Thursday, June 17, 2010

Möres runstenar - avsnitt 5


Förra sommaren påbörjade jag vad som skulle ha blivit en sommarföljetång för 2009 om Möres runstenar. De fyra första av de fem kända runstenarna lyckades jag också klämma in här, här, här och här, men den femte blev bortglömd. Så nu, ett år senare kan det verkligen vara dags att lyfta fram runstenen i Arby.

Arby ligger invid Hagbyån några kilometer in från kusten i Södermöre. Större delen av socknen är skogsbygd men den centrala östra delen där de äldsta och största byarna ligger kan sägas höra till den öppna jordbruksbygden på kustslätten. Runstenen i Arby (Sm 163) finns i dag placerad inne i Arby kyrka. På 1700-talet fanns runstenen på kyrkogården, där Peter Frigelius ritade av både den och kyrkan 1747. Sedan var runstenen ”försvunnen” i ungefär 230 år innan den återfanns nedgrävd på kyrkogården på 1970-talet. Stenen har ursprungligen varit minst 2 meter hög och 1 meter bred, men har senare blivit stympad, troligen för att fogas in i kyrkobyggnaden. Ristningen som består av en delvis bevarad runslinga och ett stort kors är utförd på öländsk kalksten av en skicklig runristare. Professor Henrik Williams har kallat stenen för ”Möres ståtligaste runminnesmärke”. Den bevarade delen av inskriptionen lyder ”… lät resa vården efter Bove…”.

Som nämnts i tidigare inlägg har det utvecklats en så kallad typologi baserade på stilen hos rundjuret som kan användas som relativ dateringsmetod (Gräslunds typologi). På Arby-stenen är tyvärr inte rundjurets huvud bevarat så någon närmare datering är svår att ge. 1000-talet är det i alla fall och gissningsvis årtiondena kring seklets mitt eller senare del. Det stora korset är av en lite mer avancerad typ. Här märks t ex den avsmalnande nedre korsarmen. Ett förslag är att detta avbildar ett processionskors, dvs ett kors av trä eller metall som suttit fäst på en stång som burits längst fram i olika religiösa processioner. Korset som symbol tyder på att runstenens beställare har varit kristen. Kalkstenen kommer som nämnts från Öland och kanske fanns även runristaren där.

Som jag har varit inne på i flera fall med de tidigare publicerade runstenarna har det funnits mer eller mindre tydliga indikationer på att stenarna speglar sin tids lokala ledare, knutna till storgården. Även i Arby-stenens kontext finns dessa indikationer. Den eller de personer, vars namn tyvärr gått förlorade, som reste stenen över Bove gjorde det sannolikt i egenskap av rättmätiga arvingar till en i bygden betydelsefull egendom. Arby kyrka ligger strategiskt belägen invid en gammal övergång övre ån, enligt en uppgift före ordentliga broars tid kallat ”Arby vad”. Det är en lockande tanke att runstenen ursprungligen har stått någonstans här, exponerad mot den viktiga övergången, så att alla som passerade skulle se den och kunna ta del av dess budskap.

Den medeltida byn Arby var inte så märkvärdig, den bestod av fyra hemman (2 skattehemman och 2 sämjehemman). Ursprungligen verkar byn ha legat längre nerströms invid ån. På en karta från 1694 fanns ett åkergärde en knapp kilometer från kyrkan med namnet ”bytom(p)terne”. Ortnamnet Arby betyder också ”byn vid ån”. Byn Arby har alltså ingen direkt koppling till kyrkplatsen. Det har däremot prästgården som ligger invid kyrkan (sedan 1800-talet en egen ”by” under namnet Arbylund). Att prästgården ursprungligen varit en del av Arby är säkert, den hade nämligen del i byns gärden. Vid flera av de tidigare presenterade runstensplatserna (t ex Ryssby och Ljungby) har runstenarna verkat markera platser för storgårdar som senare upplåtits till prästgårdar. Invid dessa storgårdar byggdes också kyrkan. Mönstret är på intet sätt unikt för Möre utan har paralleller på andra håll. Mycket tyder på att vi ser samma sak i Arby. Platsen är som sagt väl vald invid ån och övergången. Här reste Boves ättlingar runstenen och här byggdes senare kyrkan, antagligen på stormannafamiljens initiativ.


