Möres runstenar - avsnitt 5

Förra sommaren påbörjade jag vad som skulle ha blivit en sommarföljetång för 2009 om Möres runstenar. De fyra första av de fem kända runstenarna lyckades jag också klämma in här, här, här och här, men den femte blev bortglömd. Så nu, ett år senare kan det verkligen vara dags att lyfta fram runstenen i Arby.

Arby ligger invid Hagbyån några kilometer in från kusten i Södermöre. Större delen av socknen är skogsbygd men den centrala östra delen där de äldsta och största byarna ligger kan sägas höra till den öppna jordbruksbygden på kustslätten. Runstenen i Arby (Sm 163) finns i dag placerad inne i Arby kyrka. På 1700-talet fanns runstenen på kyrkogården, där Peter Frigelius ritade av både den och kyrkan 1747. Sedan var runstenen ”försvunnen” i ungefär 230 år innan den återfanns nedgrävd på kyrkogården på 1970-talet. Stenen har ursprungligen varit minst 2 meter hög och 1 meter bred, men har senare blivit stympad, troligen för att fogas in i kyrkobyggnaden. Ristningen som består av en delvis bevarad runslinga och ett stort kors är utförd på öländsk kalksten av en skicklig runristare. Professor Henrik Williams har kallat stenen för ”Möres ståtligaste runminnesmärke”. Den bevarade delen av inskriptionen lyder ”… lät resa vården efter Bove…”.

Som nämnts i tidigare inlägg har det utvecklats en så kallad typologi baserade på stilen hos rundjuret som kan användas som relativ dateringsmetod (Gräslunds typologi). På Arby-stenen är tyvärr inte rundjurets huvud bevarat så någon närmare datering är svår att ge. 1000-talet är det i alla fall och gissningsvis årtiondena kring seklets mitt eller senare del. Det stora korset är av en lite mer avancerad typ. Här märks t ex den avsmalnande nedre korsarmen. Ett förslag är att detta avbildar ett processionskors, dvs ett kors av trä eller metall som suttit fäst på en stång som burits längst fram i olika religiösa processioner. Korset som symbol tyder på att runstenens beställare har varit kristen. Kalkstenen kommer som nämnts från Öland och kanske fanns även runristaren där.

Som jag har varit inne på i flera fall med de tidigare publicerade runstenarna har det funnits mer eller mindre tydliga indikationer på att stenarna speglar sin tids lokala ledare, knutna till storgården. Även i Arby-stenens kontext finns dessa indikationer. Den eller de personer, vars namn tyvärr gått förlorade, som reste stenen över Bove gjorde det sannolikt i egenskap av rättmätiga arvingar till en i bygden betydelsefull egendom. Arby kyrka ligger strategiskt belägen invid en gammal övergång övre ån, enligt en uppgift före ordentliga broars tid kallat ”Arby vad”. Det är en lockande tanke att runstenen ursprungligen har stått någonstans här, exponerad mot den viktiga övergången, så att alla som passerade skulle se den och kunna ta del av dess budskap.

Den medeltida byn Arby var inte så märkvärdig, den bestod av fyra hemman (2 skattehemman och 2 sämjehemman). Ursprungligen verkar byn ha legat längre nerströms invid ån. På en karta från 1694 fanns ett åkergärde en knapp kilometer från kyrkan med namnet ”bytom(p)terne”. Ortnamnet Arby betyder också ”byn vid ån”. Byn Arby har alltså ingen direkt koppling till kyrkplatsen. Det har däremot prästgården som ligger invid kyrkan (sedan 1800-talet en egen ”by” under namnet Arbylund). Att prästgården ursprungligen varit en del av Arby är säkert, den hade nämligen del i byns gärden. Vid flera av de tidigare presenterade runstensplatserna (t ex Ryssby och Ljungby) har runstenarna verkat markera platser för storgårdar som senare upplåtits till prästgårdar. Invid dessa storgårdar byggdes också kyrkan. Mönstret är på intet sätt unikt för Möre utan har paralleller på andra håll. Mycket tyder på att vi ser samma sak i Arby. Platsen är som sagt väl vald invid ån och övergången. Här reste Boves ättlingar runstenen och här byggdes senare kyrkan, antagligen på stormannafamiljens initiativ.

