AHIMKARs nyårskrönika 2012

Så har ännu ett år passerat och det har blivit dags att summera, som traditionen bjuder. Årets nyårskrönika blir en kort en eftersom mitt arkeolog-liv har gått lite på sparlåga.

En kylslagen lördagsförmiddag i april höll jag i vart fall min traditionella vårföreläsning i regia av Söderåkra Hembygdsgille. Jag berättade då om Söderåkras historia och vi besökte gravfältet vid Böke strax norr om samhället. Ett 20-tal personer var där och lyssnade. Jag hade samma helg också tillfällle att bese en störe gårdssamling av stenåldersföremål från Bergkvara-trakten.

Ett par åkrar i Torsås kommun som jag besökte under året uppvisade boplatsindikationer i form av slagen flinta och något enklare småredskap. Jag har också hunnit med att sammanställa ett antal fynd som tidigare gjorts i Öningaryd (också i Torsås kommun).

Utöver detta har jag den mesta tiden gått åt till släktforskning. 2012 blev året då jag slutligen lyckades knyta kontakt med ett antal av ättlingarna till de emigranter som finns i släkten och det har varit ett rikt och mycket givande och trevligt utbyte. Även inom Sverige har jag knutit nya kontakter med släktingar på olika led, allt sammans mycket givande. De relativt stora mängder äldre fotografier som framför allt min mormor lämnade efter sig har också tagit upp en hel del tid. Arbetet med att gå igenom och försöka identifiera så många personer som möjligt på dessa bilder är en stor uppgift. Allt detta ledde också till att Ahimkar fick en systerblogg på ämnet släktforskning och gamla fotografier. Foton och folk heter den.

Vad det nya året har att bjuda på är i skrivande studn oklart. Förhoppningsvis ska det kunna bli en något fylligare krönika över 2013.

Tingby än en gång

En av de allra första riktiga arkeologiska utgrävningar jag kom i kontakt med var den i Tingby utanför Kalmar. Det var i slutet av 80-talet och jag var en osnuten mellanstadieelev. Jag minns i alla fall att det ordnades någon slags arkeolgidag då, där man bl a fick prova på att slå flinta. Annars blev Tingby känt för spåren av ett stenåldershus, det då äldsta man dittills påträffat. En sensation på sin tid. Men också en omtvistad sådan. En rekonstruktion av huset byggdes senare upp i närheten av fyndplatsen.

Nu är det dags att återvända till Tingby. Den här gången är det Linnéuniversitet i samarbete med Kalmar läns museum som förlägger en fyra veckors fältkurs i Tingby för att med nya frågor, metoder och insikter förhoppningsvis kunna fördjupa kunskapen om platsen. Det ska bli mycket intressant att följa arbetet och se vad som kommer fram. Mer om detta kan man läsa på Länsmuseets egen blogg där det även finns datum för öppna visningar av grävningarna för den som är intresserad. Jag hoppas man kommer ha den goda smaken att hålla oss uppdaterade om hur arbetet fortskrider.

Söderåkra - rapport från föreläsningen

Dags att få till några rader om föreläsningen i Söderåkra i lördags. Det var den kallaste föreläsningen i seriens åtta-åriga historia. Till sluta har den långa sviten av idel soldagar brutits. Trots det lyckades jag locka ett 25-tal personer att spendera en förmiddag i mitt sällskap. Dagen började vid kyrkan i Söderåkra. Efter att rätt nyckel slutligen blivit framskakad så trädde vi in i kyrkan och fortsatte upp i tornet. Där beskådade vi den ornamenterade sten som påträffades vid en utgrävning då kyrkogården skulle utvidgas 1929.

Lyckligtvis, med tanke på utetemperaturen, kunde jag sedan hålla större delen av föredraget inne i kyrkan. Jag tog upp Söderåkras historia från den första spåren av mänsklig närvaro för drygt 10000 år sedan fram till det nya samhälle som växte fram på 1800-talet. Lyckligtvis har flera arkeologiska utgrävningar ägt rum vid samhället så det finns en del att utgå ifrån. Av störst betydelse är antagligen de omfattande undersökninmgarna inför bygget av nya E 22:an som äge rum åren kring 2000. All denna information kryddades med några utvikningar bl a om mat på bronsåldern och arkeologernas dateringsmetoder. Åtminstone det senare tycker jag har en tendens att förundra människor. Det där med hur man kan veta hur gammalt någonting är.

Jag talade också om när det först kan ha funnits en plats som man faktiskt kallade Söderåkra. Jag tror att det inträffade någon gång under slutet av järnåldern eller den tidiga medeltiden. Tyvärr är medeltidens Söderåkra mycket svårt att få syn på.

Vi besökte också gravfältet i Böke, strax norr om Söderåkra. På en höjd fanns här ett antal runda stensättningar i olika storlek. De påminner om gravfält som tidigare har undersökts i Möre med dateringar till äldre järnålder. I Böke tog vi kaffepaus innan jag berättade kortfattat om vad man kan förvänta sig finna i gravar av denna typ och vad de kan tänkas representera. Efter frågestund och lite vandring bland gravarna var det hela över. Än en gång kunde jag resa hem med känslan av att de som närvarat var nöjda med min insats och funnit det jag hade att säga roligt och intressant. Mycket mer kan man väl faktiskt inte önska sig!

Min kamera som varit en trogen följeslagare de senaste åren valde att sluta fungera efter att ha tagit en enda bild denna dag. Mycket tråkigt för mig, men dess bättre ställde Ulla S upp som fotograf under dagen så jag har en bild att krydda inlägget med. Tacka Ulla! Föreläsningem resulterade för övrigt också i att jag på eftermiddagen fick tillfälle att bese en av de största samlingar av stenåldersföremål jag sett på länge, med ett 30-40-tal stenyxor och andra redskap. Det mesta funnet i trakten. Åter igen var saknaden efter kameran stor...

Söderåkras historia - föredrag

På lördag, 21 april, är det åter dags för min årliga vårföreläsning för Söderåkra Hembygdsgille. Den här gången är det Söderåkras historia som ska avverkas. Flera arkeologiska undersökningar har ägt rum kring Söderåkra så det finns underlag för att berätta historien ända från äldre stenålder. På den tiden fanns förståss inget Söderåkra, men det gjorde det någon gång under slutet av järnålder eller tidig medeltid. Från den perioden är källorna sparsammare. Men ett och annat går det ändå att berätta.

Det finns mycket i och kring ortens historia som är lite känt bland allmänheten. Så det kan förhoppningsvis bli en intressant historia. Den kommer att beröra saker som de som var först på platsen, bygdens storhetstid under bronsålder och äldre järnålder, den gäckande vikingatiden samt medeltidens Söderåkra - den tid det landska vi ännu har omkring oss föddes.

Vi ska också besöka gravfältet i Böke och eventuellt (om vi får tillträde) tornet i kyrkan för att bese ett av de få föremål som finns kvar från medeltiden.

Så missa inte lördag 21 april, klockan 10:00. Samling på Söderåkra kyrkas parkering. Medatag gärna fika, då det blir en kaffepaus. Allt är gratis och alla är välkomna!!

Ulf-Erik Hagberg avliden

På den öländska arkeologihimlen finns det en del namn som lyser klarare än andra. I dag nåddes jag av det tråkiga beskedet att en av de allra största, Ulf-Erik Hagberg har gått ur tiden. Hagberg var kanske mest känd för utgrävningarna av Skedemosse, utgivningen av mastodontverket Ölands Järnåldersgravfält och för skapandet av Guldrummet på Historiska museet i Stockholm.

