Hitta historien i landskapet

På lördag (26/4) är det åter dags för min årliga vårföreläsning i regi av Söderåkra Hembygdsgille. I år blir det dessutom 10-årsjubileum! En grå dag i maj 2004 började det och sedan dess har det varit ett återkommande evenemang. Ett antal platser i Söderåkra socken har besökts och belysts. Jag tror det mestadels har varit uppskattat bland dem som kommit för att lyssna.

Årets upplaga då: först lite praktiska detaljer. Lördagen den 26 april klockan 10:00, samling på parkeringen vid Bergkvara kapell. Räkna med att det hela nog kommer att ta ett par timmar i anspråk. Det blir en del transportsträckor och fikapaus. Du får ta med eget fika, i övrigt är allt gratis.

Vad ska vi göra då? Jo årets upplaga av vårföreläsningen blir lite annorlunda. Det blir inte en rakt-upp-och-ner-förelsäning. Snarare en minikurs i hur man hittar historien i landskapet, exemplifierat med de två byarna Bockekulla och Kärrabo i södra sockendelen (några kilometer söder om Bergkvara). Jag kommer att presentera några olika typer av källmaterial och vad de kan berätta om landskapet och människorna som bott i det. Men också det viktigaste, nämligen landskapet i sig självt och de lämningar som människorna har avsatt där. Tanken är att åhörarna inte bara ska vara passiva lyssnare utan själva vara delaktiga i tolkandet. Detta är ett nytt grepp för mig så jag vet inte hur det kommer att bli. Förhoppningsvis ska det bli bra!

Alla är som vill är hjärtligt välkomna!

Utomhusföreläsning, Stuvenäs, Värnanäs, Halltorp

Ja, det har varit i stort sett dött på bloggen en längre tid. Så nu blir det intressant att se om det finns några läsare kvar...

Våren är här! Ett säkert vårtecken är min årliga utomhusföreläsning för Söderåkra Hembygdsgille som varit igång sedan 2004. I år kommer jag att vara riktigt vågad och äverträda sockengränsen några kilometer och ge mig in i Halltorp socken. Jag delar också pratandet denna gång med min vän, den kunnige lokalhistorikern Lars Larsson från Södermöre Hembygdsförening.

Lite nyttig information först: föreläsningen äger rum lördagen den 27 april. Samling på parkeringen vid Stuvenäs gästgiveri (skyltat från E22) klockan 10:00. Tag med egen fikakorg. Räkna med ca tre timmar i tidsåtgång.

Vad får du då på dessa tre timmar? Jo, först blir det bronsålder. Vi kommer att besöka några mycket intressanta lämningar kring Stuvenäs, bland annat ett storröse och ett par så kallade "kulthus", en ovanlig fornlämningstyp som hör till de mest särpräglade bronsåldersmiljöerna. Inte bara lokalt utan (vågar jag påstå) på ett riksplan! I området finns också gravfält från järnåldern.

Sedan fortsätter vi till Värnaby. Idag finns här några lantligt vackra kullar och åkrar inte långt från Värnanäs herrgård. Men en gång fanns en hel by på platsen. En by som kan ha haft tusenåriga anor. Värnaby som var uppdelat på Norra och Södra Värnaby var den största byn i Halltorp socken. Genom århudraden har i synnerhet Södra Värnaby (som vi ska uppehålla oss kring) fört en seg kamp mot kungar och herremän. Flera gånger har den lagts öde, dess invånare avhysts. Men den har om och om igen rest sig och växt upp på nytt. Men de sista stora jordbruksreformerna på 1800- och 1900-talen under Värnanäs herrgård gjorde slutligen byns saga all.

Vi avslutar dagen övningar vid Halltorps kyrka. En av de märkligaste kyrkorna i Kalmarsundsområdet, vilket inte säger så lite. En gång försedd med fyra våningar och två torn. Idag finns förutom själva kyrkorummet också en välbevarad markvåning (källarvåning) som är ett av de äldsta rum i regionen som man fortfarande kan gå in i. Och det ska vi såklart göra! Den särpräglade kyrkan, dess fantastiska historia och den spännande och omvälvande del av medeltiden då den uppfördes får avrunda dagen.

Alla är hjärtligt välkomna!

