Nya fynd i Avaskär

Härom året skrev jag om de prospekteringar som gjorts med georadar och magnetometer på den "försvunna" medeltidsstaden Avaskär i nordöstra Blekinge, se här och här. Då påträffades en del spår av vad som kan vara bebyggelselämningar. Efter det har inget hänt inom den yta som avgränsats som stadsområdet. Men 2009 utförde Blekinge Museum i samarbete med Smålands Museum en förundersökning direkt norr om stadsområdet. Rapporten från denna förundersökning finns nu tillgänglig på Blekinge Museums hemsida.


Del av stengodskrus, ca 1300-tal. Enligt uppgift lösfynd från Avaskär gjort för "en härrans massa år sedan" (foto: förf.).

Resultaten är intressanta, speciellt med tanke på att de arkeologiska insaterna i Avaskär är fåtaliga. Det grävdes nio schakt med maskin och i dessa framkom 12 anläggningar varav fyra undersöktes. Det rörde sig om stolphål, en "grop" och en större anläggning ca 3x3,5 meter och delvis omgärdad av satta stenrader. Vid rensningen av anläggningens yta hittade man flera fynd i form av bl a bottenskållor av järnslagg och keramikskärvor som kan dateras till medeltid och 15-1600-tal. Anläggningen tolkades som en möjligen stensatt källargrop som varit del av en byggnad. Huset har legat utmed vägen genom Avaskär och sammanfaller också med förhöjda fosfatvärden som kunde konstateras på samma plats vid en fosfatkartering på 1970-talet. Leif Stenholm har tidigare föreslagit att staden har varit utlagd i form av en enkel radby, baserat dels på fosfatundersökningen, dels på topografin. Avaskär övergavs då den nya fästningsstaden Kristianopel grundades år 1600. De fynd som gjordes verkar tidsässigt stämma med detta.

Anläggningen, den förmodade källargropen, grävdes inte ut då det bara rörde sig om en förundersökning. Vidare arbete sparades till den eventuella slutundersökningen. Jag har ingen information om huruvida det kommer att bli en sådan eller inte. Eftersom ingen utgrävning gjordes går det inte att säga när byggnaden togs i bruk. En skärva av så kallat protostengods tyder på att spår av äldre aktiviteter (12-1300-tal) kan finnas och en fullständig undersökning kan säkert avslöja medeltia konstruktioner. Fynden av järnslagg och bottenskållor visar att järnhantering ägt rum inom undersökningsytan och kan med tanke på brandrisken kanske förklara byggnadslämningarnas lokalisering i stadsområdets utkant.

Medeltidsseminarium i Oskarshamn

Det är inte ofta jag blir inbjuden till några seminarier eller liknande evenemang. Men i bland lcykas jag ändå snoka reda på ett och annat. I Kalmar län anordnas varje år ett så kallat kulturarvsseminarium, något som jag hittills har missat. Men i år upptäckte jag detta innan det var för sent och när jag dessutom insåg att temat var medeltiden, högtidlighållandet av att bok- /katalogverket Det Medeltida Sverige (DMS) nu täcker hela Kalmar län samt att ett antal "tunga namn" inom medeltidsforskningen skulle dyka upp - ja då var saken klar. Det var bara för mig att pallra mig dit.

Föreläsningarna gav mig ingen anledning att ångra detta beslut, snarare tvärt om. Visserligen var en ganska stor del av det som sades sånt jag redan kände till, kunde eller till och med jobbat med. Trots allt har mitt aktiva (och i viss mån produktiva) intresse för medeltiden och då främst i södra Kalmar län varit i full blom i snart 10 år. Men visst var en del nytt. Annat var nya vinklingar och perspektiv. Och allt var mycket inspirerande.

Här är föreläsarna och deras ämnen:

Sigurd Rahmqvist berättade om den nya kunskap som arbetet med DMS har givit om Kalmar län, både i ett lokalt perspektiv som i övergripande frågor. Det finns nu en god översikt och otaliga möjligheter till detaljstudier.