Själv hade jag aldrig förmånen att träffa Ulf-Erik Hagberg, men hans forskning har jag ofta kommit i kontakt med via böcker och artiklar. Första gången var för många år sedan i artikeln om den förhistoriska Kalmarbygden i bokverket Kalmar Stads Historia, det mest ingående och uppdaterade verk som fanns om detta område på den tiden.

Arkeologin, och Ölandsarkeologin i synnerhet, har förlorat en stor man. Men hans forskningsinsatser förblir odödliga.

AHIMKARs nyårskrönika 2011

Så har ytterligare ett år passerat. Som traditionen bjuder ska jag även 2011 sammanfatta det gångna året. Kanske det blire en lite kortare nyårskrönika denna gång.

2011 började med ännu en outhärdligt seg vinter. Trots det fanns det ljuspunkter på arkeologihimlen. I februari var det dags för arkeologiseminariet i Blankaholm med fokus på ostkustens arkeologi. Den här gången var jag själv med som föreläsare, men var inte helt nöjd med min insats. Det hindrar inte att seminariet på alla andra vis var mycket lyckat och trevligt att bevista, med bra föreläsningar och många trevliga människor.

I april hade snön försvunnit och det började bli behagligt att vistas utomhus. I slutet på månaden höll jag min årliga utomhusföreläsning för Söderåkra hembygdsgille. Jag pratade om orten Bergkvara, dess historia och kanske främs dess förhistoria. De dryga 20 åhörarna föreföll vara nöjda när det hela var över. Jag han också med några inventeringar, dock med magra resultat. Och så fick jag tillfälle att fritt botanisera i Bergkvara hembygdsgård. Tack Ove Lindh för det!

I början av maj tillbringade jag en vacker vårdag med inventeringar i Söderåkra socken och fick se en del härliga stenåldersfynd. Jag tror det är den dag på året jag minns som den allra bästa ur arkeologihänseende. Samma dag tog jag en titt vid Skeppevik söder om Bergkvara där man banat av för dragande av nya VA-ledningar. Här tangerade man flera boplatser men länsstyrelsen hade inte funnit någon anledning att göra några arkeologiska insatser för det. Sammtidigt var det ingen överrasking att jag kunde dokumentera lämningarna av en härd på den avbanade ytan. Säkert hör den till boplatskomplexet den låg i anslutning till. Fyndet rapporterades i vederbörlig ordning men jag tror inte att någon brydde sig, inte heller det någon överraskning.


Ungefär i samma veva drabbades norra länet av vandalisering på en av sina finaste fornlämningar, gravfältet i Snäckedal. Arkeologkompis Michael Dahlin har under året gjort en insats för att uppmärksamma myndigheter, rättsväsende och allmänhet på problematiken kring detta.

Snäckedal var inte årets enda tråkiga nyhet. I början på sommaren kom ett stort sorgebesked, då min farbror Helge avled. Helge har med sitt intresse för forntid i allmänhet och fornlämningarna på sin egen gård Bockekulla i synnerhet haft ett inte så litet finger med i spelet då jag snöade in på arkeologin. Tack för allt Helge.

Sedan dröjde det till oktober innan det åter var dags för arkeologirelaterade evenemang. Då höll jag föredrag igen, denna gång om medeltiden i Torsås kommun. Det var ett sammarrangemang mellan hembygdsföreningarna i kommunen och kommunbiblioteket och drog ett 25-tal personer. Det var ett roligt föredrag att hålla och uppskattades också av dem som var där. Årets bästa föredrag från min sida.

Bortsett från detta har det varit skralt på min personliga arkeologifront efter de fina dagarna i april och maj. Något som väl även har avspeglat sig här på Ahimkar där det varit långt mellan inläggen. Det beror till största delen på att jag tog en time out från arkeologin som varade större delen av året. Jag kände helt enkelt att det roliga med arkeologin drunknade i byråkrati, oförstående och pengafrågor. Det finns så mycket spännande som med små medel och små insatser skulle kunna utforskas och utmynna i bra arkeologi. Men ingen vill ha detta. Bättre att det får förstöras där det ligger eller schaktas bort utan åtgärder tycks man resonera. I det läget tog jag paus, för är det inte roligt så är det inte riktig arkeologi. I ställer blev det släktforskning för nästan hela slanten, både åt mig själv och åt andra. Här har jag helt klart varit mer framgångsrik, lärt mig mycket och gjort spännande upptäckter. Och bäst av allt, det är fritt, utan pekpinnar och stoppskyltar. Bara ren upptäckarglädje!

Nu när 2011 går mot sitt slut har jag dock så smått börjat återvända till arkeologin. Och jag känner försiktig optimism inför 2012, det finns trots allt alltid något att ta itu med. Små insatser kanske men ändå betydelsefulla. Nej, så länge jag får ha ett ord med i leken lär Möre-arkeologin inte bli av med mig.

Ett mycket Gott Nytt År önskar jag er alla!!

Helge, Bockekulla och det mångbottnade landskapet

När jag söker i minnet inser jag att det finns många anledningar till att mitt stora intresse i livet blev arkeologi. Men en av de viktigare anledningarna var min farbror, Helge. Det var nog något av de sista åren på 1980-talet och framåt som det började. Arkeologin började dyka upp även i Kalmarområdet. Den välkända Tingby-boplatsen undersöktes, man hittade tidiga stenålderslämningar vid Torsås och Söderåkra. På riksplanet kablades Birka-grävningarna ut via TV. Det var väl någon gång i den vevan som Helge berättade att han hade hittat stenyxor på en åker hemma på gården i Bockekulla. Och det dröjde inte så länge förrän jag, som då redan hade ett uppväckt arkeologiintresse var ute på åkern och spanade. Det var min allra första inventering och jag kom stolt hem med en 4-5 flintabitar.

Sedan den gången har det blivit ganska många vändor i landskapet i Bockekulla, tillsammans med Helge. Med jämna mellanrum ringde han också när han själv hittat något spännande som han ville att jag skulle titta på. Speciellt efter det att jag börjat utbilda mig till arkeolog. Det var än ett stenröse här, än en slaggklump där. Någon flintabit, andra märkliga stenar, en konstig naturformation… Bockekulla var Helges stora stolthet men hans bild av dess historia var kanske inte precis vetenskaplig. Eller snarare var den på grund av denna stolthet en aning överdriven. ”Lilla Birka” kallade han gården, halvt på skämt och halvt på allvar. Men han var intresserad och med tiden allt mer uppmärksam och mån om att bevara spåren av det som har varit. Och det är vackert så.

Vad det i verkligheten finns spår av är en boplats på en åker kallad Backarna. Det var här Helge hade hittat stenyxor och det var där jag senare hittade flinta. Yxor och flinta tyder på att där legat en liten gård under slutet av stenåldern – övergången mot äldre bronsålder. För omkring 4000 år sedan. I åkern fanns också järnslagg och enstaka skärvor av keramik från medeltid och framåt. Storskifteskartan från 1774 talar om att åkern den gången hette Tomthägnaden, där tomt syftar på gårdstomt. Skriftliga källor berättar om att Bockekulla en gång var två gårdar, stora och lilla Bockekulla. Lilla Bockekulla brändes under Kalmarkriget 1611 och lades sedan öde till det med tiden uppgick i stora Bockekulla. I skogsbackarna runtomkring finns det gott om lämningar från äldre tiders jordbruk i form av odlingsrösen, stenröjda ytor, hägnadsrester, en brunn med mera.

