Tingby än en gång

En av de allra första riktiga arkeologiska utgrävningar jag kom i kontakt med var den i Tingby utanför Kalmar. Det var i slutet av 80-talet och jag var en osnuten mellanstadieelev. Jag minns i alla fall att det ordnades någon slags arkeolgidag då, där man bl a fick prova på att slå flinta. Annars blev Tingby känt för spåren av ett stenåldershus, det då äldsta man dittills påträffat. En sensation på sin tid. Men också en omtvistad sådan. En rekonstruktion av huset byggdes senare upp i närheten av fyndplatsen.

Nu är det dags att återvända till Tingby. Den här gången är det Linnéuniversitet i samarbete med Kalmar läns museum som förlägger en fyra veckors fältkurs i Tingby för att med nya frågor, metoder och insikter förhoppningsvis kunna fördjupa kunskapen om platsen. Det ska bli mycket intressant att följa arbetet och se vad som kommer fram. Mer om detta kan man läsa på Länsmuseets egen blogg där det även finns datum för öppna visningar av grävningarna för den som är intresserad. Jag hoppas man kommer ha den goda smaken att hålla oss uppdaterade om hur arbetet fortskrider.

Möres runstenar, avsnitt 3

Resan bland Möres runstenar fortsätter. Den tredje stenen som ska presenteras påträffades på 1920-talet inmurad i en fönsterglugg till ett hemlighus i Rödkullatornet i Kalmar slott. Der rör sig om ett fragment med orden "...astu stain...", dvs "reste sten", bevarade.

Rödkullatornet uppfördes som en del av den så kallade "yngre medeltidsborgen" under slutet av 1200-talet eller 1300-talets tidigare del. Byggnaden uppfördes i kalksten som kom från Öland. Och det är mycket möjligt att runstensfragmentet har kommit denna väg och alltså egentligen är en öländsk runsten. Efter upptäckten fördes stenen in i Kalmar läns museums samlingar men har senare inte kunnat återfinnas där. Det är sålunda inte möjligt att utföra några närmare studier av stenen för att t ex avgöra dess proviniens.

Det har också spekulerats en del om huruvuda runstenen ursprungligen har stått någonstans i Kalmarområdet. Det är naturligtvis ingen omöjlighet, men det går knappast att reda ut. Det är i så fall nog inte så troligt att den har stått i anslutning till det medeltida stadsområdet, där saknas nämligen i princip helt spår av bebyggelse från den aktuella tidsperioden. Runstenen ska säkert dateras till 1000-talet. Om stenen har sin härkomst i Kalmartrakten så har den ursprungligen kanske rests i anslutning till någon av de relativt stora byar som indikeras av de flertaliga stora järnåldersgravfält som ligger som en krans runt staden. Byar vars namn vi ännu känner, numera dock som Kalmars stadsdelar. Berga, Skälby, Törneby... Möjligen kan runstenen, har man menat, haft en sekundär placering i anslutning till någon av de kyrkor som funnits i medeltidsstaden - detta med tanke på att samtliga övriga runstenar i Möre har placerats sekundärt i en kyrka. Samtidigt förefaller det dock något långsökt att stenen först skulle ha infogats i en kyrka och sedan flyttats för att muras in på en tämligen oceremoniell plats i slottet?

Men sanningen är ändå att vi inte vet var den runsten som fragmentet kommer i från ursprungligen stod. Inte heller hur den hamnade i Rödkullatornet, i en fönsterglugg till ett medeltida dass. Vi vet inte hur den förhåller sig till tornets byggnadshistoria, för någon sådan studie har inte utförts. Kanske fragmentet en dag kommer till rätta igen. Och bjuder oss något bortom den rad av preliminära antaganden vi har att tillgå i väntan på nya upptäckter.

Möres runstenar - en sommarföljetong (eller nåt)

Jag tänkte att det skulle bli en liten sommarföljetong. Det kan ju höra till. Men kanske sommaren hinner ta slut innan jag är klar? Då får det bli en sommar- och höstföljetång. Man msåte kunna kompromissa. Runstenar. En typ av fornlämningar / monument som i århundraden fascinerat forskare och människor i allmänhet. Budskap ristade i sten för tusen år sedan, utställda i landskapet. Vittnande om en tid då såväl det världsliga som det himelska herraväldet var i omdaning. De flesta runstenar följer en enkel formel, "x reste denna sten över y". Det kan akompanieras av ett budskap om vilken relation x och y hade. Ibland finns en liten kristen bön med på slutet. "Gud hjälpe hans ande och själ" eller något liknande. Ibland får man någon ytterligare "bonusinformation". Texten är för det mesta ristad i mer eller mindre konstfärdiga drakslingor i fornnordisk stil. Men lika ofta finns det kristna korset med. Det var en tid påväg mot kristendomens enhetskultur, det vi idag, om än med andra förtecken, kallar Europa. Det finns många tolkningar av runstenarnas roll. Gränsmärken, dokument över den ärvda rätten till jorden, markeringar av religionsskiftet, monument över en aristokrati... Kanske var de lite av allt det? De klassiska runstenarna av denna typ var en relativt kortvarig modefluga som svepte över Skandinavien under det sena 900-talet till tiden kring 1100. Man tror att det började med ett väldigt monument som kung Harlad Blåtand lät resa i Jelling i Danmark, omkring 970-talet. Kung Harald skryter där om att han åt sig vann hela Danmark och Norge och gjorde danerna kristna. Stora ord som kanske inte var så väl förankrade i verkligheten som det kan tyckas. Men poulärt blev det ändå att låta rista sina anspråk i sten.

I Möre känner vi till fem runstenar. Den första jag ska presenterar finns i Rockneby norr om Kalmar. Närmare bestämt inmurad i väggen i Ryssby kyrka. Ja, den ort som en gång låg vid kyrkan hette då Ryssby men det namnet försvann som ortnamn när järnvägen kom och ett nytt samhälle växte fram. I över 200 år var runstenen bara känd genom en teckning. Ingen hade sett den i verkligheten sedan 1700-talet. Troligen "försvann" den när den gamla medeltidskyrkan revs och ersattes med en ny. Men i april 2001 eldhärjades 1700-talskyrkan och i upprensningsarbetet och i samband med den arkeologiska dokumentation som i begränsad utsträckning utfördes innan en ny kyrka åter kunde byggas påträffades den försvunna runstenen inmurad i kyrkans östra vägg.

Stenen är skadad och bar redan på 1700-talet spår av att ha utsatts för eld. Men man kan ändå se att det är en ristning av hög kvalite utförd av en erfaren och skicklig runristare. Så långt texten går att läsa lyder den "Illuge [lät göra] bron till minne av ... sin duglige fader (eller broder)". Runstenen är prydd med ett kors och en drakslinga. Utformningen på den senare kan eventuellt datera stenen till 1000-talets sista tredjedel.

Vem Illuge var är sedan länge utraderat ur historien. Runstenen berättar i alla fall att han var kristen. Korset är ju uppenbart men även att bygga bro ansågs vara en kristlig gärning. En gissning på att Illuge och hans far (eller bror) var representanter för en lokal stormannafamilj är nog ett ganska säkert kort. Troligen har stenen usrsprungligen stått vid broövergången över Ryssbyån bara något hundratal meter norr om kyrkan eller kanske vid Torsbäcken ett par hundra meter söder om kyrkan. På en gammal karta över Ryssby kan man se att prästgårdens marker sträcker sig fram till båda broövergångarna. På andra håll har man sett hur prästgårdarnas ägor helt eller delvis har övertagit gamla storgårdsdomäner. Jag tror att det finns en god chans att så har varit fallet även i Ryssby. När den första stenkyrkan sedan byggdes på storgårdens mark placerades runstenen där som ytterligare en slags legitimering för ett eller annat anspråk. Man tror att den första kyrkan var en "normalkyrka" med västtorn uppförd under 1100-talets senare del. Under 1200-talet försågs den med en ovanvåning. Tyvärr finns det inte mycket till belägg för antagandena om hur den äldsta kyrkan såg ut eller hur den ska tidsfästas.

Däremot finns det ytterligare ett belägg för en storgård i Ryssby. Ett dokument från 1336 berättar att byn har hyst en så kallad huvudgård, dvs en slags administrativ enhet för ett godskomplex. I brevet delar syskonen Lars Lydersson och Helena Lydersdotter arvet efter sina föräldrar så att Helena får "huvudgården i Ryssby i Möre med torp och övriga enskildheter (egendomar)" (curiam in Ryzby, in möre. cum colonijs et alijs singulis). Kanske denna huvudgård helt eller delvis är samma som den gamla storgården.

