Nämen det är ju för tokigt

Så har ännu ett läsår tagit sin början på högskolor och universitet runt om i landet. Och en ny omgång glada studenter har gett sig in på den arkeologiska banan för en kortare eller längre tid. Runt om i landet utbildas om man räknar alla nivåer från grundkurs till doktorandstudier sådär 500 personer varje år. Varje år. I landet finns, enligt en uppskattning jag såg nyligen, ungefär lika många yrkesverksamma arkeologer, dvs sådär 500. Naturligtvis kommer inte alla de som utbildar sig gå vidare med arkeologin. Men tillräckligt många blir det ändå för att vi ska stå inför en helt omöjlig ekvation. Det finns inte utrymme för en bråkdel av dem som genomgått en arkeologiutbildning.

Att, som jag, ha pluggat på universitet i sju år och toppat med en magisterexamen i syfte att nå mina drömmars mål och bli en utövande arkeolog kan ju låta imponerande på den som inte har allt för djupa insikter i utbildnings- och arbetsmarknadssituationen. Men faktum är att en dylik utbildning är i stort sett värdelös – ur ett arbetsmarknadsperspektiv. (Att studieåren givit mig oerhört mycket i form av glädje, insikt, kunskaper, inspiration osv är en annan historia). Den ger inga jobb. Den ger inga rättigheter eller möjligheter. Eftersom det finns så löjligt många personer med en arkeologiutbildning är det helt andra kriterier som gäller. Det är rätt kontakter och praktisk erfarenhet som är hårdvaluta. Det och ingenting annat.

Men varför är det så här då? Varför tillåts en uppenbart ohållbar situation år efter år? Svaret kan huvudsakligen sammanfattas under begreppen ’politik’ och ’pengar’. Politikerna får snygga siffror till sin statistik. Dessutom skulle det anses högst odemokratiskt om inte var och en fick utbilda sig till det han eller hon önskar. Och som bekant är allt som kan beskyllas för att vara odemokratiskt och orättvist politiskt sprängstoff. Så politikerna blundar och låtsas att allt är så bra och det lär de fortsätta med. Universiteten, å andra sidan, får pengar för att de fyller sina studieplatser och är av förståliga skäl inte så benägna att protestera allt för högt. Alla är vinnare. Utom studenten som så gärna ville bli arkeolog men aldrig fick komma närmare än kassan på ICA (eller blev postsorterare istället, för den delen). Det vill säga inte i närheten alls. Vad som skulle behövas är knappast fler utbildade arkeologer. Kanske är åtstramningar av högskoleplatserna rätt medicin, den tanken har framförts förut. Gärna i kombination med mer praktiska moment inom utbildningen, tror jag. Kanske ska något annat till, men en förändring ser jag som ett måste. Man kan undra hur det skulle se ut om problemet var allmänt känt hos allmänheten. Om alla visste att miljontals kronor av skattebetalarnas pengar läggs ut årligen på att utbilda stora mängder unga människor till arbetslöshet. För trots att problemet någon gång ibland får lite medieutrymme är min erfarenhet att de flesta inte känner till hur det är. När jag påtalar det brukar reaktionen vara ”nä men kan det verkligen få gå till så, det är ju för tokigt”.

Att som nyutexaminerad arkeolog söka sig ut på arbetsmarknaden är en dyster upplevelse. Den presumtive arbetsgivaren struntar nämligen högaktningsfullt i din fil ditt eller datt examen. Han vill ha ”mångårig och vitsordad erfarenhet av praktiskt arkeologiskt arbete”. Att anställa en nybakad student är jobbigt, tidsödande och ack så orationellt, speciellt inom den hårt tidspressade uppdragsarkeologin, som helt dominerar grävverksamheten. Att försöka bli sin egen lyckas smed är inte heller något som premieras. Sverige har på mycket gott, men också en del ont, världens striktaste fornminneslagstiftning. Det medför att endast den med mycket hög status i ”accepterade och erfarna arkeologers klubb” undantagsvis kan få tillstånd att peta på en fornlämning. Att mängder av fornlämningar ständigt förstörs helt utan dokumentation anses i sammanhanget irrelevant. Arkeologiutbildad utan ”mångårig och vitsordad erfarenhet av praktiskt arkeologiskt arbete” göre sig icke besvär. Så enkelt är det, tycka vad man vill om detta.

Så varför ska man då alls utbilda sig till arkeolog. Ja om det verkligen är vad man vill så finns det förståss ingen anledning att inte försöka. Man kan ju lyckas bli en av de få utvalda. Men man får bereda sig på att det är motigt. Det är inget att hymla om. Själv klamrar jag mig med en dåres (och det är väl vad jag är, ännu en av dessa forndårar) envishet fast vid arkeologin. Varför? Jo för att arkeologi trots allt är bland det roligaste som finns, såklart!