Den stora nyheten inom kulturvärlden i Sverige just nu torde vara det så kallade Kulturarvslyftet. Det handlar i korta drag om att regeringen vill satsa ca 800 miljoner kronor på kultursektorn. Pengarna ska gå till vård, digitalisering och inventering och de jobb som ska skapas ska vikas för långtidssjukskrivna och personer med funktionshinder.
Vid första påseendet låter det ju kanon. Arbete åt arbetslösa = bra. Pengar för att få behövliga åtgärder inom kulturen utförad = bra. Men hur bra blir det egentligen kan man undra? Arbetsmarknadsminister Hillevi Engström hävdar att det är något som alla tjänar på, en vinn-vinn-situation. Jag tillåter mig att vara mer skeptisk. Varför det då?
1. vad ska arbetet leda till på längre sikt än ett år för de personer som tilldelas de tänkta tjänsterna? När dessa långtidssjukskrivna med flera har fått leka kulturarbetare ett år eller så, vad ska de göra sedan? Är det troligt att de kommer att få jobb inom kultursektorn sedan? Det tror inte jag, eftersom det finns ett gigantiskt överskott på arbetslösa kulturarbetare med mycket högre kompetens. En potentiell arbetsgivare är nog benägen, med all rätt, att prioritera personer med utbildning och kompetens.
2. är en följd av föregående. Det finns som sagt ett betydande överskott av personer som på olika sätt och på olika nivåer har utbildning inom kultursfären. Många av dem är arbetslösa eller jobbar med helt andra saker än det de har utbildat sig för. Det är en följd av att det utbildas på tok för många personer inom området varje år. Det vore betydligt mer rimligt om man satsade lite medel på att alla dessa personer, som redan har en grundläggande kompetens, fick en chans att komma in på arbetsmarknade. Då skulle dessutom statens första felsatsning, att utbilda för många inom kulturen, i alla fall i någon mån avhjälpas.
3. som i sin tur är en följd av 2. Att digitalisera, inventera och vårda är ett arbete man inte lär sig på en kafferast. De personer som skulle få arbete inom det tänkta projektet saknar denna kompetens och vid den tidpunkt de har lärts upp och givits en tillräcklig kompetens för att göra ett bra jobb torde projekttiden vara slut. Risken är med andra ord överhängande för att det som ska digitaliseras, vårdas och inventeras blir undermåligt utfört. Och därmed i det närmaste oanvändbart för de forskare och andra som sedan skulle kunna tänkas ha nytta av resultaten.
Det finns en anmärkningsvärd kortsiktighet i tanken bakom projektidén. En kortsiktighet som drabbar både de arbetslösa och kulturarvet. Tänker man inte igenom förslaget bättre än så här kommer det inte att leda till annat än en väldigt dyr återvändsgränd. Inga jobb och oanvändbara slutprodukter. Man får en besvärande känsla av en märkligt nedvärderande syn både på kunskap och kulturarv hos våra politiker. Eller handlar allt bara om att regeringen här får en chans att täppa till truten både på kulturen och de långtidssjukskrivna, två faktorer i samhället som de betraktar som genuint irriterande?
Mitt tips i all anspråkslöshet till våra kära politiker blir därför: riv upp, gör om, gör rätt!
Läs även vad Åsa M Larsson skriver om Kulturarvslyftet.
No comments:
Post a Comment