De centrala delarna av Arby socken.

Arby kyrka började byggas tidigast under sent 1100-tal enligt dendrokronologiska dateringar. Då uppfördes ett kor med så kallad inbyggd absid och långhus. Senare, kanske så sent som under 1200-talets andra hälft försågs kyrkan med ett mäktigt, brett västtorn, varav bara den nedersta delen finns kvar idag. Också detta kan ses som en markering av världsligt herravälde. Stenkyrkan kan dessutom ha föregåtts av en träkyrka. Ett antal stolphål som påträffades vid en undersökning tolkades som spår av en sådan, men det har även framförts andra tolkningar.

Arby kyrka avbildad av Frigelius 1747 (Bild: Riksantikvarieämbetet Kulturmiljöbild )

Så får du någon gång chansen att besöka Arby kyrka, gå då in i det lilla rummet väster om själva kyrkorummet. Då står du i det som var det en gång så mäktiga tornets bottenvåning. Så mycket känsla av medeltid finns inte längre i detta rum, men gläntar du på en av dörrarna i träpanelen så ska du finna en smal, brant trappa som en gång ledde upp i tornet och då infinner sig nog känslan av medeltid. Tittar du i stället bakom hörnet till vänster så hittar du runstenen uppsatt på väggen. Tänk då på hur mycket historia monumentet gömmer på, i alla korthet här ovan återgiven. Och när du lämnar kyrkan och kliver ut på parkeringen och blickar ner mot prästgården, tänk då på att det kanske var där som Boves storgård låg och speglade sig i åns blanka vatten. Kanske satt Bove själv där inne i sin hall och höjde bägaren med mjöd. För den nya guden. Och för familjens välgång. En gång för tusen år sedan.

Möres runstenar, avsnitt 4

När nu Ahimkar i dagarna fyller tre år så kan det vara dags att fortsätta följetången om Möres runstenar. Vi har besökt Ryssby, Åby och Kalmar. Den fjärde stenen finns i samhället Ljungbyholm söder om Kalmar, närmare bestämt inmurad i tornet på Ljungby kyrka.

Stenen är av granit och har uppskattats till ca 1, 5 meters höjd. Den bär en något valhänt ristning, både när det gäller språk och ornamentik. En datering baserad på ornamentik (Gräslunds typologi) är för denna sten ganska vansklig men tycks peka på 1000-taletes förra del. Inskriften har utretts ordentligt av forskaren Henrik Williams och kan utläsas: "Fet och Ragna, de lät rista stenar efter Vinterlide". Notera stenar i plural, vilket tyder på att det en gång har funnits mer än en sten.

Orten Ljungbyholm är inte så speciellt gammal, namnet bars ursprungligen av ett säteri bildat på 1600-talet, senare överfört på ett stationssamhälle med poststation. Men tar man bort efterlden -holm får man kvar namnet Ljungby. Detta namn bars av en by som var den största i hela Möre och som har sina rötter i yngre järnålder. Hur byn såg ut under yngre järnålder och äldre medeltid vet man inte mycket om. På de historiska kartorna kan man i vart fall se hur byns dryga 20-talet gårdar låg i två rader på krönet av Ljungbyåsen direkt söder om Ljungbyån. Norr om byn, på andra sidan ån låg kyrkan och prästgården. Någon gång under yngre järnåler (ca 550-1050) eller senast vid övergången mellan yngre järnålder och äldre medeltid (ca 1000-tal) har en storgård etablerats i Ljungby. Det måste vara här runstenen kommer in i bilden. Troligen var inskriptionens Vinterlide en gång storgårdens ägare. Fet och Ragna måste ha varit hans arvingar. Som vi har sett tidigare var runstenar inte bara äreminnen över döda förfäder. De hade också praktiska funktioner som statussymboler och gränsmärken. Men också som arvsdokument. Runstenen i Ljungby restes inte bara för att hedra Vinterlide utan för att tala om att storgården fått nya ägare - med arvsrätt där till!