Som vanligt är det mycket som är oklart. Men i en värld 1000 år yngre än vår egen sökte en lokal stormannafamilj legitimitet för sina ambitioner och anspråk, precis som kung Harald i Danmark. Men här gällde det saker som den ärvda rätten till jordegendom, upptagandet av kristendomen och kanske nya former för den lokala makten. Det är borta nu. Men runstenen finns kvar.

(Foton av författaren)

Har borgen i Grisbäck fallit?

"...Arkeologer i backarna står,

gräver och säger att nu är det vår"

Våren har slagit till ordentligt. Och med den börjar arkeologernas grävsäsong ta fart. På fredagen var jag nere i Grisbäck som ligger i sydligaste Möre, vid kusten i Torsås kommun (Söderåkra socken). Här har Kalmar läns museums arkeolog Kenneth Alexandersson under ett par dagar lett en förundersökning vid fornlämningen Raä 283, inför anläggandet av en våtmark. Denna fornlämning är registrerad som en närmast rund borgplatå, 50-60 meter i diameter. Den är belägen invid en tidigare sankmark, nära en liten å och strax väster om Grisbäks by. Man har egentligen inte vetat något om anläggningen. Det finns inte belagd i några skriftliga källor och inga fynd har gjorts som skulle kunnat förse oss med kunskaper. Några försiktiga tolkningar har jag dock hört. Enligt det ena alternativet skulle det kunna ha rört sig om en fornborg från järnålder, i viss mån påminnande om de öländska ringborgarna. Fyndet av en bit av en romartida guldhalsring vid Grisbäcks by har också framhållits i detta sammanhang. Det andra alternativet drar paralleller till medeltida anläggningar som den längre norrut belägna Påbonäs borg, en frälseborg, eller befäst sätesgård, från 1300-talet. Själv skulle jag ha satsat en slant på det senare alternativet. Läget vid sankmarken och formen liksom läget en bit utanför byn påminner om ett sätt att uppföra befästa gårdsanläggningar som vi känner igen från många andra platser. Det har handlat om en symbolisk/statusmarkerande befästning snarare än om en militär.


"Borgplatån" sedd från söder. Till höger skymtar några av sökschakten. (Foto: Förf.).

I dag skulle jag dock inte sätta en slant på något av alternativen. Resultatet från förundersökningen var nämligen helt igenom negativt. Absolut ingenting kunde påvisas som skulle tyda på någon form av bosättning. En tämligen noggrann avsökning med metalldetektor utfördes av en erfaren detekterare i området runt "borgen". Efter inhämtat tillstånd gicks även själva borplatån över i två korslagda rader med metalldetektor. Det mest spännande som påträffades var dock ett par muskötkulor, kanske påminnandes om de många krigen med Danmark som så hårt drabbade dessa gamla gränsbygder. I övrigt påträffades ett materiela med sen datering, bl a bestående av några remsöljor, en knapp och en blysmälta. Den största fyndkategorin bestod av ett ganska ansenligt antal av de torterande kapsyler som var i bruk under 1970- och en bit in på 1980-talet. Det grävdes även ett antal sökschakt med grävmaskin nedanför platån. Dessa var helt tomma på såväl fynd som anläggningar.


En av de muskötkulor som påträffades med metalldetektor (foto förf).

I dag skulle jag dock inte sätta en slant på något av alternativen. Resultatet från förundersökningen var nämligen helt igenom negativt. Absolut ingenting kunde påvisas som skulle tyda på någon form av bosättning. En tämligen noggrann avsökning med metalldetektor utfördes av en erfaren detekterare i området runt "borgen". Efter inhämtat tillstånd gicks även själva borplatån över i två korslagda rader med metalldetektor. Det mest spännande som påträffades var dock ett par muskötkulor, kanske påminnandes om de många krigen med Danmark som så hårt drabbade dessa gamla gränsbygder. I övrigt påträffades ett materiela med sen datering, bl a bestående av några remsöljor, en knapp och en blysmälta. Den största fyndkategorin bestod av ett ganska ansenligt antal av de torterande kapsyler som var i bruk under 1970- och en bit in på 1980-talet. Det grävdes även ett antal sökschakt med grävmaskin nedanför platån. Dessa var helt tomma på såväl fynd som anläggningar.

Hur ska vi då tolka detta? Med stor sannolikhet måste vi avskriva anläggningen som resterna av en borg, men samtidigt kan möjligheten inte helt uteslutas, i vart fall inte förrän man har gjort en utgrävning på själva platån. Ingenting talar dock i nuläget för att det är en borganläggning. Man borde i såfall ha hittat något spår av sådana aktiviteter. Något bränt ben, någon keramikskärva, spår av sot och kol eller något litet föremål borde ha funnits även om anläggningen kan ha haft andra funktioner än vara en bosättning. Platån är ändå av viss ålder, den finns nämligen markerad på storskifteskartan över Grisbäck från 1775. Av beskrivningen framgår att den då brukades som betesmark. På den äldsta kartan över Grisbäck från 1694 finns den däremot inte med, men det kan bero på att den inte ansågs ha något specifikt värde. Kan platån kanske ha något med jordbruksverksamhet att göra, för att inhägna boskap eller liknande? Eller rör det sig om en naturformation? Faktum är att vi inte vet.


Detalj ur storskifteskartan över Grisbäck från 1775. "Borgplatån" synlig som en rund ring med nummer 104 ovanför åkergärdet väster om byn. Grisbäcks by är omnämnd första gången 1406. Den hyste på 1500-talet sex hemman och var en av de större i Söderåkra socken. Dagens by ligger på samma läge som på de historiska kartorna och har säkert gjort så sedan medeltiden.

Det mesta tyder på att bygden här ner har förlorat en borg som nu har fallit för en atack från forskningen. Men man ska kanske samtidigt betänka att även ett negativt resultat är ett resultat. Ett tråkigt sådant, men ändå klargörande. På samma gång som vi ställs inför frågan om vad det är vi ser om det inte är en borg. Sådan är nu en gång arkeologin. Den tar och den ger. Besvarar och väcker nya frågor.

Hossmo - äntligen några belägg

Hossmo har länge stått i centrum för diskussionen om yngre järnålder och tidig medeltid i Möreområdet. Den märkliga kyrkan uppmärksammads tidigt och fynd av så kallade Eskilstunakistor i samband med en renovering gav platsen en aura av maktpol under den äldre medeltiden. Stenkistorna antas ha stått utanför en träkyrka från 1000-talets senare del. Dendrodateringar (dateringar med hjälp av årsringar på trä) kunde senare tidfästa den äldsta stenkyrkan till omkring 1120. En ombyggnad av kyrkan då den försågs med en ovanvåning kunde med samma metod dateras till ca 1240. Man har generellt antagit att de äldre skedena i kyrkans historia varit knutna till kungamakten. Ortnamnsforskningen med de främsta bidragen av Lars Hellberg (1979) och Per Vikstrand (1993) är kanske de främsta anledningarna till Hossmos antagna särställning. I namnet spåras ett äldre *husa(r), som skulle beteckna en centralortsfunktion under vendel- och vikingatid. Senare, kanske under tidig medeltid eller ungefär då den första träkyrkan byggdes, omvandlades den gamla husaorten till ett kungligt förvaltningsgods, en husaby. Runt om Hossmo finns även andra ortnamn som anses styrka hypotesen som t ex Rinkaby (knutet till en militär funktion, hirden), Smedby (smedens by), Tingby (tingsplatsen), Styrsö (förleden, ett äldre Styrir skulle betyda "skeppshövding") med flera.

De konkreta beläggen har emellertid varit knapphändiga för det centralortskomplex man har velat se. Man har pekat på de rika gravarna kring Harby längre upp för Ljungbyån, men det är flera kilometer mellan Hossmo och dessa gravfält. Ett samband är kanske troligt men dess karraktär är oklar. På senare år har även Ljungby, centrum i grannsocknen, fått större uppmärksamhet. Här finns spåren av ett storgods från åtminstone sen vikingatid, manifesterat med en runsten och en stenkyrka som har varit mycket lik den i Hossmo och troligen uppförd vid samma tid. I slutet av 90-talet grävdes det för den nya E 22 och härvid framkom resterna av ett hantverksområde daterat till vendeltid, ca 5/6oo - 700-talen. Spår av järnhantering, degelfragment, textil- och benhantverk, reparering av båtar och glaspärletillverkning dokumenterades. Dessa fynd har naturligtvis stärkt bilden av området kring Hossmo som en betydelsefull plats. Man kan tänka sig att det rört sig om ett hantverksområde kontrollerat från en storgård. Några spår av en elitär miljö kunde dock inte återfinnas i samband med E 22-grävningen.

