Ortnamn och samhälle - några tankar kring en fråga

Via Facebook fick jag (lite indirekt) en intressant fråga. Varför finns det så få riktigt gamla ortnamn i södra Kalmar län? Det är en bra fråga, men kanske inte helt enkel att svara på. Jag tror emellertid att en viktig del av svaret kan sammanfattas under tre rubriker: förändringen, småskaligheten och valmöjligheten.

Förändringen syftar på att man här som annorstädes kan iaktta en förändring i bebyggelsmönstret som tar sin början kring övergången mellan äldre och yngre järnålder, det vill säga ca 5-600-tal e Kr. Det finns ett kontinuitetsbrott här som är arkeologiskt belagt både på boplatser och på gravfält. Den äldre järnålderns ensamgårdar och mindre gårdsgrupper med tillhörande gravfält har övergivits och bebyggelsen har ofta dragits samman i större enheter koncentrerade till bygdernas centralområden. Denna utveckling är på intet sätt unik för sydöstra Småland. Men ett äldre skikt av ortnamn förefaller i högre grad än i andra områden ha ”försvunnit” i samband med detta. Varför kan man i nuläget mest bara spekulera kring.

Med småskaligheten menas att kustområdena i sydöstra Småland och även i Blekinge (ja i ännu högre grad i Blekinge) av topografiska skäl har bestått av relativt små och lättavgränsade bebyggelseenheter. Även ett tämligen öppet område som Möres kustslätt har förmodligen präglats av viss småskalighet genom att det är ont om bra naturliga hamnlägen vilket har gjort kusten jämförelsevis svårtillgänglig. Det är framför allt i anslutning till åmynningarna man finner centrala bebyggelseenheter. Det innebär också att dessa områden har varit lätta att kontrollera av starka lokala stormannafamiljer och samtidigt svåra att överblicka utifrån. Jag menar att detta har främjat en ”lokal särart” . Det är inte något som ska förstås i lokalpatriotiska termer utan betyder att olika företeelser – som t ex ortnamn – uppträder på ett sätt specifikt för dessa områden. Inte heller betyder det att sydöstra Småland inte var föremål för påverkan och influenser utifrån, för det har området i högsta grad varit under hela forntiden. Kanske hänger det samman med nästa punkt.

Valmöjligheten. Om vi godtar att området kontrollerades av en lokal elit och att möjligheterna till utifrån kommande direktpåverkan / kontroll har varit jämförelsevis begränsade kan man kanske också anta att lokalsamhället har haft möjligheten att välja. Välja vad man vill integrera i det redan befintliga samhället och hur det ska ske. Att själva ha (en viss) kontroll över förändringsförloppen. Att vissa ortnamnstyper inte alls eller sparsamt uppträder i sydöstsmåland medan andra gör det kan alltså delvis vara ett resultat av medvetna val.

Hur som helst tror jag att dessa faktorer i samverkan utgör en vikt del av förklaringen till varför det inte finns så många äldre ortnamn i södra Kalmar län. Men det finns säkert fler faktorer som också har spelat in. Man kan göra en hastig jämförelse med närbelägna Öland. Öland har alltid varit mer centralt i regionen än fastlandskusten, mer lättillgängligt, mer ”öppet”. Här finns också betydligt fler äldre ortnamn, betydligt fler av de ”klassiska” ortnamnsformerna (t ex ortnamn med ändelser på –stad, -rum, -inge) och betydligt fler så kallade sakrala ortnamn (namn knutna till kult och religion). Av någon anledning uppvisar ön alltså en mer ”normal” uppsättning av förhistoriska ortnamn. Trots att det skulle behövas mer forskning, i synnerhet på fastlandssidan, kan kanske ovanstående resonemang ändå ge en liten hint om varför det ser ut som det gör.

Tack till Lars Lndqvist för inspirationen till detta inlägg.

