Gettlinge gravfälts gåta uträknad eller felräknad?

Verkar det inte minsan som att Öland har fått sin egen Bob G Lind? Det är i alla fall den tanke som slår mig när jag med en uppgiven suck läser en artikeln i lokaltidningen Östrans nätupplaga betitlad "Har han löst gravfältets gåta" ( läs artikeln här).

Den glade hobbyforskaren Lars Almqvist har, rapporterar tidningen, ägnat de senaste sex åren åt att studera det strora gravfältet vid Gettlinge på södra Öland. Nu presenterar han sina resultat och naturligtvis vet han att han och ingen annan har rätt. Någon som hört det förut? Nåväl. Almqvist har ägnat mängder av tid åt att knata runt på gravfältet, inspekterat stenar, mätt, dokumenterat, grubblat och funderat. Resultatet av denna mät- och tankemöda är att Almqvist kommit fram till att stenarna och anläggningarna på gravfältet inte är slumpmässigt utplacerade, utan i stället efter flera lager med geometriska system. Dessa system är inte heller ett resultat av kluriga forntida ölänningar, utan förljer samma geometriska mönster som, enligt Almqvist, finns i Keopspyramiden. När man någon gång under bronsålder eller järnålder fick nys om denna geometri såg man det som en helig kunskap som kom från gudarna. Detta omsattes sedan i praktiken på gravfältet, menar Almqvist.

Denna typ av forskning har en tendens att dyka upp på olika håll världen över med jämna mellanrum. Presenterad av mer eller mindre förvirrade personer med mer eller mindre goda argument men alltid med samma orubbliga övertygelse. Och alltid lika omhuldade av media. De representarar allt som oftast i den mediala verkligheten en kamp mellan David och Goliat. Den lilla människans kamp mot de stora stygga akademikerna som med sina ohyggliga krav på källmaterialgrundade bevis, metod, stingens och källkritik vill lägga vetenskapens mörka täcke över mänskligheten.

Denna vilja att se matematiska system i allting har debatterats många gånger. Det mäts och det räknas. Det studras stjärnor och planeter, matematiska formler, geometriska system, solens olika tillstånd och så vidare. Och man vill så gärna få in detta i våra fornlämningar. Det räcker inte med att forntidens innvånare var människor som anda, som levde och älskade, som begravde och sörjde sina döda. Och då och då lät uppföra större monument över dem som hörde till samhällets övre strata, av diverse anledningar. Nej de var också astronomer och matematiker, representanter för förlorade civilisationer och förlorade kunskaper. Den akademiska forskningen ställer sig för det mesta kallsinnig till dessa hypoteser. Därför att de allt som oftatst är förknippade med stora källkritiska problem. Inga gravfält är helt slumpmässigt skapade, det är inte det som är problemet. Det är snarare när man försöker krångla till det bortom rimlighetens gränser som det blir fel. När man vill se sådant som inte finns. Hypoteserana brottas ofta med problem som att det saknas stenar för att det ska stämma. Då förklaras det med att de stenarna försvunnit genom åren. Eller så stämmer inte kronologin, då löser man det med att datera om hela härligheten ofta stick i stäv med de sakliga dateringar som det finns tillgång till. Båda dessa tilltag figurerar i fallet med Gettlinge. Det har försvunnit stenar och anläggningar som vetenskapligt sett placeras i olika tidsperioder får här en ny datering. De måste vara samtida!