Nu är en vidare utbyggnad av E 22 aktuell och Kalmar läns museum har i år utfört en arkeologisk utredning väster om, och helt nära, området där hantverksspåren återfanns (se bild ovan). Och äntligen blev det bingo! Sökschaktningar avslöjade ett område med härdar, stolphål och kulturlager. På samma plats gav en metalldetektorinventering tre högintressanta fynd. Det rör sig om två förgyllda och med djurornamentik försedda bronsbleck från vendeltid (preliminärt daterade till ca 700-770 e Kr) och ett troligen tidigmedeltida bältebeslag av brons. De vendeltida bronsblecken var av hög kvalite och är tämligen sällsynta föremål som hör hemma i en högre status / aristokratisk miljö. Kan det vara den vendeltida storgården eller till och med hallen man är på spåren? Ja fortsatta undersökningar får utvisa detta, för sådan lär det bli om marken ska exploateras. Metalldetekteringen gav även en del andra fynd, bl a några bronssmältor och ej specificerarade fynd från senmedeltid och senare (Länk till den arkeologiska rapporten, med fler bilder HÄR).

Ett av de förgyllda bronsblecken, preliminärt bestämt till vendeltidens stil D, vilken dateras till omkring eller något före 700-770 e Kr. (Foto tillhör Kalmar läns museum).

Detta är inte allt. Även miljön kring kyrkan har fått lite nytt ljus kastat över sig. En utvidgning av kyrkogården föregicks av en arkeologisk undersökning (rapport HÄR ). Tyvärr medförde bl a en krånglig ärendehantering att en hel del viktig dokumentation förlorades och att analyser som t ex C 14-dateringarna inte utförts. Undersökningen påvisade hur som hellst ett 2 meter brett och 0,3-0,5 meter djupt "dike" som tolkats som en vallgrav. Denna följde kyrkogården i öst-västlig riktning och vek i det västra hörnet av mot norr. Det kan därför antas att vallgraven har omgärdat den äldre kyrkan eller möjligen en profan anläggning, kanske en storgård, kanske husabyn? Flera fynd påträffades i vallgraven, men deras läge i förhållande till lagerföljden angavs inte. Ingenting var äldre än tidig medeltid och man har därför antagit att vallgraven anlgts vid denna tid (ca 1000-1100/1200-tal). Man bör dock kanske inte helt utesluta att vallgraven kan ha byggts senare under medeltiden. Fynden från vallgraven bestod av rikligt med djurben och några keramikskärvor av äldre svartgods (en typ som kallas kugeltopfkeramik). Andra fynd i området var bl a en del av en piksporre och en armborstpil, samt en bronssmälta och järnslagg. Undersökningen påvisade även andra anläggningar av vilka resterna av en blästerugn för järnframställning främst bör nämnas.

Hossmo kyrka med den nya delen av kyrkogården i förgrunden (foto förf.).

Hossmo är en av mina favoritplatser i världen. Jag ägnade området uppmärksamhet såväl i en D-uppsats i förhistorisk arkeologi som i magisteruppsatsen i medeltidsarkeologi. Därför är dessa fynd, som otvivelaktigt stärker och fördjupar bilden av Hossmo som någon form av regionalt centrum under yngre järnålder och äldre medeltid, lite extra spännande och roliga att rapportera om. Men än återstår mycket att göra och många frågor att reda ut. Jag hoppas mycket att fortsatta undersökningar ska ge bättre kunskap.

Yngre järnålder vid Vassmolösa

Den yngre järnåldern är ganska svårfångad i Möre, lämningar från denna tid berörs ytterst sällan i samband med arkeologiska undersökningar. Kunskaperna om perioden är därför inte heller så stora.

Genom den nya arkeologisatsningen på Kalmar läns museums hemsida, där man kan få tillgång till digitala rapporter hittade jag dock ett för mig tidigare helt okänt exempel på lämningar från just yngre järnålder. Det gäller en grävning (förundersökning) som länsmuseet genomförde inför tänkt exploatering vid en gård i Vassmolösa. Jag berättade redan i ett tidigare inlägg lite om Vassmolösas historia. Nu kan berättelsen alltså kompletteras med lite ny information.

I Vassmolösa ligger Möres största gravfält (Raä 48) med 140 synliga anläggningar. Det kan dateras till yngre järnålder dels för att gravformerna är de samma som på andra gravfält från samma tid, dels för att en grav har undersökts med fynd av en pilspets, ett fragment av kantbeslaget till en sköld, några spikar och slaggklumpar. Kol och brända ben visar att det har rört sig om en brandgrav. Den undersökning jag ämnar lyfta fram utfördes i nära anslutning till gravfältet.

Sökschaktningar resulterade i fynden av ett antal anläggningar i form av stolphå, odefinierade gropar och ett grophus. Grophuset syntes som en troligen oval (hela anläggningen kunde inte dokumenteras) mörkfärgning med fet jord. En provruta gav fynd av brända och obrända benfragment, kermikskärvor av ett kärl som troligen har varit en enklare bägare för hushållsbruk (son bör dateras till yngre järnålder), samt järnslagg, bl a smidesslagg. I en av de odefinierade groparna påträffades också smidesslagg.

Hur platsen ska tolkas är inte helt säkert, men troligen rör det sig om utkanten av en boplats, kanske ett verkstadsområde eller liknande. Smidesslaggen antyder att det kan ha funnits en smedja på platsen, en del av stolphålen skulle kunna vara från en sådan. Dock behövs utvidgade undersökningar för att se om stolphålen representerar några rekonstruerbara byggnader. För mig ligger det nära till hands att se lämningarna som utkanten av föregångaren till Vassmolösa by, eller det äldsta Vassmolösa om man så vill. Man kan kanske tänka sig en by med ett antal gårdar, i dess utkant fanns ett hantverksområde med en smedja som hörde till byn eller någon av dess gårdar. Här, på en höjd fanns också byns gravfält. Utanför fanns byns odlingsmark.

Historiskt kartöverlägg (detalj) med undersökningsområdet markerat, bebyggelsen i norra delen av Vassmolösa by syns med åkermarken närmast bebyggelsen, därutanför ängs och betesmarker m m (Ur: schulze 2006 - se nedan).

Källa:

Schulze, H. 2006. Vassmolösa 1:3 - kycklingstall på en boplats. Fornlämning RAÄ 48 samt oregistrerad, Vassmolösa 1:3, Ljungby sn, Kalmar kn, Småland. Arkeologisk förundersökning 2000. Nationella rapportprojektet 2006. Kalmar läns museum. Kalmar.

Romerska myntfynd i Småland

I förra inlägget berörde jag i korthet olika fyndkategorier i främst Möre men även i Småland som helhet med direkt eller indirekt anknytning till Romarriket. Som nämndes är det bara att konstatera att romersk import i Småland är oerhört ovanligt (till skillnad från Öland) och att den kategori som är rikligast företrädd är romerska mynt. Att få fram kompletta uppgifter om myntfynd i ett område är ofta knepigt. Det lärde jag mig redan som arkeologistudent, när jag inför uppsatsskrivning försökte sammanställa myntfynden från vikingatid och tidig medeltid i Möre. Uppgifterna var spridda, ibland sporadiska och förvirrade och sällan kompletta. Det beror antagligen huvudsakligen på faktorerna att många fynd är gjorda för länge sedan när kraven på dokumentation var små eller nära nog obefintliga, att mynten finns spridda på olika museisamlingar och att många fynd inte är sammanställda och ordentligt genomgångna. Emellertid pågår ett stort och viktigt arbete för att råda bot på detta vid Numismatiska forskningsgruppen vid Stockholms universitet.


Myntfynd i Kalmar län, denarer och samtida bronsmynt till vänster, solidusmynt till höger. Klicka på bilden för att se den i större format. (Efter Hagberg 1979, med smärre tillägg av förf.).

Efter att ha fått svar på en förfrågan till Numismatiska forskningsgruppen, som gav mig uppgifter och hänvisningar kan jag nu presentera en sammanställning av romerska myntfynd i Småland. I detta fallet gäller det fynd från romersk järnålder (0-400 e Kr). De senantika Västromerska och Östromerska (eller bysantinska) Solidimynten i guld som börjar uppträda i Sverige under 400-talet, är inte medtagna.

Romerska denarer från de kejsare som är representerade i de småländska denarfynden. Från vänster: Hadrianus, Antoninus Pius, Marcus Aurelius, Faustina, Commodus och Septimius Severus. Vespasianus saknas på denna bild. Bilden är en illustration, mynten här har inget att göra med de faktiska småländska myntfynden. (Ur en privat samlig, okända fyndorter. Foto: förf.).

Den första importen av mynt till Skandinavien består av romerska silvermynt, så kallade denarer samt ett fåtal brons- och guldmynt. Nordbornas intresse av de romerska mynten var för metallens skull och inte för myntens nominella värde. Det blir också uppenbart genom att importen av romerska mynt upphör när silverhallten kraftigt sänktes från och med början av 200-talet (i samband med introducerandet av Antoninianus-mynten 214 e Kr). Importen tar sin början under det första århundradet efter Kristi födelse.

