Månadens vykort, nr 2 - Bergkvara

Förra månaden drog jag igång en ny serie kallad Månadens vykort. Syftet med detta är, inte helt oväntat kanske, att en gång i månaden presentera ett gammalt vykort och berätta lite om motivet.

Den här gången ska jag visa något som brukar gå under benämningen "fula vykort" eller "tråkiga vykort". Men även dessa har sin historia och de är dessutom ofta mycket tidstypiska. Denna månads vykort föreställer en del av Storgatan i det lilla samhället Bergkvara. Bilden är gissningsvis tagen någon gång på 1960-talet. Efterkrigsåren, 50, 60 och 70-talen var goda år för Sverige. Och det bygdes nytt som aldrig förr. I storstäder som småsamhällen raserades gammal bebyggelse för att lämna plats för nya stora varuhus och annan modern bebyggelse. Framstegsandan viste inga gränser och allt skulle vara nytt och stort. Stilen var stram och fyrkantig, funktion var långt viktigare än estetik. Och även om många protesterade mot det bekymmerslösa raserandet av gamla hus och andra värden, så fanns det samtidigt en slags nästan barnslig stolthet över det nya. Det märks inte minst i vykortens värld. Det finns gott om dessa så kallade "fula vykort" för man ville gärna visa det nya, visa att man hängde med i tiden och moderniteten.

Och det verkar gå igen även på hemmamiljö. Det har hävdats att de enda som hade något större intresse att bevara det förflutna i form av möbler, prylar, inredning och så vidare var överklassen. De som hade ett stolt och storstillat förflutet att skryta med. Men för gemene svensk under efterkrigstiden var det det nya och moderna som var fint. För nu hade man fått det ganska gott ställt, man kunde ställa undan eller kasta det som minde om en svårare tid i det som av Lubbe Nordström kallades "Lortsverige".

På vykortet ser vi ett vid tiden då fotot togs förmodligen ganska nybyggt komplex av lägenheter och en bit längre bort i bild skymtar postkontoret som en del i samma byggnadskomplex. När kortet gavs ut var det knappast för att visa hur fula hus det fanns i Bergkvara, utan snarare en bild av att samhället faktiskt hade något av det moderna att visa upp. Själv minns jag den här miljön väl, den ligger nämligen mitt emot Bergkvara skola där jag spenderade sex år. När jag var barn på 80-talet hade väl dock inte dessa lägenheter så hög status. Jag minns att man såg på dem med viss bävan. Posten fanns ännu kvar vid denna tid men lades kort senare ned som så många andra post- och bankkontor på småorter.

I vykortens värld har den här typen av bilder upplevt något av en renässans under senare år. Som så mycket annat har de gått från att vara "inne", något man kunde skicka till vänner och bekanta som ett bevis på att hemorten visst hängde med i tiden, till att bli bara fula till att på nytt få ökad status, nu kanske främst som nostalgi. För de visar ju precis som vykorten från det tidiga 1900-talet ett svunnet samhälle om än det ännu lever i mångas minnen. Härav nostalgistämpeln. Det är som farmors kaffekoppar. När hon köpte dem ansågs de fina och nya, med stram design i brunt och vitt låg de helt rätt i tiden. När min farmor dog i början på 80-talet och hennes bohag skulle delas var det ingen som ville ta i dem ens med tång. De blev stående i ett skåp tills jag fick dem när jag flyttade hemifrån. Nu kan jag duka fram dem med viss stolthet och få beundrande blickar från trendkänsliga ögon: "åh har du Stig Lindbergs kaffekoppar, Spisa Ribb, dom är sååå fiiina..." Sådan är nu en gång männsikan till sin natur och så lär hon förbli.

Nämen det är ju för tokigt

Så har ännu ett läsår tagit sin början på högskolor och universitet runt om i landet. Och en ny omgång glada studenter har gett sig in på den arkeologiska banan för en kortare eller längre tid. Runt om i landet utbildas om man räknar alla nivåer från grundkurs till doktorandstudier sådär 500 personer varje år. Varje år. I landet finns, enligt en uppskattning jag såg nyligen, ungefär lika många yrkesverksamma arkeologer, dvs sådär 500. Naturligtvis kommer inte alla de som utbildar sig gå vidare med arkeologin. Men tillräckligt många blir det ändå för att vi ska stå inför en helt omöjlig ekvation. Det finns inte utrymme för en bråkdel av dem som genomgått en arkeologiutbildning.