Nu är det i all händelse inte mycket man kan göra åt dessa hypoteser, de kommer alltid att dyka upp. Och det står ju var och en fritt att tro på det de önskar. Så måste det vara i ett demokratiskt samhälle. Det enda vetenskapen kan och bör göra är att förklara varför man anser att hypoteserna är felaktiga. Egentigen är det inte hypoteserna i sig som irriterar mig så mycket. Dem kan man leva med. Snarare är det då den nonchalanta inställning man i media har till vetenskap i allmänhet och arkeologi och historia i synnerhet. Här gäller plötsligt inte de vanliga kraven på källkritik, saklig och korrekt rapportering. Det markerar väl kanske den ytterst perrifera roll som arkeologi har i samhället. Men det är likväl en dålig ursäkt. Jag minns t ex när Blekinges runor var på tapeten för nu ganska många år sedan. Det hade kommit ut en bok som hävdade att runorna var ett resultat av att en eller annan högkultur (jag minns inte vilken) hade sökt sig upp till Blekinges kuster och spritt skrivkonsten där. Det lyfts fram stort i blekingska medier. Så en dag tröttnade väl någon och skrev en insändare med det stillsamma påpekandet att man väl kunde fråga någon akedemisk arkeolog hur de såg på saken och rapportera om det i stället. Svaret rån tidningen var kort och brutalt. "Nej det tänker vi inte göra, det är inte lika roligt". Kommentarer torde vara överflödiga, uttalandet talar sitt tydliga språk ändå.

Bekännelser och funderingar med anledning av en krönika

I dag damp nya numret av Populär arkeologi - Sveriges enda populärvetenskapliga arkeologi-tidskrift - ner i brevlådan. Som alltid öppnade jag tidningen med en blandning av barnslig förväntan på godis och bävan inför vad som skulle vara präntat denna gång (det senare för att Popark då och då har givit uttryck för en del dumheter, se t ex här ).

Den här gången fastnade mina tankar vid en krönika författad av en doktorand vid Stokholms univeritet med namnet Ylva Sjöstrand. Hennes krönika handlar om allmänhetens intresse för arkeologisk forskning och grävning och huruvida arkeologerna med anledning av (enligt Sjöstrand) denna allmänhets STORA intresse bör pådyvla de intet ont anande medborgarna sina teoretiska ståndpunkter. Det ska sägas här att teori i den här bemärkelsen inte betyder hypotes, t ex "jag har en teori om hur jordbruket infördes i Skandinavien", utan snarare är en slags diskussionsmall. Ett antal perspektiv och synsätt som kan tänkas ligga till grund för varför en viss arkeolog tolkar ett källmaterial på ett visst sätt. Luddigt? Jodå, men ändå bland arkeologer understundom en het potatis. Vissa (ofta med anspråk på att vara politiskt korrekta) älskar teori, andra hatar teori. Men de flesta ger nog mer eller mindra attan i det hela.

Sjöstrand är av den meningen att arkeologerna måste börja inviga allmänheten i teoridiskussionerna på ett öppet och lättfattligt sätt. Vi måste göra våra diskussioner om sådant som genus, etnicitet och textuella metaforer transparenta och begripliga, som Sjöstrand så lättfattligt uttrycker det. Men det är inte detta som stör mig. Det må vara välment men hur mycket gemene man kommer att bry sig är en annan fråga. Vad som irriterar mig är när Sjöstrand skrivaer att "Vi [arkeologer] måste upphöra att redovisa resultat, och istället göra vår kommunikation transparent". Upphöra att redovisa resultat? Vad betyder det? Att vi i stället för att ta reda på vad det vi hittar vid utgrävningarna kan berätta om det förflutna så ska vi använda tingen, flintbitarna, krukskärvorna, stolphålen, till att diskutera hur vi - metaforiskt - kan läsa dem textuellt? Frågan är väl vad vi då alls ska med arkeologin till om vi ska "upphöra att redovisa resultat".

