Inte ett öre kvar

I dag den 30 september upphör 50-öringen att gälla som betalningsmedel. Något som nog välkomnas av många. I och med detta är örets historia all, åtminstone i myntad form. Öret kommer dock att finnas kvar som räknenhet. Det vill säga att t ex affärerna kan fortsätta att påstå att det finns varor som kostar 49:50 men när vi ska betala måste vi hosta upp 50 kronor jämnt.

Den första 50-öringen kom ut 1857 men de präglades mer kontinuerligt först sedan kronsystemet (med valören krona = 100 öre) sattes i verksamhet 1875 (reformen kom 1873). Fram till 1961 var 50-öringen ett silvermynt, med undantag för krigsåren då den också präglades i nickel. Efter 1961 blev 50-öringen permanent ett nickelmynt fram till 1992 då den ersattes av det mindre kopparmynt (uppblandat med lite zink och tenn) som väl ligger och skramlar i plånböcker och fickor hos de flesta av oss. Det finns idag ca 394 miljoner 50-öringar i cirkulation enligt Riksbanken.

Öret i sig är emellertid mycket äldre. Redan på medeltiden fanns öret som räkneenhet, men det första myntade öret kom 1522. De präglades i Uppsala och Arboga på uppdrag av Gustav Vasa under dennes tid som riksföreståndare. De första ören präglade i koppar kom ut 1624 och var fyrkantiga så kallade klippingar. Dessa övergavs dock snart och man började prägla runda kopparören. 1600-talets kopparmynt var stora och tunga, de största präglades under drottning Kristinas tid. De var 47 mm i diameter och vägde ca 51 gram, att jämföras med 1900-talets 1-öringar som var 16 mm i diameter och vägde 2 gram. Att mynten blev så stora berodde på att de skulle innehålla sitt värde i metall och att man utgick från silver. En kopparöring skulle således innehålla koppar till ett värde av 1 öre i silver.

En sk 2 öre klipping, präglad 1626 för Gustav II Adolf i Nyköping eller Säter (foto: förf).

När 50-öringen nu försvinner har vi bara tre myntvalörer att hålla reda på. Förr var det betydligt krångligare och värst var det nog på 1600-talet och början av 1700-talet. Dels var man tvungen att hålla reda på vilken myntkurs man använde, räknade man i mark (som också kallades carolin) eller i öre (som kallades courant). Räknade man i öre silver eller öre koppar och så vidare. Dels fanns det en uppsjö av olika valörer. Under Karl XI fanns t ex bar i valören öre 5, 4, 2 och 1 öre präglade i silver, 1 och 1/6 öre i koppar räknat i silvervikt (öre silvermynt) samt 2 1/2, 2, 1 och 1/2 öre räknat i koppar (öre kopparmynt).

Kalmar har i olika omgångar fungerat som myntort, senast på 1620-talet. Här en 1öring från 1625. På frånsidan (sidan med Smålands vapen) kan man läsa CIVITATIS CALMAR 1625 = ung. (mynt) från Kalmar 1625 (foto: förf.).

Under 1700-talet minskade antalet valörer något, men fortfarande fanns det ören i både koppar och silver samt öre silvermynt och öre kopparmynt. Vanligast var de tjocka kopparmynten 2- respektive 1 öre silvermynt som allmänt kallades dubbla och enkla slantar. Under både 16- och 1700-talen präglades kopparöringarna i enorma upplagor. Men efter 1778 gjorde öret en paus på mer än ett halvt århundrade då man i stället präglade skillingar. Från och med 1855 återupptogs utgivningen av ören och då med de valörer som de flesta nog känner till, 50, 25, 10, 5, 2 och 1 öre. 2 och 1 öre togs bort 1971, 5 och 25 öre försvann 1984 och 10-öringen gick samma öde till mötes 1991. Och i dag tar vi alltså farväl av 50-öringen.

Nytt om silverskatten från Skedstad, Öland

Mins ni den nyligen upptäckta silverskatten från Skedstad i Bredsätra socken på Öland som jag med flera bloggade om i juni? När något nytt kom fram lovade jag att ta upp detta. Skattfyndet är ännu inte slutgiltigt genomgånget men en del preliminära uppgifter har kommit ut via den nätbaserade tidskriften Myntstudier som ges ut av Numismatiska forskningsgruppen vid Stockholms universitet.

