Då och nu - en bildserie (del1)

Tänkte jag skulle försöka sparka lite liv i bloggen igen, om det nu finns några läsare kvar. Det har varit skralt med aktiviteter här den sista tiden. Idén att plocka gamla bilder och jämföra med samma plats idag är väl inte precis ny, men kan likväl vara intressant. Så nu tänkte jag köra igång en liten bildserie med några då-och-nu-bilder. De första bilderna kommer att vara från Kalmar.

Lilla torget i Kalmar är väl en plats i staden som inte gör så mycket väsen av sig. För de flesta en plats där man passerar påväg in mot stadens hetare begivenheter vad gäller handel och nöjen, eller påväg därifrån. Ölandsgatan som ligger i torgets förlängning är också en stillsam gata med en del småbutiker bortom de stora mainstream-kjedjornas parradgator. Därför kan det vara en plats att lyfta fram som startpunkt.

Då-bilden som är tagen kring förra sekelskiftet är ett vykort postat 1905. Fotografen har ställt sin kamera där Östra Sjögatan mynnar ut mot stadsporten Kavaljeren (som man anar till vänster) och riktat objektivet mot torget. Platsen är sig ganska lik jämfört med nu-bilden. Men människorna och hästekipagen understryker att det handlar om en helt annan tid. I hörnhust till höger i förgrunden verkar det ha funnits någon form av skeppshandel eller liknande. En del andra butiker har säkert också funnits i området som väl var mer livligt då än nu. De flesta husen finns i alla fall kvar. Trppstegsgaveln som skymtar till höger hör till ett av de äldsta husen på Kvarnholmen, det Dahmska huset. Det stod färdigt redan 1666 enligt årtalet på portalen, byggt för fortifikationsingenjören Anders Olofsson Berg och dennes hustru. Sitt namn har byggnaden fått efter en rektor Dahm som ägde huset från 1847.

Ett annat av de äldsta husen i 1600-talsstaden är Domprostgården, huset mitt i bilden vid torgets bortre ände. Det uppfördes mellan 1657-1667 av stadspresidenten Christopher Larsson Grubb men fick sitt nuvarande utseende efter en stadsbrand 1679. I slutet av 1700-talet inköptes byggnade som bostad för stiftets biskopar, domprostar och kyrkoherdar. Den mest berömda innvånaren i huset torde ha varit skalden Erik Johan Stagnelius som här tillbringade sina ungdomsår i början på 1800-talet medan pappa Magnus var biskop i Kalmar stift.

Till höger om Domprostgården syns Ölandsgatan och till vänster om samma hus skymtar man Södra Vallgatan.

Månadens vykort nr 8, Bergkvara järnvägsstation

Det här vykortet postades i Kalmar den 5 december 1903 och avsändaren köpte det säkert i Dillbergs bokhandel, som har givit ut kortet. Man får hoppas att "Kära mamma" som bodde i Uppsala blev glad för hälsningen från sin son, som tycks ha varit studerande av något slag.

Torsås järnvägsstation står det på kortet. Det är inte riktigt sant. Det är nämligen Bergkvara station. Något har blivit fel när kortet trycktes, vilket som så ofta var fallet skedde i Tyskland, närmare bestämt i Hamburg. Dillbergs var inte de enda som gav ut detta motiv. I Bergkvara gavs även en upplaga ut av Th Lindhe. De korten är inte kollorerade men har i gengäld rätt ort angiven för stationen.

Bergkvara var ändstation på den sidobana mellan Torsås och Bergkvara som invigdes 1903 och var en fortsättning på den 1899 öppnade Östra Blekinge järnväg. Järnvägen var med andra ord ny när detta kort skickades och bilden måste vara tagen samma år. 1965 kom slutet, då banan lades ner och järnvägen revs upp. Nästan hela sträckan är dock bevarad, genom Bergkvara utgör den gång- och cykelväg och mellan Bergkvara och fram till Torsås är banvallen en slags vandringsled. Stationshuset i Bergkvara finns också kvar som ett av de mer välbevarade stationshusen. Det är idag privatbostad. Till och med de på vykortet nyplanterade träden står kvar, ännu efter mer än 100 år.

Månadens vykort nr 7, Larmgatan i Kalmar

Staden på Kvarnholmen i Kalmar anlades vid mitten av 1600-talet sedan medeltidsstaden borta vid slottet blivit allt för omodern och svårförsvarad. Ett av stadens torg blev Larmtorget och här fanns bl a stadsvakten inkvarterad fram till början av 1800-talet. När järnvägen kom och stationen hamnade i närheten blev Larmtorget ett paradtorg. Förbi Larmtorget löper naturligt nog Larmgatan, en gata vars historia det verkar vara rejält svårt att hitta uppgifter om.