Ljungbystenen är som de flesta runstenar prydd med ett kors. Så Fet, Ragna och Vinterlide var nog mer eller mindre kristna. Ett mer tydligt tecken på samvaron mellan kristendomen och den lokala makten var dock den första kyrkan i Ljungby. En murverksannalys av denna har visat att den var mycket lik den äldsta stenkyrkan i grannsocknen Hossmo. Hossmo äldsta stenkyrka har med hjälp av årsringar på trä, så kallad dendrokronologi, kunnat tidfästas till ca 1120. Troligen är den första stenkyrkan i Ljungby från ungefär samma tid. Kanske har det dessutom funnits en äldre träkyrka på platsen, även om några spår av en sådan inte har kunnat återfinnas. Om runstenen redan då plaserades vid kyrkan vet vi naturligtvis inte. Men den fanns i vart fall i anslutning till det medeltida tornet när detta revs på 1800-talet. Sambandet mellan runsten och kyrka kan inte gärna betraktas på annat sätt än som en markering av samspelet mellan kyrkan och de världsliga stormannafamiljerna. Stormännen gav kyrkan möjlighet att etableras och utvecklas och i utbyte gav man den världsliga aristokratin värdefulla kunskaper och gudomlighet. En härskarideologi att pränta in i människornas medvetande som sa att makten var given av Gud.

Ljungbyholm från flygplan. Kyrkan syns i bakgrundenmed prästgrden till höger. Den ringlande raden av träd i bildens mitt markerar läget för Ljungbyån. Hitom ån låg det historiska Ljungby. (Efter vykort).

Men med nya tider kommer nya vilkor. Något har hänt som gjort att arvsrätten till jorden har upphört. Nästa gång vi får en glimt av Ljungbygodsets historia är år 1248. Det året besöktes Sverige av en mycket mäktig man, nämligen påvens ställföreträdare kardinalen Vilhelm av Sabina. I Skänninge satt den ärevördige kardinalen och diskuterade kyrkans framtid med bland andra Birger jarl. Men han avkunnade också dommar i diverse rättstvister. En sådan tvist rörde just godset i Ljungby. De som inte kunde komma överens var dels biskopen i Linköping och dels en Abraham Bovesson och hans bröder. Så komplicerad var tydligen tvisten att den inte kunde avgöras på härdadsting eller liknande som var brukligt, utan fick hänskjutas till kardinal Vilhelm. Tvisten gick ut på att Abraham Bovesson, troligen en lokal storman, och hans bröder gjorde anspråk på egendomen. Mot detta invände biskop Lars att egendomen tillhört bikopsbordet i Linköping i mer än 50 år och att hans företrädare, biskop Karl, hade köpt den av Alvastra kloster. Uppgifterna är vid närmare påseende något förvirrande (biskop Karls ämbetstid inföll mellan 1216 - 1220 och om han köpte godset kan det bara varit i Linköpings biksopsbords ägo i 30 år) men biskop Lars gick ändå segrande ur tvisten. En stor egendom i Ljungby var sedan i biskopsbordets ägo ända fram till Gustav Vasas dagar. Den administrerades utifrån en huvudgård som benämndes Bo, och som med viss sannolikhet var identisk med den senare prästgården invid kyrkan. Ljungby blev också senast under 1200-talets andra hälft kyrkligt centrum för Möres landsbygd. Här residerade prosten för hela Möre. Kyrkan byggdes under denna tid ut och karaftigt och blev Möres största medeltidskyrka. Kyrkan må idag se ut som en skapelse av 17-1800-talet, vad man lite vanvördigt kallar Tegnerlador (efter stilens ivrigaste förespråkare, Växjöbiskopen Esaias Tegner), men hade alltså denna storlek redan under högmedeltid.

Forskningen har tagit fasta på uppgiften att Ljungbygodset köpts av Alvastra kloster. Klostret grundades 1143 efter en större donation från kung Sverker d ä och drottning Ulvhild. Man har menat att Ljungbygodset skulle ha ingått i denna donation. Godset skulle alltså om hypotsen stämmer någon gång före 1143 ha kommit i kunglig ägo. Av vilken anledning är dock okänt.