Preliminärt sålunda består fyndet av 1146 mynt. Slutmynt, dvs det yngst daterade myntet, verkar vara slaget år 1029. De flesta mynten är tyska eller engelska, ungefär lika många av varje. Dessutom ingår arabiska, italienska och irländska mynt liksom flertaliga präglade i Sverige och Skandinavien. Det mest oväntade myntet är som tidigare nämnts ett indiskt mynt, det första påträffat i en svensk silverskatt. Det är präglat i nuvarande Afganistan på en plats som då hette Ohind. Mynt av samma typ har påträffats i skatter från Polen, Baltikum och Ryssland. Typen präglades under en stor del av 900-talet. Det indiska myntet är dock inte i sig det ovanligaste i skatten. Det är i stället ett norskt mynt präglat under Olav Haraldsson (den helige) regent 1015-1028. Myntet är det andra kända exemplaret av denna typ.

Jag återkommer om fyndet när mer information publiceras.

OBS: Myntet på bilden är INTE från Skedstadsfyndet. Det är ett engelskt silvermynt slaget för Aethelred II av England (978-1013 och 1014-1016). Dessa Aethelreds-penningar var förlagor för de tidigaste skandinaviska präglingarna som dyker upp runt 995. (Foto: författaren).

Vad betyder 'stampidentiska mynt'?

Så löd en fråga jag fick härrom dagen. Och som jag nu är ganska svag för mynt, de utgör ett spännande källmaterial som man kan läsa ut mycket information ur, så väljer jag att publicera svaret här.

För det första kan det vara på sin plats att förklara hur man tillverkar mynt, för dem som inte vet det. I dag är mynttillverkningen naturligtvis höst industrialiserad och automatiserad. Men "förr i tiden" fick man tillverka varje mynt för hand. Det gick till så att en gravör tillverkade två stämplar i lämplig metall (helst stål), så kallade stampar. Dessa bar bilder i negativ av myntets fram- och baksida (eller åt- och frånsida som det heter bland numismatiker). Den ena stampen fästes i ett underlag och den andra stampen höll man i handen. Sedan lade man den metallbit - myntämne - som skulle bli myntet på den fasta stampen, placerade den andra ovanpå och drämde till med en hammare. Så hade man ett färdigpräglat mynt. Denna metod medför att gamla mynt inte alls ser ut som moderna. Det hände ofta att mynten blev lite sneda och felvridna.

Stampidentisk då, vad är det? Det betyder att man har två eller flera mynt som är slagna med samma stampar. Tittar man på moderna mynt är det i princip omöjligt att se någon skillnad. Men den äldre mynttillverkningen var inte så mycket en perfektionistisk industriprocess utan snarare ett (konst)hantverk. Även om man strävade efter att alla sampar skulle se så lika ut som möjligt, så att mynten sedan blev så lika som möjligt, blev detta i realiteten inte fallet. När en stamp blev utsliten eller gick sönder fick man låta gravera en ny och det blev alltid någon större eller mindre skillnad. Dessa skillnader är iakttagbara på mynten och ibland händer det således att man kan hitta mynt som är slagna med samma stampar. Då finns det ingen skillnad i detaljerna på mynten. Alla bokstäver, porträtt, bilder och symboler ser precis lika dana ut.

Exempel på stampidentiska mynt. Här två olika s k Antoninianer, präglade för den romerske kejsaren Philip II (244-249 e Kr). Jämför man mycket noga detaljerna på mynten så ser man att de är identsika. Således är de båda mynten slagna med samma stampar. De här mynten är präglade i Antiochia i nuvarande Turkiet mellan 244 och 246 e Kr. Inskriptionen lyder på frånsidan: M IVL PHILIPPVS CAES (= Marcus Julius Philip lydkejsare - en titeln Philip hade fram till 247 då han blev huvudkejsare, Augustus) och på frånsidan PRINCIPI IVVENT (ung= den främste av de unga, o dyl). Bilden föreställer Philip med glob och upp och nedvänt spjut. Globen, eller sfären var en symbol för det kosmiska världsalltet och dess innebörd på mynten har oftast med kejsarens makt, eller rätt till makt, över världsalltet att göra. (Myntet ovan i privat ägo, foto förf, ; myntet nedan tillhör Forum Ancient coins, foto: Forum Ancient Coins, publicerad med tillstånd).

Vetenskapligt kan man ha nytta av sådana studier t ex när det gäller datering och bestämmande av myntort. Ett mynt som är identiskt med ett annat kan på tämligen säker grund antas vara präglat ungefär vid samma tidpunkt och på samma plats (även om det finns några få undantag). Metoden kan också användas för att identifiera mynt eller t ex inskriptioner. Saknas delar av inskriptionen på ett mynt, kan man med hjälp av ett stampidentiskt sluta sig till vad det stått på myntet ändå.