Till min släkt kom gården i Bockekulla 1921. Farfar Anton hade varit i Amerika och tjänat ihop en slant som järnvägsbyggare och lokomotiveldare och för de pengarna köpta han gården. Helge föddes 1924 och var tredje barnet i syskonskaran som till slut blev 12 barn. Han växte upp i Bockekulla och han levde där nästan hela sitt vuxna liv, Helge. Så det är inte så underligt att han hade starka band till gården och landskapet. Förutom Bockekulla var det idrotten som låg honom varmast om hjärtat. Mest känd är han väl för sitt engagemang i den lokala fotbollsföreningen. Ett tag var golf den stora grejen och på ålderns höst var det boule som gällde. Mot idrottsintresset stod sig även arkeologin slätt. Men han hade även andra sidor. Han var förståss lantbrukaren Helge och en tid kommungubben Helge. Och han var konstsamlaren Helge och samlaren av diverse gamla pryttlar över huvud taget. I närbelägna Brömsebro finns en auktionskammare som en period var ganska aktiv. Där brukade han handla och så kom han hem till oss för att visa sina fynd. ”Vad tror du, den är nog värd lite va?” sa han med ett litet finurligt leende. Det tillhör mina starkare barndomsminnen.

Ett eller annat lärde jag mig väl av honom också. Det som främst dyker upp i tankarna är hur mångbottnat landskapet är. Hur fullt av olika historier. Det var kanske det som var den stora upptäckten i alla vandringarna i Bockekulla. Där fanns sten- och bronsålderns landskap, medeltidens landskap, 16-1700-talens landskap och det moderna landskapet. Där fanns människors rörelser och bruk i lager på lager, tidevarv på tidevarv. Där fanns vardagens människors historia representerad över fyra årtusenden.

Nu har ännu en epok i Bockekullas historia tagit slut. Helges epok. För det var en epok. Han var väl känd för halva Torsås kommun som ”Helge i Bockekulla”. Och för mig är tanken på Bockekulla utan Helge nästan omöjlig att ta till sig. Och för ögonblicket outhärdlig. Onsdagen den 1 juni avled han, 87 år gammal. Jag saknar honom. Dessa rader gör honom knappast rättvisa. Men det är i alla fall något. Och det är en slags tröst nu när han givit sig ut på en vandring där jag inte längre kan följa honom.

Skrivet till minne av

Helge Petersson

1924-2011

Vila i frid

Det grävs och det bloggas

Fältsäsongen har nu dragit igång på allvar och det märks på bloggar och i lokaltidningar. Här följer några notiser kring pågående arkeologiska utgrävningar av olika dignitet.

Tidningen Östran rapporterade härrom dagen om en utgrävning i Gamla stan i Kalmar, bakom gamla konstmuseet. Området befann sig en gång i de mest centrala delarna av medeltidsstaden. Nu har detaljplaner för kvarteret Valnötsträdet föranlett en förundersökning som utförs av Kalmar läns museum. De fynd som gjorts spänner kronologiskt från 1300-talet fram till 1600-talet. Bland annat har man dokumenterat en väg, rester av ett par källare och fynd av 1300-talskeramik, kakel från 1500-tal och keramik och mynt från 1600-tal.

Länsmuseet utför också en utgrävning vid före detta Persnäsgården i Köpingsvik på Öland. Av en faktamässigt tämligen knapphändig artikel i Östran framgår att man har blottlagt kulturlager och spår av hus. I området har tidigare påträffats lämningar från stenåldern och av en del avbildade fynd i tidningen verkar man också nu gräva bland annat just stenålder. Köpingsvik är annars även välkänt för sina rika lämningar från yngre järnålder och tidig medeltid. På onsdag eftermiddag (1 juni) hålls det visning för allmänheten.

Även i bloggosfären rapporteras det från olika grävprojekt. Detta är bara några få tips ur högen. Arkeologerna på länsmuseet i Jönköping har startat en ny blogg där det (än så länge) är ganska tätt mellan inläggen. Ett trevligt initiativ med intressant innehåll. Intressanta att följa är också en nystartad blogg om ett nytt projekt kring Gamla Uppsala - mytiskt centrum och den ständiga fyndsprutan Uppåkra (utanför Lund).

En av säsongens större arkeologiprojekt pågår för närvarande nere i Blekinge, i området kring Norje - Pukavik, där E 22:an ska byggas ut och få en ny sträckning. I det här fallet har länsstyrelsen i Blekinge givit sig själv enväldigt monopol på all förmedling och lagt munkavle på de grävande institutionerna. Än så länge har det sålunda varit ganska tyst från Blekinge, men det börjar ljusna. Länsstyrelsen har en sida med information om projektet som väl förhoppningsvis kommer att fyllas på allt eftersom fler resultat börjar genereras.

Lyckat seminarium i Blankaholm

Vad är väl ett arkeologiseminarium i Blankaholm? Det kan ju vara fruktansvärt trist och tråkigt. Eller alldeles, alldeles underbart. Personligen lutar jag åt det senare alternativet. Det var i alla fall roligt, lärorikt och inspirerande. Michael Dahlins skapelse drog denna gång ett 60-tal personer såväl professionella som glada amatörer (amatör i ordets bästa bemärkelse). Det åts och dracks gott. Det samtalades. Men naturligtvis stod föredragen och diskussionerna kring dessa i centrum. Det var många spännande ämnen som avhandlades, från stenålder i nordöstra Småland, Kalmartrakten, på Öland och i Norrland, via bronsålder på Gotland, i Tjust och i östra Mellansverige upp till medeltid och 16-1800-tal i Möre och Målilla.

Själv stod jag för ett föredrag om medeltida bebyggelse på olika samhällsnivåer i Möre och framför allt om hur man kan jobba vidare med detta ämne. Jag var inte helt nöjd med min insats som blev en aning hackig, men icke desto mindra verkar ämnet ha intresserat åtminstone en del av åhörarna. Jag kanske återkommer till delara av detta föredrag iblogginlägg framöver. Och så ska det bli en artikel till Blankaholmsseminariets kommande publikation. Ja, seminariet är inte bara ett seminarium utan också en bok med artiklar av dem som varit med. Hittills har två nummer kommit ut, nästa är tänkt att vara ute till 2012 års upplaga av seminariet.

Ett tack till Michael och alla andra som var med och gjorde seminarit till vad det blev!! Alla som planerat och fixat, alla föredragshållare och alla glada och trevliga deltagare. Och för all humor Jag kommer nog att grava ända till nästa seminarium åt diverse historier om gamla fornminnesinventerare, fyllesjuka fåglar och dispyter om mikrospånkärnors vara eller icke vara.

Arkeologiseminariet i Blankaholm 2011

Jag har varit usel på att skriva något på bloggen den här månaden. Men å andra sidan har det inte hänt så mycket, åtminstone inte som kommit till min kännedom. Dessutom har jag mest grävt ner mig i släktforskningens underbara värld.

Men det saknas inte tillfällen att se fram emot på arkeologifronten. Nu närmast tänker jag på arkeologiseminariet i Blankaholm. Det går av stapeln lördag - söndag 26och 27 februari i år. Som alltid står min förträfflige kolega Michael Dahlin bakom. Här möts ett antal av de främsta forskarna på Ostkustens forntid med andra kunniga och intresserade inom samma ämne. Det blir en rad intressanta föredrag och jag kan stolt meddela att jag själv har fått äran att ingå i denna eminenta skara. Jag ska prata om medeltid i Möre under en halvtimme.

