Den gången då jag inte hittade en silverskatt

Arkeologi är roligt och spännande. I grund och botten är det förståss därför jag håller på med det. En rolig del med arkeologin är överraskningsmomentet, det där med att man aldrig vet vad jorden gömmer. Det är inte bara de spektakulära fynden (även om sådant är häftigt) utan också sådant som bryter ny kunskapsmark, som fördjupar eller förändrar vår kunskap om det förflutna. I stort eller i smått. Men ibland blir det inte alls som man tänkt sig. Det blir så att säga ett motsatt överraskningsmoment, man hittar ingenting där man förväntade sig att hitta något.

För ganska exakt ett år sedan var jag ute på promenad i Bergkvaratrakten ( fyra mil söder om Kalmar) tillsammans med några representatner för Södråkra Hembygdsgille. Eftersom det fanns planer på att gräva ner VA-ledningar var vi intresserade av var dessa skulle gå. Det fanns nämligen risk för att en och annan boplats på åkrarna skulle komma i kläm. Vi gick där sålunda och sparkade i grästuvorna, som man gör i den fåfänga förhoppningen om att göra ett oväntat fynd. Det gör man ju aldrig, åtminstone inte när åkern ligger i vall. Men detta skulle visa sig bli undantaget som bekräftar regeln. Plötslig låg det något där, det plockades upp och granskades och kunde snart konstateras vara ett fragment av ett arabiskt silvermynt. Sådana som importerades i ganska stor skala under vikingatiden för det goda silvrets skull. Och som brukar ingå i silverskatter från sagda period.

Nu var spänningen på topp, myndigheter och experter kontaktades. Samtidigt var det stort hysch-hysch som det alltid är då det rör sig om sådant som även kan ha ett potentiellt ekonomiskt värde. Man vill inte ha några skattjägare och plundrare på platsen. Professor Kenneth Jonsson vid Numismatiska forskningsgruppen kunde bekräfta att det rörde sig om ett arabiskt silvermynt, en så kallad Dirhem. Via Gert Rispling kom sedan en fullständig identifikation: myntet var från den Abbasidiska dynastin, präglat för kalifen al-Mahdi i Madinat al-Salam (som motsvarar dagens Bagdad) år 160 e.H. ( dvs 776/77 e.Kr.). Även på länsstyrelsen i Kalmar tog man saken på allvar och satte raskt igång planer på att metalldetektera området.

Så gick en vinter och en vår fylld av drömmar om silverskatter med mängder av mynt och smycken och vad det nu kunde vara. I maj kom så de första indikationerna på att metalldetekteringen var nära förestående och några dagar senare meddelades jag via Kalmar Läns Museum att Jonas Paulsson hade gått över en hyfsat stor yta kring fyndplatsen med metalldetktor. Och hittat: ingenting!

Drömen om Det Stora Fyndet gick snabbt upp i rök. Plasen tycks ha varit helt tom på metall. Samtidigt verkar det lite underligt, varför fanns detta mynt just där och inget mer? Kan det ha kommit från någon närliggande boplats eller liknande? Kan det ha varit fråga om ett enstaka metallföremål i en sönderplöjd grav? Eller har någon bara passerat och tappat ett mynt som mot alla odds blev upplockat mer än 1000 år senare? Frågorna har inga svar. Men det finns spår av andra aktiviteter under forntiden på samma åker. Fyra lösfunna stenyxor (varav två är upptagan i fornminnesregistret) och lite slagen flinta visar att en eller flera stenåldersboplatser funnits i samma område. Några bitar järnslagg kan dessutom tyda på aktiviteter under senare tid. Inget av detta bedömdes dock ha något värde när de nämnda VA-ledningarna skulle grävas ner. Faktum är att ingen enda av de boplatser och lösfynd som finns längs den sådär 1,5 mil långa sträcka där ledningarna ska grävas ner bedömdes ha något värde. Ingen arkeologisk verksamhet, inte ens lite schaktkontroll. Allt som eventuellt kan finnas får gå under skopan utan åtgärder.