Nu upphör sällan bruket av ett stamppar samtidigt. Ofta slits den ena stampen ut eller går sönder före den andra. Dessutom kan man medvetet använt t ex samma åtsidesstamp kombinerat med flera olika frånsidesstampar. När minst tre stampar kombineras på detta sätt uppstår en så kallad stampkedja. En sådan stampkedja kan uppvisa kronologier och grupptillhörigheter som annars varit omöjliga att se. För att kunna använda denna metod krävs dock oftast att man studerar stora mängder mynt. Att hitta ett enda mynt som är identiskt med ett annat kan var svårt nog.

Sedan numismatiker vid början av 1900-talet började använda denna metod har emellertid numismatiken (dvs vetenskapen om mynt) gjort stora framsteg. Och därmed kunnat lämna fler bidrag till kunskapen om det förflutna. Under senare tid har det debatterats om huruvida numismatiken ska få fortsätta existera som egen vetenskaplig gren eller om den ska upplösas och integreras med andra ämnen som en möjlig metod bland andra. Själv tillhör jag dem som tror att numismatiken har mycket gott att tillföra och därför bör få förbli en egen gren. Måhända bör dialogen med andra ämnen som arkeologi och historia utökas, även om vi sett flera prov på detta under senare år.

Acknowledgement:

Many thanks to Joseph Sermarini and Forum Ancient Coins for allowing me to use their picture.

Romerska myntfynd i Småland

I förra inlägget berörde jag i korthet olika fyndkategorier i främst Möre men även i Småland som helhet med direkt eller indirekt anknytning till Romarriket. Som nämndes är det bara att konstatera att romersk import i Småland är oerhört ovanligt (till skillnad från Öland) och att den kategori som är rikligast företrädd är romerska mynt. Att få fram kompletta uppgifter om myntfynd i ett område är ofta knepigt. Det lärde jag mig redan som arkeologistudent, när jag inför uppsatsskrivning försökte sammanställa myntfynden från vikingatid och tidig medeltid i Möre. Uppgifterna var spridda, ibland sporadiska och förvirrade och sällan kompletta. Det beror antagligen huvudsakligen på faktorerna att många fynd är gjorda för länge sedan när kraven på dokumentation var små eller nära nog obefintliga, att mynten finns spridda på olika museisamlingar och att många fynd inte är sammanställda och ordentligt genomgångna. Emellertid pågår ett stort och viktigt arbete för att råda bot på detta vid Numismatiska forskningsgruppen vid Stockholms universitet.


Myntfynd i Kalmar län, denarer och samtida bronsmynt till vänster, solidusmynt till höger. Klicka på bilden för att se den i större format. (Efter Hagberg 1979, med smärre tillägg av förf.).

Efter att ha fått svar på en förfrågan till Numismatiska forskningsgruppen, som gav mig uppgifter och hänvisningar kan jag nu presentera en sammanställning av romerska myntfynd i Småland. I detta fallet gäller det fynd från romersk järnålder (0-400 e Kr). De senantika Västromerska och Östromerska (eller bysantinska) Solidimynten i guld som börjar uppträda i Sverige under 400-talet, är inte medtagna.

Romerska denarer från de kejsare som är representerade i de småländska denarfynden. Från vänster: Hadrianus, Antoninus Pius, Marcus Aurelius, Faustina, Commodus och Septimius Severus. Vespasianus saknas på denna bild. Bilden är en illustration, mynten här har inget att göra med de faktiska småländska myntfynden. (Ur en privat samlig, okända fyndorter. Foto: förf.).

Den första importen av mynt till Skandinavien består av romerska silvermynt, så kallade denarer samt ett fåtal brons- och guldmynt. Nordbornas intresse av de romerska mynten var för metallens skull och inte för myntens nominella värde. Det blir också uppenbart genom att importen av romerska mynt upphör när silverhallten kraftigt sänktes från och med början av 200-talet (i samband med introducerandet av Antoninianus-mynten 214 e Kr). Importen tar sin början under det första århundradet efter Kristi födelse.

Sammanställningen nedan är i enkel katalogform. Medtaget är (i förekommande fall) fyndort, depå eller lösfynd, nuvarande förvaringsplats, mynttyp, regent, datering, inskrift och bilder, ev övrig kommentar samt RIC-nummer. (RIC = Roman Imperial Coinage, ett katalogverk i flera delar ofta använt som standardreferensverk för romerska mynt).

1. Kalmar, Varvsholmen. Depå. SHM 16085. Denarer, fem stycken. Mynten påträffades i samband med grävarbeten 1918.

-Vespasianus 69-79 e Kr. Denar, prägad i Rom 75-76 e Kr. RIC 90 eller 101

-Hadrianus 117-138 e Kr. Denar, präglad i Rom 125-128 e Kr. RIC 182.

