Utomhusföreläsning, Stuvenäs, Värnanäs, Halltorp

Ja, det har varit i stort sett dött på bloggen en längre tid. Så nu blir det intressant att se om det finns några läsare kvar...

Våren är här! Ett säkert vårtecken är min årliga utomhusföreläsning för Söderåkra Hembygdsgille som varit igång sedan 2004. I år kommer jag att vara riktigt vågad och äverträda sockengränsen några kilometer och ge mig in i Halltorp socken. Jag delar också pratandet denna gång med min vän, den kunnige lokalhistorikern Lars Larsson från Södermöre Hembygdsförening.

Lite nyttig information först: föreläsningen äger rum lördagen den 27 april. Samling på parkeringen vid Stuvenäs gästgiveri (skyltat från E22) klockan 10:00. Tag med egen fikakorg. Räkna med ca tre timmar i tidsåtgång.

Vad får du då på dessa tre timmar? Jo, först blir det bronsålder. Vi kommer att besöka några mycket intressanta lämningar kring Stuvenäs, bland annat ett storröse och ett par så kallade "kulthus", en ovanlig fornlämningstyp som hör till de mest särpräglade bronsåldersmiljöerna. Inte bara lokalt utan (vågar jag påstå) på ett riksplan! I området finns också gravfält från järnåldern.

Sedan fortsätter vi till Värnaby. Idag finns här några lantligt vackra kullar och åkrar inte långt från Värnanäs herrgård. Men en gång fanns en hel by på platsen. En by som kan ha haft tusenåriga anor. Värnaby som var uppdelat på Norra och Södra Värnaby var den största byn i Halltorp socken. Genom århudraden har i synnerhet Södra Värnaby (som vi ska uppehålla oss kring) fört en seg kamp mot kungar och herremän. Flera gånger har den lagts öde, dess invånare avhysts. Men den har om och om igen rest sig och växt upp på nytt. Men de sista stora jordbruksreformerna på 1800- och 1900-talen under Värnanäs herrgård gjorde slutligen byns saga all.

Vi avslutar dagen övningar vid Halltorps kyrka. En av de märkligaste kyrkorna i Kalmarsundsområdet, vilket inte säger så lite. En gång försedd med fyra våningar och två torn. Idag finns förutom själva kyrkorummet också en välbevarad markvåning (källarvåning) som är ett av de äldsta rum i regionen som man fortfarande kan gå in i. Och det ska vi såklart göra! Den särpräglade kyrkan, dess fantastiska historia och den spännande och omvälvande del av medeltiden då den uppfördes får avrunda dagen.

Alla är hjärtligt välkomna!

(Bilden: ett rekonstruktionsförslag på hur kyrkan i Halltorp kan ha sett ut, efter Iwar Andersson)

Ett par tips

Idag blir det inga långa inlägg. Inte heller ska jag ondgöra mig över något. Däremot ska jag förmedla en liten artikel i dagens nummer av lokaltidningen Östran. Denna handlar om att man påträffat lämningarna av en gata vid arkeologiska undersökningar i Stadsparken i Kalmar. Det är enligt vad tidningen förtäjer fråga om medeltidsstadens huvudgata, som kanske kan vara så gammal som från 1200-talet.

Läs artikeln här

En annan spännande utgrävning började denna vecka på Öland. Det är Linnéuniversitets arkeologistudenter som under ledning av Ludvig Papmehl-Dufay ska göra undersökningar av Risinge hög. Risinge hög är ett gravmonument, en så kallad storhög, som man tror är från bronsåldern eller möjligen yngre järnålder. Utgrävningarna håller på till den 14 oktober och det är visning för alla intresserade på torsdagar klockan 14:00.

Läs mer här

Skadegörelse i Säckedal och hotat kulturarv

Snäckedal är en miljö från Bronsåldern i Misterhult socken ett par mil norr om Oskarshamn. Här finns ett gravfält med bl a en monumental skeppssättning som mäter 45 meter, stora rösen, rektangulära stensättningar, enstaka skärvstenshögar med mera. Med ett 50-tal gravar är Snäckedal ett av de största och mäktigaste bronsåldersgravfälten i Svergie. Som sådant är det förståss också en plats med högt skyddsvärde och en plats där man inte förväntar sig att detta skyddsvärde ska kränkas i första taget.

Men när arkeologen Michael Dahlin besökte gravfältet härom dagen blev han förfärad. Någon hade anlagt en skogsbilväg med krossad sten alldeles invid gravfältet. Visserligen fanns det redan tidigare en liten skogsväg här, men det var en gammal och oskyldig traktorväg. Nu har man förutom att täcka denna med sten även gett sig på att bitvis bredda vägen. Stora massor med jord, sten och block ligger uppkörda längs kanterna. Det är uppenbart att man här struntat i varje form av hänsyn till den unika kulturmiljön, helt saknat försåelse för dess oersättliga värden, utan bara haft krassa ekonomiska och praktiska äverväganden för ögonen.