I grunden leder detta in på frågan om vad vetenskap är och bör vara. När jag började läsa arkeologi hade jag en någorlunda klar uppfattning om att arkeologisk vetenskap var att utnyttja de arkeologiska källmaterialen till att människor och deras samhällen i förfluten tid. Sedan, måste jag bekänna, lät även jag för någon tid mig förföras av den så kallade post-processuella skolans tankar om relativitet och sanningens frånvaro i all vetenskap. Har inte mycket att säga till mitt försvar. Dessbättre var jag en dag tvungen att sansa mig och tänka efter. Vad är vetenskap egentligen? Jo i grund och botten är det en fråga om metodik och källkritik. Har man valt en bra uppsättning motoder och genomfört en grundlig analys med hjälp av dessa metoder samt tillämpat källkritisk reflexsion kan den vetenskapliga utsagan helt enkelt inte flummas bort eller relativiseras. Slutprodukten måste bli det man kan veta om det studerade förflutna. Att man sedan kan studera samma källmaterial med olika perspektiv, frågeställningar, infallsvinklar och metoder är en annan sak. Det är bara olika sidor av samma sak. Och källmaterialen behöver lyftas och studeras om och om igen. För vetenskapen står inte still. Vi lär oss hela tiden nya saker, får nya analytiska redskap, vinner ny kunskapsmark. Allt det är i sin ordning och så bra vetenskap måste fungera.

Är det då inte denna vetenskap allmänheten vill ha eller bör få? Av de möten jag titt som tätt har med den "intresserade allmänheten" att döma så är folk i gemen faktiskt ganska intresserade av just de resultat arkeologin presenterar. Folk frågar mig om vad man kan veta om en viss sak. De vill höra om den kunskap vi har. De ställer ibland frågor om hur vi kan nå fram till de slutsatser vi drar. Men aldrig har någon frågat mig vilka teoretiska perspektiv jag företräder. Kanske de människor jag möter inte är tillräckligt intelektuella? Eller kan det bara vara så enkelt att det allmänheten hellst vill veta av arkeologerna är vad den arkeologiska vetenskapen kan presentrera för kunskap om hur det var för länge sedan? Jag tror på det senare.

Nog kan det väl finnas ett värde i att vi inomvetenskapligt klargör ståndpunkter. Nog finns det ett värde i att diskutera genus och etnicitet som var Sjöstrands exempel. Men är t ex etnicitet verkligen en teoribildning? Sruderar vi etnicitet baserat på ett arkeologiskt källmaterial (vilket ju måste förutsättas om det är arkeologi vi talar om) så är det väl snarare vetenskap, kunskapsproduktion. Och vad konsumenterna av våra studiemödor kan förväntas vilja ha är resultaten av dessa, hur etnicitet kan ha sett ut vid olika tidpunkter i olika samhällen, vad etnicitet är och inte är och så vidare.

Måhända har jag missat något. Måhända är jag fel ute. Måhända är det ingen som håller med mig. Men min slutsats av dessa lösryckta tankar är och måste för mig vara att den som vill att arkeologerna ska sluta presentera resultat är helt fel ute.

I det tomrum som blev över

Min släkt är full av hjältar

Decenier av slit

Brustna hjärtan trötta leder

Deras stolthet bar mig hit

Nu är de gömda bakom stjärnor

vid vintergatans kant

De är glömda men de talar

genom pennan i min hand

Och de bar mig ända hit

(Jocke Berg - Elite)

Min farbror dog för ett par månader sedan. Och det fick mig att fundera en hel del. För inom arkeologin är ju döden ständigt närvarande, även om vi ofta gör vårt bästa för att inte låtsas om det. Arkeologer arbetar trots allt med kvarlevor från sedan länge döda människor, ibland med de faktiska kvarlevorna av individerna, ibland med deras tillhörigheter, bostäder, arbetsplatser, heliga platser och så vidare.

Jag räknar mig till dem som tror på arkeolgin som vetenskap, som en process av kunskapsproduktion omsorgsfullt grundad på källmaterialet. En balanserad, välargumenterad, kritiskt medveten utsaga om hur det var för länge sedan. Arkeologin kan inte vara något annat för då är den inte arkeologi. Då är den någon form av filosofi, fiktion eller ren fantasi. Inte för att något av det, i rätt sammanhang, måste vara fel. Men det är inte kunskap om hur det var för länge sedan.