Vykortet ovan föreställer i vart fall just Larmgatan. I förgrunden ser man hörnet Larmgatan - Storgatan med Bröderna Carlssons klädeshandel och de typiska randiga markiser som verkar ha funnits överallt i stan på den tiden. Bilden är tagen kring sekeskiftet, poststämpeln visar att vykortet skickades 1903. Detta är ett av de bättre Kalmar-kort jag har sett. Bildens karaktär av ögonblicksskildring, ett fruset stycke vardag för mer än 100 år sedan gör den till ett underbart historiedokument. Man kan till och med ana hur vädret var den där dagen. De nerfällda markiserna vittnar om solsken och damerna som stretar över gatan med fladdrande kjolar, den ena av den håller även fast hatten på huvudet, berättar att det var blåsigt. De ser båda utt att bära på varsin kappsäck. Kanske de är på väg mot järnvägsstationen?

Kort och gott: gamla vykort när de är som bäst!

Månadens vykort, nr 6 - Gökalund

Det lilla Gökalund, eller som vi lokalt ibland säger: "Bergkvara city", är den del av dagens Bergkvara som ligger längs E 22:an. Gökalund är ingen speciellt gammal plats, jämfört med många andra orter. Dess mark tillhörde förr de gamla byarna och gårdarna Skällenäs, Ängen, Ragnabo, Gummebo och Siggatorp.

Jag har ofta noterat att namnet Gökalund har en tendens att väcka viss munterhet speciellt bland "utsocknes" individer, detta med tonvikt på namnets förled. Den sanna historien bakom namnet är kanske inte fullt så underhållande. Det lär komma av den första bebyggelsen på platsen som var en krog, framvuxen vid vägskälet där vägen mot Torsås och inlandet mötte landsvägen mellan Kalmar och Karlskrona (nuv E 22, ej samma ställe som dagens korsning). Denna krog kallades Gökakrogen. Om det namnet sedan syftar på att göken ofta gol här, på att man kunde få sig en kaffegök eller på att de hade hemlig bordell i källaren har jag ingen aning om. I vilket fall som helst, när det strax före förra sekelskiftet började växa upp en bebyggelse runt krogen och söderöver vid vägskälet mot Bergkvara hamn, gav man i folkmun denna namnet Gökalund.

Vid tiden kring 1900 började skeppare och sjöfolk slå sig ner på platsen, troligen för att det inte fanns plats nere i köpingen vid Bergkvara hamn. Den utökade bebyggelsen ledde till att såväl handlare som hantverkare etablerade sig i Gökalund. Vid 1890-talets mitt fanns tre handlare, en bleckslagare, en målare och tre bryggare i samhället. Bredvid den gamla krogen hamnade också ortens första missionshus, en händelse som nästan kan se ut som en tanke. Vid börja av 1920-talet stod kanske Gökalund på höjden av sin utveckling. Då fanns här bl a bank, mejeri, bryggeri, tre diverseaffärer, två maufakturaffärer, två skoaffärer, bageri, möbelaffär, flera sybehörsaffärer, hattaffär, skrädderi, toffelmakeri, skinnberedning, kakelugnsmakare, bleckslagare, cyekelaffär, kommunalhus och tre missionshus. Järnväg drogs från Bergkvara, via Gökalund till Torsås och den invigdes 1903. 1916 fick Gökalund egen järnvägsstation (dess för innan hade man bara en liten hållplats) och samtidigt postkontor. 1922 slogs Gökalund ihop med Bergkvara och bildade ett så kallat municipalsamhälle. I dag är Gökalund alltså en del av Bergkvara och av glansdagarna finns kanske inte så mycket kvar. Men namnet är ännu i högsta grad levande och i allmänt bruk.

Vykortet som presenteras här är taget vid korsningen mot Bergkvara, där vägen ner mot hamnen syns åt vänster. Bilden är tagen mot söder och rakt fram leder vägen till Karlskrona. Vägskälet blev något av ett centrum för orten och den stora boken som växte mitt i korsningen var ett populärt tillhåll för ortens barn. Det stora huset bakom boken är Ederströms affärshus, uppfört år 1900. Det är för övrigt Ederströms som salufört det aktuella vykortet (Import af C. A. Ederström, står det tryckt längs ned till vänster). Långt senare hade min faster en sybehörsaffär i detta hus, som jag väl minns från min barndom. Huset till vänster om Ederströms inrymde senare ortens första bank. Mellan hästskjutsen och stolpen som skymtar en bit ner för landsvägen korsade järnvägen. Stationen låg en bit åt väster, huset finns kvar och inrymmer numera Rikets sal. Stationen, för att göra en liten utvikning, hade från början en verandaliknande utbygnad. Den revs dock senare eftersom ungdomen "levde bus" där. Så mycket för myten om att allt var bättre förr!