Även arkeologiprofessorn Joakim Goldhahn vid Linnéuniversitet i Kalmar har regaret starkt på händelsen och ska enligt uppgift ha polisanmält tilltaget. Även länsstyrelsen är informerad. Men många fler än så har reagerat på det skedda och lokaltidningarna har lyft upp saken, se t ex Östran och Barometern . Nu kan man bara hoppas att berörda myndigheter tar tag i saken och att de skyliga blir grundligt tillrättavisade. Uppmärksamheten som den kraftiga reaktionen från arkeologsamfundet och andra kulturintressen har lett till kan kanske åtminstone leda till något gott. Nämligen att det väcks debatt och att problemet diskuteras även på en generell nivå. Snäckedal är inte den första och knappast den sista fornlämning som råkar illa ut i samband med olika former av pietetslös exploatering (som av någon anledning är betydligt vanligare i skogsmiljöer). Det är uppenbart, än en gång, att det behövs insatser. Till exempel mer och tydligare information inte bara om vad fornlämningar representerar utan också om vilka regler som gäller. Kulturminneslagen, som skyddar och reglerar ingrepp i fornlämningar är klar. Men få känner till dess innehåll och bestämelser. Först när man uppnår en bredare kunskap och förståelse kan vi börja hoppas på att skadegörelse på fornlämningar ska minska.

Bilden ovan visar den nya vägen men inte de värsta skadorna (från bloggen Misterhultaren

En decemberdag i Voxtorp

Redan förra året började jag skriva på en artikel om Voxtorp socken under yngre järnålder och medeltid. Arbetet med att få fram material, gå igenom dokument, gamla kartor och mycket annat visade sig dock bli tidsödande. I bästa fall blir artikeln klar i år och kommer då att publiceras i Södermörekrönikan 2010.

För några dagar sedan var jag och tittade på landskapet kring Voxtorp, guidad av traktens hembygdsexpert Lars Larsson. Att lyssna på Lars är en upplevelse i sig, hans minne när det gäller händelser, personer, sägner och årtal ur bygdens historia tycks ändlöst. Information forsar ur hans mun som en vårflod. Jag hade mina egna syften med att besöka Voxtorp. Att få lite mer känsla för landskapet är t ex aldrig fel. Dessutom hade jag under studiet av skifteskartorna över byn Broby påträffat det spännande marknamnet Kalkugnshagen. Att lokalisera platsen i landskapet var ett mål. Det lyckades nog, men några spår av kalkugnar eller kalkbränning kunde vi inte se. Varför man brännt kalk och när kan man ju undra. Lite frestande var det att se det i samband med kyrkan men det är bara en väldigt lös tanke. Bilden ovan är i vart fall tagen från den höjd där Kalkugnshagen torde ha legat mot kyrkan.

Voxtorp kyrka ligger i Broby. En tämligen märklig ordning. Men Voxtorp är uppenbarligen utbrutet ur Broby kanske under tidig medeltid. Voxtorp börjar precis till vänster utanför bilden. Gården direkt som ser ut att ligga direkt höger om kyrkan ligger egentligen 50-100 meter väster om kyrkan. Det är Broby nummer 1 som har samma läge så långt kartorna låter oss följa den. Den äldsta kartan är från 1655/56. Troligen har den legat där sedan medeltiden. Resten av byn låg (och ligger till viss del ännu) häger om kyrkan strax utanför bild. Utom den gård som var prästens landbogård i jordeböckerna, det så kallade stomhemmanet. Själva gården till detta låg i Voxtorp men all dess mark låg i Broby. Långt norrut i Broby fanns några separata gärden aldeles vid bron över Hagbyån. Kan det kanske varit här det mystiska Lilla Broby som nämns i några medeltida urkunder legat? Frågan har inget svar.

På höjderna i landskapet ligger allt som oftast förhistoriska gravar. Mest är det bronsåldersrösen som ibland är ganska imponerande, men även mindre stensättningar och något gravfält. Lars visade glatt upp ett av de största rösena, kallat Landshövdingehögen för att det är så stort att man tänkt sig att här har någon viktig person begravts. En landshövding allra minst.

I byn Igelösa ligger ett stort gravfält som delvis är undersökt, Igelösa åsar. Det var i bruk under vikingatid med en kronologisk tyngdpunkt i 900-talet. En nyligen publicerad rapport över utgrävningarna som ägde rum redan på 60-talet finns som pdf på Kalmar läns museums hemsida. Inte så långt från gravfältet men på andra sidan Hagbyån fanns ett kapell som revs på 1500-talet. Kan hända markerar det att det funnits en hamn- och handelsplats vid åns nedre lopp under medeltid och av ett fynd av en vikingatida vikt och våg även tidigare.

Voxtorp kyrka är en av två rundkyrkor i Möre. Den är troligen uppförd kring 1240 och var en privatkyrka knuten till en storgård kan man misstänka. Den storgården låg sannolikt i Broby där det också fanns en huvudgård omnämnd 1406. Enligt en sägen ska kyrkan ha byggts av en fru Lona för att hon skulle slippa ta sig ända till den kyrka som herrskapet i Halltorp där låtit uppföra. Ingen vet hur gamla dessa sägner är eller om det ligger något i dem, men intressant är ändå att de förklarar kyrkorna som privata initiativ av en lokal aristokrati.