Den som vill delta ska kontakta Michael, se hans blogg Misterhultaren

Här nedan ser ni schemat för de två dagarna:

LÖRDAG
12:00 Lunch i Folkets hus
13:00 Öppen föreläsning ”Gräv inte där du står. Bosättningsmönster i NÖ Småland under neolitikum och i övergången till bronsålder”
– Michael Dahlin
13:45 ”Maktens boningar och vanliga människors enkla tjäll. Några tankar kring ett medeltidssamhälles uppkomst och utveckling. Exemplet Möre”. – Pierre Petersson
14:15 “Viking - till sjöss och på land” - Roger Wikell
14:45 “Pre Ancylus”-Kenneth Alexandersson
15:15 Kaffe
15:30"Mesolitikum i södra Norrland. Exempel från inland och kust."
-Michel Guinard & Therese Ekholm
16:00 "Gammalt och nytt om trattbägarkulturen på Öland".
- Ludvig Papmhel-Dufay
16:30 ”I landskapet och mellan världarna. Bronsålderns offerplatser i Mälardalen”. -Martin Rundkvist
17:00 Avslutning på dagens föreläsningar
Middag

SÖNDAG
8:30-9:30 Frukost, beställs där ni bor.
9:30 Öppen föreläsning ”Mem, Ett nyupptäckt hällristningscentrum.” - Sven-Gunnar Broström & Kenneth Ihrestam
10:00 “Breven kring Ruskas godsimperium”-John Huttu
10:30 “Blad tjära och kol i Målilla - lämningar från 1700-talets binäringar i en skogsbygd” -Veronica Palm
11:00 ”VID STENSKEPPETS AKTER! – en nyfunnen dubbelgrav från förromersk järnålder på Gotland”-Joakim Whelin
11:30 Arkeologi och rehabilitering i förening utopi eller möjlighet!? -Rune Johansson
12:00 Lunch

Fynd av skelett i Kalmar

Lokaltidningarna rapporterar i dag att tre skelett påträffades i samband med att vattenledningar skulle grävas ner på Drottning Margaretas väg vid Södercentrum. Först trodde man att det var lämningarna av ett begånget brott men polisen kunde snabbt avfärda detta, då skeletten visade sig vara flera hundra år gamla. I stället kopplade Kalmar läns museum in. De första kommentarerna därifrån har varit att skeletten kan vara medeltida och en del olika hypoteser om sammanhangen bakom dem har redan börjat florera. Helt säkra kan man inte vara på att de är medeltida, däremot är de begravda och inte bara "nerkastade" i jorden. Om det kommer att göras några analyser på fyndet avgörs av länsstyrelsen.

Artiklar i Östran HÄR och HÄR .

Nya fynd i Avaskär

Härom året skrev jag om de prospekteringar som gjorts med georadar och magnetometer på den "försvunna" medeltidsstaden Avaskär i nordöstra Blekinge, se här och här. Då påträffades en del spår av vad som kan vara bebyggelselämningar. Efter det har inget hänt inom den yta som avgränsats som stadsområdet. Men 2009 utförde Blekinge Museum i samarbete med Smålands Museum en förundersökning direkt norr om stadsområdet. Rapporten från denna förundersökning finns nu tillgänglig på Blekinge Museums hemsida.


Del av stengodskrus, ca 1300-tal. Enligt uppgift lösfynd från Avaskär gjort för "en härrans massa år sedan" (foto: förf.).

Resultaten är intressanta, speciellt med tanke på att de arkeologiska insaterna i Avaskär är fåtaliga. Det grävdes nio schakt med maskin och i dessa framkom 12 anläggningar varav fyra undersöktes. Det rörde sig om stolphål, en "grop" och en större anläggning ca 3x3,5 meter och delvis omgärdad av satta stenrader. Vid rensningen av anläggningens yta hittade man flera fynd i form av bl a bottenskållor av järnslagg och keramikskärvor som kan dateras till medeltid och 15-1600-tal. Anläggningen tolkades som en möjligen stensatt källargrop som varit del av en byggnad. Huset har legat utmed vägen genom Avaskär och sammanfaller också med förhöjda fosfatvärden som kunde konstateras på samma plats vid en fosfatkartering på 1970-talet. Leif Stenholm har tidigare föreslagit att staden har varit utlagd i form av en enkel radby, baserat dels på fosfatundersökningen, dels på topografin. Avaskär övergavs då den nya fästningsstaden Kristianopel grundades år 1600. De fynd som gjordes verkar tidsässigt stämma med detta.

Anläggningen, den förmodade källargropen, grävdes inte ut då det bara rörde sig om en förundersökning. Vidare arbete sparades till den eventuella slutundersökningen. Jag har ingen information om huruvida det kommer att bli en sådan eller inte. Eftersom ingen utgrävning gjordes går det inte att säga när byggnaden togs i bruk. En skärva av så kallat protostengods tyder på att spår av äldre aktiviteter (12-1300-tal) kan finnas och en fullständig undersökning kan säkert avslöja medeltia konstruktioner. Fynden av järnslagg och bottenskållor visar att järnhantering ägt rum inom undersökningsytan och kan med tanke på brandrisken kanske förklara byggnadslämningarnas lokalisering i stadsområdets utkant.

Bekännelser och funderingar med anledning av en krönika

I dag damp nya numret av Populär arkeologi - Sveriges enda populärvetenskapliga arkeologi-tidskrift - ner i brevlådan. Som alltid öppnade jag tidningen med en blandning av barnslig förväntan på godis och bävan inför vad som skulle vara präntat denna gång (det senare för att Popark då och då har givit uttryck för en del dumheter, se t ex här ).

Den här gången fastnade mina tankar vid en krönika författad av en doktorand vid Stokholms univeritet med namnet Ylva Sjöstrand. Hennes krönika handlar om allmänhetens intresse för arkeologisk forskning och grävning och huruvida arkeologerna med anledning av (enligt Sjöstrand) denna allmänhets STORA intresse bör pådyvla de intet ont anande medborgarna sina teoretiska ståndpunkter. Det ska sägas här att teori i den här bemärkelsen inte betyder hypotes, t ex "jag har en teori om hur jordbruket infördes i Skandinavien", utan snarare är en slags diskussionsmall. Ett antal perspektiv och synsätt som kan tänkas ligga till grund för varför en viss arkeolog tolkar ett källmaterial på ett visst sätt. Luddigt? Jodå, men ändå bland arkeologer understundom en het potatis. Vissa (ofta med anspråk på att vara politiskt korrekta) älskar teori, andra hatar teori. Men de flesta ger nog mer eller mindra attan i det hela.

Sjöstrand är av den meningen att arkeologerna måste börja inviga allmänheten i teoridiskussionerna på ett öppet och lättfattligt sätt. Vi måste göra våra diskussioner om sådant som genus, etnicitet och textuella metaforer transparenta och begripliga, som Sjöstrand så lättfattligt uttrycker det. Men det är inte detta som stör mig. Det må vara välment men hur mycket gemene man kommer att bry sig är en annan fråga. Vad som irriterar mig är när Sjöstrand skrivaer att "Vi [arkeologer] måste upphöra att redovisa resultat, och istället göra vår kommunikation transparent". Upphöra att redovisa resultat? Vad betyder det? Att vi i stället för att ta reda på vad det vi hittar vid utgrävningarna kan berätta om det förflutna så ska vi använda tingen, flintbitarna, krukskärvorna, stolphålen, till att diskutera hur vi - metaforiskt - kan läsa dem textuellt? Frågan är väl vad vi då alls ska med arkeologin till om vi ska "upphöra att redovisa resultat".

