Friday, November 28, 2008

Valfridsbo i Torsås och arkeologins relevans

Nog påminner det om upplägget för en såpa. Intriger och fövecklingar, politiskt spel, pengar, arga och upprörda känslor, beskyllningar till höger och vänster och så vidare och så vidare. Det handlar om ett planerat bostadsområde i Torsås som fått namnet Valfridsbo. Ett större lokalt förankrat byggföretag vill bygga ett bostadsområde vid en liten å som man ska bygga ut till en liten konstgjord sjö. Kommunpolitikerna jublar, folk i bygden vädrar morgonluft. Äntligen vill någon satsa på lilla Torsås, det talas om framtidsanda, om nya möjligheter, om utveckling och nytt hopp, ny lifskraft till bygden. Så vad är problemet? Jo: fornlämningar och fisk.

Tydligen finns det fisk i Applerumsån, och därför kan man inte hantera ån hur som helst enligt myndigheterna. Eftersom fisk nu inte tillhör mina kompetensområden så lämnar jag det därhän. Fornlämningar har jag lite mer koll på. Det är i första hand den stackars boplatsen Raä 186 (Torsås socken) som har kommit i kläm och lett till stopp av bygget under tämligen bråkiga former. Det har schaktats och dumpmassor har lagts på boplatsen och på ett par stensättningar (gravar) i närheten. Länsstyrelsen följer byggstopp med polisanmälan, byggherre varslar 30 anstälda om uppsägning pga detta och bygget läggs på is som det verkar. Följden blir att Raä 186 med kompisar nu dragit på sig byggherres, kommunpolitikers och inte minst folk i allmänhets stora vrede. "Ska lite stenflisor få hindra framåtandan och utvecklingen, ska Torsås utarmas på grund av myndigheternas oresonliga krav, det är ju för j¤#*igt"! En artikel med påföljande kommentarer i tidningen Barometern ger en bra bild av hur debatten går.

Jag ser ett antal problem i denna ganska olustiga och för folk utanför Torsåsregionen antagligen totalt ointressanta soppa. Men var sagda soppa kokas spelar mindre roll. Det är de generella följderna som är problemet. När fornlämningar kommer i kläm skapar det ofta irritation dels hos exploatörer som förlorar tid och pengar, dels hos "folk i bygden" som ser det som just ett hot mot den lokala/regionala utvecklingen. Det skapar en stämning av myndighetsförakt och en ilska mot att sådant som betraktas som oviktigt -"stenbitar och krukskärvor"- ska få förstöra det som bygden så väl behöver (fler hus, ålderdomshem, en ny fotbollsplan....). Stämningar inte allt för sällan underblåsta av (lokala) media.

För oss som på olika sätt och på olika nivåer jobbar med kulturmiljön är det naturligtvis ett problem därför att det ger oss dåligt rykte. Vi som försöker förmedla kunskap om det förflutna hamnar i motvind. Men samtidigt understryker det hur oerhört viktigt (ur ett kulturmiljöperspektiv) det är med förmedling och att sätta våra resultat i ett sammanhang. Jag har sagt det förr och jag säger det igen: förmedling är den enda vägen att ge kunskap och kunskap är den enda vägen för att skapa en förståelse för arkeologi och historia och i slutändan kanske också en positivare inställning.

I just den här aktuella situationen rasas det nu för fullt mot länsstyrelsen. Men vad vad varken media eller arga debattörer tar upp är att länsstyrelsen har en lagstiftning att följa. I den står klart och tydligt att man inte får täcka över fornlämningar (eller gräva bort dem eller skada dem på annat sätt) utan tillstånd och föregående dokumentation, dvs arkeologisk utgrävning. Om myndighetrna helt plötsligt skulle börja bryta mot lagen skulle det samhälle vi lever i, trots allt ett ganska bra samhälle, rasa samman. I stället för demokrati får vi anarki.

"Och så var det fornlämningarna. Milda makter säger jag. Hur många har känt till dessa och varför har dessa plötsligt blivit så intressanta? Är dom så värdefulla så dom kan stoppa hela byggprojektet? Lägg av! ...till sist kommer förnuftet att segra. En sak vet jag, du [exploatören] har det flesta i byggden bakom dej". Så står det i en kommentar till en i raden av artiklar som lokalpressen publicerat. Ja varför är det viktigt med fornlämningar då? En komplicerad fråga som alla arkeologer nog har grubblat över mer än en gång. I ett större perspektiv, jämfört med vård och skolor och allt det där grundläggande som samhället behöver är fornlämingar kanske inte så viktiga. Men ändå kan studiet av det förflutna ha sina poänger. En av de viktigare i mitt tycke är tidsperspektivet. Vi lever i ett samhälle där de beslut som fattas ofta är ganska kortsiktiga. Vi är underkastade ett medieklimat där bara nuet räknas och där allt som är äldre än förra månaden är förlegat och ute. Studiet av förhistorien ger ett tidsperspektiv, lär oss att det finns ett tidsdjup fyllt av mänskligt liv, komplext och nyansrikt. 1000 år, så långt är det till det vi kallar förhistorien, kan kännas oerhört länge men är trots allt inte så många mansåldrar bort. I vår tid behövs tidsperspektivet. För om vi inte kan föreställa oss männsiskans tidsdjup bakåt, hur ska vi då kunna föreställa oss en framtid om hundra, om femhundra eller om tusen år? Och det är milt uttrykt hög tid att vi börjar fundera över det och överger kortsiktigheten om vi vill att våra barn och barnbarn och deras barn och barnbarn ska ha en någorlunda dräglig värld att leva i.

