Hur gick det i Bergkvara?

Frågan har ställts. Och här kommer svaret, lite sent men ändå. Det sedvanliga föredraget för Söderåkra Hembygdsgille ägde alltså rum den 16 april. Det blåste lite kallt i början på dagen men var i övrigt fint väder. Ca 20 glada personer dök upp för att lyssna, säväl kända personer som en del nya ansikten. Allt flöt på fint och utan fadäser. Ämnet var orten Bergkvara och bygden där orten växte fram.

Bergkvara är inte en överdrivet gammal ort. Första gången namnet (som för övrigt betyder Björkstranden eller liknande) var 1616. Då bekräftade Kung Gustav II Adolf Kalmar-borgarnas privilegier och bland dessa ingick rätten att hålla marknadsstånd vid Bergkvara. Vid sandstranden där det växte björkar fanns ett gott naturligt hamnläge och här hölls en återkommande marknad i Kalmar-borgarnas regi. En marknad som kanske hade medeltida anor. Men det skulle dröja fram till 1719 innan den första fasta bebyggelsen dök upp, då i forma av en liten filialhandelsbod. På samma plats som boden uppfördes bygdes några årtionden senare den Kastmanska handelsgården. I dag är detta den Lindbergska tomten, som alltså är Bergkvaras ursprungsbebyggelse. Snart skulle den stolta sjöfartsepoken ta vid och resten är som det brukar heta, historia.

Men redan innan köpingen och samhället Bergkvara växte fram fanns det ett antal bondbyar i området. De fyra gårdarna i byn Skällenäs är troligen medeltida etableringar och det var dessa gårdar som fick släppa till marken där köpingen uppfördes. Norr om Skällenäs finns Ragnabo och här finns också ortens enda kända gravfält med bland anna runda stensättningar och skeppssättningar. De senare antyder att gravfältet ska dateras till yngre järnålder (ca 550-1050 e Kr). Om det har hört till Ragnabo by eller om det funnits en annan äldre bebyggelse är i dagsläget inte möjligt att avgöra. Gårdarna i Ragnabo är kända sedan 1300-talet då de var frälseägda arrendegårdar under Påbonäs borg. På 1390-talet köptes de ut av drottning margareta och blev statlig egendom, så kallade kronohemman.

Men bortom allt detta finns ännu äldre tidshorrisonter. I åkermarken kring Bergkvara finns flera spår av stenålderns boplatser med lämningar som kan vara uppemot 7-8000 år gamla. I ett par fall har exploateringsplaner också lett till att små arkeologiska titthål har möjliggjorts och från dessa finns C 14-dateringar från slutet av stenåldern och bronsåldern. Bergkvarabygden döljer många olika tidslager där människor bebott och nyttjat området.

Den som vill läsa mer om Bergkvaras historia rekomenderas ett besök på Riksantikvariämbetets sida Platsr.se . Sök på Bergkvara. Mer material än det som redan finns där kommer med tiden att tillföras.

Min helg i Bergkvara innehöll även andra intressanta inslag. Jag blev bl a förevisad hembygdsferningens byggnader Kronkvistastugan och hembygdsstugan. Här fanns allt möjligt från stenyxor till min farfars gamla amerikakofertar. Söndagen tillbringades bl a på några åkrara i jakt på nya boplatslämningar. Tyvärr med klent resultat denna gång, några få bitar kristianstadsflinta. Men tack till "hembygdsfarbröderna" Ove och Kurt för mycket trevliga och berikande stunder.

Sist men inte minst ett tack till Söderåkra Hembygdsgille och till alla som kom och lyssnade och visade intresse för det jag hade att säga.

Bild: från föredraget, här på gravfältet i Ragnabo. Jag står vid samma gravanläggnings som syns på det gamla fotot i föregående inlägg. (Foto: Ulla Svensson).

Årets utomhusföredrag i Bergkvara

Äntligen är det vita eländet borta och såväl människor som landskap börjar tina upp. Som vanligt följer med vårens ankomst också mitt årliga "utomhusföredrag" med Söderåkra Hembygdsgille. Den här gången är det lördagen den 16 april klockan 10:00 som gäller. Vi samlas vid Bergkvara sjöfartsmuseum, nere vid Bergkvara hamn. Det blir en fikapaus så den som vill får ta med fika.

Ämnet då? Jo det ska handla om just Bergkvara. Eller egentligen om vad som fanns här före Bergkvara. Smhället har växt fram på mark som tillhört ett antal större och mindre byar, som Skällenäs, Ragnabo med flera. Föredraget kommer bland annat att handla om vad vi vet om dessa byar. Hur och när uppkom de och hur utvecklades Bergkvarabygden från forntid till nutid? Och var kommer egentligen själva Bergkvara in i bilden? Det kommer alltså att handla ganska mycket om historien bortom sjöfartsepoken, som var Bergkvaras storhetstid och den period som vanligen brukar lyftas fram när det ska berättas om ortens historia. Men jag kommer även att uppehålla mig lite kring en mer modern historia till hugnad för alla hembygdsvänner.