Att ställas inför förlusten av en anhörig fick mig dock att fundera över allt det som arkeologin som vetenskap inte kan nå. Sådant som varit ständigt närvarande i människornas liv, men som är helt oåtkomligt för oss idag. Minnen, känslor, värderingar, tankar. Farbror Georg var berömd i min släkt. Han inledde sitt liv med att som barn på 1920 och 1930-talen betraktas som arbetsskygg och lite oduglig, men bevisade under resten av sitt liv motsatsen. Oräkneliga gånger har jag hört honom berätta om ungdomsåren som dräng på en gård vid Ljungbyholm utanför Kalmar, eller om militärtjänstgöringen på Gotland under andra världskrigets slutskede, eller om de många åren som snickare i Kalmar, då han fick asbestlunga och för det blev så känd att en lokal kalmarpoet skrev en dikt om honom. Han var släktens stora arbetarklasskämpe. Hans politiska åskådning låg nog en ganska bra bit åt vänster. Men han trodde benhårt på rättvisa och utjämning av samhällsklyftorna. Det var sällsynt att träffa honom utan att åtminstone vid något tillfälle få höra honom ondgöra sig över maktens smutsiga spel på folkets bekostnad. Och så var han känd för sina årtal. Han nöjde sig nämligen aldrig med att svävande notera att "det var väl på 60-talet eller så". Nej exakt årtal skulle det vara, gärna exakt datum också och ibland till och med rätt del av dagen. Allt skulle passas in i denna noggranna kronologiska ram. Nog hände det väl att minnet svek och ett årtal fick tas ur luften. Kanske var det ett stöd för minnet att hänga upp berättelserna på årtal, vare sig det var rätt eller fel år? Kanske var det en liten ritual, det var så det "skulle vara". Jag vet inte.

Själv minns jag honom mest som den äldre Georg. Han som levde ett stilla liv i det gula huset i Påboda. Då hade han kraftigt försvagats efter ett festingbett och lämnat Kalmar och sitt yrkesverksamma liv bakom sig. I det gula huset bodde han nu med sin älskade Zaid, där återfick han något av sina krafter, han målade oljemålningar och gjorde finsnickeriarbeten. Kom man på besök en kväll så hittade man honom nästan alltid i soffan i vardagsrummet, iklädd rutig skjorta och med händerna löst knäppta vilande i knät. Han tyckte mycket om att få besök tror jag. Han var aldrig någonsin avvisande. Han hade till och med den goda smaken att stänga av tv:n när man kom - en respektfullhet och uppskattande skest som inte är så vanlig numera. Så vankades det kaffe och hembakta bullar medan han satt vid bordet och talade om smått och stort. Eller mindes. Nu är han själv ett minne. Och jag saknar honom.

Poängen med den här utvikningen är att allt det här skulle vara omöjligt att fånga vetenskapligt. Visst, det är så det är. Så det måste vara. När vi arkeologer tittar på gravar kan vi tala oss varma om allt möjligt, gravformer, symbolik, sociala förhållanden, speglingar av göromål i vardagen, maktsträvanden och politik, människornas hälsotillstånd och så vidare och så vidare. Men vi kan inte greppa innebörden av något så enkelt och samtidigt så svårt som "aldrig mer". Vi talar aldrig om tårar som bränner när det är dags för ett sista farväl. Gör det då arkeologin ofullständig? Nej och ja. Arkeologin ÄR i det hänseendet ofullständig. Ändå tror jag att det är betydelsefullt att då och då påminna sig om att kunskapen om det förflutna inte bara handlar om det man kan veta utan också om det man inte kan veta. Att inse att det finns en mängd metaforiska platser vi inte kan nå, rum vi inte kan beträda - sådant som helt enkelt för alltid är förlorat - är en del av den kritiska reflektion som är kärnana i all god vetenskap. Det betyder inte att det inte finns någon sanning om det förflutna. Eller att vi egentligen inte kan veta någonting med säkerhet (som en del med dåraktig envishet ibland försöker hävda). Tvärtom finns det en hel del vi kan veta. Men insikten om att det OCKSÅ finns sådant vi inte kan veta gör vår utsago så mycket bättre.

Att jag ändå i ljuset av min personliga saknad ibland kan känna ett sting av tvivel och undran är något övergående. Det är en annan kunskapsprocess. Den att lära sig andas i det tomrum som blev över.