För att återgå till bilden, i bakgrunden syns ett hus med glasveranda, vilket också inrymde en affär, vilken vet jag ej. Där bakom skymtar "nya missionshuset" Betania. Det förestods av folkskolläraren Juhlin, en av ortens drivande män. Han bodde och arbetade i Gökalunds skola, som fanns mitt emot Betania, på andra sidan vägen. 1912 invigdes ett nytt skolhus (allt jämt i bruk) knappt halvvägs nerför vägen till Bergkvara och som var gemensamt för de båda orterna. Juhlin flyttade också dit och den gamla skolan blev kommunalsal. Här avhandlades inte bara politik utan även olika framträdanden kunde lämnas plats. I kommunalsalen förevisades även en av ortens första radioapparater i början på 1920-talet. Det kostade 75 öre i inträde den gången och var ett välbesökt evenemang. Nöjda sägs de flesta besökarna dessutom ha varit trots att allt de fick höra var ett antal obestämbara tjut. På höger sida om vägen fanns också mejeriet, troligen är det den byggnaden som skymtar i högerkant på bilden. Vilka männsikorna på bilden är har jag tyvärr inte kunnat luska ut. Understundom radede fotograferna upp folk på det här sättet. Men det är vanligare att korten är folktomma och det anses troligt att de flesta togs mycket tidigt på morgonen.

Själva kortet som alltså sannolikt en gång är köpt i Ederströms affär, är taget mellan 1900 och 1905. Kanske är det taget före järnvägens färdigställande och i såfall mellan 1900 och 1903. Det skickades 1906 och är daterat den 20 maj detta år. De flesta vykort från denna tid framställdes utomlands. Just detta är tryckt och kollorerat hos firman Rud. Bellander i Hamburg.

Ja det var lite om Gökalunds historia - från Gökakrogen till Bergkvara city.

Månadens vykort, del 5. Kalmar tomtekort

För alla deltiologer (fint ord för vykortssamlare) så är begreppet tomtekort välkänt, men troligen inte för en bredare allmänhet, även om namnet väl säger en hel del. Nu när julen är här så är det ju dock extra lämpligt att reda ut detta.

Tomtekort var tecknade motiv från svenska städer med tomtar på. Dessa gavs ut under jularna och var som populärast åren 1908-1910. I samlarkretsar är sådana kort ganska eftertraktade och förhållandevis ovanliga. De gavs ju bara ut under jularna och många har säkert kastats bort. Det var i och för sig populärt att samla topografiska vykort, men tomtekorten räknades sannolikt inte som "riktiga" vykort då de inte var fotografiska. Dessutom låg deras popularitet efter den stora vykotrtsbomen åren efter sekelskiftet 1900.

Det kort jag presenterar här föreställer som synes Kalmar slott med tomtar springande över isen på slottsfjärden. De verkar skrämda av något, kanske de har sett slottsspöket? Kortet postades i Kalmar den 22 december 1908, alltså för ganska exakt 100 år sedan. Mottagaren bodde i Norge. Kortet såldes av Appeltoffts bokhandel, som under många år var något av en institution i Kalmar men som lades ner för bara några år sedan. Hur många olika varianter på tomtekort det finns bara från Kalmar har jag ingen aning om. Jag känner till fyra olika motiv. Men t ex från Karlskrona finns över 20 kända varianter. Så säkert finns betydligt fler Kalmar-varianter också.

Med detta lilla inlägg så vill jag önska alla läsare av Ahimkar, förbisläntrare i allmänhet och reguljärer i synnerhet, en RIKTIGT GOD JUL!

Månadens vykort nr 4, Karlskrona

Att skriva om snö en morgon medan regnet vräker ner känns lite märkligt. Men årets första snö har sedan några veckor kommit och försvunnit. I Månadens vykort ska jag visa en bild på den första snön för bortemot 100 år sedan i stället. I Karlskrona var det många som gladde saig, förmodligen mer än 2008, och gav sig ut för att åka kälke i den branta backen från Ronnebygatan ner mot Norra Kungsgatan. Ett företag som väl i dag skulle betraktas som både livsfarligt och olagligt.

Bilden torde vara från någon gång kring 1910. Vyn är postgången men tyvärr går det inte att läsa årtalet på stämplen. Av allt att döma måste det ha varit något av åren mellan 1910 och 1920.

Månadens vykort, nr 3 - Torsås marknad

Tänk er en helt vanlig dag, en helt vanlig höst-fredag en helt vanlig oktober. Begrunda nu att alla skolor i hela kommunen är stängda. Eller att en stor det av kommunens invånare är lediga från sina jobb. Tänk er ett litet sömnigt samhälle med några tusen invånare som en dag fylls till bristningsgränsen med människor. Människor som väller fram från alla håll och kanter. Busslast efter busslast tumlar ut i horder, folk går omkring överallt och trängs och bökar, trafiken är ett enda stort kaos. Att ta sig igenom samhället, som i normala fall är ett företag avklarat på några minuter, är denna dag ett hopplöst mål. ”Byn var så liten att den tog slut innan man ens hunnit halvvägs” var det nån som sa en gång, men denna dag kan man nästan förnimma storstadspuls. Vad är det då som händer? Är det kungabesök? Har Britney Spears tvingats nödlanda på byns fotbollsplan? Har Sverige fått ett OS? Nej, det är bara Torsås Nationaldag – eller Torsås marknad som det egentligen heter.

