Hitta historien i landskapet

På lördag (26/4) är det åter dags för min årliga vårföreläsning i regi av Söderåkra Hembygdsgille. I år blir det dessutom 10-årsjubileum! En grå dag i maj 2004 började det och sedan dess har det varit ett återkommande evenemang. Ett antal platser i Söderåkra socken har besökts och belysts. Jag tror det mestadels har varit uppskattat bland dem som kommit för att lyssna.

Årets upplaga då: först lite praktiska detaljer. Lördagen den 26 april klockan 10:00, samling på parkeringen vid Bergkvara kapell. Räkna med att det hela nog kommer att ta ett par timmar i anspråk. Det blir en del transportsträckor och fikapaus. Du får ta med eget fika, i övrigt är allt gratis.

Vad ska vi göra då? Jo årets upplaga av vårföreläsningen blir lite annorlunda. Det blir inte en rakt-upp-och-ner-förelsäning. Snarare en minikurs i hur man hittar historien i landskapet, exemplifierat med de två byarna Bockekulla och Kärrabo i södra sockendelen (några kilometer söder om Bergkvara). Jag kommer att presentera några olika typer av källmaterial och vad de kan berätta om landskapet och människorna som bott i det. Men också det viktigaste, nämligen landskapet i sig självt och de lämningar som människorna har avsatt där. Tanken är att åhörarna inte bara ska vara passiva lyssnare utan själva vara delaktiga i tolkandet. Detta är ett nytt grepp för mig så jag vet inte hur det kommer att bli. Förhoppningsvis ska det bli bra!

Alla är som vill är hjärtligt välkomna!

Skvallereken i Söderåkra daterad

1767 pluss/minus 15 år. Så lyder resultaten från den dendrokronologiska dateringen av den så kallade Skvallereken i Söderåkra. Som jag skrivit i ett tidigare inlägg var en datering av eken som fälldes i början av 2013 på gång i Söderåkra Hembygdsgilles regi. Resultaten kom strax före jul och offentliggjordes några veckor senare.

Det Söderåkra som eken såg när den grodde i korsningen mellan landsvägen (nuv. gamla E 22) och Torsåsvägen var ett annat än dagens. På höjden norr om korsningen tronade ännu den medeltida kyrkan. Men diskussionerna om att ersätta den gamla kyrkan med en modern skulle snart nå sitt klimax. Bara ca 30 år senare var medeltidskyrkan riven och den nuvarande uppförd. Några år senare flyttade också prästgården från sitt gamla läge norr om kyrkan till sitt nuvarande i korsningens sydvästra vinkel.

Runt korsningen och eken fanns på den tiden åkrar, ängar och hagmarker. På östra sidan ett större sammanhängande åkerområde, indelat i mindre block. De har namn som Brogärdet, Kullen och Kyrkekullen. Nedanför åkrarna mot ån låg Brods gårdstomt med bebyggelse. Öster om landsvägen fanns smärre åkerlyckor men mest ängsmarker. På storskifteskartan från 1801 fanns i den nordvästra vinkeln av korsningen en liten lycka kallad Jordpäronlandet, vittnandes om att potatisen vid den tiden kommit till Söderåkra. På den tiden var åkrarna bemängda med små stenrösen som var resultaten av ett långt och mödosamt röjande av åkerytorna på sten. Av dessa rösen finns i dag inte ett enda kvar.

Direkt nedanför kyrkan fanns en kilformig utvidgning av vägen som säkert var ”kyrkbacken”, den tidens samlingsplats och kanske ett centrum i byn. Det verkar på de äldre kartorna som att torget nere vid Bruatorp, senare känt som Söderåkras centrum, inte var i bruk än. Men det är svårt att avgöra. Gårdarna och övrig bebyggelse i Söderåkra låg huvudsakligen norr om kyrkan och kanske hyste byn en 100-150 personer. Det skulle ännu dröja en tid innan ett Söderåkra mer likt det vi känner igen skulle börja växa fram.

Kartan visar en översiktlig bild av hur landskapet tedde sig i södra delen av Söderåkra under Skvallerekens barndom, baserat på storskifteskartan från 1801. Gult = åkermakr, grönt = ängs-/hagmark, grått = bebyggelse och svart = vägar. K markerar platsen för kyrkan.

