Söderåkras historia - föredrag

På lördag, 21 april, är det åter dags för min årliga vårföreläsning för Söderåkra Hembygdsgille. Den här gången är det Söderåkras historia som ska avverkas. Flera arkeologiska undersökningar har ägt rum kring Söderåkra så det finns underlag för att berätta historien ända från äldre stenålder. På den tiden fanns förståss inget Söderåkra, men det gjorde det någon gång under slutet av järnålder eller tidig medeltid. Från den perioden är källorna sparsammare. Men ett och annat går det ändå att berätta.

Det finns mycket i och kring ortens historia som är lite känt bland allmänheten. Så det kan förhoppningsvis bli en intressant historia. Den kommer att beröra saker som de som var först på platsen, bygdens storhetstid under bronsålder och äldre järnålder, den gäckande vikingatiden samt medeltidens Söderåkra - den tid det landska vi ännu har omkring oss föddes.

Vi ska också besöka gravfältet i Böke och eventuellt (om vi får tillträde) tornet i kyrkan för att bese ett av de få föremål som finns kvar från medeltiden.

Så missa inte lördag 21 april, klockan 10:00. Samling på Söderåkra kyrkas parkering. Medatag gärna fika, då det blir en kaffepaus. Allt är gratis och alla är välkomna!!

Håkan Löfgren eller om släktforskningens glädje och oglädje

Sedan jag för några år sedan började släktforska har detta tagit upp en stor del av vardagen. Jakten bakåt och framåt genom den egna släkthistorien har blivit närmast beroendeframkallande. Allt varvat med att jag då och då på önskemål sammanställt släktträd åt vänner och bekanta. Trots att släktforskning blivit ganska stort under senare år, med hjälp av media, TV och radio, så finns det väl fortfarande en viss nördstämpel kvar. Och föreställningen att släktforskning är en sysselsättning för pensionärer hjälper inte upp saken. Detta till trots har jag noterat att de flesta, ja till och med människor som i allmänhet är ointresserade av händelser äldre än förra veckan, inte riktigt kan motstå att låta sig tjusas en smula när det väl kommer till
kritan. När det är den egna historien man börjar titta på. När far- och morföräldrar och deras föräldrar plötsligt står där mitt framför näsan nedpräntade i kyrkböckerna. Då är det personligt, nära. Plötsligt lite spännande.

Vad det är som lockar med släktforskning är kanske inte så lätt att förmedla. Man måste nästan pröva själv. Men jag ska ändå försöka illustrera släktforskandets dilemman och glädjeämnen med ett exempel ur det egna ”arkivet”.

Min mormors släkt har alltid varit lite av en vit fläck för mig. Kanske beror det på att min mamma gick bort ganska tidigt och mormor var inte så värst meddelsam när det gällde sådana ting. Mitt intresse på den tiden var väl heller inte så stort, men visst försökte jag pumpa mormor på information. Några små korn fick jag också fatt på då och då, om föräldrarna Johan och Hedvig Magnusson, med de konstiga mellannamnen. Kvirinius och Teolinda. Om Johan som varit glssträckare på det kortlivade glasbruket i Torsås. ”Troligen den bäste i landet i sitt yrke” hade disponenten skrivit i avskedsbetyget när glasbruket bommade igen för gott. Mormor var stolt över sin far. Det var de där ljusa sidorna hon helst pratade om. Far- och morföräldrar verkade hon inte veta mycket om. Men jag fick i alla fall reda på att mormors mormor hette Carolina Löfgren. Redan i tonåren var jag lite nyfiken på det där Löfgren, som verkade vara det mest intressanta namn man kunde spåra i släkten. Det kom dock att dröja många år innan jag tog det där klivet, fick den berömda tummen ur och gjorde slag i saken. Det var 2009 jag tog mina första stapplande steg in i släktforskningens underbara värld. Då var nästan alla äldre släktingar borta. Typiskt. Så lyd ett gott råd. Ta vara på dina släktingar medan de lever! Och är du intresserad, passa på att fråga!

Den äldre damen på bilden lär ska vara Carolina Löfgren. Den yngre är okänd för mig.

Släktled kommer och går, folkbokföringen består. Det började i kyrkans regi på 1600-talet och kom så att förbli långt in på 1900-talet, då skatteverket tog över. Och i kyrkböckerna, som finns på nätet, började sökandet. För ett par år sedan började jag så nysta i de där Löfgren. Att ta sig ner till 1700-talet brukar gå snabbt, allt från ett par timmar till ett par dagars arbete. Ett par års arbete är mer ovanligt. Lite till och från för visso, men ändå. Det började smärtfritt. Via mormor och mormors mor kunde jag enkelt ta mig till Carolina Löfgren. Hon hade gift sig med Israel Gustafsson och fött nio barn, varav en dotter dog i späd ålder. De levde ett fattigt liv i Kristvalla socken (i Kalmar län) men hankade sig ändå fram som man fick göra på den tiden. Carolina själv blev över 90 år. Född visade hon sig vara den 3 januari 1849 i Ryssbylund norr om Kalmar, dotter till smeden Karl Fredrik Löfgren och hans hustru Maria Eliasdotter. Karl Fredrik slutade sitt liv som inhyses hos dottern och hennes familj i Östra Sjöboda i Kristvalla socken. Husförhörslängden låter meddela att han var född i Kalmar 1808. Jaha, en smed född i Kalmar, det bröt av något mot den sedvanliga skaran av bönder, arbetare och torpare på landsbygden, som släkten annars mest består av. Inget ont om det, men omväxling förnöjer. Med förtjusning kastar jag mig över Kalmar stads kyrkböcker! In och leta i födelselängden. Jodå där! 19 januari 1808 i Kalmar stadsförsamling, arbetskarlen Håkan Löfgrens son Carl Fredric. Där var det slut på det roliga. Var i Kalmar? Vad hette modern? Husförhörslängden som täcker åren 1805-1818 består av fem volymer, var och en på flera hundra kluddiga sidor.

Bara att bita i det sura äpplet. Eftersom Håkan var arbetskarl kanske han inte bodde mitt i stan? Genom en lycklig ingivelse började jag med den längd som täcker befolkningen på malmerna och stadens utkanter. På så vis behövde jag bara bläddra mig igenom en sådär 100 sidor. Plötslig fanns han där. Men informationen var lika knapphändig som i födelselängden. Håkan Löfgren född 1777, med ej namngiven hustru och fem barn. Överstrukna, således utflyttade. Ingen information om var de kom ifrån eller var de tog vägen. Sänder några inte allt för smickrande tankar till det tidiga 1800-talets slöa kalmarpräster.

Vad göra? Som jag ser det finns det två övergripande möjligheter eller metoder inom släktforskningen. Den ena handlar om idogt arbete, tålamod och list. Allt som oftast går det inte att bara stövla in genom stora porten rätt in i salongen, slå sig ner i en soffa och lägga benen i kors. I stället måste man leta upp bakdörren, söka sig fram genom vindlande korridorer, glänta på olika dörrar innan man till sist hamnar rätt och utmattad kan snubbla in i samma salong. Den andra möjligheten är att nätverka. Det finns gott om släktforskare där ute. Många av oss gillar att hänga på diverse diskussionsforum och hjälper gärna en medforskare i nöd. I det här läget valde jag det senare alternativet och skickade ute en fråga. Samtidigt som jag fortsatte med det idoga arbetet. Kombinationen av detektivarbete och tips från forskarkollegor tog mig till slut vidare. Genom husförhörslängder, födelse- vigsel- och dödböcker samt flyttlängder blev det nu möjligt att kartlägga Håkan Löfgrens liv, åtminstone från åren omkring 1800. Han dyker upp i Kalmar 1803 som dräng eller arbetskarl på Falkenberg och är sedan skriven i Kalmar återstoden av sitt liv. I de första notiserna som Håkan Pettersson eller Persson, men snart som Håkan Löfgren. Hustrun visar sig heta Stina Håkansdotter, född i Ryssby socken 14/12 1774. De får sju barn tillsammans. Håkans sysselsättning varierar genom åren. Från dräng och arbetskarl till vedgårdskarl och en tid mjölnare. De sista åren är han arbetare på de stora godsen Björnö och Stävlö norr om Kalmar. Där blir han sjuk och går ur tiden den 19 september 1830.

Håkan Löfgrens familj så som den tedde sig i husförhörslängden för Kalmar slottsförsamling omkring 1818.

Eftersom Håkans hustru kom från Ryssby socken fanns det anledning att misstänka att han kunde vara gift där. Det visade sig mycket riktigt stämma. Bröllopet har ägt rum i november 1802, mellan drängen Håkan Petersson i Hultsby och pigan Kristin Håkansdotter. Några månader senare har de flyttat till Kalmar och kort därefter föds deras första barn. En son som döps till Peter Magnus. Men vad kan man veta om Håkans liv före giftet i Ryssby? Husförhörslängden nämner för visso en dräng Håkan Pettersson i Hultsby, men utan närmare uppgifter. Han var inte född där, för i Ryssby föds inte en enda Håkan på hela 1770-talet. De angivna födelseåren varierar i senare källor mellan 1774 – 1777. I en flyttlängd påstås att Håkan var född 1775 i Linköpings stift. Knappast den exakthet som en släktforskare drömmer om. Men trots det, uppgiften talar om att Håkan inte kom från Kalmartrakten, som då hörde till Kalmar stift. Norra Småland eller Östergötland låg närmast till hand, men att söka igenom varenda socken i detta område skulle inte vara en rimlig uppgift. Fast igen således.

Nu skulle det dröja nästan ett år innan genombrottet kom. En dag förde slumpen mig i kontakt med en annan släktforskare, som också härstammade från Håkan Löfgren. Och han hade uppgiften att Håkan var född 1774, son till en Peter Löfgren och Catharina Magnusdotter. Tyvärr viste han inte mycket, uppgifterna kom från en tredje part som skulle ha funnit Håkan som inflyttad till Ryssby från Norra Sandsjö socken i Jönköpings län. Där skulle han finnas i något torp som hette Näset under Prinsnäs. Det måste ju gå att kolla? Jodå det finns en husförhörslängd för Norra Sandsjö, med lite oklar datering, men den ska täcka perioden från ca 1777 till något år in på 1800-talet. Glädjen var stor när det visade sig stämma! I Näset under Prinsnäs finns fiskaren Peter Löfgren med hustru Catharina Magnusdotter samt tre söner, Petter född 1771, Håkan född 1774 och Magnus född 1779. Men det står inte var de var födda. Inte i Norra Sandsjö visade det sig snart. De måste vara inflyttade då, efter 1779 eftersom sonen Magnus inte var född i socknen. I husförhörslängden är de överstrukna. Utflyttade således. Ingen uppgift om vart. Inga flyttlängder finns vid denna tid. Sista fyndet blir att drängen Håkan Löfgren finns i Grimstorp, men inga uppgifter om honom. Glädjen blev snabbt en oglädje.

Så här såg det ut i husförhörslängden i Norra Sandsjö

Här verkade historien nått vägs ände. Det var som förgjort. En sista åtgärd blir att kontrollera när Håkan kom till Ryssby. Inga Löfgren verkade ha flyttat in i Ryssby socken före 1802, då Håkan bevisligen fanns där. Men 1798 dyker en Håkan Pettersson upp, född 1775 och inflyttad från Sandsjö. Det kan knappast vara någon annan. Där var han, min Håkan, men hur kan det hjälpa mig? Jag antecknade uppgifterna och skulle stänga längden när jag ser ett ord under årtalet 1775. Det kunde i och för sig gälla personen under Håkan, men det verkade ändå inte så. Vad stod det då? Nästan hopplöst att läsa. Jag bollar frågan vidare till släktforskargruppen på Facebook. Tipsen strömmar snart in: Målby? Mälby? Mjölby? Det ser mest ut som Mälby. Jag får tips på orter som kan vara aktuella men inget stämmer. Mjölby då? Det ligger ju i alla fall i Linköpings stift. Nej inte där heller. Och något rimligt Målby verkar inte finnas. Ska detta sista spår också försvinna ut i ett intet? Som en solkatt gäckar han mig, denne Håkan. Mälby, Melby, Mellby. Det lämnar mig ingen ro. Men vänta nu! Ett Mellby finns ju faktiskt inte så långt från Norra Sandsjö, bortåt trakterna söder om Eksjö. Det är faktiskt dessutom i Linköpings stift. Hoppet är inte stort när jag tar mig ann födelselängden för detta Mellby och börjar med året 1774, den tidigaste uppgiften jag har på när Håkan skulle vara född. Plötsligt är han bara där. Det tar några sekunder att fatta att det kan vara rätt. Jag läser den gamla skrivstilen flera gånger för att alla uppgifter ska sjunka in och bekräftas mot andra uppgifter i min hjärna. ”Den 17 (september) föddes ryttarens Peter Löfgrens och h. Catharina Månsdotters son i Ustorp torp och döptes d: 18 och kallades Håkan”. Nästan två års forskarmödor har nått sin upplösning. Sådana här ögonblick är släktforskandets glädje. Jag vet, det är hopplöst att försöka förmedla detta till någon annan som inte varit i samma situation. Det verkar antagligen helmossigt och heltossigt. Men den natten gick jag ändå till sängs, lycklig som en tornado på en campingplats (för att citera en av ungarnas tecknade filmer).