Sammanställningen nedan är i enkel katalogform. Medtaget är (i förekommande fall) fyndort, depå eller lösfynd, nuvarande förvaringsplats, mynttyp, regent, datering, inskrift och bilder, ev övrig kommentar samt RIC-nummer. (RIC = Roman Imperial Coinage, ett katalogverk i flera delar ofta använt som standardreferensverk för romerska mynt).

1. Kalmar, Varvsholmen. Depå. SHM 16085. Denarer, fem stycken. Mynten påträffades i samband med grävarbeten 1918.

-Vespasianus 69-79 e Kr. Denar, prägad i Rom 75-76 e Kr. RIC 90 eller 101

-Hadrianus 117-138 e Kr. Denar, präglad i Rom 125-128 e Kr. RIC 182.

-Antoninus Pius 138-161 eKr. Denar, präglad i Rom 151-152 e Kr. RIC 204.

-Marcus Aurelius 161-180 e Kr. Denar, präglad i Rom 172-173 e Kr. RIC 282.

-Faustina II (under Marcus Aurelius). Denar, präglad i Rom 161-176 e Kr. RIC 686.

2. Kalmar. Gamla staden. Depå. Varav två förvaras i KLM, resterande med okänd förvaringsplats (KLM ?). Denarer, sju stycken. Påträffade vid uppförandet av ny bygnad till lasarettet, nu Konstmuseet, 1908. De två mynten i KLM identifierade:

-Antoninus Pius 138-161 e Kr. Denar, präglad i Rom 147-148 e Kr. RIC 167.

Åtsida: ANTONINVS AVG PIVS PP TR P XI. Lagerkrönt byst åt höger.

Frånsida: COS IIII. Salus stående åt vänster, matar orm slingrad runt altare och håller roder ställt på klot.

-Septimius Severus 193-211 e Kr. Denar, präglad i Emesa(?) 194-195 e Kr (?). RIC 377.

Åtsida: IMP CAE L SEPT SEV PERT AVG COS II. Lagerkrönt byst åt höger.

Frånsida: FORTVN REDVC. Fortuna stående åt vänster, håller roder och ymnighetshorn.

3. Kalmar. Slottsvallen. Lösfynd. KLM 11536. Denar, en styck. Förvärvad av Kalmar läns museum 1932 från Erik Olsson.

-Antoninus Pius 138-161 e Kr. Denar, präglad i Rom 150-152 e Kr. RIC 200(c) eller 216a(a).

Frånsida: [IMP] CAES T AEL HADR ANTONINVS AVG PIVS PP. Lagerkrönt byst åt höger

Frånsida: TR PO[T XIIII eller XV C]OS IIII, i exerg: PAX. Pax stående åt vänster, håller gren och spira.

4. Kalmar, "nära slottet". Lösfynd. KLM(?). Denar, en styck. Fynd före 1918, okända fyndomständigheter. Ej bestämd.

5. Kalmar, Ängö. Lösfynd. KLM(?). Denar, en styck. Fynd före 1918, okända fyndomständigheter. Ej bestämd.

6. Kalmar. Lösfynd. KLM(?). Denar, en styck. Fynd före 1918, okända fyndomständigheter.

-Antoninus Pius 138-161 e Kr. Ej närmare bestämd.

7. Ljungby sn, Bottorp. Lösfynd. KLM. Denar, en styck. Fynd före 1890.

-Antoninus Pius 138-161 e Kr. Ej närmare bestämd.

8. Söderåkra sn, gravfältet RAÄ 10. Grav-/depåfynd. Denar, en styck. Påträffad i samband med arkeologisk undersökning 1998. Myntet påträffades i en föremålsdepå nedlagd vid kantkedjan till ett flackt röse, tillsammans med 13 hela och 21 fragmentariska pärlor av glas och glasfluss, två (?) fingerringar av silver och en fingerring av guld. Datering: romersk järnålder.

-Hadrianus 117-138 e Kr. Denar, präglad i Rom 119-122 e Kr.

Åtsida: IMP CAESAR TRAIAN HADRIANVS AVG. Lagerkrönt, draperad byst åt höger.

Frånsida: PM TR P COS III, i exerg. CO[NCORD]. Concordia sittande åt vänster på stol, varunder ett ymnighetshorn, håller en skål, vänster armbåge lutad mot staty av Spes.

9. Hylta, Rumskulla (Småland), eller Hylta, Runsten (Öland). Lösfynd. SHM 2987 (förkommen). Denar, en styck. Funnen 1862, men oklart vilket Hylta som avses. Bestämning efter SHM:s inventariekatalog.

-Commodus 177-192 e Kr. Denar, präglad i Rom 191-192 e Kr. RIC 257.

10. Hagby sn, N Hagby, Kvarnbacken. Depå eller lsöfynd. KLM 24298. Sestertius, en styck. Enligt Hagberg (1979 s.381f) "...en sestertius som lär hänga samman med ett större myntfynd...".

-Hadrianus 117-138 e Kr. Sestertius, ej närmare bestämd.

Åtsida: lagerkrönt byst.

Frånsida: gudinna med våg och ymnighetshorn (avser Moneta?).

11. Lofta sn, Nygård. Depå. SHM 5291. Bronsmynt, sex tycken. Funna på en åker på 1840-talet. Enligt SHM från första och andra århundradet e Kr.

12. Enligt Åberg (1923 s.106) skall också i en privatsamling tillhörig kamrer F V Andersson, Kalmar, ha förvarats 17 denarer och 6 bronsmynt, vilka alla uppgavs "härröra från Kalmartrakten". Inga närmare uppgifter om dessa mynt eller var de förvaras idag är kända.

SHM= Statens Historiska Museum (Stockholm).

KLM= Kalmar Läns Museum.

Av katalogen framgår att merparten importerade romerska mynt i Småland kommer från Kalmar, utgörs av denarer och är huvudsakligen präglade under 100-talet. Den oftast förekommande kejsaren är Antoninus Pius. Det kan dock påpekas att flera mynt inte är bestämda, men att det skulle förändra bilden på något dramatiskt sätt är inte så troligt. Någon närmare tolkning av fynden kommer inte att presenteras här. Det kan emellertid påtalas att Kalmarområdet och Lofta sn är de fortsatt helt dominerande områdena för myntfynd även vad gäller de folkvandringstida solidusmynten. Alla utom två fynd kommer från dessa områden. För Möres vidkommande tyder fynden på att området för den senare staden Kalmar var av viss betydelse under äldre järnålder. Någon kopling mellan dessa fynd och staden är däremot högst osannolik. (Under 2008 kommer jag att vara författare till en enklare artikel om romersk järnålder i Möre och Kalmarsundsområdet).

Tack till: professor Kenneth Jonsson, Numismatiska forskningsgruppen, Arkeologiska institutionen, Stockholms universitet, för uppgifter och hänvisningar till denar-fynden i Småland.

Källor till denna text:

Hagberg, U-E. 1979. Fornminnesinventering och sockenöversikter. I: Kalmar stads histora I. Kalmar.

Lind, L. 1981. Roman denarii found in Sweden 2. Catalogue text. Stockholm.

Lind, L. 1996. Denarfyndet 1908 vid lasarettet i Kalmar. I: Myntstudier, mynttidskriften på Internet 2006:2. Numismatiska forskningsgruppen. Stockholm.

Numismatiska forskningsgruppen. 2003. Forskningsaktuellt - Myntfynd i Småland. I: Verksamhetsberättelse 2003. Stockholms universitet.

Pontén, J. & Rubensson, L. 2002. Hästhagen. Seminariegrävning 1998 och 1999. Fornlämning 10, Söderåkra socken, Småland. Kalmar läns museum, rapport 2002:3. Kalmar.

Åberg, N. 1923. Kalmar läns förhistoria. Uppsala.

Terra sigillata-fynd publicerat / Samian ware find published

(To read this entry in English, please scroll down)

Fornvännen är Sveriges främsta vetenskapliga tidskrift för arkeologisk och antikvarisk forskning. Denna status till trots har Fornvännen den sunda inställningen att alla som har en relevant frågeställning och är kapabel att diskutera och belägga sin ståndpunkt enligt vedertagna vetenskapliga principer, har en chans att få publicera sig i tidskriften. Utan att göra avkall på vetenskaplig standard är Fornvännen alltså inte bara ett forum för forskareliten.

Nu är årets höstnummer (nr 3/2007) nyligen utkommet. I detta nummer har jag själv haft förmånen att vara författare till en (förvisso ganska kort) artikel med anledning av det fynd av en skärva Terra sigillata som jag gjorde i våras. Tidigare presenterad på denna blogg.