Den sista fredagen i oktober har det varit marknad i Torsås så länge jag kan minnas. Och i skolåren var det en bra dag, för det var faktiskt ledigt från skolan den dagen bara för marknadens skull. Nu för tiden märks väl inte det så tydligt eftersom dagen är en del av höstlovet. Men marknaden i Torsås har inte bara funnits så länge som jag kan minnas, utan långt före det. Hur länge vet jag inte, men den har i vart fall funnits så länge som det funnits vykort och säkert bra mycket längre. Från början var det huvudsakligen en kreatursmarknad som hölls på Torsås torg, den gamla byns centrum (idag busstorget). Men marknaden expanderade med tiden i takt med att graden av ”krimskrams” ökade och idag består den av 2,5 kilometer marknadsstånd och hade senast 25000 besökare, hur man nu lyckades räkna ut det.

Det äldsta vykort jag känner till från marknaden är från början av 1900-talet, kanske taget några år före 1910. Det kort jag presenterar här är lite yngre, taget på en regnig upplaga av marknaden troligen på 1920-talet. Kortet ingår i en serie bilder från Torsås, varav minst tre med motiv från denna marknad i olika vinklar. De är inte förlagskort, men vem som tagit dem eller vem som salufört dem är mig obekant. Kanske det är någon lokal fotoateljé som ligger bakom? Den här bilden är tagen från möbelaffärens tak mot sydöst med Allfargatan och torget i förgrunden. Bakom torget syns Brogårdsgatan och till höger om den skymtar Karlskronavägen. Torget ligger alltså i en korsning. Den historiska byn Torsås låg öster och sydöst om torget, längs Brogårdsgatan och Allfargatan. En stor del av det som är Torsås samhälle öster om torget idag var tidigare byns åkermarker. Här växte också flera industrier upp, som ångsågen och det kortlivade glasbruket. Samhällets östra del kom även att korsas av järnvägen, som nu sedan länge är försvunnen. Åt väster fanns ett område med åker och ängsmark innan man kom fram till kyrkan, som låg lite avskiljd från byn i kanten av prästgårdens ägor (som gränsade mot Torsås bys ägor). Allfargatan passerade då bakom kyrkan och prästgården, istället för som idag framför.

Förenklad kartskiss över Torsås så som det såg ut på storskifteskartan från 1840. De prickade områdena är åkermark, fyrkanter är bebyggelse. (Klicka på bilden för att se den större).

Torsås kyrka byggdes under 1200-talet. Den medeltida kyrkan var en liten hög kyrka med tjocka murar. Det anses troligt att den har haft två våningar, en kyrkovåning och en ovanvåning med oklar funktion. Några säkra belägg för ovanvåningen finns dock inte, men många Mörekyrkor hade flera våningar. Torsås by är känd i skriftliga källor sedan 1507 då et brev är daterat här. I byn redovisas sju hemman i 1500-talets jordeböcker. Byn är uppenbarligen belägen mitt i socknens äldsta kärnbygd, det styrks av ortnamnen kring Torsås. Men ytterst lite är känt om bygdens äldre historia, fornlämningar och fynd från järnålder och framåt är mycket fåtaliga. I princip är några enstaka stensättningar och kyrkan det enda material som finns att tillgå, förutom ortnamnen. Namnet Torsås betyder naturligtvis Tors ås, där Tor syftar på guden Tor. Men om det är ett ursprungligt bebyggelsenamn eller om det ursprungligen är namnet på den ås som förr löpte från Torsås och flera kilometer åt öster (men som det idag bara finns små rester kvar av) eller om det till och med döljer en äldre kultplats är okänt. Det finns inte heller några spår av storgårdar i området, men kyrkans avskilda läge kan möjligen tyda på att en sådan har funnits under tidig medeltid och att kyrkan byggdes i anslutning till denna. Prästgården skulle då kunna vara resterna av en äldre storgårdsdomän. Men det är en hypotes som det återstår att bevisa.

Personligen kan jag sörja något att inte vara nere i Torsåsbygden denna dag, inte för att marknaden lockar något vidare längre, men för att marknadsdagen i min familj betyder kroppkakor. Mums säger jag med aningen avundssjuka och går ut i köket för att steka lite Findus färdigpytt.

Månadens vykort, nr 2 - Bergkvara

Förra månaden drog jag igång en ny serie kallad Månadens vykort. Syftet med detta är, inte helt oväntat kanske, att en gång i månaden presentera ett gammalt vykort och berätta lite om motivet.

