Arkeologidagen i Kalmar

Nu har årets arkeologidag avverkats. Själv tillbringade jag dagen i Kalmar, där som redan nämnts i föregående inlägg länsmuseet vigt dagen åt medeltiden. Som man kan läsa på Kalmar läsn museums egen blogg var ett inslag provsmakning av mat tillagd enligt medeltida recept. Korv från 1500-talet och senap från 1200-talet. Och det smakade faktiskt riktigt gott.

Det första föredraget handlade om medeltida järnframställning i Brånahult utanför Nybro. Här fanns tre slaggvarp (högar med järnslagg) sedan tidigare registrerade och nu skulle platsen exploateras. Det finns extremt mycket lämningar av järnhantering i Möres skogsbygder varav de flesta troligen är fråm medeltid, perioden ca 1200-1400-tal. Men ytterst få av dessa lämningar är undersökta. I detta fall har man gjort en s k föreundersökning och påträffat väldiga mängder slagg samt minst två relativt små ugnsfundament för de ugnar där järnet framställdes ur rödjord eller myr-/sjömalm. Tre C 14-dateringar placerar platse i perioden 1280-1460. Produktionen har varit omfattande och lämningarna välbevarade med spår av flera steg i framställningsprocessen. Järnhantering av detta slag representerat ett utmarksbruk och var sannolikt en viktig orsak till den tidigmedeltida kolonisationen av skogsbygderna. En stor del av järnet tros vara producerat för avsalu i t ex Kalmar. Att järn exporterades till de nordtyska hansestäderna framgår av en tullängd från Flensburg, daterad till ca 1300 där bergeppet "kalmars jaer" förekommer.

Det andra föredraget handlade om grävningarna i Köpingsvik på Öland som ägde rum tidigare under sommaren. Här undersöktes en medeltida gårdslämning i Prästhag, belägen ca en halv kilometer utanför den handelsplats som under vikingatid och äldre medeltid fanns i Köpingsvik. Platsen var högintressant framför allt med tanke på att ingen medeltida landsbygdsbebyggelse har undersökts i regionen i modern tid och knappast tidigare heller. Vad som framkom var ett större hus och fyra mindre ekonomibyggnader eller dylikt, sex brunnar/vattenhål, ett område med avfallsgropar och en mängd stolphål efter olika konstruktioner. Boningshuset had daterats till 11-1200-tal men aktiviteter på platsen förekom från 900-talet till 1200-talet. Då lämningarna befinner sig bara 75 meter från Köpings prästgård (men på ganska långt avstånd från kyrkan) har tanken väckts att detta kunder vara den äldsta prästgården i Köping. Det är emellertid oklart och lär aldrig kunna bevisas. Men en bebyggelse av viss betydelse har det ändå varit, dvs bostad för någon högre upp på den sociala skalan. Det bestyrks av fynd som en piksporre, ett silvermynt från Knut Erikssons regering (daterat till ca 1190-95, det sydligaste fyndet av dena ytterst ovanliga typ) med mera.

Tre fynd från Prästhag, Köpingsvik. Överst ett dekorerat bronsföremål, kanske någon typ av beslag(?) med ett djurhuvud till höger och nithål till vänster. Ca 900-tal. Därefter ett järnföremål, en picetliknande tång för - ja vad då? Sist en starkt sönderrostad piksporre från 11-1200-tal. Någon som har några ideer om vad de första två föremålen har använts till?

Det tredje och sista föredraget handlade om Kalmar under medeltiden med utgångspunkt från de grävningar som företagits under senare år, framför allt i Stadsparken då det nya konstmuseet skulle byggas. Men det handlade också om det märkliga fyndet av ett på magen "begravt" skelett som tidigare i år påträffads vid Kalmar slott. En person som levt under 1200-talet och som nu har blivit till något av en följetong till och med begåvad med egen hemsida.

Ett stengodskrus, så kallat Siegburgkrus efter tillverkningsorten i Tyskland, från 1300-talet. Påträffat vid grävningarna i Stadsparken.

Tack till arkeologerna på Kalmar läns museum som har odnat denna mycket intressanta och trevliga dag!

Arkeologidagen 2009

Söndagen den 30 augusti går årets arkeologidag av stapeln, med aktiviteter runt om i landet. Årets upplaga på Kalmar läns museum kommer intressant nog (för mig i alla fall) att handla om medeltiden med fokus på ny kunskap som kommit fram i samband med utgrävningar i länet under senare tid.

