det hela taget borde det vara en god gärning att leta upp underlag till en lokal referenskurva och se till att materialet dateras av någon som har för avsikt att tillgängliggöra materialet.
Och så föll poletten på plats, jag viste att jag läst ditt namn i något sammanhang. Nu vet jag också var. Jag läste den artikeln med stort intresse och nu ska jag nog ta och återvända till den.
Post a Comment