Björn Järnsida i Järnsida eller om saga och verklighet

När jag idag tittade in på Martin Rundkvists blogg Aardvarchaeology noterade jag ett inlägg som avhandlade en fråga om huruvida de gamla sagokungarna Ragnar Lodbrok och hans son Björn Järnsida har existerat i verkligheten eller inte. Detta roade mig lite extra då jag i april ska hålla ett föredrag om den lilla byn med namnet Järnsida i sydligaste Möre. Naturligtvis har ortnamnet i den lokala traditionen under lång tid förknippats med sagokungen med detta namn.

Redan lantmätaren P. E. Strömmerstdt skriver på 1850-talet i sin sockenbeskrivning "om hemmanet Järnsida bär sitt namn efter den ryktbare härnadsfararen Björn Järnsida är ovisst; men troligt kan vara att han vid något av sina strövtåg till sjöss åt de stora orterna, här i grannskapet haft sina skepp förlagda och någon tid uppehållit sig vid denna gård. På samma sätt skulle gården Ragnaboda [nu Ragnabo] kunna anses för ett minne efter Ragnar Lodbrok".
På den tid då Strömmerstedt utarbetade sin sockenbeskrivning var den moderna källkritiken ännu inte "uppfunnen" och historieskrivningen var mycket annorlunda. Alla uppgifter man kunde finna i gamla dokument, om de så var primärkällor, senare uppteckningar eller sagor, kunde passera som sanning. När källkritiken på allvar började tillämpas inom vetenskaperna gick denna hårt åt de gamla sagornas kungar och händelser och vad man tidigare trott var sanning. Den typ av historia som ligger före den tid då skriftliga dokumnet började användas i ett givet område kallas "protohistoria". Som Martin Rundkvist skriver är "protohistorisk information inte i egentlig mening faktisk kunskap. Inte för att vi vet att den är felaktig utan för att vi inte kan belägga den". Det vill säga, det finns inget källmaterial som bevisar att denna hsitoria verkligen har ägt rum.

När det gäller Ragnar Lodbrok så vet vi att det på 800-talet verkligen fanns en "vikingahövding" med namnet Ragnar, men man vet nästan inget om honom. Denne Ragnar broderades senare i sagaliteraturen ut till Ragnar Lodbrok, men den faktiske Ragnar och Ragnar Lodbrok har allstså knappt mer än namnet gemensamt. Att Ragnar Lodbrok inte hade någon anknytning till Ragnabo kan man vara helt säker på, ortnamnets förled har nämlgen inget med ett personnamn att göra. Äldre stavningar av Ragnabo visar i stället ett ortnamnet innehåller ett äldre ord "ramn" som betyder våtmark och Ragnabo utläses då som "bodarna vid våtmarken". I fallet Björn Järnsida har vi inte ens någon faktisk Björn att falla tillbaka på. Frågan om det kan ha funnits någon verklighetens Björn Järnsida är således omöjligt att svara på. Och vad ortnamnet Järnsida anbelangar så måste det anses ytterst osannolikt att detta har något med sagogestalten med detta tillnamn att skaffa. Det är för visso så att orten Järnsida kan ha existerat under vikingatid, det finns i vart fall gravfält inom den historiska gården / byns ägor som kan dateras till yngre järnålder (vikingatiden, ca 800-1050 e Kr var en del av den yngre järnåldern). Men ortnamnet har säkerligen en helt annan betydelse.

Precis som den kände historikern Dick Harrison nyligen konstarade vill även jag framhålla att jag inte tillbakavisar traditioner av typen Björn Järnsida i Järnsida av illvilja. Tvärtom hade jag tyckt att det hade varit mycket roligare att kunna leda i bevis att en vikingatida ledeargestalt verkligen hade residerat i Järnsida. Att kunna plocka fram en runsten ur rockärmen eller gräva upp hövdingahallen på lämplig åker hade smällt betydligt högre än att att tort konstatera att traditionen inte har något fog för sig. Jag vet att det finns en och annan i bygden som gärna Vill Tro och nog är beredd att inte ta allt för allvarligt på sakargument. Men så kan inte jag göra. Inte heller kan jag följa Strömmersterdts exempel och anta att traditionen kan ha fog för sig för att motsatsen inte kan bevisas. Ur ett modernt vetenskapligt perspektiv hade det helt enkelt varit oärligt.