I grunden leder detta in på frågan om vad vetenskap är och bör vara. När jag började läsa arkeologi hade jag en någorlunda klar uppfattning om att arkeologisk vetenskap var att utnyttja de arkeologiska källmaterialen till att människor och deras samhällen i förfluten tid. Sedan, måste jag bekänna, lät även jag för någon tid mig förföras av den så kallade post-processuella skolans tankar om relativitet och sanningens frånvaro i all vetenskap. Har inte mycket att säga till mitt försvar. Dessbättre var jag en dag tvungen att sansa mig och tänka efter. Vad är vetenskap egentligen? Jo i grund och botten är det en fråga om metodik och källkritik. Har man valt en bra uppsättning motoder och genomfört en grundlig analys med hjälp av dessa metoder samt tillämpat källkritisk reflexsion kan den vetenskapliga utsagan helt enkelt inte flummas bort eller relativiseras. Slutprodukten måste bli det man kan veta om det studerade förflutna. Att man sedan kan studera samma källmaterial med olika perspektiv, frågeställningar, infallsvinklar och metoder är en annan sak. Det är bara olika sidor av samma sak. Och källmaterialen behöver lyftas och studeras om och om igen. För vetenskapen står inte still. Vi lär oss hela tiden nya saker, får nya analytiska redskap, vinner ny kunskapsmark. Allt det är i sin ordning och så bra vetenskap måste fungera.

Är det då inte denna vetenskap allmänheten vill ha eller bör få? Av de möten jag titt som tätt har med den "intresserade allmänheten" att döma så är folk i gemen faktiskt ganska intresserade av just de resultat arkeologin presenterar. Folk frågar mig om vad man kan veta om en viss sak. De vill höra om den kunskap vi har. De ställer ibland frågor om hur vi kan nå fram till de slutsatser vi drar. Men aldrig har någon frågat mig vilka teoretiska perspektiv jag företräder. Kanske de människor jag möter inte är tillräckligt intelektuella? Eller kan det bara vara så enkelt att det allmänheten hellst vill veta av arkeologerna är vad den arkeologiska vetenskapen kan presentrera för kunskap om hur det var för länge sedan? Jag tror på det senare.

Nog kan det väl finnas ett värde i att vi inomvetenskapligt klargör ståndpunkter. Nog finns det ett värde i att diskutera genus och etnicitet som var Sjöstrands exempel. Men är t ex etnicitet verkligen en teoribildning? Sruderar vi etnicitet baserat på ett arkeologiskt källmaterial (vilket ju måste förutsättas om det är arkeologi vi talar om) så är det väl snarare vetenskap, kunskapsproduktion. Och vad konsumenterna av våra studiemödor kan förväntas vilja ha är resultaten av dessa, hur etnicitet kan ha sett ut vid olika tidpunkter i olika samhällen, vad etnicitet är och inte är och så vidare.

Måhända har jag missat något. Måhända är jag fel ute. Måhända är det ingen som håller med mig. Men min slutsats av dessa lösryckta tankar är och måste för mig vara att den som vill att arkeologerna ska sluta presentera resultat är helt fel ute.

Arkeologidagen i Kalmar

Nu har årets arkeologidag avverkats. Själv tillbringade jag dagen i Kalmar, där som redan nämnts i föregående inlägg länsmuseet vigt dagen åt medeltiden. Som man kan läsa på Kalmar läsn museums egen blogg var ett inslag provsmakning av mat tillagd enligt medeltida recept. Korv från 1500-talet och senap från 1200-talet. Och det smakade faktiskt riktigt gott.

Det första föredraget handlade om medeltida järnframställning i Brånahult utanför Nybro. Här fanns tre slaggvarp (högar med järnslagg) sedan tidigare registrerade och nu skulle platsen exploateras. Det finns extremt mycket lämningar av järnhantering i Möres skogsbygder varav de flesta troligen är fråm medeltid, perioden ca 1200-1400-tal. Men ytterst få av dessa lämningar är undersökta. I detta fall har man gjort en s k föreundersökning och påträffat väldiga mängder slagg samt minst två relativt små ugnsfundament för de ugnar där järnet framställdes ur rödjord eller myr-/sjömalm. Tre C 14-dateringar placerar platse i perioden 1280-1460. Produktionen har varit omfattande och lämningarna välbevarade med spår av flera steg i framställningsprocessen. Järnhantering av detta slag representerat ett utmarksbruk och var sannolikt en viktig orsak till den tidigmedeltida kolonisationen av skogsbygderna. En stor del av järnet tros vara producerat för avsalu i t ex Kalmar. Att järn exporterades till de nordtyska hansestäderna framgår av en tullängd från Flensburg, daterad till ca 1300 där bergeppet "kalmars jaer" förekommer.

Det andra föredraget handlade om grävningarna i Köpingsvik på Öland som ägde rum tidigare under sommaren. Här undersöktes en medeltida gårdslämning i Prästhag, belägen ca en halv kilometer utanför den handelsplats som under vikingatid och äldre medeltid fanns i Köpingsvik. Platsen var högintressant framför allt med tanke på att ingen medeltida landsbygdsbebyggelse har undersökts i regionen i modern tid och knappast tidigare heller. Vad som framkom var ett större hus och fyra mindre ekonomibyggnader eller dylikt, sex brunnar/vattenhål, ett område med avfallsgropar och en mängd stolphål efter olika konstruktioner. Boningshuset had daterats till 11-1200-tal men aktiviteter på platsen förekom från 900-talet till 1200-talet. Då lämningarna befinner sig bara 75 meter från Köpings prästgård (men på ganska långt avstånd från kyrkan) har tanken väckts att detta kunder vara den äldsta prästgården i Köping. Det är emellertid oklart och lär aldrig kunna bevisas. Men en bebyggelse av viss betydelse har det ändå varit, dvs bostad för någon högre upp på den sociala skalan. Det bestyrks av fynd som en piksporre, ett silvermynt från Knut Erikssons regering (daterat till ca 1190-95, det sydligaste fyndet av dena ytterst ovanliga typ) med mera.

Tre fynd från Prästhag, Köpingsvik. Överst ett dekorerat bronsföremål, kanske någon typ av beslag(?) med ett djurhuvud till höger och nithål till vänster. Ca 900-tal. Därefter ett järnföremål, en picetliknande tång för - ja vad då? Sist en starkt sönderrostad piksporre från 11-1200-tal. Någon som har några ideer om vad de första två föremålen har använts till?

Det tredje och sista föredraget handlade om Kalmar under medeltiden med utgångspunkt från de grävningar som företagits under senare år, framför allt i Stadsparken då det nya konstmuseet skulle byggas. Men det handlade också om det märkliga fyndet av ett på magen "begravt" skelett som tidigare i år påträffads vid Kalmar slott. En person som levt under 1200-talet och som nu har blivit till något av en följetong till och med begåvad med egen hemsida.

Ett stengodskrus, så kallat Siegburgkrus efter tillverkningsorten i Tyskland, från 1300-talet. Påträffat vid grävningarna i Stadsparken.