Roger Axelsson berättade om hur storpolitiken och dess konsekvenser kan sätta spår i det lokala landskapet, vilket kan belysas av såväl skriftliga som arkeologiska källor. Detta exemplifierade Roger med den oroliga tid på 1300-talet då månag tyska frälsemän satt som fogdar och länsherrar i landet, hur de snabbt satte sig i besittning av stora jordegendomar i Kalmar län för att sedan bli "utkastade" av drottning Margareta. Regimskiften är sällan friktionsfria och spåren av detta finns kvar både i landskapet som t ex lämningar av befästa sätesgårdar och i de skriftliga dokumenten.

Jan Paul Strid berättade om hur målanamnen (dvs ortnamn som slutar med ändelsen -måla)kan tolkas i nytt ljus. Måla brukar normalt förklaras i betydelsen av "avmätt eller inhägnat område" för (ny)byggnation. En ofta framhållen tanke är att namnen hänger samman med frigivandet av trälarna. Strid kunde i sin forskning i stället visa att ordet måla har haft betydelsen "avtal / avtal om arrende" och liknande. Ordet skulle således snarast syfta på en arrendegård som även kunde ärvas eller försäljas. Målanamnens geografiska spridning pekar på att orterna i stor utsträckning är upptagna på kungens och stormännens ägor som en medveten strategi i syfte att kolonisera strategiskt viktiga områden som t ex gränsområen.

Ludwig Papmehl - Dufay berättade om den medeltida gård som som undersöktes tidigare i år vid Köpingsvik på Öland, med kronologisk tyngdpunkt i 11-1200-talen. Den har tidigare berörts här på bloggen så jag går inte närmare in på detta.

Magnus Stibéus berättade om de senaste undersökningarna i och utanför Borgholms slott. En geofysisk prospektering av borggården visade tydliga spår av ett medeltida stenhus med trapptorn och källare, en del av äldre ringmur och en slottslänga där man kanske kan ana den ursprungliga ingången till borgen. Det byggnadskomplex man kan skönja har likheter med de äldsta faserna i Kalmar och Stockhlms slott. Utanför murarna grävdes också bebyggelse, både forntida och medeltida sådan, 2004. Den medeltida bebyggelsen var som intensivast mellan 1350 och 1500-talet. De undersökta byggnaderna låg nära Borgs gamla kyrka (idag bara en ruinhög) och kan eventuellt ha haft något samband med denna.

Markus Dahlberg talade om det så kallade sockenkyrkoprojektet som drivs av Riksantikvariämnetet för att kartlägga landets sockenkyrkor. Han diskuterade kring hur kyrkorna kan synliggöras som viktiga lämningar från medeltiden och framåt, hur kunskap kan produceras och upprätthållas och hur beständiga kyrkorna är som kulturarv.

Margareta Carling talade om medeltiden ur turistnäringens perspektiv, en annan och krassare verklighet än man som arkeolog eller forskare på medeltiden är van vid. Östergötland och marknadsföringen av medeltiden stod i fokus. Man kan notera att kulturturismen faktiskt är på väg att gå om bad- och soltursimen.

Carina Eskelin och Daniel Serlander berättade om Kronobäcks kloster utanför Mönsterås och hur man jobbar med att levandegör medeltiden här.

Per Melin som enda representatn för "eldsjälarna", för alla som jobbar idéellt och utanför akademierna, berättade om Emmabodabygdens historiska förening och deras arbete kring Emmaboda. Det handlade om frustrationen med att befinna sig i en marginalbygd, som aldrig ser närvaron av några större exploateringsprojekt och som forskningen allt som oftast passerar med en axelryckning. Men också om arbeten man med framgång bedrivit för att synliggöra denna bygds historia. Det tydligaste exemplet är den utgrävning man lyckades få till stånd av Rostockaholme, lämningarna av en medeltida "befäst" gårdsanläggning. Den avsides belägna gården kunde dateras till 1300-talet och knytas som sätesgård för drotsen, riddaren och riksrådet Nils Turesson (Bielke).

All heder åt dessa kunniga och inspirerande föredragshållare och åt Länsstyrelsen och Länsmuseet som arrangerade evenemanget. Det var en härlig dag i medeltidens tecken. Vissa av de här i all korthet berörda ämnena kommer jag kansle få anledning att återkomma till och utveckla.