Ett släntrianmässigt men populärt påstående när Bergkvaras historia ska sammanfattas brukar vara att det goda hamnläget "måste ha upptäckts redan av vikingarna". Men finns det egentligen någon bärkraft i detta påstående? För att skärskåda detta närmare kommer vi efter paus att förflytta oss från hamnområdet till det enda gravfält som finns i samhället. Det ligger i Ragnabo, vid Ragnabosandsgatan. Med utgångspunkt från detta gravfält kommer det att handla om forntiden i allmänhet och järnåldern i synnerhet. Vikingatiden är ju den sista delen av järnåldern. Här kommer vi också att avsluta och det blir fritt för frågor och diskussion.

Alla är hjärtligt välkomna!

(Bild: stensättning på gravfältet i Ragnabo, Raä 40 i fornminnesregistret för Söderåkra socken. Bilden togs 1933 i samband med den första fornminnesinventeringen som utfördes av Erik Bellander. Arkiv: Söderåkra Hembygdsgille).

Den gången då jag inte hittade en silverskatt

Arkeologi är roligt och spännande. I grund och botten är det förståss därför jag håller på med det. En rolig del med arkeologin är överraskningsmomentet, det där med att man aldrig vet vad jorden gömmer. Det är inte bara de spektakulära fynden (även om sådant är häftigt) utan också sådant som bryter ny kunskapsmark, som fördjupar eller förändrar vår kunskap om det förflutna. I stort eller i smått. Men ibland blir det inte alls som man tänkt sig. Det blir så att säga ett motsatt överraskningsmoment, man hittar ingenting där man förväntade sig att hitta något.

För ganska exakt ett år sedan var jag ute på promenad i Bergkvaratrakten ( fyra mil söder om Kalmar) tillsammans med några representatner för Södråkra Hembygdsgille. Eftersom det fanns planer på att gräva ner VA-ledningar var vi intresserade av var dessa skulle gå. Det fanns nämligen risk för att en och annan boplats på åkrarna skulle komma i kläm. Vi gick där sålunda och sparkade i grästuvorna, som man gör i den fåfänga förhoppningen om att göra ett oväntat fynd. Det gör man ju aldrig, åtminstone inte när åkern ligger i vall. Men detta skulle visa sig bli undantaget som bekräftar regeln. Plötslig låg det något där, det plockades upp och granskades och kunde snart konstateras vara ett fragment av ett arabiskt silvermynt. Sådana som importerades i ganska stor skala under vikingatiden för det goda silvrets skull. Och som brukar ingå i silverskatter från sagda period.

Nu var spänningen på topp, myndigheter och experter kontaktades. Samtidigt var det stort hysch-hysch som det alltid är då det rör sig om sådant som även kan ha ett potentiellt ekonomiskt värde. Man vill inte ha några skattjägare och plundrare på platsen. Professor Kenneth Jonsson vid Numismatiska forskningsgruppen kunde bekräfta att det rörde sig om ett arabiskt silvermynt, en så kallad Dirhem. Via Gert Rispling kom sedan en fullständig identifikation: myntet var från den Abbasidiska dynastin, präglat för kalifen al-Mahdi i Madinat al-Salam (som motsvarar dagens Bagdad) år 160 e.H. ( dvs 776/77 e.Kr.). Även på länsstyrelsen i Kalmar tog man saken på allvar och satte raskt igång planer på att metalldetektera området.

Så gick en vinter och en vår fylld av drömmar om silverskatter med mängder av mynt och smycken och vad det nu kunde vara. I maj kom så de första indikationerna på att metalldetekteringen var nära förestående och några dagar senare meddelades jag via Kalmar Läns Museum att Jonas Paulsson hade gått över en hyfsat stor yta kring fyndplatsen med metalldetktor. Och hittat: ingenting!

Drömen om Det Stora Fyndet gick snabbt upp i rök. Plasen tycks ha varit helt tom på metall. Samtidigt verkar det lite underligt, varför fanns detta mynt just där och inget mer? Kan det ha kommit från någon närliggande boplats eller liknande? Kan det ha varit fråga om ett enstaka metallföremål i en sönderplöjd grav? Eller har någon bara passerat och tappat ett mynt som mot alla odds blev upplockat mer än 1000 år senare? Frågorna har inga svar. Men det finns spår av andra aktiviteter under forntiden på samma åker. Fyra lösfunna stenyxor (varav två är upptagan i fornminnesregistret) och lite slagen flinta visar att en eller flera stenåldersboplatser funnits i samma område. Några bitar järnslagg kan dessutom tyda på aktiviteter under senare tid. Inget av detta bedömdes dock ha något värde när de nämnda VA-ledningarna skulle grävas ner. Faktum är att ingen enda av de boplatser och lösfynd som finns längs den sådär 1,5 mil långa sträcka där ledningarna ska grävas ner bedömdes ha något värde. Ingen arkeologisk verksamhet, inte ens lite schaktkontroll. Allt som eventuellt kan finnas får gå under skopan utan åtgärder.

Av det som började så lovande blev alltså inget kvar. Det blev ingen silverskatt. Och allt annat lämnades åt grävskoporna och förgängelsen. Så kan också den arkeologiska verkligheten se ut. Inte mycket gott kan sägas ha kommit ut av denna historia. Men möjligen kan man tänka sig ett nytt ord att lägga till vokabulären. Bergkvara-antiklimax!