Birka och Uppsala i Kalmar, ännu en gång

I dag är det som bekant Sveriges nationaldag. Denna tilldragelse kan man ju välja att fira på många sätt, eller inte alls. Kanske man skulle klippa gräset? Det är förvisso en internationell företeelse men känns ändå på något sätt väldigt "villakvarters-svenskt". Här på Ahimkar firar vi nationaldagen med Birka och hednatemplet i Uppsala, det får väl ändå sägas vara i högsta grad fornsvenska företeeleser och passande en dag som denna. Dock med det synnerligen viktiga förbehållet att något Sverige i dagens mening inte existerade på denna tid, för över 1000 år sedan. Några falska nationalmyter tänker jag inte underblåsa.

Nej, istället är det, som några kanske redan gissat, ännu ett inlägg i den tydligen ganska populära "Enström-debatten". I vilket fall har inget ämne här på Ahimkar väckt så mycket känslor och kommentarer som just detta. Om någon har missat vad det är fråga om så är Stig Enström en Kalmar-baserad privatforskare som för ett halvår sedan gav ut en bok med budskapet att Kalmar var vikingatidens främsta centrum och identiskt med det "rätta" Birka, det vill säga den handelsstad i Sueonernas land som Ansgar besökte. Enströms bok är en estetiskt sett tilltalande skapelse och Enström själv är säkert mycket kunnig på vissa områden. Men i de budskap han förmedlar tyvärr ganska rejält ute och cyklar.


Ungefär i detta område låg den historiska byn Berga (foto förf).

Enström finner sitt Birka i Kalmars stadsdel Berga, en gång en medeltida by i Kalmars omland. Av gravfält att döma med stor sannolikhet också en etablering från yngre järnålder. Jag har tidigare påvisat att i det arkeologiska materialet har Enströms teorier inte mycket att hämta, se HÄR . Ett annat källmaterial som Enström brukar hämningslöst är ortnamnen. De spelar en viktig roll för att "bevisa" att Berga en gång var Birka. Enström skriver:

"Mot att Berga från början skulle ha haft namnet Birka finns inga språkliga hinder... Biergum, som Kalmars Berga skrevs 1299, är latin och Bierka hette det kanske på kalmaritiska. Detta i-liknande uttal har sedana övergått till e. Enligt proffesorn i lågtysk filologi Agathe Lasch övergår i till e framför r i lågtyskan. Professor Hjalmar Lindroth skriver 1926 angående öländskan: "Övergången från i till e i sådana ord är dock icke genomförd i så stor utsträckning som i Kalmartrakten." På liknande sätt förhåller det sig med g:et i Berga. Som exempel kan vi ta ordet Sverige som enligt Svenskt ortnamnslexikon, vid 1200-talets slut skrevs Sweriki, vilket under medletiden förändrades till Sverighe, med en övergång k - gh (frikativt g). Detta har förklarats dels som inhemsk ljudutveckling, dels som inflytande från danskan. Jämför också vårt kaka med skånskans kaga. Etymologin skulle då vara Birka - Berka - Berga - Bäja (som det uttalas idg)."

Dessbättre finns det ju nu för tiden något som heter mail. Jag har på denna väg utan nämnvärd karftansträngning kunnat ställa frågan till ett ansenligt antal av landets främsta ortnamns- och språkforskare/-experter om huruvida det ligger något i detta Enströms resonemang. Svaret har varit ett enstämmigt och rungande NEJ.

Att Berga en gång skulle hetat Birka saknar inte bara grund, det är språkligt fullständigt omöjligt. Det är ställt utom allt tvivel att Berga innehåller vårt nuvarande ord 'berg'. Men några stora berg som vi förknippar med ordet behöver det inte vara fråga om. Det kan snarare röra sig om lägre höjder, kullar eller berg i dagen.

