Förslag till ny fornminneslag

Förändringar av kulturminneslagen (1988:950) har varit under utredning en tid, på regeringens uppdrag. Nu har en rapport med utredningens förslag, Kulturmiljöutredningen, publicerats och kan läsas här i sin helhet. Ansvarig för arbetet har landhövding Eva Eriksson varit.

Det är ett långt dokument som nu ligger för handen. Jag ska bara kort beröra några få av de förändringar som föreslås.

Den kanske tydligste förändringen berör vad som ska klassas som fornlämning och därmed skyddas av lagen. Den gamla definitionen sa att fornlämningar är "lämningar efter äldre tiders bruk som är varaktigt övergivna". I den nya lagtexten är definitionen enligt förslaget "lämningar efter människors verksamhet som kan antas ha tillkommit före 1750 och som är varaktigt övergivna. Här har man alltså pekat ut ett årtal som kriterium. Allt som har tillkommit efter 1750 är inte per definition en fornlämning och skyddas inte automatiskt av lagen. Dock ska även senare lämningar kunna upphöjas till fornlämninar efter särskilt beslut. Gränsen 1750 gäller även för fornfynd, om dessa inte är av ädelmetall eller koppar/kopparlegering.

Om denna förändring är bra eller dålig kan diskuteras och lär säkert så göras också. Jag undrar om det inte kan komma att skapa onödiga konflikter. Dessutom kan det säkert uppstå en del märkliga situationer. Om t ex en övergiven gårdstomt etablerades 1749 så är den en fornlämning men inte om den etablerades 1751, för att dra det hela till sin spets.

Sedan det för ett par år sedan kom diriktiv från EU om att det svenska förbudet mot att medföra metalldetektor stred mot EUs författning och därför skulle ändras, har många nog hoppts på en mildring av lagen när det gäller metalldetektorer. Ett ansvarsfullt bruk av metalldetektorer där privatpersoner samarbetar med t ex museer har visat sig mycket fruktbart t ex i Danmark. Kunskapen om danmarks järnålder ligger exempelvis långt före motsvarande kunskapsläge i Sverige av denna anledning. Den nya lagtexten innebär emellrtid inga förändringar till det bättre i detta avseende. Snarare blir möjligheten att få tillstånd att använda metalldetektor i forskningssyfte än mer omöjligt än det varit tidigare.

"Tillstånd att medföra och använda metallsökare får lämnas endast för verksamhet som avser sökning efter annat än fornfynd.

Tillstånd får inte lämnas när det finns anledning att anta att metallsökaren kan komma att användas för att söka efter fornfynd."

De nya bestämmelserna får naturligtvis inga konsekvenser för den som använder metallsökare i kriminellt syfte. Det ligger ju så att säga i brottets natur att strunat i lagen. Det är endast den som vill bruka metalldetektor i gott syfte som drabbas av lagen. Och i förlängningen de möjligheter vi har att få allmänna kunskaper om det gemnesamma förflutna.

Överlag nämner kulturmiljöutredningen knappt forskning och kunskapsproduktion över huvud taget. Kanske ska vi inte ha någon sådan verksamhet? Andra problemställningar som att metallföremål i jorden förstörs i allt snabbare takt genom miljöförstöring och markförsurning eller att jordbruket årligen plöjer bort allt fler fornlämningar berörs inte alls, vilket nog inte kan förvåna någon.

Om förslaget tar sig igenom remissinstanserna och godtas av riksdagen, ska den nya versionen av lagen börja gälla från januari 2014.

Skadegörelse i Säckedal och hotat kulturarv

Snäckedal är en miljö från Bronsåldern i Misterhult socken ett par mil norr om Oskarshamn. Här finns ett gravfält med bl a en monumental skeppssättning som mäter 45 meter, stora rösen, rektangulära stensättningar, enstaka skärvstenshögar med mera. Med ett 50-tal gravar är Snäckedal ett av de största och mäktigaste bronsåldersgravfälten i Svergie. Som sådant är det förståss också en plats med högt skyddsvärde och en plats där man inte förväntar sig att detta skyddsvärde ska kränkas i första taget.

Men när arkeologen Michael Dahlin besökte gravfältet härom dagen blev han förfärad. Någon hade anlagt en skogsbilväg med krossad sten alldeles invid gravfältet. Visserligen fanns det redan tidigare en liten skogsväg här, men det var en gammal och oskyldig traktorväg. Nu har man förutom att täcka denna med sten även gett sig på att bitvis bredda vägen. Stora massor med jord, sten och block ligger uppkörda längs kanterna. Det är uppenbart att man här struntat i varje form av hänsyn till den unika kulturmiljön, helt saknat försåelse för dess oersättliga värden, utan bara haft krassa ekonomiska och praktiska äverväganden för ögonen.

Även arkeologiprofessorn Joakim Goldhahn vid Linnéuniversitet i Kalmar har regaret starkt på händelsen och ska enligt uppgift ha polisanmält tilltaget. Även länsstyrelsen är informerad. Men många fler än så har reagerat på det skedda och lokaltidningarna har lyft upp saken, se t ex Östran och Barometern . Nu kan man bara hoppas att berörda myndigheter tar tag i saken och att de skyliga blir grundligt tillrättavisade. Uppmärksamheten som den kraftiga reaktionen från arkeologsamfundet och andra kulturintressen har lett till kan kanske åtminstone leda till något gott. Nämligen att det väcks debatt och att problemet diskuteras även på en generell nivå. Snäckedal är inte den första och knappast den sista fornlämning som råkar illa ut i samband med olika former av pietetslös exploatering (som av någon anledning är betydligt vanligare i skogsmiljöer). Det är uppenbart, än en gång, att det behövs insatser. Till exempel mer och tydligare information inte bara om vad fornlämningar representerar utan också om vilka regler som gäller. Kulturminneslagen, som skyddar och reglerar ingrepp i fornlämningar är klar. Men få känner till dess innehåll och bestämelser. Först när man uppnår en bredare kunskap och förståelse kan vi börja hoppas på att skadegörelse på fornlämningar ska minska.

Bilden ovan visar den nya vägen men inte de värsta skadorna (från bloggen Misterhultaren