Till slut, i födelselängden i Mellby församling, 17 september 1774, fanns Håkan!

Men så är det ju så med släktforskning att det aldrig riktigt tar slut. Ett slut är ofta bara början på något annat. Och en inbiten släktforskare finner alltid nya trådar att nysta på. Nu hade jag min Håkan till slut. Men hans föräldrar då? I Mellbys äldsta husförhörslängd finns familjen inskriven under Ustorp ryttartorp. Där föds fyra barn mellan åren 1765-1774. Peter Löfgren och Catharina Magnusdotter var gifta i Mellby i oktober 1764. De befann sig redan då i Ustorp, vilket kan tyda på att åtminstone en av dem kom därifrån. Åldersuppgifterna i husförhörslängden antyder att de skulle varit födda under förra delen av 1740-talet, men det verkar inte finnas någon bland Mellbys födda från denna tid som stämmer. Eftersom Peter Löfgren var ryttare så borde han finnas i generalmönsterrullorna. Det gör han också. Under Ustorp rusthåll nummer 68, Vetlanda kompani, Smålands Kavalleriregemente dyker han upp. Antagen 1767. Den militära karriären blev ganska kort. 1775 har han begärt och fått avsked och blivit ersatt av en annan soldat. Han bör då också ha lämnat ryttartorpet vid samma tid, men det går inte att se var familjen tagit vägen. Det yngsta barnet i familjen var Magnus, född 1779. Han är inte född i Mellby och inte heller i Norra Sandsjö. Familjens öden mellan 1775-1779 låter sig inte belysas. Var Peter och Catharina haft för sig före sitt giftermål, när de föddes och var eller hur de ändade sina liv förblir tillsvidare också ett mysterium. Den historia som präglats av en ständig pendling mellan tvärstopp och genombrott tycks här ha nått sitt slut. Men samtidigt, om denna berättelse har något att förmedla så är det väl att man aldrig ska ge upp. När man minst anar det finns plötsligt lösningen där. Ett litet ord, en liten vink som gör det omöjliga möjligt. Svaren bör finnas någonstans där ute, bland alla mödosamt plitade sidor i de tusentals kyrkböcker som lämnats kvar och blivit ett ovärderligt kulturarv, inte bara för släktforskare. Spännande? Tja, det är väl upp till var och en att bedöma.

Då och nu - en bildserie (del1)

Tänkte jag skulle försöka sparka lite liv i bloggen igen, om det nu finns några läsare kvar. Det har varit skralt med aktiviteter här den sista tiden. Idén att plocka gamla bilder och jämföra med samma plats idag är väl inte precis ny, men kan likväl vara intressant. Så nu tänkte jag köra igång en liten bildserie med några då-och-nu-bilder. De första bilderna kommer att vara från Kalmar.

Lilla torget i Kalmar är väl en plats i staden som inte gör så mycket väsen av sig. För de flesta en plats där man passerar påväg in mot stadens hetare begivenheter vad gäller handel och nöjen, eller påväg därifrån. Ölandsgatan som ligger i torgets förlängning är också en stillsam gata med en del småbutiker bortom de stora mainstream-kjedjornas parradgator. Därför kan det vara en plats att lyfta fram som startpunkt.

Då-bilden som är tagen kring förra sekelskiftet är ett vykort postat 1905. Fotografen har ställt sin kamera där Östra Sjögatan mynnar ut mot stadsporten Kavaljeren (som man anar till vänster) och riktat objektivet mot torget. Platsen är sig ganska lik jämfört med nu-bilden. Men människorna och hästekipagen understryker att det handlar om en helt annan tid. I hörnhust till höger i förgrunden verkar det ha funnits någon form av skeppshandel eller liknande. En del andra butiker har säkert också funnits i området som väl var mer livligt då än nu. De flesta husen finns i alla fall kvar. Trppstegsgaveln som skymtar till höger hör till ett av de äldsta husen på Kvarnholmen, det Dahmska huset. Det stod färdigt redan 1666 enligt årtalet på portalen, byggt för fortifikationsingenjören Anders Olofsson Berg och dennes hustru. Sitt namn har byggnaden fått efter en rektor Dahm som ägde huset från 1847.

Ett annat av de äldsta husen i 1600-talsstaden är Domprostgården, huset mitt i bilden vid torgets bortre ände. Det uppfördes mellan 1657-1667 av stadspresidenten Christopher Larsson Grubb men fick sitt nuvarande utseende efter en stadsbrand 1679. I slutet av 1700-talet inköptes byggnade som bostad för stiftets biskopar, domprostar och kyrkoherdar. Den mest berömda innvånaren i huset torde ha varit skalden Erik Johan Stagnelius som här tillbringade sina ungdomsår i början på 1800-talet medan pappa Magnus var biskop i Kalmar stift.

Till höger om Domprostgården syns Ölandsgatan och till vänster om samma hus skymtar man Södra Vallgatan.

Hur gick det i Bergkvara?

Frågan har ställts. Och här kommer svaret, lite sent men ändå. Det sedvanliga föredraget för Söderåkra Hembygdsgille ägde alltså rum den 16 april. Det blåste lite kallt i början på dagen men var i övrigt fint väder. Ca 20 glada personer dök upp för att lyssna, säväl kända personer som en del nya ansikten. Allt flöt på fint och utan fadäser. Ämnet var orten Bergkvara och bygden där orten växte fram.

Bergkvara är inte en överdrivet gammal ort. Första gången namnet (som för övrigt betyder Björkstranden eller liknande) var 1616. Då bekräftade Kung Gustav II Adolf Kalmar-borgarnas privilegier och bland dessa ingick rätten att hålla marknadsstånd vid Bergkvara. Vid sandstranden där det växte björkar fanns ett gott naturligt hamnläge och här hölls en återkommande marknad i Kalmar-borgarnas regi. En marknad som kanske hade medeltida anor. Men det skulle dröja fram till 1719 innan den första fasta bebyggelsen dök upp, då i forma av en liten filialhandelsbod. På samma plats som boden uppfördes bygdes några årtionden senare den Kastmanska handelsgården. I dag är detta den Lindbergska tomten, som alltså är Bergkvaras ursprungsbebyggelse. Snart skulle den stolta sjöfartsepoken ta vid och resten är som det brukar heta, historia.

Men redan innan köpingen och samhället Bergkvara växte fram fanns det ett antal bondbyar i området. De fyra gårdarna i byn Skällenäs är troligen medeltida etableringar och det var dessa gårdar som fick släppa till marken där köpingen uppfördes. Norr om Skällenäs finns Ragnabo och här finns också ortens enda kända gravfält med bland anna runda stensättningar och skeppssättningar. De senare antyder att gravfältet ska dateras till yngre järnålder (ca 550-1050 e Kr). Om det har hört till Ragnabo by eller om det funnits en annan äldre bebyggelse är i dagsläget inte möjligt att avgöra. Gårdarna i Ragnabo är kända sedan 1300-talet då de var frälseägda arrendegårdar under Påbonäs borg. På 1390-talet köptes de ut av drottning margareta och blev statlig egendom, så kallade kronohemman.

Men bortom allt detta finns ännu äldre tidshorrisonter. I åkermarken kring Bergkvara finns flera spår av stenålderns boplatser med lämningar som kan vara uppemot 7-8000 år gamla. I ett par fall har exploateringsplaner också lett till att små arkeologiska titthål har möjliggjorts och från dessa finns C 14-dateringar från slutet av stenåldern och bronsåldern. Bergkvarabygden döljer många olika tidslager där människor bebott och nyttjat området.

Den som vill läsa mer om Bergkvaras historia rekomenderas ett besök på Riksantikvariämbetets sida Platsr.se . Sök på Bergkvara. Mer material än det som redan finns där kommer med tiden att tillföras.

Min helg i Bergkvara innehöll även andra intressanta inslag. Jag blev bl a förevisad hembygdsferningens byggnader Kronkvistastugan och hembygdsstugan. Här fanns allt möjligt från stenyxor till min farfars gamla amerikakofertar. Söndagen tillbringades bl a på några åkrara i jakt på nya boplatslämningar. Tyvärr med klent resultat denna gång, några få bitar kristianstadsflinta. Men tack till "hembygdsfarbröderna" Ove och Kurt för mycket trevliga och berikande stunder.

Sist men inte minst ett tack till Söderåkra Hembygdsgille och till alla som kom och lyssnade och visade intresse för det jag hade att säga.

Bild: från föredraget, här på gravfältet i Ragnabo. Jag står vid samma gravanläggnings som syns på det gamla fotot i föregående inlägg. (Foto: Ulla Svensson).

Applerumsätten - en uppdatering

För ett år sedan skrev jag ett inlägg om den lågfrälse släkt som under senmedeltid var knuten till Applerum i Arby socken, deras släktförhållanden och sammanhang. (se inlägget här).

Den gången skrev jag att man ingenting viste om personernas "ättetillhörighet" eller hur det kom sig att de ägde jord i Möre. Jag konstaterade att bröderna Klas och Birger Staffanssöners mor hetta Margit Klasdotter (Grabo) och att det fanns spår av en Claus Grabo, känd 1446, som skulle kunna ha varit Margits far. Jag noterade vidare att det inte finns några spår av denne Claus Grabo i Möre, han verkar inte ha haft någon anknytning dit och har inte varit bosatt där. Jag gissade då på att Klas och Birgers bortsett från namnet okände far, Staffan, kunde ha varit från Möre och att det var via denne som släkten hade jord i området. Sedan dess har jag funnit mer information och kan både verifiera och dementera ovanstående.

Genom studier av biskop Hans Brasks släktbok, nedtecknad på 1520-talet, gick det att verifiera att Margit Klasdotters far förvisso var en Claus Grabo. Av större betydelse än så var emellertid att Hans Brask anger att Claus mor, en "hustru Margit", var dotter till Tyrgils Bagge, även kallad Tyrgils Djäkn. Denne Tyrgils tillhörde den till Möre knutna ätten Bagge av Botorp, uppkallad av den sätesgård som flera medlemmar av släkten skrev sig till, Botorp i Ljungby socken i Södra Möre. Tyrgils Bagge är känd i källmaterialet första gången 1403 och var 1422 häradshövding i Möre och bosatt på Botorp. Hans hustru hette Ingrid och var dotter till Halsten Petersson (båt) till Äpplaholm och Katarina Svensdotter (sparre av Hjulsta och Ängö). Därmed kan också en ny tabell över släktens relationer upprättas:



Släkten Bagge av Botorp var alltså starkt förknippad med Möre och hade troligtvis sitt ursprung i området. Med det i åtanke torde den mest rimliga tolkningen vara att den jord som arvskiftades mellan Klas och Birger Staffanssöner 1483 hade kommit till släkten genom dess relation till Bagge av Botorp. I arvsskiftet ingick för övrigt också jord i just Botorp. Däremot förblir brödernas far, Staffan, ett mysterium liksom huruvida denne hade eller inte hade någon anknytning till Möre.

Utomhusföredrag i Järnsida 24 april

Som jag i förbifarten nämnde i föregående inlägg kommer jag snart att hålla ett föredrag i Järnsida. Ett föredrag utomhus vid en eller flera fornlämningar är en aktivitet som Söderåkra Hembygdsgille har engagerat med mig som föredragshållare varje vår sedan 2004. Så det har blivit en liten tradition vid det här laget.

Järnsida ligger några kilometer söder om samhället Bergkvara och dess vitalare delar i dag är en gård och ett stugområde. Men där finns också ett antal gravar och gravfält och det är kring dessa jag ska uppehålla mig. Ett av gravfälten (RAÄ 48) ligger invid väg E 22 vid Järnsida rastplats. Om du vill höra mig berätta om järnåldersgravar och medeltidsgårdar så är det dit du ska bege dig lördagen den 24 april klockan 10:00.

Att vara med kostar inte ett öre och alla är välkomna (man behöver alltså inte vara medlem i Söderåkra Hembygdsgille). Är du av det kaffe- / fikasugna slaget så bör du dock ta med fikakorg för det blir en paus någonstans mitt i föredraget.

