Håkan Löfgren eller om släktforskningens glädje och oglädje

Sedan jag för några år sedan började släktforska har detta tagit upp en stor del av vardagen. Jakten bakåt och framåt genom den egna släkthistorien har blivit närmast beroendeframkallande. Allt varvat med att jag då och då på önskemål sammanställt släktträd åt vänner och bekanta. Trots att släktforskning blivit ganska stort under senare år, med hjälp av media, TV och radio, så finns det väl fortfarande en viss nördstämpel kvar. Och föreställningen att släktforskning är en sysselsättning för pensionärer hjälper inte upp saken. Detta till trots har jag noterat att de flesta, ja till och med människor som i allmänhet är ointresserade av händelser äldre än förra veckan, inte riktigt kan motstå att låta sig tjusas en smula när det väl kommer till
kritan. När det är den egna historien man börjar titta på. När far- och morföräldrar och deras föräldrar plötsligt står där mitt framför näsan nedpräntade i kyrkböckerna. Då är det personligt, nära. Plötsligt lite spännande.

Vad det är som lockar med släktforskning är kanske inte så lätt att förmedla. Man måste nästan pröva själv. Men jag ska ändå försöka illustrera släktforskandets dilemman och glädjeämnen med ett exempel ur det egna ”arkivet”.

Min mormors släkt har alltid varit lite av en vit fläck för mig. Kanske beror det på att min mamma gick bort ganska tidigt och mormor var inte så värst meddelsam när det gällde sådana ting. Mitt intresse på den tiden var väl heller inte så stort, men visst försökte jag pumpa mormor på information. Några små korn fick jag också fatt på då och då, om föräldrarna Johan och Hedvig Magnusson, med de konstiga mellannamnen. Kvirinius och Teolinda. Om Johan som varit glssträckare på det kortlivade glasbruket i Torsås. ”Troligen den bäste i landet i sitt yrke” hade disponenten skrivit i avskedsbetyget när glasbruket bommade igen för gott. Mormor var stolt över sin far. Det var de där ljusa sidorna hon helst pratade om. Far- och morföräldrar verkade hon inte veta mycket om. Men jag fick i alla fall reda på att mormors mormor hette Carolina Löfgren. Redan i tonåren var jag lite nyfiken på det där Löfgren, som verkade vara det mest intressanta namn man kunde spåra i släkten. Det kom dock att dröja många år innan jag tog det där klivet, fick den berömda tummen ur och gjorde slag i saken. Det var 2009 jag tog mina första stapplande steg in i släktforskningens underbara värld. Då var nästan alla äldre släktingar borta. Typiskt. Så lyd ett gott råd. Ta vara på dina släktingar medan de lever! Och är du intresserad, passa på att fråga!

Den äldre damen på bilden lär ska vara Carolina Löfgren. Den yngre är okänd för mig.

Släktled kommer och går, folkbokföringen består. Det började i kyrkans regi på 1600-talet och kom så att förbli långt in på 1900-talet, då skatteverket tog över. Och i kyrkböckerna, som finns på nätet, började sökandet. För ett par år sedan började jag så nysta i de där Löfgren. Att ta sig ner till 1700-talet brukar gå snabbt, allt från ett par timmar till ett par dagars arbete. Ett par års arbete är mer ovanligt. Lite till och från för visso, men ändå. Det började smärtfritt. Via mormor och mormors mor kunde jag enkelt ta mig till Carolina Löfgren. Hon hade gift sig med Israel Gustafsson och fött nio barn, varav en dotter dog i späd ålder. De levde ett fattigt liv i Kristvalla socken (i Kalmar län) men hankade sig ändå fram som man fick göra på den tiden. Carolina själv blev över 90 år. Född visade hon sig vara den 3 januari 1849 i Ryssbylund norr om Kalmar, dotter till smeden Karl Fredrik Löfgren och hans hustru Maria Eliasdotter. Karl Fredrik slutade sitt liv som inhyses hos dottern och hennes familj i Östra Sjöboda i Kristvalla socken. Husförhörslängden låter meddela att han var född i Kalmar 1808. Jaha, en smed född i Kalmar, det bröt av något mot den sedvanliga skaran av bönder, arbetare och torpare på landsbygden, som släkten annars mest består av. Inget ont om det, men omväxling förnöjer. Med förtjusning kastar jag mig över Kalmar stads kyrkböcker! In och leta i födelselängden. Jodå där! 19 januari 1808 i Kalmar stadsförsamling, arbetskarlen Håkan Löfgrens son Carl Fredric. Där var det slut på det roliga. Var i Kalmar? Vad hette modern? Husförhörslängden som täcker åren 1805-1818 består av fem volymer, var och en på flera hundra kluddiga sidor.

