Bekännelser och funderingar med anledning av en krönika

I dag damp nya numret av Populär arkeologi - Sveriges enda populärvetenskapliga arkeologi-tidskrift - ner i brevlådan. Som alltid öppnade jag tidningen med en blandning av barnslig förväntan på godis och bävan inför vad som skulle vara präntat denna gång (det senare för att Popark då och då har givit uttryck för en del dumheter, se t ex här ).

Den här gången fastnade mina tankar vid en krönika författad av en doktorand vid Stokholms univeritet med namnet Ylva Sjöstrand. Hennes krönika handlar om allmänhetens intresse för arkeologisk forskning och grävning och huruvida arkeologerna med anledning av (enligt Sjöstrand) denna allmänhets STORA intresse bör pådyvla de intet ont anande medborgarna sina teoretiska ståndpunkter. Det ska sägas här att teori i den här bemärkelsen inte betyder hypotes, t ex "jag har en teori om hur jordbruket infördes i Skandinavien", utan snarare är en slags diskussionsmall. Ett antal perspektiv och synsätt som kan tänkas ligga till grund för varför en viss arkeolog tolkar ett källmaterial på ett visst sätt. Luddigt? Jodå, men ändå bland arkeologer understundom en het potatis. Vissa (ofta med anspråk på att vara politiskt korrekta) älskar teori, andra hatar teori. Men de flesta ger nog mer eller mindra attan i det hela.

Sjöstrand är av den meningen att arkeologerna måste börja inviga allmänheten i teoridiskussionerna på ett öppet och lättfattligt sätt. Vi måste göra våra diskussioner om sådant som genus, etnicitet och textuella metaforer transparenta och begripliga, som Sjöstrand så lättfattligt uttrycker det. Men det är inte detta som stör mig. Det må vara välment men hur mycket gemene man kommer att bry sig är en annan fråga. Vad som irriterar mig är när Sjöstrand skrivaer att "Vi [arkeologer] måste upphöra att redovisa resultat, och istället göra vår kommunikation transparent". Upphöra att redovisa resultat? Vad betyder det? Att vi i stället för att ta reda på vad det vi hittar vid utgrävningarna kan berätta om det förflutna så ska vi använda tingen, flintbitarna, krukskärvorna, stolphålen, till att diskutera hur vi - metaforiskt - kan läsa dem textuellt? Frågan är väl vad vi då alls ska med arkeologin till om vi ska "upphöra att redovisa resultat".

I grunden leder detta in på frågan om vad vetenskap är och bör vara. När jag började läsa arkeologi hade jag en någorlunda klar uppfattning om att arkeologisk vetenskap var att utnyttja de arkeologiska källmaterialen till att människor och deras samhällen i förfluten tid. Sedan, måste jag bekänna, lät även jag för någon tid mig förföras av den så kallade post-processuella skolans tankar om relativitet och sanningens frånvaro i all vetenskap. Har inte mycket att säga till mitt försvar. Dessbättre var jag en dag tvungen att sansa mig och tänka efter. Vad är vetenskap egentligen? Jo i grund och botten är det en fråga om metodik och källkritik. Har man valt en bra uppsättning motoder och genomfört en grundlig analys med hjälp av dessa metoder samt tillämpat källkritisk reflexsion kan den vetenskapliga utsagan helt enkelt inte flummas bort eller relativiseras. Slutprodukten måste bli det man kan veta om det studerade förflutna. Att man sedan kan studera samma källmaterial med olika perspektiv, frågeställningar, infallsvinklar och metoder är en annan sak. Det är bara olika sidor av samma sak. Och källmaterialen behöver lyftas och studeras om och om igen. För vetenskapen står inte still. Vi lär oss hela tiden nya saker, får nya analytiska redskap, vinner ny kunskapsmark. Allt det är i sin ordning och så bra vetenskap måste fungera.

Är det då inte denna vetenskap allmänheten vill ha eller bör få? Av de möten jag titt som tätt har med den "intresserade allmänheten" att döma så är folk i gemen faktiskt ganska intresserade av just de resultat arkeologin presenterar. Folk frågar mig om vad man kan veta om en viss sak. De vill höra om den kunskap vi har. De ställer ibland frågor om hur vi kan nå fram till de slutsatser vi drar. Men aldrig har någon frågat mig vilka teoretiska perspektiv jag företräder. Kanske de människor jag möter inte är tillräckligt intelektuella? Eller kan det bara vara så enkelt att det allmänheten hellst vill veta av arkeologerna är vad den arkeologiska vetenskapen kan presentrera för kunskap om hur det var för länge sedan? Jag tror på det senare.

Nog kan det väl finnas ett värde i att vi inomvetenskapligt klargör ståndpunkter. Nog finns det ett värde i att diskutera genus och etnicitet som var Sjöstrands exempel. Men är t ex etnicitet verkligen en teoribildning? Sruderar vi etnicitet baserat på ett arkeologiskt källmaterial (vilket ju måste förutsättas om det är arkeologi vi talar om) så är det väl snarare vetenskap, kunskapsproduktion. Och vad konsumenterna av våra studiemödor kan förväntas vilja ha är resultaten av dessa, hur etnicitet kan ha sett ut vid olika tidpunkter i olika samhällen, vad etnicitet är och inte är och så vidare.

Måhända har jag missat något. Måhända är jag fel ute. Måhända är det ingen som håller med mig. Men min slutsats av dessa lösryckta tankar är och måste för mig vara att den som vill att arkeologerna ska sluta presentera resultat är helt fel ute.