Arkeologi och Kalmar nya konstmuseum

Att Kalmars nya konstmuseum nu står klart och invigt är väl knappast någon nyhet. Flera månader har redan passerat och debatten kring detta märkliga byggprojekt har tystnat inför fullbordat faktum. Byggnaden är en svart kubisk historia med stora fönster, enligt dem som på oklara grunder anser sig ha en smak som står över vanliga sketna människors ansedd som mycket vacker. Själv tycker jag byggnaden känns ganska underlig i den miljö den är plasserad, den lummiga stadsparken invid slottet och slottsfjärden - en gång kalmars medeltida hamn. Inte vet jag om den är så vacker heller, men min arkitektoniska smak är ju å andra sidan inte så skolad. Senast jag var i Kalmar var det dessutom knökfullt med bilar inom kilometers radie. Förvisso var det kanske i skuggan av nyhetens behag, men hur det går ihop med dagens nödvändiga krav på miljötänkande kan man undra. Ska man ändå säga något gott så kan man kanske hävda att var tid måste ha rätten att sätta sin prägel på landskapet.

Kalmar nya konstmuseum. (Foto: Åke E:son Lindman).

Kalmar, en av medeltidens absolut viktigaste svenska städer. Det avspeglade sig dock knappast i de maximalt nerbantade arkeologiska utgrävningarna. Exploatör och beslutsfattare gick hand i hand i denna med all rätt starkt kritiserade strävan att gräva fram så lite kunskap om medeltidsstaden som någonsin var möjligt.

I skuggan av det uppmärksammade konstmuseet har länsmuseet presenterat en bok om utgrävningarna. Boken heter "Ur dy, lera och sand. Hamn och bebyggelse från det medeltida Kalmar" och har Kalmar läns museums arkeologer Cecilia Ring och Nicholas Nilsson som redaktörer. Boken är en populärvetenskapligt hållen skapelse där man strävat efter att länka sammar resultaten från de senaste undersökningarna nu inför konstmuseet med tidigare arkeologiska resultat. Det är både bra och nödvändigt. De små gropar man fick tillstånd att gräva skulle nog vara ganska svårförståeliga om man inte kunde se resultaten i ljuset av vad man vetat tidigare.

På det hela taget är det en trevlig och ganska vacker bok. Upplägget betsår av ganska korta kapitel där man försöker ge en så god inblick som möjligt i stadens och hamnens historia, likväl som i vad arkeologer gjort och inte gjort, nu som förr. Kapitlen är ganska korta, de flesta ett par tre sidor. Så värst djuplodande blir det alltså inte av förståliga skäl. För den som inte vet så mycket om Kalmars (arkeologiska) historia säkert en utmärkt introduktion. För den som redan vet en del kanske mest en stunds småmysig läsning. På plussidan bör det framhållas att för den som vill ha mer hårda fakta så finns den arkeologiska slutrapporten bifogad på CD rom-skiva tillsammans med lite annat som fynd- och anläggningslista och lite bilder. Något för alla smaker alltså.

Ur innehållet kan jag lyfta fram att tidsmässigt fann man ingenting som kunde datera stadens existens bortom 1200-talet. Inget som kunde föra diskussionen om stadens ålder vare sig åt det ena eller andra hållet kunde med andra ord uppdagas. Lite modifieringar av gatunätet, ny kunskap om byggnader och om hur stadsmuren varit konstruerad mot sjösidan är andra resultat av betydelse. Olika träkonstruktioner kunde också dokumenteras tack vara de syrefattiga förhållandena i de dyiga lagren. 1297 registrerade fynd som ger en bild av livet i staden från 1200-talet till stadens flytt på 1600-talet tillvaratogs och några av dessa presenteras också i boken. Även en del metoder för att utvinna kunskap presenteras, som dateringsmetoderna C-14 (kol 14) och dendrodateringar. De senare, datering med hjälp av årsringar på trä, kan ge mycket exakta åldersbestämningar. Det äldsta dendroprovet var t ex från ett träd avverkat i juni eller juli månad år 1291. De flesta proverna var från hamnanläggningen av förklarliga skäl, det var ju i anslutning till hamnen som utgrävningarna företogs. Trät kunde i bland också ursprungsbetämmas. Eken som undersöktes var från Småland eller Öland men tallen anser man kom från uppland. Den bestämningen har dock bemötts med viss trovärdig kritik.