Tack till arkeologerna på Kalmar läns museum som har odnat denna mycket intressanta och trevliga dag!

Möres runstenar, avsnitt 2

Runstenen i Ryssby kan åter visa upp sitt budskap för människorna efter en 250-årig slummer. Nästa runsten i sommarföljetongen om Möres runstenar har inte återupptäckts. Den fanns en gång i den gamla kyrkan i Åby (vid Läckeby norr om Kalmar). Men medeltidskyrkan i Åby revs som så många andra kyrkor ner och ersattes med en ny. Året var 1774. Och runstenen är försvunnen sedan dess. Kanske är den precis som runstenen in Ryssby inmurad någon stans i kyrkans väggar.

Runstenen i Åby är bara känd för eftervärlden genom en teckning som Johan Rhezelius gjorde vid ett besök på 1600-talet. Stenen var skadad, inskriptionen mycket fragmentarisk och toppen avslagen. Trots det var den bevarade delen av stenen två meter hög. Det måste ha varit ett imponerande monument en gång, kanske mer än 2,5 meter högt. De bokstäver Rhezelius kunde uttyda av den på rundjurets kropp ristade inskriptionen var: [ak--… …---s… …-an-…sin]. Kanske kan stenen försiktigtvis dateras till årtiondena kring 1000-talets mitt eller så. Om det varit en kristen runsten går inte att säga, men det är sannolikt. Något kors finns inte avbildat på Rhezelius teckning.

Var runstenen ursprungligen har stått är okänt. Dess plats i kyrkan är sekundär. Den medeltida kyrkan i Åby uppfördes kanske under senare delen av 1100-talet. Det var en kyrka med långhus kor och absid, samt ett ovanligt högt torn i väster. Ovanligt är att kyrkan var byggd av kalksten (från Öland?). Det har den på fastlandssidan endast gemensamt med kyrkan i Kalmar, den s k ”bykyrkan”. Man har tolkat kyrkan i Åby som en stormanskyrka och det är nog sannolikt att den kan kopplas till en stormannafamilj som en gång bott och verkat i Åby. Själva runstenen likväl som kyrkan med sitt smäckra höga torn är tecken på närvaro av lokal aristokrati under den sena järnåldern (vikingatid) och tidig medeltid. Den sekundära plaseringen av runstenen i kyrkan ska antagligen tolkas som ett understrykande av det lokala herraväldets kontinuitet och tradition eller något liknande.

Åby gamla kyrka. Teckning av Frigelius 1746. Från Riksantikvarieämbetets Kulturmiljöbild, Foto: Nils Lagergren.

Då en häck skulle planteras mellan kyrkogården och prästgården på 1800-talet hittade arbetarna silvermynt i jorden. Det visade sig vara en skattgömma bestående av ett 30-tal mynt. Samtliga var danska och präglade för den mäktige ärkebiskopen Absalon, det yngsta myntet var slaget år 1182. Kanske detta silver också hade någon form av anknytning till storgården?

En arkeologisk undersökning ungefär 200 meter söder om kyrkan, där vägen korsar Åbyån, utfördes 1992. Här påträffades kulturlager från vikingatid, ca 800-1050 e Kr. Flera spår av järnhantering, en trolig strandskoning invid ån, vikingatida keramik, ett 30-tal glaspärlor, flera järnföremål och enstaka bronsföremål samt två fragmentariska silvermynt hör till fynden. Tyvärr är en preliminär kortfattad artikel från 1993 den enda publicerade dokumentationen över detta högintressanta material, så några närmare slutsatser kring fynden kan inte dras. Men det ligger nära till hands att se platsen som någon form av hamnplats vid åstranden invid ett hantverksområde. Kanske har även handel bedrivits här? Och det är förståss frestande att se platsen i ljuset av en storgård som kanske legat uppe vid kyrkan.

I det historiska materialet är Åby känt först 1458. Vid denna tid var det dock de två vid kusten belägna godsen Björnö och Stävlö som i jordägarhänseende var de centrala enheterna i Åby socken. Man kan tänka sig att en eventuell storgård i Åby har flyttats ut till ett mer avskilt läge vid kusten, som en markör av det medeltida frälsets upphöjda ställning. Men mer än spekulationer kan det i nuläget inte bli.

I vart fall står runstenen i Åby som vittnesbörd för en spännande historia. Trots att ingen längre vet var den finns.

Tre tips till den arkeologiintresserade

Sommaren har slagit till med bravur. Den arkeologiska verksamheten är i full gång. Även inom mitt lilla bevakningsområde händer det en del och den närmaste tiden finns det lite att hämta för den som vill se vad arkeologerna har för sig. Så här kommer tre tips:

1. Vid Köpingsvik på Öland håller Kalmar läns museum just nu på med en riktigt spännande utgrävning. Man har påträffat en gård från tidig medeltid på en plats som heter Prästhagen, inte så långt från Köpings kyrka. Än så länge har arkeologerna undersökt resterna av fem hus, flera brunnar och andra anläggningar. Fynden består av ben, keramik, järnföremål, kammar men också ett silvermynt från Knut Erikssons (död 1196) regering och en piksporre, ett föremål som närmast kan dateras till 11-1200-talen. Speciellt intressant är denna utgrävning eftersom det inte undersökts någon medeltida landsbygdsbebyggelse tidigare på Öland och med något enstaka undantag knappt heller på fastlandssidan. Ja överlag är sådana boplatser allt annat än vardagsmat. Lite mer om utgrävningen så här långt kan man läsa på länsmuseets arkeologiblogg. Med tiden kommer jag själv att följa upp detta arbete.

Hur som hellst. Den som vill besöka utgrävningen i prästhagen kan göra det antingen på tisdag (30 juni) klockan 19:00 då det hålls visning. Dagen därpå, onsdag (1 juli) är det "öppet hus" på grävplatsen mellan klockan 10:00 och 14:00. Då hålls visningar och man kan även få prova på att gräva själv. Lite mer info finns här. Missa inte att besöka denna plats om du har möjlighet!

2. Den 8 juli klockan 18:00 kan man höra ett föredrag om runstenar i Hossmo kyrka. Runstenarnas teologi heter föredraget och föredragshållaren heter Henrik Williams. Han är professor i nordiska språk vid Uppsala universitet. Williams har tidigare bl a arbetat med Möres runinskrifter.

3. 1600-talsstaden på Kvarnholmen i Kalmar (dagens Kalmar centrum) har också fått sin första(?) riktigt stora stadsgrävning. Anledningen är att Länsförsäkringar i Kalmar län planerar att bygga ett nytt huvudkontor i kvarteret Mästaren mellan Norra Långgatan och Fiskaregatan. Sju hela och två halva stadstomter ska få sin historia kartlagd arkeologiskt från stadens grundande 1645 (beslut om stadens flytt fattades 1640) och framåt. Den här gången är det Riksantikvariämbetets arkeologer på UV-öst som står för grävverksamheten. Och de har även haft den goda smaken att starta en alldeles äkta blogg med kommentarsfunktion och allt där man kan följa arbetet som pågår under hela sommaren,Kvarnholmen, kv. Mästaren heter den.

För den som inte nöjer sig med en hemsida och en blogg så kan man besöka de regelbundna visningar av grävningen som hålls för alla intresserade varje vecka under fältarbetstiden. Tiderna man ska passa är tisdagar och torsdagar klockan 12:00 och onsdagar klockan 17:00.