Bara att bita i det sura äpplet. Eftersom Håkan var arbetskarl kanske han inte bodde mitt i stan? Genom en lycklig ingivelse började jag med den längd som täcker befolkningen på malmerna och stadens utkanter. På så vis behövde jag bara bläddra mig igenom en sådär 100 sidor. Plötslig fanns han där. Men informationen var lika knapphändig som i födelselängden. Håkan Löfgren född 1777, med ej namngiven hustru och fem barn. Överstrukna, således utflyttade. Ingen information om var de kom ifrån eller var de tog vägen. Sänder några inte allt för smickrande tankar till det tidiga 1800-talets slöa kalmarpräster.

Vad göra? Som jag ser det finns det två övergripande möjligheter eller metoder inom släktforskningen. Den ena handlar om idogt arbete, tålamod och list. Allt som oftast går det inte att bara stövla in genom stora porten rätt in i salongen, slå sig ner i en soffa och lägga benen i kors. I stället måste man leta upp bakdörren, söka sig fram genom vindlande korridorer, glänta på olika dörrar innan man till sist hamnar rätt och utmattad kan snubbla in i samma salong. Den andra möjligheten är att nätverka. Det finns gott om släktforskare där ute. Många av oss gillar att hänga på diverse diskussionsforum och hjälper gärna en medforskare i nöd. I det här läget valde jag det senare alternativet och skickade ute en fråga. Samtidigt som jag fortsatte med det idoga arbetet. Kombinationen av detektivarbete och tips från forskarkollegor tog mig till slut vidare. Genom husförhörslängder, födelse- vigsel- och dödböcker samt flyttlängder blev det nu möjligt att kartlägga Håkan Löfgrens liv, åtminstone från åren omkring 1800. Han dyker upp i Kalmar 1803 som dräng eller arbetskarl på Falkenberg och är sedan skriven i Kalmar återstoden av sitt liv. I de första notiserna som Håkan Pettersson eller Persson, men snart som Håkan Löfgren. Hustrun visar sig heta Stina Håkansdotter, född i Ryssby socken 14/12 1774. De får sju barn tillsammans. Håkans sysselsättning varierar genom åren. Från dräng och arbetskarl till vedgårdskarl och en tid mjölnare. De sista åren är han arbetare på de stora godsen Björnö och Stävlö norr om Kalmar. Där blir han sjuk och går ur tiden den 19 september 1830.

Håkan Löfgrens familj så som den tedde sig i husförhörslängden för Kalmar slottsförsamling omkring 1818.