(Bilden: ett rekonstruktionsförslag på hur kyrkan i Halltorp kan ha sett ut, efter Iwar Andersson)

Helge, Bockekulla och det mångbottnade landskapet

När jag söker i minnet inser jag att det finns många anledningar till att mitt stora intresse i livet blev arkeologi. Men en av de viktigare anledningarna var min farbror, Helge. Det var nog något av de sista åren på 1980-talet och framåt som det började. Arkeologin började dyka upp även i Kalmarområdet. Den välkända Tingby-boplatsen undersöktes, man hittade tidiga stenålderslämningar vid Torsås och Söderåkra. På riksplanet kablades Birka-grävningarna ut via TV. Det var väl någon gång i den vevan som Helge berättade att han hade hittat stenyxor på en åker hemma på gården i Bockekulla. Och det dröjde inte så länge förrän jag, som då redan hade ett uppväckt arkeologiintresse var ute på åkern och spanade. Det var min allra första inventering och jag kom stolt hem med en 4-5 flintabitar.

Sedan den gången har det blivit ganska många vändor i landskapet i Bockekulla, tillsammans med Helge. Med jämna mellanrum ringde han också när han själv hittat något spännande som han ville att jag skulle titta på. Speciellt efter det att jag börjat utbilda mig till arkeolog. Det var än ett stenröse här, än en slaggklump där. Någon flintabit, andra märkliga stenar, en konstig naturformation… Bockekulla var Helges stora stolthet men hans bild av dess historia var kanske inte precis vetenskaplig. Eller snarare var den på grund av denna stolthet en aning överdriven. ”Lilla Birka” kallade han gården, halvt på skämt och halvt på allvar. Men han var intresserad och med tiden allt mer uppmärksam och mån om att bevara spåren av det som har varit. Och det är vackert så.

Vad det i verkligheten finns spår av är en boplats på en åker kallad Backarna. Det var här Helge hade hittat stenyxor och det var där jag senare hittade flinta. Yxor och flinta tyder på att där legat en liten gård under slutet av stenåldern – övergången mot äldre bronsålder. För omkring 4000 år sedan. I åkern fanns också järnslagg och enstaka skärvor av keramik från medeltid och framåt. Storskifteskartan från 1774 talar om att åkern den gången hette Tomthägnaden, där tomt syftar på gårdstomt. Skriftliga källor berättar om att Bockekulla en gång var två gårdar, stora och lilla Bockekulla. Lilla Bockekulla brändes under Kalmarkriget 1611 och lades sedan öde till det med tiden uppgick i stora Bockekulla. I skogsbackarna runtomkring finns det gott om lämningar från äldre tiders jordbruk i form av odlingsrösen, stenröjda ytor, hägnadsrester, en brunn med mera.

Till min släkt kom gården i Bockekulla 1921. Farfar Anton hade varit i Amerika och tjänat ihop en slant som järnvägsbyggare och lokomotiveldare och för de pengarna köpta han gården. Helge föddes 1924 och var tredje barnet i syskonskaran som till slut blev 12 barn. Han växte upp i Bockekulla och han levde där nästan hela sitt vuxna liv, Helge. Så det är inte så underligt att han hade starka band till gården och landskapet. Förutom Bockekulla var det idrotten som låg honom varmast om hjärtat. Mest känd är han väl för sitt engagemang i den lokala fotbollsföreningen. Ett tag var golf den stora grejen och på ålderns höst var det boule som gällde. Mot idrottsintresset stod sig även arkeologin slätt. Men han hade även andra sidor. Han var förståss lantbrukaren Helge och en tid kommungubben Helge. Och han var konstsamlaren Helge och samlaren av diverse gamla pryttlar över huvud taget. I närbelägna Brömsebro finns en auktionskammare som en period var ganska aktiv. Där brukade han handla och så kom han hem till oss för att visa sina fynd. ”Vad tror du, den är nog värd lite va?” sa han med ett litet finurligt leende. Det tillhör mina starkare barndomsminnen.

Ett eller annat lärde jag mig väl av honom också. Det som främst dyker upp i tankarna är hur mångbottnat landskapet är. Hur fullt av olika historier. Det var kanske det som var den stora upptäckten i alla vandringarna i Bockekulla. Där fanns sten- och bronsålderns landskap, medeltidens landskap, 16-1700-talens landskap och det moderna landskapet. Där fanns människors rörelser och bruk i lager på lager, tidevarv på tidevarv. Där fanns vardagens människors historia representerad över fyra årtusenden.

Nu har ännu en epok i Bockekullas historia tagit slut. Helges epok. För det var en epok. Han var väl känd för halva Torsås kommun som ”Helge i Bockekulla”. Och för mig är tanken på Bockekulla utan Helge nästan omöjlig att ta till sig. Och för ögonblicket outhärdlig. Onsdagen den 1 juni avled han, 87 år gammal. Jag saknar honom. Dessa rader gör honom knappast rättvisa. Men det är i alla fall något. Och det är en slags tröst nu när han givit sig ut på en vandring där jag inte längre kan följa honom.