Missa inte dessa tillfällen ocm du har möjlighet att närvara!

Arkeolog - varför?

Och du som under titlars klang

din tiggarstav förgyllt vart år.

Men knappast har trots all din rang

en skilling till din bår

( C. M. Bellman - Så lunka vi så småningom)

Jag har slutligen nått fram till mitt hundrade inlägg här på Ahimkar. Och vad ska man ägna detta "jubileumsinlägg" åt? Tja, varför inte åt frågan om varför jag egentligen blev arkeolog? Varför sitter jag alls här och skriver idag? För de stora pengarna? Nej. För karriärsmöjligheterna? Definitivt inte. För de många arbetstillfällerna? Knappast. Så varför?

Låt oss ta det från början. Så långt minnet räcker. Det blir en färd tillbak till tiden kring mitten av 80-talet. Mitt stora intresse för tåg och bussar hade fått en allvarlig konkurrent i form av dinosarier. Jag tror det började med en liten bok inhandlad på marknad i Borensberg. Kanske var det 1984 eller 1985. Och jag lärde mig att dinosaurieskelett och fossiler var något som forskar grävde och hackade fram i jord och klippor. Så det var dinosaurier som gällde i några år, ända till jag hittade en gammal rostig tvåöring på skolgården i Bergkvara. Jag hade i samma veva läst en serie med Kalle Anka som myntsamlare och visste att gamla mynt kunde vara värdefulla. Min förhoppning grusades snart men ett intresse för gamla mynt var väckt. Och mynt är i högsta grad bärare av hisroria såväl i formen av ting som text som bilder. Mitt intresse styrdes över från dinosarier till människans historia och snart nog till arkeologin. Någon stans i tidigaste tonåringen började jag lite smått att traska runt på åkrarna för att hitta flinta. Jag gjorde några fynd och jag var fast för alltid. Arkeologin blev min ständiga följeslagare.

När det så var dags att välja riktning i livet var det aldrig tal om annat än att söka sig till högskolan för att skaffa en arkeologiutbildning. Sju års universitetsstudier blev det. Sju lyckliga, lyckliga år. En utbildning som för mig personligen varit oerhört berikande, men som karriär- och arbetsmarknadsmässigt i stort sett inte är värd någonting. Samhället investerade sju års utbildning i mig. Men sedan satte samma samhälle stopp. Att få ett jobb som arkeolog är ungefär lika enkelt som att bygga om en rostig gräsklippare till den första rymdfarkost som tar människan till Mars. Eller nåt. Så vad jag kan göra nu är att pyssla med arkeologin någon slags blygsam frilans i bästa fall eller som en utbildad amatör i sämsta fall. Men att driva arkeologi utanför de etablerade institutionerna bemösts oftast med hinder och misstänksamhet. En gång var det fint att vara filosogfie magister. Idag är det en titel som nämns nästan med förakt i rösten. Världen är allt en underlig plats. Underbar ja, men underlig. Och skrämmande ibland.

Så varför arkeologi? Varför envisas jag mot alla ods med att kämpa vidare? Det kan sammanfattas i tre punkter:

För att det är fascinerande.

För nyfikenheten

För att det är kul.

Arkeologi är fascinernade på många olika sätt. På ett känslomässigt plan för att kontakten med fornlämningar och föremål, platser och landskap väker en förnimmelse av det en gång levda. Och det hänger samman med nyfikenheten, att förvandla känslan till något mer praktiskt. Till kuskap. Till vetenskap. Nyfikenheten driver mig ständigt att söka svar på frågorna om hur det var för länge sedan. En ständig vilja att veta mer, att bryta ny kunskapsmark. Och att förmedla denna kusnakp. Tror jag att det är viktigt? Nja... Det är inte det som är poängen. Arkeologi är i jämförelse med det mesta som rör vårt samhälle och oss människor helt oviktigt. Vi gör det snarare för att vi har råd, för att vi kan och för att vi vill. Visst, jag tror att tidsperspektiv är oerhört viktigt och jag tror att arkeologin kan skapa ett sådant tidsperspektiv. Ett tidsperspektiv man skulle önska att de ledande krafterna i samhället hade. Politikerna. Media. Så sett kan arkeologin vara viktig. Problemet är bara att de som intresserar sig för arkeologi är så försvinnande få. De flesta klarar sig utmärkt genom livet utan att bry sig om det förflutna eller vägarna till att förstå det. Och så är det ju lite nördigt... inget för det eviga samlandet av status manifesterad i hur cool man är.

Men trots allt det där är det kul. Trots att det inte finns några jobb och ytterst begränsade karrirmöjligheter. Trots att man jobbar i ständig motvind. Trots att ytterst få ser någon samhällsrelevans i det som görs. Trots att den pågående elitiseringen och kommersialiseringen gör det allt svårare att få plats med sina aktiviteter. Trots att jag tycker att Bellmans ord skulle kunna vara en möjlig beskrivning av många arkeologers situation. Trots allt det och mycket mer så finns det som väger upp. Som fascinationen och nyfikenheten. Och de människor man möter på vägen, de som faktiskt uppskattar det man gör eller de som man möter i diskussionen. Och när man faktiskt kommer fram till ny kunskap. Det väger upp med råge och det är därför det är så förbaskat kul! Därför arkeologi!

Varför blev du arkeolog / intresserad av arkeologi?

Har borgen i Grisbäck fallit?

"...Arkeologer i backarna står,

gräver och säger att nu är det vår"

Våren har slagit till ordentligt. Och med den börjar arkeologernas grävsäsong ta fart. På fredagen var jag nere i Grisbäck som ligger i sydligaste Möre, vid kusten i Torsås kommun (Söderåkra socken). Här har Kalmar läns museums arkeolog Kenneth Alexandersson under ett par dagar lett en förundersökning vid fornlämningen Raä 283, inför anläggandet av en våtmark. Denna fornlämning är registrerad som en närmast rund borgplatå, 50-60 meter i diameter. Den är belägen invid en tidigare sankmark, nära en liten å och strax väster om Grisbäks by. Man har egentligen inte vetat något om anläggningen. Det finns inte belagd i några skriftliga källor och inga fynd har gjorts som skulle kunnat förse oss med kunskaper. Några försiktiga tolkningar har jag dock hört. Enligt det ena alternativet skulle det kunna ha rört sig om en fornborg från järnålder, i viss mån påminnande om de öländska ringborgarna. Fyndet av en bit av en romartida guldhalsring vid Grisbäcks by har också framhållits i detta sammanhang. Det andra alternativet drar paralleller till medeltida anläggningar som den längre norrut belägna Påbonäs borg, en frälseborg, eller befäst sätesgård, från 1300-talet. Själv skulle jag ha satsat en slant på det senare alternativet. Läget vid sankmarken och formen liksom läget en bit utanför byn påminner om ett sätt att uppföra befästa gårdsanläggningar som vi känner igen från många andra platser. Det har handlat om en symbolisk/statusmarkerande befästning snarare än om en militär.


"Borgplatån" sedd från söder. Till höger skymtar några av sökschakten. (Foto: Förf.).