Eftersom Håkans hustru kom från Ryssby socken fanns det anledning att misstänka att han kunde vara gift där. Det visade sig mycket riktigt stämma. Bröllopet har ägt rum i november 1802, mellan drängen Håkan Petersson i Hultsby och pigan Kristin Håkansdotter. Några månader senare har de flyttat till Kalmar och kort därefter föds deras första barn. En son som döps till Peter Magnus. Men vad kan man veta om Håkans liv före giftet i Ryssby? Husförhörslängden nämner för visso en dräng Håkan Pettersson i Hultsby, men utan närmare uppgifter. Han var inte född där, för i Ryssby föds inte en enda Håkan på hela 1770-talet. De angivna födelseåren varierar i senare källor mellan 1774 – 1777. I en flyttlängd påstås att Håkan var född 1775 i Linköpings stift. Knappast den exakthet som en släktforskare drömmer om. Men trots det, uppgiften talar om att Håkan inte kom från Kalmartrakten, som då hörde till Kalmar stift. Norra Småland eller Östergötland låg närmast till hand, men att söka igenom varenda socken i detta område skulle inte vara en rimlig uppgift. Fast igen således.

Nu skulle det dröja nästan ett år innan genombrottet kom. En dag förde slumpen mig i kontakt med en annan släktforskare, som också härstammade från Håkan Löfgren. Och han hade uppgiften att Håkan var född 1774, son till en Peter Löfgren och Catharina Magnusdotter. Tyvärr viste han inte mycket, uppgifterna kom från en tredje part som skulle ha funnit Håkan som inflyttad till Ryssby från Norra Sandsjö socken i Jönköpings län. Där skulle han finnas i något torp som hette Näset under Prinsnäs. Det måste ju gå att kolla? Jodå det finns en husförhörslängd för Norra Sandsjö, med lite oklar datering, men den ska täcka perioden från ca 1777 till något år in på 1800-talet. Glädjen var stor när det visade sig stämma! I Näset under Prinsnäs finns fiskaren Peter Löfgren med hustru Catharina Magnusdotter samt tre söner, Petter född 1771, Håkan född 1774 och Magnus född 1779. Men det står inte var de var födda. Inte i Norra Sandsjö visade det sig snart. De måste vara inflyttade då, efter 1779 eftersom sonen Magnus inte var född i socknen. I husförhörslängden är de överstrukna. Utflyttade således. Ingen uppgift om vart. Inga flyttlängder finns vid denna tid. Sista fyndet blir att drängen Håkan Löfgren finns i Grimstorp, men inga uppgifter om honom. Glädjen blev snabbt en oglädje.

Så här såg det ut i husförhörslängden i Norra Sandsjö

Här verkade historien nått vägs ände. Det var som förgjort. En sista åtgärd blir att kontrollera när Håkan kom till Ryssby. Inga Löfgren verkade ha flyttat in i Ryssby socken före 1802, då Håkan bevisligen fanns där. Men 1798 dyker en Håkan Pettersson upp, född 1775 och inflyttad från Sandsjö. Det kan knappast vara någon annan. Där var han, min Håkan, men hur kan det hjälpa mig? Jag antecknade uppgifterna och skulle stänga längden när jag ser ett ord under årtalet 1775. Det kunde i och för sig gälla personen under Håkan, men det verkade ändå inte så. Vad stod det då? Nästan hopplöst att läsa. Jag bollar frågan vidare till släktforskargruppen på Facebook. Tipsen strömmar snart in: Målby? Mälby? Mjölby? Det ser mest ut som Mälby. Jag får tips på orter som kan vara aktuella men inget stämmer. Mjölby då? Det ligger ju i alla fall i Linköpings stift. Nej inte där heller. Och något rimligt Målby verkar inte finnas. Ska detta sista spår också försvinna ut i ett intet? Som en solkatt gäckar han mig, denne Håkan. Mälby, Melby, Mellby. Det lämnar mig ingen ro. Men vänta nu! Ett Mellby finns ju faktiskt inte så långt från Norra Sandsjö, bortåt trakterna söder om Eksjö. Det är faktiskt dessutom i Linköpings stift. Hoppet är inte stort när jag tar mig ann födelselängden för detta Mellby och börjar med året 1774, den tidigaste uppgiften jag har på när Håkan skulle vara född. Plötsligt är han bara där. Det tar några sekunder att fatta att det kan vara rätt. Jag läser den gamla skrivstilen flera gånger för att alla uppgifter ska sjunka in och bekräftas mot andra uppgifter i min hjärna. ”Den 17 (september) föddes ryttarens Peter Löfgrens och h. Catharina Månsdotters son i Ustorp torp och döptes d: 18 och kallades Håkan”. Nästan två års forskarmödor har nått sin upplösning. Sådana här ögonblick är släktforskandets glädje. Jag vet, det är hopplöst att försöka förmedla detta till någon annan som inte varit i samma situation. Det verkar antagligen helmossigt och heltossigt. Men den natten gick jag ändå till sängs, lycklig som en tornado på en campingplats (för att citera en av ungarnas tecknade filmer).