(Bilden ovan: det aktuella myntet. Foto: förf.).

Dagens idyll och gårdagens hårda verklighet

När man vandrar runt i naturen stöter man allt som oftast på lämningar av mänsklig aktivitet. Åtminstone om man är lite observant och måhända behövs det ibland en viss förmåga att "läsa landskapet". Hemma i mitt eget barndomsland söder om Bergkvara finns det en del lite mystiska miljöer som ingen verkar ha lagt märke till förut. Jag har i alla fall inte hört eller sett något om dessa platser tidigare.

På en av dessa mina vandringar längs kusten söder om Berrgkvara på marker som hör till byarna Kärrabo och Skällenäs fann jag några konstruktioner belägna invid en (senare?) stenmur och med utsikt ut över Kalmarsund. Det ser ut att vara ett par små jordkulor eller backstugor av något slag, tämligen små men ganska påtagliga. De är uppbygda av sten och jordvallar med en öppning i ena hörnet som väl markerar ingången. I anslutning till dem finns spåren av en stenskodd brunn. Allt ser så idylliskt ut men verkar vittnar om en tillvaro långt ifrån idyll.

Vilka bodde en gång här? Eller har de haft någon annan funktion? Något som har med djurhållning att göra eller liknande? Eller ska man tolka det som ett littet fiskeläge med tanke på närheten till havet? Ja, vem vet. Men kanske någon i läsekretsen vet något eller har sett några liknande lämningar?

Månadens vykort nr 8, Bergkvara järnvägsstation

Det här vykortet postades i Kalmar den 5 december 1903 och avsändaren köpte det säkert i Dillbergs bokhandel, som har givit ut kortet. Man får hoppas att "Kära mamma" som bodde i Uppsala blev glad för hälsningen från sin son, som tycks ha varit studerande av något slag.

Torsås järnvägsstation står det på kortet. Det är inte riktigt sant. Det är nämligen Bergkvara station. Något har blivit fel när kortet trycktes, vilket som så ofta var fallet skedde i Tyskland, närmare bestämt i Hamburg. Dillbergs var inte de enda som gav ut detta motiv. I Bergkvara gavs även en upplaga ut av Th Lindhe. De korten är inte kollorerade men har i gengäld rätt ort angiven för stationen.

Bergkvara var ändstation på den sidobana mellan Torsås och Bergkvara som invigdes 1903 och var en fortsättning på den 1899 öppnade Östra Blekinge järnväg. Järnvägen var med andra ord ny när detta kort skickades och bilden måste vara tagen samma år. 1965 kom slutet, då banan lades ner och järnvägen revs upp. Nästan hela sträckan är dock bevarad, genom Bergkvara utgör den gång- och cykelväg och mellan Bergkvara och fram till Torsås är banvallen en slags vandringsled. Stationshuset i Bergkvara finns också kvar som ett av de mer välbevarade stationshusen. Det är idag privatbostad. Till och med de på vykortet nyplanterade träden står kvar, ännu efter mer än 100 år.

Vid strandkanten

Det finns knappast någon plats i det moderna samhället där det inte har funnits människor förut. Och överalt finns det spår efter deras olika aktviteter. Somliga lämningar är mäkvärdigare än andra och får uppmärksamhet blir ibland markerade som sevärdheter. Andra uppmärksammas sällan eller aldrig. De flesta lämningarna ligger under jord eller vatten och syns inte. Den största delen av de lämningarna är ännu inte upptäckta.

Vid våra kuster finns många spår av olika aktiviter som ägt rum för mer eller mindre länge sedan. När jag en gång promenerdade runt Kärraboviken i södra delen av Möre, i mitt gamla barndomsland blev detta extra tydligt. Det var lågvatten och jag noterde att det vimlade av diverse stenrevlar längs strandkanten, mellan stranden och de små öarna som ligger i viken och även längs öarnas strandkanter.

På den första bilden ser vi ett antal stenrader som antagligen är någon typ av båtplatser. Antningen fundament till bryggor eller kansle mer troligt så kallade "båtkåser", där man dragit in och förtöjt båten mellena två stenrader. Deras ålder är omöjlig att säga något om, kanske de inte är så väldigt gamla.

På den andra bilden ser vi en stenrad utlagd mellan land och en liten ö. Vad den har haft för funktion vet jag inte. Kanhända har den haft något med fiske att göra? Många av gårdarna längs kusten hade fiskerättigheter som kan beläggas åtminstone från 1500-talet och framåt. Att dessa fisken var viktiga förstår man av att de nogrant redovisats och titt som tätt var föremål för diverse tvister. Byarna Kärrabo och Skällenäs som ägde marken runt viken hade båda fisken här, bl a vid den udde som kallas Tokholmen. Bilden är tagen vid Tokholmens norra sida. Spår av fiskeriaktiviteter är annars mestadels så kallade ålabrorar, långa stenrevlar som löper från land och rakt ut i vattnet. Vid dessa fäste man ryssjor i vilka man fångade fisken. Somliga av dessa ålabroar var ibruk ända fram till 1920-talet, då de ersattes av ålbottengarnen.