En av Lars favoritberättelser är den om det stora upproret. Dackeupproret alltså. Det började nämligen med fogdemorden i Voxtorp (fast frågar man någon som bor i Torsås socken så började det i Torsås). Det var söndagen före midsommar 1542 som en skara upproiska (eller skogstjuvar och horkarar om man väljer Gustav Vasas vokabulär) drog till Voxtorp där landsfogden i Södra Möre, Nils Larsson hade sin gård. Fogden och hans män bakbands och släpades ut på gårdstunet efter en hård ordväxling, gården stacks i brand och Nils Larsson och hans mannar skjöts ihjäl. Därefter drog upprorsskaran med Dacke i spetsen vidare till byn Gräsgärde i Arby socken där en man ur lågfrälset, en äldre och sjuklig Gudmund Pedersson (Slatte) hade sin sätesgård. Gudmund och hans gård rönte samma öde som fogdegården och des folk. Upproret var ett faktum. Ja så vilt kunde det gå till i dessa nu så idylliska bygder...

(Foto: författaren)

Om yngre järnålder i Voxtorpstrakten

Som jag redan i ett tidigare inlägg skrev håller jag på att skriva en artikel om yngre järnålder och medeltid i Voxtorp socken till Södermöre hembygdsförenings årsbok som kommer ut under våren 2009. Nu är kapitlet om yngre järnålder klart i manusform. Jag lägger ut texten här nedan för alla intresserade att ta del av den.

Nu hyser jag också en from förhoppning om att åtminstone några av er ska vilja kommentera texten. Vad är bra och framför allt vad är dåligt? Vilka brister hittar ni? Jag vill ha massor med konstruktiv kritik! Kommentera! Kommenter! Kommentera!

Läs och njut(??):

----------------------------------------------------

Yngre järnålder

Övergången mellan äldre och yngre järnålder innebar begynnelsen till en omvälvande förändring. Denna förändring anser man tog sin början kring 600 e Kr. Arkeologiska undersökningar har visat att den äldre järnålderns ensamgårdar och små gårdsgrupper med tillhörande gravfält överges vid den här tiden. I stället sker en koncentration av bebyggelsen till de centrala bygderna längs kustslätten. Senast under vikingatid (ca 750-1050 e Kr) har så bybildningen ägt rum och bebyggelsen har fått en lokalisering i landskapet som vi till större delen än idag känner igen. De främsta vittnesbörden om detta är gravfälten av yngre järnålderstyp och ortnamn med ändelserna –by och –lösa. Naturligtvis finns det alltid platser som faller utanför ramarna, som uppvisar en annorlunda utveckling. Men för de centrala delarna av Södermöre torde den skisserade bilden äga giltighet, även om någon bebyggelse frän yngre järnålder aldrig har undersökts arkeologiskt i området.

Vad som låg bakom förändringarna är oklart. Det är därför inte heller möjligt att säkert fastställa vilka personer/samhällsgrupper som varit initiativtagare eller hur förloppet (eller förloppen) i detalj sett ut. Man har pekat på förändringar och nyheter inom jordbruket med en ny organisation och bättre redskap. Tvivelsutan är detta en viktig förutsättning. Men svaret på varför förändringarna iscensatts ligger snarare i frågan om vem som ville ha dem och varför. Vem behöver egentligen en by? Hur introduceras nya innovationer inom t ex jordbruket, var och av vem? Svaret på de frågorna låter sig inte med lätthet fångas. Emellertid är det antagligt att förändringarna hänger samman med uppkomsten av en ny aristokrati som kontrollerade lokalsamhället med utgångspunkt från storgården. Här har de nya innovationerna och omstruktureringarna inom jordbruket varit förutsättningar för att bära upp storgårdsdomänen och därmed aristokratins inflytande och position. Perioden uppvisar också tydliga tecken på kraftigt ökade sociala skillnader. Klyftan mellan samhällsklasserna växte.

I Voxtorp socken finns inte många lämningar från yngre järnålder. Dock måste man i det kraftigt uppodlade landskapet räkna med att bortodlingen av fornlämningar kan vara betydande. Det bevisas också av äldre uppteckningar. Således finns inte många gravfält från yngre järnålder bevarade. Det största, Igelösa åsar, ligger symtomatiskt nog på mark som i äldre lantmäteriakter betecknats som odugligt för odling. Ortnamnen och fornlämningarna visar ganska tydligt att de stora byarna Broby och Igelösa är de äldsta och dominerande bebyggelseenheterna i socknen. Alla kända lämningar från yngre järnålder i Voxtorp socken kommer från dessa byar. De övriga byarna i socknen, Bjursnäs, Nanntorp och Voxtorp är något senare etableringar (mer om det nedan).

Även om antalet fornlämningar och lösfynd från yngre järnålder är fåtaliga i socknen, så är informationen om det som finns för ovanlighetens skull ändå relativt fyllig. Till största delen beror det på att gravfältet Igelösa åsar till en del är arkeologiskt undersökt. Gravfältet som ursprungligen torde ha bestått av åtminstone ett par hundra gravar vittnar om att Igelösa redan under denna tid var en ganska stor by. 1961 undersöktes 45 anläggningar då Riksväg 15 (nu ’gamla E 22’) skulle rätas. Gravarna bestod av högar, runda stensättningar/små rösen, och treuddar. 23 gravar innehöll någon typ av fynd. De fynd som kunnat dateras är i stort sett alla från 900-talet. Undantagen är föremål som har en vidare datering, t ex 800-900-tal eller 900-1000-tal. Gravfältets huvudsakliga brukstid var således 900-talet. Dock, eftersom den 1961 nya vägsträckningen endast skar igenom gravfältets västra del, kan det inte uteslutas att andra delar av gravfältsområdet kan ha en något avvikande dateringsmässig tyngdpunkt.