Till slut, i födelselängden i Mellby församling, 17 september 1774, fanns Håkan!

Men så är det ju så med släktforskning att det aldrig riktigt tar slut. Ett slut är ofta bara början på något annat. Och en inbiten släktforskare finner alltid nya trådar att nysta på. Nu hade jag min Håkan till slut. Men hans föräldrar då? I Mellbys äldsta husförhörslängd finns familjen inskriven under Ustorp ryttartorp. Där föds fyra barn mellan åren 1765-1774. Peter Löfgren och Catharina Magnusdotter var gifta i Mellby i oktober 1764. De befann sig redan då i Ustorp, vilket kan tyda på att åtminstone en av dem kom därifrån. Åldersuppgifterna i husförhörslängden antyder att de skulle varit födda under förra delen av 1740-talet, men det verkar inte finnas någon bland Mellbys födda från denna tid som stämmer. Eftersom Peter Löfgren var ryttare så borde han finnas i generalmönsterrullorna. Det gör han också. Under Ustorp rusthåll nummer 68, Vetlanda kompani, Smålands Kavalleriregemente dyker han upp. Antagen 1767. Den militära karriären blev ganska kort. 1775 har han begärt och fått avsked och blivit ersatt av en annan soldat. Han bör då också ha lämnat ryttartorpet vid samma tid, men det går inte att se var familjen tagit vägen. Det yngsta barnet i familjen var Magnus, född 1779. Han är inte född i Mellby och inte heller i Norra Sandsjö. Familjens öden mellan 1775-1779 låter sig inte belysas. Var Peter och Catharina haft för sig före sitt giftermål, när de föddes och var eller hur de ändade sina liv förblir tillsvidare också ett mysterium. Den historia som präglats av en ständig pendling mellan tvärstopp och genombrott tycks här ha nått sitt slut. Men samtidigt, om denna berättelse har något att förmedla så är det väl att man aldrig ska ge upp. När man minst anar det finns plötsligt lösningen där. Ett litet ord, en liten vink som gör det omöjliga möjligt. Svaren bör finnas någonstans där ute, bland alla mödosamt plitade sidor i de tusentals kyrkböcker som lämnats kvar och blivit ett ovärderligt kulturarv, inte bara för släktforskare. Spännande? Tja, det är väl upp till var och en att bedöma.

Helge, Bockekulla och det mångbottnade landskapet

När jag söker i minnet inser jag att det finns många anledningar till att mitt stora intresse i livet blev arkeologi. Men en av de viktigare anledningarna var min farbror, Helge. Det var nog något av de sista åren på 1980-talet och framåt som det började. Arkeologin började dyka upp även i Kalmarområdet. Den välkända Tingby-boplatsen undersöktes, man hittade tidiga stenålderslämningar vid Torsås och Söderåkra. På riksplanet kablades Birka-grävningarna ut via TV. Det var väl någon gång i den vevan som Helge berättade att han hade hittat stenyxor på en åker hemma på gården i Bockekulla. Och det dröjde inte så länge förrän jag, som då redan hade ett uppväckt arkeologiintresse var ute på åkern och spanade. Det var min allra första inventering och jag kom stolt hem med en 4-5 flintabitar.