Terra sigillata-skärvan från Söderåkra, fram och baksida. Skärvan är 53x27 mm stor och dekorerad med en så kallad "äggstav". Skärvan är nästan osannolikt välbevarad, hade det inte varit för äggstaven hade jag antagligen kastat bort den vid fyndtillfället i tron att den var ny. - The samian ware from Söderåkra. (Foto förf).

Fyndet påträffades av en slump i en rotvälta på ett gravfält norr om samhället Söderåkra ( i Möres och Kalmar läns sydligaste kustsocken med samma namn). Terra sigillata är en formpressad keramiktyp som tillverkades i Romarrikets provinser århundradena närmast efter Kristi födelse. I Romarriket var denna keramik vanlig, men utanför imperiets gränser förekommer den ytterst sällan. Från hela Skandinavien är endast 19 fynd kända, varav fyra från Sverige och de resterande från Danmark. Söderåkrafyndet blir det tjugonde i Skandinavien.

För att kort sammanfatta artikeln i Fornvännen: Fyndet från Söderåkra är inte tillfredställande identifierat, men kan möjligen vara en del av en skål (av en typ kallad 'Dragendorff 37'), kanske tillverkad i ostgallien eller Rheinzabern och kan kanske dateras till 100-talet e Kr. Det skulle i så fall stämma väl överens med merparten av de tidigare fynden av Terra sigillata från Skandinavien.

Ett exempel på en 'skål' av typen Dragendorff 37. -A bowl of the type Dragendorff 37. (Ur: Lund-Hansen 1987).

Romerska importföremål i Skandinavien är starkt förknippade med den tidens aristokrati. De flesta fynden är påträffade i gravar. Några sigillata-kärl från Danmark har ingått i några av de exklusivaste gravutrustningar vi känner till från nordiskt område under romersk järnålder (0-400 e Kr). Några av Terra sigillata-fynden är påträffade på boplatser. Ett sådant är från Vittene i Västergötland, en plats mest känd för en av de största guldskatter som hittats i Sverige. Allt detta understryker Terra sigillatans roll i de nordiska samhällena som en slags exklusiv lyxkeramik.

Småland är inte känt för att vara något av de rikare områdena under romersk järnålder och definitivt inte för sina fynd av romerska importföremål. Faktum är att Söderåkrafyndet är ett av de första spåren av romersk import man känner till från landskapet. Just Söderåkra socken utmärker sig dock något genom en del fynd och platser. Redan under förromersk järnålder (500 f Kr - 0) förekom omfattande järnframställning, arkeologiskt dokumenterat genom en större järnframställningsplats bara några kilometer från platsen där Terra sigillata-fyndet gjordes. C 14-prover visar att järnhanteringen hade sin storehetstid mellan 400-200 f Kr på denna plats. Omedelbart norr om järnframställningsplatsen har en boplats från romersk järnålder undersökts. Det speciella med denna boplats är att man kunde konstatera en omfattande odling av råg. Det är ett av de tidigaste beläggen för rågodling i Sverige, odling av råg sker normalt inte i större skala förrän under medeltid. Den dominerande grödan under romersk järnålder var normalt korn. Det har ansetts att rågodlingen kan peka på direktkontakter med kontinenten. På ett gravfält alldeles i närheten av boplatsen har en fynddepå hittats vid kanten av en gravanläggning. Denna innehöll flera pärlor, en romersk silverdenar och tre släta, hamrade fingerringar i silver och guld. Seden att bära fingerring har romersk ursprung.

Från socknen kommer även två så kallade ormhuvudhalsringar av guld, en hel och ett fragment. Dessa kan dateras till 2-300-talet e Kr. Det är två av totalt 13 romartida guldfynd i hela Småland. I övriga Möre utmärker sig området kring Kalmar stad genom ett antal fynd av romerska silvermynt (denarer). Den största delen av alla kända myntfynd från romersk järnålder i Småland är från kalmarområdet. Från socknarna Hagby och Voxtorp kommer också fynden av ett romerskt bronsmynt respektive ett fragment av en romersk bronskittel.

Samtidigt som Möreområdet framträder med flera fynd som har direkt eller indirekt romerskt ursprung och/eller vittnar om elitära miljöer måste det emellertid framhållas att fastlandssidan av Kalmar sund befinner sig helt i skuggan av Öland. Öland är ett av de rikaste områdena i Skandinavien vad gäller romersk import, men även i fråga om guldföremål från perioden. Ön kännetecknas även av flertaliga vapengravar från romersk järnålder, något som helt saknas i Möre. Hypotetiskt kan man kanske tänka sig att Möre har haft rollen av ett produktionsområde, som har försett det rika Öland med t ex järn. De som kontrollerade utförseln av varor från fastlandet har säkert haft möjlighet att tillskansa sig ett överskott som delvis har omsatts i prestigefyllda statusföremål som t ex Terra sigillata. Men om fyndet från Söderåkra har kommit via öländska kontakter eller direkt från kontinenten lär vi aldrig få veta. Inga fynd av Terra sigillata är ännu kända på Öland.

--------------------------------------------------------------------------------

The Journal of Swedish Antiquarian research (Fornvännen) is Swedens most prestigious journal for archaeological and antiquarian research. In the recent number of the journal I had the opportunity to publish a shorter essay on a find of Samian ware that I was lucky enough to make in the roots of a turned up tree on cemetery in May this year.

The find was made in the province of Småland, in Söderåkra parish along the southeast coast plain of the region called Möre, in Sweden. In short this is an abstract of the article and what is said in Swedish above in this text. The sherd is 53x27 mm and decorated with a so called eggstaff. Samian ware was made in the provinces of the Roman empire during the first centuries AD. This particular sherd is not yet satisfactory identified, but may come from a bowl of a type called ‘Dragendorff 37’, may have been mad in the east Gallic areas or around Rheinzabern and may be dated to the 2:nd century AD. That would, if it is the case, fit in nicely with the other 19 finds of Samian ware that are known from Scandinavia.

Samian ware (as is the case with all artefacts imported from the Roman empire) was in the Scandinavian society of Roman Iron Age (0-400 AD) closely connected with the aristocrats of the time. The known finds comes from very rich graves or special settlements. Thus Samian ware was in Scandinavia held in very high status by the most prestigious people in Roman Iron Age society.

Småland is not known as a rich are during Roman Iron Age, and very few finds of Roman import are known from the province. Many of the more aristocratic finds from Småland is as a matter of fact found in the region of Möre. Two neck rings of gold, most of the known finds of Roman silver denari coins from Småland, a fragment of a Roman bronze cauldron, three finger rings of silver and gold, all that is from Möre. That said, Möre is very poor compared to the Island of Öland, on the other side of Kalmar Sound. Öland is known as one of the richest areas in Scandinavia during the Roman Iron Age when it comes to imported Roman artefacts, gold and weapon graves. Maybe Möre is to be understood as a production area that provided Öland with for instance iron. The people who controlled the local export might have become rather wealthy and so have invested some of their wealth into prestigious artefact, such as Samina ware. But there are at the same time evidences that suggests that the inhabitants of Möre have had more direct contacts with the European continent. And probably we will never know whether the Samian bowl from Söderåkra came via the mighty Öland or on some direct rote from the continent. But it does point to the fact that some rich family with wide contacts and knowledge of the aristocratic codes of the time must have lived in the Söderåkra area almost 2000 years ago.

Tingbyskatten - ett medeltida depåfynd

Om man säger Tingby till någon med lite arkeologisk koll så går förmodligen tankarna till det så kallade Tingbyhuset, lämningarna av ett hus som man har velat datera till äldre stenålder och som därmed skulle vara en av nordens äldsta byggnader. En uppfattning som dock inte har delats av alla. Betydligt färre är nog de, såväl arkeologer som icke-arkeologer, som har hört talas om Tingbyskatten. Här följer ett försök att råda någon bot på detta.

Tingby är beläget i Dörby socken strax väster om Kalmar. När en av egendomens "odalåkrar" skulle plogas hösten 1872 gjordes ett fynd som säkert väckte stor uppståndelse den gången. I ett vittrat oxhorn påträffades flera silversaker jämte en mängd silvermynt och ännu mer fanns runtomkring hornet. Fyndet plockades upp av åtta närvarande personer och inlämnades till myndigheterna genom "konungens befallningshavare av passeisionaten A. Petersson" och löstes in för 189 riksdaler och 85 öre. På hittarnas begäran återlämnades 200 av mynten. Ytterligare ett hundratal mynt hamnade på Kalmar museum. Merpartena av fyndet finns dock på historiska museet i Stockholm (SHM 4858).

