När jag söker i minnet inser jag att det finns många anledningar till att mitt stora intresse i livet blev arkeologi. Men en av de viktigare anledningarna var min farbror, Helge. Det var nog något av de sista åren på 1980-talet och framåt som det började. Arkeologin började dyka upp även i Kalmarområdet. Den välkända Tingby-boplatsen undersöktes, man hittade tidiga stenålderslämningar vid Torsås och Söderåkra. På riksplanet kablades Birka-grävningarna ut via TV. Det var väl någon gång i den vevan som Helge berättade att han hade hittat stenyxor på en åker hemma på gården i Bockekulla. Och det dröjde inte så länge förrän jag, som då redan hade ett uppväckt arkeologiintresse var ute på åkern och spanade. Det var min allra första inventering och jag kom stolt hem med en 4-5 flintabitar.
Sedan den gången har det blivit ganska många vändor i landskapet i Bockekulla, tillsammans med Helge. Med jämna mellanrum ringde han också när han själv hittat något spännande som han ville att jag skulle titta på. Speciellt efter det att jag börjat utbilda mig till arkeolog. Det var än ett stenröse här, än en slaggklump där. Någon flintabit, andra märkliga stenar, en konstig naturformation… Bockekulla var Helges stora stolthet men hans bild av dess historia var kanske inte precis vetenskaplig. Eller snarare var den på grund av denna stolthet en aning överdriven. ”Lilla Birka” kallade han gården, halvt på skämt och halvt på allvar. Men han var intresserad och med tiden allt mer uppmärksam och mån om att bevara spåren av det som har varit. Och det är vackert så.
Vad det i verkligheten finns spår av är en boplats på en åker kallad Backarna. Det var här Helge hade hittat stenyxor och det var där jag senare hittade flinta. Yxor och flinta tyder på att där legat en liten gård under slutet av stenåldern – övergången mot äldre bronsålder. För omkring 4000 år sedan. I åkern fanns också järnslagg och enstaka skärvor av keramik från medeltid och framåt. Storskifteskartan från 1774 talar om att åkern den gången hette Tomthägnaden, där tomt syftar på gårdstomt. Skriftliga källor berättar om att Bockekulla en gång var två gårdar, stora och lilla Bockekulla. Lilla Bockekulla brändes under Kalmarkriget 1611 och lades sedan öde till det med tiden uppgick i stora Bockekulla. I skogsbackarna runtomkring finns det gott om lämningar från äldre tiders jordbruk i form av odlingsrösen, stenröjda ytor, hägnadsrester, en brunn med mera.
Till min släkt kom gården i Bockekulla 1921. Farfar Anton hade varit i Amerika och tjänat ihop en slant som järnvägsbyggare och lokomotiveldare och för de pengarna köpta han gården. Helge föddes 1924 och var tredje barnet i syskonskaran som till slut blev 12 barn. Han växte upp i Bockekulla och han levde där nästan hela sitt vuxna liv, Helge. Så det är inte så underligt att han hade starka band till gården och landskapet. Förutom Bockekulla var det idrotten som låg honom varmast om hjärtat. Mest känd är han väl för sitt engagemang i den lokala fotbollsföreningen. Ett tag var golf den stora grejen och på ålderns höst var det boule som gällde. Mot idrottsintresset stod sig även arkeologin slätt. Men han hade även andra sidor. Han var förståss lantbrukaren Helge och en tid kommungubben Helge. Och han var konstsamlaren Helge och samlaren av diverse gamla pryttlar över huvud taget. I närbelägna Brömsebro finns en auktionskammare som en period var ganska aktiv. Där brukade han handla och så kom han hem till oss för att visa sina fynd. ”Vad tror du, den är nog värd lite va?” sa han med ett litet finurligt leende. Det tillhör mina starkare barndomsminnen.
Ett eller annat lärde jag mig väl av honom också. Det som främst dyker upp i tankarna är hur mångbottnat landskapet är. Hur fullt av olika historier. Det var kanske det som var den stora upptäckten i alla vandringarna i Bockekulla. Där fanns sten- och bronsålderns landskap, medeltidens landskap, 16-1700-talens landskap och det moderna landskapet. Där fanns människors rörelser och bruk i lager på lager, tidevarv på tidevarv. Där fanns vardagens människors historia representerad över fyra årtusenden.