-Antoninus Pius 138-161 eKr. Denar, präglad i Rom 151-152 e Kr. RIC 204.

-Marcus Aurelius 161-180 e Kr. Denar, präglad i Rom 172-173 e Kr. RIC 282.

-Faustina II (under Marcus Aurelius). Denar, präglad i Rom 161-176 e Kr. RIC 686.

2. Kalmar. Gamla staden. Depå. Varav två förvaras i KLM, resterande med okänd förvaringsplats (KLM ?). Denarer, sju stycken. Påträffade vid uppförandet av ny bygnad till lasarettet, nu Konstmuseet, 1908. De två mynten i KLM identifierade:

-Antoninus Pius 138-161 e Kr. Denar, präglad i Rom 147-148 e Kr. RIC 167.

Åtsida: ANTONINVS AVG PIVS PP TR P XI. Lagerkrönt byst åt höger.

Frånsida: COS IIII. Salus stående åt vänster, matar orm slingrad runt altare och håller roder ställt på klot.

-Septimius Severus 193-211 e Kr. Denar, präglad i Emesa(?) 194-195 e Kr (?). RIC 377.

Åtsida: IMP CAE L SEPT SEV PERT AVG COS II. Lagerkrönt byst åt höger.

Frånsida: FORTVN REDVC. Fortuna stående åt vänster, håller roder och ymnighetshorn.

3. Kalmar. Slottsvallen. Lösfynd. KLM 11536. Denar, en styck. Förvärvad av Kalmar läns museum 1932 från Erik Olsson.

-Antoninus Pius 138-161 e Kr. Denar, präglad i Rom 150-152 e Kr. RIC 200(c) eller 216a(a).

Frånsida: [IMP] CAES T AEL HADR ANTONINVS AVG PIVS PP. Lagerkrönt byst åt höger

Frånsida: TR PO[T XIIII eller XV C]OS IIII, i exerg: PAX. Pax stående åt vänster, håller gren och spira.

4. Kalmar, "nära slottet". Lösfynd. KLM(?). Denar, en styck. Fynd före 1918, okända fyndomständigheter. Ej bestämd.

5. Kalmar, Ängö. Lösfynd. KLM(?). Denar, en styck. Fynd före 1918, okända fyndomständigheter. Ej bestämd.

6. Kalmar. Lösfynd. KLM(?). Denar, en styck. Fynd före 1918, okända fyndomständigheter.

-Antoninus Pius 138-161 e Kr. Ej närmare bestämd.

7. Ljungby sn, Bottorp. Lösfynd. KLM. Denar, en styck. Fynd före 1890.

-Antoninus Pius 138-161 e Kr. Ej närmare bestämd.

8. Söderåkra sn, gravfältet RAÄ 10. Grav-/depåfynd. Denar, en styck. Påträffad i samband med arkeologisk undersökning 1998. Myntet påträffades i en föremålsdepå nedlagd vid kantkedjan till ett flackt röse, tillsammans med 13 hela och 21 fragmentariska pärlor av glas och glasfluss, två (?) fingerringar av silver och en fingerring av guld. Datering: romersk järnålder.

-Hadrianus 117-138 e Kr. Denar, präglad i Rom 119-122 e Kr.

Åtsida: IMP CAESAR TRAIAN HADRIANVS AVG. Lagerkrönt, draperad byst åt höger.

Frånsida: PM TR P COS III, i exerg. CO[NCORD]. Concordia sittande åt vänster på stol, varunder ett ymnighetshorn, håller en skål, vänster armbåge lutad mot staty av Spes.

9. Hylta, Rumskulla (Småland), eller Hylta, Runsten (Öland). Lösfynd. SHM 2987 (förkommen). Denar, en styck. Funnen 1862, men oklart vilket Hylta som avses. Bestämning efter SHM:s inventariekatalog.

-Commodus 177-192 e Kr. Denar, präglad i Rom 191-192 e Kr. RIC 257.

10. Hagby sn, N Hagby, Kvarnbacken. Depå eller lsöfynd. KLM 24298. Sestertius, en styck. Enligt Hagberg (1979 s.381f) "...en sestertius som lär hänga samman med ett större myntfynd...".

-Hadrianus 117-138 e Kr. Sestertius, ej närmare bestämd.

Åtsida: lagerkrönt byst.

Frånsida: gudinna med våg och ymnighetshorn (avser Moneta?).

11. Lofta sn, Nygård. Depå. SHM 5291. Bronsmynt, sex tycken. Funna på en åker på 1840-talet. Enligt SHM från första och andra århundradet e Kr.