Den här gången ska jag visa något som brukar gå under benämningen "fula vykort" eller "tråkiga vykort". Men även dessa har sin historia och de är dessutom ofta mycket tidstypiska. Denna månads vykort föreställer en del av Storgatan i det lilla samhället Bergkvara. Bilden är gissningsvis tagen någon gång på 1960-talet. Efterkrigsåren, 50, 60 och 70-talen var goda år för Sverige. Och det bygdes nytt som aldrig förr. I storstäder som småsamhällen raserades gammal bebyggelse för att lämna plats för nya stora varuhus och annan modern bebyggelse. Framstegsandan viste inga gränser och allt skulle vara nytt och stort. Stilen var stram och fyrkantig, funktion var långt viktigare än estetik. Och även om många protesterade mot det bekymmerslösa raserandet av gamla hus och andra värden, så fanns det samtidigt en slags nästan barnslig stolthet över det nya. Det märks inte minst i vykortens värld. Det finns gott om dessa så kallade "fula vykort" för man ville gärna visa det nya, visa att man hängde med i tiden och moderniteten.

Och det verkar gå igen även på hemmamiljö. Det har hävdats att de enda som hade något större intresse att bevara det förflutna i form av möbler, prylar, inredning och så vidare var överklassen. De som hade ett stolt och storstillat förflutet att skryta med. Men för gemene svensk under efterkrigstiden var det det nya och moderna som var fint. För nu hade man fått det ganska gott ställt, man kunde ställa undan eller kasta det som minde om en svårare tid i det som av Lubbe Nordström kallades "Lortsverige".

På vykortet ser vi ett vid tiden då fotot togs förmodligen ganska nybyggt komplex av lägenheter och en bit längre bort i bild skymtar postkontoret som en del i samma byggnadskomplex. När kortet gavs ut var det knappast för att visa hur fula hus det fanns i Bergkvara, utan snarare en bild av att samhället faktiskt hade något av det moderna att visa upp. Själv minns jag den här miljön väl, den ligger nämligen mitt emot Bergkvara skola där jag spenderade sex år. När jag var barn på 80-talet hade väl dock inte dessa lägenheter så hög status. Jag minns att man såg på dem med viss bävan. Posten fanns ännu kvar vid denna tid men lades kort senare ned som så många andra post- och bankkontor på småorter.

I vykortens värld har den här typen av bilder upplevt något av en renässans under senare år. Som så mycket annat har de gått från att vara "inne", något man kunde skicka till vänner och bekanta som ett bevis på att hemorten visst hängde med i tiden, till att bli bara fula till att på nytt få ökad status, nu kanske främst som nostalgi. För de visar ju precis som vykorten från det tidiga 1900-talet ett svunnet samhälle om än det ännu lever i mångas minnen. Härav nostalgistämpeln. Det är som farmors kaffekoppar. När hon köpte dem ansågs de fina och nya, med stram design i brunt och vitt låg de helt rätt i tiden. När min farmor dog i början på 80-talet och hennes bohag skulle delas var det ingen som ville ta i dem ens med tång. De blev stående i ett skåp tills jag fick dem när jag flyttade hemifrån. Nu kan jag duka fram dem med viss stolthet och få beundrande blickar från trendkänsliga ögon: "åh har du Stig Lindbergs kaffekoppar, Spisa Ribb, dom är sååå fiiina..." Sådan är nu en gång männsikan till sin natur och så lär hon förbli.

Månadens vykort, nr 1 - Vassmolösa

Vid sidan om arkeologin och till den nära relaterade frågor har jag en annan vurm, nämligen gamla vykort. Det har vid några enstaka tillfällen skinit igenom här på Ahimkar att jag finner dessa roande och samtidigt varandes ett utmärkt historiskt källmaterial i alla fall till lite modernare historia. Kanhända detta inte är så spännande för alla dem som läser den här bloggen (gissningsvis mest arkeologer och arkeologiintresserade), men jag har kunnat räkna ut att jag också har en eller annan läsare med ett allmänt intrsse för Möres och Kalmarsundsområdets historia. Nu blir det i alla fall, vare sig ni vill det eller ej, mer vykort på Ahimkar, för nu lanserar jag en ny serie - Månadens vykort. En gång per månad kommer jag att visa ett (i mitt tycke) trevligt vykort tillsammans med en kortare eller längre text om motivet och dess bakgrund. Först ut ett vykort från Vassmolösa.

Vassmolösa ligger ett par mil söder om Kalmar i Möres gamla kärnbygder, på kustslätten i Ljungby socken. Det man ser på bilden är Vassmolösa stationssamhälle, alltså det samhälle som uppkom i samband med att Kalmar - Torsås järnväg anlades och invigdes 1899. Dessförinnan hade i detta område bara funnits några små stugor, vilka även de försvunnit innan järnvägen kom.