Tittade förbi kvarteret Mästaren i Kalmar

Som jag redan i ett tidigare inlägg nämnt pågår denna sommar en stadsarkeologisk utgrävning i Kalmar. Närmare bestämt vid Norra Långgatan, i kvarteret Mästaren. Staden på Kvarnholmen började byggas 1645 sedan den gamla staden blivit allt för omodern och svår att försvara. Sju hela och två halva stadstomter ska man hinna undersöka. När jag i veckan var nere i Kalmar passade jag på att besöka en av de visningar som hålls för intresserad allmänhet tre gånger i veckan.

Man har i den del som ligger mot Norra Långgatan nu kommit ner till 1600-talets nivåer. Flera grunder till byggnader är frilagda och sakta börjar deras historia klarna. Den som vill veta mer om vad som händer kan besöka Riksantikvariämbetets sida eller projektets blogg. Här nedan några bilder i väntan på tydligare resultat att publicera.

Länsmuseet bloggar!

Kalmar läns museum har tagit steget ut i "bloggosfären". Eller snarare arkeologienheten vid länsmuseet. Arkeologi i Kalmar Län heter bloggen, och du kan nå den genom att klicka här eller i länklistan till höger. Ett väldigt trevligt initiativ av arkeologerna tycker jag och hoppas på att det kommer att dyka upp mycket intressant här!

Det börjar i alla fall bra. I dagarna gjordes ett oväntat fynd vid en rutinåtgärd vid Kalmar slott. En kabel ska läggas ner på yttre borgården och i förundersökningsschaktet påträffades ett skelett. Det märkliga med detta var att skelettet ligger på mage, med ansiktet och bröstkorgen nedåt, vridet i höften och med benen lätt uppdragna. Någon kristlig respektfull begravning rör det sig alltså inte om. Rent spekulativt skulle det kunna vara fråga om en kriminell individ, krigsfånge, avrättad person eller liknande. En osteolog har i vart fall hämtats ner från Jönköpings läns museum och förhoppningsvis ska frågorna kunna få svar inom en snar framtid. Jag gissar att ny information kommer att dyka upp på länsmuseets blogg så snart man vet mer.

Med magnetometer och georadar i Avaskär - vad hände sen

I januari i år skrev jag ett kort inlägg om en geofysisk prospektering med magnetometer och georadar i den nu "försvunna"medeltida blekingestaden Avaskär. Arbetet utfördes av Riksantikvarieämbetet och var beställt av länsstyrelsen i Blekinge. Resultaten som skulle ha publicerats tidigare i år har nu till slut dykt upp på sagda länsstyrelses hemsida i form av en rapport författad av Riksantikvarieämbetets personal. Rapporten är en pdf-fil och kan fritt hämtas HÄR.

Resultaten motsvarar inte direkt de förhoppningar som länsantikvarie Leif Stenholm uttryckte för media i början på året (kanske en delförklaring till varför det varit så tyst om projektet?). Undersökningarna utfördes på ömse sidor om vägen mellan Milasten och Kristianopel i anslutning till Avaskärs kapell, ett område (A) öster om vägen var 190x50 meter stort och två områden väster om vägen (B och C) var 50x13 respektive 50x8 meter stora. Tyngdpunkten av prospekteringarna låg på georadar som kompletterades med magentometer.


Avaskär idag med arkeologiska undersökningar och iakttagelser i rött. De prospekterade områdena ungefärligt utmärkta i svart. Klicka på bilden för att se den i större format. (Ur: Stenholm, L. 1984. Avaskär/Kristianopel. Medeltidsstaden 51, Riksantikvarieämbetet.).

Prospekteringarna resulterade i ett antal företeelser och spår av strukturer, "anomalier" på fackspråk. Flera av dem bedömdes som arkeologiskt intressanta, men det finns samtidigt ytterst få sammanhängande, lättolkade strukturer. Man kunde påvisa en del spår av bebyggelse och andra av människan avsatta anomalier. Men för att få klarhet i vad det egentligen är man ser krävs arkeologiska undersökningar. Dock finns i och med prospekteringskartorna möjlighet att göra små riktade provgrävningar som relativt enkelt kan ge svar. Ur antikvarisk synvinkel är materialet också värdefullt då det underlättar myndighetens bedömning och handläggning genom att visa var det kan vara värt att inrikta eventuella arkeologiska insater och vad som kan lågpriorteras eller prioritetras bort. (För mer detaljer, se rapporten på länken ovan).