I dag skulle jag dock inte sätta en slant på något av alternativen. Resultatet från förundersökningen var nämligen helt igenom negativt. Absolut ingenting kunde påvisas som skulle tyda på någon form av bosättning. En tämligen noggrann avsökning med metalldetektor utfördes av en erfaren detekterare i området runt "borgen". Efter inhämtat tillstånd gicks även själva borplatån över i två korslagda rader med metalldetektor. Det mest spännande som påträffades var dock ett par muskötkulor, kanske påminnandes om de många krigen med Danmark som så hårt drabbade dessa gamla gränsbygder. I övrigt påträffades ett materiela med sen datering, bl a bestående av några remsöljor, en knapp och en blysmälta. Den största fyndkategorin bestod av ett ganska ansenligt antal av de torterande kapsyler som var i bruk under 1970- och en bit in på 1980-talet. Det grävdes även ett antal sökschakt med grävmaskin nedanför platån. Dessa var helt tomma på såväl fynd som anläggningar.


En av de muskötkulor som påträffades med metalldetektor (foto förf).

I dag skulle jag dock inte sätta en slant på något av alternativen. Resultatet från förundersökningen var nämligen helt igenom negativt. Absolut ingenting kunde påvisas som skulle tyda på någon form av bosättning. En tämligen noggrann avsökning med metalldetektor utfördes av en erfaren detekterare i området runt "borgen". Efter inhämtat tillstånd gicks även själva borplatån över i två korslagda rader med metalldetektor. Det mest spännande som påträffades var dock ett par muskötkulor, kanske påminnandes om de många krigen med Danmark som så hårt drabbade dessa gamla gränsbygder. I övrigt påträffades ett materiela med sen datering, bl a bestående av några remsöljor, en knapp och en blysmälta. Den största fyndkategorin bestod av ett ganska ansenligt antal av de torterande kapsyler som var i bruk under 1970- och en bit in på 1980-talet. Det grävdes även ett antal sökschakt med grävmaskin nedanför platån. Dessa var helt tomma på såväl fynd som anläggningar.

Hur ska vi då tolka detta? Med stor sannolikhet måste vi avskriva anläggningen som resterna av en borg, men samtidigt kan möjligheten inte helt uteslutas, i vart fall inte förrän man har gjort en utgrävning på själva platån. Ingenting talar dock i nuläget för att det är en borganläggning. Man borde i såfall ha hittat något spår av sådana aktiviteter. Något bränt ben, någon keramikskärva, spår av sot och kol eller något litet föremål borde ha funnits även om anläggningen kan ha haft andra funktioner än vara en bosättning. Platån är ändå av viss ålder, den finns nämligen markerad på storskifteskartan över Grisbäck från 1775. Av beskrivningen framgår att den då brukades som betesmark. På den äldsta kartan över Grisbäck från 1694 finns den däremot inte med, men det kan bero på att den inte ansågs ha något specifikt värde. Kan platån kanske ha något med jordbruksverksamhet att göra, för att inhägna boskap eller liknande? Eller rör det sig om en naturformation? Faktum är att vi inte vet.


Detalj ur storskifteskartan över Grisbäck från 1775. "Borgplatån" synlig som en rund ring med nummer 104 ovanför åkergärdet väster om byn. Grisbäcks by är omnämnd första gången 1406. Den hyste på 1500-talet sex hemman och var en av de större i Söderåkra socken. Dagens by ligger på samma läge som på de historiska kartorna och har säkert gjort så sedan medeltiden.

Det mesta tyder på att bygden här ner har förlorat en borg som nu har fallit för en atack från forskningen. Men man ska kanske samtidigt betänka att även ett negativt resultat är ett resultat. Ett tråkigt sådant, men ändå klargörande. På samma gång som vi ställs inför frågan om vad det är vi ser om det inte är en borg. Sådan är nu en gång arkeologin. Den tar och den ger. Besvarar och väcker nya frågor.

Länsmuseet bloggar!

Kalmar läns museum har tagit steget ut i "bloggosfären". Eller snarare arkeologienheten vid länsmuseet. Arkeologi i Kalmar Län heter bloggen, och du kan nå den genom att klicka här eller i länklistan till höger. Ett väldigt trevligt initiativ av arkeologerna tycker jag och hoppas på att det kommer att dyka upp mycket intressant här!

Det börjar i alla fall bra. I dagarna gjordes ett oväntat fynd vid en rutinåtgärd vid Kalmar slott. En kabel ska läggas ner på yttre borgården och i förundersökningsschaktet påträffades ett skelett. Det märkliga med detta var att skelettet ligger på mage, med ansiktet och bröstkorgen nedåt, vridet i höften och med benen lätt uppdragna. Någon kristlig respektfull begravning rör det sig alltså inte om. Rent spekulativt skulle det kunna vara fråga om en kriminell individ, krigsfånge, avrättad person eller liknande. En osteolog har i vart fall hämtats ner från Jönköpings läns museum och förhoppningsvis ska frågorna kunna få svar inom en snar framtid. Jag gissar att ny information kommer att dyka upp på länsmuseets blogg så snart man vet mer.

Arkeologiseminarium i Blankaholm 2009

Förra året hölls det ett arkeologiseminarium för arkeologisk forskning och verksamhet längs östkusten i Blankaholm. Evenemanget var ett initiativ av min bloggkolega Michael 'Misterhultaren' Dahlin. Seminariet blev en stor framgång och nu är det snart dags för 2009 års upplaga. Två dagar av intressanta föreläsningar och umgänge mellan profs och amatörer som alla på olika sätt jobbar med eller på annat sätt intresserar sig för arkeologin längs Östkusten, med viss tonvikt på Småland och Öland. Vad mer kan man önska sig?

All heder och ära åt Michael för det stora arbete han lägger ner på denna värefulla träff!

Här nedan följer schema för de två dagarna, den 28 februari och 1 mars. Vill man delta kan man anmälsa sig till Michael senast den 15 februari.
------------------------------------------------------- ------

Arkeologiseminarium

”Forntid längs Ostkusten”

28/2-1/3, 2009 i Blankaholm(3 mil söder om Västervik)

SCHEMA

Lördag

12:00 Lunch Folkets hus

13:00 Michael Dahlin Introduktion i Brygghuset + (”Misterhults och Tjusts forntida gravar – gamla sanningar i nytt ljus”)

14:00 Peter Norman (”Den medeltida bebyggelseutvecklingen i Tuna läns skärgårdsområde”)
14:30 Ludvig Papmehl-Dufay ("Runsbäck: en trattbägarboplats med långhus i Färjestaden, Öland")

15:00 Kaffe

15:30 Veronica Palm (”Hälleröskatten – en vikingatida silverskatt från Tjust)

16:00 Middag

18:00 Sven-Gunnar Broström och Kenneth Ihrestam (”Dokumentationen av hällristningar i Lofta 2008")

19:00 Avslutning för föreläsningarna

19:30 Återsamling i brygghuset för en trevlig kväll med kortare föreläsningar ochtrevlig samvaro.

20:00 Föreningen ”Albrechts bössor” föreläser om medeltida skjutvapen ca 60 minuter.

Söndag

8:30 - 9:30 Frukost (beställs där ni bor).

9:30 Alf Ericsson ("En brokig mångfald - olika sätt att värdera och definiera jord i östra Småland och på Öland").

10:00 Kenneth Alexandersson (”Ölands mesolitikum mer än bara Alby”)

10:30 Roger Wikell & Mattias Eriksson (”Tidigmesolitiska tomtningar i Ancylussjön”)

11:30 Joakim Wehlin Preliminärt (”Bronsålder i Baltikum”)

12:00 Lunch och avslutning

Sista anmälningsdag är 15 februari. Kontakta: Michael Dahlin arkeologen@telia.com