I förgrunden syns "Gropen" eller "grushålan", ett stort grustag. Mycket av Kalmar - Torsås järnväg byggdes på grus härifrån. När järnvägen stod klar kunde gruset transporteras på denna och blev en god affär för ägarna. Betydande delar av de stora utfyllnadsområden på vilka det moderna Kalmar vilar består t ex av grus från Vassmolösa. Annars var samhällest stora arbetsgivare en såg (till vänster på bilden) och en cementvarufabrik. Av husen i klungan i bakgrunden på bilden syns främst järnvägsstationen, en typisk representant för hur stationerna såg ut i området. Bakom stationen syns ett hus med torn, här fanns en affär som under mångar år, från 20-talet till början av 50-talet ägdes av en Frans Jonsson. Under senare årtionden har olika sporadiska affärsrörelser huserat i byggnaden, själv minns jag att där fanns ett loppis något år. Huset mitt emot "tornhuset" var ockås en affär, startad av man vid namn Adolf Svensson och kallad Adolf Svenssons filial (förekommer för övrigt också på vykort). Senare blev affärsverksamheten här mer känd som Allans livs. I samma område som dessa affärer ska det också ha funnits ett bageri, senare en bröd- och mjölkaffär.

Kalmar-Torsås järnväg lades ner 1965 och spåren revs upp åren därpå. Därefter försvann mycket av verksamheterna i Vassmolösa, som idag mest är ett villasamhälle. Vykortet är inte poststämplat men kan troligen dateras till ca 1910-talet.

Järnvägssamhället Vassmolösa som framträder på vykortet var alltså inte så gammalt. Men Vassmolösa i sig är betydligt äldre. Troligen var Vassmolösa en by etablerad under yngre järnålder. Det antyds av ortnamnet med ändelsen -lösa och att här även finns ett gravfält av yngre järnålderstyp, för övrigt Möres största gravfält från denna tid, med 140 synliga gravar. En grav på gravfältet (en rund stensättning) har undersökts. Av de något knapphändiga uppgifterna att döma rörde det sig om en brandgrav, kol och brända ben påträffades. I övrigt bestod fynden av en pilspets, ett fragment av kantbeslaget till en sköld, några spikar och slaggklumpar. Pilspetsen och skölddetaljen har lett till en tolkning av anläggningen som vapengrav, vilket kan antyda högre status. En enda undersökt grav med ganska knappa fynd är dock i övrigt för lite underlag för några mer vittgående slutsatser. Man kan i alla fall konstatera att gravfältet verkar avspegla en relativt stor bebyggelse och att det funnits mer välbeställda individer inom denna bebyggelse.

I skriftliga källor är Vassmolös känt sedan 1329. Detta år pantsätter en i övrigt okänd Magnus Larsson en gård, möjligen en huvudgård (...curiam meam vasmerlöso...), i Vassmolösa till ett prebende i Linköpings domkyrka instiftat av Harald Stubbe. Den latinska termen curia syftar ofta, men inte alltid på en huvudgård, dvs en gård som fungerat som centrum för ett godskomplex. 1384 doneras jord till Vadstena kloster av en Peter Friis (kors). Vad som senare skedde med dessa enheter är okänt. I 1500-talets kamerala handlingar redovisas åtta hemman i Vassmolösa, fyra ägda av skattebönder och fyra frälsehemman. Det redovisas dock även tre utjordar som kan avspegla tidigare under medeltiden ödelagda gårdar. I vart fall har Vassmolösa varit en förhållandevis stor by under medeltiden, med Möre-mått mätt.

Vassmolösa hade åtminstone sedan 1500-talet stor betydelse som tingsplats för Södra Möre häradsting. Exakt när Vassmolösa blev tingsplats är inte känt, men 1541 omtalas det som "rättan tingsstad" i Södra Möre. Häradsrätten i Vassmolösa avvecklades inte förrän 1966. Till tinget hörde också en avrättningsplats, som ska ha haft lite olika lokaliseringar genom tiderna. På en av platserna som grävdes bort i samband med grustäkterna påträffades ett skelett av en mansperson som enligt sägneran ska kunna identifieras som den i bygderna ökände Köhlmanna-Pelle, dömd för stöld, rån och mord, endast 25 år gammal. Sägnerna säger att Köhlmanna-Pelle (som egentligen hette Peter Danielsson) var både osårbar och kunde göra sig osynlig sedan han ätit upp ett barnahjärta. Köhlmanna-Pelle avrättades den 26 mars 1850. Den sista avrättningen i Vassmolösa ägde rum 11 maj 1864, då en August Pettersson Lärka, Lärk-August kallad, halshöggs med bila.

Se där, vad man kan lära, med bara ett ynka vykort som utgångspunkt!