Skvallereken i Söderåkra ska dateras

Mitt i det lilla samhället Söderåkra stod till för några månader sedan en stor gammal ek. Just där landsvägen (gamla E22) korsas av vägen mot Torsås (Prästgårdsgatan). Eken var en kär gammal symbol för Söderåkraborna. Tyvärr hade det gamla trädet drabbats av kraftig röta och i våras var dess saga all, då trafikverket fällde det. Eken gick i folkmun under benämningen Skvallereken. Antagligen för att folk samlades här förr och pratade och utbytte nyheter med varandra. Skvallrade, om man så vill. Hur länge eken stått där den stod vet ingen, men säkert var det ståtliga trädet ganska rejält gammalt.

Exakt hur gammal eken var ska nu utredas. Söderåkra Hembygdsgille har ingått samarbete med Lunds universitet för att ta reda på detta. I Lund finns under geologiska institutionen en sektion som bland annat sysslar med årsringsdateringar, så kallad dendrokronologi. Nationella laboratoriet för vedanatomi och dendrokronologi. Prover från eken har förts till Lund för analys och under hösten kommer förhoppningsvis en mycket exakt bestämning av trädets ålder.

Som ett gippo har Söderåkra hembygdsgille också utlyst en tävling där man kan gissa trädets ålder. Den som gissar rätt eller kommer närmast kommer att vinna någon form av pris. Svaret är tänkt att presenteras på hembygdsgillets årliga "Grötfest" som går av stapeln strax efter nyår. Delta i tävlingen kan man göra på Torsås marknad (sista fredagen i oktober) eller via hembygdsgillets facebook-sida.

Söderåkra - rapport från föreläsningen

Dags att få till några rader om föreläsningen i Söderåkra i lördags. Det var den kallaste föreläsningen i seriens åtta-åriga historia. Till sluta har den långa sviten av idel soldagar brutits. Trots det lyckades jag locka ett 25-tal personer att spendera en förmiddag i mitt sällskap. Dagen började vid kyrkan i Söderåkra. Efter att rätt nyckel slutligen blivit framskakad så trädde vi in i kyrkan och fortsatte upp i tornet. Där beskådade vi den ornamenterade sten som påträffades vid en utgrävning då kyrkogården skulle utvidgas 1929.

Lyckligtvis, med tanke på utetemperaturen, kunde jag sedan hålla större delen av föredraget inne i kyrkan. Jag tog upp Söderåkras historia från den första spåren av mänsklig närvaro för drygt 10000 år sedan fram till det nya samhälle som växte fram på 1800-talet. Lyckligtvis har flera arkeologiska utgrävningar ägt rum vid samhället så det finns en del att utgå ifrån. Av störst betydelse är antagligen de omfattande undersökninmgarna inför bygget av nya E 22:an som äge rum åren kring 2000. All denna information kryddades med några utvikningar bl a om mat på bronsåldern och arkeologernas dateringsmetoder. Åtminstone det senare tycker jag har en tendens att förundra människor. Det där med hur man kan veta hur gammalt någonting är.

Jag talade också om när det först kan ha funnits en plats som man faktiskt kallade Söderåkra. Jag tror att det inträffade någon gång under slutet av järnåldern eller den tidiga medeltiden. Tyvärr är medeltidens Söderåkra mycket svårt att få syn på.

Vi besökte också gravfältet i Böke, strax norr om Söderåkra. På en höjd fanns här ett antal runda stensättningar i olika storlek. De påminner om gravfält som tidigare har undersökts i Möre med dateringar till äldre järnålder. I Böke tog vi kaffepaus innan jag berättade kortfattat om vad man kan förvänta sig finna i gravar av denna typ och vad de kan tänkas representera. Efter frågestund och lite vandring bland gravarna var det hela över. Än en gång kunde jag resa hem med känslan av att de som närvarat var nöjda med min insats och funnit det jag hade att säga roligt och intressant. Mycket mer kan man väl faktiskt inte önska sig!

Min kamera som varit en trogen följeslagare de senaste åren valde att sluta fungera efter att ha tagit en enda bild denna dag. Mycket tråkigt för mig, men dess bättre ställde Ulla S upp som fotograf under dagen så jag har en bild att krydda inlägget med. Tacka Ulla! Föreläsningem resulterade för övrigt också i att jag på eftermiddagen fick tillfälle att bese en av de största samlingar av stenåldersföremål jag sett på länge, med ett 30-40-tal stenyxor och andra redskap. Det mesta funnet i trakten. Åter igen var saknaden efter kameran stor...