(Foton: E. Bellandet, 1933, ur Söderåkra Hembygdsgilles arkiv)

Björn Järnsida i Järnsida eller om saga och verklighet

När jag idag tittade in på Martin Rundkvists blogg Aardvarchaeology noterade jag ett inlägg som avhandlade en fråga om huruvida de gamla sagokungarna Ragnar Lodbrok och hans son Björn Järnsida har existerat i verkligheten eller inte. Detta roade mig lite extra då jag i april ska hålla ett föredrag om den lilla byn med namnet Järnsida i sydligaste Möre. Naturligtvis har ortnamnet i den lokala traditionen under lång tid förknippats med sagokungen med detta namn.

Redan lantmätaren P. E. Strömmerstdt skriver på 1850-talet i sin sockenbeskrivning "om hemmanet Järnsida bär sitt namn efter den ryktbare härnadsfararen Björn Järnsida är ovisst; men troligt kan vara att han vid något av sina strövtåg till sjöss åt de stora orterna, här i grannskapet haft sina skepp förlagda och någon tid uppehållit sig vid denna gård. På samma sätt skulle gården Ragnaboda [nu Ragnabo] kunna anses för ett minne efter Ragnar Lodbrok".
På den tid då Strömmerstedt utarbetade sin sockenbeskrivning var den moderna källkritiken ännu inte "uppfunnen" och historieskrivningen var mycket annorlunda. Alla uppgifter man kunde finna i gamla dokument, om de så var primärkällor, senare uppteckningar eller sagor, kunde passera som sanning. När källkritiken på allvar började tillämpas inom vetenskaperna gick denna hårt åt de gamla sagornas kungar och händelser och vad man tidigare trott var sanning. Den typ av historia som ligger före den tid då skriftliga dokumnet började användas i ett givet område kallas "protohistoria". Som Martin Rundkvist skriver är "protohistorisk information inte i egentlig mening faktisk kunskap. Inte för att vi vet att den är felaktig utan för att vi inte kan belägga den". Det vill säga, det finns inget källmaterial som bevisar att denna hsitoria verkligen har ägt rum.

När det gäller Ragnar Lodbrok så vet vi att det på 800-talet verkligen fanns en "vikingahövding" med namnet Ragnar, men man vet nästan inget om honom. Denne Ragnar broderades senare i sagaliteraturen ut till Ragnar Lodbrok, men den faktiske Ragnar och Ragnar Lodbrok har allstså knappt mer än namnet gemensamt. Att Ragnar Lodbrok inte hade någon anknytning till Ragnabo kan man vara helt säker på, ortnamnets förled har nämlgen inget med ett personnamn att göra. Äldre stavningar av Ragnabo visar i stället ett ortnamnet innehåller ett äldre ord "ramn" som betyder våtmark och Ragnabo utläses då som "bodarna vid våtmarken". I fallet Björn Järnsida har vi inte ens någon faktisk Björn att falla tillbaka på. Frågan om det kan ha funnits någon verklighetens Björn Järnsida är således omöjligt att svara på. Och vad ortnamnet Järnsida anbelangar så måste det anses ytterst osannolikt att detta har något med sagogestalten med detta tillnamn att skaffa. Det är för visso så att orten Järnsida kan ha existerat under vikingatid, det finns i vart fall gravfält inom den historiska gården / byns ägor som kan dateras till yngre järnålder (vikingatiden, ca 800-1050 e Kr var en del av den yngre järnåldern). Men ortnamnet har säkerligen en helt annan betydelse.

Precis som den kände historikern Dick Harrison nyligen konstarade vill även jag framhålla att jag inte tillbakavisar traditioner av typen Björn Järnsida i Järnsida av illvilja. Tvärtom hade jag tyckt att det hade varit mycket roligare att kunna leda i bevis att en vikingatida ledeargestalt verkligen hade residerat i Järnsida. Att kunna plocka fram en runsten ur rockärmen eller gräva upp hövdingahallen på lämplig åker hade smällt betydligt högre än att att tort konstatera att traditionen inte har något fog för sig. Jag vet att det finns en och annan i bygden som gärna Vill Tro och nog är beredd att inte ta allt för allvarligt på sakargument. Men så kan inte jag göra. Inte heller kan jag följa Strömmersterdts exempel och anta att traditionen kan ha fog för sig för att motsatsen inte kan bevisas. Ur ett modernt vetenskapligt perspektiv hade det helt enkelt varit oärligt.

Vad gör man i denna ändlösa vinter?

Det har inte blivit mycket skrivet på bloggen så här långt på det nya årtet. En orsak är att mycket arkeologi äger rum utomhus, åtminstone det jag håller på med. Men de senaste månaderna har fördystrats av en mass vitt skit som med dåraktig envishet vräkt ner över oss och gjort att den enda plats man kan röra sig någorlunda obehindrat på är gatan. Och knappt det ibland. Så vad ska man ta sig för när ens intressen snöat inne? Själv tog jag upp en tanke jag länge gått och burit på. Nämligen att undersöka min egen historia eller med andra ord börja släktforska.

Att släktforska idag är inte så omständigt som det var tidigare. Man kan sitta hemma framför datorn och göra det mesta. Man behöver bara beställa ett abonemang på scannade kyrkböcker för några hundralappar och sedan sätta igång att nysta. Det gör man lämpligen med utgångspunkt från någon äldre släkting som man vet födesledata och födelsort på. Jag började med mina mor- och farföräldrar. Min farfar Anton föddes 1883 i Emnabo i Torsås socken. I 20-årsåldern emigrerade han till Amerika och jobbade som järnvägsbyggare och lokomotiveldare i Canada och norra USA. 1921 reste han hem igen. Det berättas att han väl hemkommen köpte sig en cykel och gav sig ut på jakt efter en ledig gård och en hustru. Innan året var slut hade han båda. Gården bar namnet Bockekulla och hustrun hette Alma (född 1901). De fick 12 barn varav den sista i skaran blev min far. Mormor Gunda var född 1916 i Älghult, dotter till glasbruksarbetaren Johan och hustrun Hedvig. Och morfar Pelle är den ende som inte har småländska rötter. Han föddes i Skåne utanför Kristianstad 1918, son till banvakten August och Sigrid. Från honom sticker en linje också iväg över sundet till Danmark. Mormor träffade han i Kristianstad när hon jobbade som hattmodist, ett yrke som knappast har någon större framtid nu mera. Kanske det till och med är hopplösare än att vara arkeolog.

Släktforskning bygger på ett pusslande mellan olika källor. När man vet när och var någon är född så letar man upp denne i längden över födda. Där finner man barnets föräldrar och deras bostad. Man får då hoppa till husförhörslängderna. Det kan ju låta lite mossigt men poängen är att i husförhörslängden finns hela familjen uppställd med angivande av födelseår och födelseförsamling. Såleds kan man fortsätta bakåt eftersom man nu också vet föräldrarnas födelsedata. Man går till födelselängden och tillbaka till husförhören och så vidare. På så vis kommer man normalt utan allt för stor ansträngning ner genom 1800-talet och ofta en bit ner i 1700-talet men sedan kan det bli svårare. Husförhörslängderna tar ofta slut årtiondena kring 1800 och man får söka sig fram genom födelse- , döds- och vigselböcker. Det blir tidsödande och osäkerheten ökar. Här och var går det ändå att följa släkten ner till åtminstone 1600-talet.

Men släktforskning är inte bara att följa ett rakt nedstigande led så långt bakåt man kan. Det finns också mycket kring personerna och deras historia och den tid de levde i. Att söka på bredden ger definitivt mervärde. I husförhörslöngderna kan man ibland finna små anteckningar som väcker nyfikenheten. Ett exempel gäller min mormors morfar som hette Israel Gustafsson. I en marginalanteckning står det " "Norra Möre häradsrätts utslag d 17/7 1901 - för misshandel med lifsfarligt vapen - 4 månader och 15 dagars straffarbete". Ännu har jag inte hunnit ta reda på vad som hade hänt, men nyfiken blir man ju.

En annan trageid utspelade sig bland min farmors förfäder i byn Slätafly i Torsås i februari 1713. Där bodde tre bröder, Per, Måns och Nils. Per och Måns ägde varisn gård medna Nils var båtsman (soldat i flottan). Per hade sin yngre bror Nils som hackkyckling. Men en dag när de alla satt hemma hos Måns brast det för Nils som drog sin kniv och kastade sig över sin retsamme bror. Måns fick tag på Nils och höll honom fast så länge att Per kunde fly fältet och söka skydd i sin stuga som låg tvärs över gården. Men Nils slet sig snart loss och sprang efter brodern som nu hade hunnit in i sin stuga och slagit igen och reglat dörren. Förfärad över broderns otyglade vrede slet han åt sig sin bössa och sköt ett skrämskott mot dörren, men skottet slog igenom och träffade Nils i livet så illa att han var död inom en halvtimme. Per dömdes av Södra Möre häradsrätt till döden, men domen midrades av hovrätten. Vad det blev för straff vet jag inte, men Per dog i alla fall på sin gård i Slätafly den 3 maj 1730.

Annars är en källa som möjligen kan vara av visst intresse för arkeologer bouppteckningarna. Åtminstone om man intresserar sig i arkeologiska sammanhang ganska sena tider. Själv har jag under mina vandringar stött på flera platser där gårdar och torp har funnits under historisk tid. Och man kan hitta resterna av deras materiella ägodelar, keramik, porslin, glas och kritpipor. Då kan det vara kul att jämför de arkeologiska fragmenten med de ofta mycket detaljerade bouppteckningarna. Fynden i jorden och texten i dokumenten kan visa på både överensstämelser och motsättningar. Men tillsammans ger de en bild av hushållet. Det är en historia som jag får återkomma till.

Ja så roar jag mig i denna ändlösa vinter. Fotot ovan förresten. Det föreställer min morfars morföräldrar, dansken Niels Jensen och hans hustru Hanna Persdotter. Hanna hade varit över i Danmark där hon hade tjänat på slottet Svenstrup och där träffat Niels. Han följde sedan med Hanna tillbaka till Skåne och blev hemmansägare i Önnestad utanför Kristianstad. Den sittande flickan till vänster på bilden är Sigrid (född 1885), min morfars mor. Bilden är tagen omkring 1895-96.

Vet Du någonting om din släkthistoria?

Lågfrälets sätesgårdar och godsaffärer på spåren

När man ger sig på material från ett ämne man inte är utbildad inom händer det att det rynkas på en del näsor i akademierna. Släktförhållanden är t ex något som genealoger pysslar med och dessa är väl oftast historiker. När man jobbar med medeltiden som arkeolog förväntas man hålla på materilla lämningar. Men medeltiden är en period då det också finns skriftliga källor och att bortse från dem av princip torde vara utomordentligt korkat. Eftersom man inte hela tiden kan springa till en historiker och be denne reda ut alla frågor man har som berör skriftliga källor (de skulle nog tröttna ganska fort) så får man helt enkelt ta sig an det själv och lära upp sig efter bästa förmåga. Så här följer nu ett försök att fuska lite inom medeltidsgenealogin. Något jag titt som tätt ägnar mig åt. Eftersom Kalmar län begåvats med utgåvorna av katalogverket Det Medeltida Sverige, DMS, är förutsättningarna bättre här än på de flesta andra håll.

Byn Applerum i Arby socken bestod i de äldsta jordeböckerna från tiden kring 1540 av två frälsehemman. Inget märkligt med det, sådana byar fanns det gott om. 1483 ägde dock ett arvskifte rum som berörde gårdar i Applerum och Skällby (Arby sn), Suntorp och Botorp (Ljungby sn), Berga (Kalmar sn) och i Kalmar stad. Arvet delades mellan bröderna Klas och Birger Staffansson och en gård i Applerum föll på brodern Klas lott. I Applerum bodde dessutom enligt biskop Hans Brasks släktbok brödernas mor, som hette Margit Klasdotter (Grabo).

Samma år som arvskiftet ägde rum, 1483, stod tydligen också ett brölop för dörren mellan Klas Staffansson och en Cecilia Hansdotter, troligen bördig från Svealandstrakterna (av bevarade källor att döma). Detta år gav nämligen Klas bort gården i Applerum som morgongåva åt den blivande hustrun, tillsammans med jord i Botorp. Paret slog sig ner i Cecilias hemtrakter, Klas Staffanson förekommer i vart fall i ett dokument 1504 som skriven till Barkarby i Lovö socken. I just detta dokument får vi veta hur Klas med hustruns och sonens samtycke säljer gården i Applerum och en gård i Skällby till Peder Turesson (Bileke), riddare, riksråd och länsherre till Stäkeholms slottslän.