Sedan den gången har det blivit ganska många vändor i landskapet i Bockekulla, tillsammans med Helge. Med jämna mellanrum ringde han också när han själv hittat något spännande som han ville att jag skulle titta på. Speciellt efter det att jag börjat utbilda mig till arkeolog. Det var än ett stenröse här, än en slaggklump där. Någon flintabit, andra märkliga stenar, en konstig naturformation… Bockekulla var Helges stora stolthet men hans bild av dess historia var kanske inte precis vetenskaplig. Eller snarare var den på grund av denna stolthet en aning överdriven. ”Lilla Birka” kallade han gården, halvt på skämt och halvt på allvar. Men han var intresserad och med tiden allt mer uppmärksam och mån om att bevara spåren av det som har varit. Och det är vackert så.

Vad det i verkligheten finns spår av är en boplats på en åker kallad Backarna. Det var här Helge hade hittat stenyxor och det var där jag senare hittade flinta. Yxor och flinta tyder på att där legat en liten gård under slutet av stenåldern – övergången mot äldre bronsålder. För omkring 4000 år sedan. I åkern fanns också järnslagg och enstaka skärvor av keramik från medeltid och framåt. Storskifteskartan från 1774 talar om att åkern den gången hette Tomthägnaden, där tomt syftar på gårdstomt. Skriftliga källor berättar om att Bockekulla en gång var två gårdar, stora och lilla Bockekulla. Lilla Bockekulla brändes under Kalmarkriget 1611 och lades sedan öde till det med tiden uppgick i stora Bockekulla. I skogsbackarna runtomkring finns det gott om lämningar från äldre tiders jordbruk i form av odlingsrösen, stenröjda ytor, hägnadsrester, en brunn med mera.

Till min släkt kom gården i Bockekulla 1921. Farfar Anton hade varit i Amerika och tjänat ihop en slant som järnvägsbyggare och lokomotiveldare och för de pengarna köpta han gården. Helge föddes 1924 och var tredje barnet i syskonskaran som till slut blev 12 barn. Han växte upp i Bockekulla och han levde där nästan hela sitt vuxna liv, Helge. Så det är inte så underligt att han hade starka band till gården och landskapet. Förutom Bockekulla var det idrotten som låg honom varmast om hjärtat. Mest känd är han väl för sitt engagemang i den lokala fotbollsföreningen. Ett tag var golf den stora grejen och på ålderns höst var det boule som gällde. Mot idrottsintresset stod sig även arkeologin slätt. Men han hade även andra sidor. Han var förståss lantbrukaren Helge och en tid kommungubben Helge. Och han var konstsamlaren Helge och samlaren av diverse gamla pryttlar över huvud taget. I närbelägna Brömsebro finns en auktionskammare som en period var ganska aktiv. Där brukade han handla och så kom han hem till oss för att visa sina fynd. ”Vad tror du, den är nog värd lite va?” sa han med ett litet finurligt leende. Det tillhör mina starkare barndomsminnen.

Ett eller annat lärde jag mig väl av honom också. Det som främst dyker upp i tankarna är hur mångbottnat landskapet är. Hur fullt av olika historier. Det var kanske det som var den stora upptäckten i alla vandringarna i Bockekulla. Där fanns sten- och bronsålderns landskap, medeltidens landskap, 16-1700-talens landskap och det moderna landskapet. Där fanns människors rörelser och bruk i lager på lager, tidevarv på tidevarv. Där fanns vardagens människors historia representerad över fyra årtusenden.

Nu har ännu en epok i Bockekullas historia tagit slut. Helges epok. För det var en epok. Han var väl känd för halva Torsås kommun som ”Helge i Bockekulla”. Och för mig är tanken på Bockekulla utan Helge nästan omöjlig att ta till sig. Och för ögonblicket outhärdlig. Onsdagen den 1 juni avled han, 87 år gammal. Jag saknar honom. Dessa rader gör honom knappast rättvisa. Men det är i alla fall något. Och det är en slags tröst nu när han givit sig ut på en vandring där jag inte längre kan följa honom.