På den sista bilden, som är tagen på andra sidan Tokholmen, mot Skeppevik, ser vi lämningarna efter vad som enligt uppgift är en gammal varvsplats från 1800-talet. Bondeseglationen var under 1800-talet och början av 1900-talet en stor näring i kustbygderna, framför allt i och kring de små köpingar som här och var växte fram. I detta fall var det Bergkvara som, beläget någon kilometr norrut. Möjligen är platsen identisk med det varv som omtalas i Skeppevik där åtmistone att par skutor byggdes, skonerten Twänne Bröder 1849 och slupen Charlotta 1862.

I alla tider har det havet kan ge varit viktigt för människorna längs kusten. Längs de nuvarande kustbanden kan vi ännu se spåren av en del av dessa aktviteter som tidsmässigt sträcker sig från medeltid och fram till 1900-talet. Även dessa lämningar förtjänar att lyftas fram som källor till kunskap om hur det var förr och som trevliga inslag i landskapet.

Månadens vykort, nr 6 - Gökalund

Det lilla Gökalund, eller som vi lokalt ibland säger: "Bergkvara city", är den del av dagens Bergkvara som ligger längs E 22:an. Gökalund är ingen speciellt gammal plats, jämfört med många andra orter. Dess mark tillhörde förr de gamla byarna och gårdarna Skällenäs, Ängen, Ragnabo, Gummebo och Siggatorp.

Jag har ofta noterat att namnet Gökalund har en tendens att väcka viss munterhet speciellt bland "utsocknes" individer, detta med tonvikt på namnets förled. Den sanna historien bakom namnet är kanske inte fullt så underhållande. Det lär komma av den första bebyggelsen på platsen som var en krog, framvuxen vid vägskälet där vägen mot Torsås och inlandet mötte landsvägen mellan Kalmar och Karlskrona (nuv E 22, ej samma ställe som dagens korsning). Denna krog kallades Gökakrogen. Om det namnet sedan syftar på att göken ofta gol här, på att man kunde få sig en kaffegök eller på att de hade hemlig bordell i källaren har jag ingen aning om. I vilket fall som helst, när det strax före förra sekelskiftet började växa upp en bebyggelse runt krogen och söderöver vid vägskälet mot Bergkvara hamn, gav man i folkmun denna namnet Gökalund.

Vid tiden kring 1900 började skeppare och sjöfolk slå sig ner på platsen, troligen för att det inte fanns plats nere i köpingen vid Bergkvara hamn. Den utökade bebyggelsen ledde till att såväl handlare som hantverkare etablerade sig i Gökalund. Vid 1890-talets mitt fanns tre handlare, en bleckslagare, en målare och tre bryggare i samhället. Bredvid den gamla krogen hamnade också ortens första missionshus, en händelse som nästan kan se ut som en tanke. Vid börja av 1920-talet stod kanske Gökalund på höjden av sin utveckling. Då fanns här bl a bank, mejeri, bryggeri, tre diverseaffärer, två maufakturaffärer, två skoaffärer, bageri, möbelaffär, flera sybehörsaffärer, hattaffär, skrädderi, toffelmakeri, skinnberedning, kakelugnsmakare, bleckslagare, cyekelaffär, kommunalhus och tre missionshus. Järnväg drogs från Bergkvara, via Gökalund till Torsås och den invigdes 1903. 1916 fick Gökalund egen järnvägsstation (dess för innan hade man bara en liten hållplats) och samtidigt postkontor. 1922 slogs Gökalund ihop med Bergkvara och bildade ett så kallat municipalsamhälle. I dag är Gökalund alltså en del av Bergkvara och av glansdagarna finns kanske inte så mycket kvar. Men namnet är ännu i högsta grad levande och i allmänt bruk.

Vykortet som presenteras här är taget vid korsningen mot Bergkvara, där vägen ner mot hamnen syns åt vänster. Bilden är tagen mot söder och rakt fram leder vägen till Karlskrona. Vägskälet blev något av ett centrum för orten och den stora boken som växte mitt i korsningen var ett populärt tillhåll för ortens barn. Det stora huset bakom boken är Ederströms affärshus, uppfört år 1900. Det är för övrigt Ederströms som salufört det aktuella vykortet (Import af C. A. Ederström, står det tryckt längs ned till vänster). Långt senare hade min faster en sybehörsaffär i detta hus, som jag väl minns från min barndom. Huset till vänster om Ederströms inrymde senare ortens första bank. Mellan hästskjutsen och stolpen som skymtar en bit ner för landsvägen korsade järnvägen. Stationen låg en bit åt väster, huset finns kvar och inrymmer numera Rikets sal. Stationen, för att göra en liten utvikning, hade från början en verandaliknande utbygnad. Den revs dock senare eftersom ungdomen "levde bus" där. Så mycket för myten om att allt var bättre förr!