De gravlagda var huvudsakligen i åldern mellan 20 – 40 år, några var lite äldre men bara ett barn kunde identifieras. Barn är ofta underrepresenterade på den yngre järnålderns gravfält, trots att barnadödligheten antagligen varit hög. Orsaken till detta är inte känd. Samtliga gravlagda var kremerade tillsammans med sina gravgåvor. Insamlingen av resterna från gravbålet har dock inte varit så noggrann och därför har inga ben som kunnat användas till könsbestämning blivit bevarade. Typerna av gravgåvor som säkert kunnat knytas till endera könet har emellertid kunnat användas för identifiering av män respektive kvinnor i många fall.

Smycken, detaljer till klädesdräkten och gravgåvor visar att många av de gravlagda har varit förhållandevis välbärgade. Föremålen är typiska för tiden och av ”massproducerat” slag, dvs föremålstyper som vi känner igen från stora delar av Skandinavien. T ex ovala spännbucklor, likarmades spännen, ringnålar, pärlor, knivar och nycklar. Med i graven följde ofta också djur. I Igelösa har häst, hund, svin, får/get och höna dokumenterats, med andra ord vad man kan förvänta sig som en komplett uppsättning djur på en vikingatida gård, med undantag av tamkatt och gås. Att begravas tillsammans med en häst anses ha varit uttryck för viss status. Två personer har fått vardera en häst med sig i graven och ytterligare en hade fått med sig en hästmundering (delar av betsel påträffades i graven). En person hade också begravts i en båt, vilket visas av en stor mängd båtnitar. Även detta anses vara tecken på hög status.

Gravarna visar alltså spår av rikedom och status, men inga tecken av direkt aristokratisk rang. Däremot finns gravar med få eller inga föremål i. Gravfältet tycks spegla ett bondesamhälle, men knappast ett jämnlikt sådant. Snarare får man tänka sig att vissa var förnämare ”storbönder” medan andra var ”normala bönder” och ytterligare andra var mer fattiga. Dessutom kan man räkna med att det har funnits egendomslösa och trälar som kanske inte alls hade tillträde till gravfältet. Möjligen var gravfältet huvudsakligen förbehållet dem med ärftlig rätt till jorden (odal).

Även i Broby finns ett gravfält (Raä 24) som troligen kan dateras till yngre järnålder. Det består av ett tiotal runda stensättningar, två skeppssättningar och två resta stenar och är uppbyggt kring ett röse av bronsålderstyp. Placeringen vid bronsåldersröset är intressant. Tradition och hänvisning till förfäder spelade antagligen en stor roll i den yngre järnålderns samhällen. Genom att anlägga gravfältet i anslutning till det äldre gravmonumentet kunde man hävda traditionens makt och rättfärdigande. Man har integrerat ett gammalt monument i sin egen tids sammanhang för att ge legitimitet, bekräfta, understryka, hävda eller göra anspråk på något. Man kan tänka sig att brobygravarna speglar någon form av en sådan strategi, men vad man haft för egentliga syften kan vi inte veta.

I Broby har även en silverskatt påträffats. Det skedde vid slutet av 1800-talet då man skulle ta bort ett stenröse på hemmanet Broby nr 1. Fyndet löstes in av Historiska museet i Stockholm. Det består av några silvertackor och 82 arabiska mynt, de flesta (92%) fragmentariska. Det yngsta myntet i fyndet präglades år 867 eller 868 e Kr. Det betyder att skatten inte kan ha lagts ner i jorden före denna tidpunkt. Kanske har det inte skett förrän framåt början av 900-talet om man tänker sig att mynten varit en tid i cirkulation för att sedan göra den långa färden till Kalmarsundskusten. De behöver inte heller ha lagts undan med en gång utan kan ha använts en tid i egenskap av sitt silvervärde innan de hamnade i jorden. Silverskatter, som spår av rikedom, används ofta som indikation på lokal aristokrati i anslutning till en storgård. Så kan också ha varit fallet i Broby, men det finns också anledning att iaktta försiktighet med sådana tolkningar.


Det är svårt att säga något mer generellt om ”hur det var” i bygden kring Voxtorp under den här perioden. Å ena sidan ser vi vad som skulle kunna betecknas som en ”vanlig” bondby i Igelösa. Beteckningen ”vanlig bondby” är dock inget hinder för att klasskillnader inom bebyggelseenheten har funnits och kan ha varit jämförelsevis stora. Gravarna på Igelösa åsar verkar bekräfta detta. Däremot finns inga belägg för någon ren aristokrati i Igelösa. Här framträder, å andra sidan, Broby istället som en möjlig kandidat till att ha hyst en storgård av ett mer aristokratiskt snitt. Beläggen för det är emellertid ganska vaga, men som vi ska se nedan så kan materialet från medeltiden ge visst stöd åt tanken.

