Via Facebook fick jag (lite indirekt) en intressant fråga. Varför finns det så få riktigt gamla ortnamn i södra Kalmar län? Det är en bra fråga, men kanske inte helt enkel att svara på. Jag tror emellertid att en viktig del av svaret kan sammanfattas under tre rubriker: förändringen, småskaligheten och valmöjligheten.
Förändringen syftar på att man här som annorstädes kan iaktta en förändring i bebyggelsmönstret som tar sin början kring övergången mellan äldre och yngre järnålder, det vill säga ca 5-600-tal e Kr. Det finns ett kontinuitetsbrott här som är arkeologiskt belagt både på boplatser och på gravfält. Den äldre järnålderns ensamgårdar och mindre gårdsgrupper med tillhörande gravfält har övergivits och bebyggelsen har ofta dragits samman i större enheter koncentrerade till bygdernas centralområden. Denna utveckling är på intet sätt unik för sydöstra Småland. Men ett äldre skikt av ortnamn förefaller i högre grad än i andra områden ha ”försvunnit” i samband med detta. Varför kan man i nuläget mest bara spekulera kring.
Med småskaligheten menas att kustområdena i sydöstra Småland och även i Blekinge (ja i ännu högre grad i Blekinge) av topografiska skäl har bestått av relativt små och lättavgränsade bebyggelseenheter. Även ett tämligen öppet område som Möres kustslätt har förmodligen präglats av viss småskalighet genom att det är ont om bra naturliga hamnlägen vilket har gjort kusten jämförelsevis svårtillgänglig. Det är framför allt i anslutning till åmynningarna man finner centrala bebyggelseenheter. Det innebär också att dessa områden har varit lätta att kontrollera av starka lokala stormannafamiljer och samtidigt svåra att överblicka utifrån. Jag menar att detta har främjat en ”lokal särart” . Det är inte något som ska förstås i lokalpatriotiska termer utan betyder att olika företeelser – som t ex ortnamn – uppträder på ett sätt specifikt för dessa områden. Inte heller betyder det att sydöstra Småland inte var föremål för påverkan och influenser utifrån, för det har området i högsta grad varit under hela forntiden. Kanske hänger det samman med nästa punkt.
Valmöjligheten. Om vi godtar att området kontrollerades av en lokal elit och att möjligheterna till utifrån kommande direktpåverkan / kontroll har varit jämförelsevis begränsade kan man kanske också anta att lokalsamhället har haft möjligheten att välja. Välja vad man vill integrera i det redan befintliga samhället och hur det ska ske. Att själva ha (en viss) kontroll över förändringsförloppen. Att vissa ortnamnstyper inte alls eller sparsamt uppträder i sydöstsmåland medan andra gör det kan alltså delvis vara ett resultat av medvetna val.
Hur som helst tror jag att dessa faktorer i samverkan utgör en vikt del av förklaringen till varför det inte finns så många äldre ortnamn i södra Kalmar län. Men det finns säkert fler faktorer som också har spelat in. Man kan göra en hastig jämförelse med närbelägna Öland. Öland har alltid varit mer centralt i regionen än fastlandskusten, mer lättillgängligt, mer ”öppet”. Här finns också betydligt fler äldre ortnamn, betydligt fler av de ”klassiska” ortnamnsformerna (t ex ortnamn med ändelser på –stad, -rum, -inge) och betydligt fler så kallade sakrala ortnamn (namn knutna till kult och religion). Av någon anledning uppvisar ön alltså en mer ”normal” uppsättning av förhistoriska ortnamn. Trots att det skulle behövas mer forskning, i synnerhet på fastlandssidan, kan kanske ovanstående resonemang ändå ge en liten hint om varför det ser ut som det gör.
Tack till Lars Lndqvist för inspirationen till detta inlägg.