Hej då Georg.

Birka låg i Kalmar eller konsten att koka soppa på en karta

Alla vet väl att den vikingatida stadsbildningen Birka låg på ön Björkö i Mälaren. De olika utgrävningarna, stadsvall, gravfält, tv-program, missionären Ansgar som ska ha besökt staden på 800-talet... allt det där torde vara mer eller mindre bekant för de flesta. Men ack vad fel ni hadde! I dagarna har loklapressen basunerat ut att så inte alls var fallet. Birka låg i Berga i Kalmar, så det så! Det är i alla fall vad en lokal amatörforskare hävdar i en ny bok, efter 15 års "forskning".

Tidningen Östra Småland meddelade på torsdagen (29/11) att dessa "sensationella resultat" i grunden bygger på att en herr Amatörforskare genom studier av kartor och topografi kunnat skapa sig en ungefärlig bild av den vikingatida kustlinjen. Platån vid Berga centrum framstår därigenom, tillsammans med de närbelägna gravfälten vid Djurängen (RAÄ 14, 15, Kalmar sn) samt ett område som anses ha utgjort en lagun under vikingatid (= utmärkt, välvalt och lättskyddat hamnläge) som "det naturliga valet för fornstaden". Kalmar var enligt herr Amatörforskare inte alls någon "vit fläck på kartan" under vikingatiden och den existerade långt före medeltidsstaden på 1200-talet. Med orter som Rinkaby, Smedby och Hossmo som "förorter".


Bild från garvfälten vid Djurängen. Tyvärr inte så tillgängliga trots sitt läge i staden nära promenadstråk och cykelvägar. (foto: förf).

För den arkeologiskt och historiskt initierade är det lätt att inse stollighetsgraden i dylika påståenden. Det hela kunde väl passera som en lätt underhållande kuriositet, vi kunde låta oss raoas av det bisarra i hypoteseran och att någon faktiskt ägnat 15 år av sitt liv åt detta luftslottsbygge. Om det inte hade varit för några små, men inte helt oväsentliga invändningar. Sådana här mer eller mindre stolliga idéer tilltalar media, som gärna blåser upp dem av olika anledningar: för att det är en "kul nyhet", för att stå på den svages sida mot de stora stygga akademikerna, på grund av sensationslystnad, på grund av okunskap eller ointresse inför sannaingen och så vidare. Seriös forskning får sällan detta medieutrymme om den inte innehåller något som är just sensationellt, ovanligt eller roligt. Vi verkar allt mer vara påväg mot ett medieklimat där allt som inte kan sammanfattas på 30 minuter med reklampaus inte anses vara säljbart till allmänheten. Där allt som inte "sticker ut" är för tråkigt (lite märkligt med tanke på att vi lever i ett samhälle som i många andra fall så till den milda grad fruktar allt som "sticker ut").

Men historieförmedling (och kunskapsförmedling i allmänhet) kräver ett visst ansvar. Vare sig man tycker historien är viktig eller inte för samtiden har man som förmedlare ett ansvar för att ge en i grunden så sann och vetenskapligt underbygd bild som möjligt av det förflutna. Jodå man kan tillåta sig ett visst spekulerande, att bygga upp hypoteser eller "färglägga" berättelsen med fria fantasier. Men bara om man är mycket tydlig med vad som är fakta och vad som är hypotes. Kärnan i all forskning måste utgå från källmaterialet och det man faktsikt kan veta. Det man kan veta är dessutom inte alls alltid vare sig så lite eller så tråkigt som många tycks tro.

En osann bild av det förflutna får konsekvenser inte bara därför att många människor kommer att leva med en felaktig eller i värsta fall medvetet förljugen grund för sin historiemedvetenhet. En berättelse som på detta sätt överdriver och förhärligar det lokala kommer att tilltala lokalpatrioterna och framhäva "vi-mot-dom-menatlietetn". Ställa förment obehöriga ännu mer utanför. Det tycker jag är tråkigt när utanförskap är ett av de större problemen i dagens samhälle. Man kan i och för sig invända att all historia kan missbrukas och att författaren inte har någo skuld i hur andra använder dennes resultat. Det är sannt. Men man har ändå ovilkorligen det där ansvaret för att förmedla en så sann och sansad historia som möjligt.