----------------------------------------------------------------

Det äldsta belägget för namnet Vassmolösa är alltså från 1329. Orginalet är dock försvunnet och texten bara känd genom en senare avskrift. Den lyder för den intresserade som följer:

Omnibus presens scriptum cernentibus MAGNUS LAURENZON. salutem in domino sempiternam. Nouerint vniuersi me curiam meam vassmerlöso cum omnibus attinenciis. ecclesia lincopensis sub possessione prebende quam dominus haraldus stubbe edificare proposuerat pro decem et centum marchis denariorum vsualis monete vsque ad natiuitatem sancte marie virginis proxime venturam impignerasse. tali igitur condicione vs si curia prius dicta pro X et C. marchis. jn natuitate sancte marie redempta non fuerit dicte prebende cedat iure perpetuo possidenda Jn cuius rei testimonium sigillum meum vna cum sigillis nobilium dominorum domini haraldi stubba. necnon et domini beronis prepositi lincopensis presentibus sunt appensa. Datum anno domini millesimo CCC XX:mo IX. Jn cathedra sancti petri apostoli.

Lyckades du inte, käre läsare, knäcka detta lilla prov på medeltidslatin, följer här en översättning:

Alla som nu läser detta brev hälsar Magnus Larsson evinnerligen i Guds namn. Alla skall veta att jag har pantsatt min (huvud?)gård Vassmolösa med alla tillagor, att innehas av det prebende i Linköpings domkyrka som herr Harald Stubbe avsett instifta, till ett värde av 110 mark penningar gällande mynt, ända till närmast kommande sankta jungfru Marias födelsedag (=8 september). Med det vilkoret att om gården för nämnda 110 mark inte återlösts före sankta marie födeslsedag skall den tillfalla nämnda prebende till evärdelig ägo. Till vittnesbörd härom har mitt sigill tillsammans med nobla herrars, herr Harald Stubbes samt herr Beronis, prost i Linköping, hängts under detta brev. Daterat i herrens år 1329, den 22 februari.

Gammal Kalmararkeologi

Arkeolog är väl ett av de yrken som av almänheten ibland kan uppdattas som ganska udda. I en värld där allt ska mätas i mängden kvantifierbar nytta händer det att folk undrar vad arkeologer sysslar med "i verkligheten". Och nog har väl en och annan retat sig på dessa "forndårar" som alltid är ivägen när det ska byggas något... På den positiva sidan visar många också ett stort intresse för vad arkeologer sysslar med. Och det intresset växer ju mer kunskap som arkeologerna förmedlar. På såvis fyller även en enkel arkeologiblogg som den du just nu läser en funktion, förutom att vara rolig att skriva på för dess författare.

Nu är inte arkeologi det enda "udda-intresse" jag har. Jag har ytterligare ett sådant, som antagligen är ännu mer udda och företrädesvis annars utövas av medelålders och äldre män som ofta heter Lars och Bernt samt gärna är födda på 1940-talet. Det intresset handlar om gamla vykort. Jag tycker att dessa bilder är en oskattbar och mycket spännande och rolig kulturskatt som har mycket att berätta om hur det såg ut och var "förr i tiden", dvs företrädesvis under det senast gångna seklet. Det har jag redan flaggat för i detta inlägg.

1930-talet var en aktiv tid ur arkeologisk synvinkel i Kalmar. Det var då man torrlade hela Slottsfjärden och kunde tillvarata ett mycket omfattande och unikt medeltida fyndmaterial. Materialet var på sin tid känt som det största koncentrationen på svenskt område. Bland annat utmärker sig ett omfattande keramikmaterial och flera båt-vrak. Undersökningarna ägde rum 1933-34. Redan året innan, 1932, utfördes som en första etapp en utgrävning och återställning av slottets igenfyllda vallgrav. Och det är här som vykorten kommer in i bilden. När jag för en tid sedan bläddrade i en låda med Kalmar-kort hittade jag ett par fotofrafier som förställer just utgrävningen av vallgraven. På baksidan står skrivet med bläk: "Foto: A. E. Thulin, Kalmar 1932". Ett fint fynd för en arkeolog, även om det inte varken är speciellt gammalt eller påträffat i jorden! Bilderna ser du här nedan. (Klicka på bilden för att se den i större format).

Kan vykort vara vetenskap?

Alla får vi väl ett vykort någon gång. En hälsning från vännerna på semester på Kanarieöarna eller i fjällen. Ett grattis på födelsedagen från gamla faster. Eller en hälsning från någons hemstad, ett "såhär ser det ut där jag bor". Men hur många av oss tänker på att de där bilderna kan vara ett källmaterial till kunskap om ett samhälles utseende och utveckling under åtminstone ett drygt århundrade? Förmodligen inte många.

Vykort var en idé som kom från Tyskland och Frankrike och nådde Sverige under 1800-talets sista decennium. Den stora "vykortsboomen" kom under de första åren på 1900-talet. 1901 skickades 20 miljoner vykort i Sverige och 1904 nåddes rekordsiffran 48,6 miljoner. I Tyskland skickades över en miljard vykort 1903. Det var vanligt att man sparade koren i vackra vykortsalbum och många ägnade sig åt att "byta" kort från olika orter, så kallade topografiska vykort ( med motiv av gator och torg, byggnader och sevärdheter, men även kort framställda till minne av en viss händelse).