De centrala delarna av Arby socken.

Arby kyrka började byggas tidigast under sent 1100-tal enligt dendrokronologiska dateringar. Då uppfördes ett kor med så kallad inbyggd absid och långhus. Senare, kanske så sent som under 1200-talets andra hälft försågs kyrkan med ett mäktigt, brett västtorn, varav bara den nedersta delen finns kvar idag. Också detta kan ses som en markering av världsligt herravälde. Stenkyrkan kan dessutom ha föregåtts av en träkyrka. Ett antal stolphål som påträffades vid en undersökning tolkades som spår av en sådan, men det har även framförts andra tolkningar.


Arby kyrka avbildad av Frigelius 1747 (Bild: Riksantikvarieämbetet Kulturmiljöbild )

Så får du någon gång chansen att besöka Arby kyrka, gå då in i det lilla rummet väster om själva kyrkorummet. Då står du i det som var det en gång så mäktiga tornets bottenvåning. Så mycket känsla av medeltid finns inte längre i detta rum, men gläntar du på en av dörrarna i träpanelen så ska du finna en smal, brant trappa som en gång ledde upp i tornet och då infinner sig nog känslan av medeltid. Tittar du i stället bakom hörnet till vänster så hittar du runstenen uppsatt på väggen. Tänk då på hur mycket historia monumentet gömmer på, i alla korthet här ovan återgiven. Och när du lämnar kyrkan och kliver ut på parkeringen och blickar ner mot prästgården, tänk då på att det kanske var där som Boves storgård låg och speglade sig i åns blanka vatten. Kanske satt Bove själv där inne i sin hall och höjde bägaren med mjöd. För den nya guden. Och för familjens välgång. En gång för tusen år sedan.

Tuesday, June 01, 2010

En ganska bra helg

Jag bor i Nässjö på Småländska höglandet. I de flesta hänseenden en inte speciellt spännande plats alls. Men sistlidna söndag gav ändå prov på att det kan hända grejer här med som åtminstone kan roa en arkeolog eller arkeologiintresserad.

Söndagen började med att jag skulle gräva upp en gammal stubbe i ett trädgårdsland nedanför trappan. Jättekul... med en suck grep jag spaden och skred till verket. Men, just så som reklamen för trisslotter säger: plötslig så händer det. jag försöker gräva upp en extra tjurig gammal rot och får med mig kolsvart jord. Nu är det minsan inte lika tråkigt längre, bort med mer matjord, en blaffa svartfärgad jord, i ytan flera bitar järnslagg (restprodukt vid framställning av järn), en liten bit bränd lera, några eldsprängda stenar... Vad kan detta vara? Ja det vet jag inte riktigt, men all slaggen tyder på att det har något med järnhantering att göra. Nu ska det (förhoppningsvis) dyka upp en arkeolog från länsmuseet i Jönköping och titta på fyndet och sedan åker jorden tillbaka ner i hålet och begraver det hela på nytt.


Nåja, kanske måste man vara tämligen nördig för att tycka att det här är jätteskoj. Min granne kommer in och tittar ner i gropen med stubben. Titta! Här har det bott någon för länge sedan, säger jag entusisastiskt. Öh... jaha, kul, säger han, himlar med ögonen och går hem till sin gräsklippare igen.

För att fira detta så blev det picknick på Fagertofta gravfält strax utanför stan på eftermiddagen. Gravfältet är är mycket vackert beläget och består av bl a en stor treudd, flera dommarringar, ett större röse och ett antal så kallade järnådersdösar. Några säkra dateringar finns inte, men man tror att gravfältet hör till perioden ca 400-800 e Kr. Kan man hitta ett bättre sätt att spendera vilodagen på?