Skrivet till minne av

Helge Petersson

1924-2011

Vila i frid

Dagens idyll och gårdagens hårda verklighet

När man vandrar runt i naturen stöter man allt som oftast på lämningar av mänsklig aktivitet. Åtminstone om man är lite observant och måhända behövs det ibland en viss förmåga att "läsa landskapet". Hemma i mitt eget barndomsland söder om Bergkvara finns det en del lite mystiska miljöer som ingen verkar ha lagt märke till förut. Jag har i alla fall inte hört eller sett något om dessa platser tidigare.

På en av dessa mina vandringar längs kusten söder om Berrgkvara på marker som hör till byarna Kärrabo och Skällenäs fann jag några konstruktioner belägna invid en (senare?) stenmur och med utsikt ut över Kalmarsund. Det ser ut att vara ett par små jordkulor eller backstugor av något slag, tämligen små men ganska påtagliga. De är uppbygda av sten och jordvallar med en öppning i ena hörnet som väl markerar ingången. I anslutning till dem finns spåren av en stenskodd brunn. Allt ser så idylliskt ut men verkar vittnar om en tillvaro långt ifrån idyll.

Vilka bodde en gång här? Eller har de haft någon annan funktion? Något som har med djurhållning att göra eller liknande? Eller ska man tolka det som ett littet fiskeläge med tanke på närheten till havet? Ja, vem vet. Men kanske någon i läsekretsen vet något eller har sett några liknande lämningar?

Vid strandkanten

Det finns knappast någon plats i det moderna samhället där det inte har funnits människor förut. Och överalt finns det spår efter deras olika aktviteter. Somliga lämningar är mäkvärdigare än andra och får uppmärksamhet blir ibland markerade som sevärdheter. Andra uppmärksammas sällan eller aldrig. De flesta lämningarna ligger under jord eller vatten och syns inte. Den största delen av de lämningarna är ännu inte upptäckta.

Vid våra kuster finns många spår av olika aktiviter som ägt rum för mer eller mindre länge sedan. När jag en gång promenerdade runt Kärraboviken i södra delen av Möre, i mitt gamla barndomsland blev detta extra tydligt. Det var lågvatten och jag noterde att det vimlade av diverse stenrevlar längs strandkanten, mellan stranden och de små öarna som ligger i viken och även längs öarnas strandkanter.

På den första bilden ser vi ett antal stenrader som antagligen är någon typ av båtplatser. Antningen fundament till bryggor eller kansle mer troligt så kallade "båtkåser", där man dragit in och förtöjt båten mellena två stenrader. Deras ålder är omöjlig att säga något om, kanske de inte är så väldigt gamla.

På den andra bilden ser vi en stenrad utlagd mellan land och en liten ö. Vad den har haft för funktion vet jag inte. Kanhända har den haft något med fiske att göra? Många av gårdarna längs kusten hade fiskerättigheter som kan beläggas åtminstone från 1500-talet och framåt. Att dessa fisken var viktiga förstår man av att de nogrant redovisats och titt som tätt var föremål för diverse tvister. Byarna Kärrabo och Skällenäs som ägde marken runt viken hade båda fisken här, bl a vid den udde som kallas Tokholmen. Bilden är tagen vid Tokholmens norra sida. Spår av fiskeriaktiviteter är annars mestadels så kallade ålabrorar, långa stenrevlar som löper från land och rakt ut i vattnet. Vid dessa fäste man ryssjor i vilka man fångade fisken. Somliga av dessa ålabroar var ibruk ända fram till 1920-talet, då de ersattes av ålbottengarnen.

På den sista bilden, som är tagen på andra sidan Tokholmen, mot Skeppevik, ser vi lämningarna efter vad som enligt uppgift är en gammal varvsplats från 1800-talet. Bondeseglationen var under 1800-talet och början av 1900-talet en stor näring i kustbygderna, framför allt i och kring de små köpingar som här och var växte fram. I detta fall var det Bergkvara som, beläget någon kilometr norrut. Möjligen är platsen identisk med det varv som omtalas i Skeppevik där åtmistone att par skutor byggdes, skonerten Twänne Bröder 1849 och slupen Charlotta 1862.

I alla tider har det havet kan ge varit viktigt för människorna längs kusten. Längs de nuvarande kustbanden kan vi ännu se spåren av en del av dessa aktviteter som tidsmässigt sträcker sig från medeltid och fram till 1900-talet. Även dessa lämningar förtjänar att lyftas fram som källor till kunskap om hur det var förr och som trevliga inslag i landskapet.

Perspektiv från ovan

Att ha kontakter är alltid bra. Nyligen fixade min käre far några flygbilder från Bergkvara (4,5 mil söder om Kalmar) åt mig, genom en kontakt han träffat på jobbet. Här är en av bilderna, som ger lite perspektiv och visualisering av landskapet runt Bergkvara.