För att återgå till bilden, i bakgrunden syns ett hus med glasveranda, vilket också inrymde en affär, vilken vet jag ej. Där bakom skymtar "nya missionshuset" Betania. Det förestods av folkskolläraren Juhlin, en av ortens drivande män. Han bodde och arbetade i Gökalunds skola, som fanns mitt emot Betania, på andra sidan vägen. 1912 invigdes ett nytt skolhus (allt jämt i bruk) knappt halvvägs nerför vägen till Bergkvara och som var gemensamt för de båda orterna. Juhlin flyttade också dit och den gamla skolan blev kommunalsal. Här avhandlades inte bara politik utan även olika framträdanden kunde lämnas plats. I kommunalsalen förevisades även en av ortens första radioapparater i början på 1920-talet. Det kostade 75 öre i inträde den gången och var ett välbesökt evenemang. Nöjda sägs de flesta besökarna dessutom ha varit trots att allt de fick höra var ett antal obestämbara tjut. På höger sida om vägen fanns också mejeriet, troligen är det den byggnaden som skymtar i högerkant på bilden. Vilka männsikorna på bilden är har jag tyvärr inte kunnat luska ut. Understundom radede fotograferna upp folk på det här sättet. Men det är vanligare att korten är folktomma och det anses troligt att de flesta togs mycket tidigt på morgonen.

Själva kortet som alltså sannolikt en gång är köpt i Ederströms affär, är taget mellan 1900 och 1905. Kanske är det taget före järnvägens färdigställande och i såfall mellan 1900 och 1903. Det skickades 1906 och är daterat den 20 maj detta år. De flesta vykort från denna tid framställdes utomlands. Just detta är tryckt och kollorerat hos firman Rud. Bellander i Hamburg.

Ja det var lite om Gökalunds historia - från Gökakrogen till Bergkvara city.

Bergkvara och arkeologins roll i små samhällen

När jag nu var nere för att hålla mitt föredrag passade jag naturligtvis på att se mig om i mitt gamla barndomsland. Nere vid hamnen i Bergkvara höll de på att bygga ut vid "Lindbergs", den plats där köpingen Bergkvara började växa fram under 16-1700-talen. I ett grävt schakt där grund till en ny byggnad höll på att gjutas fanns i botten ett ganska tjockt, svart kulturlager med inslag av synligt tegel och eventuellt keramik. Området var avspärrat så det gick inte att ta sig en närmre titt.


Ett försök att fånga det omtalade kulturlagret på bild. Det mörka partiet syns längst ned och är kanske ett par decimeter, hur långt det fortsätter neråt är dock oklart. Ovanför är ett sand/grusblandat lager och ovanför detta ett ganska uppenbart utfyllnadslager med sten och rikliga inslag av tegel.

Detta aktualiserade en fråga jag med jämna mellanrum har funderat över, men som inte verkar bekymra någon annan? När det exploateras i städer är det väl nu mera ganska givet att arkeologin kommer med på ett hörn, i större eller mindre skala, åtminstone om staden är av någorlunda ålder. Men i alla småsamhällen tycks det vara helt fritt att exploatera utan hänsyn till kulturhistoriska värden under mark. Detta obeaktat att orterna ibland kan gå tillbaka på rejält gammal bebyggelse. Att många samhällen går tillbaka på medeltida byar och gårdar, som ibland kan vara ännu äldre etableringar, är väl ingen hemlighet. Vad beror då ointresset på? Kan det vara ren okunskap? Man tänker att det samhälle man ser idag inte är äldre än max 1800-talets andra del och där kan väl inte finnas något att upptäcka för en arkeolog. Eller är det någon slags juridisk praxis? Eller beror det på att frågan inte lyfts fram och diskuterats?

Just Bergkvara är som ort inte så väldigt gammal. I detta fall kan alltså åldern (eller bristen på ålder) spela in. Vem behöver arkeologi när det finns skriftliga källor som talar om hur det var, dessutom med tämligen god detaljrikedom? Bergkvara växte fram i ansluning till ett bra hamnläge. En del har menat att redan vikingarna måste ha utnyttjat detta hamnläge, men det antagandet är förvisso helt taget ur luften och saknar varje form av belägg.

Namnet Bergkvara består av föreleden bergk- (av det äldre ordet birk = björk) och efterledet -vara (med lite olika tolkningar, ett förslag är strand). Således kanske namnet betyder björkstranden eller liknande. Namnet är ursprungligen ett marknamn och inte ett bebyggelsenamn. Marken som bar detta namn hörde ursprungligen till gårdarna i Skällenäs by. Första gången platsen dyker upp i skriftliga källor är 1616 då Gustav II Adolf bekräftar Kalmar stads privilegier. Däri ingick att staden skulle ha ensamrätt att hålla marknadsstånd vid bl a Bergkvara, något som tydligen sedan gammalt varit Kalmarborgarnas rätt. Härav har man dragit slutsatsen att Bergkvara varit platsen för en återkommande marknad där stadens köpmän kunde sälja varor direkt till allmogen, en marknad som med stor sannolikhet hade medeltida rötter. Men bebyggelse saknades ännu under 1600-talet. 1640 anhöll borgarna i Kalmar om rätten att flytta marknaden till Brömsebro för att komma åt gränshandeln. Då nämns bara marknaden, ingen bebyggelse. Av flytten blev dock intet eftersom Blekinge kort tid senare belv svenskt. Efter att Karlskrona grundats försökte även borgarna i denna stad att komma åt handeln i Bergkvara, vilket ledde till en sekellång konflikt mellan städerna.

