Applerumsätten - en uppdatering

För ett år sedan skrev jag ett inlägg om den lågfrälse släkt som under senmedeltid var knuten till Applerum i Arby socken, deras släktförhållanden och sammanhang. (se inlägget här).

Den gången skrev jag att man ingenting viste om personernas "ättetillhörighet" eller hur det kom sig att de ägde jord i Möre. Jag konstaterade att bröderna Klas och Birger Staffanssöners mor hetta Margit Klasdotter (Grabo) och att det fanns spår av en Claus Grabo, känd 1446, som skulle kunna ha varit Margits far. Jag noterade vidare att det inte finns några spår av denne Claus Grabo i Möre, han verkar inte ha haft någon anknytning dit och har inte varit bosatt där. Jag gissade då på att Klas och Birgers bortsett från namnet okände far, Staffan, kunde ha varit från Möre och att det var via denne som släkten hade jord i området. Sedan dess har jag funnit mer information och kan både verifiera och dementera ovanstående.

Genom studier av biskop Hans Brasks släktbok, nedtecknad på 1520-talet, gick det att verifiera att Margit Klasdotters far förvisso var en Claus Grabo. Av större betydelse än så var emellertid att Hans Brask anger att Claus mor, en "hustru Margit", var dotter till Tyrgils Bagge, även kallad Tyrgils Djäkn. Denne Tyrgils tillhörde den till Möre knutna ätten Bagge av Botorp, uppkallad av den sätesgård som flera medlemmar av släkten skrev sig till, Botorp i Ljungby socken i Södra Möre. Tyrgils Bagge är känd i källmaterialet första gången 1403 och var 1422 häradshövding i Möre och bosatt på Botorp. Hans hustru hette Ingrid och var dotter till Halsten Petersson (båt) till Äpplaholm och Katarina Svensdotter (sparre av Hjulsta och Ängö). Därmed kan också en ny tabell över släktens relationer upprättas:



Släkten Bagge av Botorp var alltså starkt förknippad med Möre och hade troligtvis sitt ursprung i området. Med det i åtanke torde den mest rimliga tolkningen vara att den jord som arvskiftades mellan Klas och Birger Staffanssöner 1483 hade kommit till släkten genom dess relation till Bagge av Botorp. I arvsskiftet ingick för övrigt också jord i just Botorp. Däremot förblir brödernas far, Staffan, ett mysterium liksom huruvida denne hade eller inte hade någon anknytning till Möre.

Lågfrälets sätesgårdar och godsaffärer på spåren

När man ger sig på material från ett ämne man inte är utbildad inom händer det att det rynkas på en del näsor i akademierna. Släktförhållanden är t ex något som genealoger pysslar med och dessa är väl oftast historiker. När man jobbar med medeltiden som arkeolog förväntas man hålla på materilla lämningar. Men medeltiden är en period då det också finns skriftliga källor och att bortse från dem av princip torde vara utomordentligt korkat. Eftersom man inte hela tiden kan springa till en historiker och be denne reda ut alla frågor man har som berör skriftliga källor (de skulle nog tröttna ganska fort) så får man helt enkelt ta sig an det själv och lära upp sig efter bästa förmåga. Så här följer nu ett försök att fuska lite inom medeltidsgenealogin. Något jag titt som tätt ägnar mig åt. Eftersom Kalmar län begåvats med utgåvorna av katalogverket Det Medeltida Sverige, DMS, är förutsättningarna bättre här än på de flesta andra håll.

Byn Applerum i Arby socken bestod i de äldsta jordeböckerna från tiden kring 1540 av två frälsehemman. Inget märkligt med det, sådana byar fanns det gott om. 1483 ägde dock ett arvskifte rum som berörde gårdar i Applerum och Skällby (Arby sn), Suntorp och Botorp (Ljungby sn), Berga (Kalmar sn) och i Kalmar stad. Arvet delades mellan bröderna Klas och Birger Staffansson och en gård i Applerum föll på brodern Klas lott. I Applerum bodde dessutom enligt biskop Hans Brasks släktbok brödernas mor, som hette Margit Klasdotter (Grabo).

Samma år som arvskiftet ägde rum, 1483, stod tydligen också ett brölop för dörren mellan Klas Staffansson och en Cecilia Hansdotter, troligen bördig från Svealandstrakterna (av bevarade källor att döma). Detta år gav nämligen Klas bort gården i Applerum som morgongåva åt den blivande hustrun, tillsammans med jord i Botorp. Paret slog sig ner i Cecilias hemtrakter, Klas Staffanson förekommer i vart fall i ett dokument 1504 som skriven till Barkarby i Lovö socken. I just detta dokument får vi veta hur Klas med hustruns och sonens samtycke säljer gården i Applerum och en gård i Skällby till Peder Turesson (Bileke), riddare, riksråd och länsherre till Stäkeholms slottslän.

Sedan, någon gång mellan 1520 och 1522 dyker en Jon Eriksson i Applerum upp. Han säljer en gård där och "tre andra gods där när" till en anna herre ur högfrälset, Nils Bosson (Grip). Här begås ett stort misstag som nog blev ganska pinsamt för familjen. Vem var då Jon Eriksson i Applerum? Jo han var gift med Margit Birgersdotter som var dotter till Birger Staffansson, den ene av bröderna från arvskiftet 1483. Det får man klart för sig dels genom ett brev år 1500 där Margit säljer allt gods "utanför Kalmar mur" som hon ärvt efter fadern, med samtycke av sin mor Cecilia och sin "fästesven" Jon Eriksson. Köpare var Margits farbror Klas Staffansson.