Av det som började så lovande blev alltså inget kvar. Det blev ingen silverskatt. Och allt annat lämnades åt grävskoporna och förgängelsen. Så kan också den arkeologiska verkligheten se ut. Inte mycket gott kan sägas ha kommit ut av denna historia. Men möjligen kan man tänka sig ett nytt ord att lägga till vokabulären. Bergkvara-antiklimax!

(Bilden ovan: det aktuella myntet. Foto: förf.).

Nytt om silverskatten från Skedstad, Öland

Mins ni den nyligen upptäckta silverskatten från Skedstad i Bredsätra socken på Öland som jag med flera bloggade om i juni? När något nytt kom fram lovade jag att ta upp detta. Skattfyndet är ännu inte slutgiltigt genomgånget men en del preliminära uppgifter har kommit ut via den nätbaserade tidskriften Myntstudier som ges ut av Numismatiska forskningsgruppen vid Stockholms universitet.

Preliminärt sålunda består fyndet av 1146 mynt. Slutmynt, dvs det yngst daterade myntet, verkar vara slaget år 1029. De flesta mynten är tyska eller engelska, ungefär lika många av varje. Dessutom ingår arabiska, italienska och irländska mynt liksom flertaliga präglade i Sverige och Skandinavien. Det mest oväntade myntet är som tidigare nämnts ett indiskt mynt, det första påträffat i en svensk silverskatt. Det är präglat i nuvarande Afganistan på en plats som då hette Ohind. Mynt av samma typ har påträffats i skatter från Polen, Baltikum och Ryssland. Typen präglades under en stor del av 900-talet. Det indiska myntet är dock inte i sig det ovanligaste i skatten. Det är i stället ett norskt mynt präglat under Olav Haraldsson (den helige) regent 1015-1028. Myntet är det andra kända exemplaret av denna typ.

Jag återkommer om fyndet när mer information publiceras.

OBS: Myntet på bilden är INTE från Skedstadsfyndet. Det är ett engelskt silvermynt slaget för Aethelred II av England (978-1013 och 1014-1016). Dessa Aethelreds-penningar var förlagor för de tidigaste skandinaviska präglingarna som dyker upp runt 995. (Foto: författaren).

Möres runstenar, avsnitt 2

Runstenen i Ryssby kan åter visa upp sitt budskap för människorna efter en 250-årig slummer. Nästa runsten i sommarföljetongen om Möres runstenar har inte återupptäckts. Den fanns en gång i den gamla kyrkan i Åby (vid Läckeby norr om Kalmar). Men medeltidskyrkan i Åby revs som så många andra kyrkor ner och ersattes med en ny. Året var 1774. Och runstenen är försvunnen sedan dess. Kanske är den precis som runstenen in Ryssby inmurad någon stans i kyrkans väggar.

Runstenen i Åby är bara känd för eftervärlden genom en teckning som Johan Rhezelius gjorde vid ett besök på 1600-talet. Stenen var skadad, inskriptionen mycket fragmentarisk och toppen avslagen. Trots det var den bevarade delen av stenen två meter hög. Det måste ha varit ett imponerande monument en gång, kanske mer än 2,5 meter högt. De bokstäver Rhezelius kunde uttyda av den på rundjurets kropp ristade inskriptionen var: [ak--… …---s… …-an-…sin]. Kanske kan stenen försiktigtvis dateras till årtiondena kring 1000-talets mitt eller så. Om det varit en kristen runsten går inte att säga, men det är sannolikt. Något kors finns inte avbildat på Rhezelius teckning.

Var runstenen ursprungligen har stått är okänt. Dess plats i kyrkan är sekundär. Den medeltida kyrkan i Åby uppfördes kanske under senare delen av 1100-talet. Det var en kyrka med långhus kor och absid, samt ett ovanligt högt torn i väster. Ovanligt är att kyrkan var byggd av kalksten (från Öland?). Det har den på fastlandssidan endast gemensamt med kyrkan i Kalmar, den s k ”bykyrkan”. Man har tolkat kyrkan i Åby som en stormanskyrka och det är nog sannolikt att den kan kopplas till en stormannafamilj som en gång bott och verkat i Åby. Själva runstenen likväl som kyrkan med sitt smäckra höga torn är tecken på närvaro av lokal aristokrati under den sena järnåldern (vikingatid) och tidig medeltid. Den sekundära plaseringen av runstenen i kyrkan ska antagligen tolkas som ett understrykande av det lokala herraväldets kontinuitet och tradition eller något liknande.