Kalmar fick de flesta fördelarna i denna tvist och 1719 antog stadens borgare en Johan Johansson som "köpdräng" i Bergkvara. Han fungerade närmast som ett slags filialföreståndare och hade bara rätt att bedriva handel i sina uppdragsgivares namn. För Johan Johanssons räkning uppfördes nu en byggnad med bostad, handelsbod och lager. Detta blev, så vitt man vet, den första permanenta bebyggelsen i Bergkvara. Huset anses vara identiskt med en timmrad byggnad som ännu finns kvar på "Lindbergska tomten" och som bl a hyser fragment av karolinska målningar.

Några årtionden senare utsåg Kalmarborgarna en handelsman till ansvarig för affärerna i Bergkvara, Erik Kastman, som blev bofast här någon gång mellan 1749 - 1751. Under ett drygt sekel dominerade sedan denna Kalmaritiska borgarsläkt köpingen. Bl a uppfördes den Kastmanska gården, identisk med det senare Lindbergs. Släkten köpte även upp flera gårdar i köpingens omland, bl a Skällenäs nr 1 som låg i närheten av dagens Bergkvara kapell. Gården flyttades senare ner till hamnområdet där en ståndsmässig herrgårdsbyggnad uppfördes. Men även andra Kalmarborgare började göra sig gällande i Bergkvara, t ex Sahlsteens, 1700-talets största Kalmarfima. Bergkvara fick också betydelse som varvsort. Sin största blomstringstid upplevde köpingen efter att de gamla borgarprivilegierna och skråväsendet upplösts framemot 1800-talets mitt. Bebyggelsen expanderade också kraftigt under 1800-talet och även Karlskrona fick till möjlighet att etablera ett handelshus, 1840 (nuvarande "Blå hallen"). Årtiondena kring sekelskiftet 1900 var Bergkvara en tid landets näst största hamn.

Bergkvara vid förra sekelskiftet. Huset i förgrunden är "Lindbergs", tidigare Kastmanska gården. Bakom detta hus ligger det hus som anses vara köpingens äldsta bygnad. Ytterligare längre bakom huset är platsen där kulturlagret iakttogs belägen. Den stora kvarnen uppfördes 1890, men revs och såldes till Gotland 1914, den finns ännu kvar i Havdhem och anses vara världens högsta träkvarn. Efter kvarnen låg garveriet och garvarens bostad skumtar vid vägen efter träden. Därefter kom själva hamnområdet. På andra sidan vägen låg den herrgårdsbyggnad som blev resultatet av den av Kastmans utflyttade gården Skällenäs nr 1.

Det är de stora dragen i Bergkvaras historia så som de brukar berättas, de få gånger det sker. Vad kan väl möjligen arkeologin bidra med till detta? Det finns många möjligheter. Några kan vara att t ex få fram en närmare åldersbestämning på aktiviterna på platsen. En säsongsvis återkommande marknad avsätter förmodlingen inga tydligare spår, men under de relativt tjocka kulturlager som uppenbarligen finns i delar av det gamla köpingsområdet kan ändå sådana spår finnas kvar. Brukades platsen under medeltid och hur långt tillbaka och i vilken omfattning? Lämningarna i jorden kan också berätta om bebyggelsen och människornas dagliga liv, något som de skriftliga källorna tiger om. Det finns en lång rad tänkbara aspekter.

Kanske det är svårt att driva ett krav på arkeologiska undersökningar på en plats som Bergkvara. Men jag tycker ändå att frågan förtjänar att diskuteras och uppmärksammas. Och tycker man att Bergkvara är en allt för ung plats så finns det åtskilliga andra av betydligt högre ålder. Riktar man blicken fyra kilometer inåt landet från Bergkvara kommer man till kommunens centralort Torsås. Byn Torsås är känd sedan 1507 och bestod av sju hemman i 1500-talets jordeböcker. Byn var också kyrkby, Torsås kyrka uppfördes under 1200-talet, men har legat en bit ifrån själva byn. Torsås by är med säkerhet en medeltida etablering. Ortnamnet är möjligen ett förhistoriskt sakralt ortnamn med guden Tor i förleden. Men om detta namn primärt är ett naturnamn (dvs namn på den ås som finns vid Torsås), ett bebggelsenamn eller ett kultplatsnamn är oklart. Den historiska byn verkar i vart fall ha legat i anslutning till dagens centrala Torsås. Det mesta av lämningarna av ett äldre torsås har förmodligen schaktats bort genom åren. Men teoretiskt finns naturligtvis möjligheten att arkeologiskt komma åt en medeltida eller till och med ännu äldre bebyggelse.

Och det är detta jag menar är gemensamt för många småorter i landet. Orter som aldrig har mött krav på arkeologiska undersökningar. Möjligheter att nå intressant och värdefull kunskap går därmed också förlorade utan att knappt bevärdigas en axelryckning. Jag tycker det är synd. Vad tycker Du?

Perspektiv från ovan

Att ha kontakter är alltid bra. Nyligen fixade min käre far några flygbilder från Bergkvara (4,5 mil söder om Kalmar) åt mig, genom en kontakt han träffat på jobbet. Här är en av bilderna, som ger lite perspektiv och visualisering av landskapet runt Bergkvara.