Vad som har utgjort underlaget för mer välbeställda hushåll, om det så är storbönder eller aristokrater, kan man under rådande källäge inte mycket mer än spekulera kring. Storgårdsdrift, kanske baserad på trälar som arbetskraft, bör ha utgjort grunden. Till diskussionen kan också föras att flera forskare har pekat ut området kring Hagbyåns nedre lopp och mynning som platsen för en hamn- och mötesplats av något slag. Det skulle i så fall ha rört sig om en mindre handelsplats av mer lokal betydelse eller kanske en utskeppningshamn för varor. Åter igen måste det understrykas att konkreta belägg saknas. En indikation kan dock fyndet av en våg och en vikt från vikingatid, påträffade i Hagbytorp norr om Hagbyån vara. Om det har funnits ett hamnläge, utnyttjat och kontrollerat av befolkningen i byarna på ömse sidor av Hagbyån skulle det egentligen inte vara speciellt märkvärdigt utan snarare ganska naturligt. Att människorna längs kusten har haft hamnar för sina båtar, utgångspunkter för sjöresor, en plats att ta emot skepp och varor från andra områden likväl som för att utskeppa egna varor kan man förutsätta. Om man sedan också i större eller mindre omfattning utfört en eller annan handelstransaktion gör inte det att man måste se ett nytt Köpingsvik eller Birka. Snarare en plats som skapats av lokalsamhällets behov och intressen för kontakter med en nära och fjärran omvärld.

En bygd med byar och gårdar, framvuxen kring Hagbyån som ett strategiskt nav för dess möjligheter att upprätthålla ett utbytesnätverk med andra områden. En bygd som säkert varit baserad på jordbruk och boskapsskötsel i kombination med binäringar från hav och skog, men likväl där somliga kunnat skaffa ett ekonomiskt och socialt övertag, en särställning som i Broby kanske även fått aristokratiska former. Det är med dessa förutsättningar vi nu kan bege oss till nästa tidsperiod – medeltiden.

Månadens vykort, nr 1 - Vassmolösa

Vid sidan om arkeologin och till den nära relaterade frågor har jag en annan vurm, nämligen gamla vykort. Det har vid några enstaka tillfällen skinit igenom här på Ahimkar att jag finner dessa roande och samtidigt varandes ett utmärkt historiskt källmaterial i alla fall till lite modernare historia. Kanhända detta inte är så spännande för alla dem som läser den här bloggen (gissningsvis mest arkeologer och arkeologiintresserade), men jag har kunnat räkna ut att jag också har en eller annan läsare med ett allmänt intrsse för Möres och Kalmarsundsområdets historia. Nu blir det i alla fall, vare sig ni vill det eller ej, mer vykort på Ahimkar, för nu lanserar jag en ny serie - Månadens vykort. En gång per månad kommer jag att visa ett (i mitt tycke) trevligt vykort tillsammans med en kortare eller längre text om motivet och dess bakgrund. Först ut ett vykort från Vassmolösa.

Vassmolösa ligger ett par mil söder om Kalmar i Möres gamla kärnbygder, på kustslätten i Ljungby socken. Det man ser på bilden är Vassmolösa stationssamhälle, alltså det samhälle som uppkom i samband med att Kalmar - Torsås järnväg anlades och invigdes 1899. Dessförinnan hade i detta område bara funnits några små stugor, vilka även de försvunnit innan järnvägen kom.

I förgrunden syns "Gropen" eller "grushålan", ett stort grustag. Mycket av Kalmar - Torsås järnväg byggdes på grus härifrån. När järnvägen stod klar kunde gruset transporteras på denna och blev en god affär för ägarna. Betydande delar av de stora utfyllnadsområden på vilka det moderna Kalmar vilar består t ex av grus från Vassmolösa. Annars var samhällest stora arbetsgivare en såg (till vänster på bilden) och en cementvarufabrik. Av husen i klungan i bakgrunden på bilden syns främst järnvägsstationen, en typisk representant för hur stationerna såg ut i området. Bakom stationen syns ett hus med torn, här fanns en affär som under mångar år, från 20-talet till början av 50-talet ägdes av en Frans Jonsson. Under senare årtionden har olika sporadiska affärsrörelser huserat i byggnaden, själv minns jag att där fanns ett loppis något år. Huset mitt emot "tornhuset" var ockås en affär, startad av man vid namn Adolf Svensson och kallad Adolf Svenssons filial (förekommer för övrigt också på vykort). Senare blev affärsverksamheten här mer känd som Allans livs. I samma område som dessa affärer ska det också ha funnits ett bageri, senare en bröd- och mjölkaffär.

Kalmar-Torsås järnväg lades ner 1965 och spåren revs upp åren därpå. Därefter försvann mycket av verksamheterna i Vassmolösa, som idag mest är ett villasamhälle. Vykortet är inte poststämplat men kan troligen dateras till ca 1910-talet.