Det blir tre föreläsningar på länsmuset i Kalmar, i hörsalen på plan 2:

12:00. Medeltida järnframställning i Brånahult, Nybro

13:30. Köpings medeltida "prästgård".

15:00. Medeltid i Kalmar stadspark.

Vilka föreläsarna är framgår inte, mer än att det är museets arkeologer. Punkt två handlar om de gårdslämningar som undersöktes inte långt från kyrkan i Köpingsvik på Öland tidigare i sommras. Citationstecknen kring ordet "prästgård" är mina. De är satta där för att markera att det på intet vis är klarlagt att det rör sig om just en prästgård (så vida inga nya rön dykt upp utan att jag fått veta det). Och för att jag är emot att upphöja idéer till sanningar.

Oavsett denna petitess så kommer det säkert att bli intressanta föreläsningar. Har du möjlighet så missa inte detta. Ska själv försöka att närvaara. Man kommer dessutom att få se fynd från undersökningarna.

För den hugade så finns även möjligheten att smaka på medeltida mat. Dvs inte mat som är från medeltiden - tack och lov - den hade nog passerat utgångsdatumet. Nej, mat tillagad enligt bevarade medeltida recep. Det kostar inget. Inte heller föreläsningarna kostar något bortsett från entrén till museet.

Även på Öland blir det lite aktiviteter både på lördagen och söndagen, i Eketorps borg. Specialguidningar och visning av forntida hantverk. Här ligger fokus på järnålder i stället. Visningarna börja kl 11:30 båda dagarna.

--------------------------------------------

Uppdaterat 2009-08-27

Ny information från Kalmar läns museum med namn på föredragshållarna och lite övrig information finns nu på museets blogg, via denna länk. Som synes hade dessutom ett frågetecken fallit bort i den tidigare upplagan av programmet vad gäller "prästgården" i Köpingsvik. Så ovanstående om denna petitess gäller inte längre. Detta har även påpekats av Ludvig "Ludde" Papmehl-Dufay i en kommentar - tack för det.

(Bilden: några fynd från utgrävningarna i Prästhagen, Köpingsvik. Foto: Sven Petersson).

Möres runstenar, avsnitt 3

Resan bland Möres runstenar fortsätter. Den tredje stenen som ska presenteras påträffades på 1920-talet inmurad i en fönsterglugg till ett hemlighus i Rödkullatornet i Kalmar slott. Der rör sig om ett fragment med orden "...astu stain...", dvs "reste sten", bevarade.

Rödkullatornet uppfördes som en del av den så kallade "yngre medeltidsborgen" under slutet av 1200-talet eller 1300-talets tidigare del. Byggnaden uppfördes i kalksten som kom från Öland. Och det är mycket möjligt att runstensfragmentet har kommit denna väg och alltså egentligen är en öländsk runsten. Efter upptäckten fördes stenen in i Kalmar läns museums samlingar men har senare inte kunnat återfinnas där. Det är sålunda inte möjligt att utföra några närmare studier av stenen för att t ex avgöra dess proviniens.

Det har också spekulerats en del om huruvuda runstenen ursprungligen har stått någonstans i Kalmarområdet. Det är naturligtvis ingen omöjlighet, men det går knappast att reda ut. Det är i så fall nog inte så troligt att den har stått i anslutning till det medeltida stadsområdet, där saknas nämligen i princip helt spår av bebyggelse från den aktuella tidsperioden. Runstenen ska säkert dateras till 1000-talet. Om stenen har sin härkomst i Kalmartrakten så har den ursprungligen kanske rests i anslutning till någon av de relativt stora byar som indikeras av de flertaliga stora järnåldersgravfält som ligger som en krans runt staden. Byar vars namn vi ännu känner, numera dock som Kalmars stadsdelar. Berga, Skälby, Törneby... Möjligen kan runstenen, har man menat, haft en sekundär placering i anslutning till någon av de kyrkor som funnits i medeltidsstaden - detta med tanke på att samtliga övriga runstenar i Möre har placerats sekundärt i en kyrka. Samtidigt förefaller det dock något långsökt att stenen först skulle ha infogats i en kyrka och sedan flyttats för att muras in på en tämligen oceremoniell plats i slottet?

Men sanningen är ändå att vi inte vet var den runsten som fragmentet kommer i från ursprungligen stod. Inte heller hur den hamnade i Rödkullatornet, i en fönsterglugg till ett medeltida dass. Vi vet inte hur den förhåller sig till tornets byggnadshistoria, för någon sådan studie har inte utförts. Kanske fragmentet en dag kommer till rätta igen. Och bjuder oss något bortom den rad av preliminära antaganden vi har att tillgå i väntan på nya upptäckter.