Överallt döljer det moderna landskapet lager av äldre landskap. Överallt har människorna under olika skeenden av historien satt sina spår, lämnat sina avtryck, påverkat och förändrat. Det finns inte många platser där ingen männsika någonsin har påverkat landskapet. Spåren av dessa aktiviteter kan vara mer eller mindra tydliga, mer eller mindre komplicerade att avläsa. Men de finns där, ibland kända av forskarna, ibland väntar de ännu på upptäckt.

En åker har inte alltid varit en åker, en skog inte alltid en skog, en stad inte alltid en stad. Det är inte så svårt att inse om man tänker efter lite. Låt oss titta på bilden (OBS, klicka på bilden för att se den i större format!!) som föreställer samhället fotograferat mot norr. För att se det historiska landskapet kring Bergkvara måste man tänka bort ALL bebyggelse. Från och med 1600-talet fanns en fast bebyggelse i anslutning till hamnen, sedan Bergkvara blivit lydköping under Kalmar och senare även under Karlskrona. Några byggnader ligger ännu i samma läge sedan denna tid.

Men före 1600-talet fanns inget av den bebyggelse som nu utgör Bergkvara samhälle. I stället fanns de fyra (ursprungligen fem) gårdarna i Skällenäs by. Skällenäs var aldrig en samlad by utan bestod av ett antal utspridda hemman med mellan en till tre gårdar vardera. Varje hemman utgjorde alltså en egen enhet inom bydomänen Skällenäs. Varför det var uppdelat på detta vis i stället för en samlad by, som var det vanliga, vet jag inte. Ett av hemmanen i Skällenäs är känt sedan 1487, men hela byn omtalas först på 1530-talet och bestod då av fyra sämjehemman och ett frälsehemman samt två utjordar. Förutom gårdarna fanns säkert även hamnen i någon form. I anslutning till denna hölls en årlig marknad som var kalmarborgarnas privilegium, det fick de en återbekräftelse på i ett privilegiebrev 1611. Sannolikt hade denna marknad medeltida anor.

På flygbilden kan man se platsen för tre av hemmanen. Skällenäs nr 1 låg väster om Bergkvara kapell men är sedan länge försvunnet. Det bestod av två gårdar och är kännt genom historiska kartor. Skällenäs nr 2 är också försvunnet, det bestod av tre gårdar som under slutet av 1600-talet eller början av 1700-talet anslogs som lotshemman åt lotsarna i Bergkvara hamn. Platsen där hemmanet låg är belägen på en åkerkulle, centralt i bilden och har identifierats genom historiska kartor och en arkeologisk lösfyndsinventering. Detta ledde till att platsen nyligen registrerades som fornlämning (Raä 344 och 346), som tidigare har rapporterats (se HÄR och även HÄR ). Längst ner i bilden skymtar Skällenäs nr 4 som ännu ligger kvar på ursprungligt läge. Skällenäs nr 4 var frälsehemmanet och är känt sedan 1487 då Erik Trolle fick det i arv efter sin mor. Nedanför nr 4 och utanför bild ligger även Skällenäs nr 3 kvar på ursprungligt läge. Kvar finns också en vägsträckning som förbinder hemmanen 2, 4 och 3 (den streckade markeringen på bilden).

Närmast respektive gårdsläge fanns den centrala åkermarken. Åkerplättarna var ganska små och på dem fanns ofta stora mängder odlingsrösen. Utannför dessa åkrara fanns ängs- och betesmarker samt mindre åkerlyckor. Den blygsamma åkerarealen som skymtar i de historiska kartorna antyder att odlingen har varit av underordnad betydelse och att djurhållningen har varit den viktigaste näringen. Detta var gårdarnas inägor. Utanför dessa områden fanns större eller mindre utmarker som var mer eller mindre skogbevuxna. Här kunde man t ex hämta trä till ved och byggnation men även ha djur på bete.

Utöver detta är berrgkvarabygdens historia före 1600-talet sorgligt okänd. Men det finns förhållanden när man studerar Skällenäs som kan vara mycket intressanta. Tyvärr medger inte källmaterialet att denna historia kan berättas annat än som spekulationer. Och spekulationer som inte alls kan beläggas är vanskliga och bör undvikas, i all synnerhet om man gör anspråk på att vara vetenskaplig. Den historiska bergkvarabygden är i mångt och mycket ett försvunnet landskap. Men ändå tillräckligt närvarande för att man ska kunna åskådliggöra det på ett flygfotografi.

PS: Om man vill se historiska kartor från Skällenäs och andra gårdar kring Bergkvara rekomenderas varmt Lantmäteriets tjänst Histroiska kartor, se HÄR .

Kan vykort vara vetenskap?

Alla får vi väl ett vykort någon gång. En hälsning från vännerna på semester på Kanarieöarna eller i fjällen. Ett grattis på födelsedagen från gamla faster. Eller en hälsning från någons hemstad, ett "såhär ser det ut där jag bor". Men hur många av oss tänker på att de där bilderna kan vara ett källmaterial till kunskap om ett samhälles utseende och utveckling under åtminstone ett drygt århundrade? Förmodligen inte många.