Tingbyskatten består av 23 poster med olika silversmycken, oxhornet och 3882 mynt, alltsammans från tidig medeltid. Tidpunkten då skatten hamnade i jorden är bestämd till tidigast 1196. Denna tidpunkt, så kallat tpq-år, utgår från det yngst daterade myntet i depån. Av mynten bestod 3800 av en typ som präglats på Gotland och ett fåtal präglade i Götaland. Dominansen för Gotländska mynt är typisk för östra Götaland och Öland under perioden 1150-1250, då även gotländsk mynträkning gällde i regionen. Som ett resultat av stora administrativa reformer och att en kunglig myntning togs upp i området efter 1250 förlorade de gotländska mynten sin ställning och trängdes sanbbt ur cirkulation.


Exempel på gotländska silvermynt av den typ som dominerade Tingbyskatten, ur den så kallade grupp LLXX. (Ur Lagerqvist 1970).

Silversmyckena består av fyra srunda spännen varav tre dekorerade med infattade stenar (bergkristall), växtornamentik (se bild) och i ett fall figurer i form av drakliknande fåglar. Det med "drakfåglarna" kan dateras till sent 1000-tal eller 1100-tal och de båda andra till 1100-tal. Samtliga är troligen tillverkade i Norden. Det fjärde spännet är dekorerat med ett fyrfota djur, graverat i så kallad nielloteknik. Spännen med det här motivet är ovanliga, bara tre är kända i Sverige (från Skåne, Västergötland och Öland) utöver det i Tingbyskatten. Två har också hittats i vardera Estland och Finland och ett i Danmark. Bilden på smycket ska föreställa ett lejon och är ett kristet motiv, som symbol för kampen mellan det goda och onda. Lejonet är också som motiv ofta knutet till makt. Ursprungligen har smycket varit ett av ett par som höll ihop en kåpa/mantel, sammanbundna med en kedja. De har säkert burits av någon ur samhällets övre skikt, kanske med kyrklig anknytning. Att bara det ena finns kvar samt att det lagts i en skatt antyder dock att det vid deponeringstillfället förlorat sin ursprungliga funktion och övergått till att bara representera metallvärdet. Spännet är tillverkat i Norden under senare delen av 1000-talet eller 1100-talet.

Ett av föremålen ur Tingbyskatten (SHM 4858). Runt silverspänne med infattade bergkristaller, sent 1000-tal - 1100-tal (inv nr 42414). (Foto: Christer Åhlin, SHMM bild. Publicerad med tillstånd).

Vidare ingår två ringspännen av medeltida typ. Spännen av denna typ förekommer i flera medeltidsmaterial, bl a från Lund och i den medeltida användningsfasen av Eketorps borg på Öland (Eketorp III - daterad till ca 1170-1240). Två örhängen med dekorerade pärlor finns också i skattfyndet. Möjligen kan de dateras till 1000-talet och är enligt en uppgift kanske tillverkade på Gotland. Fyndet innehåller vidare tre fingerringar. Två har en slags "veckad" dekor och är sannolikt av skandinaviskt ursprung, den tredje av mer oklart ursprung. Samtliga bör närmast höra till 1100-tal. Utöver dessa föremål ingår en del fragment av olika smycken samt en grå glasflusspärla med svartbruna linjer. Enligt en anteckning i Historiska museets medeltidskatalog har pärlan motsvarigheter i Sigtuna.

Vem som lade ner skatten och varför är naturligtvis nästan omöjligt att veta. Säkert var det någon ur samhällets övre skikt. Orsaken till att man grävt ner en sådan här massa silver har varit ett flitigt diskuterat ämne. Den "klassiska" tolkningen är att det rört sig om förmögenheter som gömts undan i orostider. Och perioden sent 1100-tal - 1200-talets förra del uppvisar också flera tecken på konflikt. Dels tycks kalmarsundsområdet ha varit utsatt för yttre hot, dels har det funnits oklarheter kring den sociala ordningen i lokalsamhället. Andra forskare har menat att medeltida depåer där smycken ingår bör tolkas som offernedläggelser. En tradition som anknyter till en äldre samhällsordning. Och mycket tyder på att Möre levt kvar i en gammal samhällsordning med rötter i yngre järnålder, om än inte oemotsagt, fram i 1200-talets första hälft. En tredje möjlighet kan vara att nedgrävningen av silvret helt enkelt var ett sätt att förvara sin förmögenhet. Det är t ex inte ovanligt att silverskatter gömdes undan under golvet i boningshuset. Sedan kanske ägaren av någon anledning aldrig fick möjlighet att ta upp föremålen igen, han/hon kan ha avlidit.

Perioden 11-1200-tal är en mycket intressant period då stora samhällsförändringar skedde. Problemet är att det också är en mycket svårfångad period, tyngd av en påtaglig brist på källor, såväl historiska som arkeologiska. Att söka personer och anledningar bakom Tingbyskatten är därför mycket vanskligt. Tingby omnämns i skriftliga källor första gången 1349, då riddaren Ulf Filipsson (Ulv) byter bort en egendom här genom sina barn. Egendomen hade tydligen tidigare tillhört barnens mor, dvs Ulfs hustru. Vem hon var är dessvärre inte känt. Uppgifterna är dock till föga hjälp i det här fallet. Ortnamnet Tingby anses gå tillbaka på en gammal tingsplats och ortnamnsforskaren Lars Hellberg har tolkat denna tingsplats med rötter i yngre järnålder som en del av ett centralortskomplex vars kärna har leget i Hossmo. Ett ting omnämns också i skriftliga källor från slutet av 1300-talet, som har ägt rum i grannbyn och sockencentrat Dörby. Det kan tyda på att Tingby var en viktig plats under yngre järnålder och tidig medeltid. Kanske det är i skenet av detta som skatten ska ses. Att belägga sammanhang av den här typen torde dock vara omöjligt.

Den enda möjligheten att komma vidare skulle vara om fyndplatsen kunde lokaliseras och undersökas arkeologiskt. Tyvärr saknas det närmare uppgifter om fyndplatsen i handlingarna som skrev i smaband med fyndet, något som är typiskt för den tidens ytterst knapphändiga dokumentation. Men ett intressant fynd är det i vilket fall, väl värt att lyftas fram ur glömskan.

För att se alla smyckefynden, gå till Historiska museets utmärkata databas. Många fina bilder!

Några källor till denna text:

Anglert, M. 2001. Landskap, bebyggelse och makt under yngre järnålder och medeltid. I: Möre, historien om ett småland. Kalmar.

Borg, K. Eketorp III. Den medeltida befästningen på Öland. Artefakterna. KVHAA. Stockholm.

Ferm, Rahmqvist & Thor. 1987. DMS = Det medeltida sverige 4:1, Småland. Möre och Kalmar stad. Stockholm.

Forsgren, A. 2004. Sköna smycken i silverne skattfynd. Smycken och smyckefragment i depåer av tidigmedeltida gotländska mynt (ca 1140-1220). C-uppsats, Stockholms universitet.

Hellberg, L. 1979. Forn-Kalmar. Ortnamnen och stadens förhistoria. I: Kalmar stads historia I. Kalmar.

Hårdh, B. 1996. Silver in the Viking Age. Lund.

Jonsson, K. 1993. Möre i ett numismatiskt perspektiv. I: Möres kristnade. Projektet sveriges kristnande, publikationer 2. Uppsala.

Lagerqvist, L O. 1970. Svenska mynt under vikingatid och medeltid, samt gotländska mynt. Stockholm.

SHM 4858.

Tack till: Siw Falk, Bilddatabasen, Statens historiska museum.

Hagby rundkyrka och det medeltida lokalsamhället

Det har gått några veckor utan att någonting har hänt på AHIMKAR. Detta beror på ett totalt datorhaveri. Men med ny dator installerad är det nu hög tid att ta nya friska tag!

Denna gång blir det med ett nedslag vid Hagby kyrka, söder om Kalmar. Hagby är en av landets relativt få rundkyrkor och som sådan den kanske bäst bevarade i hela landet. Det har länge forskats och debatterats om vad rundkyrkorna fyllde för funktion, såväl praktiskt som symboliskt. I det här inlägget kommer jag att fokusera på kyrkans lokala sammanhang för att närma mig en möjlig förståelse av problemet.


Hagby rundkyrka från norr med rundkoret synligt. Sakristian och strävpelarna är senare tillkomna än koret och rundhuset. (Foto: Pär Lindh).