Möres runstenar, avsnitt 2

Runstenen i Ryssby kan åter visa upp sitt budskap för människorna efter en 250-årig slummer. Nästa runsten i sommarföljetongen om Möres runstenar har inte återupptäckts. Den fanns en gång i den gamla kyrkan i Åby (vid Läckeby norr om Kalmar). Men medeltidskyrkan i Åby revs som så många andra kyrkor ner och ersattes med en ny. Året var 1774. Och runstenen är försvunnen sedan dess. Kanske är den precis som runstenen in Ryssby inmurad någon stans i kyrkans väggar.

Runstenen i Åby är bara känd för eftervärlden genom en teckning som Johan Rhezelius gjorde vid ett besök på 1600-talet. Stenen var skadad, inskriptionen mycket fragmentarisk och toppen avslagen. Trots det var den bevarade delen av stenen två meter hög. Det måste ha varit ett imponerande monument en gång, kanske mer än 2,5 meter högt. De bokstäver Rhezelius kunde uttyda av den på rundjurets kropp ristade inskriptionen var: [ak--… …---s… …-an-…sin]. Kanske kan stenen försiktigtvis dateras till årtiondena kring 1000-talets mitt eller så. Om det varit en kristen runsten går inte att säga, men det är sannolikt. Något kors finns inte avbildat på Rhezelius teckning.

Var runstenen ursprungligen har stått är okänt. Dess plats i kyrkan är sekundär. Den medeltida kyrkan i Åby uppfördes kanske under senare delen av 1100-talet. Det var en kyrka med långhus kor och absid, samt ett ovanligt högt torn i väster. Ovanligt är att kyrkan var byggd av kalksten (från Öland?). Det har den på fastlandssidan endast gemensamt med kyrkan i Kalmar, den s k ”bykyrkan”. Man har tolkat kyrkan i Åby som en stormanskyrka och det är nog sannolikt att den kan kopplas till en stormannafamilj som en gång bott och verkat i Åby. Själva runstenen likväl som kyrkan med sitt smäckra höga torn är tecken på närvaro av lokal aristokrati under den sena järnåldern (vikingatid) och tidig medeltid. Den sekundära plaseringen av runstenen i kyrkan ska antagligen tolkas som ett understrykande av det lokala herraväldets kontinuitet och tradition eller något liknande.

Åby gamla kyrka. Teckning av Frigelius 1746. Från Riksantikvarieämbetets Kulturmiljöbild, Foto: Nils Lagergren.

Då en häck skulle planteras mellan kyrkogården och prästgården på 1800-talet hittade arbetarna silvermynt i jorden. Det visade sig vara en skattgömma bestående av ett 30-tal mynt. Samtliga var danska och präglade för den mäktige ärkebiskopen Absalon, det yngsta myntet var slaget år 1182. Kanske detta silver också hade någon form av anknytning till storgården?

En arkeologisk undersökning ungefär 200 meter söder om kyrkan, där vägen korsar Åbyån, utfördes 1992. Här påträffades kulturlager från vikingatid, ca 800-1050 e Kr. Flera spår av järnhantering, en trolig strandskoning invid ån, vikingatida keramik, ett 30-tal glaspärlor, flera järnföremål och enstaka bronsföremål samt två fragmentariska silvermynt hör till fynden. Tyvärr är en preliminär kortfattad artikel från 1993 den enda publicerade dokumentationen över detta högintressanta material, så några närmare slutsatser kring fynden kan inte dras. Men det ligger nära till hands att se platsen som någon form av hamnplats vid åstranden invid ett hantverksområde. Kanske har även handel bedrivits här? Och det är förståss frestande att se platsen i ljuset av en storgård som kanske legat uppe vid kyrkan.

I det historiska materialet är Åby känt först 1458. Vid denna tid var det dock de två vid kusten belägna godsen Björnö och Stävlö som i jordägarhänseende var de centrala enheterna i Åby socken. Man kan tänka sig att en eventuell storgård i Åby har flyttats ut till ett mer avskilt läge vid kusten, som en markör av det medeltida frälsets upphöjda ställning. Men mer än spekulationer kan det i nuläget inte bli.

I vart fall står runstenen i Åby som vittnesbörd för en spännande historia. Trots att ingen längre vet var den finns.