Ett försök att sammanställa uppgifterna ur DMS i en släkttabell. (Klicka på bilden för att den ska bli större).

Jon Eriksson var antingen en filur eller bara inte så smart. Enligt källorna gäller det senare. Den gård i Applerum han sålde till Nils Bosson (Grip) var nämligen samma gård som Klas Staffansson tidigare hade sålt till Peder Turesson (Bielke). Att detta ledde till en tvist är inte så konstigt. 1543 ursäktar och förklarar sig Jon Eriksson i ett dokument. Han redogör här för hur Applerum och Järnsida i Söderåkra socken kommit i Peder Turessons ägo. Det är samma uppgifter som vi har kunnat följa via dokumenten beskrivna ovan, 1483 och 1504. Men efter Peder Turessons död 1520 harde Jon "av oförstånd" sålt jordarna till Nils Bosson. Tvisten ledde nog till både ekonomisk förlust och förlust i anseende. 1537, berättar Jon vidare, hade han tillsammans med sin svåger Staffan Klasson i Järnsida låtit skriva in sig i Kalmar slotts bok som skattebönder. Peder Turessons arvingar hade till slut förlåtit Jon och hjälpt honom att ersätta Nils Bossons arvingar.

Av denna ovanligt fylliga insikt i Möres senmedeltida landsbygdsliv kan man försöka dra en del slutsatser. Jag vill här ta fasta dels på att flera av de berörda personerna skrivit sig till gårdar i Södra Möre, dels på personernas sociala status och släktförhållanden i relation till bebyggelsen. De berörda personerna måste ha utgjort en lokal lågfrälse familj. Det finns inga uppgifter om vilken ätt de skulle ha tillhört eller ens om vad de fört för vapen. Men Klas Staffansson kallars sig 1483 väpnare, hans mor har givits namnet (Grabo) och Jon Eriksson och hans svåger har slutligen skrivit in sig som skattebönder, dvs avstått sitt frälse.

Klas och Birger Staffanssons mor Margit Klasdotter har av DMS givits ättetillhörigheten Grabo. Att hitta någon annan person i medeltidens Sverige som tillhörde denna släkt har inte varit lätt. Slutligen fann jag i Jan Ranekes verk Svenska Medeltidsvapen under ätten Simla en Claus Grabo, känd 1446. Kan det ha varit Margits far? Det skulle åtminstone tidsmässigt kunna stämma. Simla var en släkt knuten till Dalarna som ägnade sig åt bergsbruk. Förutom denne nästan okände Claus verkar inga Grabo finnas i urkunderna från Sverige, bortsett från några personer i Landskrona som troligen var borgare under senmedeletid. I vart fall var nog Margit Klasdotter inte bördig från Möre. Att hon bodde i Applerum kan vara en följd av hennes gifte. Vem hon var gift med är okänt annat än att sönernas patronymikon Staffansson talar om att han hette Staffan. En gissning kan vara att han var av lokalt lågfrälse och kanske, kanske bodde han i Applerum. Att hustrun senare bodde där kan vara en indikation som talar för detta. Om Margit Klasdotter var död eller ännu i livet 1483 när arvskiftet ägde rum framgår inte av DMS. Det går därför inte heller att avgöra om det var hennes gård eller en annan gård som kom i Klas Staffanssons ägo. Inte heller är det helt säkert att det var ett fädernearv bröderna delade, även om det förefaller troligt.

En indikation på att släkten ägde minst två gårdar i Applerum är att den ena var i Klas Staffanssons och hans hustrus ägo till den såldes till Peder Turesson (Bielke). Den andra var den som Jon Eriksson skrev sig till. Det kan rimligen inte vara samma gård. Kan Jons gård vara är arvegods via hustrun och identisk med Margit Klasdotters gård? Frågan låter sig inte besvaras.

Konstateras kan i vilket fall att två personer hade sin bostad, sätesgård i Applerum. Ytterligare en gård som skulle kunna räknas som sätesgård är Järnsida i Söderåkra socken där enligt Jon Eriksson hans svåger Staffan var bosatt. Enligt DMS var Staffan i Järnsidas patronymikon Klasson, vilket borde innebära att han var son till Klas Staffansson, även om han då tekniskt sett inte skulle vara Jons svåger. Några andra indikationer på närvaron av sätesgårdar i Applerum coh Järnsida än de skriftliga källorna finns inte, inga materiella spår i form av rester av gårdsanläggningar, inga antydningar i andra källor som de historiska kartorna. Troligen har gårdarna inte utmärkr sig nämnvärt gentemot andra gårdar. Medeltidsarkeologen Martin Hansson har framhållit att det skillnaden mellan denna typ av lågfrälse och lite mer välbeställda skattebönder inte varit särskillt stor. Att bli frälse var ett personligt och medvetet val. En anledning kan ha varit den skattefrihet kungamakten gav dem som valde att bli frälse och började göra rusttjänst. Å andra sidan var det kostsamt att bli frälse, det krävde stridshäst och vapen vilket var dyrt. Den ekonomiska biten kan därför enligt Hansson inte varit hela sanningen. Troligtvis handlade det också om sådant som att öka sin status på den sociala skalan. Lågfrälsets gårdar i Smålands inland som Martin Hansson studerat har inte varit speciellt märkvärdiga även om man kan ha försökt att markera dem genom ett avskilt läge i landskapet eller gräva en vallgrav som symbolisk befästning. Gårdarna ställning som sätesgård/huvudgård varade bland lågfrälset också bara någon eller några generationer. Ofta verkar arvingarna medvetet ha valt att skapa en ny sätesgård i stället för att ta över en befintlig. Det är frestande att se en liknande situation i det här fallet. När Jon Eriksson och hans svåger Staffan i Järnsida begav sig till slottet i Kalmar för att skriva in sig som skatteböner var kanske steget inte så speciellt stort?