Söderåkras historia - föredrag

På lördag, 21 april, är det åter dags för min årliga vårföreläsning för Söderåkra Hembygdsgille. Den här gången är det Söderåkras historia som ska avverkas. Flera arkeologiska undersökningar har ägt rum kring Söderåkra så det finns underlag för att berätta historien ända från äldre stenålder. På den tiden fanns förståss inget Söderåkra, men det gjorde det någon gång under slutet av järnålder eller tidig medeltid. Från den perioden är källorna sparsammare. Men ett och annat går det ändå att berätta.

Det finns mycket i och kring ortens historia som är lite känt bland allmänheten. Så det kan förhoppningsvis bli en intressant historia. Den kommer att beröra saker som de som var först på platsen, bygdens storhetstid under bronsålder och äldre järnålder, den gäckande vikingatiden samt medeltidens Söderåkra - den tid det landska vi ännu har omkring oss föddes.

Vi ska också besöka gravfältet i Böke och eventuellt (om vi får tillträde) tornet i kyrkan för att bese ett av de få föremål som finns kvar från medeltiden.

Så missa inte lördag 21 april, klockan 10:00. Samling på Söderåkra kyrkas parkering. Medatag gärna fika, då det blir en kaffepaus. Allt är gratis och alla är välkomna!!

Terra sigillata-fynd publicerat / Samian ware find published

(To read this entry in English, please scroll down)

Fornvännen är Sveriges främsta vetenskapliga tidskrift för arkeologisk och antikvarisk forskning. Denna status till trots har Fornvännen den sunda inställningen att alla som har en relevant frågeställning och är kapabel att diskutera och belägga sin ståndpunkt enligt vedertagna vetenskapliga principer, har en chans att få publicera sig i tidskriften. Utan att göra avkall på vetenskaplig standard är Fornvännen alltså inte bara ett forum för forskareliten.

Nu är årets höstnummer (nr 3/2007) nyligen utkommet. I detta nummer har jag själv haft förmånen att vara författare till en (förvisso ganska kort) artikel med anledning av det fynd av en skärva Terra sigillata som jag gjorde i våras. Tidigare presenterad på denna blogg.

Terra sigillata-skärvan från Söderåkra, fram och baksida. Skärvan är 53x27 mm stor och dekorerad med en så kallad "äggstav". Skärvan är nästan osannolikt välbevarad, hade det inte varit för äggstaven hade jag antagligen kastat bort den vid fyndtillfället i tron att den var ny. - The samian ware from Söderåkra. (Foto förf).

Fyndet påträffades av en slump i en rotvälta på ett gravfält norr om samhället Söderåkra ( i Möres och Kalmar läns sydligaste kustsocken med samma namn). Terra sigillata är en formpressad keramiktyp som tillverkades i Romarrikets provinser århundradena närmast efter Kristi födelse. I Romarriket var denna keramik vanlig, men utanför imperiets gränser förekommer den ytterst sällan. Från hela Skandinavien är endast 19 fynd kända, varav fyra från Sverige och de resterande från Danmark. Söderåkrafyndet blir det tjugonde i Skandinavien.

För att kort sammanfatta artikeln i Fornvännen: Fyndet från Söderåkra är inte tillfredställande identifierat, men kan möjligen vara en del av en skål (av en typ kallad 'Dragendorff 37'), kanske tillverkad i ostgallien eller Rheinzabern och kan kanske dateras till 100-talet e Kr. Det skulle i så fall stämma väl överens med merparten av de tidigare fynden av Terra sigillata från Skandinavien.

Ett exempel på en 'skål' av typen Dragendorff 37. -A bowl of the type Dragendorff 37. (Ur: Lund-Hansen 1987).

Romerska importföremål i Skandinavien är starkt förknippade med den tidens aristokrati. De flesta fynden är påträffade i gravar. Några sigillata-kärl från Danmark har ingått i några av de exklusivaste gravutrustningar vi känner till från nordiskt område under romersk järnålder (0-400 e Kr). Några av Terra sigillata-fynden är påträffade på boplatser. Ett sådant är från Vittene i Västergötland, en plats mest känd för en av de största guldskatter som hittats i Sverige. Allt detta understryker Terra sigillatans roll i de nordiska samhällena som en slags exklusiv lyxkeramik.