Sedan, någon gång mellan 1520 och 1522 dyker en Jon Eriksson i Applerum upp. Han säljer en gård där och "tre andra gods där när" till en anna herre ur högfrälset, Nils Bosson (Grip). Här begås ett stort misstag som nog blev ganska pinsamt för familjen. Vem var då Jon Eriksson i Applerum? Jo han var gift med Margit Birgersdotter som var dotter till Birger Staffansson, den ene av bröderna från arvskiftet 1483. Det får man klart för sig dels genom ett brev år 1500 där Margit säljer allt gods "utanför Kalmar mur" som hon ärvt efter fadern, med samtycke av sin mor Cecilia och sin "fästesven" Jon Eriksson. Köpare var Margits farbror Klas Staffansson.


Ett försök att sammanställa uppgifterna ur DMS i en släkttabell. (Klicka på bilden för att den ska bli större).

Jon Eriksson var antingen en filur eller bara inte så smart. Enligt källorna gäller det senare. Den gård i Applerum han sålde till Nils Bosson (Grip) var nämligen samma gård som Klas Staffansson tidigare hade sålt till Peder Turesson (Bielke). Att detta ledde till en tvist är inte så konstigt. 1543 ursäktar och förklarar sig Jon Eriksson i ett dokument. Han redogör här för hur Applerum och Järnsida i Söderåkra socken kommit i Peder Turessons ägo. Det är samma uppgifter som vi har kunnat följa via dokumenten beskrivna ovan, 1483 och 1504. Men efter Peder Turessons död 1520 harde Jon "av oförstånd" sålt jordarna till Nils Bosson. Tvisten ledde nog till både ekonomisk förlust och förlust i anseende. 1537, berättar Jon vidare, hade han tillsammans med sin svåger Staffan Klasson i Järnsida låtit skriva in sig i Kalmar slotts bok som skattebönder. Peder Turessons arvingar hade till slut förlåtit Jon och hjälpt honom att ersätta Nils Bossons arvingar.

Av denna ovanligt fylliga insikt i Möres senmedeltida landsbygdsliv kan man försöka dra en del slutsatser. Jag vill här ta fasta dels på att flera av de berörda personerna skrivit sig till gårdar i Södra Möre, dels på personernas sociala status och släktförhållanden i relation till bebyggelsen. De berörda personerna måste ha utgjort en lokal lågfrälse familj. Det finns inga uppgifter om vilken ätt de skulle ha tillhört eller ens om vad de fört för vapen. Men Klas Staffansson kallars sig 1483 väpnare, hans mor har givits namnet (Grabo) och Jon Eriksson och hans svåger har slutligen skrivit in sig som skattebönder, dvs avstått sitt frälse.

Klas och Birger Staffanssons mor Margit Klasdotter har av DMS givits ättetillhörigheten Grabo. Att hitta någon annan person i medeltidens Sverige som tillhörde denna släkt har inte varit lätt. Slutligen fann jag i Jan Ranekes verk Svenska Medeltidsvapen under ätten Simla en Claus Grabo, känd 1446. Kan det ha varit Margits far? Det skulle åtminstone tidsmässigt kunna stämma. Simla var en släkt knuten till Dalarna som ägnade sig åt bergsbruk. Förutom denne nästan okände Claus verkar inga Grabo finnas i urkunderna från Sverige, bortsett från några personer i Landskrona som troligen var borgare under senmedeletid. I vart fall var nog Margit Klasdotter inte bördig från Möre. Att hon bodde i Applerum kan vara en följd av hennes gifte. Vem hon var gift med är okänt annat än att sönernas patronymikon Staffansson talar om att han hette Staffan. En gissning kan vara att han var av lokalt lågfrälse och kanske, kanske bodde han i Applerum. Att hustrun senare bodde där kan vara en indikation som talar för detta. Om Margit Klasdotter var död eller ännu i livet 1483 när arvskiftet ägde rum framgår inte av DMS. Det går därför inte heller att avgöra om det var hennes gård eller en annan gård som kom i Klas Staffanssons ägo. Inte heller är det helt säkert att det var ett fädernearv bröderna delade, även om det förefaller troligt.

En indikation på att släkten ägde minst två gårdar i Applerum är att den ena var i Klas Staffanssons och hans hustrus ägo till den såldes till Peder Turesson (Bielke). Den andra var den som Jon Eriksson skrev sig till. Det kan rimligen inte vara samma gård. Kan Jons gård vara är arvegods via hustrun och identisk med Margit Klasdotters gård? Frågan låter sig inte besvaras.

Konstateras kan i vilket fall att två personer hade sin bostad, sätesgård i Applerum. Ytterligare en gård som skulle kunna räknas som sätesgård är Järnsida i Söderåkra socken där enligt Jon Eriksson hans svåger Staffan var bosatt. Enligt DMS var Staffan i Järnsidas patronymikon Klasson, vilket borde innebära att han var son till Klas Staffansson, även om han då tekniskt sett inte skulle vara Jons svåger. Några andra indikationer på närvaron av sätesgårdar i Applerum coh Järnsida än de skriftliga källorna finns inte, inga materiella spår i form av rester av gårdsanläggningar, inga antydningar i andra källor som de historiska kartorna. Troligen har gårdarna inte utmärkr sig nämnvärt gentemot andra gårdar. Medeltidsarkeologen Martin Hansson har framhållit att det skillnaden mellan denna typ av lågfrälse och lite mer välbeställda skattebönder inte varit särskillt stor. Att bli frälse var ett personligt och medvetet val. En anledning kan ha varit den skattefrihet kungamakten gav dem som valde att bli frälse och började göra rusttjänst. Å andra sidan var det kostsamt att bli frälse, det krävde stridshäst och vapen vilket var dyrt. Den ekonomiska biten kan därför enligt Hansson inte varit hela sanningen. Troligtvis handlade det också om sådant som att öka sin status på den sociala skalan. Lågfrälsets gårdar i Smålands inland som Martin Hansson studerat har inte varit speciellt märkvärdiga även om man kan ha försökt att markera dem genom ett avskilt läge i landskapet eller gräva en vallgrav som symbolisk befästning. Gårdarna ställning som sätesgård/huvudgård varade bland lågfrälset också bara någon eller några generationer. Ofta verkar arvingarna medvetet ha valt att skapa en ny sätesgård i stället för att ta över en befintlig. Det är frestande att se en liknande situation i det här fallet. När Jon Eriksson och hans svåger Staffan i Järnsida begav sig till slottet i Kalmar för att skriva in sig som skatteböner var kanske steget inte så speciellt stort?

Uppdatering 2010-12-10: se här

Medeltidsseminarium i Oskarshamn

Det är inte ofta jag blir inbjuden till några seminarier eller liknande evenemang. Men i bland lcykas jag ändå snoka reda på ett och annat. I Kalmar län anordnas varje år ett så kallat kulturarvsseminarium, något som jag hittills har missat. Men i år upptäckte jag detta innan det var för sent och när jag dessutom insåg att temat var medeltiden, högtidlighållandet av att bok- /katalogverket Det Medeltida Sverige (DMS) nu täcker hela Kalmar län samt att ett antal "tunga namn" inom medeltidsforskningen skulle dyka upp - ja då var saken klar. Det var bara för mig att pallra mig dit.

Föreläsningarna gav mig ingen anledning att ångra detta beslut, snarare tvärt om. Visserligen var en ganska stor del av det som sades sånt jag redan kände till, kunde eller till och med jobbat med. Trots allt har mitt aktiva (och i viss mån produktiva) intresse för medeltiden och då främst i södra Kalmar län varit i full blom i snart 10 år. Men visst var en del nytt. Annat var nya vinklingar och perspektiv. Och allt var mycket inspirerande.

Här är föreläsarna och deras ämnen:

Sigurd Rahmqvist berättade om den nya kunskap som arbetet med DMS har givit om Kalmar län, både i ett lokalt perspektiv som i övergripande frågor. Det finns nu en god översikt och otaliga möjligheter till detaljstudier.

Roger Axelsson berättade om hur storpolitiken och dess konsekvenser kan sätta spår i det lokala landskapet, vilket kan belysas av såväl skriftliga som arkeologiska källor. Detta exemplifierade Roger med den oroliga tid på 1300-talet då månag tyska frälsemän satt som fogdar och länsherrar i landet, hur de snabbt satte sig i besittning av stora jordegendomar i Kalmar län för att sedan bli "utkastade" av drottning Margareta. Regimskiften är sällan friktionsfria och spåren av detta finns kvar både i landskapet som t ex lämningar av befästa sätesgårdar och i de skriftliga dokumenten.

Jan Paul Strid berättade om hur målanamnen (dvs ortnamn som slutar med ändelsen -måla)kan tolkas i nytt ljus. Måla brukar normalt förklaras i betydelsen av "avmätt eller inhägnat område" för (ny)byggnation. En ofta framhållen tanke är att namnen hänger samman med frigivandet av trälarna. Strid kunde i sin forskning i stället visa att ordet måla har haft betydelsen "avtal / avtal om arrende" och liknande. Ordet skulle således snarast syfta på en arrendegård som även kunde ärvas eller försäljas. Målanamnens geografiska spridning pekar på att orterna i stor utsträckning är upptagna på kungens och stormännens ägor som en medveten strategi i syfte att kolonisera strategiskt viktiga områden som t ex gränsområen.

Ludwig Papmehl - Dufay berättade om den medeltida gård som som undersöktes tidigare i år vid Köpingsvik på Öland, med kronologisk tyngdpunkt i 11-1200-talen. Den har tidigare berörts här på bloggen så jag går inte närmare in på detta.

Magnus Stibéus berättade om de senaste undersökningarna i och utanför Borgholms slott. En geofysisk prospektering av borggården visade tydliga spår av ett medeltida stenhus med trapptorn och källare, en del av äldre ringmur och en slottslänga där man kanske kan ana den ursprungliga ingången till borgen. Det byggnadskomplex man kan skönja har likheter med de äldsta faserna i Kalmar och Stockhlms slott. Utanför murarna grävdes också bebyggelse, både forntida och medeltida sådan, 2004. Den medeltida bebyggelsen var som intensivast mellan 1350 och 1500-talet. De undersökta byggnaderna låg nära Borgs gamla kyrka (idag bara en ruinhög) och kan eventuellt ha haft något samband med denna.

Markus Dahlberg talade om det så kallade sockenkyrkoprojektet som drivs av Riksantikvariämnetet för att kartlägga landets sockenkyrkor. Han diskuterade kring hur kyrkorna kan synliggöras som viktiga lämningar från medeltiden och framåt, hur kunskap kan produceras och upprätthållas och hur beständiga kyrkorna är som kulturarv.

Margareta Carling talade om medeltiden ur turistnäringens perspektiv, en annan och krassare verklighet än man som arkeolog eller forskare på medeltiden är van vid. Östergötland och marknadsföringen av medeltiden stod i fokus. Man kan notera att kulturturismen faktiskt är på väg att gå om bad- och soltursimen.

Carina Eskelin och Daniel Serlander berättade om Kronobäcks kloster utanför Mönsterås och hur man jobbar med att levandegör medeltiden här.

Per Melin som enda representatn för "eldsjälarna", för alla som jobbar idéellt och utanför akademierna, berättade om Emmabodabygdens historiska förening och deras arbete kring Emmaboda. Det handlade om frustrationen med att befinna sig i en marginalbygd, som aldrig ser närvaron av några större exploateringsprojekt och som forskningen allt som oftast passerar med en axelryckning. Men också om arbeten man med framgång bedrivit för att synliggöra denna bygds historia. Det tydligaste exemplet är den utgrävning man lyckades få till stånd av Rostockaholme, lämningarna av en medeltida "befäst" gårdsanläggning. Den avsides belägna gården kunde dateras till 1300-talet och knytas som sätesgård för drotsen, riddaren och riksrådet Nils Turesson (Bielke).

All heder åt dessa kunniga och inspirerande föredragshållare och åt Länsstyrelsen och Länsmuseet som arrangerade evenemanget. Det var en härlig dag i medeltidens tecken. Vissa av de här i all korthet berörda ämnena kommer jag kansle få anledning att återkomma till och utveckla.

Månadens vykort nr 7, Larmgatan i Kalmar

Staden på Kvarnholmen i Kalmar anlades vid mitten av 1600-talet sedan medeltidsstaden borta vid slottet blivit allt för omodern och svårförsvarad. Ett av stadens torg blev Larmtorget och här fanns bl a stadsvakten inkvarterad fram till början av 1800-talet. När järnvägen kom och stationen hamnade i närheten blev Larmtorget ett paradtorg. Förbi Larmtorget löper naturligt nog Larmgatan, en gata vars historia det verkar vara rejält svårt att hitta uppgifter om.