Överallt döljer det moderna landskapet lager av äldre landskap. Överallt har människorna under olika skeenden av historien satt sina spår, lämnat sina avtryck, påverkat och förändrat. Det finns inte många platser där ingen männsika någonsin har påverkat landskapet. Spåren av dessa aktiviteter kan vara mer eller mindra tydliga, mer eller mindre komplicerade att avläsa. Men de finns där, ibland kända av forskarna, ibland väntar de ännu på upptäckt.

En åker har inte alltid varit en åker, en skog inte alltid en skog, en stad inte alltid en stad. Det är inte så svårt att inse om man tänker efter lite. Låt oss titta på bilden (OBS, klicka på bilden för att se den i större format!!) som föreställer samhället fotograferat mot norr. För att se det historiska landskapet kring Bergkvara måste man tänka bort ALL bebyggelse. Från och med 1600-talet fanns en fast bebyggelse i anslutning till hamnen, sedan Bergkvara blivit lydköping under Kalmar och senare även under Karlskrona. Några byggnader ligger ännu i samma läge sedan denna tid.

Men före 1600-talet fanns inget av den bebyggelse som nu utgör Bergkvara samhälle. I stället fanns de fyra (ursprungligen fem) gårdarna i Skällenäs by. Skällenäs var aldrig en samlad by utan bestod av ett antal utspridda hemman med mellan en till tre gårdar vardera. Varje hemman utgjorde alltså en egen enhet inom bydomänen Skällenäs. Varför det var uppdelat på detta vis i stället för en samlad by, som var det vanliga, vet jag inte. Ett av hemmanen i Skällenäs är känt sedan 1487, men hela byn omtalas först på 1530-talet och bestod då av fyra sämjehemman och ett frälsehemman samt två utjordar. Förutom gårdarna fanns säkert även hamnen i någon form. I anslutning till denna hölls en årlig marknad som var kalmarborgarnas privilegium, det fick de en återbekräftelse på i ett privilegiebrev 1611. Sannolikt hade denna marknad medeltida anor.

På flygbilden kan man se platsen för tre av hemmanen. Skällenäs nr 1 låg väster om Bergkvara kapell men är sedan länge försvunnet. Det bestod av två gårdar och är kännt genom historiska kartor. Skällenäs nr 2 är också försvunnet, det bestod av tre gårdar som under slutet av 1600-talet eller början av 1700-talet anslogs som lotshemman åt lotsarna i Bergkvara hamn. Platsen där hemmanet låg är belägen på en åkerkulle, centralt i bilden och har identifierats genom historiska kartor och en arkeologisk lösfyndsinventering. Detta ledde till att platsen nyligen registrerades som fornlämning (Raä 344 och 346), som tidigare har rapporterats (se HÄR och även HÄR ). Längst ner i bilden skymtar Skällenäs nr 4 som ännu ligger kvar på ursprungligt läge. Skällenäs nr 4 var frälsehemmanet och är känt sedan 1487 då Erik Trolle fick det i arv efter sin mor. Nedanför nr 4 och utanför bild ligger även Skällenäs nr 3 kvar på ursprungligt läge. Kvar finns också en vägsträckning som förbinder hemmanen 2, 4 och 3 (den streckade markeringen på bilden).

Närmast respektive gårdsläge fanns den centrala åkermarken. Åkerplättarna var ganska små och på dem fanns ofta stora mängder odlingsrösen. Utannför dessa åkrara fanns ängs- och betesmarker samt mindre åkerlyckor. Den blygsamma åkerarealen som skymtar i de historiska kartorna antyder att odlingen har varit av underordnad betydelse och att djurhållningen har varit den viktigaste näringen. Detta var gårdarnas inägor. Utanför dessa områden fanns större eller mindre utmarker som var mer eller mindre skogbevuxna. Här kunde man t ex hämta trä till ved och byggnation men även ha djur på bete.

Utöver detta är berrgkvarabygdens historia före 1600-talet sorgligt okänd. Men det finns förhållanden när man studerar Skällenäs som kan vara mycket intressanta. Tyvärr medger inte källmaterialet att denna historia kan berättas annat än som spekulationer. Och spekulationer som inte alls kan beläggas är vanskliga och bör undvikas, i all synnerhet om man gör anspråk på att vara vetenskaplig. Den historiska bergkvarabygden är i mångt och mycket ett försvunnet landskap. Men ändå tillräckligt närvarande för att man ska kunna åskådliggöra det på ett flygfotografi.

PS: Om man vill se historiska kartor från Skällenäs och andra gårdar kring Bergkvara rekomenderas varmt Lantmäteriets tjänst Histroiska kartor, se HÄR .