Det har skrivits och spekulerats en hel del om Hagby kyrka också. Mycket av detta har med tiden visat sig föråldrat, felaktigt, källkritiskt orimligt och så vidare. Jag kommer inte närmare att gå in på allt detta utan försöka utgå från vad man anser sig veta idag. Enligt en ny analys av kyrkans murverk har den ursprungliga byggnaden bestått av tre våningar. Nederst kyrkorummet, där ovan en liten våning och över denna en större ovanvåning. Kyrkans halvcirkelformade absidkor har även detta haft en ovanvåning och längst upp en taklös "balkong". Mitt i kyrkan stod fyra kraftiga pelare av sandsten. I kyrkorummet bar pelarna upp ett runt ringvalv. Högst upp övergick pelarna i ett runt mittorn som har stuckit upp en bit över kyrkans yttertak.


Interiör från ovanvåningen med några av de många fösnteröppningarna. Äldre forskning har kallat dem skottgluggar, men det är en uppenbar vantolkning då det knappast är fråga om några "gluggar". (Foto: Pär Lindh).

Man trädde in i kyrkan genom en vackert utsmyckad stenportal. Mitt i rummet fanns dopfunten, inramad av de fyra stenpelarna och i öster stod altaret i det halvrunda koret. Längs väggarna fanns bänkar av sten, men i övrigt stod man upp i kyrkan på medeltiden. I norr ledde en smal trappa inne i yttermuren först upp till den mindre ovanvåningen, som kanske användes som förrådsutrymme eller dylikt. Den tredje våningen var däremot ett magnifikt rum, upplys av mer än 15 relativt stora fönsteröppningar. Det ger oss en stor, ljus sal som rimligen kan tolkas som representationsvåning/paradvåning av något slag, med en vid utsikt över Möreslätten och kalmarsund. Det har helt klart varit en byggnad som utstrålat makt och status.

När kyrkan byggdes är inte helt klarlagt. Den lilla rundkyrkan i Voxtorp, granne med Hagby, har genom dendrokronologiska prover (årsringsdateringar på trä) kunnat tidfästas till ca 1240-tal. Det har bedömts kunna vara en adekvat datering även för Hagby. Möre kan ståta med ganska många märkliga kyrkor med flera våningar. Av dem som har daterats med större säkerhet framträder just 1240-talet som en period av intensivt kyrkobyggande. Men det byggs också en hel del kring början av samma århundrade. 1200-talets förra hälft eller tiden kring dess mitt får väl anses fånga upp den tid då kyrkbygget i Hagby ägde rum.

Vad var det för ett samhälle som fanns där, då någon plötsligt beslutade att uppföra en byggnad som väl knappast någon av bygdens invånare sett maken till? Kyrkbyn Södra Hagby är inte speciellt välkänd vare sig arkeologiskt eller historiskt. Ortnamnet med efterleden -by har uppkommit under yngre järnålder, då en omfattande omorganisation av bebyggelsen ägde rum i Möre, med bybildningen och uppkomsten av storgårdar som viktiga ingredienser. Gravar från yngre järnålder är fåtaliga i Hagby socken, men det beror sannolikt mycket på den höga andelen uppodlad mark. Många gravar kan ha odlats bort genom åren. Någon bebyggelse från yngre järnålder eller medeltid har aldrig dokumenterats arkeologiskt i socknen. Men det finns några lösfynd som berättar såväl att en sådan har funnits som något om dess karaktär.


Hagby socken med fasta fornlämningar. Kyrkan belägen nedanför vägkorsningen där det står Hagby. Hagbyån utgör socknens sydgräns. Mellan ån och Södra Hagby ligger Hagbytorp.

Från Södra Hagby kommer en flätad halskedja av silver med djurhuvudformade ändar i s k urnesstil och två påhängande pärlor i filigranteknik. Kedjan kan dareras till senare delen av 1000-talet. Det praktfulla föremålet har ansetts kunna vara en motsvarighet till det mer kända "Gåtebokorset" från Öland. Från Hagby kommer också en armbygel av silver och från angränsande byn Hagbytorp finns lösfynd av vikingatida vapen och en våg och en vikt från samma tid. Smyckefynden ger en tydlig vink om att mer välbesuttna personer har levt i Hagby vid slutet av vikingatiden. Vikter och vågar brukar betraktas som indikationer på handel. Om någon sådan bedrivits i området i någon nämnvärd skala finns det inga ytterligare belägg för. Men området kring Hagbyåns mynning har av flera forskare pekats ut som en möjlig "viktig hamn och mötesplats". För att sammanfatta är det rimligt att anta att Södra Hagby redan under yngre järnålder har varit en av Möres större byar. Sannolikt har den också hyst en lokal storgård från vilken eventuella aktiviteter vid Hagbyån kontrollerades. Storgården var ett lokalt centrum och dess innehavare kunde uttrycka sin ställning genom en viss "lyxkonsumtion" av t ex dyrbara och statusbetonade smycken.


Silverkedjan (KLM inv nr 1272) som påträffats i Södra Hagby. Föremålet kan dateras till senare delen av 1000-talet och har kanske haft ett vidhängande krucifix. (Foto: Kalmar Läns Museum).

För att komma längre är det emellertid nödvändigt att använda andra källmaterial. I de skriftliga källorna från medeltiden framgår att Södra Hagby bestod av 11 hemman på 1500-talet. Tre av dessa hörde till självägande skattebönder, ett hörde till sockenkyrkan, ett hörde till prebendet Heliga tre konungar i storkyrkan i Kalmar, tre hemman ägdes av Vadstena kloster och tre hemman ägdes av olika frälsesläkter. De senmedeltida förhållandena är dock inte helt samstämmiga med de högmedeltida. De tre klosterhemmanen liksom prebendegården var alla donerade eller sålda frälsegårdar. Före 1300-talets mitt var med andra ord minst sju hemman, eller drygt halva byn, frälseägd. Vill man söka efter en huvudgård, eller en gård som kan gå tillbaka på en äldre storgårdsdomän, är det rimligen bland dessa gårdar man ska leta.



Hagby socken med jordägarförhållanden under 1500-talet.

Bland de frälseägda gårdarna framträder en som speciellt intressant. År 1370 byter frälsemannen Staffan Arvidson (tre blad) till sig en gård i Södra Hagby som kallas för brytegård ("...j Kirkio Haghaby een brytia gard...") av Bo Jonsson (Grip). Bo Jonsson hade köpt denna gård året innan bland en större mängd jord i bl a Möre av Nils Kettilsson (Vasa). Nils Kettilsson i sin tur ägde gården genom sin hustru Kristina Jonsdotter (Rickebyätten) vilken hade ärvt den av sin morbror Jon Kettilsson (Puke). Jon Kettilsson är känd första gången 1338 och var redan då knuten till Möre. Han avled någon gång mellan 1353 och 1360. Den från Östergötland härstammande släkten Puke ägde tydligen betydande egendomar i Möre och förefaller vara en av de tidigare frälsesläkter som skaffat sig jord i detta område. Det som gör just den här gården speciell är dock det faktum att den kallas brytegård. En brytegård är benämningen på en gammal huvudgård som ställts under en 'bryte', dvs en förvaltare. Ofta var brytegårdarna också i ett tidigare skede sätesgårdar (dvs bostad åt en stormannafamilj), men om det även gäller för brytegården i Hagby kan inte bevisas. Drygt 100 år senare, 1474, säljer Sven Larsson (tre blad), rimligen en senare ättling till ovannämnde Staffan Arvidsson, en gård i Södra Hagby till Vadstena kloster. Genom senare ägoföljder och historiska kartor har man kunnat visa att åtminstone en av klostrets gamla gårdar låg granne med kyrkan. Om det är just den gården som är identisk med brytegården vet vi inte, men det skulle vara ett idealiskt läge för en huvudgård.


Förenklad sammanställning över olika historiska kartor från Södra Hagby, i detta fal ett utsnitt med området kring kyrkan. Kartor från byn finns från 1600-tal till 1800-tal. Under denna tid bestod byn av 12 gårdar och hade tre gärden, dvs tresäde.

Klart är hur som helst att det har funnits en huvudgård i Södra Hagby under 1300-talet. Det är sannolikt att den går tillbaka åtminstone till tidig medeltid. Inget hindrar heller att den går tillbaka, helt eller delvis, på en storgårdsdomän med rötter i yngre järnålder. Ytterligare en ledtråd som styrker de här antagandena finns. Granne till Hagby ligger byn Hagbytorp. Av kartmaterialet framgår att Hagbytorps ägor utgörs av en smal remsa som ligger inklämd mellan Södra Hagbys ägor i norr och Hagbyån i söder. Ägofiguren tillsammans med det faktum att Hagbytorp helt avskiljer Hagby från den utpekat viktiga Hagbyån gör att man kan vara i stort sett säker på att Hagbytorp är avskiljt från Södra Hagby. Det bevisas även av ortnamnet. Efterleden -torp syftar på något som är avgärda, dvs en mindre enhet upptagen på en moderenhets ägor. Och förleden Hagby- kan inte gärna lämna några tvivel på varifrån Hagbytorp är avgärda. Förekomsten av torp var något som kännetecknade den tidiga huvudgårdsdriften, åtminstone från 1200-talet, kanske tidigare. Dessa huvudgårdar var väl samlade storjordbruk som drevs med hjälp av dagsverkestorp. Torpen togs upp på storgårdens ägor med ett litet stycke jord som torpinnehavaren fick bruka då denne inte gjorde dagsverken vid huvudgården. Hagbytorp räknades uppenbarligen enligt skriftliga källor som en egen by under 1300-talets andra hälft. Det betyder att storgårdsdriften i Hagby redan då upphört och storgårdsdomänen styckats upp på mindre, självständiga enheter. Brytegården kan i det perspektivet betraktas som den kvarvarande spillran av en storgårdsdomän i upplösning. Det scenariot är på intet vis unikt för Hagby, utan har paralleller på många andra håll.