Småland är inte känt för att vara något av de rikare områdena under romersk järnålder och definitivt inte för sina fynd av romerska importföremål. Faktum är att Söderåkrafyndet är ett av de första spåren av romersk import man känner till från landskapet. Just Söderåkra socken utmärker sig dock något genom en del fynd och platser. Redan under förromersk järnålder (500 f Kr - 0) förekom omfattande järnframställning, arkeologiskt dokumenterat genom en större järnframställningsplats bara några kilometer från platsen där Terra sigillata-fyndet gjordes. C 14-prover visar att järnhanteringen hade sin storehetstid mellan 400-200 f Kr på denna plats. Omedelbart norr om järnframställningsplatsen har en boplats från romersk järnålder undersökts. Det speciella med denna boplats är att man kunde konstatera en omfattande odling av råg. Det är ett av de tidigaste beläggen för rågodling i Sverige, odling av råg sker normalt inte i större skala förrän under medeltid. Den dominerande grödan under romersk järnålder var normalt korn. Det har ansetts att rågodlingen kan peka på direktkontakter med kontinenten. På ett gravfält alldeles i närheten av boplatsen har en fynddepå hittats vid kanten av en gravanläggning. Denna innehöll flera pärlor, en romersk silverdenar och tre släta, hamrade fingerringar i silver och guld. Seden att bära fingerring har romersk ursprung.

Från socknen kommer även två så kallade ormhuvudhalsringar av guld, en hel och ett fragment. Dessa kan dateras till 2-300-talet e Kr. Det är två av totalt 13 romartida guldfynd i hela Småland. I övriga Möre utmärker sig området kring Kalmar stad genom ett antal fynd av romerska silvermynt (denarer). Den största delen av alla kända myntfynd från romersk järnålder i Småland är från kalmarområdet. Från socknarna Hagby och Voxtorp kommer också fynden av ett romerskt bronsmynt respektive ett fragment av en romersk bronskittel.

Samtidigt som Möreområdet framträder med flera fynd som har direkt eller indirekt romerskt ursprung och/eller vittnar om elitära miljöer måste det emellertid framhållas att fastlandssidan av Kalmar sund befinner sig helt i skuggan av Öland. Öland är ett av de rikaste områdena i Skandinavien vad gäller romersk import, men även i fråga om guldföremål från perioden. Ön kännetecknas även av flertaliga vapengravar från romersk järnålder, något som helt saknas i Möre. Hypotetiskt kan man kanske tänka sig att Möre har haft rollen av ett produktionsområde, som har försett det rika Öland med t ex järn. De som kontrollerade utförseln av varor från fastlandet har säkert haft möjlighet att tillskansa sig ett överskott som delvis har omsatts i prestigefyllda statusföremål som t ex Terra sigillata. Men om fyndet från Söderåkra har kommit via öländska kontakter eller direkt från kontinenten lär vi aldrig få veta. Inga fynd av Terra sigillata är ännu kända på Öland.

--------------------------------------------------------------------------------

The Journal of Swedish Antiquarian research (Fornvännen) is Swedens most prestigious journal for archaeological and antiquarian research. In the recent number of the journal I had the opportunity to publish a shorter essay on a find of Samian ware that I was lucky enough to make in the roots of a turned up tree on cemetery in May this year.

The find was made in the province of Småland, in Söderåkra parish along the southeast coast plain of the region called Möre, in Sweden. In short this is an abstract of the article and what is said in Swedish above in this text. The sherd is 53x27 mm and decorated with a so called eggstaff. Samian ware was made in the provinces of the Roman empire during the first centuries AD. This particular sherd is not yet satisfactory identified, but may come from a bowl of a type called ‘Dragendorff 37’, may have been mad in the east Gallic areas or around Rheinzabern and may be dated to the 2:nd century AD. That would, if it is the case, fit in nicely with the other 19 finds of Samian ware that are known from Scandinavia.

Samian ware (as is the case with all artefacts imported from the Roman empire) was in the Scandinavian society of Roman Iron Age (0-400 AD) closely connected with the aristocrats of the time. The known finds comes from very rich graves or special settlements. Thus Samian ware was in Scandinavia held in very high status by the most prestigious people in Roman Iron Age society.