12. Enligt Åberg (1923 s.106) skall också i en privatsamling tillhörig kamrer F V Andersson, Kalmar, ha förvarats 17 denarer och 6 bronsmynt, vilka alla uppgavs "härröra från Kalmartrakten". Inga närmare uppgifter om dessa mynt eller var de förvaras idag är kända.

SHM= Statens Historiska Museum (Stockholm).

KLM= Kalmar Läns Museum.

Av katalogen framgår att merparten importerade romerska mynt i Småland kommer från Kalmar, utgörs av denarer och är huvudsakligen präglade under 100-talet. Den oftast förekommande kejsaren är Antoninus Pius. Det kan dock påpekas att flera mynt inte är bestämda, men att det skulle förändra bilden på något dramatiskt sätt är inte så troligt. Någon närmare tolkning av fynden kommer inte att presenteras här. Det kan emellertid påtalas att Kalmarområdet och Lofta sn är de fortsatt helt dominerande områdena för myntfynd även vad gäller de folkvandringstida solidusmynten. Alla utom två fynd kommer från dessa områden. För Möres vidkommande tyder fynden på att området för den senare staden Kalmar var av viss betydelse under äldre järnålder. Någon kopling mellan dessa fynd och staden är däremot högst osannolik. (Under 2008 kommer jag att vara författare till en enklare artikel om romersk järnålder i Möre och Kalmarsundsområdet).

Tack till: professor Kenneth Jonsson, Numismatiska forskningsgruppen, Arkeologiska institutionen, Stockholms universitet, för uppgifter och hänvisningar till denar-fynden i Småland.

Källor till denna text:

Hagberg, U-E. 1979. Fornminnesinventering och sockenöversikter. I: Kalmar stads histora I. Kalmar.

Lind, L. 1981. Roman denarii found in Sweden 2. Catalogue text. Stockholm.

Lind, L. 1996. Denarfyndet 1908 vid lasarettet i Kalmar. I: Myntstudier, mynttidskriften på Internet 2006:2. Numismatiska forskningsgruppen. Stockholm.

Numismatiska forskningsgruppen. 2003. Forskningsaktuellt - Myntfynd i Småland. I: Verksamhetsberättelse 2003. Stockholms universitet.

Pontén, J. & Rubensson, L. 2002. Hästhagen. Seminariegrävning 1998 och 1999. Fornlämning 10, Söderåkra socken, Småland. Kalmar läns museum, rapport 2002:3. Kalmar.

Åberg, N. 1923. Kalmar läns förhistoria. Uppsala.

En myntfråga leder till Romarriket

Igår dök det upp ett mail från en kvinna som lystrade till namnet Felicia, tydligen en av det personer som har god smak nog för att läsa denna blogg. Felicia hade ärvt ett mynt av en avliden släkting och hörde sig nu för bland oss som "arkeologi-bloggar" för att få veta vad det var för ett mynt. Eftersom jag, och säkert de flesta arkeologer, tycker det är kul när folk är nyfikna, ställer frågor, skickar fyndbilder och så vidare så tänkte jag förära denna fråga ett eget inlägg, trots att det aktuella fyndet inte har med Kalmarsundsområdet att göra. Och jag uppmanar gärna fler att göra samma sak, fråga på så ska jag ge så bra svar jag kan!

Myntet i fråga hade påträffats av en slump på en utlandsemester i Turkiet. Efter att ha tittat på bilderna som var bifogade i mailet kunde jag konstatera att det rör sig om ett romersk bronsmynt, en så kallad Antoninian från kejsaren Probus tid. Han regerade mellan 276-282 e Kr.

Så långt var det ganska enkelt. Eftersom jag är ganska svag för gamla mynt, jag tycker de utgör en spännande och mångfasetterad kategori av källmaterial, så kunde jag inte låta bli att ta reda på mer om myntet och dess historia. Genom åren har jag lyckats samla på mig en del kunskap om mynt och var man kan hitta information om dem. Faktum är att mitt intresse för arkeologi och historia har mycket av sitt ursprung i att jag som ung snorvalp för länge, länge sedan började samla mynt. Det och en radda serieäventyr med Kalle Anka av den store mästaren Carl Barks fick uppenbarligen oanade konsekvenser...

Åter till myntet. Det är alltså en Antoninian slagen för Probus, just det här exemplaret är präglat i Antiochia, nu staden Antakya i Turkiet. Det passar ju bra eftersom det var där myntet hittades. Antoninianen var ett bronsmynt, men har ursprungligen haft en silverfärgad yta som åstadkoms genom så kallad "vitkokning".