Från tiden kring förra sekelskiftet och i viss mån ända fram till 1970-80-tal var vykortsmotiven betydligt intressantare än dagens ofta ganska tråkiga vyer. Det var vanligt att städer och småorter skildrades just så som de såg ut. Ofta som rena vardagsskildringar. Det är av den anledningen jag hävdar att vykort kan vara ett användbart historiskt källmaterial. Helt otvetydigt till 1900-talet, men kanske även till äldre tider. Precis som historiska kartor gömmer spår av strukturer som helt eller delvis är århundraden äldre än själva kartan, kan vykorten avbilda miljöer som är skapade mer eller mindre långt före det ögonblick då bilden togs.

Två vykort från Kalmar, tidigt 1900-tal. Det övre från Fiskaregatan, där nästan alla av de små trähusen nu är rivna. Dessa hus var gamla redan när bilden togs. Den nedre bilden visar Nybrogatan, som numera är helt utplånad. Ovanpå den ligger idag bl a länsstyrelsen och polishuset.

Kanske kan bilderna också ha ett visst praktiskt antikvariskt värde. T ex kan de berätta hur byggnader såg ut tidigare eller hur utvecklingen i exempelvis ett kvarter har förändrat en stadsmiljö från 1800-tal till i dag. Stora delar av våra stadskärnor har ju rivits som resultat av en ohämmad framstegsanda och fyrkantiga byråkraters bristande förståelse för historiska och kulturella värden. Men bilderna av hur det såg ut en gång finns kvar.

Storgatan i Kalmar vid 1900-talets början och på 1980-talet. Ett bra exempel på de drastiska förändringar som stadsrummet genomgått under 1900-talet. Och på hur ett par vykort kan åskådliggöra detta.

Det här är huvudsakligen en blogg om arkeologi. Men kan man göra arkeologi av gamla vykort? Ja, kanske i någon mån, men det blir inte lätt. Till exempel kan bilderna visualisera de lämningar man påträffar i de övre lagren vid en stadsarkeologisk undersökning. Ge lite "kött på benen" (eller fasad på husen snarare) och en bättre förståelse för "hur det såg ut" ovan mark. Som sagt exempelvis vilken typ av bebyggelse som funnits och någon gång kanske bilderna även kan hjälpa till att funktionsbestämma olika lämningar. Kanske någon med lite mer fantasi kan hitta ytterligare användningsområden?

Dessutom kan vykort vara arkeologi i den meningen att de avbildar arkeologiska motiv. Det finns relativt gott om kort som visar fornlämningar, fornföremål och ruiner av olika slag. Men det finns även vykort med motiv från faktiska arkeologiska utgrävningar. De senare är dock inte lika vanliga.

Exempel på "arkeologiskt vykort". Här med "Utgräfningarne i Slottsbacken" i Skanör i Skåne.

Slutligen är vykort roliga på såvis att de är ett källmaterial som man lätt kan skaffa fram, äga och hantera även som privatperson, utan att det är det minsta kontroversiellt, olagligt eller moraliskt oriktigt. Vykort finns dessutom från i princip alla orter, från minsta småsamhälle till storstäderna. Är man intresserad av hur det var och såg ut på en viss ort de senaste århundradena är det med andra ord bara att sätta igång att leta upp några gamla vykort. Och vill man inte behäftas med den simpla titeln "vykortssamlare" kan man alltid sträcka på sig, skjuta ut bröstet och kräva att få bli titulerad som deltiolog! För visst kan vykort vara vetenskap.

(För den som vill veta mer om vykort kan detta var en bra plats att börja: http://gamlavykort.nu/ ).

Det är inte bara städerna som förändras. Även i mindre samhällen förändras miljön, hus rivs, funktioner upphör, nya behov skapas. Småorternas förändring har inte fått samma uppmärksamhet som motsvarande i städerna. På de tre ovanstående bilderna ges ett exempel från Bergkvara, söder om Kalmar. Från den övre bilden från omkring 1910 till den mellersta från ca 1950-tal har en hel del hänt. Huset till vänster som var herrgårdsbyggnad till Skällenäs nr 1 har blivit en lägenhetslänga med en Konsumaffär på bottenplanet. Huset in förgrunden har ersatts av en funkisvilla och Lindbergs stora kvarn har rivits. Staplade timmer gjorde man dock fortfarande. Mellan 1950-tal och i dag har däremot miljön inte förändrats lika drastiskt, även om den har moderniserats, Konsum är borta och gatubeläggningen har bytts från gatsten till asfalt bl a. (Den moderna bilden är ej ett vykort).