Uppdatering 2010-12-10: se här

Hagby rundkyrka och det medeltida lokalsamhället

Det har gått några veckor utan att någonting har hänt på AHIMKAR. Detta beror på ett totalt datorhaveri. Men med ny dator installerad är det nu hög tid att ta nya friska tag!

Denna gång blir det med ett nedslag vid Hagby kyrka, söder om Kalmar. Hagby är en av landets relativt få rundkyrkor och som sådan den kanske bäst bevarade i hela landet. Det har länge forskats och debatterats om vad rundkyrkorna fyllde för funktion, såväl praktiskt som symboliskt. I det här inlägget kommer jag att fokusera på kyrkans lokala sammanhang för att närma mig en möjlig förståelse av problemet.


Hagby rundkyrka från norr med rundkoret synligt. Sakristian och strävpelarna är senare tillkomna än koret och rundhuset. (Foto: Pär Lindh).

Det har skrivits och spekulerats en hel del om Hagby kyrka också. Mycket av detta har med tiden visat sig föråldrat, felaktigt, källkritiskt orimligt och så vidare. Jag kommer inte närmare att gå in på allt detta utan försöka utgå från vad man anser sig veta idag. Enligt en ny analys av kyrkans murverk har den ursprungliga byggnaden bestått av tre våningar. Nederst kyrkorummet, där ovan en liten våning och över denna en större ovanvåning. Kyrkans halvcirkelformade absidkor har även detta haft en ovanvåning och längst upp en taklös "balkong". Mitt i kyrkan stod fyra kraftiga pelare av sandsten. I kyrkorummet bar pelarna upp ett runt ringvalv. Högst upp övergick pelarna i ett runt mittorn som har stuckit upp en bit över kyrkans yttertak.


Interiör från ovanvåningen med några av de många fösnteröppningarna. Äldre forskning har kallat dem skottgluggar, men det är en uppenbar vantolkning då det knappast är fråga om några "gluggar". (Foto: Pär Lindh).

Man trädde in i kyrkan genom en vackert utsmyckad stenportal. Mitt i rummet fanns dopfunten, inramad av de fyra stenpelarna och i öster stod altaret i det halvrunda koret. Längs väggarna fanns bänkar av sten, men i övrigt stod man upp i kyrkan på medeltiden. I norr ledde en smal trappa inne i yttermuren först upp till den mindre ovanvåningen, som kanske användes som förrådsutrymme eller dylikt. Den tredje våningen var däremot ett magnifikt rum, upplys av mer än 15 relativt stora fönsteröppningar. Det ger oss en stor, ljus sal som rimligen kan tolkas som representationsvåning/paradvåning av något slag, med en vid utsikt över Möreslätten och kalmarsund. Det har helt klart varit en byggnad som utstrålat makt och status.

När kyrkan byggdes är inte helt klarlagt. Den lilla rundkyrkan i Voxtorp, granne med Hagby, har genom dendrokronologiska prover (årsringsdateringar på trä) kunnat tidfästas till ca 1240-tal. Det har bedömts kunna vara en adekvat datering även för Hagby. Möre kan ståta med ganska många märkliga kyrkor med flera våningar. Av dem som har daterats med större säkerhet framträder just 1240-talet som en period av intensivt kyrkobyggande. Men det byggs också en hel del kring början av samma århundrade. 1200-talets förra hälft eller tiden kring dess mitt får väl anses fånga upp den tid då kyrkbygget i Hagby ägde rum.

Vad var det för ett samhälle som fanns där, då någon plötsligt beslutade att uppföra en byggnad som väl knappast någon av bygdens invånare sett maken till? Kyrkbyn Södra Hagby är inte speciellt välkänd vare sig arkeologiskt eller historiskt. Ortnamnet med efterleden -by har uppkommit under yngre järnålder, då en omfattande omorganisation av bebyggelsen ägde rum i Möre, med bybildningen och uppkomsten av storgårdar som viktiga ingredienser. Gravar från yngre järnålder är fåtaliga i Hagby socken, men det beror sannolikt mycket på den höga andelen uppodlad mark. Många gravar kan ha odlats bort genom åren. Någon bebyggelse från yngre järnålder eller medeltid har aldrig dokumenterats arkeologiskt i socknen. Men det finns några lösfynd som berättar såväl att en sådan har funnits som något om dess karaktär.


Hagby socken med fasta fornlämningar. Kyrkan belägen nedanför vägkorsningen där det står Hagby. Hagbyån utgör socknens sydgräns. Mellan ån och Södra Hagby ligger Hagbytorp.