Nu har ännu en epok i Bockekullas historia tagit slut. Helges epok. För det var en epok. Han var väl känd för halva Torsås kommun som ”Helge i Bockekulla”. Och för mig är tanken på Bockekulla utan Helge nästan omöjlig att ta till sig. Och för ögonblicket outhärdlig. Onsdagen den 1 juni avled han, 87 år gammal. Jag saknar honom. Dessa rader gör honom knappast rättvisa. Men det är i alla fall något. Och det är en slags tröst nu när han givit sig ut på en vandring där jag inte längre kan följa honom.
Sedan den gången har det blivit ganska många vändor i landskapet i Bockekulla, tillsammans med Helge. Med jämna mellanrum ringde han också när han själv hittat något spännande som han ville att jag skulle titta på. Speciellt efter det att jag börjat utbilda mig till arkeolog. Det var än ett stenröse här, än en slaggklump där. Någon flintabit, andra märkliga stenar, en konstig naturformation… Bockekulla var Helges stora stolthet men hans bild av dess historia var kanske inte precis vetenskaplig. Eller snarare var den på grund av denna stolthet en aning överdriven. ”Lilla Birka” kallade han gården, halvt på skämt och halvt på allvar. Men han var intresserad och med tiden allt mer uppmärksam och mån om att bevara spåren av det som har varit. Och det är vackert så.
Vad det i verkligheten finns spår av är en boplats på en åker kallad Backarna. Det var här Helge hade hittat stenyxor och det var där jag senare hittade flinta. Yxor och flinta tyder på att där legat en liten gård under slutet av stenåldern – övergången mot äldre bronsålder. För omkring 4000 år sedan. I åkern fanns också järnslagg och enstaka skärvor av keramik från medeltid och framåt. Storskifteskartan från 1774 talar om att åkern den gången hette Tomthägnaden, där tomt syftar på gårdstomt. Skriftliga källor berättar om att Bockekulla en gång var två gårdar, stora och lilla Bockekulla. Lilla Bockekulla brändes under Kalmarkriget 1611 och lades sedan öde till det med tiden uppgick i stora Bockekulla. I skogsbackarna runtomkring finns det gott om lämningar från äldre tiders jordbruk i form av odlingsrösen, stenröjda ytor, hägnadsrester, en brunn med mera.
Till min släkt kom gården i Bockekulla 1921. Farfar Anton hade varit i Amerika och tjänat ihop en slant som järnvägsbyggare och lokomotiveldare och för de pengarna köpta han gården. Helge föddes 1924 och var tredje barnet i syskonskaran som till slut blev 12 barn. Han växte upp i Bockekulla och han levde där nästan hela sitt vuxna liv, Helge. Så det är inte så underligt att han hade starka band till gården och landskapet. Förutom Bockekulla var det idrotten som låg honom varmast om hjärtat. Mest känd är han väl för sitt engagemang i den lokala fotbollsföreningen. Ett tag var golf den stora grejen och på ålderns höst var det boule som gällde. Mot idrottsintresset stod sig även arkeologin slätt. Men han hade även andra sidor. Han var förståss lantbrukaren Helge och en tid kommungubben Helge. Och han var konstsamlaren Helge och samlaren av diverse gamla pryttlar över huvud taget. I närbelägna Brömsebro finns en auktionskammare som en period var ganska aktiv. Där brukade han handla och så kom han hem till oss för att visa sina fynd. ”Vad tror du, den är nog värd lite va?” sa han med ett litet finurligt leende. Det tillhör mina starkare barndomsminnen.
Ett eller annat lärde jag mig väl av honom också. Det som främst dyker upp i tankarna är hur mångbottnat landskapet är. Hur fullt av olika historier. Det var kanske det som var den stora upptäckten i alla vandringarna i Bockekulla. Där fanns sten- och bronsålderns landskap, medeltidens landskap, 16-1700-talens landskap och det moderna landskapet. Där fanns människors rörelser och bruk i lager på lager, tidevarv på tidevarv. Där fanns vardagens människors historia representerad över fyra årtusenden.
Nu har ännu en epok i Bockekullas historia tagit slut. Helges epok. För det var en epok. Han var väl känd för halva Torsås kommun som ”Helge i Bockekulla”. Och för mig är tanken på Bockekulla utan Helge nästan omöjlig att ta till sig. Och för ögonblicket outhärdlig. Onsdagen den 1 juni avled han, 87 år gammal. Jag saknar honom. Dessa rader gör honom knappast rättvisa. Men det är i alla fall något. Och det är en slags tröst nu när han givit sig ut på en vandring där jag inte längre kan följa honom.
Skrivet till minne av
Helge Petersson
1924-2011
Vila i frid