Vykortet ovan föreställer i vart fall just Larmgatan. I förgrunden ser man hörnet Larmgatan - Storgatan med Bröderna Carlssons klädeshandel och de typiska randiga markiser som verkar ha funnits överallt i stan på den tiden. Bilden är tagen kring sekeskiftet, poststämpeln visar att vykortet skickades 1903. Detta är ett av de bättre Kalmar-kort jag har sett. Bildens karaktär av ögonblicksskildring, ett fruset stycke vardag för mer än 100 år sedan gör den till ett underbart historiedokument. Man kan till och med ana hur vädret var den där dagen. De nerfällda markiserna vittnar om solsken och damerna som stretar över gatan med fladdrande kjolar, den ena av den håller även fast hatten på huvudet, berättar att det var blåsigt. De ser båda utt att bära på varsin kappsäck. Kanske de är på väg mot järnvägsstationen?

Kort och gott: gamla vykort när de är som bäst!

Vid strandkanten

Det finns knappast någon plats i det moderna samhället där det inte har funnits människor förut. Och överalt finns det spår efter deras olika aktviteter. Somliga lämningar är mäkvärdigare än andra och får uppmärksamhet blir ibland markerade som sevärdheter. Andra uppmärksammas sällan eller aldrig. De flesta lämningarna ligger under jord eller vatten och syns inte. Den största delen av de lämningarna är ännu inte upptäckta.

Vid våra kuster finns många spår av olika aktiviter som ägt rum för mer eller mindre länge sedan. När jag en gång promenerdade runt Kärraboviken i södra delen av Möre, i mitt gamla barndomsland blev detta extra tydligt. Det var lågvatten och jag noterde att det vimlade av diverse stenrevlar längs strandkanten, mellan stranden och de små öarna som ligger i viken och även längs öarnas strandkanter.

På den första bilden ser vi ett antal stenrader som antagligen är någon typ av båtplatser. Antningen fundament till bryggor eller kansle mer troligt så kallade "båtkåser", där man dragit in och förtöjt båten mellena två stenrader. Deras ålder är omöjlig att säga något om, kanske de inte är så väldigt gamla.

På den andra bilden ser vi en stenrad utlagd mellan land och en liten ö. Vad den har haft för funktion vet jag inte. Kanhända har den haft något med fiske att göra? Många av gårdarna längs kusten hade fiskerättigheter som kan beläggas åtminstone från 1500-talet och framåt. Att dessa fisken var viktiga förstår man av att de nogrant redovisats och titt som tätt var föremål för diverse tvister. Byarna Kärrabo och Skällenäs som ägde marken runt viken hade båda fisken här, bl a vid den udde som kallas Tokholmen. Bilden är tagen vid Tokholmens norra sida. Spår av fiskeriaktiviteter är annars mestadels så kallade ålabrorar, långa stenrevlar som löper från land och rakt ut i vattnet. Vid dessa fäste man ryssjor i vilka man fångade fisken. Somliga av dessa ålabroar var ibruk ända fram till 1920-talet, då de ersattes av ålbottengarnen.

På den sista bilden, som är tagen på andra sidan Tokholmen, mot Skeppevik, ser vi lämningarna efter vad som enligt uppgift är en gammal varvsplats från 1800-talet. Bondeseglationen var under 1800-talet och början av 1900-talet en stor näring i kustbygderna, framför allt i och kring de små köpingar som här och var växte fram. I detta fall var det Bergkvara som, beläget någon kilometr norrut. Möjligen är platsen identisk med det varv som omtalas i Skeppevik där åtmistone att par skutor byggdes, skonerten Twänne Bröder 1849 och slupen Charlotta 1862.

I alla tider har det havet kan ge varit viktigt för människorna längs kusten. Längs de nuvarande kustbanden kan vi ännu se spåren av en del av dessa aktviteter som tidsmässigt sträcker sig från medeltid och fram till 1900-talet. Även dessa lämningar förtjänar att lyftas fram som källor till kunskap om hur det var förr och som trevliga inslag i landskapet.

Månadens vykort, nr 6 - Gökalund

Det lilla Gökalund, eller som vi lokalt ibland säger: "Bergkvara city", är den del av dagens Bergkvara som ligger längs E 22:an. Gökalund är ingen speciellt gammal plats, jämfört med många andra orter. Dess mark tillhörde förr de gamla byarna och gårdarna Skällenäs, Ängen, Ragnabo, Gummebo och Siggatorp.

Jag har ofta noterat att namnet Gökalund har en tendens att väcka viss munterhet speciellt bland "utsocknes" individer, detta med tonvikt på namnets förled. Den sanna historien bakom namnet är kanske inte fullt så underhållande. Det lär komma av den första bebyggelsen på platsen som var en krog, framvuxen vid vägskälet där vägen mot Torsås och inlandet mötte landsvägen mellan Kalmar och Karlskrona (nuv E 22, ej samma ställe som dagens korsning). Denna krog kallades Gökakrogen. Om det namnet sedan syftar på att göken ofta gol här, på att man kunde få sig en kaffegök eller på att de hade hemlig bordell i källaren har jag ingen aning om. I vilket fall som helst, när det strax före förra sekelskiftet började växa upp en bebyggelse runt krogen och söderöver vid vägskälet mot Bergkvara hamn, gav man i folkmun denna namnet Gökalund.

Vid tiden kring 1900 började skeppare och sjöfolk slå sig ner på platsen, troligen för att det inte fanns plats nere i köpingen vid Bergkvara hamn. Den utökade bebyggelsen ledde till att såväl handlare som hantverkare etablerade sig i Gökalund. Vid 1890-talets mitt fanns tre handlare, en bleckslagare, en målare och tre bryggare i samhället. Bredvid den gamla krogen hamnade också ortens första missionshus, en händelse som nästan kan se ut som en tanke. Vid börja av 1920-talet stod kanske Gökalund på höjden av sin utveckling. Då fanns här bl a bank, mejeri, bryggeri, tre diverseaffärer, två maufakturaffärer, två skoaffärer, bageri, möbelaffär, flera sybehörsaffärer, hattaffär, skrädderi, toffelmakeri, skinnberedning, kakelugnsmakare, bleckslagare, cyekelaffär, kommunalhus och tre missionshus. Järnväg drogs från Bergkvara, via Gökalund till Torsås och den invigdes 1903. 1916 fick Gökalund egen järnvägsstation (dess för innan hade man bara en liten hållplats) och samtidigt postkontor. 1922 slogs Gökalund ihop med Bergkvara och bildade ett så kallat municipalsamhälle. I dag är Gökalund alltså en del av Bergkvara och av glansdagarna finns kanske inte så mycket kvar. Men namnet är ännu i högsta grad levande och i allmänt bruk.

Vykortet som presenteras här är taget vid korsningen mot Bergkvara, där vägen ner mot hamnen syns åt vänster. Bilden är tagen mot söder och rakt fram leder vägen till Karlskrona. Vägskälet blev något av ett centrum för orten och den stora boken som växte mitt i korsningen var ett populärt tillhåll för ortens barn. Det stora huset bakom boken är Ederströms affärshus, uppfört år 1900. Det är för övrigt Ederströms som salufört det aktuella vykortet (Import af C. A. Ederström, står det tryckt längs ned till vänster). Långt senare hade min faster en sybehörsaffär i detta hus, som jag väl minns från min barndom. Huset till vänster om Ederströms inrymde senare ortens första bank. Mellan hästskjutsen och stolpen som skymtar en bit ner för landsvägen korsade järnvägen. Stationen låg en bit åt väster, huset finns kvar och inrymmer numera Rikets sal. Stationen, för att göra en liten utvikning, hade från början en verandaliknande utbygnad. Den revs dock senare eftersom ungdomen "levde bus" där. Så mycket för myten om att allt var bättre förr!

För att återgå till bilden, i bakgrunden syns ett hus med glasveranda, vilket också inrymde en affär, vilken vet jag ej. Där bakom skymtar "nya missionshuset" Betania. Det förestods av folkskolläraren Juhlin, en av ortens drivande män. Han bodde och arbetade i Gökalunds skola, som fanns mitt emot Betania, på andra sidan vägen. 1912 invigdes ett nytt skolhus (allt jämt i bruk) knappt halvvägs nerför vägen till Bergkvara och som var gemensamt för de båda orterna. Juhlin flyttade också dit och den gamla skolan blev kommunalsal. Här avhandlades inte bara politik utan även olika framträdanden kunde lämnas plats. I kommunalsalen förevisades även en av ortens första radioapparater i början på 1920-talet. Det kostade 75 öre i inträde den gången och var ett välbesökt evenemang. Nöjda sägs de flesta besökarna dessutom ha varit trots att allt de fick höra var ett antal obestämbara tjut. På höger sida om vägen fanns också mejeriet, troligen är det den byggnaden som skymtar i högerkant på bilden. Vilka männsikorna på bilden är har jag tyvärr inte kunnat luska ut. Understundom radede fotograferna upp folk på det här sättet. Men det är vanligare att korten är folktomma och det anses troligt att de flesta togs mycket tidigt på morgonen.

Själva kortet som alltså sannolikt en gång är köpt i Ederströms affär, är taget mellan 1900 och 1905. Kanske är det taget före järnvägens färdigställande och i såfall mellan 1900 och 1903. Det skickades 1906 och är daterat den 20 maj detta år. De flesta vykort från denna tid framställdes utomlands. Just detta är tryckt och kollorerat hos firman Rud. Bellander i Hamburg.

Ja det var lite om Gökalunds historia - från Gökakrogen till Bergkvara city.

Månadens vykort nr 4, Karlskrona

Att skriva om snö en morgon medan regnet vräker ner känns lite märkligt. Men årets första snö har sedan några veckor kommit och försvunnit. I Månadens vykort ska jag visa en bild på den första snön för bortemot 100 år sedan i stället. I Karlskrona var det många som gladde saig, förmodligen mer än 2008, och gav sig ut för att åka kälke i den branta backen från Ronnebygatan ner mot Norra Kungsgatan. Ett företag som väl i dag skulle betraktas som både livsfarligt och olagligt.

Bilden torde vara från någon gång kring 1910. Vyn är postgången men tyvärr går det inte att läsa årtalet på stämplen. Av allt att döma måste det ha varit något av åren mellan 1910 och 1920.

Månadens vykort, nr 3 - Torsås marknad

Tänk er en helt vanlig dag, en helt vanlig höst-fredag en helt vanlig oktober. Begrunda nu att alla skolor i hela kommunen är stängda. Eller att en stor det av kommunens invånare är lediga från sina jobb. Tänk er ett litet sömnigt samhälle med några tusen invånare som en dag fylls till bristningsgränsen med människor. Människor som väller fram från alla håll och kanter. Busslast efter busslast tumlar ut i horder, folk går omkring överallt och trängs och bökar, trafiken är ett enda stort kaos. Att ta sig igenom samhället, som i normala fall är ett företag avklarat på några minuter, är denna dag ett hopplöst mål. ”Byn var så liten att den tog slut innan man ens hunnit halvvägs” var det nån som sa en gång, men denna dag kan man nästan förnimma storstadspuls. Vad är det då som händer? Är det kungabesök? Har Britney Spears tvingats nödlanda på byns fotbollsplan? Har Sverige fått ett OS? Nej, det är bara Torsås Nationaldag – eller Torsås marknad som det egentligen heter.

Den sista fredagen i oktober har det varit marknad i Torsås så länge jag kan minnas. Och i skolåren var det en bra dag, för det var faktiskt ledigt från skolan den dagen bara för marknadens skull. Nu för tiden märks väl inte det så tydligt eftersom dagen är en del av höstlovet. Men marknaden i Torsås har inte bara funnits så länge som jag kan minnas, utan långt före det. Hur länge vet jag inte, men den har i vart fall funnits så länge som det funnits vykort och säkert bra mycket längre. Från början var det huvudsakligen en kreatursmarknad som hölls på Torsås torg, den gamla byns centrum (idag busstorget). Men marknaden expanderade med tiden i takt med att graden av ”krimskrams” ökade och idag består den av 2,5 kilometer marknadsstånd och hade senast 25000 besökare, hur man nu lyckades räkna ut det.