Åby gamla kyrka. Teckning av Frigelius 1746. Från Riksantikvarieämbetets Kulturmiljöbild, Foto: Nils Lagergren.

Då en häck skulle planteras mellan kyrkogården och prästgården på 1800-talet hittade arbetarna silvermynt i jorden. Det visade sig vara en skattgömma bestående av ett 30-tal mynt. Samtliga var danska och präglade för den mäktige ärkebiskopen Absalon, det yngsta myntet var slaget år 1182. Kanske detta silver också hade någon form av anknytning till storgården?

En arkeologisk undersökning ungefär 200 meter söder om kyrkan, där vägen korsar Åbyån, utfördes 1992. Här påträffades kulturlager från vikingatid, ca 800-1050 e Kr. Flera spår av järnhantering, en trolig strandskoning invid ån, vikingatida keramik, ett 30-tal glaspärlor, flera järnföremål och enstaka bronsföremål samt två fragmentariska silvermynt hör till fynden. Tyvärr är en preliminär kortfattad artikel från 1993 den enda publicerade dokumentationen över detta högintressanta material, så några närmare slutsatser kring fynden kan inte dras. Men det ligger nära till hands att se platsen som någon form av hamnplats vid åstranden invid ett hantverksområde. Kanske har även handel bedrivits här? Och det är förståss frestande att se platsen i ljuset av en storgård som kanske legat uppe vid kyrkan.

I det historiska materialet är Åby känt först 1458. Vid denna tid var det dock de två vid kusten belägna godsen Björnö och Stävlö som i jordägarhänseende var de centrala enheterna i Åby socken. Man kan tänka sig att en eventuell storgård i Åby har flyttats ut till ett mer avskilt läge vid kusten, som en markör av det medeltida frälsets upphöjda ställning. Men mer än spekulationer kan det i nuläget inte bli.

I vart fall står runstenen i Åby som vittnesbörd för en spännande historia. Trots att ingen längre vet var den finns.

Silverskatt hittad på Öland

Det var länge sedan det hittades någon silverskatt i Kalmarsundsområdet. Men nu har man hittat en på Öland. En ganska rejäl sådan också. Skatten påträffades av en lantbrukare i Skedstad (Bredsätra socken). Ett mynt ledde arkeologerna Jan-Henrik Fallgren och Mats Blomé att med metalldetektor lokalisera fyndet. Tidningen Barometern rapporterar att fyndet bestod av ca 1000 mynt av arabiskt, engelskt och tyskt ursprung. Ett mynt var dessutom från Indien, vilket är närmast unikt i svenska skattfynd. Ytterligare ett mynt är präglat i Sigtuna. I fyndet ingick också en del så kallat bitsilver i form av sönderdelade smycken. Jag har inte sett någon direkt datering av fyndet, men av bilder och information om mynten att döma torde det röra sig om ett fynd från 1000-talet.

Tidigare har man undersökt en boplats från mellersta järnåldern i Skedstad, då bl a depåer med ämnesjärn och bitguld hittades. En boplats från vikingatid - tidig medeltid är känd från närbelägna Gåtebo. Från gåtebo kommer också det välkända Gåtebokorset, ett krucifix med kedja i silver från 1000-talet. Nere vid kusten återfinner man slutligen den medeltida hamn och handelsplatsen Sikavarp och Kapelludden.

Framkommer någon ny information om skattfyndet kommer jag att presentera den här på bloggen. Tillsvidare kan man se ett inslag från Smålandsnytt för att få en uppfattning om hur fyndet ser ut.

Tingbyskatten - ett medeltida depåfynd

Om man säger Tingby till någon med lite arkeologisk koll så går förmodligen tankarna till det så kallade Tingbyhuset, lämningarna av ett hus som man har velat datera till äldre stenålder och som därmed skulle vara en av nordens äldsta byggnader. En uppfattning som dock inte har delats av alla. Betydligt färre är nog de, såväl arkeologer som icke-arkeologer, som har hört talas om Tingbyskatten. Här följer ett försök att råda någon bot på detta.