Skrivet till minne av

Helge Petersson

1924-2011

Vila i frid

Vad gör man i denna ändlösa vinter?

Det har inte blivit mycket skrivet på bloggen så här långt på det nya årtet. En orsak är att mycket arkeologi äger rum utomhus, åtminstone det jag håller på med. Men de senaste månaderna har fördystrats av en mass vitt skit som med dåraktig envishet vräkt ner över oss och gjort att den enda plats man kan röra sig någorlunda obehindrat på är gatan. Och knappt det ibland. Så vad ska man ta sig för när ens intressen snöat inne? Själv tog jag upp en tanke jag länge gått och burit på. Nämligen att undersöka min egen historia eller med andra ord börja släktforska.

Att släktforska idag är inte så omständigt som det var tidigare. Man kan sitta hemma framför datorn och göra det mesta. Man behöver bara beställa ett abonemang på scannade kyrkböcker för några hundralappar och sedan sätta igång att nysta. Det gör man lämpligen med utgångspunkt från någon äldre släkting som man vet födesledata och födelsort på. Jag började med mina mor- och farföräldrar. Min farfar Anton föddes 1883 i Emnabo i Torsås socken. I 20-årsåldern emigrerade han till Amerika och jobbade som järnvägsbyggare och lokomotiveldare i Canada och norra USA. 1921 reste han hem igen. Det berättas att han väl hemkommen köpte sig en cykel och gav sig ut på jakt efter en ledig gård och en hustru. Innan året var slut hade han båda. Gården bar namnet Bockekulla och hustrun hette Alma (född 1901). De fick 12 barn varav den sista i skaran blev min far. Mormor Gunda var född 1916 i Älghult, dotter till glasbruksarbetaren Johan och hustrun Hedvig. Och morfar Pelle är den ende som inte har småländska rötter. Han föddes i Skåne utanför Kristianstad 1918, son till banvakten August och Sigrid. Från honom sticker en linje också iväg över sundet till Danmark. Mormor träffade han i Kristianstad när hon jobbade som hattmodist, ett yrke som knappast har någon större framtid nu mera. Kanske det till och med är hopplösare än att vara arkeolog.

Släktforskning bygger på ett pusslande mellan olika källor. När man vet när och var någon är född så letar man upp denne i längden över födda. Där finner man barnets föräldrar och deras bostad. Man får då hoppa till husförhörslängderna. Det kan ju låta lite mossigt men poängen är att i husförhörslängden finns hela familjen uppställd med angivande av födelseår och födelseförsamling. Såleds kan man fortsätta bakåt eftersom man nu också vet föräldrarnas födelsedata. Man går till födelselängden och tillbaka till husförhören och så vidare. På så vis kommer man normalt utan allt för stor ansträngning ner genom 1800-talet och ofta en bit ner i 1700-talet men sedan kan det bli svårare. Husförhörslängderna tar ofta slut årtiondena kring 1800 och man får söka sig fram genom födelse- , döds- och vigselböcker. Det blir tidsödande och osäkerheten ökar. Här och var går det ändå att följa släkten ner till åtminstone 1600-talet.

Men släktforskning är inte bara att följa ett rakt nedstigande led så långt bakåt man kan. Det finns också mycket kring personerna och deras historia och den tid de levde i. Att söka på bredden ger definitivt mervärde. I husförhörslöngderna kan man ibland finna små anteckningar som väcker nyfikenheten. Ett exempel gäller min mormors morfar som hette Israel Gustafsson. I en marginalanteckning står det " "Norra Möre häradsrätts utslag d 17/7 1901 - för misshandel med lifsfarligt vapen - 4 månader och 15 dagars straffarbete". Ännu har jag inte hunnit ta reda på vad som hade hänt, men nyfiken blir man ju.