Från Södra Hagby kommer en flätad halskedja av silver med djurhuvudformade ändar i s k urnesstil och två påhängande pärlor i filigranteknik. Kedjan kan dareras till senare delen av 1000-talet. Det praktfulla föremålet har ansetts kunna vara en motsvarighet till det mer kända "Gåtebokorset" från Öland. Från Hagby kommer också en armbygel av silver och från angränsande byn Hagbytorp finns lösfynd av vikingatida vapen och en våg och en vikt från samma tid. Smyckefynden ger en tydlig vink om att mer välbesuttna personer har levt i Hagby vid slutet av vikingatiden. Vikter och vågar brukar betraktas som indikationer på handel. Om någon sådan bedrivits i området i någon nämnvärd skala finns det inga ytterligare belägg för. Men området kring Hagbyåns mynning har av flera forskare pekats ut som en möjlig "viktig hamn och mötesplats". För att sammanfatta är det rimligt att anta att Södra Hagby redan under yngre järnålder har varit en av Möres större byar. Sannolikt har den också hyst en lokal storgård från vilken eventuella aktiviteter vid Hagbyån kontrollerades. Storgården var ett lokalt centrum och dess innehavare kunde uttrycka sin ställning genom en viss "lyxkonsumtion" av t ex dyrbara och statusbetonade smycken.


Silverkedjan (KLM inv nr 1272) som påträffats i Södra Hagby. Föremålet kan dateras till senare delen av 1000-talet och har kanske haft ett vidhängande krucifix. (Foto: Kalmar Läns Museum).

För att komma längre är det emellertid nödvändigt att använda andra källmaterial. I de skriftliga källorna från medeltiden framgår att Södra Hagby bestod av 11 hemman på 1500-talet. Tre av dessa hörde till självägande skattebönder, ett hörde till sockenkyrkan, ett hörde till prebendet Heliga tre konungar i storkyrkan i Kalmar, tre hemman ägdes av Vadstena kloster och tre hemman ägdes av olika frälsesläkter. De senmedeltida förhållandena är dock inte helt samstämmiga med de högmedeltida. De tre klosterhemmanen liksom prebendegården var alla donerade eller sålda frälsegårdar. Före 1300-talets mitt var med andra ord minst sju hemman, eller drygt halva byn, frälseägd. Vill man söka efter en huvudgård, eller en gård som kan gå tillbaka på en äldre storgårdsdomän, är det rimligen bland dessa gårdar man ska leta.



Hagby socken med jordägarförhållanden under 1500-talet.

Bland de frälseägda gårdarna framträder en som speciellt intressant. År 1370 byter frälsemannen Staffan Arvidson (tre blad) till sig en gård i Södra Hagby som kallas för brytegård ("...j Kirkio Haghaby een brytia gard...") av Bo Jonsson (Grip). Bo Jonsson hade köpt denna gård året innan bland en större mängd jord i bl a Möre av Nils Kettilsson (Vasa). Nils Kettilsson i sin tur ägde gården genom sin hustru Kristina Jonsdotter (Rickebyätten) vilken hade ärvt den av sin morbror Jon Kettilsson (Puke). Jon Kettilsson är känd första gången 1338 och var redan då knuten till Möre. Han avled någon gång mellan 1353 och 1360. Den från Östergötland härstammande släkten Puke ägde tydligen betydande egendomar i Möre och förefaller vara en av de tidigare frälsesläkter som skaffat sig jord i detta område. Det som gör just den här gården speciell är dock det faktum att den kallas brytegård. En brytegård är benämningen på en gammal huvudgård som ställts under en 'bryte', dvs en förvaltare. Ofta var brytegårdarna också i ett tidigare skede sätesgårdar (dvs bostad åt en stormannafamilj), men om det även gäller för brytegården i Hagby kan inte bevisas. Drygt 100 år senare, 1474, säljer Sven Larsson (tre blad), rimligen en senare ättling till ovannämnde Staffan Arvidsson, en gård i Södra Hagby till Vadstena kloster. Genom senare ägoföljder och historiska kartor har man kunnat visa att åtminstone en av klostrets gamla gårdar låg granne med kyrkan. Om det är just den gården som är identisk med brytegården vet vi inte, men det skulle vara ett idealiskt läge för en huvudgård.


Förenklad sammanställning över olika historiska kartor från Södra Hagby, i detta fal ett utsnitt med området kring kyrkan. Kartor från byn finns från 1600-tal till 1800-tal. Under denna tid bestod byn av 12 gårdar och hade tre gärden, dvs tresäde.