Tingby är beläget i Dörby socken strax väster om Kalmar. När en av egendomens "odalåkrar" skulle plogas hösten 1872 gjordes ett fynd som säkert väckte stor uppståndelse den gången. I ett vittrat oxhorn påträffades flera silversaker jämte en mängd silvermynt och ännu mer fanns runtomkring hornet. Fyndet plockades upp av åtta närvarande personer och inlämnades till myndigheterna genom "konungens befallningshavare av passeisionaten A. Petersson" och löstes in för 189 riksdaler och 85 öre. På hittarnas begäran återlämnades 200 av mynten. Ytterligare ett hundratal mynt hamnade på Kalmar museum. Merpartena av fyndet finns dock på historiska museet i Stockholm (SHM 4858).

Tingbyskatten består av 23 poster med olika silversmycken, oxhornet och 3882 mynt, alltsammans från tidig medeltid. Tidpunkten då skatten hamnade i jorden är bestämd till tidigast 1196. Denna tidpunkt, så kallat tpq-år, utgår från det yngst daterade myntet i depån. Av mynten bestod 3800 av en typ som präglats på Gotland och ett fåtal präglade i Götaland. Dominansen för Gotländska mynt är typisk för östra Götaland och Öland under perioden 1150-1250, då även gotländsk mynträkning gällde i regionen. Som ett resultat av stora administrativa reformer och att en kunglig myntning togs upp i området efter 1250 förlorade de gotländska mynten sin ställning och trängdes sanbbt ur cirkulation.


Exempel på gotländska silvermynt av den typ som dominerade Tingbyskatten, ur den så kallade grupp LLXX. (Ur Lagerqvist 1970).

Silversmyckena består av fyra srunda spännen varav tre dekorerade med infattade stenar (bergkristall), växtornamentik (se bild) och i ett fall figurer i form av drakliknande fåglar. Det med "drakfåglarna" kan dateras till sent 1000-tal eller 1100-tal och de båda andra till 1100-tal. Samtliga är troligen tillverkade i Norden. Det fjärde spännet är dekorerat med ett fyrfota djur, graverat i så kallad nielloteknik. Spännen med det här motivet är ovanliga, bara tre är kända i Sverige (från Skåne, Västergötland och Öland) utöver det i Tingbyskatten. Två har också hittats i vardera Estland och Finland och ett i Danmark. Bilden på smycket ska föreställa ett lejon och är ett kristet motiv, som symbol för kampen mellan det goda och onda. Lejonet är också som motiv ofta knutet till makt. Ursprungligen har smycket varit ett av ett par som höll ihop en kåpa/mantel, sammanbundna med en kedja. De har säkert burits av någon ur samhällets övre skikt, kanske med kyrklig anknytning. Att bara det ena finns kvar samt att det lagts i en skatt antyder dock att det vid deponeringstillfället förlorat sin ursprungliga funktion och övergått till att bara representera metallvärdet. Spännet är tillverkat i Norden under senare delen av 1000-talet eller 1100-talet.

Ett av föremålen ur Tingbyskatten (SHM 4858). Runt silverspänne med infattade bergkristaller, sent 1000-tal - 1100-tal (inv nr 42414). (Foto: Christer Åhlin, SHMM bild. Publicerad med tillstånd).

Vidare ingår två ringspännen av medeltida typ. Spännen av denna typ förekommer i flera medeltidsmaterial, bl a från Lund och i den medeltida användningsfasen av Eketorps borg på Öland (Eketorp III - daterad till ca 1170-1240). Två örhängen med dekorerade pärlor finns också i skattfyndet. Möjligen kan de dateras till 1000-talet och är enligt en uppgift kanske tillverkade på Gotland. Fyndet innehåller vidare tre fingerringar. Två har en slags "veckad" dekor och är sannolikt av skandinaviskt ursprung, den tredje av mer oklart ursprung. Samtliga bör närmast höra till 1100-tal. Utöver dessa föremål ingår en del fragment av olika smycken samt en grå glasflusspärla med svartbruna linjer. Enligt en anteckning i Historiska museets medeltidskatalog har pärlan motsvarigheter i Sigtuna.