En andra poäng handlar om det förflutna som ett slags "kollektivt minne". Det kan ju låta lite flummigt och kvasiintelektuellt, men vad skulle DU vara utan ditt personliga minne? Utan livserfarenhet? Poängen är att spåren och kunskapen om det förflutna bör hanteras med varsamhet, respekt och framför allt ansvar. Motsatsen skulle vara att utsätta det "kollektiva minnet" för godtycklighet, kortsiktighet och oemotsagt missbruk. Något som jag ser som djupt olyckligt.

En tredje poång är att arkeologi helt enkelt är kul och spännande. I själva verket är det nog just de två begreppen, "kul" och "spännande" som för de flesta intresserade berättigar arkeologins existens. I förlängningen kan man undra varför exploatörer och politiker så ofta envisas med att bara enkelspårigt se arkeologin som ett hinder. Varför inte i stället utnyttja den i sina framstegsplaner? Skulle inte det faktum att Valfridsbo, om det byggs, blir uppfört på lämningarna av en många tusen år äldre bosättning i stället för att betraktas som ett irritationsmoment kunna ge en extra dimension, bli en resurs. "Byggt på forntida grund". Jag tror att det finns en och annan som skulle se det som lite extra attraktivt att ha det tidsperspektivet när man väljer boende. I stället för att gnälla kan man göra något positivt av saken?

I det specifika fallet med Valfridsbo kan man också tillägga till frågan om varför just dessa fornlämningar blivit så viktiga just nu att kunskapen om Torsåsområdets äldre historia (forntid och medeltid) är så liten att den knappt finns. Det betyder att varje förhisorisk lämning ger helt ny kunskap, kunskap som inte funnits förut. Och om man nu försöker vara lite positiv så vore det väl utmärkt om Torsåsborna fick lära sig lite mer om sin historia, vara med och bryta ny kunskapsmark. Dessa Torsåsbor som ju uppenbarligen är så stolta över sitt samhälle och så måna om dess framtid och attraktivitet.

6 comments:

Martin said...

Som jag ser det intresserar arkeologi främst den urbana medelklassen som dominerar riksdagen. Den har genomdrivit en kulturminneslagstiftning som strider mot glesbygdens intressen. Om Torsås kommunpolitiker skrivit lagen skulle den förmodligen bara skydda stående kyrkor och runstenar.

Jag tillhör själv den urbana medelklassen och älskar arkeologi. Såna som jag skiter i hur det går med utvecklingen i Torsås.

Pierre said...

Jo det kan väl vara så. Strikt sett hade väl jag också kunnat skita i Torsås framtid om det inte vore för att jag har personliga band till dessa områden. Jag tror dock att det vore bra med en bättre dialog mellan så kallade "vanliga människor" och akademiker/myndigheter. Vilket för oss tillbka till det där med förmedling.

Men man kan ändå knappast betrakta glesbygdens befolkning som en enhetlig grupp. Där frodas ganska skilda synsät och värderingar, även om det kanske inte är uppenbart för den urbana medelklassen? ;)

Vad som jag aldrig upphör att förundras över är människors dubbelhet. Samma människor som ofta uttrycker stolthet över sin hembygd och inte sällan reffererar till dess gamla och fantastiska historia (även om de inte vet något om den) kan spy oändliga mängder galla över alla som försöker ta reda på något om den historien.

Martin said...

Det verkar av din beskrivning som om någon (Länsstyrelsen? Byggherren?) inte har skött sin del av det här ärendet på ett korrekt sätt när det kommer som en överraskning för de inblandade att projektet kommer att få ta en del arkeologikostnader.

Pierre said...

Vem som klantat sig vet jag inte så mycket om. Att det finns fornlämningar i området måste dock ha varit kännt innan dumpmassorna lades på dem. "Vidare fastslås att en eventuell exploatering av området ska föregås av en arkeologisk utredning" heter det t ex i en tdningsartikel från 2008-02-06.

Michael Dahlin said...

Detta påminner om ett ärende som ligger på Lst skrivbord och som rör en kastbana (spjut) som ska anlägga i ett område i Oskarshamn. Kastbanan ligger utanför kommunens detaljplan och när den väl är bygd så kommer den vara för kort för att de duktiga ska kunna träna på den. Nu ska spjutkastarföreningen bara ha den till varje pris. I vägen som de ser det är ett trettiotal gamla ekar och ett röse och ett "bra boplatsläge". Några kummunal anställda sa när de inte trodde någon hörde "va bryr jag mig om vad som hände för 2000 år sedan" hmmmmmmmm!!! De ska leda arbetet huga!!

Pierre said...

Sådana där ärenden verkar dyka upp överallt. Och överallt är kommunpolitikerna lika förvånade och oförstående.

I fallet med Valfridsbo kunde jag notera att kommunen i Torsås inte borde vara förvånad över boplatsen. Den finns nämligen klart och tydligt redovisad i det Kulturminnesvårdsprogram som kommunen (ja just det, kommunen!) tog fram redan 1990.