Klart är hur som helst att det har funnits en huvudgård i Södra Hagby under 1300-talet. Det är sannolikt att den går tillbaka åtminstone till tidig medeltid. Inget hindrar heller att den går tillbaka, helt eller delvis, på en storgårdsdomän med rötter i yngre järnålder. Ytterligare en ledtråd som styrker de här antagandena finns. Granne till Hagby ligger byn Hagbytorp. Av kartmaterialet framgår att Hagbytorps ägor utgörs av en smal remsa som ligger inklämd mellan Södra Hagbys ägor i norr och Hagbyån i söder. Ägofiguren tillsammans med det faktum att Hagbytorp helt avskiljer Hagby från den utpekat viktiga Hagbyån gör att man kan vara i stort sett säker på att Hagbytorp är avskiljt från Södra Hagby. Det bevisas även av ortnamnet. Efterleden -torp syftar på något som är avgärda, dvs en mindre enhet upptagen på en moderenhets ägor. Och förleden Hagby- kan inte gärna lämna några tvivel på varifrån Hagbytorp är avgärda. Förekomsten av torp var något som kännetecknade den tidiga huvudgårdsdriften, åtminstone från 1200-talet, kanske tidigare. Dessa huvudgårdar var väl samlade storjordbruk som drevs med hjälp av dagsverkestorp. Torpen togs upp på storgårdens ägor med ett litet stycke jord som torpinnehavaren fick bruka då denne inte gjorde dagsverken vid huvudgården. Hagbytorp räknades uppenbarligen enligt skriftliga källor som en egen by under 1300-talets andra hälft. Det betyder att storgårdsdriften i Hagby redan då upphört och storgårdsdomänen styckats upp på mindre, självständiga enheter. Brytegården kan i det perspektivet betraktas som den kvarvarande spillran av en storgårdsdomän i upplösning. Det scenariot är på intet vis unikt för Hagby, utan har paralleller på många andra håll.

Ingen kyrka är oberoende av sitt lokalsamhälle och inget lokalsamhälle är oberört av sin kyrka. Om vi återvänder till Hagby kyrka med ovanstående resonemang i åtanke ligger det nära till hands att på goda grunder misstänka att kyrkan har uppförts i anslutning till en lokal storgård. Det är knappast unikt, inte ens ovanligt. Men varför denna märkliga byggnad? Det Södra Hagby som träder fram i det arkeologiska materialet befolkades helt säkert av lokalt förankrade bönder och stormannafamiljer. Men när byn i sin helhet träder fram i de skriftliga källorna på 1500-talet ägdes bara tre gårdar av självägande bönder, resten var i händerna på utifrån kommande jordägare som inte själva brukade jorden. Detta är ett generellt fenomen i Möre, på 1500-talet ägde bara ca 14 % av bönderna själva sin mark. Av tillgängliga källor att döma gällde samma bild under åtminstone 1300-talet. Mellan det lokalt baserade samhälle med rötter i yngre järnålder som möter oss i det arkeologiska materialet och det hög- och senmedeltida samhället har med andra ord en genomgripande förändring ägt rum. Allt talar för att denna förändring ägde rum under 1200-talet, den tid då kyrkan uppfördes. Det var bl a då Möre på allvar införlivades med det svenska kungariket, blev gränsbygd och omland till staden Kalmar. Detta har uppenbart inneburit en stor makt- och egendomsförlust för Möres lokalbefolkning.

Min hypotes är att Hagby kyrka i likhet med flera andra Mörekyrkor kan betraktas som ett slags "krisfenomen". Enkelt uttryckt är denna hypotes utformad i analogi med tesen att där makten är svag, skenbar eller ifrågasatt råder ofta väsen och buller men där makten är stabil är det tyst och stilla. När lokalsamhället Möre mötte den nya, expansiva kungamakten och det jordägarbaserade frälse som följde med riksenandet medförde det ett starkt ifrågasättande av den lokala makten. Möres stormannafamiljer verkar inte ha förmått anpassa sig till de nya förhållanden som en ny typ av samhällsordning medförde. I stället har en situation av social stress uppstått. Monumentbyggande är ofta förknippat med sociala och maktrelaterade oklarheter och Hagby kyrka kan definitivt betraktas som ett monumentalt bygge. Med andra ord kan kyrkan ur detta perspektiv uppfattas som en lokal stormannagrupps sista kraftansträngning, en markering av en position som var i gungning.


Ännu en interiörbild från den märkliga ovanvåningen med sina många muröppningar. (Foto: Pär Lindh).

Vad den anmärkningsvärda övervåningen tjänade för syften får vi kanske aldrig veta. Däremot vet vi att den inte är ett unikt fenomen i Möre. Om vi för ett ögonblick lämnar de underbyggda hypoteserna och beger oss ut på ett spekulationernas gungfly, kan man leka med en tanke. Det må vi tillåta oss. Enligt många forskare spelade den så kallade "hallen" en viktig roll vid den yngre järnålderns storgårdar. Hallen var en slags representationslokal med många funktioner, där kunde stormannen visa upp sig i all sin prakt, men också hålla ritualiserade "kallas" där han (eller hon!) fungerade som kultledare. Men hallen var också en plats att knyta kontakter, skapa politiska allianser och trohetsförbund och utbyta gåvor. Kort och gott en plats där makt utövades. Och kanske, men bara kanske, kan man leka med tanken att "salsvåningarna" i Mörekyrkorna var ett sätt att flytta den hedniska hallen in i en ny kristen kontext men med i stort sett samma funktioner.

Men det finns ytterligare ett spår man kan följa. Vi kan kalla det "korstågsspåret". Hagby kyrka är en rundkyrka. Den runda formen anses anspela på den heliga gravens kyrka i Jerusalem som var en rund byggnad, korsfararnas främsta och heligaste mål. Att Hagby kyrkas byggherre var en hemvändande korsriddare från Det Heliga Landet är kanske för mycket sagt, om än inte omöjligt. Däremot kan den runda formen uttrycka ett sympatiserande med korstågsideologin. Dessutom fanns korståg att tillgå på betydligt närmare håll än i Det Heliga Landet.


