Tuesday, September 09, 2008

Nämen det är ju för tokigt

Så har ännu ett läsår tagit sin början på högskolor och universitet runt om i landet. Och en ny omgång glada studenter har gett sig in på den arkeologiska banan för en kortare eller längre tid. Runt om i landet utbildas om man räknar alla nivåer från grundkurs till doktorandstudier sådär 500 personer varje år. Varje år. I landet finns, enligt en uppskattning jag såg nyligen, ungefär lika många yrkesverksamma arkeologer, dvs sådär 500. Naturligtvis kommer inte alla de som utbildar sig gå vidare med arkeologin. Men tillräckligt många blir det ändå för att vi ska stå inför en helt omöjlig ekvation. Det finns inte utrymme för en bråkdel av dem som genomgått en arkeologiutbildning.

Att, som jag, ha pluggat på universitet i sju år och toppat med en magisterexamen i syfte att nå mina drömmars mål och bli en utövande arkeolog kan ju låta imponerande på den som inte har allt för djupa insikter i utbildnings- och arbetsmarknadssituationen. Men faktum är att en dylik utbildning är i stort sett värdelös – ur ett arbetsmarknadsperspektiv. (Att studieåren givit mig oerhört mycket i form av glädje, insikt, kunskaper, inspiration osv är en annan historia). Den ger inga jobb. Den ger inga rättigheter eller möjligheter. Eftersom det finns så löjligt många personer med en arkeologiutbildning är det helt andra kriterier som gäller. Det är rätt kontakter och praktisk erfarenhet som är hårdvaluta. Det och ingenting annat.

Men varför är det så här då? Varför tillåts en uppenbart ohållbar situation år efter år? Svaret kan huvudsakligen sammanfattas under begreppen ’politik’ och ’pengar’. Politikerna får snygga siffror till sin statistik. Dessutom skulle det anses högst odemokratiskt om inte var och en fick utbilda sig till det han eller hon önskar. Och som bekant är allt som kan beskyllas för att vara odemokratiskt och orättvist politiskt sprängstoff. Så politikerna blundar och låtsas att allt är så bra och det lär de fortsätta med. Universiteten, å andra sidan, får pengar för att de fyller sina studieplatser och är av förståliga skäl inte så benägna att protestera allt för högt. Alla är vinnare. Utom studenten som så gärna ville bli arkeolog men aldrig fick komma närmare än kassan på ICA (eller blev postsorterare istället, för den delen). Det vill säga inte i närheten alls. Vad som skulle behövas är knappast fler utbildade arkeologer. Kanske är åtstramningar av högskoleplatserna rätt medicin, den tanken har framförts förut. Gärna i kombination med mer praktiska moment inom utbildningen, tror jag. Kanske ska något annat till, men en förändring ser jag som ett måste. Man kan undra hur det skulle se ut om problemet var allmänt känt hos allmänheten. Om alla visste att miljontals kronor av skattebetalarnas pengar läggs ut årligen på att utbilda stora mängder unga människor till arbetslöshet. För trots att problemet någon gång ibland får lite medieutrymme är min erfarenhet att de flesta inte känner till hur det är. När jag påtalar det brukar reaktionen vara ”nä men kan det verkligen få gå till så, det är ju för tokigt”.

Att som nyutexaminerad arkeolog söka sig ut på arbetsmarknaden är en dyster upplevelse. Den presumtive arbetsgivaren struntar nämligen högaktningsfullt i din fil ditt eller datt examen. Han vill ha ”mångårig och vitsordad erfarenhet av praktiskt arkeologiskt arbete”. Att anställa en nybakad student är jobbigt, tidsödande och ack så orationellt, speciellt inom den hårt tidspressade uppdragsarkeologin, som helt dominerar grävverksamheten. Att försöka bli sin egen lyckas smed är inte heller något som premieras. Sverige har på mycket gott, men också en del ont, världens striktaste fornminneslagstiftning. Det medför att endast den med mycket hög status i ”accepterade och erfarna arkeologers klubb” undantagsvis kan få tillstånd att peta på en fornlämning. Att mängder av fornlämningar ständigt förstörs helt utan dokumentation anses i sammanhanget irrelevant. Arkeologiutbildad utan ”mångårig och vitsordad erfarenhet av praktiskt arkeologiskt arbete” göre sig icke besvär. Så enkelt är det, tycka vad man vill om detta.

Så varför ska man då alls utbilda sig till arkeolog. Ja om det verkligen är vad man vill så finns det förståss ingen anledning att inte försöka. Man kan ju lyckas bli en av de få utvalda. Men man får bereda sig på att det är motigt. Det är inget att hymla om. Själv klamrar jag mig med en dåres (och det är väl vad jag är, ännu en av dessa forndårar) envishet fast vid arkeologin. Varför? Jo för att arkeologi trots allt är bland det roligaste som finns, såklart!

7 comments:

Azoreano Náufrago said...

Fixe!

Martin said...

Svenska högskolor är organiserade för att tillhandahålla utbildningar som det finns stor efterfrågan på. Problemet är att systemet styrs av studenternas efterfrågan i stället för arbetsmarknadens. Och studenterna är unga, oerfarna och idealistiska när de söker till högskolan. Därför gör de olyckliga val.

Högskolornas kursutbud borde enligt min mening styras lika mycket av arbetslöshetssiffrorna som av studenternas efterfrågan. Alla som vill och förmår skall få plugga, men de bör verkligen inte få plugga vad som helst.

Landets alla C- och D-kurser i arkeologi borde stängas helt i fem år till att börja med.

ArchAsa said...