Järnvägssamhället Vassmolösa som framträder på vykortet var alltså inte så gammalt. Men Vassmolösa i sig är betydligt äldre. Troligen var Vassmolösa en by etablerad under yngre järnålder. Det antyds av ortnamnet med ändelsen -lösa och att här även finns ett gravfält av yngre järnålderstyp, för övrigt Möres största gravfält från denna tid, med 140 synliga gravar. En grav på gravfältet (en rund stensättning) har undersökts. Av de något knapphändiga uppgifterna att döma rörde det sig om en brandgrav, kol och brända ben påträffades. I övrigt bestod fynden av en pilspets, ett fragment av kantbeslaget till en sköld, några spikar och slaggklumpar. Pilspetsen och skölddetaljen har lett till en tolkning av anläggningen som vapengrav, vilket kan antyda högre status. En enda undersökt grav med ganska knappa fynd är dock i övrigt för lite underlag för några mer vittgående slutsatser. Man kan i alla fall konstatera att gravfältet verkar avspegla en relativt stor bebyggelse och att det funnits mer välbeställda individer inom denna bebyggelse.

I skriftliga källor är Vassmolös känt sedan 1329. Detta år pantsätter en i övrigt okänd Magnus Larsson en gård, möjligen en huvudgård (...curiam meam vasmerlöso...), i Vassmolösa till ett prebende i Linköpings domkyrka instiftat av Harald Stubbe. Den latinska termen curia syftar ofta, men inte alltid på en huvudgård, dvs en gård som fungerat som centrum för ett godskomplex. 1384 doneras jord till Vadstena kloster av en Peter Friis (kors). Vad som senare skedde med dessa enheter är okänt. I 1500-talets kamerala handlingar redovisas åtta hemman i Vassmolösa, fyra ägda av skattebönder och fyra frälsehemman. Det redovisas dock även tre utjordar som kan avspegla tidigare under medeltiden ödelagda gårdar. I vart fall har Vassmolösa varit en förhållandevis stor by under medeltiden, med Möre-mått mätt.

Vassmolösa hade åtminstone sedan 1500-talet stor betydelse som tingsplats för Södra Möre häradsting. Exakt när Vassmolösa blev tingsplats är inte känt, men 1541 omtalas det som "rättan tingsstad" i Södra Möre. Häradsrätten i Vassmolösa avvecklades inte förrän 1966. Till tinget hörde också en avrättningsplats, som ska ha haft lite olika lokaliseringar genom tiderna. På en av platserna som grävdes bort i samband med grustäkterna påträffades ett skelett av en mansperson som enligt sägneran ska kunna identifieras som den i bygderna ökände Köhlmanna-Pelle, dömd för stöld, rån och mord, endast 25 år gammal. Sägnerna säger att Köhlmanna-Pelle (som egentligen hette Peter Danielsson) var både osårbar och kunde göra sig osynlig sedan han ätit upp ett barnahjärta. Köhlmanna-Pelle avrättades den 26 mars 1850. Den sista avrättningen i Vassmolösa ägde rum 11 maj 1864, då en August Pettersson Lärka, Lärk-August kallad, halshöggs med bila.

Se där, vad man kan lära, med bara ett ynka vykort som utgångspunkt!

----------------------------------------------------------------

Det äldsta belägget för namnet Vassmolösa är alltså från 1329. Orginalet är dock försvunnet och texten bara känd genom en senare avskrift. Den lyder för den intresserade som följer:

Omnibus presens scriptum cernentibus MAGNUS LAURENZON. salutem in domino sempiternam. Nouerint vniuersi me curiam meam vassmerlöso cum omnibus attinenciis. ecclesia lincopensis sub possessione prebende quam dominus haraldus stubbe edificare proposuerat pro decem et centum marchis denariorum vsualis monete vsque ad natiuitatem sancte marie virginis proxime venturam impignerasse. tali igitur condicione vs si curia prius dicta pro X et C. marchis. jn natuitate sancte marie redempta non fuerit dicte prebende cedat iure perpetuo possidenda Jn cuius rei testimonium sigillum meum vna cum sigillis nobilium dominorum domini haraldi stubba. necnon et domini beronis prepositi lincopensis presentibus sunt appensa. Datum anno domini millesimo CCC XX:mo IX. Jn cathedra sancti petri apostoli.

Lyckades du inte, käre läsare, knäcka detta lilla prov på medeltidslatin, följer här en översättning:

Alla som nu läser detta brev hälsar Magnus Larsson evinnerligen i Guds namn. Alla skall veta att jag har pantsatt min (huvud?)gård Vassmolösa med alla tillagor, att innehas av det prebende i Linköpings domkyrka som herr Harald Stubbe avsett instifta, till ett värde av 110 mark penningar gällande mynt, ända till närmast kommande sankta jungfru Marias födelsedag (=8 september). Med det vilkoret att om gården för nämnda 110 mark inte återlösts före sankta marie födeslsedag skall den tillfalla nämnda prebende till evärdelig ägo. Till vittnesbörd härom har mitt sigill tillsammans med nobla herrars, herr Harald Stubbes samt herr Beronis, prost i Linköping, hängts under detta brev. Daterat i herrens år 1329, den 22 februari.