Vykort var en idé som kom från Tyskland och Frankrike och nådde Sverige under 1800-talets sista decennium. Den stora "vykortsboomen" kom under de första åren på 1900-talet. 1901 skickades 20 miljoner vykort i Sverige och 1904 nåddes rekordsiffran 48,6 miljoner. I Tyskland skickades över en miljard vykort 1903. Det var vanligt att man sparade koren i vackra vykortsalbum och många ägnade sig åt att "byta" kort från olika orter, så kallade topografiska vykort ( med motiv av gator och torg, byggnader och sevärdheter, men även kort framställda till minne av en viss händelse).

Från tiden kring förra sekelskiftet och i viss mån ända fram till 1970-80-tal var vykortsmotiven betydligt intressantare än dagens ofta ganska tråkiga vyer. Det var vanligt att städer och småorter skildrades just så som de såg ut. Ofta som rena vardagsskildringar. Det är av den anledningen jag hävdar att vykort kan vara ett användbart historiskt källmaterial. Helt otvetydigt till 1900-talet, men kanske även till äldre tider. Precis som historiska kartor gömmer spår av strukturer som helt eller delvis är århundraden äldre än själva kartan, kan vykorten avbilda miljöer som är skapade mer eller mindre långt före det ögonblick då bilden togs.

Två vykort från Kalmar, tidigt 1900-tal. Det övre från Fiskaregatan, där nästan alla av de små trähusen nu är rivna. Dessa hus var gamla redan när bilden togs. Den nedre bilden visar Nybrogatan, som numera är helt utplånad. Ovanpå den ligger idag bl a länsstyrelsen och polishuset.

Kanske kan bilderna också ha ett visst praktiskt antikvariskt värde. T ex kan de berätta hur byggnader såg ut tidigare eller hur utvecklingen i exempelvis ett kvarter har förändrat en stadsmiljö från 1800-tal till i dag. Stora delar av våra stadskärnor har ju rivits som resultat av en ohämmad framstegsanda och fyrkantiga byråkraters bristande förståelse för historiska och kulturella värden. Men bilderna av hur det såg ut en gång finns kvar.

Storgatan i Kalmar vid 1900-talets början och på 1980-talet. Ett bra exempel på de drastiska förändringar som stadsrummet genomgått under 1900-talet. Och på hur ett par vykort kan åskådliggöra detta.

Det här är huvudsakligen en blogg om arkeologi. Men kan man göra arkeologi av gamla vykort? Ja, kanske i någon mån, men det blir inte lätt. Till exempel kan bilderna visualisera de lämningar man påträffar i de övre lagren vid en stadsarkeologisk undersökning. Ge lite "kött på benen" (eller fasad på husen snarare) och en bättre förståelse för "hur det såg ut" ovan mark. Som sagt exempelvis vilken typ av bebyggelse som funnits och någon gång kanske bilderna även kan hjälpa till att funktionsbestämma olika lämningar. Kanske någon med lite mer fantasi kan hitta ytterligare användningsområden?

Dessutom kan vykort vara arkeologi i den meningen att de avbildar arkeologiska motiv. Det finns relativt gott om kort som visar fornlämningar, fornföremål och ruiner av olika slag. Men det finns även vykort med motiv från faktiska arkeologiska utgrävningar. De senare är dock inte lika vanliga.

Exempel på "arkeologiskt vykort". Här med "Utgräfningarne i Slottsbacken" i Skanör i Skåne.

Slutligen är vykort roliga på såvis att de är ett källmaterial som man lätt kan skaffa fram, äga och hantera även som privatperson, utan att det är det minsta kontroversiellt, olagligt eller moraliskt oriktigt. Vykort finns dessutom från i princip alla orter, från minsta småsamhälle till storstäderna. Är man intresserad av hur det var och såg ut på en viss ort de senaste århundradena är det med andra ord bara att sätta igång att leta upp några gamla vykort. Och vill man inte behäftas med den simpla titeln "vykortssamlare" kan man alltid sträcka på sig, skjuta ut bröstet och kräva att få bli titulerad som deltiolog! För visst kan vykort vara vetenskap.

(För den som vill veta mer om vykort kan detta var en bra plats att börja: http://gamlavykort.nu/ ).

Det är inte bara städerna som förändras. Även i mindre samhällen förändras miljön, hus rivs, funktioner upphör, nya behov skapas. Småorternas förändring har inte fått samma uppmärksamhet som motsvarande i städerna. På de tre ovanstående bilderna ges ett exempel från Bergkvara, söder om Kalmar. Från den övre bilden från omkring 1910 till den mellersta från ca 1950-tal har en hel del hänt. Huset till vänster som var herrgårdsbyggnad till Skällenäs nr 1 har blivit en lägenhetslänga med en Konsumaffär på bottenplanet. Huset in förgrunden har ersatts av en funkisvilla och Lindbergs stora kvarn har rivits. Staplade timmer gjorde man dock fortfarande. Mellan 1950-tal och i dag har däremot miljön inte förändrats lika drastiskt, även om den har moderniserats, Konsum är borta och gatubeläggningen har bytts från gatsten till asfalt bl a. (Den moderna bilden är ej ett vykort).