På myntets åtsida (framsida) ser man en bild av kejsaren draperad med mantel och iförd harnesk samt krönt med en så kallad "Strålkrona". Texten utläses IMP C M AVR PROBVS AVG. I fulltext: Imperator Caesar Marcus Aurelius Probus Augustus. Imperator syftar på kejsarens roll som den högste befälhavaren för militären. Caesar är en kejsartitel som reffererar tillbaka till Julius Caesar, grundaren av kejsardömet. Att använda Ceasar som en titel innebär att kejsaren åberopar sin rätt till kejarämbetet och som en ärebetygelse till mannen Julius Caesar. Marcus Aurelius Probus är kejsarens fullständiga namn. Augustus betyder helt enkelt 'kejsare', och refererar till kejsar Augustus på samma sätt Caesar. Från och med 100-talet e Kr uppstod en gradskillnad mellan titlarna Caesar och Augustus, som till slut utmynnade i att Caesar fick betydelsen lydkejsare och Augustus huvudkejsare.

Frånsidan (baksidan) visar en bild av guden Jupiter till höger, som håller en stav och räcker över en glob till kejsaren (till vänster) som också håller en stav prydd med en örn på toppen. Det är ett vanligt motiv på 200-talets romerska mynt. Det centrala i den här bilden är globen. Globen var ett ofta använt motiv som symboliserade kosmos och hade en oerhört viktig djupare religiös och politisk innebörd för antikens männsikor. I det här fallet innebär symboliken i bilden i korthet att guden Jupiter överräcker makten över världsalltet till kejsaren, som därmed blir en gudomligt sanktionerad härskare över allting. Romerska mynt är kända för att vara fulla av propagandisktiska och symboliska budskap.

Texten i omskriften lyder CLEMENTIA TEMP (Clementia temporum) som i översättning betyder ungefär "en tid av fred och lugn". Underförstått att kejsaren var den som givit fred och lugn till det romerska folket. Mitt i fältet på myntet finns ett S följt av en punkt. Detta S, som egentligen är ett grekiskt Stigma, står här för siffran sex. Myntverket i Antiochia var uppdelat på nio myntverkstäder och S står alltså för att detta mynt är slaget i verkstad nummer sex. Längs ner på myntet finns slutligen bokstäverna XXI. Att bokstäverna är romerska siffror är uppenbart, antingen 21 eller 20+1. Innebörden är däremot omdiskuterad. En av många accepterad tolkning är att de betyder att myntet innehåller 20 delar koppar och en del silver.

Det är som synes en hel del man faktiskt kan läsa ut ur ett mynt. Och det är det som i mitt tycke gör mynt till ett så spännande källmaterial. Kan man dessutom relatera myntet till ett arkeologiskt fyndsammanhang, så blir det förståss ännu bättre.

Slutligen: Probus, vem var det? Det är ju inte någon av romarrikets mest namnkunniga kejsare. Marcus Aurelius Probus föddes i Sirmium (idag Sremska i Serbien) 232 e Kr. Han sökte sig redan i unga år till militären och avancerade sanbbt i graderna och var snart en av imperiets ledande generaler. Kejsaren Tacitus (275-76 e Kr) utnämnde honom till ståthållare över rikets östra provincer och vid Tacitus död hyllades han som ny kejsare av den östliga armén. Samtidigt lät Tacitus halvbror Florianus hylla sig som kejsare i väst och fick också senatens stöd. Inbördeskrig stod för dörren, men innan några egentliga strider hunnit bryta ut blev Florianus mördad av sina egna soldater, efter knappt två månader vid makten. Sommaren 276 kunde Probus alltså bli ensam kejsare över hela det romerska imperiet. Hans regering färgades av stora framgångar på slagfälten men också av upprepade försök att ta krafttag mot den problematiska ekonomiska situation som rådde i romarriket under 200-talet. En allt mer skenande inflation och till synes oändliga maktstridigheter var vardag under denna tid. Det annses att om Probus planer fått fullbordas skulle romarriket kunnat ha återfått mycket av sin gamla styrka och strålglans. Dessvärre blev Probus mördad hösten 282 e Kr i sin födelsestad Sirmium. Det påstås att orsaken var att han satt sina soldater att utföra "vanliga" jobb istället för sin militärtjänst, vilket ledde till uppror. Soldaterna ska dock snabt ha ångrat sig och mycket ha sörgt den annars ovanligt populäre kejsaren. Men orsaken till mordet kan lika gärna ha varit maktstridigheter.

Detta blev en utvikning från Ahimkars vanliga ämnen, som ju handlar om Kalmarsundsområdet. Men det är alltid bra att vidga sina vyer och ta en titt på resten av världen då och då. Romerska mynt förekommer ju för visso i det skandinaviska fyndmaterialet. Men då nordborna bara var intresserade av myntens metallvärde så importerades inga romerska 200-talsmynt hit. Däremot var de äldre silverdenarerna ganska populära. Dessa ersattes 214 e Kr av Antoninianerna, som först var mycket silverfattiga och snart blev ett rent bronsmynt (med silveryta). Senare var också det romerska guldmyntet, Solidus, populära även i skandinavien. Solidusmynten hade en viktig funktion som avlöningsmedel till den romerska armén. En följd av det är att den militära lönen kallas sold och uppbäraren av solden för soldat.