Sådana här mer eller mindre ovettiga idéer om det förflutna dyker upp med jämna mellanrum och får som sagt ofta oförtjänt stor publicitet. Just tanken att Birka har legat i Kalmar är nu inte egentligen någon ny teori. Den lanserades redan av den (i alla fall för kalmariter) välkände G Volmar Sylvander kring mitten av 1800-talet. Många andra exempel har sett dagens ljus ända sedan Olof Rudbeck på 1600-talet på fullt allvar hävdade att Sverige var Atlantis via diverse strider om var "Svearikets vagga" stått och var just Birka skulle loklaiseras, till den för några år sedan med buller och bång framlagda hypotesen att Vandalerna (folkslaget, inte bråkmakarna) skulle hamnat i det inre av Småland. Varifrån Vandalerna kom eller var de hamnade är oklart, vad man vet är att de dyker upp på 400-talet och bildar ett rike i Nordafrika med det gamla Karthago som huvudstad. Karthago, annars kännt som staden som romarna tillintetgjorde 146 f Kr, bl a efter idogt pläderande av senatorn Cato, som brukade avsluta sina anföranden för den romerska senaten med orden "för övrigt anser jag att Karthago bör förstöras".

Kanske jag lägger för mycket i en tämligen stollig ide om att Birka skulle kunna lokaliseras till Kalmar. Men redna nu kan man läsa på en internetsida (Östra Ölands fria horisont) om att nämnda bok bevisar att Ansgars Birka låg i Kalmar, att det var här "allt började" och att högfärdiga Stockholmare med flera allt fått sig en knäpp på näsan. Uppenbart blir det en fråga om storstad mot småstad, lokalbygd mot rike, lokal identitet och självhävdelse - vi mot dom. Varen sin egen historiker och själv är bäste arkeolog skulle kunna vara paroller för flummare både inom och utom akademiernas väggar att förena sig under. Jag kan inte applådera detta. Snarare känner jag för att avsluta i analogi med gamle senatorn Cato. En förljugen historia är en dålig historia. Och den bör förstöras.

Kan vykort vara vetenskap?

Alla får vi väl ett vykort någon gång. En hälsning från vännerna på semester på Kanarieöarna eller i fjällen. Ett grattis på födelsedagen från gamla faster. Eller en hälsning från någons hemstad, ett "såhär ser det ut där jag bor". Men hur många av oss tänker på att de där bilderna kan vara ett källmaterial till kunskap om ett samhälles utseende och utveckling under åtminstone ett drygt århundrade? Förmodligen inte många.

Vykort var en idé som kom från Tyskland och Frankrike och nådde Sverige under 1800-talets sista decennium. Den stora "vykortsboomen" kom under de första åren på 1900-talet. 1901 skickades 20 miljoner vykort i Sverige och 1904 nåddes rekordsiffran 48,6 miljoner. I Tyskland skickades över en miljard vykort 1903. Det var vanligt att man sparade koren i vackra vykortsalbum och många ägnade sig åt att "byta" kort från olika orter, så kallade topografiska vykort ( med motiv av gator och torg, byggnader och sevärdheter, men även kort framställda till minne av en viss händelse).

Från tiden kring förra sekelskiftet och i viss mån ända fram till 1970-80-tal var vykortsmotiven betydligt intressantare än dagens ofta ganska tråkiga vyer. Det var vanligt att städer och småorter skildrades just så som de såg ut. Ofta som rena vardagsskildringar. Det är av den anledningen jag hävdar att vykort kan vara ett användbart historiskt källmaterial. Helt otvetydigt till 1900-talet, men kanske även till äldre tider. Precis som historiska kartor gömmer spår av strukturer som helt eller delvis är århundraden äldre än själva kartan, kan vykorten avbilda miljöer som är skapade mer eller mindre långt före det ögonblick då bilden togs.