Kungar, kloster och biskopar har styrt och ställt över jorden i Ljungby by. Ursprunget till allt detta måste ha varit Vinterlides storgård, strategiskt belägen invid den ringlande Ljungbyån. Att Fet och Ragna sedan valde att befästa sin ärvda rätt till egendomen är den enda anledningen till att vi kan veta något om historiens bakgrund. Som gör den möjlig att berätta ännu efter 1000 år.

Möres runstenar, avsnitt 3

Resan bland Möres runstenar fortsätter. Den tredje stenen som ska presenteras påträffades på 1920-talet inmurad i en fönsterglugg till ett hemlighus i Rödkullatornet i Kalmar slott. Der rör sig om ett fragment med orden "...astu stain...", dvs "reste sten", bevarade.

Rödkullatornet uppfördes som en del av den så kallade "yngre medeltidsborgen" under slutet av 1200-talet eller 1300-talets tidigare del. Byggnaden uppfördes i kalksten som kom från Öland. Och det är mycket möjligt att runstensfragmentet har kommit denna väg och alltså egentligen är en öländsk runsten. Efter upptäckten fördes stenen in i Kalmar läns museums samlingar men har senare inte kunnat återfinnas där. Det är sålunda inte möjligt att utföra några närmare studier av stenen för att t ex avgöra dess proviniens.

Det har också spekulerats en del om huruvuda runstenen ursprungligen har stått någonstans i Kalmarområdet. Det är naturligtvis ingen omöjlighet, men det går knappast att reda ut. Det är i så fall nog inte så troligt att den har stått i anslutning till det medeltida stadsområdet, där saknas nämligen i princip helt spår av bebyggelse från den aktuella tidsperioden. Runstenen ska säkert dateras till 1000-talet. Om stenen har sin härkomst i Kalmartrakten så har den ursprungligen kanske rests i anslutning till någon av de relativt stora byar som indikeras av de flertaliga stora järnåldersgravfält som ligger som en krans runt staden. Byar vars namn vi ännu känner, numera dock som Kalmars stadsdelar. Berga, Skälby, Törneby... Möjligen kan runstenen, har man menat, haft en sekundär placering i anslutning till någon av de kyrkor som funnits i medeltidsstaden - detta med tanke på att samtliga övriga runstenar i Möre har placerats sekundärt i en kyrka. Samtidigt förefaller det dock något långsökt att stenen först skulle ha infogats i en kyrka och sedan flyttats för att muras in på en tämligen oceremoniell plats i slottet?

Men sanningen är ändå att vi inte vet var den runsten som fragmentet kommer i från ursprungligen stod. Inte heller hur den hamnade i Rödkullatornet, i en fönsterglugg till ett medeltida dass. Vi vet inte hur den förhåller sig till tornets byggnadshistoria, för någon sådan studie har inte utförts. Kanske fragmentet en dag kommer till rätta igen. Och bjuder oss något bortom den rad av preliminära antaganden vi har att tillgå i väntan på nya upptäckter.

Möres runstenar, avsnitt 2

Runstenen i Ryssby kan åter visa upp sitt budskap för människorna efter en 250-årig slummer. Nästa runsten i sommarföljetongen om Möres runstenar har inte återupptäckts. Den fanns en gång i den gamla kyrkan i Åby (vid Läckeby norr om Kalmar). Men medeltidskyrkan i Åby revs som så många andra kyrkor ner och ersattes med en ny. Året var 1774. Och runstenen är försvunnen sedan dess. Kanske är den precis som runstenen in Ryssby inmurad någon stans i kyrkans väggar.

Runstenen i Åby är bara känd för eftervärlden genom en teckning som Johan Rhezelius gjorde vid ett besök på 1600-talet. Stenen var skadad, inskriptionen mycket fragmentarisk och toppen avslagen. Trots det var den bevarade delen av stenen två meter hög. Det måste ha varit ett imponerande monument en gång, kanske mer än 2,5 meter högt. De bokstäver Rhezelius kunde uttyda av den på rundjurets kropp ristade inskriptionen var: [ak--… …---s… …-an-…sin]. Kanske kan stenen försiktigtvis dateras till årtiondena kring 1000-talets mitt eller så. Om det varit en kristen runsten går inte att säga, men det är sannolikt. Något kors finns inte avbildat på Rhezelius teckning.