Tingbyskatten - ett medeltida depåfynd

Om man säger Tingby till någon med lite arkeologisk koll så går förmodligen tankarna till det så kallade Tingbyhuset, lämningarna av ett hus som man har velat datera till äldre stenålder och som därmed skulle vara en av nordens äldsta byggnader. En uppfattning som dock inte har delats av alla. Betydligt färre är nog de, såväl arkeologer som icke-arkeologer, som har hört talas om Tingbyskatten. Här följer ett försök att råda någon bot på detta.

Tingby är beläget i Dörby socken strax väster om Kalmar. När en av egendomens "odalåkrar" skulle plogas hösten 1872 gjordes ett fynd som säkert väckte stor uppståndelse den gången. I ett vittrat oxhorn påträffades flera silversaker jämte en mängd silvermynt och ännu mer fanns runtomkring hornet. Fyndet plockades upp av åtta närvarande personer och inlämnades till myndigheterna genom "konungens befallningshavare av passeisionaten A. Petersson" och löstes in för 189 riksdaler och 85 öre. På hittarnas begäran återlämnades 200 av mynten. Ytterligare ett hundratal mynt hamnade på Kalmar museum. Merpartena av fyndet finns dock på historiska museet i Stockholm (SHM 4858).

Tingbyskatten består av 23 poster med olika silversmycken, oxhornet och 3882 mynt, alltsammans från tidig medeltid. Tidpunkten då skatten hamnade i jorden är bestämd till tidigast 1196. Denna tidpunkt, så kallat tpq-år, utgår från det yngst daterade myntet i depån. Av mynten bestod 3800 av en typ som präglats på Gotland och ett fåtal präglade i Götaland. Dominansen för Gotländska mynt är typisk för östra Götaland och Öland under perioden 1150-1250, då även gotländsk mynträkning gällde i regionen. Som ett resultat av stora administrativa reformer och att en kunglig myntning togs upp i området efter 1250 förlorade de gotländska mynten sin ställning och trängdes sanbbt ur cirkulation.


Exempel på gotländska silvermynt av den typ som dominerade Tingbyskatten, ur den så kallade grupp LLXX. (Ur Lagerqvist 1970).

Silversmyckena består av fyra srunda spännen varav tre dekorerade med infattade stenar (bergkristall), växtornamentik (se bild) och i ett fall figurer i form av drakliknande fåglar. Det med "drakfåglarna" kan dateras till sent 1000-tal eller 1100-tal och de båda andra till 1100-tal. Samtliga är troligen tillverkade i Norden. Det fjärde spännet är dekorerat med ett fyrfota djur, graverat i så kallad nielloteknik. Spännen med det här motivet är ovanliga, bara tre är kända i Sverige (från Skåne, Västergötland och Öland) utöver det i Tingbyskatten. Två har också hittats i vardera Estland och Finland och ett i Danmark. Bilden på smycket ska föreställa ett lejon och är ett kristet motiv, som symbol för kampen mellan det goda och onda. Lejonet är också som motiv ofta knutet till makt. Ursprungligen har smycket varit ett av ett par som höll ihop en kåpa/mantel, sammanbundna med en kedja. De har säkert burits av någon ur samhällets övre skikt, kanske med kyrklig anknytning. Att bara det ena finns kvar samt att det lagts i en skatt antyder dock att det vid deponeringstillfället förlorat sin ursprungliga funktion och övergått till att bara representera metallvärdet. Spännet är tillverkat i Norden under senare delen av 1000-talet eller 1100-talet.

Ett av föremålen ur Tingbyskatten (SHM 4858). Runt silverspänne med infattade bergkristaller, sent 1000-tal - 1100-tal (inv nr 42414). (Foto: Christer Åhlin, SHMM bild. Publicerad med tillstånd).

Vidare ingår två ringspännen av medeltida typ. Spännen av denna typ förekommer i flera medeltidsmaterial, bl a från Lund och i den medeltida användningsfasen av Eketorps borg på Öland (Eketorp III - daterad till ca 1170-1240). Två örhängen med dekorerade pärlor finns också i skattfyndet. Möjligen kan de dateras till 1000-talet och är enligt en uppgift kanske tillverkade på Gotland. Fyndet innehåller vidare tre fingerringar. Två har en slags "veckad" dekor och är sannolikt av skandinaviskt ursprung, den tredje av mer oklart ursprung. Samtliga bör närmast höra till 1100-tal. Utöver dessa föremål ingår en del fragment av olika smycken samt en grå glasflusspärla med svartbruna linjer. Enligt en anteckning i Historiska museets medeltidskatalog har pärlan motsvarigheter i Sigtuna.