Romantiserad skildring av de danska korstågen mot Estland 1219, då den danska flaggan, Danebrogen, påstås ha fallit ned från skyn.

Den tid då kyrkobyggandet i Möre blomstrade som bäst sammanfaller i stort sett med den tid då den nordiska korstågen gick över Östersjön i syfte att erövra land och kuva och kristna folken i Baltikum och det preusiska områdena. Korstågen i sin tur var ett uttryck för en allmän europeisk högkonjunktur och expansion under 11- och 1200-talen. I kölvattnet på korstågen följde en kortvarig "krigsekonomi" eller "krigskonjunktur". Människorna i vissa områden längs Östersjön som på ett eller annat sätt visste att profitera på korstågen kunde snabbt betydligt utöka sin rikedom. Det är möjligt att Möres kustslätt tillsammans med Öland varit involverat i denna krigskonjunktur. I Möre kunde den lokala aristokratin plöja ner sådana eventuella nyvunna rikedomar i byggandet av de kostbara och mäktiga stenkyrkorna. Men allt eftersom områdena kring Östersjön kuvades och kristnades minskade det ekonomiskt fördelaktiga läget. Stormännen som investerat sina förmögenheter i kyrkorna kom på ekonomiskt obestånd och kan på grund av detta ha tvingats ge upp sin egendom till den nya aristokrati som kom med kungamakten och riket. De byggnader som skulle markera lokalsamhällets auktoritet och makt gentemot kungen och hans män bar istället fröet till samma lokalsamhälles undergång. Utan de dyrbara investeringarna i kyrkorna skulle Möreborna kanske stått betydligt bättre rustade för sitt möte med den nya tiden. Och nog verkar det ologiskt för oss, men speglar i ett medeltida perspektiv snarare hur en ålderdomlig mentalitet mötte en mer "modern" ekonomi och samhällsordning.

Det här förslaget till hur Hagby rundkyrka kan tolkas utgår från ett lokalsamhälle. Det är utarbetat enligt tanken att platsen ofta betyder någonting. Platsen är på något vis central. Därför kan det vara en god ide att utgå från platsen och sedan utvidga sökandet därifrån. På det viset kan det märkliga kyrkbygget förankras såväl i lokalsamhället som i de stora sammanhangen. De olika perspektiven är på intet vis oförenliga, utan kompletterar istället varandra i en helhetsbild. Hagby kyrkas olika funktioner är kanske inte möjliga att helt klarlägga, men det var i alla fall inte någon försvarskyrka som det har hävdats - och fortfarande hävdas. Den var istället en produkt av en stor förändring där olika samhällssystem med olika värderingar och utgångspunkter slutgiltigt möttes och gick upp i varandra. Kyrkans byggherre måste ha varit någon på samma gång intimt knuten till de närmaste omgivningarna som någon med vida kontakter och kunskap och känsla för tidens europeiska byggnadsstil och idevärld. Någon som med visshet sett betydligt mer fjärran horisonter än Kalmarsund!

Tack till:

Torbjörn Sjögren, kyrkoantikvarie, Växjö stift, som välvilligt lät mig få ta del av vissa resultat av murverksanalysen av Hagby kyrka.

Lars Larsson, hembygdsforskare och ordförande i Södermöre Hembygdsförening, som med stor kunnighet lotsade mig igenom eftermedeltida ägoförhållanden och gårdslägen i Södra Hagby.

Många olika källmaterial står bakom detta inlägg. Jag kommer inte att redogöra för alla här, det skulle ta för mycket plats. Den som ändå vill ha reda på dessa kan höra av sig till mig. Om någon vill ha ytterligare "kött på benen" angående ovanstående resonemang, så kommer en utförligare variant av texten att publiceras i Södermöre Hembygdsförenings årsskrift 2007.

Värnaby - byn som försvann

Om man färdas söderut från Kalmar längs E 22:an och sedan väljer att svänga av från den moderna, stora vägen och i stället köra "gamla E 22:an" så färdas man genom ett urgammalt kulturlandskap. Möres kustslätt. När man kört sådär ett par mil kommer man till ett vägkryss. Mot öster leder en spikrak allé upp till godset Wärnanäs. Mot väster leder en inte fullt så rak väg till det lilla samhället Halltorp. Vägen mot Halltorp börjar med en mjuk kulle, först på ömse sidor av vägen delvis bevuxen med skog och sedan utmynnandes i två större åkrar. Vad ytterst få personer som far förbi denna kulle vet är att här låg en gång en hel by. Byn, som var en del av en större bydomän, bar namnet Södra Värnaby och var den största byn i Halltorps socken. Stannar man till här idag så kan man knappt se några spår alls, bortsett från några vaga husgrunder som ligger gömda i grönskan under de vindbesusade trädkronorna i skogsbacken. Men faktum är att de sista karvarande byggnaderna revs så sent som på 1950-talet.