Stenåldersgrav i Färjestaden

Så har den i Ölandssammanhang numera välkände arkeologen vid Kalmar läns museum, Ludvig Papmehl-Dufay gjort det igen. Grävt fram ett spännande stenåldersfynd. Denna gången är det en flatmarksgrav från senneolitikum (dvs den yngsta delen av stenåldern, ca 2300-1800 f Kr). Graven påträffades i samband med en förundersökning i Färjestaden intill Storgatan, mellan Evedalsvägen och Björnhovdagatan. De första tecknen på en grav var två stenyxor, en skafthålsyxa och en mindre yxa. Sedan avtecknade sig anläggningen som en mörkfärgad yta. Fläckar i jorden kan vara spår efter skelettet och några fynd av vad som tros vara tänder har tillvaratagits. Flatmarksgravar är svåra att upptäcka eftersom de, som namnet antyder, inte har någon markering ovan jord. I det här fallet låg graven dessutom på en oväntad plats i en liten sänka. Ingen senneolitisk flatmarksgrav är tidigare känd på Öland. Allt detta enligt artikel i tidningen Barometern.

Spännande stenålder på Öland

Att Öland är ett rikt område när det gäller fornlämningar och fynd är inget nytt. På bloggen Ting och Tankar berättar Åsa M Larsson om ett intressant stenåldersfynd. Vid en rutinmässig utredning utförd av länsmuseets arkeolg Ludvig Papmehl-Dufay i Kolstad mellan Borgholm och Köpingsvik berördes ett par boplatsområden i åkermark. Fynd från platsen pekade på övergången mellan sten- och bronsålder. I området finns en igenväxt våtmark av något slag och när man schaktade här påträffades på ca en meters djup rikligt med välbevarat trä. Bl a rör det sig om tydligt tillhuggna plankor och en cirkelrund mörkfärgning, ca 60 cm i diameter, som visade sig vara resterna av ett träkärl. När C 14-analyserna nyligen anlände till länsmuseet visade det sig att dessa träföremål var från senneolitikum, dvs slutet av stenåldern för omkring 4000 år sedan! Att finna träföremål av så hög ålder är extremt ovanligt. Lite träbitar kan ju låta tämligen trist, men för forskningen är detta ett minst lika spännande och viktigt fynd som tjusiga upptäckter av mer ädla material. Det visar också att det är viktigt att inte bortse från låglänta, vattensjuka områden intill boplatserna i samband med arkeologiska insatser. Öland bjuder på ännu ett unikt fynd ur sin rika arkeologi-flora.

I kategorin "vad hände sedan" kan ett annat öländskt fynd lyftas fram. Som tidigare rapporterats här påträffade under en annan rutinundersökning i Köpingsvik (Tings Ene 1:1) förra året resterna av vad som ansågs kunna vara Kalmar läns äldsta grav. Under det arkeologiseminarium som nyligen hölls i Blankaholm berättade Ludvig Papmehl-Dufay om senaste nytt om detta fynd. Fyndet påträffades i ett kulturlager som även innehöll vikingatida begravningar. Den aktuella graven överlagrades av ett kulturlager av senmesolitisk karaktär, dvs ca 4000 f Kr. Skelettet var mycket dåligt bevarat och kunde inte tas upp och inte heller dateras med C-14. En kolbit tagen under skelettets vänstra axel kunde däremot dateras med C 14-analys till ca 4000 f Kr. Eftersom kulbiten låg under skelettet kan graven alltså inte vara äldre än så. Med det överliggande kulturlagret bör det betyda att graven är från denna tid, runt 4000 f Kr. Någon närmare datering går inte att få. Tillsammans med en grav från Alby blir graven en av länets två äldsta kända gravar. Eftersom markägaren nu inte får använda den aktuella tomten bekostades utgrävningarna av länsstyrelsen i Kalmar, som efter undersökningen ansett fyndet så pass intressant att ingenting får röras mer. Locket på alltså, även för fortsatt forskning. Att man kan tycka att länsstyrelsens ofta drivna tes att ju intressantare ett fynd är desto angelägnare är det att inte veta något om det ibland kan te sig ganska olustig är en annan historia. De senare uppgifterna är hämtade ur en artikel ur tidningen Barometern (08-02-29).

Desto mer positivt angående länsstyrelsen är att de har lämnat ett bidrag på 820 000 kronor för upprättandet av ett arkeologiskt register över Köpingsvik, detta enligt samma Barometern-artikel. Här ska finnas uppgifter om alla arekologiska undersökningar i Köpingsvik, ca 300 schakt, och underlag för bedömning och lokalisering av fornlämningar. På så vis erhålls en överskådlig bild av Köpingsviks ofta komplexa fornlämningsmiljö. Arbetet ska utföras av Kalmar läns museum och vara klart i mars 2009.

Massor med hällristningar i Blekinge

Nu blir det en liten tripp över Smålandsgränsen ner i Blekinge, vår kära granne i söder. Under sommaren har länsmuseet och länsstyrelen i Blekinge påbörjat en inventering av hällristningar på Torhamnslandet. Och inventeringarna gav resutat. 48 nya lokaler med hällristningar kunde registreras, vilket väl får anses ganska bra jobbat! Man har koncentrerat inventeringarna kring tidigare kända lokaler, bl a kring Hästhallen som är den plats man kan se en del av på fotot ovan.