Berg förekommer i fornsvenskan oftast som biaergh (eller baerg). Det går tillbaka på det urnordiska *bergha- vilket genom så kallad brytning av det korta e-ljudet på grund av ställningen framför det senare försvunna a-ljudet i den efterföljande stavelsen övergick till *biargh. Genom så kallat i-omljud övergick sedan a till ae. Denna form dog ut i svenskan men finns ännu kvar i danskans stavning 'biaerg'. Övergången kort i till e i vissa svenska dialekter är vidare av sent datum och saknar därför relevans i sammanhanget (för att inte tala om lågtyskan som inte har ett dugg med saken att göra). I ordet berg är också det frikativa gh-ljudet ursprungligt och inte resultatet av någon övergång från k ('Sverige' är ett undantagsfall och inte lämpligt som jämförelse). Dessutom har övergången från k till g aldrig någonsin på nordiskt språkområde skett i ställningar direkt efter r.

Det äldsta belägget för ortnamnet, Biergum, som förekommer i ett dokument från 1299 är inte alls latin. Biergum är en regelrätt, helt normal fornsvensk form i dativ pluralis. Ändelsen -um är alltså inte en latinisering utan en dativ plural-ändelse. Att Berga skulle hetat Bierka på kalmaritiska är därmed också helt felaktigt och inget annat än en grundlös gissning från Enströms sida. Ordet Biergum, liksom vårat Berga (med ändelsen -a) är för övrigt alltså plural.

Det har också påpekats för mig att det finns ca 200 Berga i Sverige. Alla dessa kan knappast ha varit Birka och inget i språkligt hänseende gör Kalmars Berga mer speciellt än de andra Berga-orterna. En ortnamnsforskare beskrev Enströms spekulationer med orden "som fan läser bibeln". Tämligen komiskt med tanke på att Enström avfärdar etablerad forskning i ett kapitel med just den titeln...

Så var det då det här med hednatemplet i Uppsala. Enström hävdar att orten Uppsala och templet Ubsola har förväxlats av Adam av Bremen. Ubsola låg i själva verket på en stenig höjd norr om stadsdelen Lindsdal. Detta styrker Enström genom att det på en historisk karta finns en bäck som flyter i omedelbar närhet med namnet Tempelbäcken. (Denna bäck flyter också i närheten av Förlösa kyrka och har måhända namn därav, något som Enström dock avfärdar). Templet skulle enligt Enström ha varit en kallmurad stenbyggnad. De stora mängderna sten på den aktuella höjden skulle följdaktligen vara ruinerna av ett tempel, nämligen Ubsola. Några bilder på hur det ser ut på höjden har Enström inte med i sin annars rikligt illustrerade bok, där var för mycket träd. Efter viss möda lyckades det mig dock för några veckor sedan att lokalisera platsen. Det är en relativt stor höjd som förvisso är mycket stenbemängd. Jag kan nu stolt presentera några bilder på 'templum (...) ubsola', eller är det månne på helt naturlig väg ditkomna stenar? Till en lämplig person (förslagsvis en geolog) yttrat sig, vad tror du?

Ett stort tack till:

Staffan Fridell, professor. Institutionen för nordiska språk, Uppsala Universitet.

Ulla Swedell, fil lic, Institutet för språk och folkminnen, namnavdelningen, Uppsala

Lennart Elmervik, Professor emeritus, Institutionen för nordiska språk, Uppsala Universitet

Ola Svensson, forskningarkivarie, Dialekt och ortnamnsarkivet, Lund

Jan Paul Strid, fil dr

Mats Wahlberg, docent, förste forskningsarkivarie, instituet för språk och folkminnen, namnavdelningen, Uppsala

Staffan Nyström, Riksantikvarieämbetet, Professor i nordiska språk med inriktning mot namnforskning, Uppsala Universitet

Göran Hallberg, docent, fil dr, f d arkivchef Dialekt och ortnamnsarkivet, Lund

Jan Agertz, ortnamnsexpert, Jönköpings läns museum