Kunskapen om Avaskär är ganska begränsad. Det skriftliga materialet är sparsamt (äldsta belägget är från 1350) och de arkeologiska insatserna är få. En stensatt källare och några brunnar har dokumenterats. Staden har naturligtvis haft en kyrka, om vilken bara är känt att den haft ett rektangulärt långhus och kor med absid. En del gravar från kyrkogården har däremot undersökts. Staden bör ha haft ett rådhus, rådsmedlemmar är omtalade i skriftliga källor. Några andra källor antyder dessutom att det funnits någon typ av enklare befästning av trä, vilken anses ha legat väster om bron över Petriån. Fyndmaterialet ger inga snävare hållpunkter och är huvudsakligen senmedeltida. Det domineras av keramik, där yngre rödgods är den största kategorin. Staden anses grundad under senare hälften av 1200-talet eller det tidiga 1300-talet, men även det bygger på relativt vaga grunder. En del spår antyder ett utnyttjadnde av platsen som föregått staden. Som sagt, tämligen begränsade kunskaper. All ny information är därför av stort värde för kunskapsuppbygnaden. Prospekteringarna är ett steg på den vägen. Man får hoppas att fler steg kommer att tas.

Arkeologi och Kalmar nya konstmuseum

Att Kalmars nya konstmuseum nu står klart och invigt är väl knappast någon nyhet. Flera månader har redan passerat och debatten kring detta märkliga byggprojekt har tystnat inför fullbordat faktum. Byggnaden är en svart kubisk historia med stora fönster, enligt dem som på oklara grunder anser sig ha en smak som står över vanliga sketna människors ansedd som mycket vacker. Själv tycker jag byggnaden känns ganska underlig i den miljö den är plasserad, den lummiga stadsparken invid slottet och slottsfjärden - en gång kalmars medeltida hamn. Inte vet jag om den är så vacker heller, men min arkitektoniska smak är ju å andra sidan inte så skolad. Senast jag var i Kalmar var det dessutom knökfullt med bilar inom kilometers radie. Förvisso var det kanske i skuggan av nyhetens behag, men hur det går ihop med dagens nödvändiga krav på miljötänkande kan man undra. Ska man ändå säga något gott så kan man kanske hävda att var tid måste ha rätten att sätta sin prägel på landskapet.

Kalmar nya konstmuseum. (Foto: Åke E:son Lindman).

Kalmar, en av medeltidens absolut viktigaste svenska städer. Det avspeglade sig dock knappast i de maximalt nerbantade arkeologiska utgrävningarna. Exploatör och beslutsfattare gick hand i hand i denna med all rätt starkt kritiserade strävan att gräva fram så lite kunskap om medeltidsstaden som någonsin var möjligt.

I skuggan av det uppmärksammade konstmuseet har länsmuseet presenterat en bok om utgrävningarna. Boken heter "Ur dy, lera och sand. Hamn och bebyggelse från det medeltida Kalmar" och har Kalmar läns museums arkeologer Cecilia Ring och Nicholas Nilsson som redaktörer. Boken är en populärvetenskapligt hållen skapelse där man strävat efter att länka sammar resultaten från de senaste undersökningarna nu inför konstmuseet med tidigare arkeologiska resultat. Det är både bra och nödvändigt. De små gropar man fick tillstånd att gräva skulle nog vara ganska svårförståeliga om man inte kunde se resultaten i ljuset av vad man vetat tidigare.