Småland is not known as a rich are during Roman Iron Age, and very few finds of Roman import are known from the province. Many of the more aristocratic finds from Småland is as a matter of fact found in the region of Möre. Two neck rings of gold, most of the known finds of Roman silver denari coins from Småland, a fragment of a Roman bronze cauldron, three finger rings of silver and gold, all that is from Möre. That said, Möre is very poor compared to the Island of Öland, on the other side of Kalmar Sound. Öland is known as one of the richest areas in Scandinavia during the Roman Iron Age when it comes to imported Roman artefacts, gold and weapon graves. Maybe Möre is to be understood as a production area that provided Öland with for instance iron. The people who controlled the local export might have become rather wealthy and so have invested some of their wealth into prestigious artefact, such as Samina ware. But there are at the same time evidences that suggests that the inhabitants of Möre have had more direct contacts with the European continent. And probably we will never know whether the Samian bowl from Söderåkra came via the mighty Öland or on some direct rote from the continent. But it does point to the fact that some rich family with wide contacts and knowledge of the aristocratic codes of the time must have lived in the Söderåkra area almost 2000 years ago.

Sex nya fornlämningar från Söderåkra

I mitt allra första inlägg på AHIMKAR presenterade jag resultaten från några lösfyndsinventeringar i åkermark i Söderåkra socken i regi av den lokala hembygdsföreningen, Söderåkra Hembygdsgille och under ledning av mig. (Se HÄR ). Nu, snart ett år senare, har dessa fornlämningar nått Riksantikvarieämbetet och blivit registrerade i fornminnesregistret. Detta efter att en rapport först sammanställts och lämnats in till Länsstyrelsen i Kalmar.


Bearbeteta spånliknande flintavslag, inventeringsfynd från Bruatorp - numera fornlämningen RAÄ 345, Söderåkra socken.

Sålunda har fynden vid Bruatorp registrerats som fornlämning nr 345 med beteckningen "Fyndplats". Fynden bestod av Några flintföremål och avslag samt en del fynd från historisk tid, varav en del sannolikt kommer från ett försvunnet båtsmanstorp. Fyndet av ett flintavslag vid Ekaryd utgör nu mera fornlämning nr 347 och fynden från Gata, söder om Bergkvara har registrerats som fornlämningarna 348 och 349. Gata-fynden bestod av ett större spån av flinta, några avslag och lite slagen kvarts samt en del yngre fynd.

Samtidigt har även ett gårds-/byläge utanför Bergkvara nyregistrerats. Platsen utgör det försvunna hemmanet Skällenäs nr 2 som övergavs någon gång runt 1800-talets mitt och som sedan sent 1600-tal bestod av tre gårdar som var bostäder för lotsarna i Bergkvara hamn. Det är troligt att gårdsläget är från medeltid, sannolikt identiskt med ett av flera sämjehemman som nämns på 1530-talet. Fyndmaterialet som bestod av en stor mängd keramikskärvor, glasskärvor, kritpipor, järnföremål, en pärla med mera är dock troligen inte äldre än 1600-tal. Inom området påträffades också en koncentration av järnslagg. Bebyggelselämningen är registrerad som fornlämning nr 344 och järnslaggen som nr 346. Skällenäs kanske för några är bekant genom "Skällenäsprojektet", ett projeket som var tänkt att drivas som en amatörarkeologisk undersökning i liten skala några veckor under 2006. Den "vetenskapliga institution" som projektet skulle knytas till krävde emellertid 4500 kr / dag för sin medverkan, en summa som tyvärr inte kunde skrapas ihop om det skulle bli några pengar över för analyser, konservering och dylikt.

Sammanfattningsvis, nyregistrerade fornlämningar i Söderåkra socken, Kalmar län är nummer:
344, 345, 346, 347, 348 och 349. Fornminnesregistret finns ju numera på Internet och numren är sökbara där för den som vill veta mer (klicka på FMIS ).

Stenen i tornet

I ett rum i tornet på Söderåkra kyrka står en gammal sten undanställd. Vid första anblicken en vanlig gråsten, men vid närmare påseende påtagligt kvadratisk och försedd med en uthuggen fris. Inte många känner till stenens existens och ännu färre känner antagligen till dess historia.


Stenen som nu förvaras i Söderåkra kyrkas torn. (Foto: Östen Jannert, Söderåkra Hembygdsgille).