Det äldsta vykort jag känner till från marknaden är från början av 1900-talet, kanske taget några år före 1910. Det kort jag presenterar här är lite yngre, taget på en regnig upplaga av marknaden troligen på 1920-talet. Kortet ingår i en serie bilder från Torsås, varav minst tre med motiv från denna marknad i olika vinklar. De är inte förlagskort, men vem som tagit dem eller vem som salufört dem är mig obekant. Kanske det är någon lokal fotoateljé som ligger bakom? Den här bilden är tagen från möbelaffärens tak mot sydöst med Allfargatan och torget i förgrunden. Bakom torget syns Brogårdsgatan och till höger om den skymtar Karlskronavägen. Torget ligger alltså i en korsning. Den historiska byn Torsås låg öster och sydöst om torget, längs Brogårdsgatan och Allfargatan. En stor del av det som är Torsås samhälle öster om torget idag var tidigare byns åkermarker. Här växte också flera industrier upp, som ångsågen och det kortlivade glasbruket. Samhällets östra del kom även att korsas av järnvägen, som nu sedan länge är försvunnen. Åt väster fanns ett område med åker och ängsmark innan man kom fram till kyrkan, som låg lite avskiljd från byn i kanten av prästgårdens ägor (som gränsade mot Torsås bys ägor). Allfargatan passerade då bakom kyrkan och prästgården, istället för som idag framför.

Förenklad kartskiss över Torsås så som det såg ut på storskifteskartan från 1840. De prickade områdena är åkermark, fyrkanter är bebyggelse. (Klicka på bilden för att se den större).

Torsås kyrka byggdes under 1200-talet. Den medeltida kyrkan var en liten hög kyrka med tjocka murar. Det anses troligt att den har haft två våningar, en kyrkovåning och en ovanvåning med oklar funktion. Några säkra belägg för ovanvåningen finns dock inte, men många Mörekyrkor hade flera våningar. Torsås by är känd i skriftliga källor sedan 1507 då et brev är daterat här. I byn redovisas sju hemman i 1500-talets jordeböcker. Byn är uppenbarligen belägen mitt i socknens äldsta kärnbygd, det styrks av ortnamnen kring Torsås. Men ytterst lite är känt om bygdens äldre historia, fornlämningar och fynd från järnålder och framåt är mycket fåtaliga. I princip är några enstaka stensättningar och kyrkan det enda material som finns att tillgå, förutom ortnamnen. Namnet Torsås betyder naturligtvis Tors ås, där Tor syftar på guden Tor. Men om det är ett ursprungligt bebyggelsenamn eller om det ursprungligen är namnet på den ås som förr löpte från Torsås och flera kilometer åt öster (men som det idag bara finns små rester kvar av) eller om det till och med döljer en äldre kultplats är okänt. Det finns inte heller några spår av storgårdar i området, men kyrkans avskilda läge kan möjligen tyda på att en sådan har funnits under tidig medeltid och att kyrkan byggdes i anslutning till denna. Prästgården skulle då kunna vara resterna av en äldre storgårdsdomän. Men det är en hypotes som det återstår att bevisa.

Personligen kan jag sörja något att inte vara nere i Torsåsbygden denna dag, inte för att marknaden lockar något vidare längre, men för att marknadsdagen i min familj betyder kroppkakor. Mums säger jag med aningen avundssjuka och går ut i köket för att steka lite Findus färdigpytt.

Månadens vykort, nr 2 - Bergkvara

Förra månaden drog jag igång en ny serie kallad Månadens vykort. Syftet med detta är, inte helt oväntat kanske, att en gång i månaden presentera ett gammalt vykort och berätta lite om motivet.

Den här gången ska jag visa något som brukar gå under benämningen "fula vykort" eller "tråkiga vykort". Men även dessa har sin historia och de är dessutom ofta mycket tidstypiska. Denna månads vykort föreställer en del av Storgatan i det lilla samhället Bergkvara. Bilden är gissningsvis tagen någon gång på 1960-talet. Efterkrigsåren, 50, 60 och 70-talen var goda år för Sverige. Och det bygdes nytt som aldrig förr. I storstäder som småsamhällen raserades gammal bebyggelse för att lämna plats för nya stora varuhus och annan modern bebyggelse. Framstegsandan viste inga gränser och allt skulle vara nytt och stort. Stilen var stram och fyrkantig, funktion var långt viktigare än estetik. Och även om många protesterade mot det bekymmerslösa raserandet av gamla hus och andra värden, så fanns det samtidigt en slags nästan barnslig stolthet över det nya. Det märks inte minst i vykortens värld. Det finns gott om dessa så kallade "fula vykort" för man ville gärna visa det nya, visa att man hängde med i tiden och moderniteten.

Och det verkar gå igen även på hemmamiljö. Det har hävdats att de enda som hade något större intresse att bevara det förflutna i form av möbler, prylar, inredning och så vidare var överklassen. De som hade ett stolt och storstillat förflutet att skryta med. Men för gemene svensk under efterkrigstiden var det det nya och moderna som var fint. För nu hade man fått det ganska gott ställt, man kunde ställa undan eller kasta det som minde om en svårare tid i det som av Lubbe Nordström kallades "Lortsverige".

På vykortet ser vi ett vid tiden då fotot togs förmodligen ganska nybyggt komplex av lägenheter och en bit längre bort i bild skymtar postkontoret som en del i samma byggnadskomplex. När kortet gavs ut var det knappast för att visa hur fula hus det fanns i Bergkvara, utan snarare en bild av att samhället faktiskt hade något av det moderna att visa upp. Själv minns jag den här miljön väl, den ligger nämligen mitt emot Bergkvara skola där jag spenderade sex år. När jag var barn på 80-talet hade väl dock inte dessa lägenheter så hög status. Jag minns att man såg på dem med viss bävan. Posten fanns ännu kvar vid denna tid men lades kort senare ned som så många andra post- och bankkontor på småorter.

I vykortens värld har den här typen av bilder upplevt något av en renässans under senare år. Som så mycket annat har de gått från att vara "inne", något man kunde skicka till vänner och bekanta som ett bevis på att hemorten visst hängde med i tiden, till att bli bara fula till att på nytt få ökad status, nu kanske främst som nostalgi. För de visar ju precis som vykorten från det tidiga 1900-talet ett svunnet samhälle om än det ännu lever i mångas minnen. Härav nostalgistämpeln. Det är som farmors kaffekoppar. När hon köpte dem ansågs de fina och nya, med stram design i brunt och vitt låg de helt rätt i tiden. När min farmor dog i början på 80-talet och hennes bohag skulle delas var det ingen som ville ta i dem ens med tång. De blev stående i ett skåp tills jag fick dem när jag flyttade hemifrån. Nu kan jag duka fram dem med viss stolthet och få beundrande blickar från trendkänsliga ögon: "åh har du Stig Lindbergs kaffekoppar, Spisa Ribb, dom är sååå fiiina..." Sådan är nu en gång männsikan till sin natur och så lär hon förbli.

Månadens vykort, nr 1 - Vassmolösa

Vid sidan om arkeologin och till den nära relaterade frågor har jag en annan vurm, nämligen gamla vykort. Det har vid några enstaka tillfällen skinit igenom här på Ahimkar att jag finner dessa roande och samtidigt varandes ett utmärkt historiskt källmaterial i alla fall till lite modernare historia. Kanhända detta inte är så spännande för alla dem som läser den här bloggen (gissningsvis mest arkeologer och arkeologiintresserade), men jag har kunnat räkna ut att jag också har en eller annan läsare med ett allmänt intrsse för Möres och Kalmarsundsområdets historia. Nu blir det i alla fall, vare sig ni vill det eller ej, mer vykort på Ahimkar, för nu lanserar jag en ny serie - Månadens vykort. En gång per månad kommer jag att visa ett (i mitt tycke) trevligt vykort tillsammans med en kortare eller längre text om motivet och dess bakgrund. Först ut ett vykort från Vassmolösa.

Vassmolösa ligger ett par mil söder om Kalmar i Möres gamla kärnbygder, på kustslätten i Ljungby socken. Det man ser på bilden är Vassmolösa stationssamhälle, alltså det samhälle som uppkom i samband med att Kalmar - Torsås järnväg anlades och invigdes 1899. Dessförinnan hade i detta område bara funnits några små stugor, vilka även de försvunnit innan järnvägen kom.

I förgrunden syns "Gropen" eller "grushålan", ett stort grustag. Mycket av Kalmar - Torsås järnväg byggdes på grus härifrån. När järnvägen stod klar kunde gruset transporteras på denna och blev en god affär för ägarna. Betydande delar av de stora utfyllnadsområden på vilka det moderna Kalmar vilar består t ex av grus från Vassmolösa. Annars var samhällest stora arbetsgivare en såg (till vänster på bilden) och en cementvarufabrik. Av husen i klungan i bakgrunden på bilden syns främst järnvägsstationen, en typisk representant för hur stationerna såg ut i området. Bakom stationen syns ett hus med torn, här fanns en affär som under mångar år, från 20-talet till början av 50-talet ägdes av en Frans Jonsson. Under senare årtionden har olika sporadiska affärsrörelser huserat i byggnaden, själv minns jag att där fanns ett loppis något år. Huset mitt emot "tornhuset" var ockås en affär, startad av man vid namn Adolf Svensson och kallad Adolf Svenssons filial (förekommer för övrigt också på vykort). Senare blev affärsverksamheten här mer känd som Allans livs. I samma område som dessa affärer ska det också ha funnits ett bageri, senare en bröd- och mjölkaffär.

Kalmar-Torsås järnväg lades ner 1965 och spåren revs upp åren därpå. Därefter försvann mycket av verksamheterna i Vassmolösa, som idag mest är ett villasamhälle. Vykortet är inte poststämplat men kan troligen dateras till ca 1910-talet.

Järnvägssamhället Vassmolösa som framträder på vykortet var alltså inte så gammalt. Men Vassmolösa i sig är betydligt äldre. Troligen var Vassmolösa en by etablerad under yngre järnålder. Det antyds av ortnamnet med ändelsen -lösa och att här även finns ett gravfält av yngre järnålderstyp, för övrigt Möres största gravfält från denna tid, med 140 synliga gravar. En grav på gravfältet (en rund stensättning) har undersökts. Av de något knapphändiga uppgifterna att döma rörde det sig om en brandgrav, kol och brända ben påträffades. I övrigt bestod fynden av en pilspets, ett fragment av kantbeslaget till en sköld, några spikar och slaggklumpar. Pilspetsen och skölddetaljen har lett till en tolkning av anläggningen som vapengrav, vilket kan antyda högre status. En enda undersökt grav med ganska knappa fynd är dock i övrigt för lite underlag för några mer vittgående slutsatser. Man kan i alla fall konstatera att gravfältet verkar avspegla en relativt stor bebyggelse och att det funnits mer välbeställda individer inom denna bebyggelse.

I skriftliga källor är Vassmolös känt sedan 1329. Detta år pantsätter en i övrigt okänd Magnus Larsson en gård, möjligen en huvudgård (...curiam meam vasmerlöso...), i Vassmolösa till ett prebende i Linköpings domkyrka instiftat av Harald Stubbe. Den latinska termen curia syftar ofta, men inte alltid på en huvudgård, dvs en gård som fungerat som centrum för ett godskomplex. 1384 doneras jord till Vadstena kloster av en Peter Friis (kors). Vad som senare skedde med dessa enheter är okänt. I 1500-talets kamerala handlingar redovisas åtta hemman i Vassmolösa, fyra ägda av skattebönder och fyra frälsehemman. Det redovisas dock även tre utjordar som kan avspegla tidigare under medeltiden ödelagda gårdar. I vart fall har Vassmolösa varit en förhållandevis stor by under medeltiden, med Möre-mått mätt.

Vassmolösa hade åtminstone sedan 1500-talet stor betydelse som tingsplats för Södra Möre häradsting. Exakt när Vassmolösa blev tingsplats är inte känt, men 1541 omtalas det som "rättan tingsstad" i Södra Möre. Häradsrätten i Vassmolösa avvecklades inte förrän 1966. Till tinget hörde också en avrättningsplats, som ska ha haft lite olika lokaliseringar genom tiderna. På en av platserna som grävdes bort i samband med grustäkterna påträffades ett skelett av en mansperson som enligt sägneran ska kunna identifieras som den i bygderna ökände Köhlmanna-Pelle, dömd för stöld, rån och mord, endast 25 år gammal. Sägnerna säger att Köhlmanna-Pelle (som egentligen hette Peter Danielsson) var både osårbar och kunde göra sig osynlig sedan han ätit upp ett barnahjärta. Köhlmanna-Pelle avrättades den 26 mars 1850. Den sista avrättningen i Vassmolösa ägde rum 11 maj 1864, då en August Pettersson Lärka, Lärk-August kallad, halshöggs med bila.

Se där, vad man kan lära, med bara ett ynka vykort som utgångspunkt!