På det hela taget är det en trevlig och ganska vacker bok. Upplägget betsår av ganska korta kapitel där man försöker ge en så god inblick som möjligt i stadens och hamnens historia, likväl som i vad arkeologer gjort och inte gjort, nu som förr. Kapitlen är ganska korta, de flesta ett par tre sidor. Så värst djuplodande blir det alltså inte av förståliga skäl. För den som inte vet så mycket om Kalmars (arkeologiska) historia säkert en utmärkt introduktion. För den som redan vet en del kanske mest en stunds småmysig läsning. På plussidan bör det framhållas att för den som vill ha mer hårda fakta så finns den arkeologiska slutrapporten bifogad på CD rom-skiva tillsammans med lite annat som fynd- och anläggningslista och lite bilder. Något för alla smaker alltså.

Ur innehållet kan jag lyfta fram att tidsmässigt fann man ingenting som kunde datera stadens existens bortom 1200-talet. Inget som kunde föra diskussionen om stadens ålder vare sig åt det ena eller andra hållet kunde med andra ord uppdagas. Lite modifieringar av gatunätet, ny kunskap om byggnader och om hur stadsmuren varit konstruerad mot sjösidan är andra resultat av betydelse. Olika träkonstruktioner kunde också dokumenteras tack vara de syrefattiga förhållandena i de dyiga lagren. 1297 registrerade fynd som ger en bild av livet i staden från 1200-talet till stadens flytt på 1600-talet tillvaratogs och några av dessa presenteras också i boken. Även en del metoder för att utvinna kunskap presenteras, som dateringsmetoderna C-14 (kol 14) och dendrodateringar. De senare, datering med hjälp av årsringar på trä, kan ge mycket exakta åldersbestämningar. Det äldsta dendroprovet var t ex från ett träd avverkat i juni eller juli månad år 1291. De flesta proverna var från hamnanläggningen av förklarliga skäl, det var ju i anslutning till hamnen som utgrävningarna företogs. Trät kunde i bland också ursprungsbetämmas. Eken som undersöktes var från Småland eller Öland men tallen anser man kom från uppland. Den bestämningen har dock bemötts med viss trovärdig kritik.

Här och var möter man kommentarer i stil med "vi fick bara undersöka en minder del av den, därför vet vi inte...". Kalmar var som sagt en av medeltidens viktigaste svenska städer. Men den är inte en av dem man vet mest om, snarare tvärt om. Att detta, som kunde ha blivit ett storskaligt titthål ner medeltidsstadens historia bara blev ett antal smågropar, att den stora potential en fullvärdig undersökning kunde haft inte utnyttjades, att resultaten blev begränsade istället för de viktigaste i stadens historia, det är inte arkeologernas fel. Nej, arkeologerna har tvivelsutan gjort allt de förmått för att uppnå så goda resultat som möjligt med de små ytor man fick undersöka. Att ännu en fyrkantig byggnad, hur arkitektoniskt förfinad den än må vara, segrat över kulturarv och historia, det är exploatörens och beslutsfattande myndighets ansvar. Eller brist på ansvar, hur man nu vill se det. Personligen hade jag kanske haft en vetenskaplig publikation högre upp på önskelistan, men Ur dy, lera och sand är ändå väl värd sin plats i bokhyllans kalmarsektion.

Bergkvara och arkeologins roll i små samhällen

När jag nu var nere för att hålla mitt föredrag passade jag naturligtvis på att se mig om i mitt gamla barndomsland. Nere vid hamnen i Bergkvara höll de på att bygga ut vid "Lindbergs", den plats där köpingen Bergkvara började växa fram under 16-1700-talen. I ett grävt schakt där grund till en ny byggnad höll på att gjutas fanns i botten ett ganska tjockt, svart kulturlager med inslag av synligt tegel och eventuellt keramik. Området var avspärrat så det gick inte att ta sig en närmre titt.


Ett försök att fånga det omtalade kulturlagret på bild. Det mörka partiet syns längst ned och är kanske ett par decimeter, hur långt det fortsätter neråt är dock oklart. Ovanför är ett sand/grusblandat lager och ovanför detta ett ganska uppenbart utfyllnadslager med sten och rikliga inslag av tegel.