Var runstenen ursprungligen har stått är okänt. Dess plats i kyrkan är sekundär. Den medeltida kyrkan i Åby uppfördes kanske under senare delen av 1100-talet. Det var en kyrka med långhus kor och absid, samt ett ovanligt högt torn i väster. Ovanligt är att kyrkan var byggd av kalksten (från Öland?). Det har den på fastlandssidan endast gemensamt med kyrkan i Kalmar, den s k ”bykyrkan”. Man har tolkat kyrkan i Åby som en stormanskyrka och det är nog sannolikt att den kan kopplas till en stormannafamilj som en gång bott och verkat i Åby. Själva runstenen likväl som kyrkan med sitt smäckra höga torn är tecken på närvaro av lokal aristokrati under den sena järnåldern (vikingatid) och tidig medeltid. Den sekundära plaseringen av runstenen i kyrkan ska antagligen tolkas som ett understrykande av det lokala herraväldets kontinuitet och tradition eller något liknande.

Åby gamla kyrka. Teckning av Frigelius 1746. Från Riksantikvarieämbetets Kulturmiljöbild, Foto: Nils Lagergren.

Då en häck skulle planteras mellan kyrkogården och prästgården på 1800-talet hittade arbetarna silvermynt i jorden. Det visade sig vara en skattgömma bestående av ett 30-tal mynt. Samtliga var danska och präglade för den mäktige ärkebiskopen Absalon, det yngsta myntet var slaget år 1182. Kanske detta silver också hade någon form av anknytning till storgården?

En arkeologisk undersökning ungefär 200 meter söder om kyrkan, där vägen korsar Åbyån, utfördes 1992. Här påträffades kulturlager från vikingatid, ca 800-1050 e Kr. Flera spår av järnhantering, en trolig strandskoning invid ån, vikingatida keramik, ett 30-tal glaspärlor, flera järnföremål och enstaka bronsföremål samt två fragmentariska silvermynt hör till fynden. Tyvärr är en preliminär kortfattad artikel från 1993 den enda publicerade dokumentationen över detta högintressanta material, så några närmare slutsatser kring fynden kan inte dras. Men det ligger nära till hands att se platsen som någon form av hamnplats vid åstranden invid ett hantverksområde. Kanske har även handel bedrivits här? Och det är förståss frestande att se platsen i ljuset av en storgård som kanske legat uppe vid kyrkan.

I det historiska materialet är Åby känt först 1458. Vid denna tid var det dock de två vid kusten belägna godsen Björnö och Stävlö som i jordägarhänseende var de centrala enheterna i Åby socken. Man kan tänka sig att en eventuell storgård i Åby har flyttats ut till ett mer avskilt läge vid kusten, som en markör av det medeltida frälsets upphöjda ställning. Men mer än spekulationer kan det i nuläget inte bli.

I vart fall står runstenen i Åby som vittnesbörd för en spännande historia. Trots att ingen längre vet var den finns.

Möres runstenar - en sommarföljetong (eller nåt)

Jag tänkte att det skulle bli en liten sommarföljetong. Det kan ju höra till. Men kanske sommaren hinner ta slut innan jag är klar? Då får det bli en sommar- och höstföljetång. Man msåte kunna kompromissa. Runstenar. En typ av fornlämningar / monument som i århundraden fascinerat forskare och människor i allmänhet. Budskap ristade i sten för tusen år sedan, utställda i landskapet. Vittnande om en tid då såväl det världsliga som det himelska herraväldet var i omdaning. De flesta runstenar följer en enkel formel, "x reste denna sten över y". Det kan akompanieras av ett budskap om vilken relation x och y hade. Ibland finns en liten kristen bön med på slutet. "Gud hjälpe hans ande och själ" eller något liknande. Ibland får man någon ytterligare "bonusinformation". Texten är för det mesta ristad i mer eller mindre konstfärdiga drakslingor i fornnordisk stil. Men lika ofta finns det kristna korset med. Det var en tid påväg mot kristendomens enhetskultur, det vi idag, om än med andra förtecken, kallar Europa. Det finns många tolkningar av runstenarnas roll. Gränsmärken, dokument över den ärvda rätten till jorden, markeringar av religionsskiftet, monument över en aristokrati... Kanske var de lite av allt det? De klassiska runstenarna av denna typ var en relativt kortvarig modefluga som svepte över Skandinavien under det sena 900-talet till tiden kring 1100. Man tror att det började med ett väldigt monument som kung Harlad Blåtand lät resa i Jelling i Danmark, omkring 970-talet. Kung Harald skryter där om att han åt sig vann hela Danmark och Norge och gjorde danerna kristna. Stora ord som kanske inte var så väl förankrade i verkligheten som det kan tyckas. Men poulärt blev det ändå att låta rista sina anspråk i sten.