Vem som lade ner skatten och varför är naturligtvis nästan omöjligt att veta. Säkert var det någon ur samhällets övre skikt. Orsaken till att man grävt ner en sådan här massa silver har varit ett flitigt diskuterat ämne. Den "klassiska" tolkningen är att det rört sig om förmögenheter som gömts undan i orostider. Och perioden sent 1100-tal - 1200-talets förra del uppvisar också flera tecken på konflikt. Dels tycks kalmarsundsområdet ha varit utsatt för yttre hot, dels har det funnits oklarheter kring den sociala ordningen i lokalsamhället. Andra forskare har menat att medeltida depåer där smycken ingår bör tolkas som offernedläggelser. En tradition som anknyter till en äldre samhällsordning. Och mycket tyder på att Möre levt kvar i en gammal samhällsordning med rötter i yngre järnålder, om än inte oemotsagt, fram i 1200-talets första hälft. En tredje möjlighet kan vara att nedgrävningen av silvret helt enkelt var ett sätt att förvara sin förmögenhet. Det är t ex inte ovanligt att silverskatter gömdes undan under golvet i boningshuset. Sedan kanske ägaren av någon anledning aldrig fick möjlighet att ta upp föremålen igen, han/hon kan ha avlidit.

Perioden 11-1200-tal är en mycket intressant period då stora samhällsförändringar skedde. Problemet är att det också är en mycket svårfångad period, tyngd av en påtaglig brist på källor, såväl historiska som arkeologiska. Att söka personer och anledningar bakom Tingbyskatten är därför mycket vanskligt. Tingby omnämns i skriftliga källor första gången 1349, då riddaren Ulf Filipsson (Ulv) byter bort en egendom här genom sina barn. Egendomen hade tydligen tidigare tillhört barnens mor, dvs Ulfs hustru. Vem hon var är dessvärre inte känt. Uppgifterna är dock till föga hjälp i det här fallet. Ortnamnet Tingby anses gå tillbaka på en gammal tingsplats och ortnamnsforskaren Lars Hellberg har tolkat denna tingsplats med rötter i yngre järnålder som en del av ett centralortskomplex vars kärna har leget i Hossmo. Ett ting omnämns också i skriftliga källor från slutet av 1300-talet, som har ägt rum i grannbyn och sockencentrat Dörby. Det kan tyda på att Tingby var en viktig plats under yngre järnålder och tidig medeltid. Kanske det är i skenet av detta som skatten ska ses. Att belägga sammanhang av den här typen torde dock vara omöjligt.

Den enda möjligheten att komma vidare skulle vara om fyndplatsen kunde lokaliseras och undersökas arkeologiskt. Tyvärr saknas det närmare uppgifter om fyndplatsen i handlingarna som skrev i smaband med fyndet, något som är typiskt för den tidens ytterst knapphändiga dokumentation. Men ett intressant fynd är det i vilket fall, väl värt att lyftas fram ur glömskan.

För att se alla smyckefynden, gå till Historiska museets utmärkata databas. Många fina bilder!

Några källor till denna text:

Anglert, M. 2001. Landskap, bebyggelse och makt under yngre järnålder och medeltid. I: Möre, historien om ett småland. Kalmar.

Borg, K. Eketorp III. Den medeltida befästningen på Öland. Artefakterna. KVHAA. Stockholm.

Ferm, Rahmqvist & Thor. 1987. DMS = Det medeltida sverige 4:1, Småland. Möre och Kalmar stad. Stockholm.

Forsgren, A. 2004. Sköna smycken i silverne skattfynd. Smycken och smyckefragment i depåer av tidigmedeltida gotländska mynt (ca 1140-1220). C-uppsats, Stockholms universitet.

Hellberg, L. 1979. Forn-Kalmar. Ortnamnen och stadens förhistoria. I: Kalmar stads historia I. Kalmar.

Hårdh, B. 1996. Silver in the Viking Age. Lund.

Jonsson, K. 1993. Möre i ett numismatiskt perspektiv. I: Möres kristnade. Projektet sveriges kristnande, publikationer 2. Uppsala.

Lagerqvist, L O. 1970. Svenska mynt under vikingatid och medeltid, samt gotländska mynt. Stockholm.

SHM 4858.

Tack till: Siw Falk, Bilddatabasen, Statens historiska museum.