----------------------------------------------------------------

Det äldsta belägget för namnet Vassmolösa är alltså från 1329. Orginalet är dock försvunnet och texten bara känd genom en senare avskrift. Den lyder för den intresserade som följer:

Omnibus presens scriptum cernentibus MAGNUS LAURENZON. salutem in domino sempiternam. Nouerint vniuersi me curiam meam vassmerlöso cum omnibus attinenciis. ecclesia lincopensis sub possessione prebende quam dominus haraldus stubbe edificare proposuerat pro decem et centum marchis denariorum vsualis monete vsque ad natiuitatem sancte marie virginis proxime venturam impignerasse. tali igitur condicione vs si curia prius dicta pro X et C. marchis. jn natuitate sancte marie redempta non fuerit dicte prebende cedat iure perpetuo possidenda Jn cuius rei testimonium sigillum meum vna cum sigillis nobilium dominorum domini haraldi stubba. necnon et domini beronis prepositi lincopensis presentibus sunt appensa. Datum anno domini millesimo CCC XX:mo IX. Jn cathedra sancti petri apostoli.

Lyckades du inte, käre läsare, knäcka detta lilla prov på medeltidslatin, följer här en översättning:

Alla som nu läser detta brev hälsar Magnus Larsson evinnerligen i Guds namn. Alla skall veta att jag har pantsatt min (huvud?)gård Vassmolösa med alla tillagor, att innehas av det prebende i Linköpings domkyrka som herr Harald Stubbe avsett instifta, till ett värde av 110 mark penningar gällande mynt, ända till närmast kommande sankta jungfru Marias födelsedag (=8 september). Med det vilkoret att om gården för nämnda 110 mark inte återlösts före sankta marie födeslsedag skall den tillfalla nämnda prebende till evärdelig ägo. Till vittnesbörd härom har mitt sigill tillsammans med nobla herrars, herr Harald Stubbes samt herr Beronis, prost i Linköping, hängts under detta brev. Daterat i herrens år 1329, den 22 februari.

Perspektiv från ovan

Att ha kontakter är alltid bra. Nyligen fixade min käre far några flygbilder från Bergkvara (4,5 mil söder om Kalmar) åt mig, genom en kontakt han träffat på jobbet. Här är en av bilderna, som ger lite perspektiv och visualisering av landskapet runt Bergkvara.

Överallt döljer det moderna landskapet lager av äldre landskap. Överallt har människorna under olika skeenden av historien satt sina spår, lämnat sina avtryck, påverkat och förändrat. Det finns inte många platser där ingen männsika någonsin har påverkat landskapet. Spåren av dessa aktiviteter kan vara mer eller mindra tydliga, mer eller mindre komplicerade att avläsa. Men de finns där, ibland kända av forskarna, ibland väntar de ännu på upptäckt.

En åker har inte alltid varit en åker, en skog inte alltid en skog, en stad inte alltid en stad. Det är inte så svårt att inse om man tänker efter lite. Låt oss titta på bilden (OBS, klicka på bilden för att se den i större format!!) som föreställer samhället fotograferat mot norr. För att se det historiska landskapet kring Bergkvara måste man tänka bort ALL bebyggelse. Från och med 1600-talet fanns en fast bebyggelse i anslutning till hamnen, sedan Bergkvara blivit lydköping under Kalmar och senare även under Karlskrona. Några byggnader ligger ännu i samma läge sedan denna tid.

Men före 1600-talet fanns inget av den bebyggelse som nu utgör Bergkvara samhälle. I stället fanns de fyra (ursprungligen fem) gårdarna i Skällenäs by. Skällenäs var aldrig en samlad by utan bestod av ett antal utspridda hemman med mellan en till tre gårdar vardera. Varje hemman utgjorde alltså en egen enhet inom bydomänen Skällenäs. Varför det var uppdelat på detta vis i stället för en samlad by, som var det vanliga, vet jag inte. Ett av hemmanen i Skällenäs är känt sedan 1487, men hela byn omtalas först på 1530-talet och bestod då av fyra sämjehemman och ett frälsehemman samt två utjordar. Förutom gårdarna fanns säkert även hamnen i någon form. I anslutning till denna hölls en årlig marknad som var kalmarborgarnas privilegium, det fick de en återbekräftelse på i ett privilegiebrev 1611. Sannolikt hade denna marknad medeltida anor.

På flygbilden kan man se platsen för tre av hemmanen. Skällenäs nr 1 låg väster om Bergkvara kapell men är sedan länge försvunnet. Det bestod av två gårdar och är kännt genom historiska kartor. Skällenäs nr 2 är också försvunnet, det bestod av tre gårdar som under slutet av 1600-talet eller början av 1700-talet anslogs som lotshemman åt lotsarna i Bergkvara hamn. Platsen där hemmanet låg är belägen på en åkerkulle, centralt i bilden och har identifierats genom historiska kartor och en arkeologisk lösfyndsinventering. Detta ledde till att platsen nyligen registrerades som fornlämning (Raä 344 och 346), som tidigare har rapporterats (se HÄR och även HÄR ). Längst ner i bilden skymtar Skällenäs nr 4 som ännu ligger kvar på ursprungligt läge. Skällenäs nr 4 var frälsehemmanet och är känt sedan 1487 då Erik Trolle fick det i arv efter sin mor. Nedanför nr 4 och utanför bild ligger även Skällenäs nr 3 kvar på ursprungligt läge. Kvar finns också en vägsträckning som förbinder hemmanen 2, 4 och 3 (den streckade markeringen på bilden).

Närmast respektive gårdsläge fanns den centrala åkermarken. Åkerplättarna var ganska små och på dem fanns ofta stora mängder odlingsrösen. Utannför dessa åkrara fanns ängs- och betesmarker samt mindre åkerlyckor. Den blygsamma åkerarealen som skymtar i de historiska kartorna antyder att odlingen har varit av underordnad betydelse och att djurhållningen har varit den viktigaste näringen. Detta var gårdarnas inägor. Utanför dessa områden fanns större eller mindre utmarker som var mer eller mindre skogbevuxna. Här kunde man t ex hämta trä till ved och byggnation men även ha djur på bete.

Utöver detta är berrgkvarabygdens historia före 1600-talet sorgligt okänd. Men det finns förhållanden när man studerar Skällenäs som kan vara mycket intressanta. Tyvärr medger inte källmaterialet att denna historia kan berättas annat än som spekulationer. Och spekulationer som inte alls kan beläggas är vanskliga och bör undvikas, i all synnerhet om man gör anspråk på att vara vetenskaplig. Den historiska bergkvarabygden är i mångt och mycket ett försvunnet landskap. Men ändå tillräckligt närvarande för att man ska kunna åskådliggöra det på ett flygfotografi.

PS: Om man vill se historiska kartor från Skällenäs och andra gårdar kring Bergkvara rekomenderas varmt Lantmäteriets tjänst Histroiska kartor, se HÄR .

Hagby rundkyrka och det medeltida lokalsamhället

Det har gått några veckor utan att någonting har hänt på AHIMKAR. Detta beror på ett totalt datorhaveri. Men med ny dator installerad är det nu hög tid att ta nya friska tag!

Denna gång blir det med ett nedslag vid Hagby kyrka, söder om Kalmar. Hagby är en av landets relativt få rundkyrkor och som sådan den kanske bäst bevarade i hela landet. Det har länge forskats och debatterats om vad rundkyrkorna fyllde för funktion, såväl praktiskt som symboliskt. I det här inlägget kommer jag att fokusera på kyrkans lokala sammanhang för att närma mig en möjlig förståelse av problemet.


Hagby rundkyrka från norr med rundkoret synligt. Sakristian och strävpelarna är senare tillkomna än koret och rundhuset. (Foto: Pär Lindh).

Det har skrivits och spekulerats en hel del om Hagby kyrka också. Mycket av detta har med tiden visat sig föråldrat, felaktigt, källkritiskt orimligt och så vidare. Jag kommer inte närmare att gå in på allt detta utan försöka utgå från vad man anser sig veta idag. Enligt en ny analys av kyrkans murverk har den ursprungliga byggnaden bestått av tre våningar. Nederst kyrkorummet, där ovan en liten våning och över denna en större ovanvåning. Kyrkans halvcirkelformade absidkor har även detta haft en ovanvåning och längst upp en taklös "balkong". Mitt i kyrkan stod fyra kraftiga pelare av sandsten. I kyrkorummet bar pelarna upp ett runt ringvalv. Högst upp övergick pelarna i ett runt mittorn som har stuckit upp en bit över kyrkans yttertak.


Interiör från ovanvåningen med några av de många fösnteröppningarna. Äldre forskning har kallat dem skottgluggar, men det är en uppenbar vantolkning då det knappast är fråga om några "gluggar". (Foto: Pär Lindh).

Man trädde in i kyrkan genom en vackert utsmyckad stenportal. Mitt i rummet fanns dopfunten, inramad av de fyra stenpelarna och i öster stod altaret i det halvrunda koret. Längs väggarna fanns bänkar av sten, men i övrigt stod man upp i kyrkan på medeltiden. I norr ledde en smal trappa inne i yttermuren först upp till den mindre ovanvåningen, som kanske användes som förrådsutrymme eller dylikt. Den tredje våningen var däremot ett magnifikt rum, upplys av mer än 15 relativt stora fönsteröppningar. Det ger oss en stor, ljus sal som rimligen kan tolkas som representationsvåning/paradvåning av något slag, med en vid utsikt över Möreslätten och kalmarsund. Det har helt klart varit en byggnad som utstrålat makt och status.

När kyrkan byggdes är inte helt klarlagt. Den lilla rundkyrkan i Voxtorp, granne med Hagby, har genom dendrokronologiska prover (årsringsdateringar på trä) kunnat tidfästas till ca 1240-tal. Det har bedömts kunna vara en adekvat datering även för Hagby. Möre kan ståta med ganska många märkliga kyrkor med flera våningar. Av dem som har daterats med större säkerhet framträder just 1240-talet som en period av intensivt kyrkobyggande. Men det byggs också en hel del kring början av samma århundrade. 1200-talets förra hälft eller tiden kring dess mitt får väl anses fånga upp den tid då kyrkbygget i Hagby ägde rum.

Vad var det för ett samhälle som fanns där, då någon plötsligt beslutade att uppföra en byggnad som väl knappast någon av bygdens invånare sett maken till? Kyrkbyn Södra Hagby är inte speciellt välkänd vare sig arkeologiskt eller historiskt. Ortnamnet med efterleden -by har uppkommit under yngre järnålder, då en omfattande omorganisation av bebyggelsen ägde rum i Möre, med bybildningen och uppkomsten av storgårdar som viktiga ingredienser. Gravar från yngre järnålder är fåtaliga i Hagby socken, men det beror sannolikt mycket på den höga andelen uppodlad mark. Många gravar kan ha odlats bort genom åren. Någon bebyggelse från yngre järnålder eller medeltid har aldrig dokumenterats arkeologiskt i socknen. Men det finns några lösfynd som berättar såväl att en sådan har funnits som något om dess karaktär.


Hagby socken med fasta fornlämningar. Kyrkan belägen nedanför vägkorsningen där det står Hagby. Hagbyån utgör socknens sydgräns. Mellan ån och Södra Hagby ligger Hagbytorp.

Från Södra Hagby kommer en flätad halskedja av silver med djurhuvudformade ändar i s k urnesstil och två påhängande pärlor i filigranteknik. Kedjan kan dareras till senare delen av 1000-talet. Det praktfulla föremålet har ansetts kunna vara en motsvarighet till det mer kända "Gåtebokorset" från Öland. Från Hagby kommer också en armbygel av silver och från angränsande byn Hagbytorp finns lösfynd av vikingatida vapen och en våg och en vikt från samma tid. Smyckefynden ger en tydlig vink om att mer välbesuttna personer har levt i Hagby vid slutet av vikingatiden. Vikter och vågar brukar betraktas som indikationer på handel. Om någon sådan bedrivits i området i någon nämnvärd skala finns det inga ytterligare belägg för. Men området kring Hagbyåns mynning har av flera forskare pekats ut som en möjlig "viktig hamn och mötesplats". För att sammanfatta är det rimligt att anta att Södra Hagby redan under yngre järnålder har varit en av Möres större byar. Sannolikt har den också hyst en lokal storgård från vilken eventuella aktiviteter vid Hagbyån kontrollerades. Storgården var ett lokalt centrum och dess innehavare kunde uttrycka sin ställning genom en viss "lyxkonsumtion" av t ex dyrbara och statusbetonade smycken.


Silverkedjan (KLM inv nr 1272) som påträffats i Södra Hagby. Föremålet kan dateras till senare delen av 1000-talet och har kanske haft ett vidhängande krucifix. (Foto: Kalmar Läns Museum).