Området där inventeringarna ägt rum. (Bild: Blekinge museum)

Motiven på de nya hällristningslokalerna bestod mest av skålgropar, men även skeppsbilder och en välgjord bild av en kronhjort.

I samband med inventeringarna påträffades också ett antal gravar, bl a ett gravfält från bronsåldern med åtta runda stensättningar. Fynden betraktas som mycket intressanta och kommer att bli viktiga pusselbitar för en ökad kunskap om de märkliga bilderna och deras samspel med gravar, odlingsmark och bebyggelse.

Mer att läsa HÄR och HÄR .

Gravarna vid Harby

På Martin Rundkvists blogg Aardvarchaeology kan man för närvarande läsa om tio stycken vikingatida spelpjäser av bärnsten. Dessa hittades under gravplundringar vid Harby i Ljungby socken på 1870-talet.

Ett av gravfälten vid Harby. (Foto: förf.).

Harby ligger en bit upp för Ljungbyån i centrala Möre och har av allt att döma varit en betydande plats under yngre järnålder. Bärnstenspjäserna är inte de enda fynden från området. En stor mängd föremål tillvaratagna både genom nämnda rovgrävningar och under senare arkeologiska undersökningar härstammar från ett flertal, rikt utrustade gravar. Gravarna speglar säkert närvaron av en storgård, men var den har legat är det ingen i dag som vet.

Gravplundringarna på 1870-talet var omfattande, mellan 30 och 40 gravar öpnnades och tämdes på sitt innehåll. Plundringaran var iscensatta av några "herrar från staden" (dvs Kalmar) som "åtskilliga söndagar till trakten ankommit" för att dels själva med lejd arbetskraft ge sig på gravarna och därefter uppmanat unga pojkar och fattighjon att "för några kopparslantar" fortsätta grävningarna. Fynden hade därefter "gjorts till en på gator och torg utbjuden, mycket eftersökt handelsvara". Efter en insändare i lokaltidningen fick plundringarna dock ett rättsligt efterspel. Mycket av det uppgrävda materialet hade redan skingrats (däribland sköldbucklor och treflikiga spännen), men en del föremål kunde dessbättre räddas. De räddade fynden består av 8 svärd, 7 spjutspetsar, 5 pilspetsar, en yxa, en armring av silver, 10 armringar av brons, 26 ovala spännbucklor, 7 likarmade spännen, ett ringspänne, en ringnål, och två andra nålar, ett remkorsningsbeslag, en nyckel, en bronskedja, 8 (10)spelpjäser av bärnsten och 450 pärlor. Fynden kan dateras till 800 och 900-tal.

Vikingatida spännbuckla av typen P51, 900-tal. Plundringsfynd från Harby. (Foto: Hofrén 1961)

På 1950-talet undersöktes ett antal gravar vetenskapligt. Fynden i gravarna bestod av vapen, smycken och dräkttillbehör. Av de närmare daterbara föremålen att döma tycks de undersökta gravarna huvudsakligen kunna dateras till vendeltid (550-750 e Kr). T ex genom ett likarmat spänne av vendeltida typ, ett fyrpasspänne (ca 600-tal), ett ormöglespänne (variernade dateringar angivna) och ett tungformigt spänne. I övrigt bestod fynden av bl a svärd, en spjutspets, en armring av brons och 160 pärlor.

Detalj av svärd från Harby (SHM 5889). (Foto: Jenny Nyberg, SHMM bild )

1942 gjordes undersökningar på ett gravfält på närbelägna Öbbestorp. En grav tolkades som en trolig kammargrav, av fynden (ett svärd med guldbeläggningar, lansspets, ringnål, pärla) att dömma daterbar till ca 950 - 1050 e Kr.

Sammantaget pekar fynden på en storgårdsmiljö, kanske etablerad under tidig vendeltid och varaktig fram till övergången mellan vikingatid och medeltid. Många forskare har velat anknyta gravfälten till det centralortskomplex som fanns längre ner längs Ljungbyån kring orterna Ljungby och Hossmo. Möres kustslätt under yngre järnålder brukar betraktas som ett tämligen väl avgränsat "land" och Hossmo-Ljungbyområdet har pekats ut som dess centrum styrt av en lokal härskarklass. Detta var ett av de små land som utgjorde landskapet Småland innan staten Sverige formerades under tidig medeltid. Miljön kring Hossmo har dessutom betraktats som en eventuell föregångara till staden Kalmar, men det torde vara svårt att leda i bevis.

Lite källor för vidareläsning och referenser:

Hagberg, U-E. 1979. Den förhistoriska Kalmarbygden. I: Kalmar stads historia 1. Kalmar.

Hansson, M. 1987. Regionala kontaktmönster. En jämförelse mellan Blekinge och södra delen av Kalmar län under yngre järnålder. C-uppsats i arkeologi. Lund.

Hofren, E. 1961. Vikingabygden vid Ljungbyån. I: Kalmar län 1961. Kalmar.

KLM 127, 137,141, 172-237, 904, 2966, 4661, 6414, 9182-9183, 21755.

SHM 3410, 5889, 8643:12, 8693, 23008, 23009, 25151.

Svanberg, F. 2003. Death rituals in South East Scandinavia AD 800-1000. Lund.