Detta aktualiserade en fråga jag med jämna mellanrum har funderat över, men som inte verkar bekymra någon annan? När det exploateras i städer är det väl nu mera ganska givet att arkeologin kommer med på ett hörn, i större eller mindre skala, åtminstone om staden är av någorlunda ålder. Men i alla småsamhällen tycks det vara helt fritt att exploatera utan hänsyn till kulturhistoriska värden under mark. Detta obeaktat att orterna ibland kan gå tillbaka på rejält gammal bebyggelse. Att många samhällen går tillbaka på medeltida byar och gårdar, som ibland kan vara ännu äldre etableringar, är väl ingen hemlighet. Vad beror då ointresset på? Kan det vara ren okunskap? Man tänker att det samhälle man ser idag inte är äldre än max 1800-talets andra del och där kan väl inte finnas något att upptäcka för en arkeolog. Eller är det någon slags juridisk praxis? Eller beror det på att frågan inte lyfts fram och diskuterats?

Just Bergkvara är som ort inte så väldigt gammal. I detta fall kan alltså åldern (eller bristen på ålder) spela in. Vem behöver arkeologi när det finns skriftliga källor som talar om hur det var, dessutom med tämligen god detaljrikedom? Bergkvara växte fram i ansluning till ett bra hamnläge. En del har menat att redan vikingarna måste ha utnyttjat detta hamnläge, men det antagandet är förvisso helt taget ur luften och saknar varje form av belägg.

Namnet Bergkvara består av föreleden bergk- (av det äldre ordet birk = björk) och efterledet -vara (med lite olika tolkningar, ett förslag är strand). Således kanske namnet betyder björkstranden eller liknande. Namnet är ursprungligen ett marknamn och inte ett bebyggelsenamn. Marken som bar detta namn hörde ursprungligen till gårdarna i Skällenäs by. Första gången platsen dyker upp i skriftliga källor är 1616 då Gustav II Adolf bekräftar Kalmar stads privilegier. Däri ingick att staden skulle ha ensamrätt att hålla marknadsstånd vid bl a Bergkvara, något som tydligen sedan gammalt varit Kalmarborgarnas rätt. Härav har man dragit slutsatsen att Bergkvara varit platsen för en återkommande marknad där stadens köpmän kunde sälja varor direkt till allmogen, en marknad som med stor sannolikhet hade medeltida rötter. Men bebyggelse saknades ännu under 1600-talet. 1640 anhöll borgarna i Kalmar om rätten att flytta marknaden till Brömsebro för att komma åt gränshandeln. Då nämns bara marknaden, ingen bebyggelse. Av flytten blev dock intet eftersom Blekinge kort tid senare belv svenskt. Efter att Karlskrona grundats försökte även borgarna i denna stad att komma åt handeln i Bergkvara, vilket ledde till en sekellång konflikt mellan städerna.

Kalmar fick de flesta fördelarna i denna tvist och 1719 antog stadens borgare en Johan Johansson som "köpdräng" i Bergkvara. Han fungerade närmast som ett slags filialföreståndare och hade bara rätt att bedriva handel i sina uppdragsgivares namn. För Johan Johanssons räkning uppfördes nu en byggnad med bostad, handelsbod och lager. Detta blev, så vitt man vet, den första permanenta bebyggelsen i Bergkvara. Huset anses vara identiskt med en timmrad byggnad som ännu finns kvar på "Lindbergska tomten" och som bl a hyser fragment av karolinska målningar.

Några årtionden senare utsåg Kalmarborgarna en handelsman till ansvarig för affärerna i Bergkvara, Erik Kastman, som blev bofast här någon gång mellan 1749 - 1751. Under ett drygt sekel dominerade sedan denna Kalmaritiska borgarsläkt köpingen. Bl a uppfördes den Kastmanska gården, identisk med det senare Lindbergs. Släkten köpte även upp flera gårdar i köpingens omland, bl a Skällenäs nr 1 som låg i närheten av dagens Bergkvara kapell. Gården flyttades senare ner till hamnområdet där en ståndsmässig herrgårdsbyggnad uppfördes. Men även andra Kalmarborgare började göra sig gällande i Bergkvara, t ex Sahlsteens, 1700-talets största Kalmarfima. Bergkvara fick också betydelse som varvsort. Sin största blomstringstid upplevde köpingen efter att de gamla borgarprivilegierna och skråväsendet upplösts framemot 1800-talets mitt. Bebyggelsen expanderade också kraftigt under 1800-talet och även Karlskrona fick till möjlighet att etablera ett handelshus, 1840 (nuvarande "Blå hallen"). Årtiondena kring sekelskiftet 1900 var Bergkvara en tid landets näst största hamn.