För att komma längre är det emellertid nödvändigt att använda andra källmaterial. I de skriftliga källorna från medeltiden framgår att Södra Hagby bestod av 11 hemman på 1500-talet. Tre av dessa hörde till självägande skattebönder, ett hörde till sockenkyrkan, ett hörde till prebendet Heliga tre konungar i storkyrkan i Kalmar, tre hemman ägdes av Vadstena kloster och tre hemman ägdes av olika frälsesläkter. De senmedeltida förhållandena är dock inte helt samstämmiga med de högmedeltida. De tre klosterhemmanen liksom prebendegården var alla donerade eller sålda frälsegårdar. Före 1300-talets mitt var med andra ord minst sju hemman, eller drygt halva byn, frälseägd. Vill man söka efter en huvudgård, eller en gård som kan gå tillbaka på en äldre storgårdsdomän, är det rimligen bland dessa gårdar man ska leta.



Hagby socken med jordägarförhållanden under 1500-talet.

Bland de frälseägda gårdarna framträder en som speciellt intressant. År 1370 byter frälsemannen Staffan Arvidson (tre blad) till sig en gård i Södra Hagby som kallas för brytegård ("...j Kirkio Haghaby een brytia gard...") av Bo Jonsson (Grip). Bo Jonsson hade köpt denna gård året innan bland en större mängd jord i bl a Möre av Nils Kettilsson (Vasa). Nils Kettilsson i sin tur ägde gården genom sin hustru Kristina Jonsdotter (Rickebyätten) vilken hade ärvt den av sin morbror Jon Kettilsson (Puke). Jon Kettilsson är känd första gången 1338 och var redan då knuten till Möre. Han avled någon gång mellan 1353 och 1360. Den från Östergötland härstammande släkten Puke ägde tydligen betydande egendomar i Möre och förefaller vara en av de tidigare frälsesläkter som skaffat sig jord i detta område. Det som gör just den här gården speciell är dock det faktum att den kallas brytegård. En brytegård är benämningen på en gammal huvudgård som ställts under en 'bryte', dvs en förvaltare. Ofta var brytegårdarna också i ett tidigare skede sätesgårdar (dvs bostad åt en stormannafamilj), men om det även gäller för brytegården i Hagby kan inte bevisas. Drygt 100 år senare, 1474, säljer Sven Larsson (tre blad), rimligen en senare ättling till ovannämnde Staffan Arvidsson, en gård i Södra Hagby till Vadstena kloster. Genom senare ägoföljder och historiska kartor har man kunnat visa att åtminstone en av klostrets gamla gårdar låg granne med kyrkan. Om det är just den gården som är identisk med brytegården vet vi inte, men det skulle vara ett idealiskt läge för en huvudgård.


Förenklad sammanställning över olika historiska kartor från Södra Hagby, i detta fal ett utsnitt med området kring kyrkan. Kartor från byn finns från 1600-tal till 1800-tal. Under denna tid bestod byn av 12 gårdar och hade tre gärden, dvs tresäde.

Klart är hur som helst att det har funnits en huvudgård i Södra Hagby under 1300-talet. Det är sannolikt att den går tillbaka åtminstone till tidig medeltid. Inget hindrar heller att den går tillbaka, helt eller delvis, på en storgårdsdomän med rötter i yngre järnålder. Ytterligare en ledtråd som styrker de här antagandena finns. Granne till Hagby ligger byn Hagbytorp. Av kartmaterialet framgår att Hagbytorps ägor utgörs av en smal remsa som ligger inklämd mellan Södra Hagbys ägor i norr och Hagbyån i söder. Ägofiguren tillsammans med det faktum att Hagbytorp helt avskiljer Hagby från den utpekat viktiga Hagbyån gör att man kan vara i stort sett säker på att Hagbytorp är avskiljt från Södra Hagby. Det bevisas även av ortnamnet. Efterleden -torp syftar på något som är avgärda, dvs en mindre enhet upptagen på en moderenhets ägor. Och förleden Hagby- kan inte gärna lämna några tvivel på varifrån Hagbytorp är avgärda. Förekomsten av torp var något som kännetecknade den tidiga huvudgårdsdriften, åtminstone från 1200-talet, kanske tidigare. Dessa huvudgårdar var väl samlade storjordbruk som drevs med hjälp av dagsverkestorp. Torpen togs upp på storgårdens ägor med ett litet stycke jord som torpinnehavaren fick bruka då denne inte gjorde dagsverken vid huvudgården. Hagbytorp räknades uppenbarligen enligt skriftliga källor som en egen by under 1300-talets andra hälft. Det betyder att storgårdsdriften i Hagby redan då upphört och storgårdsdomänen styckats upp på mindre, självständiga enheter. Brytegården kan i det perspektivet betraktas som den kvarvarande spillran av en storgårdsdomän i upplösning. Det scenariot är på intet vis unikt för Hagby, utan har paralleller på många andra håll.

Ingen kyrka är oberoende av sitt lokalsamhälle och inget lokalsamhälle är oberört av sin kyrka. Om vi återvänder till Hagby kyrka med ovanstående resonemang i åtanke ligger det nära till hands att på goda grunder misstänka att kyrkan har uppförts i anslutning till en lokal storgård. Det är knappast unikt, inte ens ovanligt. Men varför denna märkliga byggnad? Det Södra Hagby som träder fram i det arkeologiska materialet befolkades helt säkert av lokalt förankrade bönder och stormannafamiljer. Men när byn i sin helhet träder fram i de skriftliga källorna på 1500-talet ägdes bara tre gårdar av självägande bönder, resten var i händerna på utifrån kommande jordägare som inte själva brukade jorden. Detta är ett generellt fenomen i Möre, på 1500-talet ägde bara ca 14 % av bönderna själva sin mark. Av tillgängliga källor att döma gällde samma bild under åtminstone 1300-talet. Mellan det lokalt baserade samhälle med rötter i yngre järnålder som möter oss i det arkeologiska materialet och det hög- och senmedeltida samhället har med andra ord en genomgripande förändring ägt rum. Allt talar för att denna förändring ägde rum under 1200-talet, den tid då kyrkan uppfördes. Det var bl a då Möre på allvar införlivades med det svenska kungariket, blev gränsbygd och omland till staden Kalmar. Detta har uppenbart inneburit en stor makt- och egendomsförlust för Möres lokalbefolkning.

Min hypotes är att Hagby kyrka i likhet med flera andra Mörekyrkor kan betraktas som ett slags "krisfenomen". Enkelt uttryckt är denna hypotes utformad i analogi med tesen att där makten är svag, skenbar eller ifrågasatt råder ofta väsen och buller men där makten är stabil är det tyst och stilla. När lokalsamhället Möre mötte den nya, expansiva kungamakten och det jordägarbaserade frälse som följde med riksenandet medförde det ett starkt ifrågasättande av den lokala makten. Möres stormannafamiljer verkar inte ha förmått anpassa sig till de nya förhållanden som en ny typ av samhällsordning medförde. I stället har en situation av social stress uppstått. Monumentbyggande är ofta förknippat med sociala och maktrelaterade oklarheter och Hagby kyrka kan definitivt betraktas som ett monumentalt bygge. Med andra ord kan kyrkan ur detta perspektiv uppfattas som en lokal stormannagrupps sista kraftansträngning, en markering av en position som var i gungning.


Ännu en interiörbild från den märkliga ovanvåningen med sina många muröppningar. (Foto: Pär Lindh).

Vad den anmärkningsvärda övervåningen tjänade för syften får vi kanske aldrig veta. Däremot vet vi att den inte är ett unikt fenomen i Möre. Om vi för ett ögonblick lämnar de underbyggda hypoteserna och beger oss ut på ett spekulationernas gungfly, kan man leka med en tanke. Det må vi tillåta oss. Enligt många forskare spelade den så kallade "hallen" en viktig roll vid den yngre järnålderns storgårdar. Hallen var en slags representationslokal med många funktioner, där kunde stormannen visa upp sig i all sin prakt, men också hålla ritualiserade "kallas" där han (eller hon!) fungerade som kultledare. Men hallen var också en plats att knyta kontakter, skapa politiska allianser och trohetsförbund och utbyta gåvor. Kort och gott en plats där makt utövades. Och kanske, men bara kanske, kan man leka med tanken att "salsvåningarna" i Mörekyrkorna var ett sätt att flytta den hedniska hallen in i en ny kristen kontext men med i stort sett samma funktioner.

Men det finns ytterligare ett spår man kan följa. Vi kan kalla det "korstågsspåret". Hagby kyrka är en rundkyrka. Den runda formen anses anspela på den heliga gravens kyrka i Jerusalem som var en rund byggnad, korsfararnas främsta och heligaste mål. Att Hagby kyrkas byggherre var en hemvändande korsriddare från Det Heliga Landet är kanske för mycket sagt, om än inte omöjligt. Däremot kan den runda formen uttrycka ett sympatiserande med korstågsideologin. Dessutom fanns korståg att tillgå på betydligt närmare håll än i Det Heliga Landet.


Romantiserad skildring av de danska korstågen mot Estland 1219, då den danska flaggan, Danebrogen, påstås ha fallit ned från skyn.

Den tid då kyrkobyggandet i Möre blomstrade som bäst sammanfaller i stort sett med den tid då den nordiska korstågen gick över Östersjön i syfte att erövra land och kuva och kristna folken i Baltikum och det preusiska områdena. Korstågen i sin tur var ett uttryck för en allmän europeisk högkonjunktur och expansion under 11- och 1200-talen. I kölvattnet på korstågen följde en kortvarig "krigsekonomi" eller "krigskonjunktur". Människorna i vissa områden längs Östersjön som på ett eller annat sätt visste att profitera på korstågen kunde snabbt betydligt utöka sin rikedom. Det är möjligt att Möres kustslätt tillsammans med Öland varit involverat i denna krigskonjunktur. I Möre kunde den lokala aristokratin plöja ner sådana eventuella nyvunna rikedomar i byggandet av de kostbara och mäktiga stenkyrkorna. Men allt eftersom områdena kring Östersjön kuvades och kristnades minskade det ekonomiskt fördelaktiga läget. Stormännen som investerat sina förmögenheter i kyrkorna kom på ekonomiskt obestånd och kan på grund av detta ha tvingats ge upp sin egendom till den nya aristokrati som kom med kungamakten och riket. De byggnader som skulle markera lokalsamhällets auktoritet och makt gentemot kungen och hans män bar istället fröet till samma lokalsamhälles undergång. Utan de dyrbara investeringarna i kyrkorna skulle Möreborna kanske stått betydligt bättre rustade för sitt möte med den nya tiden. Och nog verkar det ologiskt för oss, men speglar i ett medeltida perspektiv snarare hur en ålderdomlig mentalitet mötte en mer "modern" ekonomi och samhällsordning.

Det här förslaget till hur Hagby rundkyrka kan tolkas utgår från ett lokalsamhälle. Det är utarbetat enligt tanken att platsen ofta betyder någonting. Platsen är på något vis central. Därför kan det vara en god ide att utgå från platsen och sedan utvidga sökandet därifrån. På det viset kan det märkliga kyrkbygget förankras såväl i lokalsamhället som i de stora sammanhangen. De olika perspektiven är på intet vis oförenliga, utan kompletterar istället varandra i en helhetsbild. Hagby kyrkas olika funktioner är kanske inte möjliga att helt klarlägga, men det var i alla fall inte någon försvarskyrka som det har hävdats - och fortfarande hävdas. Den var istället en produkt av en stor förändring där olika samhällssystem med olika värderingar och utgångspunkter slutgiltigt möttes och gick upp i varandra. Kyrkans byggherre måste ha varit någon på samma gång intimt knuten till de närmaste omgivningarna som någon med vida kontakter och kunskap och känsla för tidens europeiska byggnadsstil och idevärld. Någon som med visshet sett betydligt mer fjärran horisonter än Kalmarsund!

Tack till:

Torbjörn Sjögren, kyrkoantikvarie, Växjö stift, som välvilligt lät mig få ta del av vissa resultat av murverksanalysen av Hagby kyrka.

Lars Larsson, hembygdsforskare och ordförande i Södermöre Hembygdsförening, som med stor kunnighet lotsade mig igenom eftermedeltida ägoförhållanden och gårdslägen i Södra Hagby.

Många olika källmaterial står bakom detta inlägg. Jag kommer inte att redogöra för alla här, det skulle ta för mycket plats. Den som ändå vill ha reda på dessa kan höra av sig till mig. Om någon vill ha ytterligare "kött på benen" angående ovanstående resonemang, så kommer en utförligare variant av texten att publiceras i Södermöre Hembygdsförenings årsskrift 2007.