En annan trageid utspelade sig bland min farmors förfäder i byn Slätafly i Torsås i februari 1713. Där bodde tre bröder, Per, Måns och Nils. Per och Måns ägde varisn gård medna Nils var båtsman (soldat i flottan). Per hade sin yngre bror Nils som hackkyckling. Men en dag när de alla satt hemma hos Måns brast det för Nils som drog sin kniv och kastade sig över sin retsamme bror. Måns fick tag på Nils och höll honom fast så länge att Per kunde fly fältet och söka skydd i sin stuga som låg tvärs över gården. Men Nils slet sig snart loss och sprang efter brodern som nu hade hunnit in i sin stuga och slagit igen och reglat dörren. Förfärad över broderns otyglade vrede slet han åt sig sin bössa och sköt ett skrämskott mot dörren, men skottet slog igenom och träffade Nils i livet så illa att han var död inom en halvtimme. Per dömdes av Södra Möre häradsrätt till döden, men domen midrades av hovrätten. Vad det blev för straff vet jag inte, men Per dog i alla fall på sin gård i Slätafly den 3 maj 1730.

Annars är en källa som möjligen kan vara av visst intresse för arkeologer bouppteckningarna. Åtminstone om man intresserar sig i arkeologiska sammanhang ganska sena tider. Själv har jag under mina vandringar stött på flera platser där gårdar och torp har funnits under historisk tid. Och man kan hitta resterna av deras materiella ägodelar, keramik, porslin, glas och kritpipor. Då kan det vara kul att jämför de arkeologiska fragmenten med de ofta mycket detaljerade bouppteckningarna. Fynden i jorden och texten i dokumenten kan visa på både överensstämelser och motsättningar. Men tillsammans ger de en bild av hushållet. Det är en historia som jag får återkomma till.

Ja så roar jag mig i denna ändlösa vinter. Fotot ovan förresten. Det föreställer min morfars morföräldrar, dansken Niels Jensen och hans hustru Hanna Persdotter. Hanna hade varit över i Danmark där hon hade tjänat på slottet Svenstrup och där träffat Niels. Han följde sedan med Hanna tillbaka till Skåne och blev hemmansägare i Önnestad utanför Kristianstad. Den sittande flickan till vänster på bilden är Sigrid (född 1885), min morfars mor. Bilden är tagen omkring 1895-96.

Vet Du någonting om din släkthistoria?

Arkeolog - varför?

Och du som under titlars klang

din tiggarstav förgyllt vart år.

Men knappast har trots all din rang

en skilling till din bår

( C. M. Bellman - Så lunka vi så småningom)

Jag har slutligen nått fram till mitt hundrade inlägg här på Ahimkar. Och vad ska man ägna detta "jubileumsinlägg" åt? Tja, varför inte åt frågan om varför jag egentligen blev arkeolog? Varför sitter jag alls här och skriver idag? För de stora pengarna? Nej. För karriärsmöjligheterna? Definitivt inte. För de många arbetstillfällerna? Knappast. Så varför?

Låt oss ta det från början. Så långt minnet räcker. Det blir en färd tillbak till tiden kring mitten av 80-talet. Mitt stora intresse för tåg och bussar hade fått en allvarlig konkurrent i form av dinosarier. Jag tror det började med en liten bok inhandlad på marknad i Borensberg. Kanske var det 1984 eller 1985. Och jag lärde mig att dinosaurieskelett och fossiler var något som forskar grävde och hackade fram i jord och klippor. Så det var dinosaurier som gällde i några år, ända till jag hittade en gammal rostig tvåöring på skolgården i Bergkvara. Jag hade i samma veva läst en serie med Kalle Anka som myntsamlare och visste att gamla mynt kunde vara värdefulla. Min förhoppning grusades snart men ett intresse för gamla mynt var väckt. Och mynt är i högsta grad bärare av hisroria såväl i formen av ting som text som bilder. Mitt intresse styrdes över från dinosarier till människans historia och snart nog till arkeologin. Någon stans i tidigaste tonåringen började jag lite smått att traska runt på åkrarna för att hitta flinta. Jag gjorde några fynd och jag var fast för alltid. Arkeologin blev min ständiga följeslagare.