Historien om Södra Värnaby börjar emellertid långt tidigare. I skriftliga källor kan byns historia följas till år 1391, då den tyskättade riddaren Ficke van Vitzen d y överlät en gård här till drottning Margareta. Andra gårdar kan följas genom hela senmedeltiden.T ex ärver frälsemannen Bengt Sture år 1419 jord i Värnaby av sin far. 1424 säljer han de gårdar han har i Södra Värnaby till Filip Petersson (Bonde). Filips son Magnus säljer i sin tur dessa gårdar till Birger Trolle 1467 men bröderna Tord och Magnus Bonde återlöser 1482 en del av jorden från Birgers son, den mycket rike Arvid Trolle (en av de största godssamlarna i svensk historia). Det intesiva godssamlandet var typiskt för senmedeltiden. Den så kallade senmedeltida agrarkrisen ledde till att många lågfrälse familjer fick ekonomiska svårigheter och det öppnade för det förmögnare högfrälset att köpa upp stora mängder billig jord.


Halltorp socken på 1540-talet med bebyggelse och jordnatur.

På 1500-talet kan man för första gången få en samlad bild av bebyggelsen på den svenska landsbygden. De båda byenheterna Södra och Norra Värnaby omfattade då 22 gårdar, varav 12 låg i Södra Värnaby. 11 av de 22 gårdarna ägdes 1526 av Gustav Vasa och hade kommit i kungens ägo genom att denne lyckats sätta sig i besittning av arvet efter riksföreståndaren Sten Sture d ä (vilken 1495 ägde exakt samma antal gårdar i byn). 1553 beslutar Gustav Vasa att anlägga en avelsgård vid Wärnanäs (en utbruten del ur det ursprungliga Värnaby - namnet betyder kort och gott näset som hör till Värnaby). Avelsgården innebar en katastrof för dem som bodde i Södra Värnaby, inte bara för dem som brukade kungens gårdar. Kungen beslagtog samtliga gårdar i Södra Värnaby, även dem han inte ägde, avhyste brukarna och lade jorden under avelsgården. Men avelsgårdens tid blev kort. 1564 bröt det nordiska sjuårskriget ut, danska trupper bröt in över gränsen och brände 285 gårdar och fyra kvarnar i Möre, däribland Gustav Vasas avelsgård.

Avelsgården återuppbygdes aldrig. Istället växte byn åter upp på backen, kännt är t ex att hertig Karl (sedermera Karl IX) ägde 12 gårdar i Södra och Norra Värnaby 1577, vilka var ett arv efter fadern Gustav Vasa. Men 1611 rasade Kalmarkriget och allt blev åter lågornas rov och byn fick på nytt resa sig ur askan.

Efter den för Sveriges del lyckliga freden i Brömsebro 1645 fick rikskanslern Axel Oxenstierna ta emot Södra Möre som grevskap i förläning av drottning Kristina. Två år senare köpte han Wärnanäs med 12 underlydande gårdar i Värnaby av släkten Ulfsparre (vilka fått dem i donation av Karl IX) och gjorde Wärnanäs till administrativt centrum för grevskapet. För Södra Värnaby innebar den nye grevens tillträde en ny dramatisk förändring av jordbruksdriften. Hälften av byns gårdar, 7 stycken, avhystes, Wärnanäs blev säteri och på backen där gårdarna legat byggdes något som kallades Värnaby ladugård. Under denna brukades nu säteriet och så kom det att förbli i nästan 200 år.


Del av karta från 1656. Mitt i bilden syns den hästskoformade Värnaby ladugård. Norr därom bebyggelsen i Värnaby by. Snett mot öster från ladugården den spikraka vägen till Wärnanäs.


1789 köptes Wärnanäs av en major Carl Råberg, senare adlad Mannerskantz. Under dennes ledning inleddes stora ombygnationer av Wärnanäs, vilka under 1800-talets början ledde till att Värnaby ladugård förlorade sin betydelse och den revs efterhand ner. Kvar stod Södra Värnaby by. Men vid mitten av 1800-talet stundade åter nya tider. I stället för att bruka godsen med många mindre arrendegårdar började nu ett system med någon eller några få brukningsenheter med mycket stora jordmassor. Dessa brukades med hjälp av anställda lönearbetare. Statarsystemet hade blivit den nya ordningen och så blev det även i Wärnanäs. Bönderna i Värnaby förlorade successivt sina arrenden och deras hus blev statarbostäder. Efterhand som de blev uttjänta revs de. De sista husen i Södra Wärnaby revs så sent som vid början av 1950-talet.


Södra Värnaby by på 1800-talet med den då rivna Värnaby ladugård markerad med streck. Strax öster om bebyggelsen och ladugården löper nuv. gamla E 22. Den öst-västliga vägen på kartan är identisk med nuvarand Halltopsvägen.


Så såg slutet ut. Men hur det var i början är betydligt mer oklart. Att Värnabys historia är betydligt äldre än vad de skriftliga källorna låter ana kan man vara säker på. Bortom de skriftliga källorna horisont är det huvudsakligen arkeologin som bistår oss med fakta (om än arkeologin har mycket att säga även om perioder som har skriftliga källmaterial). Arkeologiskt sett är Värnaby dessvärre mycket dåligt kännt. Lösfyndsinventeringar i åkrarna runt kullen där Södra Värnaby låg har endast påvisat sporadiska, yngre fynd av kermaik (16-1800-tal). Området där Värnaby ladugård låg, söder om nuvarande Halltorpsvägen, är dock mycket rikt på tegel och murbruksrester. Äldre lösfynd av såväl vapen som smycken (pärlor) från yngre järnålder finns däremot omtalade inom Värnabyområdet, men deras exakta lokalisering är tyvärr okänd. Möjligen rör det sig om sönderplöjda gravanläggningar.