Vem som lade ner skatten och varför är naturligtvis nästan omöjligt att veta. Säkert var det någon ur samhällets övre skikt. Orsaken till att man grävt ner en sådan här massa silver har varit ett flitigt diskuterat ämne. Den "klassiska" tolkningen är att det rört sig om förmögenheter som gömts undan i orostider. Och perioden sent 1100-tal - 1200-talets förra del uppvisar också flera tecken på konflikt. Dels tycks kalmarsundsområdet ha varit utsatt för yttre hot, dels har det funnits oklarheter kring den sociala ordningen i lokalsamhället. Andra forskare har menat att medeltida depåer där smycken ingår bör tolkas som offernedläggelser. En tradition som anknyter till en äldre samhällsordning. Och mycket tyder på att Möre levt kvar i en gammal samhällsordning med rötter i yngre järnålder, om än inte oemotsagt, fram i 1200-talets första hälft. En tredje möjlighet kan vara att nedgrävningen av silvret helt enkelt var ett sätt att förvara sin förmögenhet. Det är t ex inte ovanligt att silverskatter gömdes undan under golvet i boningshuset. Sedan kanske ägaren av någon anledning aldrig fick möjlighet att ta upp föremålen igen, han/hon kan ha avlidit.

Perioden 11-1200-tal är en mycket intressant period då stora samhällsförändringar skedde. Problemet är att det också är en mycket svårfångad period, tyngd av en påtaglig brist på källor, såväl historiska som arkeologiska. Att söka personer och anledningar bakom Tingbyskatten är därför mycket vanskligt. Tingby omnämns i skriftliga källor första gången 1349, då riddaren Ulf Filipsson (Ulv) byter bort en egendom här genom sina barn. Egendomen hade tydligen tidigare tillhört barnens mor, dvs Ulfs hustru. Vem hon var är dessvärre inte känt. Uppgifterna är dock till föga hjälp i det här fallet. Ortnamnet Tingby anses gå tillbaka på en gammal tingsplats och ortnamnsforskaren Lars Hellberg har tolkat denna tingsplats med rötter i yngre järnålder som en del av ett centralortskomplex vars kärna har leget i Hossmo. Ett ting omnämns också i skriftliga källor från slutet av 1300-talet, som har ägt rum i grannbyn och sockencentrat Dörby. Det kan tyda på att Tingby var en viktig plats under yngre järnålder och tidig medeltid. Kanske det är i skenet av detta som skatten ska ses. Att belägga sammanhang av den här typen torde dock vara omöjligt.

Den enda möjligheten att komma vidare skulle vara om fyndplatsen kunde lokaliseras och undersökas arkeologiskt. Tyvärr saknas det närmare uppgifter om fyndplatsen i handlingarna som skrev i smaband med fyndet, något som är typiskt för den tidens ytterst knapphändiga dokumentation. Men ett intressant fynd är det i vilket fall, väl värt att lyftas fram ur glömskan.

För att se alla smyckefynden, gå till Historiska museets utmärkata databas. Många fina bilder!

Några källor till denna text:

Anglert, M. 2001. Landskap, bebyggelse och makt under yngre järnålder och medeltid. I: Möre, historien om ett småland. Kalmar.

Borg, K. Eketorp III. Den medeltida befästningen på Öland. Artefakterna. KVHAA. Stockholm.

Ferm, Rahmqvist & Thor. 1987. DMS = Det medeltida sverige 4:1, Småland. Möre och Kalmar stad. Stockholm.

Forsgren, A. 2004. Sköna smycken i silverne skattfynd. Smycken och smyckefragment i depåer av tidigmedeltida gotländska mynt (ca 1140-1220). C-uppsats, Stockholms universitet.

Hellberg, L. 1979. Forn-Kalmar. Ortnamnen och stadens förhistoria. I: Kalmar stads historia I. Kalmar.

Hårdh, B. 1996. Silver in the Viking Age. Lund.

Jonsson, K. 1993. Möre i ett numismatiskt perspektiv. I: Möres kristnade. Projektet sveriges kristnande, publikationer 2. Uppsala.

Lagerqvist, L O. 1970. Svenska mynt under vikingatid och medeltid, samt gotländska mynt. Stockholm.

SHM 4858.

Tack till: Siw Falk, Bilddatabasen, Statens historiska museum.