För nästan 80 år sedan, närmare bestämt våren 1929 pågick arbetet med att utvidga kyrkogården åt öster. För arbetet hade ett åkerstycke som tidigare hört till Kollinge gård tagits i anspråk. Medan arbetarna höll på att chakta markområdet stötte de på en grundmur till en bygnad ungefär en halvmeter under jordytan. Arbetet avbröts och landsantikvarien i Kalmar, Manne Hofrén, tillkallades. En förmodligen inte särdeles noggran undersökning vidtog och i en mycket summarisk rapport till Riksantikvarien konstaterade Hofrén att det man hittat var källaren till ett hus. Källaren hade varit uppförd i gråsten och mätt ca 6x8 meter i storlek. Vid nordvästra hörnet fanns en trappa som bestod av tre kalkstensflisor och en av hörnstenarna vid trappan var den sten som nu står i kyrkans torn. I övrigt var det enda fynd som gjordes en liten hästsko. Efter undersökningen konstaterade Hofrén att källarmurarna "äro till avgörande hinder" och tillstånd gavs att ta bort lämningarna.

Vad det kunde ha varit för byggnad kunde aldrig utrönas, Hofrén kunde inte finna några uppgifter varken i arkiven eller hos lokalbefolkningen. Det kan antyda att lämningarna varit av hög ålder. Den dekorerade stenen är medeltida, men om det även gäller byggnaden kan inte avgöras. Sannolikt kommer stenen från den medeltida kyrkan i Söderåkra som anses uppförd under 1200-talet men revs på 1700-talet för att ersättas av den nuvarnde. Stenens placering vid källartrappen skulle då var sekundär. Men det är naturligtvis omöjligt att veta om den hamnade där i samband med att medeltidskyrkan revs eller om det skedde tidigare. På historiska kartor från 1820-talet finns ingen byggnad markerad inom det aktuella området, det utgjordes istället av åkermark.


Den medeltida kyrkan som revs på 1790-talet. Teckning av P Frigelius 1749.

Stenen med sin uthuggna fris har motsvarigheter i huggstensdetaljer från kyrkorna i Halltorp och Kläckeberga. Båda dessa kyrkor uppfördes under 1200-talet och har varit mycket ovanliga byggnader. Båda kyrkorna hade flera våningar, både under och över själva kyrkorummet. Det mesta tyder på att deras byggnadsskede kan knytas till lokala storgårdar. I Kläckeberga har dessutom ett helt gårdskomplex från medeleltiden undersökts direkt norr om kyrkan. Den medeltida kyrkan i Söderåkra har av äldre teckningar att döma inte varit helt olik kyrkorna i Halltorp och Kläckeberga. Kanske ett liknade skeende kan anas här och möjligheten finns naturligtvis att den påträffade källaren kan ha utgjort en del av en försvunnen medeltida bebyggelse i anslutning till kyrkan. En annan gissning anger att det möjligen skulle röra sig om resterna av ett gilleshus då det ska finnas uppgifter om ett medeltida gille i Söderåkra. Möjligheten att kontrollera det försvann desvärre med beslutet att rasera lämningarna på 1920-talet.

Kunskapen om medeltidens Söderåkra är mycket liten. I ett brev som kanske kan dateras till 1507 omtalas en Jeppe i Söderåkra och 1508 daterar Hemming Gadd två brev i Söderåkra där han också har mottagit brev från riksföreståndaren Svante Nilsson. På 1530-40-talen fanns bara två hemman i byn, det ena var klockarens går och det andra ett kronohemman. Därutöver fanns en utjord och en kvarn. Det är en märkligt blygsam bebyggelse för en kyrkby och sockencentrum. Men som redan nämnts kan det ha funnits ytterligare bebyggelse vid tiden då kyrkan bygdes och som försvunnit före 1500-talet. Den påträffade källaren och förhållandet i Kläckeberga styrker möjligheten. Förekomsten av utjordar kan också enligt flera forskare tolkas som spår av under medeltiden ödelagd bebyggelse.

Lämningarna antyder i vilket fall att kyrkonas närmiljöer ofta är förbisedda ur ett antikvariskt perspektiv. Det finns uppenbarligen all anledning att uppmärksamma dessa områden t ex när mark ska exploateras. I Söderåkra finns bara stenbumlingen i tornet kvar, som en nästan bortglömd ledtråd till hur den tidiga medeltidens Söderåkra kan ha gestaltat sig och varit organiserat.