Det här är ett sådant där problem där varje lösning ger upphov till minst lika många nya problem. Jag instämmer i att det är totalt horribelt att staten aktivt uppmuntrar till mångtaliga, identiska utbildningar i ämnen som har liten eller ingen stark chans på arbetsmarknaden. Framförallt är det idiotiskt att kraven på dessa utbildningar bara är att studenterna ska bli godkända - inte att de som faktiskt avslutar sin utbildning ska vara maximalt kunniga och duktiga. M a o, ribban sätts tragiskt lågt.

Problemet är, om vi skär ned alltför mycket på antalet studieplatser, vem ska då få komma in? Vilka kriterier ska man ha att avgöra vem som ska bli en bra arkeolog i förväg? Betyg? Och om man inte vill bli arkeolog, men vill studera förhistoria som ett underämne i kombination med andra?

Kan vi alltid avgöra från myndighetshåll vad arbetsmarknaden behöver. Vem hade kunnat ana på 80-talet vilka yrken som behövs just nu. Ibland måste man låta folk chansa, kanske själva visa vägen med vad de kan prestera och bidra med. Sedan måste vi bli bättre på att inte se universiteten sm utbildare av färdigpacketerade produkter. I England kan en examen i humaniora ses som en merit för man ser att de som har ednna kan insamla, processa och delge information o dyl. I Sverige hänger vi upp oss på jobbtitlar in absurdum. En arkeolog kan bidra till mycket mer än att gräva ut fornlämningar, eller jobba på museum. I media, på kommuner och länsstyrelser, i företag som sysslar med exploatering, i samarbete med geologer, geografer, stadsplanerare etc. Vi måste alla vidga våra vyer lite.

jag måste intala mig detta för att inte bryta ihop. Om några månader är jag arbetslös och det senaste ryktet på den allt mer krympande jobbmarknaden är att man inte vill anställa doktorer "för de kostar för mycket".
Lagom är bäst.
We're all screwed

Martin said...

"om vi skär ned alltför mycket på antalet studieplatser, vem ska då få komma in? Vilka kriterier ska man ha att avgöra vem som ska bli en bra arkeolog i förväg?"

Låt oss helt enkelt förutsätta att folk i regel är mediokra. Och låt oss minnas att arkeologistudier inte är en förmån som unga människor skall tävla om, utan en dödlig isvak som de behöver hjälp med att undvika.

"om man inte vill bli arkeolog, men vill studera förhistoria som ett underämne i kombination med andra?"

Vi lämnar AB-kursen öppen och stryper CD-kursen radikalt.

"Kan vi alltid avgöra från myndighetshåll vad arbetsmarknaden behöver."

Det stämmer vi av årligen mot de senaste arbetslöshetssiffrorna. Det är inte svårt att rekrytera lärare på kort varsel i vårt ämne.

"En arkeolog kan bidra till mycket mer än att gräva ut fornlämningar, eller jobba på museum."

Men hon konkurrerar på arbetsmarknaden med folk vars hela utbildning är användbar. Folk som inte har ägnat åratal åt att skaffa sig en ryggsäck av ovidkommande kunskaper.

Michael Dahlin said...

Håller med i allt ni säger!
Stryp C-D kurserna! Och ja det handlar om kontakter, det är långt ifrån den bästa arkeologen som blir anställd som grävande arkeolog eller får doktorera. En del blir gullebarn och får en del på silverfat, så är det och kommer alltid vara. Visst blir man avundssjuk, men jag hade givetvis själv tagit chansen, så är det!

Själv lever jag för arkeologin och livet skulle vara urtråkigt utan arkeologin. I nuläget jobbar jag som kultstödskontrollant på Lst i Kalmar och får förhoppningsvis fortsätta med detta. Man behöver ingen arkeologiutbildning för detta jobb (man kan vara kulturvetare av något slag), men det är en merit att vara arkeolog. Visst fick jag jobbet via kontakter och som framgår ovan klandrar jag ingen annan för detta, då det funkar på detta vis idag. Jag är lycklig som får inventera och kontrollera odlingsrösen, murar osv. Ibland hittar jag gravar, skålgropar och boplatser. Jag tycker att arkeologer behövs i arbeten som inte direkt har med detta att göra dvs. inom skogsstyrelsen, länsstyrelsens lantbruksenhet (där jag är t.ex.) och kommunerna. Vi har en förmåga att bedömma förändringar i landskapet och stadsmijöerna som andra har svårare för! Plugga arkeologi, men gör det i kombination med något annat ämne, Själv har jag förutom en fullständig arkeologiutbildning, en fullständig utbildning i kulturgeografi och grunskurs i geologi.

Pierre said...

Jag håller med er i det ni säger. Och att strypa CD-kursen men hålla AB-nivån öppen låter som en god ide. På det hela taget kan man tycka och önska mycket i denna fråga. Men tror ni det finns några utsikter alls till att vi ska få se någon förändring komma till stånd?

Visst vore det utmärkt om fler arkeologer kunde få anställningar på andra poster än som just (grävande) arkeolog. Jag skulle gladeligen ta ett sådant jobb om en chans yppade sig. Men hur får vi de presumtiva arbetsgivarna att se fördelarna med att utnyttja den kompetens vi besitter oss och betala oss lön för någon form av tjänst?

Martin said...

En viktig orsak till att högskolorna fortsätter att producera oanvändbara humanister är att lärarkåren skulle bli arbetslös om de lät eleverna veta hur det verkligen ligger till. Så lektorerna intalar studenterna (och förmodligen sig själva) att det inte är så farligt.