Här och var möter man kommentarer i stil med "vi fick bara undersöka en minder del av den, därför vet vi inte...". Kalmar var som sagt en av medeltidens viktigaste svenska städer. Men den är inte en av dem man vet mest om, snarare tvärt om. Att detta, som kunde ha blivit ett storskaligt titthål ner medeltidsstadens historia bara blev ett antal smågropar, att den stora potential en fullvärdig undersökning kunde haft inte utnyttjades, att resultaten blev begränsade istället för de viktigaste i stadens historia, det är inte arkeologernas fel. Nej, arkeologerna har tvivelsutan gjort allt de förmått för att uppnå så goda resultat som möjligt med de små ytor man fick undersöka. Att ännu en fyrkantig byggnad, hur arkitektoniskt förfinad den än må vara, segrat över kulturarv och historia, det är exploatörens och beslutsfattande myndighets ansvar. Eller brist på ansvar, hur man nu vill se det. Personligen hade jag kanske haft en vetenskaplig publikation högre upp på önskelistan, men Ur dy, lera och sand är ändå väl värd sin plats i bokhyllans kalmarsektion.

Dendrodateringar från Stadsparken i Kalmar

De dendrokronologiska analyserna från utgrävningarna inför det nya konstmuseet i Stadsparken i Kalmar är nu klara, rapporteras från Kalmar läns museum. Proverna togs i höstas i det medeltida hamnområdet invid stadsmuren. Samnlagt 53 prover har analyserats vid kvartärgeologiska avdelningen vid Lunds universitet.

En dendrodatering går till så att man räknar och jämför årsringarna på trät. Årsringarn kan liknas vid ett slags fingeravtryck. Deras utseende varierar med de klimatfårhållanden som rådde där trädet växte vid en viss tidpunkt. Genom dessa variationer kan man veta att en viss årsring såg ut på ett visst sätt ett visst år. I dag har forskningen tillgång till många prover och långa kronologiska sekvenser av årsringar. I dessa sekvenser kan man passa in ett nytt prov och på såvis ofta erhålla en god datering.

Resultaten då? Träproverna från Stadsparken visade att man främst använt Ek och en del Tall i byggnadskonstruktionerna. Ekvirket kom från träd fällda i Småland och på Öland medan tallvirket kom från träd importerade från Uppland. De flesta träden var mellan 75 och 100 år gamla då de fälldes.

De tidigaste dateringarna är från mitten av 1200-talet. Den största mängden dateringar ligger runt sekelskiftet 1300, därefter finns enstaka dateringar fram till 1370. Enligt de preliminära tolkningarna representerar de tidigaste dateringarna en period då staden är under uppbyggnad. Kalmar som stad anses grundad omkring 1200. Dateringarna från sekelskiftet 1300 representerar byggandet av en träkista i hamnen, som förmodligen har med någon slags byggnadskonstruktion att göra. Dateringar från mitten av 1300-talet tycks ha med byggandet av stadsmyuren mot sjösidan att göra. Det skulle förlägga uppförandet av Sjömuren ca 50 år tidigare än vad man hittills antagit.

Tolkningarna är än så länge preliminära och kortfattade. När dessa så småningom kan jämföras med övriga resultat från undersökningarna och sättas in i olika sammanhang kan såväl utförligare tolkningar som en del modifieringar vara att vänta.

Källa: http://www.kulturarvsportalen.se/web-content/stadsparken/pages/dendro.html

Konsten att bygga bort sin historia

Kalmar var under medeltiden en av Sveriges viktigaste städer. Staden anses ha anlagts omkring år 1200 och kom att bli en av två svenska städer som försågs med ringmur (eller tre, men Visby tillhörde under långa tider Danmark). Vid staden växte det starka kungliga fästet Kalmar slott upp och aktiviteterna kring den medeltida hamnen "Kättilen" (nu Slottsfjärden) var livliga. Staden fick stor betydels såväl som handelsort och försvarspunkt som i det politiska spelet. För att bara nämna något.















Del av rekonstruktionsförslag till medeltidsstadens utseende. Här vid den del där konstmuseet ska byggas.