Föreläsning med ovanligt fynd

Som jag skrev om i föregående inlägg ägnades några timmar av lördagen (12 maj) åt en utomhusföreläsning om gravar och järnålder i anslutning till några gravfält norr om Söderåkra. Vädrets makter var vänligt inställda och den i perfekt tid anländande solen hade knappast färdats med SJ. De dryga 20 personer som dök upp för att lyssna visade sig vara en intresserad och tacksam publik. Att döma av de många åhörare som kom fram för att tacka för en lärorik och givnade föreläsning så får jag - jantelagen till trots - dra slutsatsen att jag lyckades tämligen väl i mitt värv.


Några av dem som kom för att lyssna på mig när jag höll låda, här i full färd med att utforska gravfältet Hästhagen - Raä nr 10.

De besökta gravfälten blev fler än vad jag rapporterade i föregående inlägg. Hästhagen (Raä 10. Söderåkra socken) var fösta anhallt. Här stod tre undersökta gravar med fynd av bl a en romersk silverdenar och fingerringar i sliver och guld i folus. Kopplingen mellan gravfältet och en boplats från romersk järnålder - för övrigt en av de första platser i Sverige där råg har odlats i mer omfattande skala - och en järnframställningsplats som i stor skala varit aktiv mellan 400-200 f Kr gjorde platsen extra tacksam att prata om. Efter obligatorisk fikapaus besöktes planenligt gravfälten vid Getabacken (Raä 66, Halltorp socken och 4, Söderåkra socken). Här var gravarna tämligen svåra att upptäcka, men vi gjorde vårt bästa. Som lite kompensation avslutades dagens aktiviteter vid gravfälten Raä 104 och 9 (Söderåkra socken) som bestod av flera resta stenar och en mycket prydlig skeppssättning.

Skeppssättningen Raä nr 9 var ett vackert exemplar som väckte mången åhörares förtjusning.

Att hålla föreläsningar ute i naturen vid de faktiska fornlämningarna kan bjuda på en del överraskningar. Det ser inte alltid ut som man tänkt sig eller minns det. Det kan understundom ställa till en del oreda. Den största överraskningen denna dag var emellertid en rotvälta på gravfältet nr 66. Rotvältan tycktes inte ha berört någon anläggning, men ändå låg där en liten keramikskärva. Och inte ser det ut att vara vilken keramikskärva som hellst! Trots mina tämligen bristfälliga erfarenheter av den här typen av keramik, så ser det ändå ut som... Terra Sigillata!! Det verkar ju onekligen för bra för att vara sant, så om någon kan identifiera biten som en blomkruka från 1952 så kommer jag inte att bli förvånad. Med andra ord: alla keramikexperter, se hit!! (Bilden nedan).

Så kan det gå en vacker dag i maj på den fagra Möreslätten.

Hit eller shit? Keramikskärvan ser ut som Terra Sigillata, importkeramik tillverkad i romariket. Men är det möjligt, jag kan naturligtvis vara ute och cykla fullständigt. Så alla som har koll på sådan här keramik, hör av er!!!

Gravfälten är sökbara i fornminnesregistret HÄR . Välj sökfältet RAÄ-nummer och fyll i sockennamn och fornlämningens nummer, t ex Halltorp 66:1.

På jakt efter fornlämningar

Lördagen den 9 september var en strålande vacker dag. Just denna dag skulle ägnas åt att göra lösfyndsinventeringar i åkermark i Söderåkra socken i södra Möre. Inventeringen var ett samarbete mellan mig och Söderåkra hembygdsgille och jag utförde den som "projektledare" för en grupp om 16 glada amatörinventerare, de flesta hembygdsgillets medlemmar.


Del av Kalmar län med Möre och Söderåkra socken (Smålands sydligaste kustocken).

Morgonen inleddes med en rekognoseringstur med syfte att bestämma vilken eller vilka platser som skulle bli föremål för inventeringarna. Valet föll slutligen på en åker belägen på en fastighet med namnet Bruatorp 2:1, strax söder om det lilla samhället Söderåkra. På åkern fanns några mjuka höjder som såg lovande ut, bl a en med sluttning ner mot en liten å (Bruatorpsån). På åkern låg dessutom två rösen från bronsåldern. Således såväl goda förutsättningar att hitta äldre boplatslämningar som en lockande möjlighet att finna spår efter bortodlade gravar.