Ingen kyrka är oberoende av sitt lokalsamhälle och inget lokalsamhälle är oberört av sin kyrka. Om vi återvänder till Hagby kyrka med ovanstående resonemang i åtanke ligger det nära till hands att på goda grunder misstänka att kyrkan har uppförts i anslutning till en lokal storgård. Det är knappast unikt, inte ens ovanligt. Men varför denna märkliga byggnad? Det Södra Hagby som träder fram i det arkeologiska materialet befolkades helt säkert av lokalt förankrade bönder och stormannafamiljer. Men när byn i sin helhet träder fram i de skriftliga källorna på 1500-talet ägdes bara tre gårdar av självägande bönder, resten var i händerna på utifrån kommande jordägare som inte själva brukade jorden. Detta är ett generellt fenomen i Möre, på 1500-talet ägde bara ca 14 % av bönderna själva sin mark. Av tillgängliga källor att döma gällde samma bild under åtminstone 1300-talet. Mellan det lokalt baserade samhälle med rötter i yngre järnålder som möter oss i det arkeologiska materialet och det hög- och senmedeltida samhället har med andra ord en genomgripande förändring ägt rum. Allt talar för att denna förändring ägde rum under 1200-talet, den tid då kyrkan uppfördes. Det var bl a då Möre på allvar införlivades med det svenska kungariket, blev gränsbygd och omland till staden Kalmar. Detta har uppenbart inneburit en stor makt- och egendomsförlust för Möres lokalbefolkning.

Min hypotes är att Hagby kyrka i likhet med flera andra Mörekyrkor kan betraktas som ett slags "krisfenomen". Enkelt uttryckt är denna hypotes utformad i analogi med tesen att där makten är svag, skenbar eller ifrågasatt råder ofta väsen och buller men där makten är stabil är det tyst och stilla. När lokalsamhället Möre mötte den nya, expansiva kungamakten och det jordägarbaserade frälse som följde med riksenandet medförde det ett starkt ifrågasättande av den lokala makten. Möres stormannafamiljer verkar inte ha förmått anpassa sig till de nya förhållanden som en ny typ av samhällsordning medförde. I stället har en situation av social stress uppstått. Monumentbyggande är ofta förknippat med sociala och maktrelaterade oklarheter och Hagby kyrka kan definitivt betraktas som ett monumentalt bygge. Med andra ord kan kyrkan ur detta perspektiv uppfattas som en lokal stormannagrupps sista kraftansträngning, en markering av en position som var i gungning.


Ännu en interiörbild från den märkliga ovanvåningen med sina många muröppningar. (Foto: Pär Lindh).

Vad den anmärkningsvärda övervåningen tjänade för syften får vi kanske aldrig veta. Däremot vet vi att den inte är ett unikt fenomen i Möre. Om vi för ett ögonblick lämnar de underbyggda hypoteserna och beger oss ut på ett spekulationernas gungfly, kan man leka med en tanke. Det må vi tillåta oss. Enligt många forskare spelade den så kallade "hallen" en viktig roll vid den yngre järnålderns storgårdar. Hallen var en slags representationslokal med många funktioner, där kunde stormannen visa upp sig i all sin prakt, men också hålla ritualiserade "kallas" där han (eller hon!) fungerade som kultledare. Men hallen var också en plats att knyta kontakter, skapa politiska allianser och trohetsförbund och utbyta gåvor. Kort och gott en plats där makt utövades. Och kanske, men bara kanske, kan man leka med tanken att "salsvåningarna" i Mörekyrkorna var ett sätt att flytta den hedniska hallen in i en ny kristen kontext men med i stort sett samma funktioner.

Men det finns ytterligare ett spår man kan följa. Vi kan kalla det "korstågsspåret". Hagby kyrka är en rundkyrka. Den runda formen anses anspela på den heliga gravens kyrka i Jerusalem som var en rund byggnad, korsfararnas främsta och heligaste mål. Att Hagby kyrkas byggherre var en hemvändande korsriddare från Det Heliga Landet är kanske för mycket sagt, om än inte omöjligt. Däremot kan den runda formen uttrycka ett sympatiserande med korstågsideologin. Dessutom fanns korståg att tillgå på betydligt närmare håll än i Det Heliga Landet.


Romantiserad skildring av de danska korstågen mot Estland 1219, då den danska flaggan, Danebrogen, påstås ha fallit ned från skyn.

Den tid då kyrkobyggandet i Möre blomstrade som bäst sammanfaller i stort sett med den tid då den nordiska korstågen gick över Östersjön i syfte att erövra land och kuva och kristna folken i Baltikum och det preusiska områdena. Korstågen i sin tur var ett uttryck för en allmän europeisk högkonjunktur och expansion under 11- och 1200-talen. I kölvattnet på korstågen följde en kortvarig "krigsekonomi" eller "krigskonjunktur". Människorna i vissa områden längs Östersjön som på ett eller annat sätt visste att profitera på korstågen kunde snabbt betydligt utöka sin rikedom. Det är möjligt att Möres kustslätt tillsammans med Öland varit involverat i denna krigskonjunktur. I Möre kunde den lokala aristokratin plöja ner sådana eventuella nyvunna rikedomar i byggandet av de kostbara och mäktiga stenkyrkorna. Men allt eftersom områdena kring Östersjön kuvades och kristnades minskade det ekonomiskt fördelaktiga läget. Stormännen som investerat sina förmögenheter i kyrkorna kom på ekonomiskt obestånd och kan på grund av detta ha tvingats ge upp sin egendom till den nya aristokrati som kom med kungamakten och riket. De byggnader som skulle markera lokalsamhällets auktoritet och makt gentemot kungen och hans män bar istället fröet till samma lokalsamhälles undergång. Utan de dyrbara investeringarna i kyrkorna skulle Möreborna kanske stått betydligt bättre rustade för sitt möte med den nya tiden. Och nog verkar det ologiskt för oss, men speglar i ett medeltida perspektiv snarare hur en ålderdomlig mentalitet mötte en mer "modern" ekonomi och samhällsordning.

Det här förslaget till hur Hagby rundkyrka kan tolkas utgår från ett lokalsamhälle. Det är utarbetat enligt tanken att platsen ofta betyder någonting. Platsen är på något vis central. Därför kan det vara en god ide att utgå från platsen och sedan utvidga sökandet därifrån. På det viset kan det märkliga kyrkbygget förankras såväl i lokalsamhället som i de stora sammanhangen. De olika perspektiven är på intet vis oförenliga, utan kompletterar istället varandra i en helhetsbild. Hagby kyrkas olika funktioner är kanske inte möjliga att helt klarlägga, men det var i alla fall inte någon försvarskyrka som det har hävdats - och fortfarande hävdas. Den var istället en produkt av en stor förändring där olika samhällssystem med olika värderingar och utgångspunkter slutgiltigt möttes och gick upp i varandra. Kyrkans byggherre måste ha varit någon på samma gång intimt knuten till de närmaste omgivningarna som någon med vida kontakter och kunskap och känsla för tidens europeiska byggnadsstil och idevärld. Någon som med visshet sett betydligt mer fjärran horisonter än Kalmarsund!

Tack till:

Torbjörn Sjögren, kyrkoantikvarie, Växjö stift, som välvilligt lät mig få ta del av vissa resultat av murverksanalysen av Hagby kyrka.

Lars Larsson, hembygdsforskare och ordförande i Södermöre Hembygdsförening, som med stor kunnighet lotsade mig igenom eftermedeltida ägoförhållanden och gårdslägen i Södra Hagby.

Många olika källmaterial står bakom detta inlägg. Jag kommer inte att redogöra för alla här, det skulle ta för mycket plats. Den som ändå vill ha reda på dessa kan höra av sig till mig. Om någon vill ha ytterligare "kött på benen" angående ovanstående resonemang, så kommer en utförligare variant av texten att publiceras i Södermöre Hembygdsförenings årsskrift 2007.