Arkeologiskt sett är medeltidsstaden Kalmar ganska dåligt känd. Till stor del beror det på att stadens centrum på 1600-talet flyttades till sitt nuvarande läge på Kvarnholmen. Exploateringstrycket på det medeltida stadsområdet har därmed varit mycket lågt och det har medfört att stora delar av kulturlagren ligger kvar orörda - och outforskade. Några få lite större utgrävningar har visserligen gjorts, men inga i modern tid.

För något år sedan blev planerna på ett nytt konstmuseum i Kalmar verklighet. Bygget blev snabbt ett kommunalt prestigeprojekt. Konstmuséet, som kommer att formen av en svart, stor och fyrkantig låda, skall byggas i Stadsparken, rakt över stadens medeltida hamnområde. Vän av ordning förväntar sig nu naturligtivis en ordentlig arkeologisk undersökning, speciellt med tanke på vilken enorm vetenskaplig potential en sådan skulle ha och då Kalmar är en av Sveriges bäst bevarade medeltidsstäder under mark Men bygget av konstmuseet blev dessvärre ett nederlag för vän av ordning.

Kommunen har visat en kompakt oförsåelse för det arkeologiska arbetet. Bygget av konstmuseet kostar åtskillaga miljoner och de kostnaderna är tydligen inget problem. Att de redan har fördubblats har i vilket fall inte mött några hinder. Att utgrävningarna inte har fått överskrida sin från början snåla budget har däremot varit mycket viktigt. Endast efter en stark folklig opinion valde kommunen att bekosta 12 kvadratmeter utöver de fåtal kvadratmeter som från början ansågs tillräckliga. Museet kommer att ta en yta av ca 400 kvadratmeter i anspråk. Genom att påla grunden för byggnaden har man kunnat kringå kraven på fullständig arkeologisk undersökning. Kommunen menar att man härigenom "bevarar" fynd och kulturlager åt eftervärlden.

I realiteten handlar det naturligtvis om att spara pengar. Ingen vet egentligen hur metoden att "bygga ovanpå" fornlämningar egentligen på längre sikt kommer att påverka lämningarna. T ex kan kulturlagren under byggnaden komma att torka ut vilket medför att organsika material förstörs. I det specifika fallet kommer pålningen tydligen inte ske på det "skonsamma" sätt som det talats om och kablar skall grävas ned med negativ påverkan på lagren som följd. Därutöver kommer vi att ha ett visserligen delvis "bevarat" kulturlager, men dess värde kan ingen ha någon nytta av då det för oöverskådlig framtid kommer att täckas av museibyggnaden. Kulturminneslagens bestämmelser om att fornlämningar inte för övertäckas verkar dock allmänt allt mer luckras upp. Konstmusset i Kalmar är inte den enda byggnad som uppförs på svenska medeltida stadslämningar. Samma sak sker t ex i Lund, där ett besökcenter till domkyrkan ska byggas. De bevarandefundamentalistiska länsstyrelser som härskar över landests kulturmiljöer verkar okritiskt köpa de fagra löftena om kulturlager och fynd "bevarade" åt eftervärlden. Samtiden är något som helt döms ut.

Beslutet om utgrävningarna i Kalmar fattades av länsstyrelsen i Kronobergs län, detta för att undvika en jävssituation. Länsantikvarien i Kronoberg har helt gått Kalmar kommun till mötes istället för att värna de kulturhistoriska värdena. Belsutet blev sedan det fattades liggande hos länsstyrelsen i Kalmar och nådde inte riksantikvarieämbetet förrän överklagandetiden gått ut. Man kan undra om det hade blivit annorlunda om beslutet tagits av en länsstyrelse med vana av stadsarkeologi och historisk arkeologi?

På 1950- och -60-talen raserades många svenska stadskärnor av oförstående, prestigehungriga kommunpolitiker. Besluten fattades ofta utan hänsyn till allmänhetens synpunkter, demokratin var på sina håll i praktiken satt ur spel. Nu är det hösten 2006 och man förväntar sig att världen har gått framåt på 40-50 år. Dåtidens beslutsfattare är i dag i allmänhet ganska bespottade för sina gärningars skull. Ska det dröja 40-50 år till innan vi inser vad som sker med våra kulturhistoriska lämningar idag?

PS: Kalmar läns museum kommer säkert att göra ett bra jobb med det material de starkt begränsade utgrävningarna ändå gav. För med information om resultaten av dessa undersökningar rekomenderas ett besök på länsmuseets hemsida. Länk finns till höger under rubriken "Links". DS.