Söderåkra socken med i texten omnämnda platser.

Väl samlade var förväntningarna ganska höga och nyfikenheten på vad plogen kunde ha blottlagt stor. Inventeringen tillgick på klassiskt sätt. Vi stälde upp oss på rad med ett par meters mellanrum och gick sedan över åkerytan. Varje fynd prickades in på en karta och gavs ett fyndnummer, varefter det kortfattat beskrevs i en anteckningsbok.

Fynden då? Några mängder med fynd blev det kanppast. Mest var det sådant som kan ges sentida dateringar (17-1800-tal). På kullen med sluttning mot Bruatorpsån hittades, inte helt överraskande, några bitar flinta och en klump järnslagg. Bland flintorna kan speciellt nämnas en del av en så kallad skivskrapa och ett spånliknande, delvis bearbetat avslag. Båda av grå, sydskandinavisk flinta. Tillsammans med det goda läget får detta anses vara en förhållandevis tydlig boplatsindikation med en möjlig datering till mesolitikum (äldre stenålder). Dvs tiden kring 4000 f Kr eller äldre. Någon entydig kronologi för denna typ av föremål finns dock inte i Möreområdet och inget hindrar att bosättningen kan ha dateringar in i yngre stenålder. Under bronsålder (1800-500 f Kr) kan man däremot vara säker på att ingen har bott här, då har platsen varit upplåten till de stora gravrösen som ännu tronar på åkerns högsta punkter.


Del av skivskrapa, funnen på den norra höjden på åkern i Bruatorp.

I en sluttning på åkerns södra del påträffades ett ensamt spån av sydskandinavisk flinta. Möjligen representerar det en "aktivitetsyta" som sträcker sig in under den söder om åkern belägna bebyggelsen.


Spånet som påträffades på åkerns södra del.

Trots knapphändiga fynd fick jag intrycket att de flesta deltagarna uppfattade inventeringen som både rolig och lärorik. Det fina vädret gjorde förståss sitt till för att uppmuntra den goda stämningen. Och fassinationen över att hålla ett mångtusenårigt föremål i sin hnd, tappat eller bortkastat av någon som bodde på samma plats får så länge sedan, var inte att ta msite på. Dessutom gav inventeringarna möjlighet för deltagarna att komma närmare de arkeologiska metoderna och själva få göra en liten "forskningsinsats". Och för den allmänna förståelsen och acceptansen för arkeologer och arkeologiskt arbete är sådana små tillfällen ovärderliga.

En liten tapper skara inventerare följde också med på fortsatt "upptäcktsfärd" under eftermiddagen. Bl a inventerades en åker vid Ekaryd utanför Söderåkra. Denna inventering såg inte ut att ge någonting, förrän precis i "slutminuten", då ett litet flintavslag låg där i jorden och lyste i solskenet.

I södra delen av socknen, några kilometer söder om samhället Bergkvara, på fastigheten Gata 1:6, gjordes slutligen en inventering av en åker som såg ut att kunna vara ett bra boplatsläge. En del eventuella kvartsavslag, en bit så kallad Kristianstadslinta och ett spån kunde samlas in. Spånet var av för regionen sällsynta dimensioner, 8,7 cm långt och 4,5 cm brett. Det för med sitt utseende kanske närmast tankarna mot bronsålder. Tyvärr var fyndmaterialet för litet för att kunna utgöra något säkert dateringsunderlag. Men i närområdet finns gott om lösfynd från sennelolitikum och även några bronsåldersrösen. Så en datering av platsen till slutet av stenålder- bronsålder skulle inte vara förvånande.


Det stora spånet från Gata, söder om Bergkvara.



Några av "de glada inventerarna" på åkern vid Bruatorp, strax utanför Söderåkra.

Till sist: på denna blog kommer fortlöpande resultat från inventeringar, funderingar, tolkningsörslag m m att preseneras. Men jag kommer också att försöka presentera resultat från utgrävningar och annan arkeologisk verksamhet som bedrivs i regionen, men som sällan får någon spridning utanför väggarna på den institution som utfört t ex utgrävningen. Det mesta kommer att beröra Möre och Kalmarsundsområdet, men jag kommer ibland också använda blogen som ett forum för att diskutera eller försöka väcka debatt kring mer "allmänarkeologiska" frågor. Så välkommen hit och välkommen åter!