När det så var dags att välja riktning i livet var det aldrig tal om annat än att söka sig till högskolan för att skaffa en arkeologiutbildning. Sju års universitetsstudier blev det. Sju lyckliga, lyckliga år. En utbildning som för mig personligen varit oerhört berikande, men som karriär- och arbetsmarknadsmässigt i stort sett inte är värd någonting. Samhället investerade sju års utbildning i mig. Men sedan satte samma samhälle stopp. Att få ett jobb som arkeolog är ungefär lika enkelt som att bygga om en rostig gräsklippare till den första rymdfarkost som tar människan till Mars. Eller nåt. Så vad jag kan göra nu är att pyssla med arkeologin någon slags blygsam frilans i bästa fall eller som en utbildad amatör i sämsta fall. Men att driva arkeologi utanför de etablerade institutionerna bemösts oftast med hinder och misstänksamhet. En gång var det fint att vara filosogfie magister. Idag är det en titel som nämns nästan med förakt i rösten. Världen är allt en underlig plats. Underbar ja, men underlig. Och skrämmande ibland.

Så varför arkeologi? Varför envisas jag mot alla ods med att kämpa vidare? Det kan sammanfattas i tre punkter:

För att det är fascinerande.

För nyfikenheten

För att det är kul.

Arkeologi är fascinernade på många olika sätt. På ett känslomässigt plan för att kontakten med fornlämningar och föremål, platser och landskap väker en förnimmelse av det en gång levda. Och det hänger samman med nyfikenheten, att förvandla känslan till något mer praktiskt. Till kuskap. Till vetenskap. Nyfikenheten driver mig ständigt att söka svar på frågorna om hur det var för länge sedan. En ständig vilja att veta mer, att bryta ny kunskapsmark. Och att förmedla denna kusnakp. Tror jag att det är viktigt? Nja... Det är inte det som är poängen. Arkeologi är i jämförelse med det mesta som rör vårt samhälle och oss människor helt oviktigt. Vi gör det snarare för att vi har råd, för att vi kan och för att vi vill. Visst, jag tror att tidsperspektiv är oerhört viktigt och jag tror att arkeologin kan skapa ett sådant tidsperspektiv. Ett tidsperspektiv man skulle önska att de ledande krafterna i samhället hade. Politikerna. Media. Så sett kan arkeologin vara viktig. Problemet är bara att de som intresserar sig för arkeologi är så försvinnande få. De flesta klarar sig utmärkt genom livet utan att bry sig om det förflutna eller vägarna till att förstå det. Och så är det ju lite nördigt... inget för det eviga samlandet av status manifesterad i hur cool man är.

Men trots allt det där är det kul. Trots att det inte finns några jobb och ytterst begränsade karrirmöjligheter. Trots att man jobbar i ständig motvind. Trots att ytterst få ser någon samhällsrelevans i det som görs. Trots att den pågående elitiseringen och kommersialiseringen gör det allt svårare att få plats med sina aktiviteter. Trots att jag tycker att Bellmans ord skulle kunna vara en möjlig beskrivning av många arkeologers situation. Trots allt det och mycket mer så finns det som väger upp. Som fascinationen och nyfikenheten. Och de människor man möter på vägen, de som faktiskt uppskattar det man gör eller de som man möter i diskussionen. Och när man faktiskt kommer fram till ny kunskap. Det väger upp med råge och det är därför det är så förbaskat kul! Därför arkeologi!

Varför blev du arkeolog / intresserad av arkeologi?