I Möre känner vi till fem runstenar. Den första jag ska presenterar finns i Rockneby norr om Kalmar. Närmare bestämt inmurad i väggen i Ryssby kyrka. Ja, den ort som en gång låg vid kyrkan hette då Ryssby men det namnet försvann som ortnamn när järnvägen kom och ett nytt samhälle växte fram. I över 200 år var runstenen bara känd genom en teckning. Ingen hade sett den i verkligheten sedan 1700-talet. Troligen "försvann" den när den gamla medeltidskyrkan revs och ersattes med en ny. Men i april 2001 eldhärjades 1700-talskyrkan och i upprensningsarbetet och i samband med den arkeologiska dokumentation som i begränsad utsträckning utfördes innan en ny kyrka åter kunde byggas påträffades den försvunna runstenen inmurad i kyrkans östra vägg.

Stenen är skadad och bar redan på 1700-talet spår av att ha utsatts för eld. Men man kan ändå se att det är en ristning av hög kvalite utförd av en erfaren och skicklig runristare. Så långt texten går att läsa lyder den "Illuge [lät göra] bron till minne av ... sin duglige fader (eller broder)". Runstenen är prydd med ett kors och en drakslinga. Utformningen på den senare kan eventuellt datera stenen till 1000-talets sista tredjedel.

Vem Illuge var är sedan länge utraderat ur historien. Runstenen berättar i alla fall att han var kristen. Korset är ju uppenbart men även att bygga bro ansågs vara en kristlig gärning. En gissning på att Illuge och hans far (eller bror) var representanter för en lokal stormannafamilj är nog ett ganska säkert kort. Troligen har stenen usrsprungligen stått vid broövergången över Ryssbyån bara något hundratal meter norr om kyrkan eller kanske vid Torsbäcken ett par hundra meter söder om kyrkan. På en gammal karta över Ryssby kan man se att prästgårdens marker sträcker sig fram till båda broövergångarna. På andra håll har man sett hur prästgårdarnas ägor helt eller delvis har övertagit gamla storgårdsdomäner. Jag tror att det finns en god chans att så har varit fallet även i Ryssby. När den första stenkyrkan sedan byggdes på storgårdens mark placerades runstenen där som ytterligare en slags legitimering för ett eller annat anspråk. Man tror att den första kyrkan var en "normalkyrka" med västtorn uppförd under 1100-talets senare del. Under 1200-talet försågs den med en ovanvåning. Tyvärr finns det inte mycket till belägg för antagandena om hur den äldsta kyrkan såg ut eller hur den ska tidsfästas.

Däremot finns det ytterligare ett belägg för en storgård i Ryssby. Ett dokument från 1336 berättar att byn har hyst en så kallad huvudgård, dvs en slags administrativ enhet för ett godskomplex. I brevet delar syskonen Lars Lydersson och Helena Lydersdotter arvet efter sina föräldrar så att Helena får "huvudgården i Ryssby i Möre med torp och övriga enskildheter (egendomar)" (curiam in Ryzby, in möre. cum colonijs et alijs singulis). Kanske denna huvudgård helt eller delvis är samma som den gamla storgården.

Som vanligt är det mycket som är oklart. Men i en värld 1000 år yngre än vår egen sökte en lokal stormannafamilj legitimitet för sina ambitioner och anspråk, precis som kung Harald i Danmark. Men här gällde det saker som den ärvda rätten till jordegendom, upptagandet av kristendomen och kanske nya former för den lokala makten. Det är borta nu. Men runstenen finns kvar.

(Foton av författaren)