Två vykort från Kalmar, tidigt 1900-tal. Det övre från Fiskaregatan, där nästan alla av de små trähusen nu är rivna. Dessa hus var gamla redan när bilden togs. Den nedre bilden visar Nybrogatan, som numera är helt utplånad. Ovanpå den ligger idag bl a länsstyrelsen och polishuset.

Kanske kan bilderna också ha ett visst praktiskt antikvariskt värde. T ex kan de berätta hur byggnader såg ut tidigare eller hur utvecklingen i exempelvis ett kvarter har förändrat en stadsmiljö från 1800-tal till i dag. Stora delar av våra stadskärnor har ju rivits som resultat av en ohämmad framstegsanda och fyrkantiga byråkraters bristande förståelse för historiska och kulturella värden. Men bilderna av hur det såg ut en gång finns kvar.

Storgatan i Kalmar vid 1900-talets början och på 1980-talet. Ett bra exempel på de drastiska förändringar som stadsrummet genomgått under 1900-talet. Och på hur ett par vykort kan åskådliggöra detta.

Det här är huvudsakligen en blogg om arkeologi. Men kan man göra arkeologi av gamla vykort? Ja, kanske i någon mån, men det blir inte lätt. Till exempel kan bilderna visualisera de lämningar man påträffar i de övre lagren vid en stadsarkeologisk undersökning. Ge lite "kött på benen" (eller fasad på husen snarare) och en bättre förståelse för "hur det såg ut" ovan mark. Som sagt exempelvis vilken typ av bebyggelse som funnits och någon gång kanske bilderna även kan hjälpa till att funktionsbestämma olika lämningar. Kanske någon med lite mer fantasi kan hitta ytterligare användningsområden?

Dessutom kan vykort vara arkeologi i den meningen att de avbildar arkeologiska motiv. Det finns relativt gott om kort som visar fornlämningar, fornföremål och ruiner av olika slag. Men det finns även vykort med motiv från faktiska arkeologiska utgrävningar. De senare är dock inte lika vanliga.

Exempel på "arkeologiskt vykort". Här med "Utgräfningarne i Slottsbacken" i Skanör i Skåne.

Slutligen är vykort roliga på såvis att de är ett källmaterial som man lätt kan skaffa fram, äga och hantera även som privatperson, utan att det är det minsta kontroversiellt, olagligt eller moraliskt oriktigt. Vykort finns dessutom från i princip alla orter, från minsta småsamhälle till storstäderna. Är man intresserad av hur det var och såg ut på en viss ort de senaste århundradena är det med andra ord bara att sätta igång att leta upp några gamla vykort. Och vill man inte behäftas med den simpla titeln "vykortssamlare" kan man alltid sträcka på sig, skjuta ut bröstet och kräva att få bli titulerad som deltiolog! För visst kan vykort vara vetenskap.

(För den som vill veta mer om vykort kan detta var en bra plats att börja: http://gamlavykort.nu/ ).

Det är inte bara städerna som förändras. Även i mindre samhällen förändras miljön, hus rivs, funktioner upphör, nya behov skapas. Småorternas förändring har inte fått samma uppmärksamhet som motsvarande i städerna. På de tre ovanstående bilderna ges ett exempel från Bergkvara, söder om Kalmar. Från den övre bilden från omkring 1910 till den mellersta från ca 1950-tal har en hel del hänt. Huset till vänster som var herrgårdsbyggnad till Skällenäs nr 1 har blivit en lägenhetslänga med en Konsumaffär på bottenplanet. Huset in förgrunden har ersatts av en funkisvilla och Lindbergs stora kvarn har rivits. Staplade timmer gjorde man dock fortfarande. Mellan 1950-tal och i dag har däremot miljön inte förändrats lika drastiskt, även om den har moderniserats, Konsum är borta och gatubeläggningen har bytts från gatsten till asfalt bl a. (Den moderna bilden är ej ett vykort).