Bergkvara vid förra sekelskiftet. Huset i förgrunden är "Lindbergs", tidigare Kastmanska gården. Bakom detta hus ligger det hus som anses vara köpingens äldsta bygnad. Ytterligare längre bakom huset är platsen där kulturlagret iakttogs belägen. Den stora kvarnen uppfördes 1890, men revs och såldes till Gotland 1914, den finns ännu kvar i Havdhem och anses vara världens högsta träkvarn. Efter kvarnen låg garveriet och garvarens bostad skumtar vid vägen efter träden. Därefter kom själva hamnområdet. På andra sidan vägen låg den herrgårdsbyggnad som blev resultatet av den av Kastmans utflyttade gården Skällenäs nr 1.

Det är de stora dragen i Bergkvaras historia så som de brukar berättas, de få gånger det sker. Vad kan väl möjligen arkeologin bidra med till detta? Det finns många möjligheter. Några kan vara att t ex få fram en närmare åldersbestämning på aktiviterna på platsen. En säsongsvis återkommande marknad avsätter förmodlingen inga tydligare spår, men under de relativt tjocka kulturlager som uppenbarligen finns i delar av det gamla köpingsområdet kan ändå sådana spår finnas kvar. Brukades platsen under medeltid och hur långt tillbaka och i vilken omfattning? Lämningarna i jorden kan också berätta om bebyggelsen och människornas dagliga liv, något som de skriftliga källorna tiger om. Det finns en lång rad tänkbara aspekter.

Kanske det är svårt att driva ett krav på arkeologiska undersökningar på en plats som Bergkvara. Men jag tycker ändå att frågan förtjänar att diskuteras och uppmärksammas. Och tycker man att Bergkvara är en allt för ung plats så finns det åtskilliga andra av betydligt högre ålder. Riktar man blicken fyra kilometer inåt landet från Bergkvara kommer man till kommunens centralort Torsås. Byn Torsås är känd sedan 1507 och bestod av sju hemman i 1500-talets jordeböcker. Byn var också kyrkby, Torsås kyrka uppfördes under 1200-talet, men har legat en bit ifrån själva byn. Torsås by är med säkerhet en medeltida etablering. Ortnamnet är möjligen ett förhistoriskt sakralt ortnamn med guden Tor i förleden. Men om detta namn primärt är ett naturnamn (dvs namn på den ås som finns vid Torsås), ett bebggelsenamn eller ett kultplatsnamn är oklart. Den historiska byn verkar i vart fall ha legat i anslutning till dagens centrala Torsås. Det mesta av lämningarna av ett äldre torsås har förmodligen schaktats bort genom åren. Men teoretiskt finns naturligtvis möjligheten att arkeologiskt komma åt en medeltida eller till och med ännu äldre bebyggelse.

Och det är detta jag menar är gemensamt för många småorter i landet. Orter som aldrig har mött krav på arkeologiska undersökningar. Möjligheter att nå intressant och värdefull kunskap går därmed också förlorade utan att knappt bevärdigas en axelryckning. Jag tycker det är synd. Vad tycker Du?

Perspektiv från ovan

Att ha kontakter är alltid bra. Nyligen fixade min käre far några flygbilder från Bergkvara (4,5 mil söder om Kalmar) åt mig, genom en kontakt han träffat på jobbet. Här är en av bilderna, som ger lite perspektiv och visualisering av landskapet runt Bergkvara.

Överallt döljer det moderna landskapet lager av äldre landskap. Överallt har människorna under olika skeenden av historien satt sina spår, lämnat sina avtryck, påverkat och förändrat. Det finns inte många platser där ingen männsika någonsin har påverkat landskapet. Spåren av dessa aktiviteter kan vara mer eller mindra tydliga, mer eller mindre komplicerade att avläsa. Men de finns där, ibland kända av forskarna, ibland väntar de ännu på upptäckt.