Men arkeologi handlar inte bara om föremål och anläggningar. Om man använder ett landskapsarkeologiskt synsätt kan man betrakta ett helt landskapsutsnitt som en slags artefakt man kan studera och tolka. Enligt rådande forskningsläge i Möre skedde en omfattande förändring i samhällsstrukturerna omkring 600 e Kr, något som även kunnat påvisas på andra håll i landet. Detta innebar bl a en övergång från ensamgårdar och små gårdsgrupper till en gradvis koncentration av bebyggelsen i byar. Mycket talar också för att det var en ny, jordägande aristokrati som stod som spindlarna i nätet för denna utveckling. Basen för denna aristokrati var storgården. Det finns anledning att tolka Värnaby som en slags "ursprungsenhet" i Halltorps socken. Värnabys ägor omfattade en stor del av den blivande socknens kuststräcka, byn var under medeltiden den utan konkurrens största och mest centralt belägna. Därutöver är det möjligt att tolka själva Halltorp, det senare sockencentrat med kyrkan, som en tidig utbrytning från Värnaby. Halltorps kyrka var ursprungligen en mycket märklig byggnad med fyra våningar och två torn. Dess arkitektur bar en tydligt aristokratisk prägel. Min tolkning är att kyrkan, i alla fall från början, uppfördes i anslutning till en lokal storgård. Kyrkans byggnadsskede kan utifrån dendrokronologiska dateringar (daterinagar med hjälp av årsringar på trä) förläggas till åren kring 1209-1210.


Halltorps kyrka idag. Endast kyrkovåningen och källaren, den så kallade markvåningen återstår. På långsidan mellan det första och andra fönstret syns kyrkans usprungliga ingång med en praktfull romansk stenportal.

Halltorp kan alltså ses som en utbrytning från något annat. Ortnamnet besår av förleden hall- (av ett äldre ord: hale = 'svans, rumpa') och efterleden -torp (någonting som är utbrutet ur eller avgärda till någonting större, ursprungligt). Svans eller rumpa syftar sannolikt på ett markområde som är en (avsides belägen?) del av en större enhet. Denna större enhet kan inte gärna vara någon annan än Värnaby. Ortnamnet får då betydelsen torpet på Värnabys rumpa.
På andra håll i landet har man velat tolka de äldre -torpnamnen som resultatet av en omstrukturering av den lokala maktens landskap med en åtföljande flytt av storgårdar ut ur kärnbyarna till ett mer avskiljt läge, något som sker under slutet av järnåldern. Denna flytt hade också "ideologiska" orsaker. Halltorps kyrka befinner sig omgiven av ett flertal äldre rösen från bronsålder. Det tyder på att kyrkplatsen redan var en plats med tradition i människonas medvetande. För den som gjorde anspråk på makten under järnåldern var det viktigt att göra sig till herre över traditionen, för att det var ett sätt att legitimera sin egen ställning i samhället. Med andra ord var placeringen av en (eventuell) storgård i Halltorp ett sätt att medvetet manipulera landskapet i syfte att upprätta en "härskarideologi". Dvs ett sätt att förankra sin maktställning i människornas medvetande.

För Värnabys del kan detta resonemang betyda att byn ursprungligen har hyst en storgårdsdomän. Rekonstruktioner av arvsföljder hos de personer som ägde jord i Värnaby under de skriftliga källornas tid antyder dessutom att ägandet ursprungligen varit betydligt mer konsentrerat än det var under senmedeltid. 1200-talet var en tid då Möre blev en fast del av riket. Just i Möre verkar det ha inneburit att de lokala jordägarna förlorade sin rätt till jorden till det nya frälset som kom med kungamakten. I Värnaby kan man tänka sig att den sammanhållna äldre storgårdsdomänens ägor tagits över av någon eller några utifrån kommande frälsesläkter och med tiden genom arvskiften, försäljningar och byten splittrats upp på ett antal landbogårdar med olika ägare. Och därmed är vi tillbaka där berättelsen började med de första skriftliga beläggen.

Naturligtvis är detta en av nöden ganska kortfattad berättelse. Det kan också påpekas att de tolkningar jag framfört genom det svaga källäget omfattar betydande källkritiska aspekter. Landskapet är inte platt, inte ens bildligt. Det rymmer ett enormt tidsdjup, under det moderna landskapet finns rester av otaliga äldre landskap. Kullen vid korsningen mellan gamla E 22:an och Halltorpsvägen är idag en stilla lantlig idyll med åkrar och trädbevuxna impediment. Berättelsen om Värnaby är en i mitt tycke utmärkt illustration av vad man kan hitta om man tittar under dagens yta, ner i "förflutenhetens landskap".

Några källor till denna text:

Anglert, M. Uppåkra. Bland högar, ortnamn och kyrkor. I: Landskapsarkeologi och tidig medeltid. Uppårastudier 8. Lund.

Ericsson, A. 2001. Möre mellan järnålder och medeltid - omvandlingen av ett agrarlandskap. I: Möre, historien om ett småland. Kalmar.

Ferm, Rahmqvist, Thor. 1987. Det medeltida Sverige 4:1. Möre, Norra och södra Möre. kalmar stad.

Larsson, L. 1997. Värnaby by. I: Södermörekrönikan 1997. Utgiven av Södermöre Hembygdsförening.