Att, som jag, ha pluggat på universitet i sju år och toppat med en magisterexamen i syfte att nå mina drömmars mål och bli en utövande arkeolog kan ju låta imponerande på den som inte har allt för djupa insikter i utbildnings- och arbetsmarknadssituationen. Men faktum är att en dylik utbildning är i stort sett värdelös – ur ett arbetsmarknadsperspektiv. (Att studieåren givit mig oerhört mycket i form av glädje, insikt, kunskaper, inspiration osv är en annan historia). Den ger inga jobb. Den ger inga rättigheter eller möjligheter. Eftersom det finns så löjligt många personer med en arkeologiutbildning är det helt andra kriterier som gäller. Det är rätt kontakter och praktisk erfarenhet som är hårdvaluta. Det och ingenting annat.

Men varför är det så här då? Varför tillåts en uppenbart ohållbar situation år efter år? Svaret kan huvudsakligen sammanfattas under begreppen ’politik’ och ’pengar’. Politikerna får snygga siffror till sin statistik. Dessutom skulle det anses högst odemokratiskt om inte var och en fick utbilda sig till det han eller hon önskar. Och som bekant är allt som kan beskyllas för att vara odemokratiskt och orättvist politiskt sprängstoff. Så politikerna blundar och låtsas att allt är så bra och det lär de fortsätta med. Universiteten, å andra sidan, får pengar för att de fyller sina studieplatser och är av förståliga skäl inte så benägna att protestera allt för högt. Alla är vinnare. Utom studenten som så gärna ville bli arkeolog men aldrig fick komma närmare än kassan på ICA (eller blev postsorterare istället, för den delen). Det vill säga inte i närheten alls. Vad som skulle behövas är knappast fler utbildade arkeologer. Kanske är åtstramningar av högskoleplatserna rätt medicin, den tanken har framförts förut. Gärna i kombination med mer praktiska moment inom utbildningen, tror jag. Kanske ska något annat till, men en förändring ser jag som ett måste. Man kan undra hur det skulle se ut om problemet var allmänt känt hos allmänheten. Om alla visste att miljontals kronor av skattebetalarnas pengar läggs ut årligen på att utbilda stora mängder unga människor till arbetslöshet. För trots att problemet någon gång ibland får lite medieutrymme är min erfarenhet att de flesta inte känner till hur det är. När jag påtalar det brukar reaktionen vara ”nä men kan det verkligen få gå till så, det är ju för tokigt”.

Att som nyutexaminerad arkeolog söka sig ut på arbetsmarknaden är en dyster upplevelse. Den presumtive arbetsgivaren struntar nämligen högaktningsfullt i din fil ditt eller datt examen. Han vill ha ”mångårig och vitsordad erfarenhet av praktiskt arkeologiskt arbete”. Att anställa en nybakad student är jobbigt, tidsödande och ack så orationellt, speciellt inom den hårt tidspressade uppdragsarkeologin, som helt dominerar grävverksamheten. Att försöka bli sin egen lyckas smed är inte heller något som premieras. Sverige har på mycket gott, men också en del ont, världens striktaste fornminneslagstiftning. Det medför att endast den med mycket hög status i ”accepterade och erfarna arkeologers klubb” undantagsvis kan få tillstånd att peta på en fornlämning. Att mängder av fornlämningar ständigt förstörs helt utan dokumentation anses i sammanhanget irrelevant. Arkeologiutbildad utan ”mångårig och vitsordad erfarenhet av praktiskt arkeologiskt arbete” göre sig icke besvär. Så enkelt är det, tycka vad man vill om detta.

Så varför ska man då alls utbilda sig till arkeolog. Ja om det verkligen är vad man vill så finns det förståss ingen anledning att inte försöka. Man kan ju lyckas bli en av de få utvalda. Men man får bereda sig på att det är motigt. Det är inget att hymla om. Själv klamrar jag mig med en dåres (och det är väl vad jag är, ännu en av dessa forndårar) envishet fast vid arkeologin. Varför? Jo för att arkeologi trots allt är bland det roligaste som finns, såklart!