En åker har inte alltid varit en åker, en skog inte alltid en skog, en stad inte alltid en stad. Det är inte så svårt att inse om man tänker efter lite. Låt oss titta på bilden (OBS, klicka på bilden för att se den i större format!!) som föreställer samhället fotograferat mot norr. För att se det historiska landskapet kring Bergkvara måste man tänka bort ALL bebyggelse. Från och med 1600-talet fanns en fast bebyggelse i anslutning till hamnen, sedan Bergkvara blivit lydköping under Kalmar och senare även under Karlskrona. Några byggnader ligger ännu i samma läge sedan denna tid.

Men före 1600-talet fanns inget av den bebyggelse som nu utgör Bergkvara samhälle. I stället fanns de fyra (ursprungligen fem) gårdarna i Skällenäs by. Skällenäs var aldrig en samlad by utan bestod av ett antal utspridda hemman med mellan en till tre gårdar vardera. Varje hemman utgjorde alltså en egen enhet inom bydomänen Skällenäs. Varför det var uppdelat på detta vis i stället för en samlad by, som var det vanliga, vet jag inte. Ett av hemmanen i Skällenäs är känt sedan 1487, men hela byn omtalas först på 1530-talet och bestod då av fyra sämjehemman och ett frälsehemman samt två utjordar. Förutom gårdarna fanns säkert även hamnen i någon form. I anslutning till denna hölls en årlig marknad som var kalmarborgarnas privilegium, det fick de en återbekräftelse på i ett privilegiebrev 1611. Sannolikt hade denna marknad medeltida anor.

På flygbilden kan man se platsen för tre av hemmanen. Skällenäs nr 1 låg väster om Bergkvara kapell men är sedan länge försvunnet. Det bestod av två gårdar och är kännt genom historiska kartor. Skällenäs nr 2 är också försvunnet, det bestod av tre gårdar som under slutet av 1600-talet eller början av 1700-talet anslogs som lotshemman åt lotsarna i Bergkvara hamn. Platsen där hemmanet låg är belägen på en åkerkulle, centralt i bilden och har identifierats genom historiska kartor och en arkeologisk lösfyndsinventering. Detta ledde till att platsen nyligen registrerades som fornlämning (Raä 344 och 346), som tidigare har rapporterats (se HÄR och även HÄR ). Längst ner i bilden skymtar Skällenäs nr 4 som ännu ligger kvar på ursprungligt läge. Skällenäs nr 4 var frälsehemmanet och är känt sedan 1487 då Erik Trolle fick det i arv efter sin mor. Nedanför nr 4 och utanför bild ligger även Skällenäs nr 3 kvar på ursprungligt läge. Kvar finns också en vägsträckning som förbinder hemmanen 2, 4 och 3 (den streckade markeringen på bilden).

Närmast respektive gårdsläge fanns den centrala åkermarken. Åkerplättarna var ganska små och på dem fanns ofta stora mängder odlingsrösen. Utannför dessa åkrara fanns ängs- och betesmarker samt mindre åkerlyckor. Den blygsamma åkerarealen som skymtar i de historiska kartorna antyder att odlingen har varit av underordnad betydelse och att djurhållningen har varit den viktigaste näringen. Detta var gårdarnas inägor. Utanför dessa områden fanns större eller mindre utmarker som var mer eller mindre skogbevuxna. Här kunde man t ex hämta trä till ved och byggnation men även ha djur på bete.

Utöver detta är berrgkvarabygdens historia före 1600-talet sorgligt okänd. Men det finns förhållanden när man studerar Skällenäs som kan vara mycket intressanta. Tyvärr medger inte källmaterialet att denna historia kan berättas annat än som spekulationer. Och spekulationer som inte alls kan beläggas är vanskliga och bör undvikas, i all synnerhet om man gör anspråk på att vara vetenskaplig. Den historiska bergkvarabygden är i mångt och mycket ett försvunnet landskap. Men ändå tillräckligt närvarande för att man ska kunna åskådliggöra det på ett flygfotografi.

PS: Om man vill se historiska kartor från Skällenäs och andra gårdar kring Bergkvara rekomenderas varmt Lantmäteriets tjänst Histroiska kartor, se HÄR .